Tragedy&hope avseende BIS och IMF

”It is from us that the all-engulfing terror proceeds.

We have in our service persons of all opinions, of all doctrines… demagogues, socialists, communists, and utopian dreamers of every kind.  

We have harnessed them all to the task; each one of them on his own account is boring away at the last remnants of authority, is striving to overthrow all established form of order.

By these acts all States are in torture; they exhort to tranquility, are ready to sacrifice everything for peace: but we will not give them peace until they openly acknowledge our international Super-Government, and with submissiveness.”

FILOSOFIE-RING

Summan av alla förevarande skeendens konsekvenser är vårt nu.

Makt är möjligheten att exekvera förlopp emot vilja.(individer emellan) Kunskap är makt hävdar någon.

Detta implicerar att: Kunskap är förmåga att exekvera förlopp emot vilja, när kunskap är makt.

Vilket även säger att om någon tycker avvikande emot makten, så vet makten ändå bäst (såvida den då inte ljuger), i individens perspektiv för allas bästa, vilket säkerligen kan vara fallet av och till.

Men att makten skulle veta bäst ur alla individuella perspektiv, kanske framstår som lite väl tilltaget med alla individers samtliga perspektiv inberäknade.

Problem uppstår inte sällan när makten personifieras, att en person med makt gör  olika bedömning, som fler personer samtidigt skulle göra givet förutsättningarna om allas nytta. Brist på perspektiv har av någon kallats maktens berusning, och egennyttan har inte sällan benämnts korruption.

Ringar man skall tänka på.

År 1931, så hette den virtuelle diktatorn av finansvärlden, Montague Normand Ring(BOE)

One Ring to rule them all, one Ring to find them.

One Ring to bring them all, and in the darkness bind them.

Denna saga beskriver metaforiskt banksystemet med IMF (International monetary found) och BIS (Bank of international settlements), med de internationella centralbankerna som mellanled, och de regionala bankerna som yttersta verkställande enhet gentemot befolkningen och bankernas förmåga att skapa ofrihet genom bildandet av valuta, utifrån att ha skapandet av skuld som värdebärare till valutan och att endast den som är utan skuld är fri. Rings within Rings within Ring

De sju ryttarna i sagans förlopp har nu alltså i verkligheten ridit ut för att finna ringen, innan denna når mordor som är det förledda allmänna medvetandet och genom detta kunna hålla världen kvar i sin illusion av nödvändig skuldsättning. Detta har skett genom att Dessa sju, som är desamma som 1931 då detta system skapades av Bank of England chefen Montague Norman Ring, med benäget bistånd av sin lärling eller häxmästare Hjalmar Schacht.

Den nutida gruppen som utgör dessa sju ryttare, Coalition for Business Finance Reform, grundades alltså av exakt desamma sju internationella storbanker – Goldman Sachs, J.P. Morgan Chase, Barclays, Morgan Stanley, Credit Suisse, Deutsche Bank och Citigroup – i ett som det skall visa sig, har gjort ett infamt försök att de och derivatmarknaden skall kunna resa sig ur graven och än en gång dominera världen. I synnerhet vill de skydda den vildaste formen av spekulation som någonsin existerat, over-the-counter-derivat- och kreditderivatmarknader CDS.

Detta innebär att dessa utgör blodomloppet till hjärtat av det nätverk av centralbanker som dominerar det globala finanssystemet, alltså banker som Bank of England, Europeiska Centralbanken och Federal Reserve, IMF och BIS, vilka i grund och botten idag alltså är desamma institutioner som verkar under statliga myndigheters flagg, men vilka i själva verket främst agerar sitt eget oligarkiska finansiella väl.

”There should only be one source of money; one fountainhead from which flows the nation’s blood to vitalize commerce and industry, ensure economic equity and justice and safeguard the welfare of the people. . . . In other words, it has always been and still is our contention that the prerogative of creating and issuing the money of the nation should be restored to the state.” ( [Tolkien, writing in "Candour" magazine] August 3/10, 1956, page 48)

Dessa sju ryttare kommer nu som synes i fallet med Grekland, att dammsuga den internationella kreditmarknaden i sin jakt på skuldsättningar som kan hålla liv i detta skuldsättningsspel, detta genom att politiskt verka för ett ökat statligt stödjande för banker i sin oundvikliga ritt mot sin egen undergång.

Varför inte inflationen har hunnit ifatt oss ännu.

