Resa i Ringar

För att känna sin nutida belägenhet, så måste man känna vad som förevarit, och detta för att ens göra möjligt att veta varthän man nu färdas. Denna del av vår historia har alltid höljts i dunkel, av skäl som blir alltmera uppenbara ju mera man läser om dem. Och detta förlopp tar sin begynnelse i direkt anslutning till att det första världskriget håller på att upphöra, och att Versaillesfreden sedan skall komma verka styrande för många olika förlopp i detta. Men att det allt sedan kongressen i Wien 1815 för svensk del, inte har varit aktuellt med något deltagande i militärallianser, det måste under 1900-talet kunna anses som alldeles uppenbart.

Syftet då såväl som nu, måste återkommande anses vara att istället maximera den förtjänst som försäljning av krigsmatriel , innebär för det militärindustriella komplexet. Ur Nürnberg Trials: “For the period of transition from 1919 up to rearmament, A. K. [Krupp] had undertaken various tasks, in order to keep up the Company’s activity in the field of artillery, in the sense of observing activities in that field in the rest of the world (relation: BOFORS) and then also for the production of artillery material, within and to a certain extent also beyond, the limitation established by the peace dictate”

Den 18 september 1931 så besatte japanska trupper samtidigt och mycket väl förberett, orterna Mukden, Yingko, Koupangtse, Tahushan och Changchun, vilket var fem viktiga knutpunkter i Manchuriet, för utvinning av råvaror som krigsindustrin inom IG Farben, eller det militärindustriella komplexet, var i ett trängande behov av. Vid detta så bombarderas Mukden mycket hårt och många civila dödas. Under denna hösts förlopp, så besatte Japan steg för steg och helt obekymrat om västerlandets åsikter om detta, alla viktigare orter i Manchuriet och lade dem under Japansk förvaltning. Gång på gång hade då Japanerna i Nationernas Förbund högtidligt med ord lovat, att de nu hade dragit sig tillbaka och minskat sin truppnärvaro, och vid varje sådant tillfälle så hände naturligtvis det diametralt omvända.

Premiärminister Inukai som inte hade betydliga inhemska problem att hantera med den militärpolitiska falang som utgjordes av Svarta Draken, som var kopplade till de affärsintressen som IG Farben utgjorde inom Japan, lierade sig därför med den Franske premiärministern Aristide Briand (vilken erhöll Nobels fredspris 1926), och som såg en uppenbar risk med att affärsbankerna skapade en oligopolsituation, vilken då skulle underminera den politiska makten, i hela världen.

Aristide Briand försökte därför att motverka ombildningen av finans och valutasystemet och lämnandet av guldmyntfoten och övergången till skuldmyntfoten som planerades av Ring, Schacht och Warburg. Aristide Briand fick alltså Nobels fredspris 1926. Priset delades med Gustav Stresemann, vilken märkligt nog i historieböckerna alltid framhålls som supporter till krigsindustriella komplexet… (Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp) Briand försökte genom sina kontakter både inom politiken och inom affärsvärlden, bland annat genom den svenske Ivar Kreuger, att motverka detta framväxande system som enbart syftade till att på lång sikt berika bankerna och det militärindustriella komplexet ekonomiskt, dessutom till en kostnad av en begränsning i den demokratiskt möjliga politiska makten i världen. Kvalificerat vansinne med andra ord Den svenska inblandningen i detta saknar alltså inte monumental betydelse ur det internationella perspektivet. Aristide Briand kom nu så lägligt för krigsindustrin faktiskt att på oklara grunder avlida den 7 Mars 1932. Och på begravningsdagen (lördagen 12 Mars 1932) så vill det sig alltså inte bättre än att Ivar Krüger, som alltså var den store fredslångivaren till stater, tar livet av sig precis innan återstoden av Tysklandslånet hunnit utbetalas, och detta just dessutom i den röra som Paris är vid detta tillfälle. Sanna mina ord om inte detta var avgörande för att den inhemska Tyska situationen skulle försämras och därför komma att gynna missnöjespartiet NSDAP.

Som av en slump så var det alltså val i Tyskland dagen efter Ivar Kreugers frånfälle Eller som Hjalmar Schacht, uttryckte sig i ett brev till A. Hitler i november 1932. ” It seems as if our attempt to collect a number of signatures from business circles for this purpose (your becoming Chancellor) was not altogether in vain “

Oaktat detta så var det i Tyskland just dagen efter, alltså faktiskt val den 13:e mars 1932, alltså dagen efter, och det bar sig ju faktiskt inte bättre än att precis så många röster som behövdes försvinna, faktiskt försvann (200 000 stycken ca), vilket medförde att hela valproceduren fick göras om. I samband med detta kanske man för den goda sakens skull bör påminna om att Herr Hitler faktiskt inte var Tysk medborgare vid mars månads inträde, och i detta alltså inte ens möjlig som Tysk politisk befattningshavare.

