Nästa steg idag.

Vi kan nu med stort lugn konstatera att skuldbildningsmekanismen bakom valutaskapandet nu främst har sina dödsryckningar att se fram emot. Vad som i övrigt finns att se fram emot är den distraktion som nu kommer att spelas upp för att få bort världens uppmärksamhet från detta faktum.

A ship to Gaza har väl i sig sannolikt ett lovvärt syfte, men det mediala bollträ som denna aktion kommer att utgöra behöver på intet sätt vara kopplad till den välvilja, som organisatörerna i sig själva besitter, om de nu besitter en sådan vill säga kanske det är bäst att tillägga.

Idag har vi att förvänta oss ett antal distraktioner ifrån ifrågasättandet av det centrala maktinstrument som ligger i valutabildningen och skuldsättandet.

Ringar av skulden

Europa och ECB försöker att rädda sin ekonomi på samma sätt som Federal Reserve har försökt att rädda USA: s finansiella system och ekonomi, metodiken kan väl måhända inte anses vara värd att vidare kommentera, men jag kör en repa till ändå.

Dessa intw så eminenta tänkare har använt en aldrig tidigare skådad volym av stöd och stimulanspaket för att kompensera för massiva budgetunderskott, eller omskrivet så försöker de att bota en kris som är uppkommen av för stora skulder, med mera skulder genom att skapa valuta. I USA så lyckades man undvika en deflationistisk depression åtminstone tillfälligt eftersom de nya skulderna inte ännu förfallit, och det är väl närmast det som gör att man nu försökte med detta i Europa med vägledning från Federal Reserve, begåvningsgraden i detta beslut kan ju som sagt möjligen ifrågasättas…

Denna typ av program genomfördes även under det tidiga 1930-talet, som vi får höra hade en arbetslöshet på 25 %. Under det sena 1930-talets program så misslyckades detta med att dra USA upp ur depression. Arbetslösheten 1939 var 17,4 % och år 1940 var den 16,2 %. Resultatet blev det andra världskriget. Vi är på väg i precis samma ekonomiska riktning i dag, med den skillnaden att denna gång har inte de styrande någon vidare kontroll ens från början och både i Mellanöstern och Asien pyr det, redo att när som helst fatta eld.

Vi närmar oss nog tyvärr nästa planerade världskrig som följd. När och var detta bryter ut, det kan vi bara gissa, men det blir på vägen, på samma sätt var det i slutet av 1930-talet.

Kriget i detta är en ren distraktion av folkmedvetandet och denna lyckas också inte sällan slakta befolkningen som en ren bonuseffekt för den ekonomiska resurstäthets fördelningen. Det är egentligen bara en mörkläggning för ett massivt ekonomiskt problem som följd av den ekonomiska elitens utplundring av systemet.

Förra gången det bankindustriella komplexet hade lyckats med denna manöver så kallades dessa åtgärder och politiska paket för Ariseringsprocesserna, vilket egentligen alltså bara var en kuliss för rövande och plundring av judiskt ägd egendom i Tyskland.

Idag finns det dock ett stort uppvaknande som pågår över hela inte minst i USA och hela världen. Tiotals miljoner människor blir dagligen alltmera medvetna om den ändlöst växande tyranni som har skapats av den globala finansiella eliten. Men miljontals samma människor förslavar sig fortfarande villigt genom just de samma finansiella befogenheter. Så hur sker detta?

Det kallas skuld. Detta är den finansiella befogenhet som världen använder sig av för att legitimt förslava människor, företag och regeringar. I tusentals år har mänskligheten lärt att leva efter ordspråket att ”Endast den som inte häftar skuld är fri”, och ännu idag har hundratals miljoner människor runt om i världen, villigt tagit på sig skulden och har i detta givit sig själva som anställda till pengarnas befogenheter.

Alla vet att när man lånar pengar från ett finansiellt institut, så måste man inte bara betala för att dessa pengar, man måste också betala en betydande ränta. I själva verket är det inte sällan så att räntan är den viktigaste delen av lånet.

Således får låntagaren ägna en stor del av sin arbetskraft för att tjäna pengar åt långivaren. Visst finns det tillfällen då det är nödvändigt att låna pengar. Men vad västvärlden har gjort under de senaste 30 åren går bra mycket längre än vad som kan beskrivas som ”nödvändig” upplåning.

Varför allt kommer tillbaka.

En ny dag randas även om vädret kunde vara bättre så här på försommaren.

Det kan ju vara lite signifikativt att just tala om vädret, eftersom det är någonting som man kan göra väldigt lite åt och som verkar lika mot alla och som alltså är verklighet.

Efter vädret så kommer väl troligtvis ekonomi på det nationella planet, som en fråga för det vanligaste samtalet människor emellan, av just skälet att många upplever detta som ett ofarligt ämne att diskutera, då detta vanligtvis uppfattas som att det ligger utanför ramarna för individens möjliga egna påverkan. Individen kan då enkelt skylla på alla andra och riskerar inte själv att uppfattas som dålig.

Detta saknar nog därför inte helt sina politiska motiv och baktankar, att just skapa känslan och tanken att detta är någonting som likt vädret inte går att göra så mycket åt, så det är ingen idé att engagera sig, bara att acceptera.

Men på en rund planet så kommer man förr eller senare tillbaka till samma plats, om man rör sig mot nya platser.

Och när så individernas initiala möjliga skuldsättningar har mättats, så att bankerna för att möjliggöra tillväxt tillåtits kreditexpandera upp valutamängderna, så mycket att bankerna inte längre kan hantera sina möjliga kreditförluster och dessa förluster sedan har hamnat i de nationella balanserna och socialiserats, då har vi kommit fram till det läge som världen nu befinner sig i.

Ländernas skuldsättning är nu så stor att deras framtida återbetalningsförmåga inte någonsin kommer att kunna balansera tillbaka detta förhållande. Det finns bara en väg ur detta, även om infama försök uppenbarligen görs med syfte att skapa ytterligare en nivå för skuldbildning, i form av exempelvis en gemensam valuta som kallas EURO med Euroland som gemensam skuldfördelningsbas. Jorden är likafullt ändlig och framtiden går inte att skuldsätta mer med någon som helst trovärdighet, detta kallas i ekonomiska termer för att marknaden saknar tilltro.