Den globala penningmängden har expanderat på ett absolut aldrig tidigare skådat sätt. Så varför upplever vi då inte en skenande inflation? Varför faller exempelvis inte den amerikanska dollarn bara rakt igenom golvet?

Jo, verkligheten är att alla dessa nya pengar som har kommit in i det globala finansiella systemet inte hamnar i händerna på företag och konsumenter. Faktum är att även om penningmängden växer explosionsartat, så har bankerna dramatiskt minskat sin utlåning. Detta har fört oss till en mycket bisarr ekonomisk situation som global ekonomi.

Vad vi just har sett, för att använda ett talande exempel, är att den amerikanska regeringen skyfflar stora mängder kontanter in i det amerikanska finansiella systemet och sedan storögt tittar på när de stora bankerna sitter på sin kassa för att inte riskera likviditetsbrister då valutatäckningskraven ökar i och med realiserade kundförluster och därför vägrar att låna ut kassan. Amerikanska banker har noterat sin skarpaste nedgång i utlåningen sedan 1942.

Så alla dessa pengar som den amerikanska regeringen pumpade in i det finansiella systemet har påverkat amerikanska företag och konsumenter väldigt lite. Det är därför vi kan ha en kraftigt utökad penningmängd och väldigt lite inflation. Det valutafinansiella systemet absorberar den ökade penningmängden

Så om bankerna inte kan låna pengar till folket, vad gör de då med dessa pengar? En av de saker banker gör med pengarna är att köpa statsskuldväxlar. Bankerna har sänkt sin företagsutlåning med i princip lika mycket sedan början av 2009 som de har köpt statliga värdepapper för.

Så istället för att låna ut pengar till företag och konsumenter som desperat behöver krediter, så används dessa nya pengar till att pumpa upp ännu en bubbla. Denna gång befinner sig bubblan i exempelvis U. S.A:s statskassa.

Anmärkningsvärt nog så har de mest aggressiva köparna av den amerikanska statsskulden, under de senaste månaderna varit de globala bankerna med säte i London och på Caymanöarna. Dessa lånar pengar till 20 räntepunkter från centralbankerna(en femtedel av en procentenhet) och sedan köper de statliga värdepapper som betalar sig med 1 % till 3 %, beroende på förfallotid på värdepapperet. Det var exempelvis detta som Grekland bråkade om, i och med att de skulle behöva låna till 6 % ränta på sina tio åriga obligationer.

Detta är den berömda ”carry trade”, genom vilken banker och hedgefonder genom kortfristiga lån till en mycket låg ränta kan låna ut på medellång eller lång sikt till en högre ränta. Detta fungerar givetvis bara så länge kortfristigt lånande förblir extremt lågt värderat. I samma ögonblick att lånekostnaderna börjar stiga, så kommer triljontals dollar handlade i amerikanska statspapper att kollapsa.

Så vad händer då när denna bubbla kollapsar?

Sanningen är att det valutafinansiella systemet är ett korthus som kan falla när som helst. En hel del ekonomisk smärta syns redan nu vid horisonten – detta är bara en fråga om när det kommer och hur illa det kommer att gå.

En viktig kunskap på ett fåtal rader.

Att det valutafinansiellsystemet måste och kommer att haverera, det beror på att räntan som valutabelopp inte ingår i valutans värdebärande del som skuld, och därför hela tiden kräven en valutatillväxt och ökad skuldsättningsgrad för att överhuvutaget göra möjligt att betala räntan på tidigare bildade skulder.

Efter skuldmättnadspunkten så åtgår en allt större del av det bildade valutabeloppet till att betala räntekostnader på tidigare bildade skulder och en alltmindre del finns disponibel för den reala ekonomin.

Så detta system är ovillkorligen självförstörande.

Det viktigaste dokument som du har läst.(skuldfällans megaformat)

Det dilemma som skapats av att vår skuld utgör grunden för pengarnas struktur kommer inom kort att tvingas försvinna. Detta beror i sin tur på att eftersom alla pengar värdesäkras upp av en skuld, och en ränta på skulden, så garanterar detta matematiskt att systemet kommer att bli förlorare, och att systemet så småningom når den naturliga och slutliga gränsen,  när en alltför snabbt fallande förmåga för inkomsterna att betala av skulderna och deras räntor får systemet att kollapsa.

Business, hushållsartiklar och finansiella skulder försöker nu, lite infantilt kan tyckas, att konsolidera sig själva, så att nivån på skuld inom ekonomin kommer tillbaka inom förmågan för inkomsterna att åter verka stödjande för systemet. Våra regeringar, som är beväpnade med människor som inte kan förstå det sunda förnuft som ligger bakom detta ovillkorliga förhållande med skuld mättnad, dessa regeringar försöker ju att kompensera bristen på pengar genom att aktivt producera stora mängder av statliga skulder och därmed pengar.

