Narkotisk politik

Världshandeln med narkotika, är den ekonomiskt mest viktiga av alla marknader för jordbruksprodukter, och den omsätter mer än 320 miljarder dollar på gatan.
Detta uttrycker chefen för FN:s kontor för hantering av narkotika och brottslighet Antonio Costa i en intervju för den österrikiska veckotidningen Profil, artikeln offentliggjordes för övrigt i sin helhet den 27 januari.

Denna jättelika narkotikahandel uppges finansiera inte bara rörelser som talibanerna och den colombianska FARC-gerillan, utan denna finansiering har också använts för att rädda krisdrabbade banker under det senaste halvåret, enligt FN:s utredningar.

Antonio Costa och FN är mycket kritiska till den brittiskstödda planen att köpa in afghanskt opium för medicinska syften, eftersom detta lett till en uppenbar fördubbling av produktionen på bara ett år.

På frågan om hur stor narkotikahandeln är uttrycker Antonio Costa följande:

Om man ser till jordbruksmarknaderna är den viktigast. I grossistledet är den olagliga narkotikan enligt FN:s beräkningar värd mer än 90 miljarder dollar, och således väl i klass med världshandeln med kött och spannmål. I det sista ledet talar vi om en valutavolym på mer än 320 miljarder dollar.

På fråga om en marknad av denna storlek – drygt en halv procent av världens BNP – påverkas av den internationella finanskrisen, svara Antonio Costa:

Absolut, I det innevarande läget är narkotikahandeln kanske den enda tillväxtbranschen, med låg arbetslöshet. Bara en del av pengarna som kommer in, går vidare tillbaka in i olaglig verksamhet, i delar av Asien, Afrika och Sydamerika, där de används för att muta politiker, köpa val eller finansiera subversiva rörelser, som till exempel talibanerna i Afghanistan eller de tamilska tigrarna i Sri Lanka, eller FARC i Colombia.

Resten av pengarna kommer enligt FN, att tvättas genom att stoppas in i den legala ekonomiska cirkulationen.

Ingen vet exakt hur mycket pengar detta rör sig om, men det rör sig om mycket betydande belopp. Sett till den makroekonomiska effekten är det helt enkelt ett nödvändigt tillskott av investeringskapital.

Det finns enligt FN tydliga tecken som tyder på att dessa pengar också hamnat i finanssektorn, vilken som varit hårt pressad sedan mitten av förra året.
Interbankingverksamheten synes ha finansierats med pengar som kommer från narkotikahandel eller annan illegal verksamhet.

Detta är givetvis svårt för FN att bevisa, men det finns mycket tydliga tecken som tyder på att ett flertal banker kunnat klara sig på detta sätt.

Narkotikapengar är ofta det enda likvida investeringskapitalet som nu finns att tillgå, och som kan köpa till exempel fastigheter. Banksystemets problem under andra halvåret 2008 var och är alltjämt likviditet, och därför blev detta likvida kapital en mycket betydelsefull faktor.

FN verkar emot knarklegalisering, eftersom knark och brottslighet hör så nära samman.

Legalisering leder oundvikligen till ökat missbruk. Ännu mer negativt är FN till förslaget att lagligt köpa opium från bönder i Afghanistan. Detta prövades på försök redan 2003, då Storbritannien betalade ut dryga 100 miljoner euro i ersättning till bönder som förstörde sina skördar av opium. Detta fungerade inte alls, det kunde alla konstatera.

Effekten blev istället den motsatta. Odlingen av opium fördubblades inom ett år, och detta eftersom bönderna visste att om inte knarkhandlarna köpte opiumet, så skulle de i alla fall få detta sålt till britterna. Vilket inte precis kan ha varit en överraskning för någon, utan snarast måste ses som ett illa dolt tecken på en vilja att skydda odlandet inom de illegala leden.

