Jag vill äga världen plus 5%
Bulgarian (Български), Catalan, Czech, Dansk, Deutsch, English, English audio, Español, Francais, Indonesian, Italian, Malay, Norsk, Polski, Portugues, Româna, Russian, Serbo-Croatian, Svenska, Turkish, Urdu
© Larry Hannigan 1971, Australia
Fabian var ivrig när han än en gång övade in sitt tal för alla som skulle dyka upp nästa dag. Han hade alltid önskat sig prestige och makt, och nu var hans drömmar på väg att bli verklighet. Han var en hantverkare som sysslade med silver och guld, skapade juveler och smycken, men han var inte nöjd med att jobba för brödfödan längre. Han behövde spänning och utmaningar, och nu var hans plan redo att sättas i verket.
I generationer hade folket använt sig av byteshandel. Mannen livnärde sin familj genom att själv sätta mat på bordet, eller så specialiserade han sig på ett speciellt yrke. Det han eventuellt fick över från sin egen produktion bytte han mot andras överskott.
Marknadsdagen var alltid full med damm och oväsen, men ändå såg folk fram emot alla rop och allt vinkande, och framförallt kamratskapet. Det brukade vara ett trevligt ställe, men nu började det bli för mycket folk och för många tvister. Ingen hade tid att prata längre – Det behövdes ett bättre system.
I allmänhet var folk lyckliga, och kunde njuta av frukterna från sina jobb.
I varje samhälle hade en enkel regering formats för att se till att varje persons frihet och rättigheter skyddades och att ingen tvingades göra något mot sin vilja.
Det var regeringens enda syfte, och varje Guvernör i regeringen stöddes frivilligt av det lokala samhället som valde honom.
Marknadsdagen var dock ett problem som de inte kunde lösa. Var en kniv värd en eller två korgar med majs? Var en ko värd mer än en vagn, och så vidare. Ingen kunde komma på ett bättre system.
Fabian hade tillkännagett att ”Jag har lösningen på våra problem med byteshandeln, och jag bjuder in alla till ett offentligt möte imorgon.”
Nästa dag var det en stor folksamling på torget och Fabian förklarade allt om det nya systemet som han kallade ”pengar”. Det lät bra. ”Hur börjar vi?” frågade folket.
”Guldet som jag gör smycken och juveler av är en väldigt bra metall. Den missfärgas eller rostar inte, och kommer att räcka länge. Jag gör av en del av guldet till mynt, och vi kallar varje mynt en krona.”
Han förklarade hur värden fungerar, och att ”pengar” egentligen är ett medium för byteshandel – ett mycket bättre sätt att byta på.
En av Guvernörerna ifrågasatte, ”Några kan gräva guld och göra mynt själva”, sa han.
”Det skulle vara väldigt orättvist”, svarade Fabian förberett. ”Bara de mynt som är godkända av staten får användas, och dessa kommer att ha en speciell stämpel på sig.” Det verkade rimligt, och det föreslogs att varje person skulle få lika mycket. ”Men jag förtjänar mest,” sa ljusstöparen. ”Alla använder mina ljus.” ”Nej,” sa bonden, ”utan mat finns det inget liv, så självklart borde jag få mest.” Och så fortsatte grälet.
Fabian lät dem bråka ett tag och sa till sist, ”Eftersom ingen av er kan enas, föreslår jag att ni skaffar så mycket ni behöver från mig. Det finns ingen gräns, förutom er förmåga att betala tillbaks. Ju mer ni skaffar, desto mer måste ni betala tillbaks under ett års tid.” ”Vad får du för ditt besvär?” frågade folket.
”Eftersom jag erbjuder en tjänst, alla pengar alltså, är jag berättigad till betalning för mitt arbete. Låt oss säga att för varje 100 mynt ni lånar, måste ni betala tillbaks 105 för varje år som ni är skyldig mig pengar. Dessa 5 mynt blir min avgift, och jag kommer att kalla den avgiften för ränta.”
Det verkade inte finnas någon annan lösning, och 5% verkade en ganska liten avgift ändå. ”Kom tillbaks nästa fredag så börjar vi.”
