Kost-rådande

Viktrelaterad ohälsa-  är ju ett ganska komplext problem. Om ni frågar mig – en gammel sportfåne med ett utpräglat intresse för sin egen kropp - så vet vi ju att det åtminstone ur minst ett perspektiv, handlar om obalanser, med den bakterieflora som vi härbärgerar i våra kroppar.

Det finns tydliga tecken på att även detta kan vara fallet för andra sjukdomar än fräthål i tänderna, utifrån syraattacken när vi har ätit på grund av att maten tar vägen någonstans efter det att den har lämnat munnen.

Hela mag-tarmkanalen inuti kroppen, såväl som  vår hud på utsidan av kroppen, är som bekant täckt av mikroorganismer. Vi får alltså tillväxt av de stammar av mikroorganismer som kan tänkas trivas i den miljö våra kroppar erbjuder. Tar vi alltså tex. in mycket kolhydrater i tid och otid så odlar vi fram en mycket ogynnsam flora i munnen avseende tandhygienen. Detta gäller med stor säkert även längre söderut i magtarmsystemet även om det på dessa platser kan gälla andra former av mikroorganismiskaklimatförändringar, ett bra ord!

Att sedan avfallsprodukter, metaboliter och toxiner som dessa bakterier ger kan komma att påverka vår hälsa är inte så svårt att föreställa sig! det är som vilken mikrobiologisk klimatförändring som helst.

Därför bör vi nog ganska omgående  koncentrera oss än mera på livsstilsval. Hur vi kan leva i harmoni med både oss själva och våra mikroorganismer samtidigt som vi upprätthåller en själslig balans och en balanserad tillvaro på jorden.

Att tex med diverse kemiska preparat (sk. läkemedel) gå in och försöka korrigera den obalans i mikrofloran som vi genom vårt leverne har skapat betingelser för, är därför en väg dömd att misslyckas, om vi inte bryter beteendet så skapas bara andra obalanser.

Faktum är att vi ovillkorligen nu står inför ett paradigmskifte inom traditionell medicin. Ställ därför snarast om ni inom sjukvården. Börja se lite mer holistiskt på individen – det finns inga kostråd som passar alla- alla individer har levt olika liv och har skapat olika biokemiska betingelser i sina kroppar. 

Det finns heller inga absoluta quickfix metoder när systemet signalerar tilt. Sluta leta efter mer läkemedel – koncentrera forskningen till hur vi bäst lever i harmoni med vår egen kropp och planet.

Snart alldeles i dagen.

Undrar hur många Cementbilar som det skulle behöva köras in i vårt Svenska parlament innan folket vaknade?

Ledande politiker går ju ut med att det faktiskt var fackföreningar som demonstrerade i Bryssel i går, precis som vore detta själva huvudfrågan vem som demonstrerade och inte för vad, ibland är det mera tungt än annars att vara Svensk i detta land av villfarelser och förledande information

Om alla länder skall exportera sig ur krisen, så blir det givetvis så att det även blir ett race om att göra sin valuta billigast, för att vinna exportfördelar, detta tror jag faktiskt att många kan inse själva. Detta går bara att göra på ett sätt i verkligheten.

Man kan väl utan vidare omskrivningar säga att detta nu beskriver börja på den slutliga fasen av den samhälleliga upplösningen, där invånarnas nyttotillgångar i en ökad utsträckning börjar konsumera av det allmänna för det allmännas eget upprätthållandes skull. Samhället går alltså med en vidmakthållen struktur vidare mot en situation där befolkningen utarmas till förmån för systemets bevarande.

Det mest ironiska i detta är väl att människor kan leva utan et samhälle, medan samhällen per definition inte finns utan människor. Så hur detta kommer att sluta, är liksom egntligen inte så mycket att diskutera om. Antingen kan människan överleva eller gå under och överlever männsikan så går strukturerna under.

En våg av oro sveper över Irlands marknad i dag sedan kreditvärderingsinstitutet Standard & Poor’s varnat för en sänkning av landets kreditbetyg. Om kreditvärdet mäter återbetalningsförmåga, så undrar jag ju hur denna återbetalningsförmåga någonsin kan öka med mindre än att kraven från långivare minskar, allt annat givet?

Hur som helst så blir det nu dyrare för Irland precis som för så många andra tidigare, att finansiera sina underskott, vilket inte precis kan sägas öka deras förmåga att återbetala någonting. Så samtidigt som länder pressar sina egna valutor för att skapa exportfördelar och även minskar på importen för att minska kapitalutflödet, så uppmuntras ökad konsumtion och investeringar.

Nu kommer vi bara allt närmare den punkt då hela BIS och IMF låser ihop.

Med mycket dollar i balanserna.

Med avseende på vilken mängddollarvaluta som det Svenska banksystemet håller sig med, samt att man nu vidare anser sig vara överviktade i guld, så kan det ju konstateras var de statsfinansiella lojaliteterna ligger någonstans. Med avseende på detta så kan det ju vara en god idé med att ta ett historiskt perspektiv på de statsfinansiella förhållanden som vårt nu grundas på.

Efter mordet på Gustav III 1792 och det efterföljande, nära tjugoåriga tumult som uppstod, så förblev Sverige genom 1809 års författning ändå kvar som en monarki, men nu egentligen även till delar som nation styrd av frimurarna, vars stormästare inte av en slump senare hette Karl XIII.

Beslutsprocessen var ur det nationella perspektivet där utav både informell och dold, men den reella makten utövades av den jordägande adeln tillsammans med en finansaristokrati.

Detta under den kanske inte alltid fullt så briljante dyslektikern Regenten Jean Baptiste Bernadotte, vilken via adelns manipulerande, blev utsedd till i praktiken Karl XIII samregent, och sedermera efter dennes död 1818 blev rättmätig arvtagare till tronen.

Vilket innebar att omedelbart så installerades det en kontrollapparat av polisstatskaraktär ledd av en militär, Karl XIV Johan.

På Wienkongressen 1815 bestämdes som bekant att Sverige i internationella sammanhang skulle förhållas neutralt vid militära konflikter. Gustav III:s stöd till de nordamerikanska koloniernas frigörelse från det brittiska imperiet och dess begynnande bankkonglomerat fanns väl i alldeles för färskt minne för att våga några mindre dramatiska steg. Belysande nog så deltog alltså inte de svenska representanterna i beslutet; dessa var endast närvarande som observatörer.

Och denna koppling till den Amerikanska kontinenten för Svenskt vidkommande, är sannolikt inte den varken mest omtalade eller då av jord och finansadeln uppskattade företeelsen, vilket nog inte helt saknar inbördes beroende. 

Lincoln uttryckte sig på följande vis om kriget i Amerika.

“I have two great enemies, the Southern Army in front of me, and the financial institutions in the rear. Of the two, the one in my rear is my greatest foe.”

Detta tillsammans med en Herr Bismarcks uttalande i nedan utvisar att amerikanska inbördeskriget egentligen, som så mycket annat, handlade om något helt annat än det som befolkningen i detta vårt land vanligtvis har blivit lärda.

Lincoln skrev även följande tänkvärdheter.