Vad gäller den medicinska användningen så saknas infrastrukturen för en utökad användning av morfin som smärtstillande medel. På världsmarknaden betingar opium för medicinskt bruk ett kilopris på 30-32 dollar; knarkhandlarna i Afghanistan betalar 100 dollar för samma mängd.

I frågan om förstöringen av skördar i Afghanistan anför FN att smugglandet måste bestraffas, men att bönderna måste behandlas annorlunda. Dessa måste istället ges stöd att sluta med sin illegala narkotikaproduktion.

I Colombia var det en procent av bönderna som återgick till narkotikaproduktion sedan de själva hade bestämt sig för att förstöra skördarna, men när detta gjordes av polisen eller militären så var narkotikan tillbaka igen på 30 procent av odlingarna.

Det som Nato verkligen borde ägna sig åt i Afghanistan, är att förstöra narkotikalaboratorier och förhindra transport av narkotikan och motverka spridningen.

Men Nato är BAE och BAE är Citybankerna.

Davos fokusering

Om rapporterna från Davos i dagens London Telegraph eller CNN innehåller någon sanning, och detta kan jag naturligtvis inte garantera är fallet i tider som dessa, så verkar det som om Davos-konferensen, som inte egentligen har något att göra med Palestina-Israel konflikten, troligtvis inte av en slump istället har valt att utnyttja tillfället för att bli alldeles galen…

Kort sagt nu när hela de globala monetära-finansiella systemen, inklusive i Ryssland och Kina, redan är hopplöst bankrutta, och på randen till att störta ner i en globalt mörker, vilket till storleken är mycket värre än det som drabbade Europa i mitten av 1300-talet.

Den innevarande situationen kan endast lösas genom att låta världens ledande nationer gå in i en samverkande form av försvarstillstånd, och därifrån genomföra en omorganisation under ett kontrollerat finansiellt konkursförfarande. På dett sätt så kan Eurasien undvika att praktiskt taget ögonblickligen rasa ned i en djup kedjereaktion av sammanbrottskriser, där Eurasiens ledande nationer ofördröjligen skulle upphöra att existera.

I detta läge kan det kännas en smula förunderligt att konstatera att fokus på Davoskonferensen istället har kommit att tillägnas en konflikt, som har varit på mänsklighetens agenda så länge att den redan beskrevs i Prometheusmyten. Icke desto mindre så är det just detta som har inträffat i nu, och detta saknar sannerligen inte uppsåt.

Om det bara finns ett uns av sanning i Telegraphs rapport i dag, så betyder det att de ledande deltagarna på denna konferens istället har tappat bort sig i ett hänsynslöst, tanklöst, självförstörande raserianfall av upplevda oförrätter och kränkta självkänslor. Istället för att diskutera möjliga lösningar på de egentliga problemställningar som föreligger.

Det är naturligtvis ett helt obestridligt faktum att varje nation på denna planet, de facto är bankrutt. Om inte åtgärder vidtas för att upprätta ett nödsystem med internationella handelskrediter under ett system med fasta växelkurser, så kan inte världen räddas ifrån att dyka ned i en systemmässig sammanbrottskris, vilken kommer att leda till att de flesta av nationerna på denna planet omedelbart störtar ned i en utdragen djup existentiell kris

Kina och Ryssland, skulle exempelvis båda som nationer snabbt desintegreras om det transatlantiska samfundet med Väst-Europa och Nordamerika skulle kollapsa som fungerande marknader för exporten från Kina och Ryssland.

Detta betyder att såvida inte Västeuropas och Nordamerikas skuld- och kreditsystem fortsätter att fungera, så är Kina och Ryssland, ibland många andra länder, dömda till att störta ned i en långvarig period av minskad ekonomisk aktivitet.

Eftersom finanssystemen i Nordamerika och Europa är bankrutta, är detta endast möjligt att åstadkomma genom skapandet av nya realvärda krediter vilka baseras på statliga åtaganden.

Detta måste alltså ovillkorligen ske genom en omorganisering under ett ordnat konkursförfarande av de nuvarande skulderna som skall tillgodose de kreditbaserade marknader på vilka många nationers, däribland alltså även Rysslands och Kinas, fortsatta existens nu ovillkorligen beror.

