Finans i en ring

Först Island, Ungern, Ukraina och Lettland, och nu kommer den globala finanskrisens andra våg där det inte längre handlar om att rädda enskilda finansinstitut utan istället om hela nationer. Denna våg brakar nu igång med full exponentiell kraft.

För vår svenska del så handlar det nu främst om att de övriga baltiska staterna Estland och Litauen, likt Island och Lettland, kan tvingas att komma till, bland annat, oss med tiggarstaven., eftersom våra bankers kreditexpansion varit mycket omfattande i regionen.

Det går ju ganska enkelt att hävda att vi därför inte bara som grannar, därför har ett moraliskt ansvar att hjälpa dessa våra grannländer. Men i det här så handlar det lika mycket om självhjälp, detta eftersom de svenska bankerna Swedbank, SEB och Nordea genom mycket aggressiv utlåning, där dessa i praktiken har finansierat dessa länders i relativa termer gigantiska bytesbalansunderskott, detta genom sin eurodominerade utlåning till hushåll och företag i dessa länder genom kreditexpansion och valutabildning på efterfrågebaserad värdegrund.
.
För att rädda bankernas balansräkningar, eller undvika systemhaveri, så gäller det att försöka hjälpa dessa länder att undvika en devalvering, vilket inte är möjligt att undvika.

Sedan är inte frågan om den lönedeflationsprocess som initierats i exempelvis Lettland ändå kommer att leda till samma sak, för det gör den, men för bankernas del har detta den fördelen att anpassningen fördelas över en längre tidrymd.

Inom euroområdet finns det också en lång rad länder som löper överhängande risk att nödgas söka hjälp under allt mera tyngande bördor. Det handlar dels om Irland och Spanien, två länder som efter utlåningsfester och kollapsförlopp av bostadsmarknader med få motsvarigheter, detta i kombination med mycket stora bytesbalansunderskott, ser allt mera instabila ut. Vidare så gäller detta Grekland, Italien och Portugal, samt kanske även Cypern, länder där sociala oroligheter på senare tid har accentuerats.

För dessa länder så faller huvudansvaret för att hjälpa till naturligtvis på de länder som har kreditinstitut med stora fordringar, som är skapade utifrån ingenting, i dessa länder samt även i någon mån de övriga euroländerna.

Men därutöver sitter även EU-länderna Bulgarien, Rumänien och kandidatlandet Kroatien i liknande bekymmer. Problemen kan därigenom smitta Österrike och Italien som har banker med stor exponering mot dessa länder, i form av givna krediter som grundats på efterfrågebaserad prisbildning. Polen har också bekymmer. EU-kandidatländerna Serbien och Turkiet är två länder som är bräckliga vad avser den finansiella stabiliteten med en mycket svag bytesbalanssituation.

Ett faktum är att uthålligheten såväl som sundheten och bärigheten i de senaste årens snabba globala tillväxt framstår allt mera som en ren illusion skapad av fiktivt bildade värden.

Detta eftersom den globala tillväxten har gått hand i hand med dessa växande globala finansiella obalanser/marknader, där vissa länder som Kina, Tyskland, Japan och i viss mån även Sverige, har trott sig ha samlat på hög medan andra länder med USA i spetsen har låtit sina underskott växa.

Därtill kommer kombinationen av stigande priser på tillgångar som möjliggjorts av finansiellt fiktiv ingenjörskonst som har skapat denna valutabildande kreditexpansion, och i slutändan en stigande efterfråga för varor och tjänster.

Allt fler människor och länder har igenom detta system börjat leva på kredit istället för produktion av fysiskt fördelningsbara realvärden.

Den stora frågan i nu är faktiskt hur man ska kunna undvika en kollaps i det globala efterfrågeperspektivet. De nu hårt skuldsatta länderna behöver ju direkt minska sina underskott genom att dra ner sin import, för att undvika finansiell kollaps och bankrutt till rådande inkomst.
Helst så skulle detta ske genom att de ökar sin export, men detta ter sig inte särskilt sannolikt i rådande klimat, med hänsyn till att ingen kan öka sin export utan att någon annan ökar sin import.