Detta var dock inget man hade glömt bort ifrån den planerande sidan med Rockefeller Warburg, Rothschild och Ring, även om man redan vid tidigare försök ifrån inrikesminister Fricks sida misslyckats med att göra Herr Hitler till tysk medborgare. Detta föregående försök åstadkoms för övrigt genom att försöka utnämna Herr Hitler till polis i Thüringen, vilket som offentligt ämbete automatisk skulle rendera i det Tyska medborgarskapet för denne. Detta misslyckades nu emellertid som bekant är, eftersom man inte ens i tider som dessa fick bli polis efter att ha blivit dömd och straffad för statskupp, den misslyckade Ölhallskuppen 1923, ett misslyckande som nu istället högtidlighålls som hyllning till Adolf Hitlers tapperhet genom den höstliga Ölfestivalen i München.

Dumhet kan vara missprydsamt på vem som helst Men inom tiden från januari 1932 till vad som således blir över fram till valet i mars 1932, så lyckas då alltså Wilhelm Frick med sitt uppsåt, att göra Herr Hitler till valbar tysk medborgare. Detta ägde rum genom att Herr Frick under dessa i princip två återstående månader, lyckas med konststycket att utnämna Herr Hitler till medlem av det Federala styrelseorganet i delrepubliken Brunswick, i och med detta så åstadkom man den eftersökta effekten om medborgarskap.

Den svenska rollen kan väl mera avgränsat beskrivas som följande. Att Marcus Laurentius Wallenberg var delegat i handelsdelegationen för handelsavtalet, Sverige England 1916-18, kanske inte just var så viktigt i detta.

Vad som däremot var centralt viktigt, var att han faktiskt var ordförande, i kommittén för tyska industrins belastning, vilket då gav alla möjligheter att påverka skadeståndsuttaget ifrån omvärlden. Denna kommitté bestod för övrigt av desamma deltagare, som i princip alla dåtida kommittéer i dessa sammanhang bestod av, alltså de personer som hade något värde för frågor rörande detta ämne. (Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp och Dulles)

Knappast av en slump var han (MLW), även vid och efter Versailles, ordförande i Kommittén för ordnandet av Tysklands naturaleveranser (import, av malm till exempel, och export), enligt Dawesplanen 1924-25, det vill säga vilket som helt avgjorde vilka omständigheter, som skulle föreligga vid natura leveranser i både köp och sälj ledet. Så utifrån att om malmpriset ökade, så blev den möjligt uttagbara skadeståndsmarginalen mindre för de skadelidande, så om inte det förr eller senare skulle uppdagas vad som det Svenska malmhandelsförhållandet med Tyskland innebar, och att dess regleringar, egentligen bara utgjorde en förtäckt stöld av de från kriget skadelidandes pengar, så måste denna dåvarande situation ovillkorligen revideras och förändras, i vart fall till någonting som synes vara trovärdigt åtminstone vid en första betraktelse.

Att Marcus Laurentius i detta läge även vidare var skiljedomare i tvister emellan Tyska regeringen och reparationskommittén, vilken ansvarade för de allierades etablerande av en funktionell infrastruktur 1925-30, måste väl möjligen ha varit en gudomlig nyck från ovan, eller sannolikt så kan det nog inte ha varit en sådan rent gudomligt turligt tillkommen omständighet.

Marcus Laurentius Wallenberg var faktiskt lyckosamt nog, dessutom även ansvarig medlem för tolkningen av den efterkommande Young planen ifrån 1930. Vilken alltså var en finansierings modell i vilken svensken Ivar Kreuger var delaktig som finansiär. Och i den kommittén där satt som beskrivits ovan även en viss Herr Owen Young. Och 1931-34 så var vidare denne Marcus Laurentius Wallenberg, även ordförande i den skiljedomstol som behandlade korta Tyska krediter vid upprättandet av det tyska Moratoriet, eller ackordet/skuldavskrivningen i en nutida benämning, som upprättades 1932 i Lausanne. Vari alltså en mycket avgörande och betydelsefull insats, alltså bestod i att se till att de Tyska skulderna till Frankrike återbetalades först, eller snarare var det enda som skulle komma att betalas.

Detta i sin tur hade en lika uppenbar som demokratiskt otrevlig anledning. Detta gjordes alltså för att det på så sätt skapades ett utrymme för Frankrike att genast låna ut pengarna till Sverige. Ett Sverige som i princip omgående skickade Marcus Wallenberg d.ä. som förhandlare till sin egen son, som lustigt nog inte alldeles ovilligt lånade ut de pengar som han själv hade sett till att Frankrike erhöll från Tyskland. Och detta skedde alltså för att Sverige/Wallenberg skulle kunna skaffa sig totalkontroll över sin egen gruvindustri, och uppfylla de malmleveransavtal som redan tidigare hade tecknats med Tyskland.

Profiten som vanligt främst i alla led, som synes alldeles uppenbart i detta. Som ett annat led, närmare bestämt ett i Svensk sysselsättningspolitik, så hade ju regeringen 1933 upptagit förhandlingar med Sovjetunionen om tecknandet av ett handelsavtal, vilket då skulle innebära att Sverige skulle lämna en statlig femårig kredit på 100 miljoner kr till Sovjetunionen för att möjlig göra sovjetiska beställningar hos svensk industri, och vilken typ av industri som detta avsåg, det behöver väl kanske inte närmare förklaras som den som producerade krigsmateriel.