Fabian slösade ingen tid. Han gjorde mynt dag och natt, och på slutet av veckan var han redo. Folket köade utanför hans butik, och efter att mynten var inspekterade och godkända av Guvernörerna kunde systemet sättas i bruk. Vissa lånade inte så mycket, och gav sig iväg för att prova det nya systemet.
Det visade sig att pengarna fungerade fantastiskt, och snart var allt värderat i guldmynt eller kronor. Värdet som allt hade kallades ett ”pris”, och priset berodde huvudsakligen på hur mycket arbete som krävdes för att producera saken. Om det krävdes mycket jobb var priset högt, och saker som var enkla att producera var väldigt billiga.
I en stad levde Allan, som var den enda urmakaren. Hans priser var höga för att kunderna ville betala bara för att äga hans klockor.
Då började en annan person att göra klockor och sålde dem för ett lägre pris för att komma igång med försäljningen. Allan tvingades sänka sina priser, och på en gång sjönk priset, så att båda två strävade efter att ge bäst kvalitet till lägst pris. Det här var äkta fri konkurrens.
Det var samma sak med byggjobbarna, transportörerna, ekonomerna, jordbrukarna, faktiskt på vartenda område. Kunderna valde alltid det de tyckte var bästa affären – de hade full frihet att välja. Det fanns inga konstgjorda skydd som licensiering eller tariffer som förhindrade andra från att börja göra affärer. Levnadsstandarden höjdes, och snart undrade folket hur de någonsin hade klarat sig utan pengar.
På slutet av året gick Fabian runt och besökte alla som var skyldig honom pengar. Vissa hade mer än de hade lånat, men det betydde att andra hade mindre, eftersom det bara hade getts ut ett visst antal mynt. De som hade mer än de lånat betalade tillbaks varje 100 plus de 5 extra, men var ändå tvungna att låna igen för att fortsätta.
De andra upptäckte för första gången att de hade en skuld. Innan han lånade ut mer pengar till dem, tog Fabian en säkerhet på några av deras tillgångar, och sen fortsatte alla att än en gång försöka tjäna de där extra 5 mynten som alltid verkade så svåra att få tag på.
Ingen insåg att landet i sig kunde aldrig bli skuldfritt förrän alla mynt var återbetalda, men även då fanns de där extra 5 för varje 100 som aldrig hade blivit utlånade. Ingen förutom Fabian förstod att det var omöjligt att betala räntan – de extra pengarna hade aldrig getts ut, därför skulle alltid någon bli utan.
Det var sant att Fabian också spenderade mynt, men han kunde omöjligen spendera 5% av landets ekonomi själv. Det fanns tusentals människor och Fabian var bara en. Dessutom var han fortfarande en guldsmed som jobbade ihop ett bekvämt liv.
I sin affär hade Fabian ett valv, och folk tyckte det var bekvämt att lämna en del av sina mynt där i säkert förvar. Han tog en liten avgift beroende på mängden mynt, och hur länge de skulle förvaras där. Han gav ägaren ett kvitto på insättningen.
När en person handlade, hade han vanligtvis inte med sig en massa guldmynt. Han betalade istället med ett av kvittona som hade samma värde som varorna han ville köpa.
Affärsinnehavarna såg att kvittot var äkta och accepterade det, med tanken att gå till Fabian och inkassera en lämplig mängd mynt. Kvittona gick från hand till hand istället för själva guldet. Folket litade starkt på kvittona – de accepterade dem precis som mynt.
Snart upptäckte Fabian att det var ganska ovanligt att någon faktiskt hämtade ut sina guldmynt.
Han tänkte för sig själv, ”Här har jag i min ägo allt detta guld, och jag är fortfarande en hårt arbetande yrkesman. Det är inte vettigt. Det finns massor av människor som skulle vara så glada att betala ränta till mig för att få använda det här guldet som nästan aldrig hämtas ut.
Det är sant, guldet är inte mitt – men det är i min ägo, vilket är huvudsaken. Jag behöver egentligen inte göra några mynt alls, jag kan använda lite av det som finns i valvet.”
I början var han väldigt försiktig och lånade bara ut lite i taget, och bara med extremt stor säkerhet. Men gradvis blev han modigare, och lånade ut större och större mängder.