Ansvaret kommer därför i första hand att falla på de stora överskottsländerna och då framför allt Kina, Tyskland, Japan , oljeexport länderna och i viss mån Sverige att alltså stimulera sin inhemska efterfråga för att undvika denna kollaps.

Detta ser verkligen inte så där helt lätt ut, särskilt med hänsyn till att dessa överskottsländer kommer att drabbas hårdast av kollapsen i finans och valutasystemen.

Man kan ju undra om någon centralbank misstagit sig i skrivningen mellan stimulera och simulera för länge sedan.

Pengar till Jul

Pengar och värde är inte vad många tror.
Många pratar om pengar. Men hur skapas pengar? Och hur får och behåller pengarna sitt värde? En grundläggande och mycket vanlig vanföreställning, är att ekonomi handlar om pengar, detta är egentligen fel, pengar är ett verktyg för att lättare kunna bedriva handel med varor, och vidare att kunna mäta varornas värde.

Pengar skapades förr genom att ädla metaller präglades till mynt och att halten garanterades med en stämpel, gärna med kungens bild. På det sättet kunde samhället på 1800-talet till och med skapa vad som av några anges vara så åtråvärt i dag, nämligen en europeisk valuta.
Guld kunde dock emellertid dåtida inte utvinnas i takt med de industriella ekonomiernas ökade behov av penningmängd, och detta blev då till en gyllene boja för tillväxten.
England övergav, eller kanske snarare lyckades fly undan guldmyntfoten 1931, vilken tidigare garanterade valutans värde i guld, alltså att valutan stod stadigt fäst på en fot av guld, och exemplet följdes inom kort av andra länder.
Detta ägde då inte på något sätt sitt rum slumpvis i samband med att Bank of International Settlements (BIS), Internationella regleringsbanken på svenska, och att International Monetary Fund, IMF skapades, inte heller var detta utan syften.

Detta skapande var nu alltså inte enbart en godtycklig och olyckligt vald slump, som det skulle komma att visa sig senare, och vilket vi ser konsekvenserna eller kanske snarare, de ovedersägliga bevisen för idag.
Inom den internationella handeln fanns dock guldet kvar fram till 1960-talet så som riksbankernas yttersta garanti för nationernas inbördes avräkningar.
Vilket då alltså fortfarande utgjorde en form av gyllene värdeboja för ekonomiernas ohämmade tillväxt i form av fiktiva värdens tillkomst, alltså skapade imaginära värden, eller värden som skapas utifrån en efterfråga.
Senare kom dessa system att ytterligare kompletteras med bland annat ett system vilket benämns Fractional reserve system, vilket var principiellt sista spiken i denna finans och valutasystemets kista, när den svenska kreditmarknaden år 1985 till sist avreglerades av den svenska regeringen.

När sedan kronvalutan tvingas frångå sitt fasta växelkursvärde omkring 1992, så går denna realvärdeanpassningsprocess in på sitt absoluta upplopp, eller slutfas genom att kreditbildningen/valutabildningen då är i det närmaste principiellt oreglerad.

Pengar är i dag, i allt väsentligt enbart redovisningsposter utan realvärdegrund.
Men hur går då detta skapande av pengar egentligen till?

Svar: Alla pengar skapas genom skuldbildning.
Pengar skapas, eller valuta bildas, genom att bankerna skapar en skuld gentemot en låntagare som vill låna pengar, på så vis sker en skuldbildning. Denna skuldbildning motsvaras alltså av en valutabildning, detta vill säga att bankerna bildar denna valuta utifrån de regleringar som gäller för banker och som kontrolleras av bankinspektionen, Basel 1 och Basel 2 heter dessa regleringar inom IMF.
Detta sker inom det som i ovan nämns som Fractional reserve systemet, där den nuvarande kreditexpansionens möjligheter kommer till bruk.