Vid riksdagsbehandlingen på våren 1934 hade detta avtalet dock mött stark kritik, bl.a. från förre statsministern Felix Hamrin (”det ena landet får statslån, det andra landets varor blockeras”). Han begrep nog utifrån det uttalandet att döma, inte riktigt helhetsperspektivet i detta förlopp. Syftet bakom detta var emellertid precis som alltid något helt annat, alltså helt enligt redan då gängse politisk tradition. Detta hade sin grund i de begränsningar som internationellt åsatts den svenska exporten till Tyskland, inte minst av järnmalm och kullager.

Nu kunde man i och med detta låns erbjudande och dess storlek i förhållande till exporten till Ryssland, istället klart åberopa betydligt höjda exportnivåer för Tysklands vidkommande. Så att dagens ägare av samma industri Krupp, Thyssen och BAE, tillsammans med den Svenska Regeringen, de har spelat detta spel utifrån enbart ekonomiska orsaker och grunder sedan dess till nu. Vilket inte precis emotsägs av de återkommande skandaler som dessa företag befinns vara inblandade i.

Varför är då inte Sverige redan med i Nato? Jo det är för att det försvarsindustriella systemet är uppbyggt med exakt samma systemstruktur som banksystemet, och dessutom faktiskt av nära nog exakt samma människor som kontrollerar ägandet.

Om inte Natos försvarsindustri kan eller får sälja sin produktion utifrån regleringar av humanitära, demokratiska eller andra grunder, då kan ju alltid exempelvis Sverige se till att det får säljas produktion via svensk krigsindustri. Det är ju nämligen så att det är samma ägare, det vill säga BAE (gamla IG Farben), i båda dessa för det allmänna till synes alldeles oberoende fallen.

Exakt de samma systemdeltagare alltså som 1931 skapade BIS och IMF, med tanken att valutabildningen skulle ske genom skapande av skuld utan ansvarstagande värdegrund. Detta var alltså redan för nära nog hundra år sedan den rådande politiska situationen, och vårt nu förblir därför enbart ett utvecklat och förfinat bulvanförhållande av familjen Krupps samverkan med Sverige efter första världskriget, eftersom ingenting har förändrats i sak.

Genom detta systemiska beteende kan hela tiden valutabehovet tillgodoses genom att valutabildning, sker hos de egenkontrollerade valutabildandeorganen, med en alltmera växande skuldsättning hos omvärlden. Med ett sådant system så blir aldrig fred och alltid krig lösningsmedlet för de mänskliga problemen.

Ekonomiska värden är inte finansiell värde-Ring

En sak som framstår som alltmera obegriplig för mig ju längre tiden går, är hur semantiken i debatten, alltså ordvalen, på något vis tycks hindra folk ifrån att tänka efter själva, på vad det är som de egentligen läser för någonting och vad detta egentligen innebär för dem själva dels i smått och vidare för samhället i stort.

Hela Sverige i princip, det vill säga alla invånare som på något vis har någon kontakt med mainstream media, har ju hört talas om att det råder någon form av finansiella missförhållanden i de västerländska samhällena, detta är rent faktiskt alla på något sätt och vis medvetna om.

Samtidigt så pumpar, som alla kan se, mainstream media ut budskapet om att ekonomierna går på högvarv och att allting nu därför ser mycket ljust ut. Vid en första anblick så kan ju detta synas i det närmaste fullkomligt kontradiktivt eller motsägelsefullt. Jag för min egen del vill ju när jag ser detta, direkt och spontant börja anklaga medierna för att vara lydiga och nyttiga idioter som till någon del medvetet springer maktens ärenden. Men som så ofta annars, så är det inte sällan bättre att ägna olika saker lite mera noggrann eftertanke innan man tar ställning i olika frågor.

För att då ta exemplen i ovan i beaktande, så behöver det ju rent faktiskt inte nödvändigtvis vara så, att det råder lika mycket missförhållande i ekonomin utifrån att det råder missförhållande i det finansiella systemet, eftersom det finansiella systemet beskriver, eller i alla fall borde vara avsett att beskriva, det ekonomiska systemet och de olika förlopp som där äger rum. Det finns således en rörlighet emellan det finansiella systemets förmåga att beskriva det ekonomiska systemet och det ekonomiska systemets verkliga läge. Denna rörlighet kan beskrivas som rörelserna mot jämvikt på finans och valutamarknaderna.

Det är här som den allmänna förståelsen havererar fullkomligt och båda dessa företeelser, alltså ekonomi och finanser, istället betraktas som en enda odefinierbar röra, som man för förenklingens skull dessutom väljer att kalla för pengar, vilket bara gör det hela ännu mindre begripligt för de flesta.

Givetvis finns det sedan individer som drar en nytta av denna brist på kommunikation av information i detta, det är ju helt otvivelaktigt och det finns således också en helt uppenbar risk, att individer som har förstått hur att utnyttja detta också sedemera även har gjort så. Men vilken roll som media spelar i detta kan alltså ha lite olika perspektiv i detta och varierar troligen även ganska mycket i verkligheten också.

När alltså statsministern likt i morse på nyheterna uttrycker sig om krisförhållanden i det finansiella systemet, så skall man därför kanske vara lite försiktig med att tolka in detta som att det automatiskt råder en kris av lika omfattning i det ekonomiska systemet, det behöver det alltså inte göra. Man skall nog även kanske undvika att döma media för allmän oduglighet. Medierna väljer visserligen samtidigt att redovisa att bankerna tjänar massor med pengar, men det kan ju vara beroende av att det är vad bankerna redovisar att de gör, men uppenbarligen så finns det ändå ett problem, åtminstone som statsministern säger sig uppfatta, inte sant? Inte alldeles oväntat så kan man ju tycka att när man har läst detta, att det är på det viset att problemet hela tiden verkar cirkulera kring de företeelser som i ovan benämndes som finans och valutamarknaderna, dessa benämns alltså inte av någon slump likadant i media.