Detta innebär att skulder vilka inte har en tillräcklig värdegrund ovillkorligen måste valutamätas/valuteras till sitt realvärde, för att på så sätt åstadkomma en realvärdeanpassning för det rådande penningvolymvärdet, och på detta sätt minska penningvolymen.

Alternativet med den omätbara hyperinflationen synes oändligt mycket mera smärtsam.

Men av en anledning så har lösandet av den finansiella frågan kommit i skymundan av Palestina frågan, vilket inte bara av en slump har samma nyttotagare på den ena sidan.

Värdets vara.

En gång för länge sedan kom människan på att för att underlätta byteshandeln med varor så kunde man med fördel använda ett värderingsinstrument som var mindre skrymmande än själva varan ifråga, detta för att göra ett byte möjligt utan att för denna skull ha en vara rent fysiskt närvarande på platsen där utbytet av varans värde ägde rum.

Man skapade något som man benämnde valuta, detta som ett instrument för att värdera olika varor eller tjänster. Denna valuta är sedan dess det som återkommande genom historien har varit ett problem, främst utifrån att dess bildningsprocess till och från har ägnats egennyttosyften, istället för att valutan enbart skall verka som handel och värderingsinstrument.

I varuvärdesfallet så kommer värdet på en vara att mätas utifrån det behov som marknaden tillmäter varan, så långt har Smith, Keynes och andra begripit detta rimligt väl, men sedan verkar detta ha spårat ur fullkomligt, alternativt således uppsåtligen beskrivits i ett helt ologiskt resonemang.

Detta eftersom det inte med bästa vilja i världen kan påstås gälla att varans reala värde dominerar priset som valutan beskriver, detta görs istället av efterfrågan på varan, vilket därav kan ses som ett direkt bevis för att den fiktiva ekonomin nu har blivit så stor att inte den reala ekonomin mera förmår att bära upp den fiktiva valutavolymen utan att inflateras.

Det nu rådande systemet där en artificiell efterfråga styr bildningen av valuta, är ett så perverterat system rent logiskt, att det är i det närmaste förunderligt hur detta har kunnat komma till stånd utan att stöta på patrull av första bästa tänkande humanist.

De två stora problemställningarna som omgående blir uppenbara vid en närmare eftertanke, blir ju då för det första, att när en artificiell efterfråga tillåts att verka valutabildande och därmed prishöjande, liksom var fallet med de Holländska tulpanlökarna under 1600-talet, att detta skapar bubblor av fiktiva värden som sedermera ovillkorligen havererar den marknad som berörs när tillräcklig informationsrörlighet uppstår, och detta sker samtidigt som när den fiktiva värderingen på marknaden då tvingar fram en realvärdeanpassning av varuvärdet som valutan mäter.

Ingen ville ju till sist ändå byta en svart tulpanlök mot ett segelfartyg, användbarheten var därtill alltför särskiljande, och detsamma gäller fortfarande.

Den andra uppenbara problemställningen i detta blir att ett system som bygger på valutabildning genom skuldsättning, per automatik har ett underskott på valuta om det förekommer ränta i systemet, detta eftersom ingen skuldbildning sker för att hantera räntekostnader. Det medför att det alltid föreligger ett latent behov av en ökad skuldsättning i en ekonomi som grundas på skuldbildning, vilket benämns penningekonomi eller monetarism.

Detsamma kan översättas till att ekonomin ovillkorligen alltid måste befinna sig i en tillväxt, detta för att inte urholka värdet på den alltmera växande valutavolymen, vilket alltså innebär allt flera valutaenheter per oförändrad värdegrund.