“The Government should create, issue and circulate all the currency and credit needed to satisfy the spending power of the Government and the buying power of consumers. The privilege of creating and issuing money is not only the supreme prerogative of Government, but it is in the Government’s greatest creative opportunity. By the adoption of these principles…the taxpayers will be saved immense sums of interest. Money will cease to be master and become the servant of humanity.”

Han menade säkert något med detta, inte sant?

Och att dessa bankirkrafter var desamma som intervenerade i båda länderna, det kan nog ganska lugnt förutsättas då de bar samma namn på personerna som medverkade.

Amerikanska frihetskriget handlade alltså till största del om att INTE låta Rotschild sköta penningskapandet i Amerika genom Bank of England.

Efter frihetskriget attackerade så Britterna USA igen, då de inte tilläts etablera en ny centralbank kontrollerad av Rotschild.

År 1814 brände så Britterna Washington och Vita Huset, men drog sig självmant tillbaka då de inte kunde militärt befästa sin position. Men Britterna drog sig tillbaka först då de blev garanterade att en centralbank skulle sättas upp.

Det skulle dröja till President Jackson innan denna centralbank stoppades. Jackson undkom ett otal mordförsök, och uttryckte faktiskt själv att Rotschild med all sannolikhet legat bakom dessa attentat.

Han lyckades dock överleva, och när han väl dog så  nulät han något övermodigt skriva på sin gravsten
“I Killed The Bank.”

Något förhastat kan det ju tyckas, då bankirerna de facto var involverade i inbördeskriget (vilket alltså inte främst alls handlade om något slaveri – vilket alltså Abraham Lincoln bekräftar).

Och här dyker ju faktiskt den inte alltid så förträffliga Bushfamiljen upp för första gången i den Amerikanska hsitoriens böcker på den lite vidare men för all del rätt mycket mer komprometterande scenen, i form av en viss gammel farfar Bush, vilken tillsammans med en viss Samuel F. Pryor, kom att utgöra ”the origin merchants of death”, alltså vapenhandelsprofit på inbördeskrig, vilket torde vara ett ganska svårunderskridet lågvattenmärke för moraletiska ståndpunkter. Nu är det ju inte så att George W. helt saknar drag och hållning av primatkaraktär, men att förfadern ändå valde denna typ av profitering är ändå rätt magstarkt.

Abraham Lincoln skapade istället likt GustavIII sina egna pengar och ville inte alls låna bankirernas pengar till 25-30% ränta. Med dessa “egna pengar” (Greenbacks) så finansierades kriget. När Lincoln blev skjuten skrev Bismarck:

“The division of the United States into federations of equal force was decided long before the Civil War by the high financial powers of Europe, these bankers were afraid that the United States if they remained as one block and as one nation, would attain economic and financial independence which would upset their financial domination over the world.

The voice of the Rothschilds’ predominated. They foresaw the tremendous booty if they could substitute two feeble democracies, indebted to the financiers, to the vigorous Republic, confident and self-providing. Therefore they started their emissaries in order to exploit the question of slavery and thus dig an abyss between the two parts of the Republic.”

Så inbördeskriget handlade till stor del om vem som skulle ha kontrollen av penningskapandet: staten eller de privata bankirerna ledda av Rothschild.

Lincoln blev ju mördad vilket även President James A. Garfield blev efter bara 100 dagar i ämbetet. Han råkade yttra följande:

“Whoever controls the volume of money in our country is absolute master of all industry and commerce…and when you realize that the entire system is very easily controlled, one way or another, by a few powerful men at the top, you will not have to be told how periods of inflation and depression originate.”

Och nu är vi framme vid den slutstation där de branta sluttningarna runt om kommer att få tåget att rulla dithelst det lutar.

Det här med att ha underskott i handelsbalansen

Under normala omständigheter får sådana underskott inte så stor  betydelse. Visserligen dränerar de på sikt efterfrågan, eftersom de minskar inkomsterna – med utgifter för en import som överstiger intäkterna från exporten.

Ändå har regeringar och centralbanker i regel ett sätt att motverka denna minskade efterfrågan genom en starkt expansiv finanspolitik eller penningpolitik. Men saker och ting är inte längre alls normala. Den konventionella politiken har skjutit sin sista reservlina och dras nu allt snabbar in mot mitten av den världsekonomiska malström som kommer att dränka varldens ekonomier i hyperinflation.

Den Amerikanska arbetslösheten är mycket hög, utan att staten eller centralbanken uppenbarligen ser ut att kunna göra särskilt mycket åt detta.

Under dessa omständigheter så kostar Kinas handelsöverskott amerikanska jobb rakt av.

Så vad göra ? Amerika ser ut att göra mer kvantitativa lättnader ( QE-Blitz… ). Men konsekvenserna av till och med skviljoner och drilljonger extra i obligationsköp, kommer att ge minimala effekter på den aggregerade efterfrågan. Om USA använder grabbarna i källaren med kopieringsmaskinen, så kan givetvis inget annat heller förväntas än att  dollarn faller.

QE är numera i det närmaste bara en möjlig politik för avsiktliga avskrivningar.

I USA gäller det ju dessutom att det liksom i andra länder är helt osannolikt att låta dollarkursen uppnå en mindre konkurrenskraftig valutakurs . Japan försöker flytta ner yen. Samtidigt som många länder knyter sina valutor nära dollarn utifrån de Amerikanska musklerna med våld som påtryckningsmedel. Det mest flagranta exemplet är därför Kina, som är den största ägaren av dollarvaluta. Så även om USA lyckas devalvera ner dollarn totalt sett, kan USA fortfarande inte göra någon inverkan på kursen mellan dollarn och omvärlden i stort.

Det är faktiskt nu riktigt oundvikligt att detta kommer att gå illa.

Förra veckan så träffades USA: s president Obama och Kinas president Wen Jiabao för samtal, med de kinesisk-amerikanska handelsförbindelserna högst upp  på dagordningen. Just nu är tvisten vad Churchill kallade kind mot kind. Men innan alltför länge , om ingenting görs så kommer denna situation att förfalla till handelskrig – kriget.

Om systemets bevarande ovillkorligen leder till krig, så måste många nu förstå att det är systemets bevarande som måste stryka på foten till förmån för människans samhälleliga utveckling.

Från det ena till det andra i Ring.

För att känna sin nutida belägenhet, så måste man känna vad som förevarit, och detta för att ens göra möjligt att veta varthän man nu färdas.

Denna del av vår historia har alltid höljts i dunkel, av skäl som blir alltmera uppenbara ju mera man läser om dem. Och detta förlopp tar sin begynnelse i direkt anslutning till att det första världskriget håller på att upphöra, och att Versaillesfreden sedan skall komma verka styrande för många olika förlopp i detta.

Men att det allt sedan kongressen i Wien 1815 för svensk del, inte har varit aktuellt med något deltagande i militärallianser, det måste under 1900-talet kunna anses som alldeles uppenbart.

Syftet då såväl som nu, måste återkommande anses vara att istället maximera den förtjänst som försäljning av krigsmatriel , innebär för det militärindustriella komplexet.