En dag kom en förfrågan på ett stort lån. Fabian föreslog, ”istället för att du ska behöva bära alla dessa mynt kan vi göra en insättning i ditt namn, och du får tillbaks ett flertal kvitton med lånets värde.” Låntagaren gick med på detta, och försvann med en stor bunt kvitton. Han hade fått ett lån, men guldet var fortfarande kvar i valvet. När kunden gått, log Fabian. Han kunde behålla kakan men ändå äta den. Han kunde ”låna ut” guld och fortfarande behålla det i sin ägo.
Vänner, främlingar, även fiender behövde kapital för att göra affärer – och så länge de hade en säkerhet fick de låna så mycket de ville. Bara genom att skriva ut kvitton kunde Fabian ”låna ut” pengar till ett flera gånger större värde än guldet i sitt valv, som han inte ens var ägare till. Allt fungerade så länge de riktiga ägarna inte hämtade ut sitt guld och folket fortfarande litade på honom.
Han hade en bok som visade skulder och tillgångar för varje person. Utlåningsverksamheten visade sig vara väldigt lönsam.
Hans sociala ställning i samhället ökade nästan lika fort som hans rikedomar. Han höll på att bli en viktig person, han förde respekt med sig. Inom finansfrågor var hans ord i princip lag.
Guldsmeder från andra städer blev nyfikna på hans aktiviteter, och en dag ville de träffas. Han berättade vad han gjorde, men var väldigt noga med att betona hur hemligt allt var.
Om planen upptäcktes skulle allt misslyckas, så de gick med på att forma en hemlig allians.
Var och en återvände till sin stad och började jobba precis som Fabian hade lärt dem.
Folk accepterade nu kvittona som att de vore likvärdigt med guld, och många kvitton deponerades i valvet precis som mynten. När en affärsman ville betala en annan för varor, skrev han helt enkelt en lapp till Fabian att han ville överföra pengar från sitt konto till den andres konto. Det tog bara några minuter för Fabian att justera siffrorna.
Det nya systemet blev väldigt populärt, och en sån överföringslapp kallades för en ”check”.
Sent en natt hade guldsmederna ännu ett hemligt möte, och Fabian avslöjade en ny plan. Dagen därpå kallade de till ett möte med alla Guvernörer, och Fabian började. ”Kvittona som vi ger ut har blivit väldigt populära. Utan tvekan, de flesta av er Guvernörer använder dem och ni tycker de är väldigt bekväma.” De nickade allesammans och undrade vad som var problemet. ”Jo,” fortsatte han, ”vissa kvitton håller på att kopieras av förfalskare. Det kan inte fortsätta.”
Guvernörerna blev oroliga. ”Vad kan vi göra?” frågade de. Fabian svarade, ”Mitt förslag är detta – först och främst, låt det vara statens jobb att trycka nya sedlar på ett speciellt papper med en väldigt komplicerad design, och låt Chefsguvernören signera varje sedel. Vi guldsmeder står gärna för tryckkostnaden, eftersom det skulle bespara oss massor av tid att slippa skriva ut kvitton.” Guvernörerna resonerade, ”det är ju faktiskt vårt jobb att skydda folket från förfalskare, och visst verkar det som en bra ide.” Så de gick med på att trycka sedlarna.
”Dessutom,” sa Fabian, ”vissa personer har letat guld och gör egna mynt. Jag föreslår att ni stiftar en lag så att varje person som hittar guld måste lämna in det. Självklart får de ersättning i sedlar och mynt.
Även detta lät som en bra idé, och utan större eftertanke tryckte de en stor mängd nya färska sedlar. Varje sedel hade ett värde tryckt på sig – 20 kr, 50 kr, 100 kr, osv. Den lilla tryckkostnaden stod guldsmederna för.
Sedlarna var mycket lättare att bära och snart blev de accepterade av folket. Men trots att de var väldigt populära, användes bara sedlarna och mynten inom 10% av alla transaktioner. Registren visade att checkarna användes i 90% av alla affärsuppgörelser.
Nästa steg i Fabians plan började nu. Fram tills nu betalade folk honom för att vakta sina pengar. För att få in mer pengar i valvet erbjöd Fabian nu 3% ränta på alla insatta pengar.
