Ringning

I stället för att nu eliminera alla finansiella derivat, vilket vore en viktig del i att försätta det globala finanssystemet i en ordnad konkurs, så försöker britterna nu istället att rädda derivatmarknaden och nätverket av banker med oreglerade finanscentrum, i olika skatteparadis, vilket är de egentliga omloppsbanorna för det brittiskt imperialistiska spekulativa systemet.

 

Två brittiska banker som just räddats av den brittiska regeringen är viktiga spelare i dessa offshore-centrum: Royal Bank of Scotland och Lloyds TSB, vilka har fler än 200 filialer på platser som Isle of Man, Caymanöarna, Guernsey, de övriga kanalöarna och Brittiska Jungfruöarna.

 

Dessa och andra brittiska banker har även dotterbolag i USA som nu kan få pengar genom det amerikanska räddningspaketet.

 

Brittiska banker har även tillgång till dollars som ställts till förfogande av Fed genom swap-affärer med Sverige, Danmark, Schweiz, Englands riksbank och Europeiska Centralbanken.

 

Baserat uttalanden av brittiska tjänstemän så står det helt klart att britterna försöker bevara derivatmarknaderna som ett sätt att behålla möjligheten att kontrollera världsekonomin.

 

Att de ändå är beredda att göra detta, trots den tydliga fara som derivaten innebär för världens ekonomier och den ofattbara skada som dessa redan åsamkat och vidare fortsätter att göra, visar på en prioritetsordning som inte i någon mån innehåller humanism.  

Relationering

Den Amerikanska konstitutionen, handlar om att själva avsikten med konstitutionen skall vara den verkande kärnan i det amerikanska systemet, och detta är en motsats till det brittiska systemet. Det Amerikanska systemet är ett kreditsystem, och inte ett penningsystem som det brittiska.

 

Detta betyder rent formellt enligt konstitutionen att Amerikanska pengar skapas genom kongressbeslut, som ger presidentämbetet makt att ge ut pengar som kredit, detta antingen i form av tryckta pengar, eller i form av krediter vilka förmedlas genom det statliga banksystemet, till lokala banker, där godkända typer av utgifter – direkt godkända, eller indirekt bemyndigade, av kongressen – finansieras genom att krediter, statlig kredit, vilket är detsamma som statlig skuld, överförs till en bank eller ett företag.

 

Ibland växlas detta direkt till pengar, eller så kommer detta längre ned i kedjan med ett godkännande av en utgivning av pengar motsvarande den skapade krediten.

 

Detta är det Amerikanska systemets funktion enligt den gällande konstitutionen.

 

Men detta är inte den rådande verkligheten

 

De europeiska systemen, de är inte som det amerikanska systemet till sin formella struktur. De är helt enkelt penningsystem.

 

Efter President Roosevelts död så reglerade Harry Trumans administration tillsammans med London Citys banker, det internationella fasta växelkurssystemet till ett rent penningsystem, alltså ett brittiskt penningsystem fast med andra grunder för valutabildningen.

 

Detta brittiska penningsystem bygger på gamla venetianska grundprinciper, där pengar ges ut på olika sätt, av olika institutioner, men i princip utanför regeringarnas reala kontroll. Därav den nu rådande vanföreställningen att pengar har ett värde, istället för att mäta ett värde.

 

Regeringar kan reglera detta om de har viljan därtill. Regeringar kan ingripa i detta om de har viljan därtill, men grunden i detta är och förblir att pengarna inte är statliga, de är inte främst krediter de är främst pengar.

 

Därför förblir alltid pengar och penningsystem, enligt detta brittiska system, en självständigt verkande kraft eller något i ständig förhandling med nationens kreditsystem, och då kreditsystem i meningen konstitutionella system likt Riksbanken.

 

Därför hamnar penningutgivningen utanför regeringens kontroll, antingen på det ena eller på det andra sättet. Detta anglo-holländska så kallat liberala system, vilket naturligtvis är en helt missvisande benämning, detta är det brittiska kolonialimperiets kärna. Det systemet är baserat på pengar, och på centralbankssystem.

 

One bank to rule them all, one bank to find them.

One bank to bring them all and in the darkness bind them./Tolkien

 

USA är alltså inte ett centralbankssystem, även om nu på senare år somliga med förnamnet Alan verkligen har försökt att göra Federal Reserve-systemet till ett centralbankssystem, och detta för att blidka ickedemokratiskt verkande syften.

 

Amerikas förenta stater har med andra ord nu ett korrumperat finans och valutasystem, i relation till de fastställda kraven i den grundläggande Amerikanska konstitutionen. Förenta staterna är enligt konstitutionen den enda myndighet som har befogenhet och monopol på utgivandet av valuta eller krediter som leder till valuta. Dessa två är vidare utbytbara. Den amerikanska statens kreditskuld får givetvis inte förändras utan grund i kongressbeslut, och därför är det USA:s regering som har ansvar och skall ha kontroll över skulden. Och så är det ju verkligen inte i dagsläget.

 

I det Euro-brittiska systemet däremot, så är det istället ursprungligen och till grunden centralbankirer som kontrollerar skuldbildningen, men detta är nu egentligen rena drömscenariot i relation till den nu rådande verkligheten. I den rådande verklighet så har kreditbildningen i det närmaste helt överlåtits på privatbankerna och detta i en så hög grad att regeringarna inte ens blandar sig i detta.

 

Detta reducerar ovillkorligen det demokratiska systemets värde till noll i alla ekonomiska sammanhang som berörs av valuta.

 

Samhällets brister ger att det är mycket som vi behöver skapa. Motverkande krafter i detta säger att vi saknar pengar.

 

Vad skall vi göra åt detta? Ett magnettågsystem över hela Sverige skulle avsevärt förbättra den infrastrukturella transportförmågan. Detta tar kanske 25 år att få på plats och driftsatt. Och detta kommer dessutom att kosta mycket pengar.

 

Vad skall landet som infrastrukturell region då göra?

 

Riksbanken skall godkänna dessa pengar, som kredit. Utnyttjandet skall vara begränsat, enligt lag, till enbart detta ändamål, och så börjar samhället som system att byggas, och vad mera exakt händer då?

 

Kreditutgivningen betyder att en massa människor börjar arbeta. Institutioner börjar arbeta. Man börjar bygga systemet vidare i bredd. Individer arbetar. Individer börjar producera mera. Värden skapas, i stället för att konsumeras, och vi blir mer produktiva eftersom vi skapar saker som kommer att göra oss ytterligare mer produktiva, med ett helhetsgrepp uppifrån och ned; alltså fundamental real infrastruktur.

 

Samhällets kreditgivning bör således främst investeras för att öka individernas reala produktivitet, antingen direkt genom att skapandet av det arbete som behövs, och som är nyttigt för realvärdeskapandet, eller genom att skapa en infrastrukturmodell som förbättrar arbetskraftens produktionsförmåga i hela samhället. Om exempelvis restiden till arbetet tar en timme per dag, i stället för två och en halv timme per dag, både fram och tillbaka, då ökar den reala produktiviteten.