Ur Nürnberg Trials:

“For the period of transition from 1919 up to rearmament, A. K. [Krupp] had undertaken various tasks, in order to keep up the Company’s activity in the field of artillery, in the sense of observing activities in that field in the rest of the world (relation: BOFORS) and then also for the production of artillery material, within and to a certain extent also beyond, the limitation established by the peace dictate”

Den 18 september 1931 så besatte japanska trupper samtidigt och mycket väl förberett, orterna Mukden, Yingko, Koupangtse, Tahushan och Changchun, vilket var fem viktiga knutpunkter i Manchuriet, för utvinning av råvaror som krigsindustrin inom IG Farben, eller det militärindustriella komplexet, var i ett trängande behov av.

Vid detta så bombarderas Mukden mycket hårt och många civila dödas. Under denna hösts förlopp, så besatte Japan steg för steg och helt obekymrat om västerlandets åsikter om detta, alla viktigare orter i Manchuriet och lade dem under Japansk förvaltning.

Gång på gång hade då Japanerna i Nationernas Förbund högtidligt med ord lovat, att de nu hade dragit sig tillbaka och minskat sin truppnärvaro, och vid varje sådant tillfälle så hände naturligtvis det diametralt omvända.

Premiärminister Inukai som inte hade betydliga inhemska problem att hantera med den militärpolitiska falang som utgjordes av Svarta Draken, som var kopplade till de affärsintressen som IG Farben utgjorde inom Japan, lierade sig därför med den Franske premiärministern Aristide Briand (vilken erhöll Nobels fredspris 1926), och som såg en uppenbar risk med att affärsbankerna skapade en oligopolsituation, vilken sdå skulle underminera den politiska makten, i hela världen.

Aristide Briand försökte därför att motverka ombildningen av finans och valutasystemet och lämnandet av guldmyntfoten och övergången till skuldmyntfoten som planerades av Ring, Schacht och Warburg. Aristide Briand fick alltså Nobels fredspris 1926. Priset delades med Gustav Stresemann, vilken märkligt nog i historieböckerna alltid framhålls som supporter till krigsindustriella komplexet…

(Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp)

Briand försökte genom sina kontakter både inom politiken och inom affärsvärlden, bland annat genom den svenske Ivar Kreuger, att motverka detta framväxande system som enbart syftade till att på lång sikt berika bankerna och det militärindustriella komplexet ekonomiskt, dessutom till en kostnad av en begränsning i den demokratiskt möjliga politiska makten i världen. Kvalificerat vansinne med andra ord

Den svenska inblandningen i detta saknar alltså inte monumental betydelse ur det internationella perspektivet.

Aristide Briand kom nu så lägligt för krigsindustrin faktiskt att på oklara grunder avlida den 7 Mars 1932. Och på begravningsdagen (lördagen 12 Mars 1932) så vill det sig alltså inte bättre än att Ivar Krüger, som alltså var den store fredslångivaren till stater, tar livet av sig precis innan återstoden av Tysklandslånet hunnit utbetalas, och detta just dessutom i den röra som Paris är vid detta tillfälle. Sanna mina ord om inte detta var avgörande för att den inhemska Tyska situationen skulle försämras och därför komma att gynna missnöjespartiet NSDAP.

Som av en slump så var det alltså val i Tyskland dagen efter Ivar Kreugers frånfälle

Eller som Hjalmar Schacht, uttryckte sig i ett brev till A. Hitler i november 1932.

 ” It seems as if our attempt to collect a number of signatures from business circles for this purpose

(your becoming Chancellor) was not altogether in vain “

Oaktat detta så var det i Tyskland just dagen efter, alltså faktiskt val den 13:e mars 1932, alltså dagen efter, och det bar sig ju faktiskt inte bättre än att precis så många röster som behövdes försvinna, faktiskt försvann (200 000 stycken ca), vilket medförde att hela valproceduren fick göras om.

I samband med detta kanske man för den goda sakens skull bör påminna om att Herr Hitler faktiskt inte var Tysk medborgare vid mars månads inträde, och i detta alltså inte ens möjlig som Tysk politisk befattningshavare.

Detta var dock inget man hade glömt bort ifrån den planerande sidan med Rockefeller Warburg, Rothschild och Ring, även om man redan vid tidigare försök ifrån inrikesminister Fricks sida misslyckats med att göra Herr Hitler till tysk medborgare.

Detta föregående försök åstadkoms för övrigt genom att försöka utnämna Herr Hitler till polis i Thüringen, vilket som offentligt ämbete automatisk skulle rendera i det Tyska medborgarskapet för denne. Detta misslyckades nu emellertid som bekant är, eftersom man inte ens i tider som dessa fick bli polis efter att ha blivit dömd och straffad för statskupp, den misslyckade Ölhallskuppen 1923, ett misslyckande som nu istället högtidlighålls som hyllning till Adolf Hitlers tapperhet genom den höstliga Ölfestivalen i München. Dumhet kan vara missprydsamt på vem som helst

Men inom tiden från januari 1932 till vad som således blir över fram till valet i mars 1932, så lyckas då alltså Wilhelm Frick med sitt uppsåt, att göra Herr Hitler till valbar tysk medborgare.

Detta ägde rum genom att Herr Frick under dessa i princip två återstående månader, lyckas med konststycket att utnämna Herr Hitler till medlem av det Federala styrelseorganet i delrepubliken Brunswick, i och med detta så åstadkom man den eftersökta effekten om medborgarskap.

Den svenska rollen kan väl mera avgränsat beskrivas som följande.

Att Marcus Laurentius Wallenberg var delegat i handelsdelegationen för handelsavtalet, Sverige England 1916-18, kanske inte just var så viktigt i detta.

Vad som däremot var centralt viktigt, var att han faktiskt var ordförande, i kommittén för tyska industrins belastning, vilket då gav alla möjligheter att påverka skadeståndsuttaget ifrån omvärlden. Denna kommitté bestod för övrigt av desamma deltagare, som i princip alla dåtida kommittéer i dessa sammanhang bestod av, alltså de personer som hade något värde för frågor rörande detta ämne. (Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp och Dulles)

Knappast av en slump var han (MLW), även vid och efter Versailles, ordförande i Kommittén för ordnandet av Tysklands naturaleveranser (import, av malm till exempel, och export), enligt Dawesplanen 1924-25, det vill säga vilket som helt avgjorde vilka omständigheter, som skulle föreligga vid natura leveranser i både köp och sälj ledet.

Så utifrån att om malmpriset ökade, så blev den möjligt uttagbara skadeståndsmarginalen mindre för de skadelidande, så om inte det förr eller senare skulle uppdagas vad som det Svenska malmhandelsförhållandet med Tyskland innebar, och att dess regleringar, egentligen bara utgjorde en förtäckt stöld av de från kriget skadelidandes pengar, så måste denna dåvarande situation ovillkorligen revideras och förändras, i vart fall till någonting som synes vara trovärdigt åtminstone vid en första betraktelse.