Det är ju naturligtvis varje bankir och grynräknares våta dröm att nå runt jordklotet med en enda valuta, en valuta som bankiren själv har möjlighet att skapa fritt emot att skuldsätta världens befolkning. Detta är ju emellertid naturligtvis bara möjligt, till en viss given oförmåga till eget självständigt tänkande ibland de vanliga medborgarna i samhället. Så fort de utifrån information inser vad som är i görningen, så kommer bankirens plan att kullkastas. Så det är utifrån detta naturligtvis även intressant för bankiren att ge medborgaren andra saker att fästa sin uppmärksamhet på. 

Men bortsett ifrån bankirers våta drömmar och tillbaka till vår bistra verklighet, så kan vi nu konstatera att det inte finns någon vidare redovisningsnivå på jorden, vars balanser kan inrymma denna nationella skuldbildning, utan att denna skuld måste realiseras till det värde som den har. Och i detta gäller således min gamla devis att banker inte behövs utan människor på jorden, liksom att människans primära uppgift på jorden sannolikt inte är att bilda banker.

Följaktligen så blir det precis som i fallet med Grekland som kommer att rekonstrueras inom en tvåårspersiod, så att det måste ske en massiv skuldavskrivning gentemot den bildade valutans värdegrund, detta kommer att rent naturlagsmässigt framtvingas globalt vilket inte någon behöver betvivla.

Så förstatliga omgående alla banker och dra in alla bankoktrojer, skriv alla bankerna och finansinstitutens skuldtillgodohavanden och gå ur allt vad EU heter bums, eftersom människor kan leva utan banker medan banker omöjligen kan behövas utan människor.

”There should only be one source of money; one fountainhead from which flows the nation’s blood to vitalize commerce and industry, ensure economic equity and justice and safeguard the welfare of the people. . . . In other words, it has always been and still is our contention that the prerogative of creating and issuing the money of the nation should be restored to the state.” ( [Tolkien, writing in "Candour" magazine] August 3/10, 1956, page 48)

Cirklar i ringar av mättnad.

Modern penningteori förstår, eller vill inte kanske jag skall skriva,  inte att korrekt beskriva konsekvenserna av pengar som skapas med en skuld  som skall bära upp motvärdet till valutan. Detta är bara enkelt sunt förnuft, och likafullt så tar formlerna inte hänsyn till denna dåliga matematik för skulder, eller dess icke linjära funktion.

Hastigheten på förändringsförloppen skylls vanligtvis på psykologin hos ”konsumenter”. Vilket egentligen är rent och skärt nonsens. Detta är lika mekaniskt som en bilmotor, detta är konstruerat på det sättet.

Angående människor, företag och regeringar eller vilken ekonomisk enhet man än väljer att betrakta, så uppstår skuldmättnad när nya pengar/skulder endast kan införas och till den större delen  av de tillförda pengarna måste användas för att betala räntan på redan innan existerande skulder.

Därmed har pengarna skapat en mättnadspunkt, där de slutar att lägga till produktivt värdearbete som verktyg i sin värdemätning, och blir istället en ren roll-over-affär där bara den finansiella sektorn som drar dess nytta via räntor och avgifter och därigom skapar en allt snabbare urholkning av de produktiva delarna av systemet.

Med andra ord så går pengarna ut och cirklar direkt tillbaka runt till bankerna i stället för att  röra sig igenom den friska icke mättade delen av ekonomin. Om du inte kan följa denna mycket basala och enkla logik, så kommer inga studier i världen att hjälpa dig. Snälla försök att förstå detta!

För troende i Ring.

 

Det är i dag mycket aktuellt att uttrycka att det är förtroende för systemet som skapar situationen.

Trots det direkt påvisande ordet så tycks själva meningen undgått de flesta, och alldeles särskilt de olika aktörerna på finans och valutamarknaderna.

År 1492 så hade en inte obetydlig del av jordens befolkning förtroende för det system som beskrev den geologiska betraktelsen av jorden som en platt skiva.

Detta system beskrev emellertid inte den rådande verkligheten ur mer än ett enda perspektiv.

Detta visade sig vara alldeles otillräcklig beskrivning av verkligheten när informationen fick ökad rörlighet, i detta fall när Nina, Pinta och Santa Maria inte ramlade över kanten.

Att dagens finanssystem där privata aktörer tillåtits och alltjämt tillåts att skapa valuta, vilken övriga marknader skall konkurrera om, är som företeelse faktiskt ännu dummare än att beskriva jorden som platt.

Att detta rådande system rent faktiskt skulle vara en adekvat konstruktion för att kunna optimera olika marknaders aktörers behov av valuta, för att på ett effektivt sätt kunna bedriva handel med varandra, detta är en villfarelse av bibliska proportioner. Detta system har aldrig sedan dess sjösättning 1931 haft detta som sin målsättning.

Det spelar emellertid ingen roll hur mycket förtroende som visas en företeelse, den förändras ju inte det minsta i sak av detta. Individen må ju exempelvis tro att den kan flyga bäst den nu behagar, det förändrar inte det minsta förhållandet med att individen inte kan flyga.

Att folk tror att skuldtillgodohavanden från andra fungerar som ett tillgångsvärde, det fungerar som system bara tills den sekund som folk inser vad detta egentligen innebär för någonting. Vad blir värdet på de skulder som aldrig kan betalas?

En bankirs bekännelse under galgen

Dock delar jag inte ut några särskilda litteraturpoäng för kännedomen om vem som myntat följande men ber ändå alla att betänka att detta är en av konstruktörerna bakom bank och finanssystemen.

”Det moderna banksystemet tillverkar pengar ur tomma intet. Processen är kanske det mest häpnadsväckande trolleritrick som någonsin har uppfunnits. Bankväsendet avlades i orättvisa och föddes i synd. Bankirerna äger jorden. Ta den ifrån dom, men låt dom ha kvar makten att skapa pengar och de kommer, med bara ett drag av en penna, att skapa tillräckligt med pengar för att köpa tillbaka den. Om man tar ifrån dem denna väldiga makt, så kommer alla stora förmögenheter likt min att försvinna, och då skulle det här vara en bättre och lyckligare värld att leva i. Men, om ni vill fortsätta att vara bankirernas slavar och betala kostnaden för ert eget slaveri, låt då bankirerna fortsätta skapa pengar och kontrollera krediterna.”

Varför bankerna måste ha ett krig.