Det finansiella systemet är, eller kanske skall jag hellre skriva bör, alltså främst vara avsett att beskriva det ekonomiska systemet och att förenkla ekonomisk handel. Nu är det ju inte riktigt på det viset, som vårt nuvarande finansiella system är uppbyggt, men den mer ingående analysen av detta kan vi lämna därhän just nu, för att alla skall kunna smälta denna del mentalt först. Men översiktligt så är det ordet ”främst” i meningen ovan, som skapar våra systemproblem idag. Vårt nuvarande system har tyvärr inte detta som främsta enskilda mål, eller i vart fall inte som effekt om man nu inte vill diskutera uppsåtet bakom systemet. Skapandet av verktyget för handel, alltså valuta (värdemätning), med skuld som bärare av värdet och enskilda intressen som skuldtillgodohavare, kan bara bli till en enda parts nytta på lång sikt. Och om dessutom ränta införlivas i systemet, ja då blir det bara så mycket värre.

Att det finansiella systemet befinner sigpå det sluttande planet i form av en kris i detta, innebär alltså inte i  någon egentlig mening annat än att det finansiella systemets förmåga att beskriva det ekonomiska systemets olika värden, håller på att haverera.

Så för att göra en metafor av detta så kan man säga att den globala ekonomin som gör att individerna på den runda och resursändliga jorden lever, den beskrivs av ett finansiellt system som inte är cirkulärt utan istället har någon form av linjärt utseende mot oändligheten, där räntan kan sägas vara en accelerande funktion av tiden.

Alla kan begripa hur detta oundvikligen kommer att sluta! Frågan är bara vilka som vill och när?

IMF-ie-Ringen

Medan många människor mycket väl förstår vad som ägde rum, när exempelvis historiska händelser som den amerikanska revolutionen utkämpades, så är ändå inte särskilt många medvetna om dessa händelsers parallella ekonomiska förlopp. Inte minst gäller detta den permanenta finansekonomiska revolution som utkämpats över världens monetära system, sedan år 1694 då Bank of England skapades.

Vid den tiden så beslutade en grupp privatpersoner att de förmodligen kunde göra inte obetydligt med pengar, ja faktiskt rentav en hel del, om de bara ändrade länders lagar och istället flyttade kontrollen över landets finanser från regeringen till dem själva. Detta uttrycktes väl måhända allra bäst av Amstel Rothschild själv (som grundade Bank of England) och som i detta myntade det numera alltmera berömda, ge mig makten över ett lands valuta och jag bryr  mig föga om vem som stiftar landets lagar.

Bank of England, som alltså är Englands ”centralbank”, är ett privatägt bolag som tjänar en kontinuerlig ström av intäkter, när brittiska regeringen lånar från Centralbanken för att styra landet. England var det ”geniala”(beroende på perspektivet alltså) land som upptäckte att de kunde styra världens finanser om de etablerade privata företag i alla länder i världen. Det var ju inte så att alla Engelsmän upptäckte detta samtidigt, utan snarare så var det nog på det viset att de flesta enbart fick uppleva konsekvenserna av denna upptäckt ifrån den mindre nyttotagande sidan. Den kombinerade skulden från alla världens länder, den skulle hur som helst kunna skapa en inkomstström av närmast otroliga proportioner.

Detta projekt fullbordades, häpnadsväckande nog i sig under början av 1930 talet och beskrevs i olika hemska metaforer, som inte många ännu idag tycks ha begripit innebörden av, exempelvis Tolkien och C.S Lewis. ”There should only be one source of money; one fountainhead from which flows the nation’s blood to vitalize commerce and industry, ensure economic equity and justice and safeguard the welfare of the people. . . . In other words, it has always been and still is our contention that the prerogative of creating and issuing the money of the nation should be restored to the state.” ( [Tolkien, writing in "Candour" magazine] August 3/10, 1956, page 48)

Den bekanta versraden kan många rimma men få förstå.

One Ring to rule ém all, one Ring to find ém.

One Ring to bring ém all and inthe darkness bind ém

Man kan väl utan att vara alltför offensiv tolkande, påstå att fram till första världskriget så gick det ännu lite smått med planerna på världsherraväldet för bankkonglomeratet, men sedan kan man ju inte förneka att det har tagit en ordentlig fart.

År 1913 så antog den amerikanska kongressen Federal Reserve Act, som skapade den amerikanska centralbanken. De flesta amerikaner vet ännu inte i denna dag, att denna organisation egentligen är ett privat bolag inrättat för att kontrollera det monetära systemet i USA genom banksektorn.

Under de senaste åren så har denna centralbank hjälpt till att driva igenom två mycket viktiga delar av lagstiftningen i USA, som är ledande i och med att dollarn är världshandelsvaluta, för att utvidga sin makt, över inte bara banksystemet, utan även börs, försäkrings och fastighetsbranschen.