De flesta trodde att han lånade ut deras pengar till andra till 5% ränta, och att hans förtjänst var skillnaden på 2%. Dessutom ifrågasatte folk honom inte, eftersom att få 3% var mycket bättre än att betala för att någon skulle vakta pengarna.
Besparingarna växte, och med extrapengarna i valvet kunde Fabian låna ut 200, 300, 400, och ibland upp till 900 kr för varje 100 kr i sedlar och mynt som var deponerade hos honom. Han var tvungen att vara försiktig att inte överskrida det här nio till ett-förhållandet, för att en person av tio behövde använda sedlarna och mynten.
Om det inte fanns tillräckligt med pengar när det behövdes blev folk misstänksamma, speciellt eftersom deras bankbok visade hur mycket de hade satt in. Hur som helst, på dessa 900 kr i bokföringssiffror som Fabian lånade ut genom att skriva egna checker kunde han kräva upp till 45 kr i ränta, 5% av 900 alltså. När lånet plus räntan var återbetalda, 945 kr alltså, ströks de 900 kronorna från tillgångskolumnen och Fabian behöll räntan på 45 kr. Därför var han väldigt nöjd med att betala ut 3 kr i ränta på de ursprungliga 100 kronorna som aldrig hade lämnat valvet överhuvudtaget. Det betydde att för varje 100 kr han hade i sin ägo var det möjligt att göra 42% vinst, de flesta trodde att han bara gjorde 2%. De andra guldsmederna gjorde samma sak. De skapade pengar ur tomma luften med ett penndrag, och tog sedan ut ränta på dem.
De tryckte inte pengar, det är sant, istället var det staten som tryckte sedlarna och mynten och gav dem till guldsmederna för distribution. Fabians enda utgift var den lilla tryckkostnaden. Men de skapade ändå kreditpengar från ingenting och krävde ränta på dem. De flesta trodde att pengarna kom från staten. De trodde också att Fabian lånade dem pengar som någon annan hade satt in, men det var väldigt konstigt att inga insättningar minskade när någon fick ett lån. Om alla hade försökt ta ut sina besparingar samtidigt skulle bluffen ha upptäckts.
När ett lån behövde betalas ut i sedlar eller mynt, var det inga problem. Fabian förklarade helt enkelt för regeringen att ökningen i befolkning och produktion krävde mer sedlar, och dessa fick han för den lilla tryckkostnaden.
En dag kom en tankfull man och besökte Fabian. ”Den här räntan som du kräver är fel”, sa han. ”För varje 100 kr du ger ut, kräver du 105 kr tillbaks. De extra 5 kronorna kan inte betalas tillbaks eftersom de inte existerar.
Jordbrukarna producerar mat, industrin tillverkar varor, men du producerar bara pengar. Tänk att det bara finns två affärsmän i hela landet, och de anställer alla andra. De lånar 100 kr var, betalar ut 90 kr i löner och omkostnader och tar 10 kr förtjänst (sin egen lön). Det betyder att den totala köpkraften är 90 kr + 10 kr gånger två, 200 kr alltså. Men för att betala dig måste vi sälja det vi producerar för 210 kr. Om en av dem lyckas och säljer alla sina varor för 105 kr, kan den andra personen bara få in 95 kr. Dessutom kan delar av hans varor inte säljas, eftersom det inte finns några pengar kvar att köpa dem för.
Han kommer fortfarande att vara skyldig dig 10 kr, och kan bara betala tillbaks genom att låna mer. Systemet är omöjligt.”
Mannen fortsatte, ”Alltså borde du utfärda 105 kr, alltså 100 till mig och 5 som du själv spenderar. På det sättet skulle det finnas 105 kr i cirkulation, och skulden kan betalas tillbaks.‘
Fabian lyssnade i tysthet och sa tillslut: ”Finansiell ekonomi är ett svårt ämne min unge vän, det tar flera år av studier att förstå. Låt mig oroa mig för dessa saker, och du oroar dig för dina. Du måste bli effektiv, öka produktionen, skära ner på kostnader och bli en bättre affärsman. Jag är alltid redo att hjälpa dig inom dessa områden.”
Mannen gick, fortfarande inte övertygad. Något var fel med Fabians verksamhet, och han kände att hans frågor hade undvikits.