Vår recession, den stora lågkonjunkturen är absolut den längsta och djupaste sedan senaste kriget, men att komma ur lågkonjunkturen innebär inte alls att den upparbetade skuldkrisen är över, vilket alla nu börjar förstå, i själva verket långt därifrån. Skuldkrisen är nu det största hotet mot vår återhämtning och denna återhämtning kan bara bli rätt och få effekter om vi nu börjar på en ordentlig skuldavskrivnings plan.

Ju meravi använder det nationella kreditkortet för att rädda bankernas ägande och ju längre vi väntar med att betala våra räkningar, desto värre blir det naturligtvis, och detta gynnar ju bankerna och ingen annan.

England har haft den värsta offentliga upplåningen sedan uppgifter infördes för varje december om posten ifråga, och står därför inför det största budgetunderskottet någonsin i en större ekonomi, England lånar pengar till ett belopp av ca £ 6.000 per sekund – vilket innebär att var femte sekund så lånar regeringen mer än en genomsnittlig brittisk person tjänar på ett år.

England spenderar mer pengar på räntan på sina skulder än på nära nog allt annat. Det realekonomiska systemet kan helt enkelt inte uppbära en sådan volym av finansiella kostnader till en lika värdemätande valuta.

Det är rent praktiskt fysiskt ogenomförbart.
Inte ens om en finanskrona bara vore värda halva ören skulle detta gå att balansera inom samma system.

Så för att rädda systemet så är krig den enda lösningen för att rädda bankernas äganden.

 Så förstatliga alla banker omgående, dra in alla bankoktrojer, skriv av bankerna och finansinstitutens skuldtillgodohavanden och gå ur allt vad EU heter bums eftersom människor kan leva utan banker medan banker omöjligen kan behövas utan människor. 

Det perspektiv som knyter banker till kriget, då som nu.

Versaillessystemet efter WWI, var redan ifrån början ägnat att kollapsa, därav deltagarna Dawes och Young i kommittéväsendet, detta hade kommitté ligan (Dulles, Wallenberg, Schacht, Young , Dawes) alltså otvivelaktigt ifrån början föresatt sig, vilket det också som bekant sedermera gjorde; och sedan efter detta haveri så skulle det införas ett nytt finanssystem, vilket det alltså gjordes 1931, med bildandet av Bank for International Settlements (Internationella regleringsbanken), som finns kvar ännu i dag.

En nyckelperson i Bank for International Settlements bildande var Hjalmar Schacht, som var en av konstruktörerna som låg bakom det strukturella i skapandet av Hitlers styrelseskick, och som var en principiellt rent Anglo-Amerikansk agent, närmare bestämt en agent för Bank of Englands chef Montague Norman Ring.

Adolf Hitler tillträdde som bekant Tysklands kanslersämbete 1933, och var sedan snart absolut diktator.

Men mindre bekant är inte sällan att Montague Normand Ring, chefen för Bank of England, skapade Hitler’s krediter, med hjälp av sin protegé Hjalmar Schacht vilken då innehade befattning som finansminister i Tyskland, och som därigenom rent praktiskt arrangerade krigsrustningen av Nazi Tyskland, och koordinerade strategierna från Hitler’s supporters Rockefellers, Warburgs, Wallenbergs och Harrimans.

Samtida ytterligare med detta, så tar även andra förlopp sin början, vilka alla syftar till samma ekonomiska vinningsprocess som i det ovan beskrivna, och som genom osannolika omständigheter i historien, vilka faktiskt nog mer ser ut som tankar, så är det samma spelare med i alla uppsättningarna.

År 1931, så var alltså den virtuelle diktatorn av finansvärlden, Bank of England

Chefen, Montague Ring Normand, vilken för övrigt inte av en slump, var en före detta Brown Brothers partner, vilkens farfar dessutom hade varit chef för Brown Brothers under amerikanska Inbördeskriget. Montague Norman Ring tilldrog sig omvärldens intresse i sådan grad att författare som Tolkien skrev hela trilogier under analogi om detta monetära system.

”There should only be one source of money; one fountainhead from which flows the nation’s blood to vitalize commerce and industry, ensure economic equity and justice and safeguard the welfare of the people. . . . In other words, it has always been and still is our contention that the prerogative of creating and issuing the money of the nation should be restored to the state.” ( [Tolkien, writing in "Candour" magazine] August 3/10, 1956, page 48)

År 1931, när Prescott Bush så ledde New York kontoret, för Brown Brothers

Harriman, hade Prescott en partner som var denne Montague Normans intima vän, Thatcher Brown.

All advokatyr i sammanhanget bedrevs av bröderna Allen och John Foster Dulles.

Den av Farbenintressena framdrivna stora finans kollapsen år 1929-31 skakade Amerika, Tyskland, och Storbritanien, den innebar en försvagning av allt, till och med av myndigheter. Den gjorde även en Herr Prescott Bush mer villig att göra vad helst var nödvändigt, för att behålla sin nya placering i världen. Det var vid denna kris redan helt säkerställt att Anglo-Amerikanerna bestämt sig för installationen, av en Herr Hitler, och dennes styrelseskick i Tyskland, detta genom sitt nya banksystems nyvunna inflytande.

W. Harriman & Co., var väletablerat för drift inom denna typ av företagsamhet, och rikt på tillgångar från deras Tyska och Ryska affärsverksamhet, sammanfogades med Brittisk-Amerikanska investerings huset, Brown Brothers, i Januari 1931.

En stor bidragsgivare till Hitler i Europa med 34 millioner dollar, senare mellan 1933 och 1936, var Badische Soda und Anillin AG. (ett IGF bolag som numera heter BASF), med Marcus Wallenberg bland delägarna, där ägarskapet är lättkontrollerat men motstridighet tycks råda i verkställande direktörskapet vilket inte direkt framhålls. Där handlingarna i enlighet med SOU 1999:20 inte fanns tillgängliga.

Däremot i Bosch utredningen framgår ägandet av dåvarande Badische Soda und Anillin AG från 1921 lustigt nog. Not 52 i ovan är av stor betydelse i flera perspektiv.

J.F. Dulles var alltså densamme som kom att verka som ombud för familjen Wallenberg efter krigsslutet, när Amerikanska myndigheter verkade för frysning av tillgångar, i enlighet med fientligt samröre.