Låt mig försöka att förklara detta lite närmare. När börsen kraschade 1929, så antog kongressen något som man kallade Glass-Steagall Act, detta främst för att säker ställa funktionen för det finansiella systemet och att vidare separera kommersiell verksamhet hos banker (besparingar, kontroll, inlåning och utlåning) ifrån det som är investmentbanker, vilka ger ut nya aktier och obligationer på marknaden och erbjuder dem till investerare genom egna interna fondkommissionärer.

Federal Reserve har arbetat mycket hårt, inte minst allt sedan Clinton-administrationen, som 1999 lyckades med bravden att radera ut Glass-Steagall Act och ersätta den lagen med någonting som kallas Banking Modernization Act. Denna lag utökade i ett slag funktionerna för affärsbankerna till att inte bara publicera värdepapper, utan också att sälja både personliga och ekonomiska återförsäkringar på fastigheter, och därmed skapades möjligheterna för det som idag kallas för ”finansiella instrument”. Att Bill Clinton höll sitt installationstal till Carroll Quigleys ära behöver alltså inte helt sakna betydelse, försiktigt sagt.

För att verkligen kunna förstå vad som egentligen ägde rum, så kan nog följande vara bra att veta och känna till. När kongressen antog Federal Reserve Act 1913, så fick denna privata grupp av bankirer som kontrollerade Bank of England även finansiell kontroll över det amerikanska monetära systemet via banksystemet. Men de hade dock därmed ändå inte fått full kontroll över försäkringsbranschen och aktiemarknaden. Men genom att skapa Banking Modernization Act 86 år senare, så har de nu sedan 1999 full kontroll över alla dessa ekonomiska områdens värden.

Samma år 1999, så antog kongressen också någonting som kallas för Gramm-Leach-Bliley lagen, givetvis med en anmärkningsvärt liten medial uppmärksamhet. Tidigare finansminister Robert Rubin, som numera är en av flera ordföranden, vid Citigroup som är ett finansiellt konglomerat, berömde detta lagförslag som nödvändiga och kritiskt avgörande, ja det kan man ju säga, om man vill vara lite hovsam.

Vad denna banklag då egentligen innebar, det var att ändra nyckel-banklagar som banklagen från 1933, bank Holding Company Act of 1956, Federal Deposit institutionerna, lagen om Community Reinvestment Act från 1977 och den internationella banklagen från 1978 och sist men absolut inte på något sättminst, att sätta Federal Reserve som att ansvarigt för det finansiella systemet, i stället för kongressen! En sådan ”småsak” passerade alltså den amerikanska befolkningen utan några större åthävor.

Denna permanenta ekonomiska revolution som alltså har vilsefört världens ledande ekonomi, den har alltså genomförts utan att några kulor avfyrats och bara med en mycket, mycket liten uppmärksamhet ifrån gammelmedia och pressen.

Men medan Federal Reserve är ett privat bolag, så är det rent faktiskt också den störste av ägarna till det som kallas för Bank for International Settlements BIS, som är någonting Herrarna Dulles, Warburg, Ring, Schacht och Rothschild med flera, har hjälpt Amerika och världen att skapa 1929-1931.

Bill Clintons mentor vid Georgetown University, Dr Carroll Quigley, uttryckte detta mycket förtjänstfullt i sitt verk Tragedy&Hope, att BIS är ägnat att ”fungera som en centralbankernas bank”. BIS är ju det forum där alla världens centralbanker träffas för att analysera den globala ekonomin och vidare avgöra vilka handlingslinjer som skall gälla för att lägga mer pengar i dessa privatintressens plånböcker, eftersom de styr mängden pengar i omlopp och hur mycket ränta de ska i avgift av regeringar och banker för att låna från dem. Att alla BIS tillgångar frystes av de allierade vid Washingtonförhandlingarna 1945, eftersom BIS befanns ha handlat med stulet judiskt tandguld, får väl mera ses som en liten historisk missräkning eller passage för bankkonglomeratets vidkommande.

Carroll Quigley förklarade detta vidare som: ” Denna befogenhet av finansiell kapitalism hade ett annat övergripande långtgående mål, som är ingenting mindre än att skapa ett världsomspännande system för finansiell kontroll, i privata händer för att kunna dominera det politiska systemet i varje land och ekonomin i världen som helhet.

Detta system skulle styras på ett gammalt enkelt feodalt sätt av centralbankerna i världen i samverkan, genom hemliga avtal som kom till vid täta privata möten och konferenser. Spetsen för systemet, eller toppen på pyramiden skulle bli Bank for International Settlements, en privat bank som ägs och kontrolleras av världens centralbanker som också befann sig ägda av privata företag.

Det finns inte någonsin ett dyft i pressen om denna verksamhet, därför är det inte ens ett känt namn. Denna skuggliknande struktur som BIS utgör, framgår endast av baksidan på banksystemet.

Det finns ingenting som upplyser om att detta är den viktigaste banken (och det finansiella fundamentet) i världen. När BIS håller sitt två timmar långa årsmöte i Basel, närvarar alla de som styr det monetära systemet i varje land, centralbanken och finansministrarna som lydigt kommer traskande på en promenad från hotell i närheten, och dessa representanter känner sig då mycket betydelsefulla. Inför BIS är alla lika, obetydliga.