Vilket alltså vem som helst egentligen kan begripa är en direkt kontraproduktiv metod till att försöka lösa detta problem.

Våra regeringar känner att de måste ju göra dessa kvantitativa lättnader, för att om de inte skapar skulder och pengar – eftersom skulden stöder våra pengar – så skulle detta både minska aktiviteten och orsaka att ekonomin saktar in. Och inte minst, dessa regeringar skulle aldrig bli återvalda.

Men genom att bilda ett system där man kan lägga ihop pengar och skulder, så har de emellertid skapat en suverän fråga, där en nations inkomst inte helt nödvändigtvis behöver betala för en nations skuld.

I bara februari månad, till exempel, tog USA som nation in $ 107 miljarder i skatteintäkter, men spenderade 328 miljarder, alltså hela $ 221 miljarder i underskott.

En månads underskott som detta överstiger alltså hela det samlade bortfallet av hela Nixon-administrationen – alltså på en enda månad.

Detta är som att en enskild individ tjänar $ 5,000 men har utgifter på $ 15.000 per månad. Vem är det som vill låna ut sina pengar till en sådan person?

Förra året spenderades i USA knappt 400 miljarder dollar i ränta, på den innevarande skulden, plus att USA spenderade ytterligare $ 15000 miljarder på köp via Freddie& Fannie och dess kvantitativa lättnader. Detta ger att $ 1,9 biljoner spenderas på räntekostnader, varav det mesta hamnar i händerna på centralbankerna i form av bankernas ersättningar.

Jämfört med USA:s $ 2,2 biljoner i skatteinkomst, så tog alltså räntekostnaden förra året nästan allt. Det innebär att nästan alla produktiva insatser i form av inbetalad federal skatt förra året överfördes till centralbankerna.

Modern penningteori förstår inte heller att korrekt beskriva konsekvenserna av pengar som skapas med skuld som motvärde. Hastigheterna, till exempel, bromsar som skuld mättnad inträffar. Detta är bara enkelt sunt förnuft, och likafullt så tar formlerna inte hänsyn till denna dåliga matematik för skulder, eller dess icke linjära funktion.

Hastigheten skylls vanligtvis på psykologin hos ”konsumenter”. Vilket är rent och skärt nonsens. Detta är lika mekaniskt som en bilmotor, det är konstruerad på det sättet. När människor, företag och regeringar eller vilken ekonomi man än väljer att betrakta, så uppstår skuldmättnad när nya pengar/skulder endast kan införas och till större delen endast kan användas för att betala räntan på redan innan existerande skulder.

Därmed har pengarna skapat en mättnadspunkt, där de slutar att lägga till produktivt arbete i sin värdemätning, och blir istället en roll-over-affär där bara den finansiella sektorn som drar dess nytta via räntor och avgifter.

Med andra ord så går pengarna ut och cirklar tillbaka runt till bankerna i stället för att porlande röra sig igenom den friska icke mättade delen av ekonomin. Om du inte kan följa denna mycket basala och enklaste logik, så kommer inga studier i världen att hjälpa dig. system.

Det behöver emellertid inte vara på detta vis, i själva verket är det närmast en löjlig tanken att folket i USA eller något annat land, skall betala privatpersoner för att använda sina pengar i det valutafinansiellasystemet. Löjligt!

Det är måhända svårt att se detta från insidan av lådan, så låt oss därför titta på vad som egentligen hände på Island, för att skapa ett illustrerande exempel.

Centralbankerna i världen skapade genom finansiell ingenjörskonst ”produkter” och värdeinstrument och förde dem till bankerna på Island. Dessa produkter skapade en boom i kreditbeloppet, det skapades enorma möjligheter att skapa ny skuldbaserad valuta. Priserna på allting steg när utbudet på pengar exploderade, och det ovetande folket på Island hade väl egentligen inget annat val än att gå med i denna scharad av skulder. När sedan inkomsterna inte längre kan serva skuldbubblan med tillräckliga ränteinbetalningar och räntekostnaderna blivit så stora att återbetalningen av skulden omöjliggörs, då kollapsade bubblan.

För att ”rädda dagen”så rusade IMF och centralbanker runt om i världen, in för att ”rädda” folket, bankerna, och regeringen på Island. De gjorde detta genom att erbjuda lån, jo du läste rätt!