 

Samhället måste öka arbetskraftens produktivitet. Och kreditsystemet skall inte enbart verka på basis av företeelser som man fysiskt kan ta på. Kreditsystemet måste fungera på basis av produktivitetsvinster även ur andra perspektiv.

 

Samhället bör investera i skapande av förhållanden som hållbart kommer att öka arbetskraftens produktivitet per person och kvadratkilometer i samhället, eller därför att det är någonting bra för andra länder eller geografiska ytenheter, och därmed i sin förlängning på något sätt till nytta även för samhällsbildningen.

 

Egentligen så gäller det att nå en form av samkänsla av gemensam nationell/regional målsättning, och vidare även internationell målsättning. Samhällets målsättning är att vara mänskligt.

 

Skillnaden emellan människor och primater framträder ju tydligast igenom vetenskap och kulturell utvecklingsgrad.

 

Det viktigaste i detta är att förbättra tankeförmågan, förbättra arbetskraftens produktivitetskraft samt höja mänsklighetens lägsta nivå på levnadsstandard.

Energifördelning

Under en längre tid har det aktualiserade energiförsörjningsbehovet kommit att spela en alltmera framträdande och betydande roll i det svenska välfärdssamhället. Detta har skapat en situation där även priset på energi kommit att bli, och alltmera kommer att bli en avgörande faktor för hur fördelningen av välfärd sker i det moderna svenska välfärdssamhället.

 

Den genomförda bolagiseringen av tidigare statligt organiserade energi och nätbolag, har resulterat i att dessa som aktörer på energimarknaden, nu genom dels sin ledande ställning på marknaden och denna bolagiseringsprocess, har hamnat i en monopolsituation, där företagen vinstmaximerar på bekostnad av det allmännas välfärd.

 

Detta saknar helt rimliga grunder ur samhällets välfärdsperspektiv.

  

Syftet med statligt ägande skall inte vara emotverkande till samhällsnyttan, eftersom detta då är ett kontraproduktivt beteende av staten.

 

Vinstmaximeringsbeteende är alltid skiljt ifrån allmännyttigt beteende, så länge inte vinsten fördelas lika över alla. Detta implicerar att statligt ägda bolags målsättning inte skall vara vinstmaximering, i enlighet med det förhållande som nu föreligger, givet att staten syftar till det allmännas bästa med ägandet.

 

Det statligt ägda bolaget bör och skall drivas för det allmännas bästa, vilket avseende energi och nätbolag ovillkorligen måste bli att producera och tillhandahålla energi till individerna i samhället till ett så lågt pris som möjligt.

 

Vid andra beteenden än detta, så kommer dessa bolags beteenden istället att medföra fördelningspolitiska effekter som inte är förenliga med demokratiska grundvärden.

 

Staten bör omgående som huvudman i detta säkerställa att bolag som kontrolleras eller ägs av staten bedriver en verksamhet som är förenlig med goda demokratiska värden och vidare verkar i ett allmännyttigt syfte.

Oljedollarpriset

Oljedollarpriset.

 

 

Eftersom dollarpriset bestäms av den efterfråga som råder på dollarvaluta så innebär att för litet utbud eller för låg tillgänglighet av valutan, att priset på valutan stiger.

 

Just nu råder en enorm brist på valuta på i princip varenda kapitalmarknad på jordklotet, däremot så finns det mängder med fiktivt bildad valuta uppbundet i form av övervärderade fastigheter, kreditderivat samt andra finansinstrument vars värdegrund vilar på en efterfråga som inte gäller.

 

Problemet i nu är således att dessa tillgångar inte går att realisera och använda, av det enkla skälet att de nu saknar värde motsvarande den valutabildning som de har utgjort grund för, inte ens om de ändå fortfarande skulle ha något värde, så vill innehavaren sannolikt realisera sin förlust.

 

De enorma likviditetsunderskotten på valuta och finansmarknaderna blir utifrån detta något av ett moment 22 läge.

 

Givet att staten tillskjuter likviditet så kommer bankerna att först försöka befria sig ifrån att behöva realisera sina förluster, vilket i sin tur innebär att likviditeten ändå inte kommer att nå den realekonomiska marknaden där denna likviditet behövs. Bankerna ser inte till samhällets nytta, utan givetvis främst till sin egen.

 

Vad avser oljepriset så kan detta säga speglas i den brist på dollarvaluta som föreligger på den realekonomiska marknaden, och det relativa pris på dollarvalutan som andra valutor nu får som relation.

 

Utbudet för dollarvaluta för handel med olja, är alltså nu långt under den efterfråga som råder, vilket speglas i den nu uppkomna situationen.

 

Eftersom förlusttäckningsbehoven är av rent astronomisk natur så kommer inga likviditetsinjektioner i världen kunna få fart på den realekonomiska situationen, så länge detta går via banksystemet, eftersom detta system helt absorberar injektionernas effekter.

 

 

Pengaringen

 

Pengar och värde är inte vad vi tror

MÅNGA PRATAR om att tjäna pengar. Men jag vill här diskutera något mycket svårare. Hur skapar man pengar? Och hur får man pengarna att få och behålla sitt värde?

En grundläggande föreställning, som är mycket vanlig, är att ekonomi handlar om pengar, detta är egentligen fel, pengar är ett verktyg för att lättare kunna bedriva handel med varor.

Förr var svaren på sådana frågor åtminstone något begripliga för de flesta. Pengar skapades då genom att ädla metaller präglades till mynt och att halten garanterades av en stämpel, gärna med kungens bild. På det sättet kunde samhället på 1800-talet till och med skapa vad som är så åtråvärt i dag, nämligen en europeisk valuta. Talermyntet med Maria Theresias bild, vilket var ett älskat tunt guldmynt, blev gångbart nästan överallt på vår kontinent.

Guld kunde dock emellertid inte utvinnas i takt med de industriella ekonomiernas ökade behov av penningmängd, och detta blev till en gyllene boja på tillväxten.

England övergav, eller kanske snarare lyckade fly, så 1931 guldmyntfoten, vilken tidigare garanterade valutans värde i guld, alltså att valutan stod stadigt på en fot av guld, och exemplet följdes inom kort av andra länder.

Detta ägde rum i samband med att Bank of International Settlements (BIS), Internationella regleringsbanken på svenska, och att International Monetary Fund, IMF skapades.

Detta skapande var nu inte enbart en godtycklig och olyckligt vald slump, som det skulle komma att visa sig senare, och vilket vi ser konsekvenserna eller bevisen för idag.

Inom internationell handel fanns dock guldet kvar till 1960-talet som riksbankernas yttersta garanti för nationernas inbördes avräkningar.

Vilket då alltså fortfarande utgjorde en form av gyllene värdeboja för ekonomiernas ohämmade tillväxt i form av fiktiva värden, alltså värden som bygger på en efterfråga.

Senare kom dessa system att ytterligare kompletteras med ett system vilket benämns Fractional reserve system, och som en principiellt sista spik i denna kista så avreglerades den svenska kreditmarknaden år 1985 av den svenska regeringen.

När sedan kronvalutan tvingas frångå sitt fasta växelkursvärde, så går denna realvärdeanpassningsprocess in på sitt upplopp.