Samtidigt i Frankrike, så hade den internationella fredsrörelsen en förgrundsfigur i Aristide Briand, vilken i böcker tryckta fram till hans död, beskrivs som, en av den franska socialismens mest framstående män. Briand upptäckte dock att saker och ting ter sig annorlunda från maktens ansvars bänkar sett, än ifrån oppositionens bänkar

Ett av Briands stora patos var frågan om krigsskadestånd för Tyskland där han medverkade, fast emotverkade, i samma kommittéväsende som Dulles, Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman och där ensam utgjorde opposition mot svenska familjen Wallenberg och de övriga.

Briand fick för övrigt Nobels fredspris 1926.* Priset delades med Gustav Stresemann, vilken i historieböckerna framhålls som supporter till krigsindustriella komplexet?

(Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp)

Denne Briand hade nu så lägligt för krigsindustrin faktiskt avlidit, av orsaker som inte lätt framgår, och på begravningsdagen ( lördagen 12/3 1932 ) så vill det sig nu inte bättre än att Ivar Krüger, den storear  långivaren till stater, tar livet av sig, och detta dessutom i den röra som Paris är vid detta tillfälle.

Utplundringen syftade till att tillgodose de behov och de möjligheter till förtjänster, som alltså exempelvis den tyska upprustningen innebar. De stora nyttotagarna i detta var familjen Wallenberg, Svenska staten och Rörelsen tillsammans med det internationella militärindustriella komplexet.

Eller som Hjalmar Schacht, uttryckte sig i ett brev till A. Hitler i november 1932.

 ” It seems as if our attempt to collect a number of signatures from business circles for this purpose

(your becoming Chancellor) was not altogether in vain “

Oaktat detta så var det i Tyskland, faktiskt val den 13:e mars 1932, alltså dagen efter, och det bar sig inte bättre än att precis så många röster som behövdes försvinna, faktiskt försvann (200 000 stycken ca), vilket medförde att hela valproceduren fick göras om.

I samband med detta kanske man skall påminna om, att Herr Hitler inte var Tysk medborgare vid mars månads inträde, och i detta inte ens möjlig som politisk befattningshavare.

Detta var dock emellertid inget man hade glömt bort, även om man vid tidigare försök ifrån inrikesminister Fricks sida hade misslyckats med att göra Herr Hitler till tysk medborgare.

Detta föregående försök åstadkoms genom att försöka utnämna Herr Hitler till polis i Thüringen, vilket som offentligt ämbete automatisk skulle rendera i medborgarskapet för denna. Detta misslyckades nu emellertid som bekant är, eftersom man inte ens i tider som dessa fick bli polis efter att ha blivit dömd och straffad för statskupp, men i tiden från januari 1932 till vad som således blir över fram till valet i mars 1932, så lyckas då alltså Wilhelm Frick med sitt således egentligen helt lagstridiga företag, att göra Herr Hitler till tysk medborgare.

Detta genom att under dessa i princip två återstående månader, lyckas med att utnämna Herr Hitler till medlem av det Federala styrelseorganet i delrepubliken Brunswick och i och med detta så åstadkom man den eftersökta effekten om medborgarskap.

Ivar Kreuger som var i Paris för att få ett borgensåtagande signerat av dem som sedermera blev kommission märkligt nog, och som hade tvingats till detta genom att en Amerikansk bank, National City Bank, grundad av William Rockefeller och med en vid tiden för dettas varande chef vid namn C. Mitchell som alltså förvägrat utbetalningen av beloppet till Tysklandslånet. Den svenska representationen fullföljde sitt uppdrag och när allt är klart, och andra banker kan vidstå betalningen, då skjuter sig Ivar Kreuger?

New York Times publicerade den 25 maj 1933 en stor artikel om senatsförhören rörande oegentligheter och J.P. Morgan. Däri redovisas något hundratal namn vilka befunnits medverka i ekonomisk brottslighet. Där fanns bland annat Charles Dawes i (Dawes planen), Harriman banken, General Pershing och Owen Young i (Young planen) samt tyvärr Charles Lindbergh.

Däribland återfanns så även alltså en chef för National City Bank, vid namn C. Mitchell. Denne Mitchell är just densamme person som uppsöktes av häradshövding Marcus Wallenberg, som på regeringens uppdrag var utsänd att framför en begäran om en valutakredit på 75 millioner dollar. Man kan väl säga utan att tveka att det inte precis var Herr Mitchells enda styrelse uppdrag.

Table 2-2: The Directors of American I.G. at 1930:
American I,G. Director	Citizenship	Other Major Associations
Carl BOSCH	German	FORD MOTOR CO. A-G
Edsel B. FORD	U.S.	FORD MOTOR CO. DETROIT
Max ILGNER	German	Directed I.G. FARBEN N.W.7  (INTELLIGENCE) office. Guilty at Nuremberg War Crimes Trials.
F. Ter MEER	German	Guilty at Nuremberg War Crimes Trials
H.A. METZ	U.S.	Director of I.G. Farben Germany and BANK OF MANHATTAN (U.S.)
C.E. MITCHELL	U.S.	Director of FEDERAL RESERVE BANK OF N.Y. and NATIONAL CITY BANK
Herman SCHMITZ	German	On boards of I.G. Farben (President) (Germany) Deutsche Bank (Germany) and BANK FOR INTERNATIONAL SETTLEMENTS. Guilty at Nuremberg War Crimes Trials.
Walter TEAGLE	U.S.	Director FEDERAL RESERVE BANK OF NEW YORK and STANDARD OIL OF NEW JERSEY
W.H. yon RATH	Naturalized	Director of GERMAN GENERAL U.S. ELECTRIC (A.E.G.)
Paul M. WARBURG	U.S.	First member of the FEDERAL RESERVE BANK OF NEW YORK and BANK OF MANHATTAN
W.E. WEISS	U.S.	Sterling Products
Source: Moody’s Manual of Investments; 1930, p. 2149.
Note: Walter DUISBERG (U.S.), W. GRIEF (U.S.), and Adolf KUTTROFF (U.S.) were also Directors of American I.G. Farben at this period.

 

Som ett led i regeringens sysselsättningspolitik hade den 1933 upptagit förhandlingar med Sovjet om ett handelsavtal, som också innebar att Sverige skulle lämna en statlig femårig kredit på 100 miljoner kr till Sovjetunionen för att möjlig göra sovjetiska beställningar till svensk industri.

Vid riksdagsbehandlingen på våren 1934 hade avtalet dock mött stark kritik, bl.a. från förre statsministern Felix Hamrin (”det ena landet får statslån, det andra landets varor blockeras”).

Syftet med detta var emellertid något helt annat, enligt gängse tradition.