Lösningen på detta problem har tidigare varit att skapa finansiella instrument som fiktivt har absorberat värdet av denna valutabildning, och som därigenom har skapat en finansiell fiktionsekonomi av i det närmaste bibliska proportioner. Det är inte svårt att se liknelsen om syndafloden. Denna fiktion går emellertid inte att göra hur stor som helst utan att den till sist kolliderar med den rådande verkligheten, och då istället börjar inflatera den reala ekonomins värdebeskrivande valuta med denna monstruösa volym av fiktivt värdegrundbildad valuta.

Detta är vårt rådande nu.

Vad som händer nu.

Skyskrapor är som dokument över en modernitet som inte längre finns. Varannan skyskrapa i Detroit i dag, kan vara igenmurad och graffitisprejad på bottenplanet, medan övervåningarnas gistna fasader har sönderslagna fönster eller plywoodskivor. Det är nästan något lätt poetiskt över det hela.

I Detroit i dag så kan man köpa en egen öde skyskrapa för 10000 dollar. Annat var det år 1950. Då stod Detroit på toppen av världen. Allt växte, gick framåt och utvecklades. 1,8 miljoner invånare bodde i USA:s åttonde största stad, där inkomsten per capita var 16 procent över USA-snittet. Innerstaden levde och många svarta flyttade hit från södern. Men spänningen ökade mellan olika grupper. Samtidigt flyttade Ford, GM och Chrysler ut fabriker till förorterna. Och i city började då förfallet.

Den sjuka som börjat inom fordonsrelaterad industri sprider sig nu även snabbt in på andra områden. Enligt SvD Näringslivs beräkningar har de svenska bankerna lånat ut runt 100 miljarder kronor till riskkapitalbolag. Alla dessa pengar kommer inte tillbaka, det är alldeles uppenbart.

Från att 1990-talets bankkris känts så väldigt avlägsen, återkommer nu allt fler varningssignaler. Det talas om att fler banker än Swedbank ska tvingas till nyemissioner. Närmast till hands ligger SEB, följt av Nordea. SEB har liksom Swedbank stor exponering mot de stegrande problemen i Baltikum. Och banken är efter Nordea näst störst på utlåning till riskkapitalbolag.

De svenska bankerna, vilka fullkomligt dominerat den vildsinta utlåningen, ska inte vara säkra på att få behålla alla fönsterrutor hela framöver.
Och det lär dessvärre inte bara vara hål i rutorna som kan förväntas, än värre lär det bli i de baltiska dotterbankernas balansräkningar. Länderna säger sig ju visserligen göra allt i deras makt för att undvika en devalvering, något som skulle få katastrofala följder för kreditportföljen som nästan uteslutande är i euro. Generella lönesänkningar och snabbt stigande arbetslöshet riskerar att ge samma, om en mer utdragen, effekt.

För Nordeas del utvecklas den danska marknaden, som är bankens största, till ett allt större orosmoln. På den minst sagt banktäta danska marknaden faller nu små banker som granar i en januaristorm, och staten tvingas till stora ingripanden för att staga upp branschen. Nordea har dessutom stora lån till rederisektorn i form av Maersk, som tar in allt mer vatten. Fraktraterna har klappat ihop och täcker nu inte ens de rörliga kostnaderna för rutter från Nordasien till Europa och från Sydasien täcker de nu enbart bunkerkostnaderna.

Men det börjar nu även att brännas kring Handelsbanken, som bland annat varit inblandad i maktaffärer i Industrivärden med Maths O Sundqvist. Banken torde i dag vara lycklig att den i sista stund lyckades sälja SPP till norska Storebrand. Även om en nyemission idag känns långt borta, så är läget för Handelsbanken klart mera instabilt än vanligt.

Precis som vid 1990-talets finanskris börjar nu också avdelningarna för ”bad bank” sätta upp sina skyltar igen, så här långt inom Swedbank, SEB och Carnegie. Bankkategorin lär både få efterföljare och en hel del påfyllning av tillgångar framöver.