Sedan guldet försvann från penningväsendet har det blivit svårare att svara på vanligt folks frågor, hur pengar skapas och hur dessa behåller sitt värde. Pengar är i dag, i allt väsentligt enbart redovisningsposter utan realvärdegrund.

Men hur går då detta skapande av pengar till, egentligen?

Alla pengar skapas genom skuldbildning

Pengar skapas, eller valuta bildas, genom att bankerna skapar en skuld gentemot en låntagare som vill låna pengar, på så vis sker en skuldbildning. Denna skuldbildning motsvaras alltså sedan av en valutabildning, det vill säga att bankerna bildar denna valuta utifrån de regleringar som gäller för banker och som kontrolleras av bankinspektionen, Basel1 och Basel 2 heter dessa regleringar inom IMF.

Det är inom detta som det i ovan nämnda Fractional reserve systemet, med den nuvarande kreditexpansionens möjligheter kommer till bruk.

En godtycklig bank har som exempel i detta fall 1000 kronor i tillgångar, med dessa som säkerhet eller fraktions reserv får banken låna av riksbanken mot en repa.

Detta innebär att banken får låna 8000 kronor i en vecka mot en ränta som riksbanken fortlöpande korrigerar(repa). Banken förfogar nu över 9000 kronor och har en skuld på 8000 att betala inom en vecka, alternativt låna beloppet om igen av riksbanken, eller av en annan bank, till den då rådande reporäntan.

Det är med detta belopp på 9000 kronor som grund i banken, som banken äger rätt att kreditexpandera beloppet till ett utlåningsbelopp om 90 000 kronor som banken sedan kan låna ut till låntagare.

Detta innebär att ett valutabelopp på 1000 kronor har expanderats till ett valutabelopp på 90 000 kronor, och detta helt utan att den värdegrund som valutan skall beskriva på något sätt har förändras, värdegrunden är realekonomiskt fortfarande bara värd 1000 kronor. I normal terminologi benämns detta fenomen som inflation.

I fastighetssammanhang göms begreppet i något som kallas för värdeökning, men som egentligen inte är något annat än en ren inflationseffekt. Bankernas kreditexpansion kan därmed ovillkorligen konstateras vara en given förutsättning för prisökningarna på fast egendom.

På detta sätt har även bankernas kreditexpansion skapat dold inflation, men som genom att valutavolymen expanderats så till den grad att dessa fiktiva värden börjar få direkt inflaterande återverkan på den reala ekonomin.

Denna fiktiva värdegrund har sedan även omsatts i olika konstruerade finansinstrument, vilka i princip har haft som enda syfte att absorbera valutaexpansionens inflationsverkande effekt. Dessa instrument kan i viss mån liknas med de övervärderade holländska tulpanlökarna på 1600 talet, alltså i det närmaste fullständigt utan real värdegrund.

Omskrivet så kan detta liknas vid att den reala ekonomin inte förmår bära upp ytterligare fiktiva värden utan det att valutan börjar direktinflateras. Detta är den i nu rådande situationen, där en förestående hyperinflation vilken givetvis börjar på de geografiska platser där valutan realiseras till fysisk värdegrund, alltså till pumpplatsen för olja och för fysisk industriproduktion med realt allmänvärde, för att sedan sprida sig vidare till den övriga globala ekonomin.

De pengar som redovisas i olika kontoutdrag och avräkningar härstammar bl. a ifrån samspelet mellan riksbanken och bankväsendet.

De krafter som kan skapa eller ändra pengars värde återfinns i samspelet mellan politiska åtgärder och valutamarknaden, i form av finanspolitik eller valutapolitik.  Dock är alltså detta lite av en hägring, eftersom dessa politiska styrmedel i princip helt har mist sina effekter på grund av att ytterligare aktörer agerar på valutamarknaden genom att privatbankerna tillåts påverka valutavolymen.

Men om detta vet vanliga individer emellertid nästan ingenting.

Hur detta egentligen går till, det vet bara några enstaka politiker, akademiker, bankmän och valutaspekulanter och några centralt placerade ämbetsmän.

Finansministern har ”framgångsrikt” idkat ”learn by doing”. Några representanter (antagligen inte alla) i riksbanksfullmäktige kan också besvara frågorna hur pengar skapas och behåller sitt värde.

Det finns ingen lärobok i ämnet, ingen skrift i forskningsrådsnämndens publikationer ”Källa” som illustrerar de vetenskapliga kontroverserna i detta, och som vidare diskuterar saken. Och i studieförbundens kurskataloger söks det förgäves efter en studiecirkel om hur pengar skapas och värdesäkras. Det verkar symptomatiskt nog vara precis likadant i andra länder.

Riksbankschefer och andra utvalda penningvårdare träffas och lär av varandra hur man gör.

Detta sker exempelvis i sammanslutningar som Bilderberg gruppen och trilateralerna.

Bundesbank i Tyskland och Federal Reserve i USA ger privatlektioner till kollegerna världen över.

Hur individerna på insidan ser på penningskapandet illustreras i den unika uppsatssamlingen ”The Art of Monetary Policy” redigerad av David C Colander och Dewey Daane (Sharpe, New York 1994). Boken är tillägnad minnet av Alan Holmes, en inom den penningvårdande kåren legendarisk tjänsteman i USA. Observera att titeln talar om en konst, inte en vetenskap.

MEN VANLIGA medborgare och riksdagsledamöter har emellertid inte en aning om hur den blandning av vetenskap och konst fungerar och som skapar värdesäkrade pengar, eller kanske snarare inte skapar värdesäkrade pengar.

De flesta vanliga individer lever i villfarelsen, att banker och penningvårdare verkar för samhällets bästa. Vilket knappast på något sätt ens kan sägas vara den rådande verkligheten.

Med avseende på den transparens som valutasystemet har idag, kan det ju tyckas att det genom historien borde ha rests frågor kring penningskapandet, om inte annat så i alla fall utifrån att i princip ingen information finns att uppbringa om skapandet av pengar.

Men till och med religionen beskriver ju att förledandets bästa bedrägeri är övertygelsen om att inte existera.

I denna okunskapens dimma lämnar nu de nationella parlamenten i allt fler länder över frågan till riksbankerna som blir självständiga. Det är anmärkningsvärt att så många demokratier har ansett det nödvändigt att göra detta undantag från de folkvaldas makt och kontroll. Och inom Europeiska unionen är det meningen att varje land skall lämna över skapandet av pengar och vakthållningen kring deras värde till EU:s blivande centralbank i Frankfurt.

Men medborgarna måste resa sig i förtvivlan över beslutsordningen.

Utan att medborgarna får ett uns upplysning om vad det innebär att skapa pengar och se till att deras värde varar skall medborgarna medverka till beslut om riksbankens oberoende av riksdagen, och beslut om att ingå i en europeisk monetär union.

Detta måste för demokratins skull absolut genast förändras. Inget politiskt system kan fortleva utan ett valutasystem. Men ett av annan otillbörlig part kontrollerat valutasystem, det överlever hur många politiska system som helst.