Genom de begränsningar som åsatts exporten till Tyskland, kunde man i och med detta låns erbjudande och dess storlek i förhållande till exporten till Ryssland, åberopa betydligt höjda exportnivåer för Tysklands vidkommande.

Att Marcus Laurentius Wallenberg var delegat i handelsdelegationen för handelsavtalet, Sverige England 1916-18, kanske inte var så viktigt i detta.

Vad som var viktigt däremot, var att han faktiskt var ordförande, i kommittén för tyska industrins belastning, detta var då givandes en möjlighet att påverka skadeståndsuttaget ifrån omvärlden. Denna kommitté bestod av samma deltagare, som i princip alla kommittéer bestod av, som hade något värde för frågor rörande detta ämne. (Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp)

Av knappast en slump var han även vid och efter Versailles, ordförande i Kommittén för ordnandet av Tysklands naturaleveranser (import, av malm till exempel, och export), enligt Dawesplanen 1924-25, det vill säga vilket avgjorde vilka omständigheter, som skulle föreligga vid natura leveranser i både köp och sälj led.

Så utifrån att om malmpriset ökade, så blev den möjligt uttagbara skadeståndsmarginalen mindre för de skadelidande, så om inte det förr eller senare skulle uppdagas att malmhandelsförhållandet och dess regleringar, egentligen bara utgjorde en förtäckt stöld av de krig skadelidandes pengar, så måste situationen ovillkorligen revideras och förändras.

Att Marcus Laurentius i detta läge vidare var skiljedomare i tvister emellan Tyska regeringen och reparationskommittén, vilken ansvarade för de allierades etablerande av en funktionell infrastruktur 1925-30, måste ha varit en skänk från ovan, eller sannolikt kan inte ha varit.

Marcus Laurentius var dessutom även ansvarig medlem för tolkningen av Young planen från 1930. Vilken var en finansierings modell i vilken svenske Ivar Kreuger var delaktig som finansiär. Och där satt som beskrivits även Owen Young.

Och 1931-34 så var denne Marcus Laurentius ordförande i den skiljedomstolen som behandlade korta Tyska krediter vid upprättandet av det tyska Moratoriet, eller ackordet i nutida benämning, som upprättades 1932 i Lausanne. Vari en avgörande insats alltså var att se till att de Tyska skulderna till Frankrike återbetalades först.

Så att det fanns utrymme för Frankrike att låna ut pengarna till Sverige, som i princip skickade Marcus Wallenberg d.ä. som förhandlare till sin egen son, som villigt lånade ut pengarna han själv hade sett till att Frankrike erhöll.

Vidare utnyttjades möjligheten att använda de Tyska delarna av Kreuger och Young lånen även till att verka som balansposter i redovisningssyfte, utöver vad beskrivs i nedan.

Och vidare var han även tillförordnad expert åt, märkligt nog, den Tyska regeringen och Hjalmar Schacht när rekonstruktionen 1931-32 av tyska bankväsendet vidtogs.

Kreditens syfte var givetvis att möjliggöra för Kreugerkoncernen att möta de påfrestningar som frigörandet ifrån guldmyntfoten förutsågs komma att medföra.

Framställan avslogs.

En annan ytterligare relation beskriv i nedan

De återstående fyra medlemmarna av American I.G´s styrelse var prominenta Amerikanska medborgare och medlemmar ur Wall Streets finanselit. C.E Mitchell, ledamot av National City Bank och Federal Reserve Bank of New York; Edsel B. Ford, president of Ford Motor Company; W.C. Teagle, VD Standard Oil of New Jersey; och, Paul Warburg skapare av Federal Reserve Bank of New York, och vidare styrelseledamot inom Bank of Manhattan Company.

Farben var Hitler och Hitler var Farben även om han inte till fullo såg detta ifrån början. (Senator Homeros T. Bones till Senatens Kommitté för Militära Affärer, Juni 4, 1943.)
I skymningen innan WW2 tog slut, så var det  Tyska kemikalie komplexet I.G. Farben inte bara det  största kemikalie tillverkande företaget i världen, det var det största företaget i världen med en utomordentlig politisk och ekonomisk kraft och påverkan inom den  Hitlerianska Nazisti staten. I. G. Farben har beskrivits, som närmast en stat i staten, den frågan är mångfacetterad.

Farben kartellen daterad ifrån 1925, när dess politiska gärning började sin mera noggrant planerade politiska tillväxt som organiserades av Hermann Schmitz (med Wall Streets finansiella assistans) som skapade en super kemikalisk jätte ur företagsamheten ur sex redan i sig jättelika Tyska kemikalie företag — Badische Anilin, Bayer, Agfa, Hoechst, Weiler-ter-Meer, och Griesheim-Elektron. Dessa företag blev sammanfogade till blivande Inter-nationale Gesellschaft Farbenindustrie I.G. —  eller I.G. Farben förkortat.

Tjugo år senare var samme Hermann Schmitz alltså åtalad vid en rättegång i Nürnberg för både anstiftan till världskrig och krigs brott inbegripande I.G. Farben kartellen. Många ndra I.G. Farben direktörer var samtidigt, åtalade vid denna rättegång, tillsammans med de Amerikanska filialerna anslutna, till I.G. Farben, och dito för dess Amerikanska direktörer.

I.G .Farben i sig själv sökte tystlåten glömska;  sanningen var begravd i arkiven, och dessa försvann sedan efterhand, bäst i klassen i ämnet var Norsk Hydro, som nära nog lyckats med att förstöra all dokumentation. Svenska IG Farben med Herbert Lickfett, var inte just mycket sämre avseende denna prestationskategori. (Läsaren uppmanas att googla på Herbert Lickfett för att uppleva resultatet.)

Det är dessa Amerikanska anslutningar inom Wall Street som angår oss i detta ännu idag. Utan kapitalbiståndet och medskicket av Wall Street, skulle där inte har varit ett I. G. Farben alls. Och ingen Adolf Hitler eller WW2 heller.

Tyska bankirer inom Farben Aufsichsrat (Bolagsstyrelse) på det sena 1920-talet inkluderade Hamburg bankiren Max Warburg, vilkens bror Paul Warburg var grundare till Federal Reserve Systemet i Förenta Staterna.

Inte bara genom slumpens lyckliga omständigheter, så var Paul Warburg  även  styrelseledamot av Amerikanska I. G., Farbens helägda Amerikanska dotterbolag.