Olika särskilda rum där exempelvis Tiogruppens centralbanker möts, har enligt uppgift ett runt bord placerat mitt i rummet med någon form av rund gloria som hänger från taket över bordet, vilket skall ge ett intryck av ”riddarna kring det runda bordet”. Eller som Quigley beskriver detta som ”Rundabordkonferenser” eller ”Ringar av makt”.

Genom åren så har Bank for International Settlements, alldeles oavsett vilken inredning som de nu har i Basel, samlat på sig betydligt mera makt över den globala finansiella infrastrukturen än vad de flesta människorna är medvetna om. BIS har ett antal mycket starka kommittéer som omfattar exempelvis Baselkommittén för banktillsyn, som arbetar med hur man kan reglera inte bara internationella banker i världen, utan även de regler som avser varje nationell bank, utskottet för det globala finansiella systemet som övervakar de finansiella marknaderna runt om i världen, i syfte att identifiera potentiella risker för den finansiella stabiliteten och utskottet för betalnings och avvecklingssystem, som ser till att stärka infrastrukturen på de finansiella marknaderna när det gäller regler för hur överföringar av pengar går till väga och hur man gör betalningar mellan medlemsstaternas banker.

En mycket viktig kommitté, Financial Stability Forum-FSF skapades som en följd av krisen i Asien, alltså med syfte att skydda systemet från människor. Deras uppgift är att hjälpa till att ställa upp finansiella garantier för hela det globala ekonomiska systemet (Observera att detta ansvar inte längre tillhör de enskilda nationalstaterna). Man bör i detta notera att Federal Reserves vice ordförande Roger Ferguson är kommittéordförande i både utskottet för globala finansiella systemen och FSF.

Detta forum består av G7:s centralbankschefer, G7: s finansministrar och G7:s tillsynsmyndigheter (i USA kontrollerar dessa valutan och Federal Deposit Insurance Corporation). Dessutom tar ett antal internationella organisationer en aktiv del: Världsbanken, Internationella valutafonden (IMF), Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, International Association of Insurance Supervisors, International Organization of Security kommissionärer och den nybildade International Accounting Standards Board. Förutom G7-länderna finns det ett antal tillväxtekonomier som Indien och Kina som deltar.

Under årens lopp har BIS fortsatt att tänja på gränserna ytterligare till en numera gränslös värld av skuld. Något av deras ökande makt har kommit direkt från regeringar som vår egen svenska, som välvilligt har överfört den reglerande makt regeringen brukade ha över banksystemet, till centralbanken, medan resten kommer från det enkla faktum att centralbanksystemet verkligen kontrollerar det monetära systemet i världen genom själva systemets grundläggande funktion.

BIS är alltså inte en centralbank. BIS är en bank för centralbankerna. Detta är oerhört viktigt, för detta faktum har inte alls beskrivits i böcker om BIS.

Dr Knight som är VD för BIS och vars demokratiska mandat inte ens existerar, förresten vidare vars namn är närmast komiskt i sammanhanget, som fick sin forskarutbildning examen från London School of Economics såklart förklarar, att ”centralbankerna behöver fungera i oberoende.” Detta betyder utan kontroll av regeringar, någonting som nog framgår ganska tydligt av ovanstående genomförda historiska ändringar av exempelvis amerikansk lagstiftning.

När till exempel Ben Bernanke går till kongressen, frågar man honom vad han tycker och vad han kommer att göra. Det bör alltså noteras att han inte blir vald, han blir utsedd och hans ord bokstavligen berör marknaderna. Intressant nog med avseende på detta sedan 1997, så har rent faktiskt både Bank of England och Bank of Japan, fått mera makt att bestämma över penningpolitiken, som i detta innefattar rätten att sätta räntan bortsett från regeringens yttrande och att intervenera på valutamarknaderna. Dessa har numera knappast av en slump exakt samma befogenheter som vad Federal Reserve har.

När man väl förstår att BIS drar i trådarna till världens finansmonetära system, då förstår man också att de har förmåga att skapa en ekonomisk boom eller krasch i vilket godtyckligt land som de önskar, när som helst. Om detta land inte gör vad pengarnas långivare vill, då är allt BIS behöver göra är att börja sälja denna valuta.

Och när Dr Knight, i media talar om att kontrollera ”finansiella centra där svarta pengar kan placeras”, så säger han detta som en förklaring till resultat av arbetet inom FSF och dess genomförandebestämmelser om finansiella beteenden i hela världen, vilket innebär en positionering av BIS för att kunna kontrollera svarta pengar globalt. Detta i sin tur innebär att både underlätta och försvåra denna hantering, allt beroende på vilket nyttosyfte som föreligger. Vapen och narkotika är därför inte sällan i detta, helt väsensskilda från exempelvis nationella byggbranscher vad avser behandling från BIS, man kan väl säga att finansiell verksamhet som inte gynnar BIS, vars historiskt tveksamma moral inte ofta missat ett förtjänsttillfälle, i varje fall löper en något större risk för en styvmoderlig behandling.

Slutligen kan det nog även vara på sin plats att rent faktiskt påpeka det faktum, att många centralbanker har som ett konsekvent mål som harmonisera sin politik. Jag anser, liksom Caroll Quigley klart uttryckte saken, att centralbankerna har en helt absolut finansiell makt över både marknader och regeringar, trots att värde Dr Knight nödtorftigt försöker ge sken av att BIS endast med mycket begränsade maktbefogenheter  försöker att reglera marknader.