Så länge som valutasystemet inte kontrolleras av staten så är hela den demokratiska ordningen en ren schimär, detta är mycket beklagligt att konstatera för de flesta som kommer till denna insikt.

Skogs Ekeby 2008-03-29

 

Carl Norberg

 

För-troende

För-troende

 

Det är i dag mycket aktuellt att uttrycka att det är förtroende för systemet som skapar situationen.

 

Trots det direkt påvisande ordet så tycks själva meningen undgått de flesta, och alldeles särskilt de olika aktörerna på finans och valutamarknaderna.

 

År 1492 så hade en inte obetydlig del av jordens befolkning förtroende för det system som beskrev den geologiska betraktelsen av jorden som en platt skiva.

 

Detta system beskrev emellertid inte den rådande verkligheten ur mer än ett enda perspektiv.

Detta visade sig vara alldeles otillräcklig när informationen fick ökad rörlighet, i detta fall när Nina, Pinta och Santa Maria inte ramlade över kanten.

 

Att dagens finanssystem där privata aktörer tillåtits skapa valuta, vilken övriga marknader skall konkurrera om, är faktiskt ännu dummare än att beskriva jorden som platt.

Att detta rådande system faktiskt skulle vara en adekvat konstruktion för att kunna optimera olika marknaders aktörers behov av valuta, för att på ett effektivt sätt kunna bedriva handel med varandra, detta är en villfarelse av bibliska proportioner.

 

Det spelar ingen roll hur mycket förtroende som visas en företeelse, den förändras inte det minsta i sak av detta. Individen må sedan tro att den kan flyga bäst den nu behagar, det förändra inte det minsta förhållandet med att individen inte kan flyga.

Nuring

Vladimir Jakunin, chefen för den ryska statens järnvägar och en av flera grundare till World Public Forum – Dialogue of Civilizations, uttryckte på en presskonferens i Moskva den 8 oktober att en ny finansarkitektur kommer att dominera detta års Rhodos-konferens, som öppnades nu den 9 oktober på den grekiska ön.

 

De allt överskuggande ”finanserna och ekonomin, vilka är uttryck för utvecklingen mellan civilisationer kan inte härledas från skötsel av finanser i enskilda länder, utan bara ifrån den internationella finansarkitekturen”.

 

Jakunin sade vidare att det nu finns ”en enorm finansiell pyramid”, men att ”det ryska ledarskapet, länderna kring Persiska Viken, och asiatiska nationer funderar nu på ett alternativ”.

 

Han uttrycker vidare att han är övertygad om att ”världen inom en nära framtid ska se ett finanssystem som är annorlunda än det som vi är vana vid”, och att Ryssland ”kan vara en fullfjädrad medlem av detta nya världsekonomiska system”.

 

Enligt IMF chefen Dominique Strauss-Kahn så är nu finans och valutasystemet nära ett sammanbrott.

Han underlåter givetvis att redovisa vad som är det underliggande skälet till detta, vilket han själv alltså är delaktig i.

Alternativet är att bäste Dominique är så dum att han inte begriper grunderna bakom det innevarande läget, vilket då rimligtvis borde diskvalificera honom ifrån den tjänst som han nu innehar.

Vem i ringen.

Versaillessystemet, var  från början ägnat att kollapsa därav Dawes och Young i kommittéväsendet, detta hade kommitté ligan (Dulles, Wallenberg, Schacht, Young , Dawes) otvivelaktigt föresatt sig, vilket det också som bekant sedermera gjorde; och sedan skulle det införas ett nytt finanssystem, vilket de gjorde 1931, med Bank for International Settlements (Internationella regleringsbanken), som finns kvar än i dag.

 

En nyckelperson i Bank for International Settlements bildande var Hjalmar Schacht, som var en av konstruktörerna som låg bakom det strukturella i skapandet av Hitlers styrelseskick, och som var en principiellt rent Anglo-Amerikansk agent, närmare bestämt en agent för Bank of Englands chef Montague Norman Ring.

 

Montague Normand Ring, chefen för Bank of England, skapade alltså Hitler’s krediter, med hjälp av sin protegé Hjalmar Schacht vilken då innehade befattning som finansminister i Tyskland, och som därigenom rent praktiskt arrangerade krigsrustning av Nazi Tyskland, och koordinerade strategierna från Hitler’s supporters Rockefellers, Warburgs, och Harrimans.

 

Samtida ytterligare med detta, så tar även andra förlopp sin början, vilka alla syftar till samma ekonomiska vinningsprocess som i det ovan beskrivna, och som genom helt osannolika omständigheter i historien, vilka faktiskt nog mer ser ut som tankar, så är det samma spelare med i alla uppsättningarna.

 

År 1931, så var alltså den virtuelle diktatorn av finansvärlden, Bank of England

Chefen, Montague Ring Normand, vilken för övrigt inte av en slump, var en före detta Brown Brothers partner, vilkens farfar dessutom hade varit chef för Brown Brothers under amerikanska Inbördeskriget.

 

År 1931, när Prescott Bush så ledde New York kontoret, för Brown Brothers

Harriman, hade Prescott en partner som var denne Montague Normans intima vän, Thatcher Brown

 

Den stora finans kollapsen år 1929-31 skakade Amerika, Tyskland, och Storbritanien, den innebar en försvagning av allt, till och med av myndigheter. Den gjorde även Prescott Bush mer villig att göra vad helst var nödvändigt, för att behålla sin nya placering i världen. Det var vid denna kris redan helt säkerställt att Anglo-Amerikanerna bestämt sig för installationen, av en Herr Hitler, och dennes styrelseskick i Tyskland, detta genom sitt nya banksystems nyvunna inflytande.

 

W. Harriman & Co., väletablerat för drift inom denna företagsamhet och rikt på tillgångar från deras Tyska och Ryska affärsverksamhet, sammanfogade med Brittisk-Amerikanska investerings huset, Brown Brothers, i Januari 1931.

 

J.F. Dulles som dyker upp lite varstans var alltså densamme som kom att verka som ombud för familjen Wallenberg efter krigsslutet, när Amerikanska myndigheter verkade för frysning av tillgångar, i enlighet med fientligt samröre.

 

New York Times publicerade den 25 maj 1933 en stor artikel om senatsförhören rörande oegentligheter och J.P. Morgan. Däri redovisas något hundratal namn vilka befunnits medverka i ekonomisk brottslighet. Där fanns bland annat Charles Dawes i (Dawes planen), Harriman banken, General Pershing och Owen Young i (Young planen) samt tyvärr Charles Lindbergh.

 

Däribland återfanns så även en chef för National City Bank, vid namn C. Mitchell. Denne Mitchell är  just densamme person som uppsöktes av häradshövding Marcus Wallenberg, som på regeringens uppdrag var utsänd att framför en begäran om en valutakredit på 75 millioner dollar. Man kan väl säga utan att tveka att det inte precis var Herr Mitchells enda styrelse uppdrag.

 

Att Marcus Laurentius Wallenberg var delegat i handelsdelegationen för handelsavtalet, Sverige England 1916-18, kanske inte var så viktigt i detta.