Om bankerna inte fyller på sitt kapital finns en uppenbar risk för undanträngningseffekter i kreditmarknaden som leder till att krisen går in i en fördjupad fas på temat ”shit goes down the drain”. Stora företag får svårare att få krediter utomlands, en del av deras gamla banker har kanske gått i konkurs, och dessa vänder sig då till svenska banker som föredrar stora och i en jämförelse stabila kunder. Bankernas utrymme för utlåning är begränsat, inte minst av att kreditförlusterna börjat äta sig in i balansräkningen, och de krediter som beviljas storföretag sker på bekostnad av små.

Småföretagarkonkurserna breder då följaktligen ut sig, arbetslösheten ökar och kreditförlusterna sprider sig till konsumentledet. Detaljhandeln går på knäna, samtidigt som det slås rekord i nyöppnade shoppingcentrum.

Därför kommer börsföretagens kapitalsituation vara en av de dominerande frågorna under bokslutsperioden nu. Investors vd Börje Ekholm fångade frågan i samband med bolagets bokslut den 20 januari.

Denne predikade återhållsamhet med utdelningarna. Det snabba konjunkturfallet i kombination med osäkerheten i kreditsystemet medför att företagen måste stå emot kortsiktiga krav på överutdelningar för att istället vårda sin egen kapitalbas. Likviditeten kommer att vara mer avgörande i det korta perspektivet.

Bolag med starka balansräkningar kommer att ha möjlighet att flytta fram sina positioner under krisen. För dem med svag balansräkning/låg likviditet blir möjligheten att ta in nya pengar från ägarna en särskild huvudvärk. Det finns inte längre några finanskungar som står på barrikaderna och kräver stora kapitalutskiftningar när tillgången på kapital tidigare varit konstlat hög, och som kommer att finnas till hjälp när kärlen ska kommunicera åt det andra hållet. Priset för kreditexpansionen skall nu betalas med en realvärdeanpassning av valutavärdet.

Det finns många börsaktörer som i likhet med den finansiellt havererade Maths O Sundqvist sitter på stora aktieinnehav helt eller delvis finansierade med banklån. Dessa byggde sina imperier under tider då räntan var låg. Riskkapitalbolag, aktieaktivister och enskilda privatpersoner lånade pengar och köpte aktier som gav en utdelning som betalade räntan. Sedan dess har värdet på aktier fallit kraftigt och möjligheten att få utökade krediter försämrats. Torkar utdelningarna ut kommer många få bekymmer, i den finansiella öknen surrar flugorna kring ryktena om vilken börskung som blir nästa lik i den finansiella öknen hetta.

Insikternas tillkomst

En alltmera växande skara av personer kring den nyss tillträdde amerikanske presidenten Barack Obama, börjar nu komma fram till insikten om att själva fundamentet, eller den grundläggande funktionen inom finans och valutasystemet, nu är havererad.

Det börjar faktiskt gå upp för allt fler även utanför kretsarna kring den nya Obama-administrationen, att inga pengar i världen kan rädda det nuvarande finanssystemet. Denna insikt är en förutsättning för att man ska kunna börja sätta in effektiva åtgärder.

Den tidigare centralbankschefen Paul Volcker, som nu är rådgivare till president Obama, uttryckte i senatens finansutskott, under utfrågningen av den blivande finansministern Timothy Geithner den 21 januari följande:

¬- Vi är inne i en allvarlig recession som vi inte kan se slutet på. Finanssystemet har gått sönder. Det är ett allvarligt hinder för återhämtning. Det går inte att komma ifrån den tvingande nödvändigheten att regeringen måste gå in och räta upp den ekonomiska och finansiella statsskutan.

Senator John Kerry, tidigare presidentkandidat och nu blivande ordförande för utrikesutskottet, instämde med Volcker om att ”finanssystemet är sönderslaget” och att ”detta är alla finanskrisers moder”. Han fortsatte vidare:

¬- Jag är rädd för att representanthusets räddningspaket antagligen helt enkelt är bortkastat och inte kommer att få den effekt som vi vill att vårt stora ekonomiska återhämtningspaket ska få, på grund av att det underliggande systemet är sönderslaget.