Informe-Ring

Utvecklingen av det mänskliga samhället är helt beroende av den stadiga och tillgängliga distributionen av information till individerna. Kvaliteten på denna information, dess riktighet och dess ärlighet, fastställer den övergripande hälsan hos de kulturer vi skapar.

När en informationskälla blir äventyrad av ohälsosamma politiska ambitioner, sociala dogmer eller hamnar händerna på elitism, då är informationen istället som ett gift, som sprider pest och sjukdomar över hela landet, eller i världen. Spridandet av lögner inspirerar nu till delirium och galenskap i massorna snabbare än någon mikrobiologisk sjuka har gjort någonsin tidigare i människans historia.

I västvärlden idag, så snubblar personen som söker en inte kontaminerad, eller ren källa av sanning i media, oundvikligen över många giftbrunnar.

Även om de flesta ännu inte aktivt sökersig alternativa möjligheter till information, så är många människor ändå nu medvetna om, åtminstone intuitivt, att någon försöker att lura eller bedra dem.

Samhället kan presentera oss för försäkran om ljuvlig Utskuren biff på utsmyckade silverfat, men om våra ansikten slås av den sjukliga stanken av förruttnelse, så kommer vi inte att bita i betet. Genom sin oärlighet och sin distinkta brist på real substans, så har de traditionella medierna skapat en stank av föruttnelse i fler näsor än vad något fat med nötkött någonsin kunde ha gjort. Rådata i detta är skoningslös i avseende den kommande trovärdighetskollapsen hos gammelmedia.

Tiden rinner som sand och jag skriver i vatten.

Vid denna kulna tid är det ju i år igen säsong att påminna sig om vårt historiska arv, och nu kanske ännu mera än annars med avseende på de tider som stundar och vad detta kommer sig ur. Många idag drar ju paralleller till 1929 års händelser, och detta äger givetvis sina poänger. Men hur detta egentligen mera precist tog sig ut, det kanske är lite mer okänt för de flesta
Denna tid som kallas den andra Svenska storhetstiden dominerades av en Herr Ivar Kreuger som var en svensk entreprenör som organiserade och förmedlade kreditflöden oberoende av bankerna, och använde dessa kreditflöden för att bygga upp nationalstaternas försvarsmöjligheter mot Versaillessystemets överstatlighet.

Mellankrigstidens Versaillessystem var nämligen ett system som aldrig var tänkt att fungera.

Tyskland var knäckt och hölls ensamt ansvarigt för att bära skulden för kriget. Tyskland skulle följaktligen betala alla kostnaderna för hela kriget, inklusive Storbritanniens och Frankrikes krigsskulder till USA.

Storbritannien och Frankrike var båda också i praktiken helt bankrutta, förutom då de eventuella blodspengar de eventuellt lyckades pressa ut ur Tyskland.

Krigsskulderna skulle omöjligen kunna komma att betalas, och detta stod klart redan innan ens bläcket hade hunnit torka på Versaillesfördraget.

Men dåvarande finansiella makthavare i Europa, alltså de valutafinansiella intressenterna bakom det före detta Brittiska ostindiska kompaniet som nu istället hade tagit formen av ett militärindustriellt företagskonglomerat vid namn IG Farben, hade redan bestämt sig för att genomföra en planerad fascistisk lösning för Europa. Precis som åtalen i Nürnberg anger i detta.

År 1922 så fördes Benito Mussolini till makten i Italien, med hjälp av den venetianske bankiren Volpi di Misurata, vilken senare blev Mussolinis utrikesminister, detta skedde samtidigt som man började förbereda ett maktövertagande i Tyskland som blev känt under namnet ”ölhallskuppen”, vilken av någon för mig okänd anledning firas årligen, för det är näppeligen misslyckandet som kan firas med avseende på vad som senare skulle komma.

Ivar Kreugers plan under efterkrigstiden var att ge ett lån till Tyskland på 125 miljoner dollar, vilket skulle bli det största statslånet någonsin, och offentliggjordes i oktober 1929. Tanken med detta lån var delvis att lösa krisen kring krigsskadeståndsskulderna, på ett sådant sätt att man kunde undvika ett nytt krig och stora nya investeringar i IG Farbens krigsmatrielproduktion, vilket var det fascistiska eftersträvade alternativet.

Problemet för bankirmaktens expansion till vårt nuvarande valutafinansiella system hette då alltså Ivar Kreuger, och detta innebar givetvis att Ivar Kreugers planer starkt motarbetades av de finansintressen som förespråkade Hitlerdiktaturen i Tyskland, främst då företrädda av den brittiske centralbankschefen Montague Norman Ring, Morganintressena och den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht.

Alla med avgörande och stora intressen inom IG Farben.

När det gick upp för dessa att de höll på att förlora kontrollen över Tyskland, till Ivar Kreuger genom dennes fredslån, så skred de till verket. De bestämde då att all utlåning snarast skulle upphöra.

Detta skedde genom en massiv nedvärdering av den amerikanska aktiemarknaden, en nedvärdering som utlöstes av att amerikanska och europeiska finanskretsar drog bort mängder av likviditet från den amerikanska aktiemarknaden, detta samtidigt som räntan höjdes.