 

Vad som var viktigt däremot, var att han faktiskt var ordförande, i kommittén för tyska industrins belastning, detta var då givandes en möjlighet att påverka skadeståndsuttaget ifrån omvärlden. Denna kommitté bestod av samma deltagare, som i princip alla kommittéer bestod av, som hade något värde för frågor rörande detta ämne. (Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp)

 

Av knappast en slump var han även vid och efter Versailles, ordförande i Kommittén för ordnandet av Tysklands naturaleveranser (import, av malm till exempel, och export), enligt Dawesplanen 1924-25, det vill säga vilket avgjorde vilka omständigheter, som skulle föreligga vid natura leveranser i både köp och sälj led.

 

Så utifrån att om malmpriset ökade, så blev den möjligt uttagbara skadeståndsmarginalen mindre för de skadelidande, så om inte det förr eller senare skulle uppdagas att malmhandelsförhållandet och dess regleringar, egentligen bara utgjorde en förtäckt stöld av de krig skadelidandes pengar, så måste situationen ovillkorligen revideras och förändras.

 

Att Marcus Laurentius i detta läge vidare var skiljedomare i tvister emellan Tyska regeringen och reparationskommittén, vilken ansvarade för de allierades etablerande av en funktionell infrastruktur 1925-30, måste ha varit en skänk från ovan, eller sannolikt kan inte ha varit.

 

Marcus Laurentius var dessutom även ansvarig medlem för tolkningen av Young planen från 1930. Vilken var en finansierings modell i vilken svenske Ivar Kreuger var delaktig som finansiär. Och där satt som beskrivits även Owen Young.

 

Och 1931-34 så var denne Marcus Laurentius ordförande i den skiljedomstolen som behandlade korta Tyska krediter vid upprättandet av det tyska Moratoriet, eller ackordet i nutida benämning, som upprättades 1932 i Lausanne. Vari en avgörande insats alltså var att se till att de Tyska skulderna till Frankrike återbetalades först.

 

Och vidare var han även tillförordnad expert åt, märkligt nog, den Tyska regeringen och Hjalmar Schacht när rekonstruktionen 1931-32 av tyska bankväsendet vidtogs.

I skymningen innan WW2, så var det  Tyska kemikalie komplexet I.G. Farben det  största kemikalie tillverkande företaget i världen, med en utomordentlig politisk och ekonomisk kraft och påverkan inom  Hitlerianska Nazisti staten. I. G. Farben har varit beskrivet, som närmast en stat i staten, den frågan är mångfacetterad.

Farben kartellen daterad från 1925, organiserades av Hermann Schmitz (med Wall Streets finans assistans) som skapade en super-giant kemikalie företagsamhet ur sex redan jättelika Tyska kemikalie företag — Badische Anilin, Bayer, Agfa, Hoechst, Weiler-ter-Meer, och Griesheim-Elektron. Dessa företag var sammanfogade till blivande Inter-nationale Gesellschaft Farbenindustrie I.G. —  eller I.G. Farben för kort.

 

Tjugo år senare var samme Hermann Schmitz var åtalad vid en rättegång vid Nürnberg för krigs brott inbegripande I.G. kartellen. Andra I.G. Farben direktörer var samtidigt, åtalade vid denna rättegång, tillsammans med de Amerikanska filialerna anslutna, till I.G. Farben, dito för dess Amerikanska direktörer.

 

I.G .Farben i sig själv var tystlåtet glömd;  sanningen var begravd i arkiven, och dessa försvann efterhand, bäst i klassen i ämnet var Norsk Hydro, som nära nog lyckats med att förstöra all dokumentation.

Det är dessa Amerikanska anslutningar inom Wall Street som angår oss i detta. Utan kapital biståndet och med skicket av Wall Street, skulle där inte har varit ett I. G. Farben alls. Och sannolikt ingen Adolf Hitler eller WW2.

Tyska bankirer inom Farben Aufsichsrat (Bolagsstyrelse) på det sena 1920-talet inkluderade Hamburg bankiren Max Warburg, vilkens bror Paul Warburg var en grundare av Federal Reserve System i Förenta Staterna.

Inte bara genom lyckliga omständigheter, så var Paul Warburg  även  styrelseledamot av Amerikanska I. G., Farben’s hel ägda Amerikanska dotterbolag.

 

I tillägg till Max Warburg och Hermann Schmitz styrning och varma hand, i skapandet av  Farben riket,  ingick även Carl Bosch, Fritz ter Meer, Kurt Oppenheim och George von Schnitzler.

 

Alla utom Max Warburg lagfördes så som krigsförbrytare efter Värld Krig II.

År 1928 i det att det Amerikanska Holdingbolaget av I. G. Farben (dvs.,  Bayer Företag, Generell Anilin Arbetar, Agfa Ansco, och Winthrop Kemisk/kemikalie Företag) blev organiserat till ett Schweiziskt Holdingbolag, I. G. Chemic (Inter-nationale Gesellschaft för Chemisehe Unternehmungen I G.), kontrollerat av/via I. G. Farben i Tyskland.

 

Under påföljande år skulle dessa Amerikanska företag sammanfogas till att bli det Amerikansak I. G. Kemi Bolag, som senare namnändrades till Generell Anilin & Film.

Hermann Schmitz, organisatör av I. G. Farben år1925, blev tidigt en framträdande Nazist och anhängare av Hitler, såväl som ordförande av Schweiziska I. G. Chemie och ordförande för Amerikanska I. G. Farben komplexet både i Tyskland och i  Förenta Staterna, så som skaparen till en väsentlig del av bildningar och grupperingar och funktioner av de Nazistiska stats maskinerna,  Wehrmacht och  S.S.

Ringarna

Nu har alltså till sist ifrån bildandet av BIS och IMF, vilket företogs av skaparna eller deras arvingar till dessa dagens investmentbanker, systemet äntligen räddningslöst gått i graven.

 

Den stora finans kollapsen år 1929-31 skakade Amerika, Tyskland, och England, och den innebar en försvagning av i princip allt, till och med av offentliga myndigheters makt.

 

Det var redan i begynnelsen av denna kris säkerställt att Anglo-Amerikanska bankirer bestämt sig för installationen, av en Herr Hitler, och dennes styrelseskick i Tyskland och en kommande ariseringsprocess 1933, alltså utplundring av judiska tillgångar under religiösa förespeglingar.

 

W. Harriman & Co., var ett företag som var väletablerat för drift inom denna typ av företagsamhet, och dessutom rikt på tillgångar från deras tidigare Tyska och Ryska affärsverksamhet, denna bankirfirma sammanfogades med det Brittisk-Amerikanska investerings huset, Brown Brothers, i januari 1931.

 

År 1931 så hette alltså den virtuelle diktatorn av finansvärlden, Bank of England Chefen, Montague Normand Ring, vilken för övrigt inte av en slump, var en före detta Brown Brothers partner, vilkens farfar hade varit chef för Brown Brothers under amerikanska Inbördeskriget.

 

År 1931 så ledde en Prescott Bush New York kontoret, för Brown Brothers Harriman, och hade en partner som var denne Montagu Norman Rings intima vän, hans namn var Thatcher Brown.