Trots detta respekterade folk Fabians ord – ”Han är experten, de andra måste ha fel. Se hur landet har utvecklats, hur vår produktion har ökat – det fungerar bättre som det är nu.
För att täcka räntan på pengarna som de hade lånat, blev affärsmännen tvungna att höja priserna. Löntagarna klagade på att lönerna var för låga. Arbetsgivarna hävdade att de skulle bli ruinerade och vägrade att höja lönerna. Jordbrukarna kunde inte få ett rättvist pris för sin produktion. Hemmafruarna klagade på att maten började bli för dyr.
Till slut gick delar av folket ut i strejk, något som aldrig gjorts tidigare. Andra hade blivit fattiga och deras vänner och släktingar hade inte råd att hjälpa dem. De flesta hade glömt de äkta rikedomarna runtomkring dem – den bördiga jorden, de stora skogarna, bergen och boskapen. De kunde bara se pengarna som alltid verkade så otillräckliga. De trodde att staten styrde alltsammans.
Några hade samlat ihop sitt överskott av pengar och skapat ”låne-” eller ”finansbolag”. De kunde få ut 6% på det viset, vilket var bättre än de 3% Fabian betalade, men de kunde bara låna ut pengar de redan ägde – de hade inte den här märkliga makten att kunna skapa pengar ur ingenting genom att bara skriva några siffror i en bok.
Dessa finansbolag oroade Fabian och hans vänner, så de startade snabbt ett par egna bolag själva. Oftast köpte de upp andra innan de kom igång. På kort tid ägde de alla finansbolag eller hade dem under sin kontroll.
Den ekonomiska situationen blev värre. Löntagarna var övertygade om att deras chefer tjänade för mycket pengar. Cheferna sa att deras arbetare var för lata och inte gjorde ett ärligt dagsverke, och alla skyllde på alla. Guvernörerna kunde inte komma på någon lösning och dessutom, deras direkta problem verkade vara att hjälpa de fattiga.
De började med social omsorg och stiftade lagar som tvingade folk att bidra till dem. Det gjorde att många blev arga – de trodde på den gammaldags idén att hjälpa sin granne frivilligt.
”De här lagarna är inget annat än lagstadgade rån. Att ta något från en person mot sin vilja, oavsett syftet som det används för, är precis samma sak som att stjäla.”
Men alla kände sig hjälplösa och var rädda för fängelsestraffet som var hotet om man inte betalade. Dessa sociala program hjälpte situationen något, men snart var problemet tillbaks igen och mer pengar krävdes för att klara av situationen. Kostnaden för dessa program steg högre och högre, och staten växte också.
De flesta Guvernörer var ärliga män som gjorde sitt bästa. De gillade inte att be om mer och mer pengar från sitt folk, och slutligen hade de inget val förutom att låna pengar från Fabian och hans vänner. De hade ingen aning hur de skulle kunna betala tillbaks. Föräldrar hade inte längre råd att betala lärarna för sina barn. De kunde inte betala doktorerna. Och alla transportföretag höll på att gå i konkurs.
En efter en var staten tvungen att ta över dessa verksamheter. Lärare, doktorer och många andra blev allmänhetens tjänare.
Inte många kände tillfredsställelse med sitt arbete. De fick rätt bra löner, men tappade sin identitet. De blev små kuggar i ett stort maskineri.
Det fanns inte längre något rum för personligt initiativ, liten uppskattning för extra ansträngning, lönen var fast och avancemang hände bara när någon överordnad gick i pension eller dog.
I sin desperation sökte Guvernörerna Fabians råd. De tyckte han var väldigt klok och han verkade veta hur man löser pengaproblem. Han lyssnade på deras problem och svarade tillslut, ”Många människor kan inte lösa sina egna problem – de behöver någon som gör det åt dem. Visst håller ni med att de flesta människor har rätt att vara lyckliga och få allt det de behöver i livet. Ett av våra största ordspråk är ”alla är jämlika” – eller hur?”
Alltså, det enda sättet att balansera saker är att ta överflödet från de rika och ge till de fattiga. Börja med ett skattesystem. Ju mer en person har, desto mer måste han betala. Samla in skatter från varje person utifrån dennes förmåga, och ge till andra efter deras behov. Skolor och sjukhus borde vara gratis för de som inte har råd att betala.”