En godtycklig bank har som exempel i detta fall 1000 kronor i tillgångar, med dessa som säkerhet eller fraktions reserv får banken sedan låna valuta av riksbanken mot en repa.
Detta innebär i exemplet att banken får låna 8000 kronor i en vecka mot en ränta som riksbanken fortlöpande korrigerar(repa).

Banken förfogar nu över 9000 kronor och har en skuld på 8000 att betala inom en vecka, alternativt låna beloppet om igen av riksbanken, eller av en annan bank och interbankräntan, till den då rådande reporäntan.
Det är med detta belopp på 9000 kronor som grund i banken, som banken äger rätt att alltså kreditexpandera beloppet till ett utlåningsbelopp om 90 000 kronor som banken sedan kan låna ut till låntagare mot en säkerhet. Vad som är säkerhet för valutabildningen i detta, kan alltså som dagsläget utvisar vara fullständigt otillräckligt.
Detta innebär således att ett valutabelopp om 1000 kronor har expanderat till ett valutabelopp på 90 000 kronor, och detta helt utan att den värdegrund som valutan skall beskriva egentligen på något sätt har förändras, värdegrunden är realekonomiskt fortfarande bara värd 1000 kronor.
I normal terminologi skulle detta fenomen benämnas som inflation.

I det aktuella dagliga fastighetssammanhanget, så göms begreppet istället i något som kallas för värdeökning, men som egentligen inte är något annat än en rent dold inflationseffekt. Bankernas kreditexpansion kan därmed ovillkorligen konstateras vara en given förutsättning för prisökningarna på fast egendom.
På detta sätt har bankernas kreditexpansion alltså även skapat en dold och uppbunden inflation. Inflation som genom att valutavolymen expanderats så till den grad att dessa fiktiva värden nu börjar få direkt inflaterande återverkan på den reala ekonomin.
Denna fiktiva värdegrund har även sedan omsatts i olika konstruerade finansinstrument, vilka i princip har haft som enda syfte att absorbera valutaexpansionens inflationseffekt. Dessa instrument kan i viss mån liknas med de övervärderade holländska tulpanlökarna på 1600 talet, alltså något som i det närmaste fullständigt bar och är utan real värdegrund.
Omskrivet så kan detta liknas vid att den reala ekonomin inte mer förmår att bära upp ytterligare fiktiva värden utan det att den reala valutan börjar att direktinflateras. Detta är den i nu rådande situationen, där en förestående hyperinflation vilken givetvis börjar på de geografiska platser där valutan realiseras till fysisk värdegrund, alltså på pumpplatsen för olja och för fysisk industriproduktion med realt allmänvärde, för att sedan sprida sig vidare till den övriga globala ekonomin.

De krafter som kan skapa eller ändra pengars värde återfinns i samspelet mellan politiska åtgärder och valutamarknaden, i form av finanspolitik eller valutapolitik. Dock är alltså detta lite av en hägring, eftersom dessa politiska styrmedel i princip helt har mist sina effekter, alltså på grund av att ytterligare aktörer påverkar valutavolymen, genom att privatbankerna tillåts bilda valuta enligt nu rådande regleringar.

Men om detta vet vanliga individer emellertid nästan ingenting.
Hur detta egentligen går till, det vet bara några enstaka politiker, akademiker, bankmän och valutaspekulanter och några centralt placerade ämbetsmän.

Finansministrarna har idkat ”learn by doing”, med framgång för makten till men för det allmänna. Några representanter (men antagligen inte alla) i riksbanksfullmäktige kan säkerligen också besvara frågor om hur pengar skapas och behåller sitt värde.