 

Samtidigt vidare, i Frankrike, så hade den internationella fredsrörelsen sin förgrundsfigur i Aristide Briand, vilken i böcker tryckta fram till hans död, beskrivs som en av den franska socialismens mest framstående män.

 

Briand upptäckte dock att saker och ting ter sig annorlunda ifrån maktens ansvar sett, än från oppositionens bänkar, särskilt om egennytta finns med i bilden.

 

Ett av Briands stora patos var frågan om Versaillesfördraget och krigsskadeståndet för Tyskland, där Briand medverkade i samma kommittéväsende som Allen och John Foster Dulles, Hjalmar Schacht, Jakob och Markus Wallenberg, Owen Young, Charles Dawes samt Averell Harriman, och i detta utgjorde han ensam oppositionen emot svenska familjen Wallenberg och de övriga.

 

Briand fick för övrigt Nobels fredspris 1926. Priset delades med Gustav Stresemann, vilken i historieböckerna lustigt nog framhålls som varande en supporter till krigsindustriella komplexet, (Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp).

 

Denne Aristide Briand, hade nu så lägligt för dessa krigsindustrins män faktiskt avlidit den 7:e mars 1932, av orsaker som inte så helt klart framgår, och på begravningsdagen ( lördagen den 12:e ), så vill det sig nu inte bättre än att Ivar Krüger, den store givaren av fredslån till stater, tar livet av sig, och detta dessutom i den röra som Paris är vid detta begravningstillfälle.

 

Eller som Hjalmar Schacht, uttryckte sig i ett brev till Adolf Hitler i november 1932.

 

 ” It seems as if our attempt to collect a number of signatures from business circles for this purpose (your becoming Chancellor) was not altogether in vain “

 

Oaktat detta, så var det faktiskt val i Tyskland på söndagen den 13:e mars 1932, och det bar sig ju inte bättre än att precis så många röster som behövdes försvinna, faktiskt också försvann (200 000), vilket medförde att hela valproceduren senare fick göras om.

 

I samband med detta kanske man skall påminna om, att Herr Hitler i början på året inte var Tysk medborgare, och i detta inte ens möjlig som politisk befattningshavare.

 

Detta var dock inget man hade glömt bort, även om man vid tidigare försök ifrån inrikesminister Frick (inrikes minister 23/1 1930) hade misslyckats med att göra Herr Hitler till tysk medborgare. Detta första försök åstadkoms genom att försöka utnämna Herr Hitler till polis, vilket som offentligt ämbete automatisk skulle rendera i ett medborgarskap för denne.

 

Detta misslyckades nu emellertid som bekant är. Och detta eftersom man inte ens i tider som dessa fick bli polis efter att ha blivit straffad och lagförd för statskupp.

 

Men inom tiden ifrån januari 1932 till vad som således blir över fram till mars 1932, så lyckas då alltså Wilhelm Frick med sitt således helt lagstridiga företag, att göra Herr Hitler till tysk medborgare.

 

Detta genom att under dessa i princip två återstående månader, lyckas med att utnämna Herr Hitler till medlem av det Federala styrelseorganet i delrepubliken Brunswick, i och med detta så åstadkom man den eftersökta effekten om medborgarskap, vilket sedermera gjorde Hitler valbar till kanslerämbetet

 

Ivar Kreuger som var i Paris för att få ett borgensåtagande signerat, av dem som sedermera blev Kungskommission märkligt nog, och som hade tvingats till detta genom att en Amerikansk bank, National City Bank, grundad av en William Rockefeller och med en vid tiden för dettas varande chef vid namn C. Mitchell, vilken alltså förvägrade utbetalningen för att förhindra slutbetalningen av det Tyska fredslånet. Den svenska representationen fullföljde sitt uppdrag och när allt är klart, och när andra banker således kan bistå betalningen, då skjuter sig Ivar Kreuger?

 

New York Times publicerade den 25 maj 1933 en stor artikel om senatsförhören rörande oegentligheter och J.P. Morgan. Däri redovisas något hundratal namn vilka befunnits medverka i ekonomisk brottslighet. Där fanns bland annat Charles Dawes i (Dawes planen), Harriman banken, General Pershing och Owen Young i (Young planen) samt tyvärr Charles Lindbergh.

 

Däribland återfanns så även en chef för National City Bank, vid namn C. Mitchell. Denne Mitchell är högst densamme person vilken uppsöktes av häradshövding Marcus Wallenberg, som på regeringens uppdrag var utsänd att framför en framställan om en valutakredit på 75 millioner dollar å Ivar Kreugers vägnar.

 

Man kan väl säga utan att tveka att det inte precis var Herr Mitchells enda styrelse uppdrag. Han var ju även styrelsekollega med Marcus Wallenberg i ett otal styrelser vid denna tid.

 

Kreditens syfte var att möjliggöra för Kreugerkoncernen att möta de påfrestningar som frigörandet ifrån guldmyntfoten förutsågs komma medföra. Vilket även var en förutsättning för att dessa bankirer skulle kunna sjösätta det nya finans och valutasystemet med kreditexpansionsmöjligheter som bas för valutabildningen.

 

Framställan avslogs sedan inte helt oplanerat

 

Versaillessystemet, var ägnat att kollapsa därav Dawes och Young i ovan beskriven brottslighet.

 

Och således hade kommittéligan (Dulles, Wallenberg, Schacht, Young , Dawes) otvivelaktigt föresatt sig redan ifrån början att systemet skulle haverera, och vilket detta system naturligtvis också sedermera gjorde.

 

Och sedan så skulle alltså dessa bankirer införa ett nytt finanssystem, vilket de alltså gjorde 1931, med Bank for International Settlements (Internationella regleringsbanken), vilken finns kvar än i dag.

 

En nyckelperson i skapandet av Bank for International Settlements, var Hjalmar Schacht, vilken var en av dem som låg bakom Hitlers styrelseskick, och som var en principiellt Anglo-brittisk agent, eller närmare bestämt en agent för Bank of Englands chef, Montague Norman Ring.

 

I maj 1933, bara kort efter Hitlerregimen var etablerad, nåddes en överenskommelse i Berlin för koordinationen av all Nazistisk handel med U.S.A. ”Harriman Internationella Co.,” vilket leddes av Averell Harrimans närmsta kusin Oliver, vilken skulle vara huvudansvarig för ett syndikat bestående av 150 företag och personer, och i och med detta dirigera ”all export från Hitlers Tyskland till Förenade Staterna”.

 

Detta fördrag hade förhandlats fram i Berlin, mellan Hitlers nationalekonomiminister, Hjalmar Schacht, och USA:s senare utrikesminister John Foster Dulles, internationell advokat, vilken av en slump även var advokat för dussintals av Nazistiska företag, naturligtvis med benägen rådplägning av Max Warburg och Kurt von Schroeder.

 

John Foster Dulles skulle som sagts senare komma att bli amerikanskt Statsråd, och en stark kraft inom det Republikanska Partiet på 1950-talet. Fosters vänskap och den omständigheten att hans bror Allen (direktör för Centrala Intelligens Agenturen), verkligen hjälpte Prescott Bush till att bli Republikansk senator från Connecticut, det är helt otvivelaktigt.