Han höll ett långt tal om höga ideal och avslutade med, ”Jo förresten, glöm inte att ni är skyldig mig pengar. Ni har lånat nu under en ganska lång tid. Det minsta jag kan göra för att hjälpa är att ni bara behöver betala räntan. Vi lämnar själva kapitalskulden, betala bara räntan.”
De försvann, och utan att tänka så mycket över Fabians filosofier så introducerade de den proportionella inkomstskatten – ju mer du tjänade, desto högre var din skatt. Ingen gillade det här, men de betalade antingen skatterna eller åkte i fängelse.
Affärsmännen var återigen tvungna att höja priserna. Löntagarna krävde högre löner, vilket tvingade många arbetsgivare i konkurs, eller att ersätta folk med maskiner. Detta gjorde att arbetslösheten ökade ännu mer och tvingade regeringen att starta ytterligare sociala och stödprogram.
Tariffer och andra skyddsåtgärder introducerades för att vissa industrier bara skulle kunna ge anställning. Några personer började undra om syftet med produktionen var att producera saker eller bara att förse folk med anställning.
När situationen blev värre försökte de med lönekontroll, priskontroll, alla sorts kontroller. Regeringen försökte få in mer pengar genom försäljningsskatt, löneskatt och alla typer av skatt. Vissa upptäckte att från bonden till hemmafrun var det över 50 skatter på en enkel limpa.
”Experter” dök upp överallt, och vissa valdes ut till staten, men efter att varje år träffas och inte komma fram till nästan någonting, förutom nyheten att skatterna måste ”omstruktureras”, men överlag så ökade alltid det totala skattetrycket.
Fabian började kräva tillbaks sina räntebetalningar, och en större och större del av skattepengarna gick till att betala honom.
Så kom partipolitiken – folk började bråka om vilken grupp av Guvernörer som bäst skulle lösa problemen. De tvistade om personligheter, idealism, parti-identiteter, allt utom det egentliga problemet. Alla styrelser höll på att hamna i problem.
I en stad blev räntan på skulderna större än allt som samlades in på ett år. Över hela landet ökade den obetalda räntan – ränta krävdes in på obetald ränta.
Gradvis blev alla äkta rikedomar ägda eller kontrollerade av Fabian och hans vänner, och med detta ökade deras kontroll över folket. Men kontrollen var fortfarande inte fullständig. De visste att situationen inte var helt säkrad förrän varje person var kontrollerad.
De flesta som motsatte sig systemet kunde tystas av finansiellt tryck, eller hängas ut som allmänt åtlöje. För att göra detta köpte Fabian och hans vänner de flesta av nyhets-, TV- och radiostationerna och han valde noggrant ut folk att styra dem. Många av dessa personer ville verkligen förbättra världen, men de insåg aldrig att de blev utnyttjade. Deras lösningar handlade alltid om problemets effekter, aldrig om orsaken.
Det fanns flera olika tidningar – en för högern, en för vänstern, en för arbetarna, en för cheferna, och så vidare. Det spelade ingen roll vilken du trodde på, så länge du inte tänkte på det verkliga problemet.
Fabians plan var nästan helt slutförd – hela landet stod i skuld till honom. Genom utbildning och media hade han kontroll över folks sinnen. De kunde bara tänka och tro på det han ville.
När en person har mer pengar än vad han möjligen kan spendera på nöjen, vad finns kvar som spänning i livet? För de med en härskarklass-mentalitet, är svaret makt - ren makt över andra människor. Idealisterna användes inom media och staten, men de riktiga makthavarna som Fabian sökte fanns inom härskarklassen.
De flesta guldsmederna hade blivit sådana. De visste hur det kändes att vara riktigt rika, men de var inte längre nöjda med det. De behövde utmaningar och spänning, och makten över massorna var det ultimata spelet.
De trodde att de var överlägsna alla andra. ”Det är vår rätt och plikt att härska. Folket vet inte vad som är bra för dem. De måste samlas ihop och organiseras. Att härska är vår födslorätt.”