Alltså handlingar som skapar pengar bara genom att underteckna ett avtal om skuld eller träldom som man sade förr. Detta kontrakt krävde ägande av Islands infrastruktur såsom deras geotermiskt drivna elektriska kraftverk. Det krävde också att produktiviteten hos befolkningen på Island ökar och att de ska arbeta och betala höga skatter i decennier för att betala av denna”skuld”. En skuld som den isländska befolkningen inte har skapat eller gått med nyttan av i första hand!

Det fanns dock några kloka människor, som såg igenom detta centralbankschefsspel och startade en rörelse. De krävde att Islands president lägga skulden i ett servitut till en omröstning varvid folk klokt nog påpekade, ”Central Bankers Pound Sand!”

Alltså kontrollerar de nu sitt eget öde, sin framtids produktiva insatser tillhör fortfarande dem själva.

Det är lätt att se från utsidan och titta in, men det är inte så lätt för Amerikaner att se att det är exakt samma sak som har inträffat i USA, men ännu stiger ingen upp för att stoppa detta vansinne.

Till alla nickedockor som tycker att folket inte har makt att göra förändring, säger jag bara ta en titt på historien och hur mänskligheten har övervunnit hinder för framsteg med ett nytt steg. Mänskligheten balanserar nu på randen till en gryning av en ny renässans.

En ny renässans kommer därför att mänskligheten nu är på väg att frigöra sig från de kedjor av onödiga skulder som håller mänskligheten tillbaka. Och de två entusiasterna i lyxfällan borde när systemet havererar faktiskt främst gå varsin kurs i personlig utveckling.

Skuldens paradigmskifte.

 

Om man tar förändringen i BNP och delar den med förändringen av statsskulden. Så visar detta hur mycket produktivitet som vunnits genom infusion av ännu en valutaenhet i skuld ytterligare, i förhållande till vårt skuldvärde baserade penningsystem i övrigt.

I början av 1960-talet så illustrerade exempelvis varje utgiven dollar av ny skuld nästan en dollar mätt i landets produktion av varor och tjänster. När fler enheter av skuld kommer in i systemet så innebär detta att produktiviteten per valutaenhet minskar. Detta ger en kurva som följer en minskande trendinriktning till noll år 2015.

Detta innebar att vi kan förvänta sig att varje som ett annat exempel, en ny krona i skuld år 2015 kommer inte att tillföra något alls till vår produktivitet.

En kul grej har dock hänt på vägen till 2015 då systemet definitivt av ren naturlagsmässigt tvång måste desintegreras ur världsekonomin.

Händelsen var att den makroekonomiska SKULDMÄTTNADEN inträffade och den orsakade ett paradigmskifte i vår relation till skulden.

Detta beror på förhållandet att den totala inkomsten, inte längre kan bära hela skulden inklusive ränta och att den större delen av inkomsten istället börjar gå åt till att istället finansiera räntor istället för skulder.

Under det tredje kvartalet 2009 i USA så gav varje ytterligare dollar i skuld ett negativt produktivitetsutfall på 15 cent och i slutet av 2009, varje dollar ny skuld ett negativt produktivitetsutfall på 45 cent !

Detta är matematiska beviset för att skuldmättnaden har uppstått. Ett fortsättande i beteendet att lägga till ytterligare skulder i ett mättat system, där alla pengar är baserade på skuld som motvärde, leder bara till framtida uteblivna betalningar och högre arbetslöshet.

Systematiserad dumhet

Att återkommande rusta ned försvaret i stället för att upprätthålla en acceptabel lägsta nivå allt i syfte att gynna det militärindutriella komplexet, börjar nu ta sig ännu mer korkade dimensioner är på Alfried Krupps dagar då man skulle kringå Versaillestraktaten

”Det här är en väldigt stor order för oss. Och viktig. Det bekräftar att systemet vi tagit fram är attraktivt och öppnar upp för nya affärer på marknaden”, säger Katarina Tolgfors, informationschef på BAE Systems i Karlskoga.

Man vet ju inte om man skall förvånas över den tysta dumhet som massan uppvisar inför dessa kränkningar.

Sena eller tidiga tankar.

Vi måste motstå frestelsen att koncentrera oss på oss själva och att ignorera den grymhet som står utanför vår dörr.