 

Och att detta var till ovärderlig nytta för George Bush, i hans klättrande till höjder inom en ”hemligt agerande myndighet,” att båda dessa Dulles bröder var advokater för Bush familjens långtgående företa, det kan ha haft en viss betydelse.

 

Under 1930-talet, så arrangerade John Foster Dulles skuldsaneringen för Tyskt näringsliv. Detta skedde naturligtvis som lätt inses, under intensiva kontakter med de svenska representanterna, familjen Wallenberg Omstruktureringen för Tyska företag ägde rum under en serie av dekret utgivna av Adolf Hitler, men som sagt, utarbetade av andra. I dessa behandlar, Dulles en träffande balans emellan intresse hänförligt till väl valda, större investerare, och det uppkomna behovet av en växande Nazistisk krigsindustri med apparater för skapande av tanks, giftgas, etc.

Dulles skrev till Prescott Bush under 1937 angående ett sådant arrangemang.

 

Tyska-Atlant Kabel Företaget, ägandes Nazistiska Tysklands enda telegraf kanal till Förenta Staterna, hade uppgjorda skuld och hanterings överenskommelser med Walker-Harrimans bank under 1920-talet.

Ett nytt påbud skulle nu ogiltigförklara de överenskommelser, vilka ursprungligen nåddes med det icke Nazistiska, gemensamt officiella myndigheterna. Dulles bad Bush, vilken skött dessa affärer för Averell Harrimans räkning, om att få Averell’s signatur på ett brev till det nu Nazistiskt officiella systemet, med vidgående av/till ändringar.

 

Dulles skrev:

”Sept. 22, 1937 ”Herr. Prescott S.Bush ”

59 Wall Street, N.Y.

 

”Kära Press,

 ”Jag har tittat över brev gällande German-American [sic] Kabel Företaget, till Averell Harriman. Det skulle framstå som att bara rättigheter i sak kan hävdas i fall där de skapa vänja i banker, och att inga giltiga förlägenheter kan resultera, så långt såsom värdepappers ägare har intresselinje, för ditt samtycke i ändring av bankernas överenskommelse.

”Er Tillgivne ,

”John Foster Dulles”

Dulles bifogade ett föreslaget utkast till svar, Bush fick Harriman’s signatur, och ändringarna gick genom

I samband med dessa arrangemang, Så försökte nu Tyska Atlant- Kabel Företager undandra sig betalningarna av dess skulder till mindre Amerikanska långivare. Pengarna skulle användas till att istället beväpna den Nazistiska staten, under ett påbud av Hitlers regimen.

Trots enträgna ansträngningar av Bush och Dulles, så beslöt en New York domstol att denna speciella Hitler ”lag” var ogiltig i Förenta Staterna; små långivare, inte delaktiga i förhållandet mellan bankirer och nazisterna, var berättigade till betalning.

 

I detta och några andra försök till svindleri, kom avsedda offer undan med sina pengar.

Men Nazistisk finans och politisk omorganisation gick före till dess tragiska höjdpunkt.

 

 

 

 

Ringlikt

För att känna sin nutida belägenhet, så måste man känna vad som förevarit, och detta för att ens göra möjligt att veta varthän man nu färdas. Denna historia har höljts i dunkel, av skäl som blir alltmera uppenbara ju mera man läser om dem. Detta förlopp tar sin begynnelse i direkt anslutning till att första världskriget håller upphöra, och att Versaillesfreden sedan skall komma verka styrande för många olika förlopp i detta. Men att det allt sedan dess för svensk del, inte har varit aktuellt med något deltagande i militärallianser, det måste anses som alldeles uppenbart.

Syftet då som nu får anses vara att istället maximera den förtjänst som försäljning av krigsmatriel , innebär för det militärindustriella komplexet..

Ur Nürnberg Trials:

“For the period of transition from 1919 up to rearmament, A. K. [Krupp] had undertaken various tasks, in order to keep up the Company’s activity in the field of artillery, in the sense of observing activities in that field in the rest of the world (relation: BOFORS) and then also for the production of artillery material, within and to a certain extent also beyond, the limitation established by the peace dictate”

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Table 2-2: The Directors of American I.G. at 1930:
American I,G. Director	Citizenship	Other Major Associations
Carl BOSCH	German	FORD MOTOR CO. A-G
Edsel B. FORD		FORD MOTOR CO. DETROIT
Max ILGNER	German	Directed I.G. FARBEN N.W.7  (INTELLIGENCE) office. Guilty at Nuremberg War Crimes Trials.
F. Ter MEER	German	Guilty at Nuremberg War Crimes Trials
H.A. METZ		Director of I.G. Farben and BANK OF	C.E. MITCHELL		Director of FEDERAL RESERVE BANK OF N.Y. and NATIONAL CITY BANK
Herman SCHMITZ	German	On boards of I.G. Farben (President) () Deutsche Bank () and BANK FOR INTERNATIONAL SETTLEMENTS. Guilty at Nuremberg War Crimes Trials.
Walter TEAGLE		Director FEDERAL RESERVE BANK OF JERSEY
W.H. yon RATH	Naturalized	Director of GERMAN GENERAL U.S. ELECTRIC (A.E.G.)
Paul M. WARBURG		First member of the FEDERAL RESERVE BANK OF NEW YORK and BANK OF MANHATTAN
W.E. WEISS		Sterling Products
Source: Moody’s Manual of Investments; 1930, p. 2149.
Note: Walter DUISBERG (U.S.), W. GRIEF (U.S.), and Adolf KUTTROFF (U.S.) were also Directors of American I.G. Farben at this period.

Som ett led i Svensk sysselsättningspolitik så hade regeringen 1933 upptagit förhandlingar med Sovjet om ett handelsavtal, vilket innebar att Sverige skulle lämna en statlig femårig kredit på 100 miljoner kr till Sovjetunionen för att möjlig göra sovjetiska beställningar till svensk industri, och att denna industri som detta berörde behöver väl inte närmare förklaras vara den som producerade krigsmatriel.  Vid riksdagsbehandlingen på våren 1934 hade avtalet dock mött stark kritik, bl.a. från förre statsministern Felix Hamrin (”det ena landet får statslån, det andra landets varor blockeras”).

 

 

 

 

 

Syftet med detta var emellertid något helt annat, enligt gängse politisk tradition. Genom de begränsningar som åsatts exporten till Tyskland, kunde man i och med detta låns erbjudande och dess storlek i förhållande till exporten till Ryssland, klart åberopa betydligt höjda exportnivåer för Tysklands vidkommande. Så dagens ägare Krupp, Thyssen och BAE, av den Svenska krigsindustrin, tillsammans med deras Svenska partners, de har spelat detta spel utifrån enbart ekonomiska orsaker och grunder.  

 

 

 

 

 

 

 

 

För att känna sin nutida belägenhet, så måste man känna vad som förevarit, och detta för att ens göra möjligt att veta varthän man nu färdas. Denna historia har höljts i dunkel, av skäl som blir alltmera uppenbara ju mera man läser om dem. Detta förlopp tar sin begynnelse i direkt anslutning till att första världskriget håller upphöra, och att Versaillesfreden sedan skall komma verka styrande för många olika förlopp i detta. Men att det allt sedan dess för svensk del, inte har varit aktuellt med något deltagande i militärallianser, det måste anses som alldeles uppenbart.