I tillägg till Max Warburg och Hermann Schmitz styrning och varma händer, i skapandet av  Farben riket,  ingick även Carl Bosch, Fritz ter Meer, Kurt Oppenheim och George von Schnitzler, Hjalmar Schacht och Montague Norman Ring

Alla dessa utom bankirerna Max Warburg, Hjalmar Schacht och Montague Norman lagfördes som krigsförbrytare efter Värld Krig II, men man lagförde ju så sällan folk på vinnarsidan, ens på den tiden, inte ens bankirer.

Mellan 1927, och början på WW2, så expanderade I.G. Farben till sin egen dubbla omfattning, storlek, och utbredning, detta möjliggjordes till stor del av/via Amerikansk tekniskt assistans och av/via Amerikanska förbindelser, så som ett kapitaltillskott på $30 miljoner investerade av/via  National City Bank. Av/via National City Bank så hade 1939 I. G. förvärvat eller införskaffat ett deltagande och ledningsfunktionsskapande påverkan i 380 andra Tyska företag, och i över 500 utländska företag. 

Farbenriket ägde sina egna kolgruvor, dess egen elektriska kraft, placerare, järn och stål enheter, banker, forskningsenheter, och otaliga kommersiell företag/vågstyckens.-Patent.

Där fanns över 2,000 kartell överenskommelser mellan I. G. och utländska företag — inkluderande Standard Oil New Yersey, DuPont, Alcoa, Dow Kemi, och andra inom Förenta Staterna, Hela berättelsen om I,G, Farben och dess världsomfattande aktiviteter innan WW2 kommer väl sannolikt aldrig helt i dagen ljus, eftersom Tyska uppgifter förstördes 1945 i och med att en förväntan om Allierad seger infann sig.

Men, en efterkrigsundersökning av/via  U.S, Krigsdepartementet avslutas som:

Utan I. G. Farbens ofantliga produktiva möjligheter, dess intensiva agerande inriktning, och vidsträckta internationella utbredning, så skulle Tysklands åtal för krig, har varit helt otänkbart och omöjligt;

IG Farben inte bara riktade sin energi mot en beväpning av Tyskland, utan man koncentrerade sig även på försvagning och förslappning av avsedda offer, och där denna dubbelverkande taktik, verkade för att expandera Tyska industriella möjligheter för krig och för begränsande av det för resten av världen uppdagade motiven.

Bevisningen är översvallande i det att I. G. Farben hade full tidigare kunskap om Tysklands planläggning för världs erövring, och av att varje specifik aggressiv aktion senare utfördes. Inte blir det så mycket bättre av att endast ett minimum av kännedom om Versailles fördraget och dess kommittéväsende, ovillkorligen visar betraktaren att IG Farben de facto skrev hela planläggningen i egen regi och i förväg, i form av de Fyraårsplaner som Adolf Hitler sades ha skapat när han satt på landsberg.

Direktionen av Farben företaget (dvs.,  ”I. G. Farben officiella” hänvisade till i undersökning) inkluderade, inte bara Tyska utan även framträdande Amerikanska finansiärer. Denna utredning från 1945 av det Amerikanska Krigsdepartementet rapporterar i det avslutande att I.G. Farbens uppdrag från Hitler i förkrigsperioden var att göra Tyskland självförsörjande på gummi, bensin, smörj- oljor, magnesium, fibrer, garvning agenter, fett, och sprängämnen. Alltså IG Farbens egna produkter!

För att uppfylla detta kritiska uppdrag, spenderades väldiga summor av I.G. Farben på förädlings processer till dessa krigs material ifrån inhemska Tyska rå material – i synnerhet de rikliga Tyska kol resurserna.

I de fall dessa processer inte kunde utvecklas i Tyskland , införskaffades de utomlands under kartell arrangemang.

Och nu är det vad det verkar som dags igen för tredje gången gillt.

Vidare ringar i perspektiv

Att det inte skulle bli krig på Koreahalvön är nu lika sannolikt som att den geografiska indelningen av regionen inte från början har haft just detta scenario som ett av sina grundläggande bakomliggande syften, med givetvis ett benäget bistånd från olika säkerhetstjänster. Och får de som nu behöver kriget inte igång det i Korea nu, så kommer det garanterat att dra igång kring den Eurasiska landsträckningen inom mycket kort tid, för de har inte mycket tid kvar att spela på nu innan det valutafinansiella systemskicket med skuld som värdebärare är helt odugligt.

Internationella valutafonden har igår utfärdat en ovanligt rättfram varning till Spanien om att landet behöver en ”radikal översyn” av arbetsrätten, en ”fet” reform av dess regerings pensionssystem och en ökad konsolidering av sina banker för att avvärja den typ av ekonomiska problem som har underminerat Grekland

Spanien var det första land som BIS och IMF via det militärindustriella komplexet intervenerade politiskt i och att nu sluts cirklarna i och med att Spaniens skuld inte längre går att hantera. Kung Alphonsius var måhända ingen framstående humanist, men han var ju i alla fall ingen plundrare.

Den Fria Andens paradmarsch beskrev ju detta tragiska förlopp om hur skuldens bojor kedjade fast den spanska befolkningen som trots allavedermödor älskade sin frihet högre än annat, vilket om inte annat visat sig sedan 1930.talet. Vår egen regering tyckte att Evert likt Torgny Segerstedt och Wilhelm Moberg skulle låta bli att störa krämarverksamheten, men se jorden var ju rund redan då, vilket de nämnda herrarna var väl medvetna om, de var helt enkelt mera vidsynta!

Tiden rinner som sand och jag skriver i vatten.

Tiden rinner som sand och jag skriver i vatten.

Vid denna kulna tid är det ju säsong att påminna sig om vårt historiska arv, och nu kanske ännu mera än annars med avseende på de tider som stundar och vad detta kommer sig ur. Många idag drar ju paralleller till 1929 års händelser, och detta äger givetvis sina poänger. Men hur detta egentligen mera precist tog sig ut, det kanske är lite mer okänt för de flesta

Denna tid som kallas den andra Svenska storhetstiden dominerades av en Ivar Kreuger som var en svensk entreprenör som organiserade och förmedlade kreditflöden oberoende av bankerna, och använde dessa kreditflöden för att bygga upp nationalstaternas försvarsmöjligheter mot Versaillessystemets överstatlighet.