Över hela landet ägde Fabian och hans vänner många lånekontor. Visst, de var privatägda och åtskilda. Teoretiskt sett var de konkurrenter med varandra, men i verkligheten jobbade de väldigt nära varandra. Efter att ha övertygat några av Guvernörerna, startade de en institution som de kallade Valutareserven. De använde inte ens sina egna pengar till att göra det – de skapade kredit mot delar av folkets egna insättningar.
Denna institution verkade utåt sett styra tillgången på pengar och vara styrd av staten, men konstigt nog tilläts aldrig någon Guvernör eller någon annan i allmänhetens tjänst att sitta i styrelsen.
Staten lånade inte längre direkt från Fabian, utan började använda ett system av skuldsedlar till Valutareserven. Säkerheten som staten erbjöd var de förväntade inkomsterna på nästa års skatter. Det var helt enligt Fabians planer – skjuta över alla misstankar från honom själv till en synbar regeringsoperation. Men bakom scenen hade han ändå full kontroll.
Indirekt hade Fabian en sån kontroll över regeringen att de tvingades göra precis som han ville. Han skröt, ”Låt mig kontrollera en nations pengar och jag bryr mig inte vem som stiftar lagarna.” Det spelade ingen roll vilken grupp Guvernörer som blev valda. Fabian kontrollerade pengarna, landets livsblod.
Staten fick pengar, men ränta togs alltid ut på varje lån. Mer och mer gavs ut i sociala åtgärder, och det tog inte lång tid innan staten fick svårt att ens betala tillbaks räntan, än mindre kapitalet i sig.
Trots allt fanns det personer som tyckte att ”Pengar är ett system skapat av människor. Nog måste det kunna justeras så det tjänar, inte härskar?” Men dessa personer blev färre och deras röster försvann i den galna jakten på räntan som aldrig funnits.
Administrationer ändrades, partiernas politik förändrades, men de huvudsakliga principerna fortsatte. Oavsett vilken regering som hade ”makten”, kom Fabians ultimata mål närmare och närmare för varje år. Folkets principer betydde ingenting. De var skattade till gränsen och kunde inte betala mer. Nu var tiden redo för Fabians sista drag.
10% av pengarna existerade fortfarande i form av sedlar och mynt. Det måste avskaffas utan att det väckte några misstankar. Så länge folket använde kontanter kunde de köpa och sälja precis vad de ville – de hade fortfarande lite kontroll över sina liv.
Men det var inte alltid säkert att bära på sig sedlar och mynt. Checkar accepterades inte utanför det lokala samhället, därför såg många fram emot ett mer bekvämt system. Återigen hade Fabian svaret. Hans organisation gav ut ett litet plastkort till alla, med namn, foto och ett identifikationsnummer.
När det här kortet användes någonstans, ringde affärsinnehavaren till en central dator för att kontrollera krediten. Om den verkade ok kunde personen köpa det han ville upp till en viss gräns.
I början fick folk spendera en liten del på kredit, och om den betalades tillbaks inom en månad utgick ingen ränta. Det gick bra för löntagaren, men vilken affärsman kunde ens börja? Han var tvungen att installera maskiner, tillverka alla varor, betala löner osv. och sälja alla varor och betala tillbaks pengarna. Om det tog längre än en månad togs en ränta på 1,5% ut för varje månad skulden fanns kvar. Totalt sett blev det över 18% per år.
Affärsmännen hade inget val förutom att lägga på 18% på försäljningspriset. Ändå hade de här extrapengarna eller krediten (de 18 procenten) aldrig lånats ut till någon. Över hela landet fick affärsmännen den omöjliga uppgiften att betala tillbaks 118 kr för varje 100 kr de lånade – men de extra 18 kronorna hade aldrig någonsin skapats.
Trots detta steg Fabian och hans vänner inom samhället. De betraktades som grundpelarna i samhället, anmärkningsvärda medborgare. Deras uttalanden inom finanser och ekonomi accepterades med nästan religiös övertygelse.
Under bördan av ökande skatter, kollapsade många små företag. Speciella licenser krävdes för vissa typer av verksamheter, så att övriga fick det väldigt svårt att fortsätta. Fabian ägde och kontrollerade alla stora företag som hade hundratals dotterföretag. Dessa såg ut att konkurrera med varandra, men han kontrollerade dem allihopa. Tillslut tvingades alla konkurrerande företag i konkurs. Rörmokare, plåtslagare, elektriker och de flesta andra småföretag gick samma öde till mötes – de svaldes av Fabians enorma företag som alla hade statligt skydd.