Syftet då som nu får anses vara att istället maximera den förtjänst som försäljning av krigsmatriel , innebär för det militärindustriella komplexet..

Ur Nürnberg Trials:

“For the period of transition from 1919 up to rearmament, A. K. [Krupp] had undertaken various tasks, in order to keep up the Company’s activity in the field of artillery, in the sense of observing activities in that field in the rest of the world (relation: BOFORS) and then also for the production of artillery material, within and to a certain extent also beyond, the limitation established by the peace dictate”

 

 

 

 

 

 

Table 2-2: The Directors of American I.G. at 1930:
American I,G. Director	Citizenship	Other Major Associations
Carl BOSCH	German	FORD MOTOR CO. A-G
Edsel B. FORD		FORD MOTOR CO. DETROIT
Max ILGNER	German	Directed I.G. FARBEN N.W.7  (INTELLIGENCE) office. Guilty at Nuremberg War Crimes Trials.
F. Ter MEER	German	Guilty at Nuremberg War Crimes Trials
H.A. METZ		Director of I.G. Farben and BANK OF	C.E. MITCHELL		Director of FEDERAL RESERVE BANK OF N.Y. and NATIONAL CITY BANK
Herman SCHMITZ	German	On boards of I.G. Farben (President) () Deutsche Bank () and BANK FOR INTERNATIONAL SETTLEMENTS. Guilty at Nuremberg War Crimes Trials.
Walter TEAGLE		Director FEDERAL RESERVE BANK OF JERSEY
W.H. yon RATH	Naturalized	Director of GERMAN GENERAL U.S. ELECTRIC (A.E.G.)
Paul M. WARBURG		First member of the FEDERAL RESERVE BANK OF NEW YORK and BANK OF MANHATTAN
W.E. WEISS		Sterling Products
Source: Moody’s Manual of Investments; 1930, p. 2149.
Note: Walter DUISBERG (U.S.), W. GRIEF (U.S.), and Adolf KUTTROFF (U.S.) were also Directors of American I.G. Farben at this period.

Som ett led i Svensk sysselsättningspolitik så hade regeringen 1933 upptagit förhandlingar med Sovjet om ett handelsavtal, vilket innebar att Sverige skulle lämna en statlig femårig kredit på 100 miljoner kr till Sovjetunionen för att möjlig göra sovjetiska beställningar till svensk industri, och att denna industri som detta berörde behöver väl inte närmare förklaras vara den som producerade krigsmatriel.  Vid riksdagsbehandlingen på våren 1934 hade avtalet dock mött stark kritik, bl.a. från förre statsministern Felix Hamrin (”det ena landet får statslån, det andra landets varor blockeras”).

Syftet med detta var emellertid något helt annat, enligt gängse politisk tradition. Genom de begränsningar som åsatts exporten till Tyskland, kunde man i och med detta låns erbjudande och dess storlek i förhållande till exporten till Ryssland, klart åberopa betydligt höjda exportnivåer för Tysklands vidkommande. Så dagens ägare Krupp, Thyssen och BAE, av den Svenska krigsindustrin, tillsammans med deras Svenska partners, de har spelat detta spel utifrån enbart ekonomiska orsaker och grunder. 

För att känna sin nutida belägenhet, så måste man känna vad som förevarit, och detta för att ens göra möjligt att veta varthän man nu färdas. Denna historia har höljts i dunkel, av skäl som blir alltmera uppenbara ju mera man läser om dem. Detta förlopp tar sin begynnelse i direkt anslutning till att första världskriget håller upphöra, och att Versaillesfreden sedan skall komma verka styrande för många olika förlopp i detta. Men att det allt sedan dess för svensk del, inte har varit aktuellt med något deltagande i militärallianser, det måste anses som alldeles uppenbart.

Syftet då som nu får anses vara att istället maximera den förtjänst som försäljning av krigsmatriel , innebär för det militärindustriella komplexet..

Ur Nürnberg Trials:

“For the period of transition from 1919 up to rearmament, A. K. [Krupp] had undertaken various tasks, in order to keep up the Company’s activity in the field of artillery, in the sense of observing activities in that field in the rest of the world (relation: BOFORS) and then also for the production of artillery material, within and to a certain extent also beyond, the limitation established by the peace dictate”

 

 

 

 

Table 2-2: The Directors of American I.G. at 1930:
American I,G. Director	Citizenship	Other Major Associations
Carl BOSCH	German	FORD MOTOR CO. A-G
Edsel B. FORD		FORD MOTOR CO. DETROIT
Max ILGNER	German	Directed I.G. FARBEN N.W.7  (INTELLIGENCE) office. Guilty at Nuremberg War Crimes Trials.
F. Ter MEER	German	Guilty at Nuremberg War Crimes Trials
H.A. METZ		Director of I.G. Farben and BANK OF	C.E. MITCHELL		Director of FEDERAL RESERVE BANK OF N.Y. and NATIONAL CITY BANK
Herman SCHMITZ	German	On boards of I.G. Farben (President) () Deutsche Bank () and BANK FOR INTERNATIONAL SETTLEMENTS. Guilty at Nuremberg War Crimes Trials.
Walter TEAGLE		Director FEDERAL RESERVE BANK OF JERSEY
W.H. yon RATH	Naturalized	Director of GERMAN GENERAL U.S. ELECTRIC (A.E.G.)
Paul M. WARBURG		First member of the FEDERAL RESERVE BANK OF NEW YORK and BANK OF MANHATTAN
W.E. WEISS		Sterling Products
Source: Moody’s Manual of Investments; 1930, p. 2149.
Note: Walter DUISBERG (U.S.), W. GRIEF (U.S.), and Adolf KUTTROFF (U.S.) were also Directors of American I.G. Farben at this period.

Som ett led i Svensk sysselsättningspolitik så hade regeringen 1933 upptagit förhandlingar med Sovjet om ett handelsavtal, vilket innebar att Sverige skulle lämna en statlig femårig kredit på 100 miljoner kr till Sovjetunionen för att möjlig göra sovjetiska beställningar till svensk industri, och att denna industri som detta berörde behöver väl inte närmare förklaras vara den som producerade krigsmatriel.  Vid riksdagsbehandlingen på våren 1934 hade avtalet dock mött stark kritik, bl.a. från förre statsministern Felix Hamrin (”det ena landet får statslån, det andra landets varor blockeras”).

 

 

 

Syftet med detta var emellertid något helt annat, enligt gängse politisk tradition. Genom de begränsningar som åsatts exporten till Tyskland, kunde man i och med detta låns erbjudande och dess storlek i förhållande till exporten till Ryssland, klart åberopa betydligt höjda exportnivåer för Tysklands vidkommande. Så dagens ägare Krupp, Thyssen och BAE, av den Svenska krigsindustrin, tillsammans med deras Svenska partners, de har spelat detta spel utifrån enbart ekonomiska orsaker och grunder.