Aleksandr Herzen, talar för ett sekel sedan till en grupp anarkister om hur man skulle störta tsaren och han påminde åhörarna om att det inte var deras jobb att rädda ett döende system utan att ersätta det: ”Vi tror att vi är läkarna. Vi sjukdomen. ”Alla motstånd måste erkänna att den politiska kroppen och det globala systemet är dött. Vi måste sluta slösa energi försöker reformera eller vädja till detta. Detta innebär inte slutet på motståndet, men det betyder mycket olika former av motstånd. Det betyder istället att rikta vår energi mot att bygga hållbara samhällen som kommer att klara av den kommande krisen, eftersom vi inte kommer att kunna överleva och motstå denna kris utan samarbete.

 All infrastruktur vi bygger, liksom klostren under medeltiden, ska försöka hålla liv i de intellektuella och konstnärliga traditioner som utgör basen för ett civilt samhälle, humanism och det gemensammas bästa möjliga. Tillgång till skiften av jordbruksmark kommer att vara av största vikt. Vi måste förstå, som de medeltida munkarna gjorde, att vi inte kan ändra den större kulturen runt omkring oss, åtminstone på kort sikt, men vi kan kanske behålla de moraliska koder och kultur i generationer efter oss. Motstånd kommer att minskas till små, ofta omärkliga handlingar trots, som de som behållit sin integritet som upptäcktes i den långa natten av 1900-talets fascism och kommunism.

Vi står på randen till en av de dystraste perioder i mänsklighetens historia när ljuset som lyser på en civilisation dör ut och vi kommer att sjunka under årtionden om inte århundraden, mot barbariet. En elit har framgångsrikt övertygat oss om att vi inte längre har förmågan att förstå avslöjade fram sanningar för oss eller att slå tillbaka mot det kaos som orsakas av ekonomiska och miljömässiga katastrof. Så länge en massa förvirrade och rädda människor, matas med bilder som gör möjligt för dem att ständigt hallucinera, så  finns detta tillstånd av statligt kontrollerat barbari, som regelbundet  rör sig mot ökat statligt förtryck, utbredd fattigdom och livsmedelsbrist. Men människorna kommer att sakna förmåga och självförtroende att utmana i stort och smått och att se vägarna för strukturernas kontroll. Fantasin om brett folkligt uppror och folkrörelser för att bryta hegemonin i bolagsform  emot staten är just det – en fantasi

Den Turkiska Greken eller Grekiska Turken

Grekland spenderar mer av sin bruttonationalprodukt på militära utgifter och matriel än något annat land i Europeiska unionen, främst på grund av långvariga spänningar med sin granne, historiska rival och Nato-allierade Turkiet, vars ÉU medlemskap således inte saknar varken politiska eller ekonomiska poänger i detta.

Om EU menade allvar med någonting, så kunde man ju till exempel kräva att Grekland, som ovillkorligen skulle kunnaskapa och skörda stora besparingar om landet istället tillsammans med Turkiet och Cypern, tvingas till att lösa tvisterna i Egeiska havet och östra Medelhavet och istället engagera sig i ömsesidig nedrustning.

Grekland kunde ju till exempel dra nyttan av fredsituationen till att minska sitt gigantiska och högaktuella budgetunderskott, istället för att som nu uppenbarligen låta krigsförväntningar skapa marknader för det militärindustriella komplexet när detta oundvikligen istället främst skapar krig och ännu mera kostnader och lidanden.

Erdogan sägs ju ifrån Turkiet ha anfört liknande tankar, vilket då givetvis stämmer med hur EU sedan har re-agerat  medialt på detta Turkiska utspel. Ingen skall hota det militärindustriella komplexets avkastningskrav.

Insatta och oberoende tjänstemän och ekonomer på båda sidor, har länge förespråkat en radikal minskning av de väpnade styrkorna på lång sikt för att minska de strukturella utgifterna, men åtminstone de grekiska tjänstemännen säger att detta i verkligheten skulle kräva en verklig förbättring av relationerna med Turkiet, goddag yxskaft, vem av dessa vill bli först med att säga att den gör ett onödigt arbete!

Trots uppgivet ”varmare” band de två länderna emellan, så har de alltså fortfarande kvar sin tvist om Cypern och sjögränserna och det fortgår alltjämt sporadiska radar incidenter över Egeiska havet.

Man skall alltså inte underskatta att det finns en militärindustriell vilja att denna konflikt underblåses och hålls vid liv för att kunna eskaleras vid nyttobehov. Så varken EU eller de respektive ländernas agerande behöver i någon vidare mening innebära något som helst politiskt eller demokratiskt representantskap.