Att Marcus Laurentius i detta läge även vidare var skiljedomare i tvister emellan Tyska regeringen och reparationskommittén, vilken ansvarade för de allierades etablerande av en funktionell infrastruktur 1925-30, måste väl möjligen ha varit en gudomlig nyck från ovan, eller sannolikt så kan det nog inte ha varit en sådan rent gudomligt turligt tillkommen omständighet.

Marcus Laurentius Wallenberg var faktiskt lyckosamt nog, dessutom även ansvarig medlem för tolkningen av den efterkommande Young planen ifrån 1930. Vilken alltså var en finansierings modell i vilken svensken Ivar Kreuger var delaktig som finansiär. Och i den kommittén där satt som beskrivits ovan även en viss Herr Owen Young.

Och 1931-34 så var vidare denne Marcus Laurentius Wallenberg, även ordförande i den skiljedomstol som behandlade korta Tyska krediter vid upprättandet av det tyska Moratoriet, eller ackordet/skuldavskrivningen i en nutida benämning, som upprättades 1932 i Lausanne.

Vari alltså en mycket avgörande och betydelsefull insats, alltså bestod i att se till att de Tyska skulderna till Frankrike återbetalades först, eller snarare var det enda som skulle komma att betalas. Detta i sin tur hade en lika uppenbar som demokratiskt otrevlig anledning.

Detta gjordes alltså för att det på så sätt skapades ett utrymme för Frankrike att genast låna ut pengarna till Sverige. Ett Sverige som i princip omgående skickade Marcus Wallenberg d.ä. som förhandlare till sin egen son, som lustigt nog inte alldeles ovilligt lånade ut de pengar som han själv hade sett till att Frankrike erhöll från Tyskland.

Och detta skedde alltså för att Sverige/Wallenberg skulle kunna skaffa sig totalkontroll över sin egen gruvindustri, och uppfylla de malmleveransavtal som redan tidigare hade tecknats med Tyskland. Profiten som vanligt främst i alla led, som synes alldeles uppenbart i detta.

Som ett annat led, närmare bestämt ett i Svensk sysselsättningspolitik, så hade ju regeringen 1933 upptagit förhandlingar med Sovjetunionen om tecknandet av ett handelsavtal, vilket då skulle innebära att Sverige skulle lämna en statlig femårig kredit på 100 miljoner kr till Sovjetunionen för att möjlig göra sovjetiska beställningar hos svensk industri, och vilken typ av industri som detta avsåg, det behöver väl kanske inte närmare förklaras som den som producerade krigsmateriel.

Vid riksdagsbehandlingen på våren 1934 hade detta avtalet dock mött stark kritik, bl.a. från förre statsministern Felix Hamrin (”det ena landet får statslån, det andra landets varor blockeras”). Han begrep nog utifrån det uttalandet att döma, inte riktigt helhetsperspektivet i detta förlopp.

Syftet bakom detta var emellertid precis som alltid något helt annat, alltså helt enligt redan då gängse politisk tradition. Detta hade sin grund i de begränsningar som internationellt åsatts den svenska exporten till Tyskland, inte minst av järnmalm och kullager. Nu kunde man i och med detta låns erbjudande och dess storlek i förhållande till exporten till Ryssland, istället klart åberopa betydligt höjda exportnivåer för Tysklands vidkommande.

Så att dagens ägare av samma industri Krupp, Thyssen och BAE, tillsammans med den Svenska Regeringen, de har spelat detta spel utifrån enbart ekonomiska orsaker och grunder sedan dess till nu. Vilket inte precis emotsägs av de återkommande skandaler som dessa företag befinns vara inblandade i.

Varför är då inte Sverige redan med i Nato?

Jo det är för att det försvarsindustriella systemet är uppbyggt med exakt samma systemstruktur som banksystemet, och dessutom faktiskt av nära nog exakt samma människor som kontrollerar ägandet.

Om inte Natos försvarsindustri kan eller får sälja sin produktion utifrån regleringar av humanitära, demokratiska eller andra grunder, då kan ju alltid exempelvis Sverige se till att det får säljas produktion via svensk krigsindustri.

Det är ju nämligen så att det är samma ägare, det vill säga BAE (gamla IG Farben), i båda dessa för det allmänna till synes alldeles oberoende fallen.

Exakt de samma systemdeltagare alltså som 1931 skapade BIS och IMF, med tanken att valutabildningen skulle ske genom skapande av skuld utan ansvarstagande värdegrund.
Detta var alltså redan för nära nog hundra år sedan den rådande politiska situationen, och vårt nu förblir därför enbart ett utvecklat och förfinat bulvanförhållande av Krupps samverkan med Sverige efter första världskriget, eftersom ingenting har förändrats i sak. 

Genom detta systemiska beteende kan hela tiden valutabehovet tillgodoses genom att valutabildning, sker hos de egenkontrollerade valutabildandeorganen, med en alltmera växande skuldsättning hos omvärlden.

Med ett sådant system så blir aldrig fred och alltid krig, det valda lösningsmedlet på de uppfattade mänskliga problemen.

Ras-ism.

Jag tycker att det är dags att bringa lite ordning i det mentala moras som utgör den Svenska folksjälens uppfattning om begreppet rasism, alltså en på biologiska grunder skapad indelning i grupper vilka sedan tillmäts en ekonomisk fördelning utifrån detta.

Vem kan idag ta något sådant på allvar utan att dra på mungiporna, svaret är givetvis att det kan ingen göra med mindre än att vederbörande närmast kiliniskt har undvikit eftertanke i detta.

Vi kan väl säga så här att underrubriken på Maja Hagermans bok Det rena landet nog måste belysa denna problematik bra, för den som ids fundera över innebörden i denna och den lyder, om konsten att uppfinna sina förfäder. Vidare kan man med viss fördel följa vad Eric Wellander har sysselsatt sig med under sitt MYCKET långa yrkesverksamma liv, som knappast fick denna tids längd utifrån uppdragsgivarens missnöje med det utförda arbetet.

I detta kan man särskilt betänka dennes gärningar under upptakten till WW2 inom Statens Informationsstyrelse (SIS) vilket var ett rent statligt censurorgan.

Man kan vidare i Jönköpingstrakten undersöka sambandet emellan en viss representant för det Svenska IG Farben, vars existens alltjämt förnekas av den Svenska staten trots bevisning, Herbert Lickfett och dennes roll i gruvdriften i Taberg och hur den Svenska Bergsingeniörsföreningen har använts i detta. Med avseende på denne inte fullt så emininte filantrops gärningar så kommer givetvis Ryhov och Vipeholm in i bilden.

Googla Vipeholm och se vad som finns där.

För att dra dessa konsekvenser till sitt ursprung kan man kanske betänka att det inte är helt av en slump som namnet det ”judiska” namnet Warburg dyker upp både som bildare av Federal Reserve 1913 och i åtalen för anstiftan till folkmord och världskrig i Nürnberg 1945, det är ju trots allt ändå samma personer som representanter för Rothschilds och Rockefellers intressesfär.