Mellankrigstidens Versaillessystem var nämligen ett system som aldrig var tänkt att fungera.

Tyskland var knäckt och hölls ensamt ansvarigt för att bära skulden för kriget. Tyskland skulle följaktligen betala alla kostnaderna för hela kriget, inklusive Storbritanniens och Frankrikes krigsskulder till USA.

Storbritannien och Frankrike var båda också i praktiken helt bankrutta, förutom då de eventuella blodspengar de eventuellt lyckades pressa ut ur Tyskland.

Krigsskulderna skulle omöjligen kunna komma att betalas, och detta stod klart redan innan ens bläcket hade hunnit torka på Versaillesfördraget.

Men dåvarande finansiella makthavare i Europa, alltså de valutafinansiella intressenterna bakom det före detta Brittiska ostindiska kompaniet som nu istället hade tagit formen av ett militärindustriellt företagskonglomerat vid namn IG Farben, hade redan bestämt sig för att genomföra en planerad fascistisk lösning för Europa. Precis som åtalen i Nürnberg anger i detta.

År 1922 så fördes Benito Mussolini till makten i Italien, med hjälp av den venetianske bankiren Volpi di Misurata, vilken senare blev Mussolinis utrikesminister, detta skedde samtidigt som man började förbereda ett maktövertagande i Tyskland som blev känt under namnet ”ölhallskuppen”, vilken av någon för mig okänd anledning firas årligen, för det är näppeligen misslyckandet som kan firas med avseende på vad som senare skulle komma.

Ivar Kreugers plan under efterkrigstiden var att ge ett lån till Tyskland på 125 miljoner dollar, vilket skulle bli det största statslånet någonsin, och offentliggjordes i oktober 1929. Tanken med detta lån var delvis att lösa krisen kring krigsskadeståndsskulderna, på ett sådant sätt att man kunde undvika ett nytt krig och stora nya investeringar i IG Farbens krigsmatrielproduktion, vilket var det fascistiska eftersträvade alternativet.

Problemet för bankirmaktens expansion till vårt nuvarande valutafinansiella system hette då alltså Ivar Kreuger, och detta innebar givetvis att Ivar Kreugers planer starkt motarbetades av de finansintressen som förespråkade Hitlerdiktaturen i Tyskland, främst då företrädda av den brittiske centralbankschefen Montague Norman Ring, Morganintressena och den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht.

Alla med avgörande och stora intressen inom IG Farben.

När det gick upp för dessa att de höll på att förlora kontrollen över Tyskland, till Ivar Kreuger genom dennes fredslån, så skred de till verket. De bestämde då att all utlåning snarast skulle upphöra.

Detta skedde genom en massiv nedvärdering av den amerikanska aktiemarknaden, en nedvärdering som utlöstes av att amerikanska och europeiska finanskretsar drog bort mängder av likviditet från den amerikanska aktiemarknaden, detta samtidigt som räntan höjdes.

Resultatet av detta blev den stora börskraschen den 29 oktober 1929.

Just den dagen hade Ivar Kreuger planerat en stor emission för att få in resterande kapital till Tysklandslånet. Kreugerpapperen föll i värde, men de föll bara med hälften i jämförelse med andra aktier.

Kreuger kunde därför få in de pengar han behövde för Tysklandslånet.

Förtroendet för Kreuger hade därigenom stärkts.

Därmed skärptes också striden om vem som skulle styra över den internationella kreditmarknaden. Montague Norman Ring hade redan sedan en tid tillbaka försökt stärka centralbankernas kontroll över världsekonomin. I Haag 1930 lades det fram en plan för hur detta skulle komma att ske.

En ny bank, Bank for International Settlements, BIS, skulle bildas för att jämna ut olikheter i betalningsbalanserna mellan de olika ländernas centralbanker. Med den brittiska kontrollen verkande styrande över såväl den tyska som den amerikanska och engelska centralbanken, då först var den gode Montague Norman Ring, helt säker på att BIS skulle kontrolleras av honom själv.

Således vid Haagkonferensen 1930 så beslutades att BIS skulle komma att inrättas, men det blev ett inte så litet streck i räkningen för England, att Frankrike istället fick ordförandeskapet för banken, vilket medförde att banken inte alls kunde användas på det sätt som Montague Norman Ring hade tänkt sig. Den franske premiärministern Aristide Briand var lierad med Ivar Kreuger, och var dessutom en stark motståndare emot fascism och ekonomisk diktatur.

Den Franska alliansen genom Premiärminister Aristide Briand med Kreuger vid Haagkonferensen gav dessutom ytterligare ett resultat som Norman Ring hade svårt att förlika sig med.

I början av 1930, när Kreuger skulle göra sin första utbetalning på Tysklandslånet, så betalade Frankrike i förskott tillbaka på sitt lån från Kreuger ifrån 1927, vilket gav Kreuger det manöverutrymme och handlingsfrihet som han behövde efter börskraschen 1929.

Med dessa bakslag – Kreugers stora Tysklandslån och det fransk/Kreugerska inflytandet över BIS – var Hjalmar Schachts möjligheter att fortsätta ”verka inom systemet obemärkt” mycket begränsade. Han avgick därför som tysk riksbankschef, och började i stället omgående att propagera internationellt i finanssammanhang för att Hitler skulle komma till makten i Tyskland.

För att idag övertyga sig om att så verkligen var fallet, så behöver man bara titta på vad Hjalmar Schacht gjorde sedan, direkt efter sin avgång.

På hösten 1930, så var Tyskland återigen i behov av ett lån för att stabilisera sin ekonomi. Den tyska regeringen inledde då förhandlingar med Kreugers bankförbindelse i USA, Lee, Higginson & Co, om utbetalningen av den resterande delen av Tysklandslånet. Förhandlingarna påbörjades den 1 oktober. Den 2 oktober 1930 så anländer Hjalmar Schacht till New York.

Syftet med hans besök i New York var att å IG Farben intressenas vägnar, se till att Tyskland under inga omständigheter skulle ges några ytterligare krediter. Schacht stannade därför hela åtta veckor i USA, och höll därvid 40 föreläsningar, med början som gästföreläsare hos Council of Foreign Relations. Temat för dessa hans föreläsningar, var att Tyskland inte skulle komma att kunna betala tillbaka sina lån, utan nu istället enbart höll på att förbereda ett skuldmoratorium.