Fabian ville att plastkorten skulle ersätta sedlar och mynt. Hans plan var att när alla sedlar var borta, skulle bara företag med datoriserade kortsystem kunna drivas.
Han planerade att eventuellt skulle vissa personer tappa sina kort och inte kunna köpa eller sälja någonting tills de bevisade sin identitet. Han ville att en lag skulle stiftas som skulle ge honom den ultimata kontrollen – en lag som tvingade alla att få sitt identifikationsnummer tatuerat på handen. Numret skulle bara synas under ett speciellt ljus, kopplat till en dator. Varje dator skulle vara kopplad till en enorm centraldator så att Fabian visste allt om alla.
Förresten, den korrekta termen som används i finansvärlden för det här systemet är ”fractional reserve banking”.
Berättelsen som du har läst är såklart påhittad.
Men om du tyckte att den var oroväckande nära verkligheten och skulle vilja veta vem Fabian är i verkligheten, är en bra början att studera hur de Engelska guldsmederna arbetade på 1700- och 1800-talet.
Till exempel, Bank of England grundades 1694. Kung William av Orange befann sig i ekonomiska svårigheter på grund av ett krig med Frankrike. Guldsmederna ”lånade honom” 1,2 miljoner pund (en otrolig summa i dessa dagar) under speciella villkor:
- Räntan skulle vara 8%
- Kungen skulle ge guldsmederna rättighet för en bank som gav dem rätt att ge ut kredit.
Innan dess var deras verksamhet att ge ut kvitton för mer pengar än vad som fanns i deras ägor fullständigt olagligt. Nu blev det lagligt.
År 1694 fick William Patterson rättigheten för Bank of England.
© Larry Hannigan 1971, Australia
VIKTIG UPPDATERING från författaren, 9 oktober 2008:
Den här berättelsen lades ut på Internet för att användas endast i undervisande syfte. Många har tagit min berättelse, översatt den till andra språk och lagt ut den på Internet där den har varit till stor hjälp.
Tråkigt nog har vissa tagit min berättelse och hävdat att det är sin egen, utan att vidkänna mig på något sätt. Inte bara det, de har dessutom ändrat min berättelse så att den passar deras egen personliga filosofi, genom att utelämna vissa delar och lägga till andra, vanligtvis konspirationer (sanna eller falska), så kallade uråldriga visdomar, mysterier och religioner osv. Genom att göra detta, hjälper de här personerna faktiskt fienden. Hur?
Förr eller senare kommer Lord Actons ord att bli sanning – som han sa – frågan som har funnits genom århundradena och som kommer att utkämpas förr eller senare är FOLKET MOT BANKERNA. Den här kampen kommer närmare för varje dag på varje språk. Snälla, ge inte fienden något som han kan använda till att splittra FOLKET med sidospår som ger fienden en enorm fördel inom att distrahera folket från det verkliga problemet, att 100 + 0 inte är = 105.
SNÄLLA ÄNDRA INTE MIN ORIGINALTEXT PÅ ENGELSKA som finns på http://www.larryhannigan.com/TheEarthPlus5.htm och var snäll att ha integriteten att tacka mig.
Om du vill upptäcka den riktiga Fabian – besök http://www.larryhannigan.com/pastpresentfuture1.htm
Larry Hannigan
www.wheylite.com.au
MER INFORMATION (svenska länkar)
Ekonomisk reform
Ekonomisk demokrati
Sunda Pengar
Riktiga Pengar
Stan
Tankar om Pengar
Bo Lundgren och den finansiella avgrunden
Koaliton för penningreform
MER INFORMATION (engelska länkar)
A Phone Call to the Fed
Money Game – The Greatest Scam Ever
Excerpt from the book ”Knowledge without Wisdom” by Paul Bond.
Billions for the Bankers, debts for the People
American Monetary Institure
Liberty Australia: Banks & Money
The Money Masters
FAME-Foundation for the Adancement of Monetary Education
Rothschild Wealth & Influence
The Money Myth Exploded
From Moses to Rothschild
Money Talks
The Swedish Model
Constructing the Mind Controlled State