Att rasbiologiska institutet i Uppsala som grundades 1921 till delar finansierades från samma källa som ovan och som kom att utgöra förlaga till Kaiser Wilhelm institutet, där Ernst Rudin 1933 på uppdrag av Wilhelm Frick skrev det raspolitiska dokument som skulle utgöra grunden för NSDAP:s ariseringsprocess, alltså i beslagtagandet av judiskt ägd egendom, är inte smickrande. Att anstiftarna bakom dessa små hyss heter Rockefeller och Rothschild är numera ingen bättre dold hemlighet idag och strukturerna består fortfarande.

Att Rockefeller/Rothschild tidigare gjorde en annan liten överenskommelse med Lord Balfour, om bildandet av staten Israel, som var Engelsk utrikesminister tycks också vara svårt för många att hålla i minnet. Liksom att de finansierade Adolf Hitler via IG Farben och Hermann Schmitz Men nog synes det i vart fall vara lite udda att både finansiera en rasbiologisk bluff som täckmantel för värdshistoriens dittills största egendomsplundring före det att man skapar en oroshärd av ganska påtaglig och bestående karaktär. Att samma gäng spelar samma spel idag, är ett beklämmande betyg åt den allmänna förståelsen, även om det nu verkar vara på upphällningen.

Naivitet må vara en orsak men det utgör inte en ursäkt.

Så här gör vi istället för att slippa världskrig.

 

Med hänsyn till det rådande och kommande ekonomiska läget i världen i allmänhet och landet i synnerhet, så krävs en ny samhällsekonomisk inriktning, avseende det finansiella system som skall beskriva ekonomin och utgöra mätverktyg på värde för att möjliggöra handel, vilken bygger på en analys som vilar på relevanta och reala grunder och inte som idag på förtroende för skuldens värdebeständighet

Bakgrund

I nära ett halvt sekel har världen nu åsett hur västvärldens industri och jordbruk, systematiskt har avvecklas och att ekonomin istället mera har förvandlats till en alltmera rent spekulativ och konsumtionsdriven ekonomi. Operatörerna av detta uppsåtliga förlopp tilläts att 1931 ta över hela det internationella bankväsendet och har därefter även korrumperat den ekonomiska vetenskapen, vilket har medfört att ett begränsat fåtal aktörer genom detta har blivit mycket rika.

All lagstiftning som tidigare hade införts för att förhindra den koloniala utplundring, som dittills bedrivits av kolonialmakterna, har efterhand systematiskt åsidosatts. Detta inklusive Glass-Steagall Act från 1933, vilken då förbjöd sammanblandning av affärsbankerna och investmentbankernas områden.

Det egentliga förloppet är i stora drag, att alltihop utgick ifrån det nuvarande banksystemets skapande 1931, igenom Bretton Woods vidare till olika kreditavregleringar under 1980 talet vidare till idag, inom de länder som var och är anslutna till IMF och BIS, och sedan vidare via dessa länders anslutna banker.

På detta sätt så kunde förloppet genomföras och det nuvarande läget uppstå, efter det att valutaormens fasta växelkurssystem slutligen hade dödats av de sju bankerna i Coalition for business and finance reform, och att växelkurserna således hade börjat flyta fritt, vilket var en förutsättning för att kunna öka takten på kreditexpansionen, så accelererade haveriförloppet

Under 1990-talet har sedan bankerna byggt upp en jättelik systemisk finansiell derivatbubbla, vilken kan liknas vid ett kedjebrev eller ett pyramidspel,  som hela tiden måste matas med en alltmera ökande valutamängd eller omskrivet egentligen skuldsättning, för att inte falla ihop. Och som nu består av 2/3 av den finansiella sektorns omslutning. Delen baspengar  i de västliga ekonomierna är runt 10 % som i någon mån kontrolleras av Centralbankerna, sedan är den övriga delen på 90% hänförlig till det penningskapande som regleras utomdemokratiskt genom Baselrelerna.

Så inte nog med att enskilda marknader får cykliska förändringar, dessutom skapar det systemiska utseendet ett långsiktigt oundvikligt systemhaveri.

En betydande stor del av valutan i detta derivatspel, kom i och för sig ifrån fast egendom, igenom kreditexpanderade utgivna bostadslån, som var grundade på en alltmera stigande prisvärdering.

Med denna prisbildning som grund, så använde kreditinstituten sedan dessa värdesäkrade lån som stomme för att skapa olika värdepappersinstrument med bolånen som bas, och vidare ännu mer fantasifulla finansprodukter som exempelvis CDO och CDS derivat.

Ju mer säkra pengar ifrån tecknade bolån som strömmade in, desto större vinst kunde kreditinstitut och banker göra genom att spekulera med dessa värdepapper, vilket då i sin tur inbringade ännu mera pengar till att expandera fram nya bolån.

Det var denna värdepappersmaskin som pressade upp huspriserna och de vidhängande lånen på dessa hus, upp till den nu innevarande nivån.

Eftersom detta även innebar att kravet på en ökande valutamängd är absolut vid tillväxt, så började bankerna, för att bolånen skulle fortsätta generera pengar, istället sänka kraven för långivning, vilket till slut ledde till att det utgavs lån till individer som inte hade råd med dem, och detta bara för att hålla maskinen i gång.

Bankerna har alltså principiellt sett, överlevt på vad som de har fått in genom att helt enkelt skapa, köpa och sälja fiktivt kapital, ända tills fiktionsekonomin blev så stor, att det inte gick att hålla  uppe för den reala delen av ekonomin, och den fiktiva delen då började spricka. Detta är vad vi kan se idag och vad vi stå i nu.

Analys och slutsatser

Dagens finanssystem där privata aktörer tillåtits att skapa valuta, vilken övriga marknader alltså skall konkurrera om, är fullkomligt grundlöst ur ett långsiktigt samhällsekonomiskt hållbarhetsperspektiv.

Att det nu rådande systemet skulle vara en adekvat konstruktion, som klarar att optimera olika marknaders aktörers olika behov av valuta till lika villkor, för att på ett effektivt sätt kunna bedriva handel med varandra, detta är en ren massprojicerad vanföreställning.

Det spelar ingen roll hur mycket förtroende som tillmäts en företeelse, detta tillmätande förändrar ändå ingenting i sak för denna företeelse.

En ytterligare villfarelse med alla dess krispaket är ju att skattebetalarna får tillbaka sina pengar. Tanken med att staten tar över värdepapper ifrån bankerna, anges vara att de åter skall stiga i värde. Detta i sin tur förutsätter att finansmarknaden förmår att ånyo bygga upp en fiktionsekonomi av exakt samma modell med samma förutsättningar, något som väl måste anses vara helt orimligt. Men visst, man kan ju säga att skattebetalarna får tillbaka sina pengar, men problemet är väl snarast då att pengarna har fått ett helt annat värde.

Det reala ekonomiska volymvärdet behöver expanderas, relativt det fiktiva valutavolymvärdet, detta för att åstadkomma en realvärdeanpassning av valuta och finanssystemet. Eller omskrivet så finns det alldeles för mycket pengar i omlopp i förhållande till rådande värdegrund och återbetalningsförmåga.

Den ”Svenska modellen” fungerar alltså inte alls långsiktigt idag och kanppt heller ens kortsiktigt längre, det vore en ren osanning att anföra något sådant.