Det finns inte några läroböcker i ämnet, ingen skrift i forskningsrådsnämndens publikationer ”Källa” som illustrerar de vetenskapliga kontroverserna i detta, och som vidare diskuterar saken. Och i studieförbundens kurskataloger kan man söka förgäves efter en studiecirkel om hur pengar skapas och värdesäkras. Det verkar symptomatiskt nog vara precis likadant i andra länder.

Riksbankschefer och andra utvalda penningvårdare träffas och lär av varandra hur man gör, detta för att vidmakthålla detta system.

Detta sker inom exempelvis i sammanslutningar som Bundesbank i Tyskland och Federal Reserve i U.S.A.
Men vanliga medborgare och våra valda riksdagsledamöter i gemen, har emellertid inte en aning om hur den blandning av vetenskap och konst fungerar, och som skapar dessa värdesäkrade pengar, eller kanske snarare skapar dessa inte värdesäkrade pengar.
De flesta vanliga individer i samhället lever i villfarelsen, att banker och penningvårdare verkar för samhällets bästa. Vilket knappast ens på något sätt kan sägas vara den rådande verkligheten. Dessa verkar enligt företagsekonomiska vinstmaximeringsbeteenden, inget annat. Och det är inte samhällsnyttigt.
Med avseende på den transparens som valutasystemet har idag, kan det ju tyckas att det genom historien rimligtvis borde ha rests några frågor kring penningskapandet, och om inte annat, så i alla fall utifrån att det i princip inte finns någon som helst information att uppbringa om själva skapandet av pengar.
Men till och med religionen beskriver ju att förledandets bästa bedrägeri är övertygelsen om att inte existera. Jfr. Djävulens bästa bedrägeri.
I denna okunskapens töcken så lämnar nu de nationella parlamenten i allt flera länder, över frågan till riksbankerna som blir självständiga. Det är anmärkningsvärt att så många demokratier har ansett det nödvändigt att göra detta undantag från de folkvaldas makt och kontroll.

Och inom Europeiska unionen är det meningen att varje land skall lämna över skapandet av pengar och vakthållningen kring deras värde till EU:s blivande centralbank i Bryssel.
Detta måste för demokratins skull absolut genast förändras. Inget politiskt system kan fortleva utan ett valutasystem. Men ett av annan otillbörlig part kontrollerat valutasystem, det överlever hur många politiska system som helst.

Så länge som valutasystemet inte kontrolleras till fullo av den demokratiska staten, så är hela den demokratiska ordningen bara en ren schimär, detta är mycket beklagligt att konstatera för de flesta som kommer till denna insikt.

Framring

Rimliga prognoser måste göras med utgångspunkt i fysiskt kapital, vetenskapliga och teknologiska komponenter, inte likt nu i statistiska teorier.

Penningvärden måste regleras inom rimliga intervall av uppskattningar. Ett sådant system kan kallas för ett protektionistiskt system. Människor som idag bara tänker i termer av köpa och sälja saknar begrepp om den roll som långsiktiga kapitalförbättringar inom produktion och grundläggande ekonomisk infrastruktur har.

De protektionistiska åtgärderna måste inte bara försvara de långsiktiga realkapitalkraven, utan de skall också garantera en ständigt ökande takt av tekniska förbättringar i det fysiska kapitalets effektiva produktivitet, mätt per capita och per kvadratkilometer.

Dessa kapitalbildningar involverar tidsrymder från 25 år till 50 år och längre. Garanterandet av behövlig långsiktig fysisk kapitalbyggnad och av ökad energiflödestäthet per capita och per kvadratkilometer måste ingå i den politiska processen. Som ett exempel, är det nödvändigt att öka kraftproduktionens täthet av energiflöde, detta för att möta de behov på levnadsförhållanden som jordens nuvarande befolkning har. Utan ett system med fasta växelkurser är ingen långsiktig framgång möjlig för någon modern ekonomi.

Framring

Rimliga prognoser måste göras med utgångspunkt i fysiskt kapital, vetenskapliga och teknologiska komponenter, inte likt nu i statistiska teorier.