Det finns för många zombiebanker där ute, sa Kerry och underströk därvid att detta omgående är något som den nye finansministern måste ta tag i.

Senator Bob Corker uttryckte i senatens plenum att hela banksystemet är på obestånd, och så länge man inte tar itu med det så hjälper det inte hur mycket pengar man pumpar in i systemet. Corker är republikan och ideologisk motståndare till statliga ingripanden rent generellt, men nu resonerade han enligt följande:

- Just nu pumpas kapital in i insolventa banker. Bankerna absorberar bara pengarna, eftersom de vet att jättelika förluster nu väntar, vilka är mycket större än bankernas tillgångar.

Vi håller utifrån detta på att uttömma våra möjligheter till att lösa dessa problem. Tusentals miljarder dollar kommer att sopas bort på kreditmarknaderna; vi håller på att få ett system bestående av zombiebanker.

- Stora banker, banker som alla har stor respekt för, är på obestånd och behöver tas över av staten, uttryckte senator Corker. Bankernas tillgångar måste skrivas ned till sina rätta värden. Detta gäller både finansderivat och bolån. Ju längre man väntar med det, desto längre bort är man från att ta itu med det grundläggande problemet. Det grundläggande problemet är att banksystemet är på obestånd.

Jag pratar med bankfolk på Wall Street uttryckte senator Corker. Dessa vet mycket väl att de är på obestånd. Vi måste ta itu med detta som vuxna människor. Ta itu med insolvensen. Ta itu med dessa stora förluster. Och vi måste börja med att göra någonting åt detta, innan vi tar itu med andra saker som behöver göras efter att vi har gjort detta.
Det har bildats för mycket valuta till en alltför liten värdegrund.

Hmmm

Märkligt att detta med vem som är budbärare spelar en så betydande roll för så många.

Det speglar ju närmast ett nära nog totalt självförakt att inte främst lyssna till det uttryckta argumentets värde, och istället helt och hållet mäta värdet på argumentet utifrån budbärarens tidigare gärningar.

Politisk narkotika

Obama-administrationens tillträde skapar möjligen en försiktig grund för optimism.
Valet av Hillary Clinton till utrikesminister kan vara en signal på detta, genom Clintonfalangens uttryckta motstånd emot det brittiskkontrollerade bankkonglomeratets vilja, men ännu tydligare så är valet av justitieminister ett tecken på detta. Genom valet av Eric Holden, så har Barack Obama direkt utmanat den brittiskt styrde finansmannen George Soros, och den grupp från Wall Street som finansierade betydande delar av Obamas valkampanj.
Holden tar vidare klart ställning emot en legalisering av narkotika, och har därför utsetts till måltavla för alla de legaliseringsorganisationer av narkotika, vilka finansieras av Soros.
Av denna strids förekomst så kan man förstå att narkotikan inte alls är någon sidofråga i finanskrisen.
Krafttag emot narkotika ifrån Obama-administrationens sida kan mycket väl bli en strategiskt avgörande faktor, vilken kan avgöra möjligheten till att få fart på en positiv utveckling av världsekonomin.

Narkotika omsätter näst mest av alla varugrupper, efter vapenhandel och handeln ger de brittiska banker och nätverk som via skatteparadis kontrollerar och administrerar dessa summor en ständig tillgång till extra finansiella resurser som kan vara avgörande för större affärer.

Denna valuta hålls enbart tillgänglig som konkurrensmedel för bankerna.

Narkotikan har vidare en ännu större betydelse som strategisk faktor. Narkotikahandelns karaktär av en ekonomisk stat i staten har samma effekt på upplösningen av nationalstaterna som globaliseringen. Detta syns tydligast i dag genom krigsherrefenomenet i många svaga eller havererade stater, vilket närmast liknar medeltidens feodalsystem i Europa där rövarhövdingar styrde små och stora territorier. Narkotikan och dess krigsherrar finns ofta vid och kring de krigsprovokationer som världen just nu genomlever.
Krigen i detta är designade för att skapa det kaos som förhindrar att de stora länderna USA, Ryssland, Kina och Indien samarbetar för att lösa finanskrisen.
Krig startar aldrig av en slump.