Nu har alltså skapandet av finansinstrument medfört att en fastighet kan motsvaras av många fler värdepapper, lånen har sålts vidare och utgjort värdegrund för utgivning av ännu större lån och så vidare. Dessa många värdelösa instrument, vilka nu olika stater nu tar över, har numera närmast en obetydlig förankring i fast egendom – fastigheter eller verkliga värden, vars pris alltså inte någonsin kommer pressas upp igen till de nivåer som var rådande då den fiktiva ekonomin sprack. Och detta beror alltså till en stor del på att mätverktyget valuta har en havererad värdegrund.

Åtgärder

 Statliga Banklagskommittén (Banklagskommitténs rapport SOU 2000:66 om ”Banker i kris”) förslår att banker i kris sätts under omedelbar offentlig administration. Banklagskommitténs rapport innehåller flera användbara delar och stycken under förutsättning att man har rätt förutsättande systemiska grunder.

Detta innebär att staten tar över en krisbanks hela ledning, styrelse och dess ägaransvar. På så sätt kan en bank i kris drivas vidare som vanligt, och öppna nästa dag igen som vanligt, medan kundförluster och obetalbara skulder utreds och hanteras inom den demokratiska processens ramar.  Detta är av central betydelse eftersom valuta är ett av samhället tillhandahållet verktyg för handel med varor och tjänster.

Staten går vidare in med insättargaranti och trygga småsparares konton upp till 500 000 skr. Småsparare behöver i detta inte rusa till banken för att i panik ta ut sina pengar, utan kan använda sina lönekonton och bankkort som vanligt. Alla andra skulder betalningsstoppas och fryses till dess bankens tillgångar och skulder klarlagts.

Banken kan därefter behandlas på samma sätt som andra företag på obestånd. Om inte tillgångarna räcker, skall förlusterna skrivas av, först mot det egna kapitalet inklusive ägarinsatserna. Därefter tvingas ägarna till fordringarna före betalningsstoppet att ta förlusterna. Fordringarna skrivs ned genom sedvanliga ackord eller konkursförfaranden. Banklagkommitténs förslag föreskriver att banken inom två år antingen ska ha rekonstruerats, sålts eller likviderats.

Det som inte berörs i detta, är om det i fall som i det nuvarande är en fråga om att systemet i sig fallerat på grund av en alltför vidlyftig kreditgivning/valutabildning. Vilket ur detta perspektiv måste innebära en skuldavskrivning emot bankernas balansräkningars innehåll av kreditexpansion, för att på så sätt realvärdeanpassa valutavolymens värde genom att minska valutavolymen genomskuldavskrivning.

Men med Banklagkommitténs förfarande så befrias staten ifrån ansvar från huvuddelen av bankernas dåliga affärer, i och med avskrivningarna i balansräkningarna ifrån allt ansvar. Detta samtidigt som betalningssystemet för både privatpersoner och företag fortfarande kan fungera, så kan nytt kapital används för näringslivets realekonomiska kapitalförsörjning, i stället för att som i nu täcka bankernas förluster på dåligt givna krediter.

På detta sätt undviks kreditåtstramning och en efterföljande långdragen kris i den reala ekonomin. Statens räddningspaket kan i stället ägnas åt att, mitt i krisen, sätta igång statliga infrastrukturprojekt och privata industrisatsningar, t.ex. höghastighetsbanor eller kommunala nyttofunktioner, som kan hjälpa sysselsättningen inom bilindustrin genom en omställning till produktion av realvärde.

Slutsatser

För skapa ett långsiktigt fungerande ekonomiskt system, så krävs att valutaförsörjningen och valutavärdets ansvar hålls odelade hos en och samma part, vilket innebär att bankernas valutabildande förmåga ovillkorligen måste hållas under gällande restriktioner för detta.

Vilket i ärlighetens namn skall erkännas dödar all vidare bankverksamhet, men man får väl som någon annan sade se detta som ett uttryck för utvecklingen där bankerna som institution i mänsklighetens tjänst nu inte längre har någon plats i det moderna kommunikationsklimatet, som vinstmaximerande verksamhet för enskilda aktörer på samhällets bekostnad.

Det i för samhället ur alla perspektiv mera gynnsamma ekonomiska utfallet är således ett helt statligt banksystem, detta eftersom enskild nyttomaximering ändå aldrig kan vara största möjliga allmännytta.

Just nu råder en enorm brist på valuta på i princip varenda kapitalmarknad på jordklotet. Det finns dock enorma volymer med fiktivt bildad valuta, uppbundet i former av övervärderade fastigheter, kreditderivat och andra finansinstrument, vars värdegrund vilar på en efterfråga som inte längre gäller.

Problemet i nu är att dessa tillgångar inte går att realisera och använda, av det enkla skälet att de nu saknar värdet motsvarande den valutabildning som de har utgjort grunden för, inte ens om de ändå fortfarande skulle ha något värde, så vill innehavaren sannolikt inte realisera sin förlust.

De enorma likviditetsunderskotten på valuta och finansmarknaderna blir utifrån detta något av ett moment 22 läge i nuvarande situation.

Givet att staten tillskjuter likviditet så kommer bankerna att först försöka befria sig ifrån att behöva realisera sina förluster, vilket i sin tur innebär att den tillskjutna likviditeten ändå inte kommer att nå den realekonomiska marknaden, där denna likviditet verkligen behövs. Bankerna ser inte främst till samhällets nytta, utan givetvis främst till sin egen nytta.

Eftersom förlusttäckningsbehoven är av rent astronomisk natur så kommer inga likviditetsinjektioner i världen få effekter på den innevarande realekonomiska situationen, så länge dessa likviditetsinjektioner går via banksystemet, eftersom detta banksystem inom all överskådlig tid kommer att helt absorbera injektionernas effekter.

Eftersom valutans bärare av värde är skulden så blir den punkt, då inte återbetalningsförmågan räcker till att hantera sedan tidigare bildade skulder och deras räntor av helt central och avgörande natur i detta. Denna punkt kan benämnas skuldmättnadspunkten i en ekonomi med skuld som värdeupprätthållande storhet till valutan.

Efter denna punkt så kommer alltså den större delen av varje nybildad valutaenhet att åtgå till försörjningen av de sedan tidigare bildade skulderna och deras räntor.

Den konkluderande slutsatsen och tillika förslag, blir således att det utifrån dessa grunder följer att finans och valutasystemet, måste vara så reglerat att ansvaret för valutabildningen helt kontrolleras av staten, annat är mer eller mindre argument som inte skall göra ont i oförstående öron och att vidare detta hålls lika för hela den gällande valutaregionen, samt syftar till att verka för samhällets bästa.

Vilket alltså ovillkorligen implicerar ett förstatligande av finanssystemet.

Varför: Därför att ränta är samhällsekonomisk ineffektivitet.

Statliga banker, med en banklagstiftning som reglerar och administrerar verktygen för handel inom valutaregionen, bör alltså vara en grundläggande del av finans och valutasystemet, av fundamentala skäl som i ovan. Privata banker blir således egentligen bara uppenbara risker för samhällsnyttan i och med att vinstmaximeringen ändå alltid bekostas av samhällsnyttan.