Schacht hade också i detta ett direkt sammanträffande med Donald Durant, direktör i Lee, Higginson & Co, och försäkrade honom därvid att de aldrig någonsin skulle få igen sina pengar om de lånade ut dem till Tyskland.

Den tyska regeringen såg sig i detta nödsakad att ingripa mot Schacht, och skickade då  ut ett meddelande där regeringen öppet tog avstånd ifrån Schacht och alla av denne beskrivna planer på moratorium.

Trots Schachts massiva organisering för att förhindra att Tyskland skulle beviljas ytterligare lån, så betalade Kreuger, genom Lee, Higginson & Co, ut den resterande delen av lånet till Tyskland, och förhindrade därigenom återigen Hjalmar Schachts och Montague Norman Rings planer för en monetär diktatur.

Kreuger och hans amerikanska och franska bankallierade, visade på detta sätt att de var fast beslutna att fortsätta långivningen till Tyskland. På detta vis så hade Hitler – och givetvis det andra världskriget – med all säkerhet kunnat stoppas!

Striden om Tyskland var egentligen inte avgjord förrän 1933, då Hitler hade installerats som rikskansler och gjort Schacht till sin riksekonomiminister.

Men ända fram till den 7 mars då Aristide Briand dog under märkliga omständigheter, och även på dennes begravningsdag den 12 mars 1932 då Ivar Kreuger också dog, så stod Kreuger och hans allierade definitivt i vägen för all sådan utveckling. Det kan ju som kuriosa nämnas att den 13 mars, alltså dagen efter, så var det ett världshistoriskt avgörande val i Tyskland.

I sin bok ”Es geschah in Deutschland” skriver den dåvarande tyske regeringstjänstemannen greve Lutz Schwerin von Krosigk följande:

Våren 1931 besökte den schweiziske bankiren Felix Somary vilken var starkt anknuten till Schweizerische Bankverein och som också gjort ett namn om sig så som nationalekonomisk teoretiker, finansministeriet i Berlin.

På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man( och vilka dessa man var, det kan envar nu inse själv) kunde tänka sig en vändning uppåt: Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras (eg. reformeras till IG Farbens fördel) genom en kris, det engelska pundet måste lösa sig från guldet(så att skuld och valutaexpansionen inte bromsas av tillgången på guld) och svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.

Tidigt på sommaren 1931 så kraschade bankerna och sent på sommaren nedvärderades pundet. När Felix Somary senare ännu en gång kom till Berlin på tidiga våren precis i månadsskiftet februari-mars 1932, så fick han frågan om han verkligen fortfarande måste vänta på den tredje händelsen.

Felix Somary tog vid detta tillfälle ingenting tillbaka alls, utan försäkrade istället att Kreugerkoncernen inom en mycket kort tid skulle vara slut.

Hur kunde då den schweiziske bankiren Felix Somary, veta att det snart skulle vara slut med Ivar Kreuger som dessutom uppenbarligen understöddes av den Franska Premiärministern?

Och kanske ännu viktigare: Hur kunde sedan en revisionsbyrå med säte i Paris, Price Waterhouse, få uppdraget att gå igenom Kreugerkoncernens redovisning, utan att kunna ett ord svenska, och sedan efter bara några dagar förklara den världsomspännande koncernen i konkurs?

Hur kunde advokat Hugo Stenbeck och Jacob Wallenberg tillåtas att utse sig själva till att ingå i en Kunglig kommission, som egentligen inte alls var kunglig, utan i detta bara hade falsk varudeklaration för att imponera på de franska myndigheterna, och som skulle utreda Kreugerkoncernens ställning? Och detta när Wallenbergarna med ombudet var allierade och delägare tillsammans med dem som starkt motarbetade Kreuger? (SOU1999:20)

Varför blev alla Kreugers nära medarbetare antingen vanärade, ruinerade eller fängslade, eller varför inte allt på en gång?

Sådant händer sällan utan att det finns en avsikt bakom

Historien formas av människor som omsätter idéer i praktisk handling. Ivar Kreuger missbedömde i detta hur långt hans ekonomiska motståndare egentligen var beredda att gå för att effektuera sina planer.

Hitlerdiktaturen och andra världskriget var det pris som Europa blev tvunget att betala för att de privatägda oberoende centralbankerna skulle få bibehålla sin makt över världen.

Så risken för krig i nu är kanske inte så obetydlig som alla tycks tro.

Det eller den som till slut skulle rädda världen ifrån det fascistiska helvetet var att Franklin D. Roosevelt, som var en företrädare för det ”amerikanska systemet”, valdes till USA:s president, och installerades i Vita huset den 4 mars 1933.

Roosevelts politik för att återuppbygga den amerikanska infrastrukturen med en kreditpolitik som gick helt emot just dessa privata bankintressen, däribland Morgan, Warburg, Wallenberg och Mitchell som hade varit på kollisionskurs med Kreuger, var vid den tiden det enda alternativet till Hitler och fascism.

Den europeiska ekonomin är nog i dagsläget egentligen knappast i sämre form än den amerikanska, eftersom de båda ändå är fångade i samma globala finanssystems sammanbrott, och båda rent tekniskt är bankrutt. USA:s fördel gentemot Europa är dock det amerikanska konstitutionella systemets karaktär, som ger USA:s kongress kontrollen över utställandet av krediter.

I de delar av Europa som historiskt sett dominerats av det venetianska och anglo-holländska liberala systemet, har det privata kapitalet alltid triumferat över regeringar, och därför alltid bildat penningekonomier.

I det brittiska imperiet är det inte den brittiska regeringen, eller ens drottningen, som styr, utan City of London, och det är egentligen det gamla vanliga Brittiska ostindiska kompaniets reminessenser.

USA, å sin sida, har genom sin konstitution de befogenheter som det nu egentligen behöver för att styra och ställa bland dessa privata kapitalflöden, med dessa verktyg kan USA hålla imperialistiska lycksökare i hampan, annat är det i de Europeiska penningekonomierna

Franklin Roosevelt, använde regeringsmakten till att knäcka bankirerna under den stora depressionen, vilket banade vägen för New-deal.

Förhören om anledningarna till bankkrisen och lagarna som följde därpå smockade till det brittisk-kontrollerade House of Morgan så pass att det aldrig riktigt återhämtat sig, och sände en signal världen över att USA inte bara kan, utan i alla fall då var fast beslutet att försvara sig självt och dess folk. Vad den svenska regeringen sysselsatte sig med samtida, det är inte roligt att beakta i detta.