Acceleration

Just nu så accelererar den fantastiska penningmängdsökningen för finansoligarkin och spekulanternas nytta, på samhällets/allas vår bekostnad till nya ständigt ännu mer svindlande höjder.

Den underfundiga omvandlingen av dåliga bolån, med hjälp av betalda
(innebärande jäviga) kreditvärderingsinstitut, till ”paket”, certifikat, derivat
och värdepapper, har tillåtits att oavbrutet driva på tillväxten av värdepapper genom nya omstruktureringar, ompaketeringar och försäljningar under nya namn.

Och om banker i Europa skulle råka illa ut? Vad månde då bliva?

Inget problem alls den, vi har ju nämligen den Europeiska centralbanken (ECB), som mer än gärna befriar banker ifrån det giftigt avfall.
Frankfurter Allgemeine Zeitung hade en artikel den 26 december med
rubriken ”Värdepapperiseringsmångleriet går på högvarv”, där man beskrev att värdepapperiseringsvolymen i Europa under 2008 skulle uppgå till mer än 500 miljarder euro, och att den nämnda tyska True Sale International skulle komma upp i en risktransfereringsvolym på många tiotals miljarder euro.

Detta är ett sätt för bankerna att förbättra sina balansräkningar och minska
sitt egenkapitalbehov, förklarar ECB. Vilket innebär förljande.

Nytt för 2008 året var emellertid begreppet värdepapperisering, vilket som företeelse betraktat har det enda syftet att skaffa sig panter för refiansieringsaffärer med ECB.
Detta innebär att en bank säljer en kredit till (= tar ett lån från) ett enkom för detta ändamål skapat eget bolag, vilketsedan värdepapperiserar denna ”kreditportfölj” till ett ”strukturerat” värdepapper med skiktade förlustrisker och avkastningar.

Banken köper sedan tillbaka samtliga trancherna (alltså samtliga värdepapper i det strimlade lånet, franska tranché) från sitt skapade bolag. Och eftersom det på grund av systemkrisen just nu inte finns någon efterfrågan på sådana papper, lägger banken de högst värderade trancherna som pant för en refinansieringsaffär med ECB.

ECB i sin tur godtar endast de högst värderade trancherna som pant, alltså de trancher som ett kreditvärderingsinstitut har försett med ett angivet lägsta garanteradevärde. Men det är heller inget problem, för det är väl detta som de egenkontrollerade kreditvärderingsinstituten är till för? Eller i alla händelsr vad dessa institut har inneburit.

Den näst största banken i Italien, Intesa Sanpaolo, gav t.ex. nyligen ut bolånebaserade värdepapper till ett värde av först 5,7 och sedan 13 miljarder euro, vilka av ett kreditvärderingsinstitut gavs betyget AAA och således kunde användas som säkerhet för ”friska” pengar från ECB. Utifall att någon skulle uppröras av dessa siffror, och för att inte tappa sinnet för proportioner, så kan det beaktas att 13 miljarder euro är den summa som Grekland årligen betalar på sin statsskuld, uppgående till 92 procent av BNP ¬ en omständighet som säkerligen hänger ihop med förevarande oroligheter där.

ECB är dock enligt sina egna stadgar och uttalanden ingen yttersta garant
för betalningssystemet, vilket var den uppgift som de nationella centralbankerna hade före Maastrichtfördraget. Men när man ser hur ECB har agerat under de senastemånaderna så kan man svårligen värja sig ifrån intrycket att ECB i stället uppfattar sig som den yttersta avfallsplatsen.

ECB fungerar som en konstsnömaskin för ett gigantiska snöbollssystem i Sahara, där ”aktörerna” är vinnare, och befolkningen som belastas av realekonomins sammanbrott och den annalkande hyperinflationen, de är de verkliga förlorarna.