Detta postulat blir dessutom helt ovillkorligt, om valuta som handelsinstrument skall vara en allmännytta i samhället.

Där utav kan endast berättigade ränteintäkter uppbäras av staten, som är ensam skapare av valuta, vilken då är den ensamt ansvarige för valutavolymvärdet inom valutaregionen.

I en ännu större utsträckning gäller och tydliggörs givetvis detta, om konkurrensen om valutan som betalningsinstrument vidare skall fördelas grundläggande och förutsättningsvis lika över marknadsaktörer och individer inom valutaregionen, vilket rimligen måste anses vara demokratiskt önskvärt.

Vidare så måste – som tidigare nämnts – valutavolymen realvärdeanpassas, vilket bara kan ske genom att den omvända processen i förhållande till den nuvarande kreditbildningen äger rum. Således måste bankerna bära dessa skuldavskrivningar via en minskning av balansräkningens tillgångssida.

Eftersom tillhandahållandet av krediter är en ovillkorlig förutsättning för välfärdssamhällets utveckling och fortbestånd, så måste valutavolymvärdet kontrolleras samtidigt som den reala ekonomins behov av likviditet upprätthålls.

Detta kan endast ske genom kommunalt eller regionalt baserade banker, vilka har reala regionala infrastrukturella värden till grund för sin valutabildning.  

Undertecknad hemställer utifrån ovanstående resonemang följande, att den svenska riksdagen skall verka internationellt för en omorganisation av det internationella finans- och valutasystemet, och samarbeta med internationellt för att införa ett nytt finans och valutasystem och i detta att:

1. Omorganisationen av systemet måste ha karaktären av ett konkursförfarande kontrollerat av staten/Riksbanken, där man skriver av spekulationsskulderna – vilka utgör merparten av skulderna i de stora affärsbankernas, investmentbankernas och även flera andra finansinstitutioners och till och med svenska kommuners balansräkningar – samtidigt som man, upp till en viss gräns, skyddar småsparares sparmedel i till exempel pensionsfonder och andra icke-spekulativa finansinstrument, och garanterar finansieringen av nödvändig verksamhet inom den reala ekonomin.
2. En tanke kan vara att vill man behålla sina tillgångar på banken så får man även behålla sina skulder

 

Det gemensamma och allmännas bästa måste gå före finansiella fordringar skapade för att öka finansbubblan och den enskilda nyttan.

2. Ett nytt regelverk behövs och bildas för att garantera den för produktion och internationell handel nödvändiga stabiliteten:

a. växelkurser beslutade genom överenskommelser mellan stater (fasta växelkurser) skapas, vilket förhindrar spekulativa marknadsfluktuationer;

b. regleringar införs beträffande kapitalrörelser för spekulativa ändamål (kapitalregleringar) som gynnar långsiktiga investeringar i den produktiva realekonomin och motverkar spekulativ ekonomi.

c. ett kreditsystem införs vilket möjliggör långsiktiga investeringar till låg ränta i infrastruktur, industri och högteknologi (produktivt inriktade krediter), för att bryta med de senaste decenniernas inriktning som istället har uppmuntrat till snabba vinster och bestraffat produktiv verksamhet.

3. detta kreditsystem faställes konstitutionellt, i stället för det i nu rådande penningsystemet. Därför att det är ett faktum att centralbanker som godtyckligt sätter pengar i omlopp för att anpassa penningmängden, vilket gör det nu nödvändigt att skapa ett system som istället tillhandahåller krediter med främsta syfte att främja ekonomisk utveckling.

Denna modell har sitt ursprung i den amerikanska författningen, och tillämpades av en amerikanske finansministern Alexander Hamilton, och återupptogs sedan av Abraham Lincoln och av Franklin D. Roosevelt under börskraschen och depressionen på 1930-talet.

Det var vidare kreditsystemtanken som grundlade det ursprungliga Bretton Woods-systemet.

Fredagsfrågan

Paul Krugman kommer att vara den sista personen i USA som fortfarande anser att ytterligare högar av ” stimulans ” kommer att göra susen, är detta ställningstagande från Krugman svårt att förstå?

X-ploate-Ring

I snart sex år har jag inte ryggat tillbaka en millimeter ifrån min prognos om att den massiva skulduppbyggnaden genom valutabildningsmekanismen, av den senaste generationen, skulle falla ut som en socialpolitisk krasch. Detta kommer ovillkorligen att hända inom kort

Det är alltså vad jag absolut räknar med, även om jag nu tror att det sannolikt är en höginflationsfas någon gång inom det finansiella systemet, som gör att systemet imploderar. Eftersom annars kommer det att vara en deflationsfas, vilket ovillkorligen innebär att systemet kommer att haverera utifrån socialt instabiliserande former, läs samhällskollaps. Jag vill ju gärna tro att tillräckligt många individer i samhället behåller sitt förnuft intakt, för att denna ekonomiska revolution ändå skall kunna ske under någonting som i varje fall liknar ordnade former.

Men den springande punkten i detta är hur som helst, att alldeles oavsett hur saker och ting spelar ut sina roller med tiden, så kommer västvärldens levnadsstandard att sjunka snabbare än vid någon annan tidpunkt sedan den stora depressionen 1929, detta ligger tyvärr i sakens egen natur då egennyttan inte överallt överges på ett givet samtidigt ögonblick. Individer kan vara egennyttiga, men det får inte system i samhället vara, detta eftersom samhället inte har råd med att på sikt utarmas till förmån för enskilda, det är jätte enkelt.

När det då gäller frågan om deflation – vs – hyperinflation i debatten som kraschscenario, så är denna väsentlig endast i den mån den bidrar med att förutsäga hur inteckningsgäldenärer kommer att klara sig när över tiden, i förhållande till när en ekonomisk katastrof utvecklar sig.

Jag tvivlar egentligen i detta rätt allvarligt på att långivarna rent inställningsmässigt kommer att vara särskilt frälsta av den typ av hyperinflation som skulle sätta hundra – tusen -tusenlappar i Bosse Bosättares plånbok. Tänk hur bolåneinstituten skulle reagera om Bosse kunde lossa tre eller fyra år av institutets räkningar och säga: ”Okej, kompis, vi är kvitt på ett tag.”

Detta scenario kommer att därför at verka särskilt osannolikt för dem som tror att dessa kommande ekonomiska svårtider har konstruerats av Masters of the Universe, med avsikt att stjäla vår egendom. Lita på mig i detta: Om det finns en hyperinflation, så är det räntenärerna som skruvas åt, inte de små killarna. Vilket implicerar att det hela kanske är mera av naturen om någonting som har gått över styr, i stället för att vara så grundligt planerat

Så frågan är väl då egentligen bara hur fristående politiken anser sig kunna vara ifrån det ekonomiska systemets egennyttostyrning ifrån bankerna, i förhållande till den tid som folket accepterar sitt lidande för att rädda bankernas skuldtillgodohavanden på folket.