Penningvärden måste regleras inom rimliga intervall av uppskattningar. Ett sådant system kan kallas för ett protektionistiskt system. Människor som idag bara tänker i termer av köpa och sälja saknar begrepp om den roll som långsiktiga kapitalförbättringar inom produktion och grundläggande ekonomisk infrastruktur har.

De protektionistiska åtgärderna måste inte bara försvara de långsiktiga realkapitalkraven, utan de skall också garantera en ständigt ökande takt av tekniska förbättringar i det fysiska kapitalets effektiva produktivitet, mätt per capita och per kvadratkilometer.

Dessa kapitalbildningar involverar tidsrymder från 25 år till 50 år och längre. Garanterandet av behövlig långsiktig fysisk kapitalbyggnad och av ökad energiflödestäthet per capita och per kvadratkilometer måste ingå i den politiska processen. Som ett exempel, är det nödvändigt att öka kraftproduktionens täthet av energiflöde, detta för att möta de behov på levnadsförhållanden som jordens nuvarande befolkning har. Utan ett system med fasta växelkurser är ingen långsiktig framgång möjlig för någon modern ekonomi.

Räntering

Med avseende på den just genomförda räntesänkningen som genomförts av riksbanken så är det nu på sin plats med några ytterligare belysande reflexioner kring detta.

I dagens SvD så anför riksbankchefen, som jag uppfattar detta helt oseriöst, att denna sänkning skedde slumpvis, vilket givetvis är en grov förvanskning av sanningen.
Flytten av räntemötet var inget som var slumpvis påkommet, eftersom man sökte effekter av åtgärden, inte heller sänkningen var något slumpverk.

Oaktat detta så uteblir givetvis de uppgivet sökta effekterna av denna åtgärd, om detta sedan beror på uppsåt eller inte kan kanske lämnas därhän.

Kreditgivningen kommer givetvis inte att öka i någon nämnvärd omfattning, och detta beror på att den främsta orsaken till kreditåtstramningen är att kreditrisken bedöms större än nyttovinsten för ränteintäkten.

Detta innebär att banken bedömer att risken för att göra en kreditförlust är så stor att utlåning inte motiveras av den förtjänst som ränteintäkten innebär för banken.

Och i detta skall det beaktas att förlusterna i och med att förluster handlar om egenbildad valuta genom Basel II. vilken då främst påverkar bankernas balans och resultaträkningar, och inte alls kapitaltäckningskvoten eller likviditet i någon nämnvärd utsträckning.

Detta minst sagt parasituella system kan givetvis inte fortleva, dum vore ju då den som med detta som vetskap inte började verka inom bankväsendet.

Ett steg i denna omvandling till ett system där betalmedlet är en samhällsnyttighet i stället för en vara, är att minska vinstmöjligheterna på varan. Eftersom ränta per definition skapar ett latent underskott på valuta, och ett latent krav på tillväxt, i ett ekonomiskt system där finans och valutasystemet bygger att valutan bildas genom skuldbildning, så är en minskning av ränteomslutningen i ekonomin också minskande för kravet på tillväxt och skuldsättning.

Vidare i detta skulle just nu en reglering av bankernas ränteintäkter innebära att den disponibla delen av konsumtionsekonomin skulle förskjutas till realekonomin, och i sin tur generera en ökad ekonomisk aktivitet.

Med nu rådande situation och likviditetsunderskott i bankerna, så sker nu istället en överabsorbtion av likviditet, med en omvänd effekt emot i ovan.

Att banksystemet verkat ut sin roll i sin nuvarande tappning torde snart vara uppenbart för alla. Och att en rimlig väg för att inte de mest devota bankanhängarna skall fullkomligt vägra, blir således att begränsa möjligheterna till ränteinkomster.

För bankerna som institutioner betraktat så är de redan döda i sina rådande former av finansiell struktur. Det är denna struktur som har skapat vårt nuläge.