Den tiden styrs givetvis av endast en enda sak och det är medvetenheten om att skulderna som folket har till bankerna är skapade ur tomma luften utan något som helst underliggande värde och att dessa skulder enbart är rent systemiskt konstruerade och alltså i princip helt saknar underliggande värdebildning i form av något som helst arbete eller naturresurser. Förståelsen för att de skulder som folk häftar, är skapade på en rent ekonomiteknisk grund gör givetvis att ingen klokt tänkande människa längre kommar att finna sig i den situationen. Att folk skulle uppskatta att vara skyldiga bankerna pengar bara för det rådande systemet skall få bestå, måste väl ändå anses som helt orimligt. Att folk skulle uppleva att banker är någonting av gud givet, även om de alltmera har kommit att likna tempel, det faller nog trots allt inte enbart på att religionen är på så kraftig tillbakagång utifrån informationstillgängligheten.

När denna insikt blir tillräckligt bred i befolkningen så faller givetvis systemet alldeles oavsett om det råder en deflationsfas eller hyperinflation, vilka båda två alltså bara är olika symtom på en och samma sjuka i detta, att valuta bildas med skuld som uppbärande enhet för värdet på valutan. Endast mycket få individer kommer då förhoppningsvis att vara villiga att arbeta för att betala för att de har fått låna någonting, som inte är någonting.

Ingen är så blind som den som inget har sett.

Ingen är så blind som de som inte kommer att se kan man kanske också uttrycka det som.

Jag har en lite annorlunda, men kanske ändå tänkvärd förklaring till den blinda dumhet som keynesianska ”ekonomer” och deras förmåga att ha fel uppvisar.

Under 1933 gav regeringar och centralbanker runt världen, kommersiella banker det särskilda privilegiet att skapa pengar ur ingenting mot skuld.

Omedelbart ledde detta till att penningmängden började öka, och i dag är prisnivån i runda slängar 17 gånger vad det var den dagen, runt om i detta system av BIS och IMF.

Eftersom banker då kunde lämna lån (mot mottagandet av ränta) utan att betala någonting för kapitalet (som den gamla modellen på sparbank gjorde), så hade de naturligtvis ett mycket starkt vinstintresse i att göra just detta. De började därför genast att finansiera en grupp ”ekonomer” som påpassligt började uttrycka sig i olika medier och dök upp lite varstans för att försvara den gyllene tesen om att skapandet av pengar ur ingenting var ”vägen till allt gott” för ett samhälle.

Att skapa pengar var annars något som hade prövats många gånger i många olika länder, men alltid med samma nedslående resultat. Priserna steg till månen och samhället fick det mycket dåligt.

Det senaste exemplet på detta är väl Zimbabwe där medellivslängden sjunkit från 60 år till 40 år på mindre än ett decennium, en siffra som förklarar fotografier av människoskelett och den officiella arbetslösheten på 95%. Men att Robert Mugabe är den som beordrat tillverkningen av dessa pengar, det skall nog i detta betänkas både en och två gånger innan det uttrycks.

Som jämförelse, de två mest framgångsrika länderna i världens ekonomiska historia är Storbritannien (inklusive Samväldet) och USA. Och dessa är de länder som har haft en sträng och hård penningpolitik som standard  i över ett sekel, alltså i relativa termer betraktat även om dessa ekonomier nu väl har passerat punkterna för skuldmättnad och är på väg mot kollaps

Hur som helst, dessa ”ekonomer” som bad om ursäkt för sedlarna och som tjänade det kommersiella bankirerna var en samling skojare och bedragare.

Mest framträdande i detta skojeri var två amerikanska ekonomer vid namn William Trufant Foster och Waddill Catchings, vilka skrev en bok år 1928 med den politiskt mycket tilltalande rubriken ”Vägen till allt gott”.

På 1940-talet så insåg bankirerna att någonting måste göras så att viljan till skuldsättning upprätthölls eller helst ökade, och de inledde därför en kampanj för att köpa titlar till dessa ekonomer.

Men först tog en brittisk herre vid namn John Maynard Keynes och förbättrade Foster och Catchings bedrägeri, genom att använda en teknik likt vargen i fårakläder. Här är vargen bestående av en grupp människor i politiken eller ekonomin som vill gå tillbaka till hur det var på medeltiden. Den korrekta termen för dessa personer är reaktionärer, då de reagerar bara eller främst på förändringar. Fårakläderna är en förklädnad dessa människor har valt för att låtsas vara för vetenskap, frihet och framsteg, alltså politiskt korrekta individer, som stulit argumenten. När du ser ord som ”nya” eller ”progressiva”, då har du alltså inte sällan att göra med vargen i fårakläder.

Keynes plagierade Foster och Catchings teori och kallade det för ”The New Economics”och framställde detta som det senaste ordet i den moderna ekonomiska vetenskapen. Bankirerna blev då mycket till sig och bokstavligen köpte fina titlar till sina favoritekonomer, så att dessa skulle kunna använda den prestige de fick till att påverka landet till förmån för papperspengar. Är det någon som måhända ser sambandet till Nobelpriset i Ekonomi och den roll som detta pris har kommit att spela?

Det annars mest kända fallet på detta är väl när Manhattan Bank (som senare blev Chase Manhattan) köpte en doktorsstol i nationalekonomi till John Kenneth Galbraith, vid Harvard för att skapa en plattform från vilken han kunde presentera sina teorier om sedlarna och tjäna bankirerna väl.

Detta är således en fantastisk tid i världens vetenskapliga historia. Hela lärosäten i Amerika köptes av bankirerna. Lärosätena tog bankirerna pengar och sålde en lögn till det amerikanska folket. Handelshögskolor grundade med privata bankpengar har alla denna fina gemensamma nämnare. Detta är berättelsen om ett gigantiskt bedrägeri som har lurat hela vårt samhälle och nära nog störtat den fria världen ner i en avgrund av social mänsklig misär.

En grupp reaktionärer, alltså individer som vill gå tillbaka till det förflutna, låtsas vara förkämpar för framsteg och har slagit blå dunster i ögonen på alla människor. Det är bara att se efter hur det ser ut själv för att konstatera detta

När bankir ekonomerna sedan fullt ut infiltrerade i våra system för högre utbildning, så upphörde detta att vara utbildning och undervisning i ekonomi blev ett skämt. Om någon idag tar en ekonomi kurs inom någon av alla institutioner i ekonomi, så kommer denne någon att få lära sig rena lögner, inte bara några lögner så där lite allmänt, utan just de lögner som ligger utformade för att stödja bankernas privilegium att skapa pengar av ingenting.

Alla kan höra bra många av dessa lögner när som helst när en företrädare för Centralbanksystemet öppnar munnen för att tala. Att hålla folket i skuld är bankernas liv med detta system, det är det som de lever av.

Då när ekonomin möjligen mer var en vetenskap (före 1930-talet) var det en grundläggande sak som ekonomer gjorde, att göra förutsägelser. Förutsägelse är det grundläggande verktyget för vetenskap. Om man har en sann teori, då använder man den för att göra en förutsägelse, och när förutsägelse visar sig vara korrekt, så utgör detta bevis för teorin.

Detta har tyvärr ingenting med dagens ekonomer att göra, där tro precis som inom religionen utgör fundamentet för marknaden.