Resultatet av detta blev den stora börskraschen den 29 oktober 1929.

Just den dagen hade Ivar Kreuger planerat en stor emission för att få in resterande kapital till Tysklandslånet. Kreugerpapperen föll i värde, men de föll bara med hälften i jämförelse med andra aktier.

Kreuger kunde därför få in de pengar han behövde för Tysklandslånet.

Förtroendet för Kreuger hade därigenom stärkts.

Därmed skärptes också striden om vem som skulle styra över den internationella kreditmarknaden. Montague Norman Ring hade redan sedan en tid tillbaka försökt stärka centralbankernas kontroll över världsekonomin. I Haag 1930 lades det fram en plan för hur detta skulle komma att ske.

En ny bank, Bank for International Settlements, BIS, skulle bildas för att jämna ut olikheter i betalningsbalanserna mellan de olika ländernas centralbanker. Med den brittiska kontrollen verkande styrande över såväl den tyska som den amerikanska och engelska centralbanken, då först var den gode Montague Norman Ring, helt säker på att BIS skulle kontrolleras av honom själv.

Således vid Haagkonferensen 1930 så beslutades att BIS skulle komma att inrättas, men det blev ett inte så litet streck i räkningen för England, att Frankrike istället fick ordförandeskapet för banken, vilket medförde att banken inte alls kunde användas på det sätt som Montague Norman Ring hade tänkt sig. Den franske premiärministern Aristide Briand var lierad med Ivar Kreuger, och var dessutom en stark motståndare emot fascism och ekonomisk diktatur.

Den Franska alliansen genom Premiärminister Aristide Briand med Kreuger vid Haagkonferensen gav dessutom ytterligare ett resultat som Norman Ring hade svårt att förlika sig med.

I början av 1930, när Kreuger skulle göra sin första utbetalning på Tysklandslånet, så betalade Frankrike i förskott tillbaka på sitt lån från Kreuger ifrån 1927, vilket gav Kreuger det manöverutrymme och handlingsfrihet som han behövde efter börskraschen 1929.

Med dessa bakslag – Kreugers stora Tysklandslån och det fransk/Kreugerska inflytandet över BIS – var Hjalmar Schachts möjligheter att fortsätta ”verka inom systemet obemärkt” mycket begränsade. Han avgick därför som tysk riksbankschef, och började i stället omgående att propagera internationellt i finanssammanhang för att Hitler skulle komma till makten i Tyskland.

För att idag övertyga sig om att så verkligen var fallet, så behöver man bara titta på vad Hjalmar Schacht gjorde sedan, direkt efter sin avgång.

På hösten 1930, så var Tyskland återigen i behov av ett lån för att stabilisera sin ekonomi. Den tyska regeringen inledde då förhandlingar med Kreugers bankförbindelse i USA, Lee, Higginson & Co, om utbetalningen av den resterande delen av Tysklandslånet. Förhandlingarna påbörjades den 1 oktober. Den 2 oktober 1930 så anländer Hjalmar Schacht till New York.

Syftet med hans besök i New York var att å IG Farben intressenas vägnar, se till att Tyskland under inga omständigheter skulle ges några ytterligare krediter. Schacht stannade därför hela åtta veckor i USA, och höll därvid 40 föreläsningar, med början som gästföreläsare hos Council of Foreign Relations. Temat för dessa hans föreläsningar, var att Tyskland inte skulle komma att kunna betala tillbaka sina lån, utan nu istället enbart höll på att förbereda ett skuldmoratorium.

Schacht hade också i detta ett direkt sammanträffande med Donald Durant, direktör i Lee, Higginson & Co, och försäkrade honom därvid att de aldrig någonsin skulle få igen sina pengar om de lånade ut dem till Tyskland.

Den tyska regeringen såg sig i detta nödsakad att ingripa mot Schacht, och skickade då  ut ett meddelande där regeringen öppet tog avstånd ifrån Schacht och alla av denne beskrivna planer på moratorium.

Trots Schachts massiva organisering för att förhindra att Tyskland skulle beviljas ytterligare lån, så betalade Kreuger, genom Lee, Higginson & Co, ut den resterande delen av lånet till Tyskland, och förhindrade därigenom återigen Hjalmar Schachts och Montague Norman Rings planer för en monetär diktatur.

Kreuger och hans amerikanska och franska bankallierade, visade på detta sätt att de var fast beslutna att fortsätta långivningen till Tyskland. På detta vis så hade Hitler – och givetvis det andra världskriget – med all säkerhet kunnat stoppas!

Striden om Tyskland var egentligen inte avgjord förrän 1933, då Hitler hade installerats som rikskansler och gjort Schacht till sin riksekonomiminister.

Men ända fram till den 7 mars då Aristide Briand dog under märkliga omständigheter, och även på dennes begravningsdag den 12 mars 1932 då Ivar Kreuger också dog, så stod Kreuger och hans allierade definitivt i vägen för all sådan utveckling. Det kan ju som kuriosa nämnas att den 13 mars, alltså dagen efter, så var det ett världshistoriskt avgörande val i Tyskland.

I sin bok ”Es geschah in Deutschland” skriver den dåvarande tyske regeringstjänstemannen greve Lutz Schwerin von Krosigk följande:

Våren 1931 besökte den schweiziske bankiren Felix Somary vilken var starkt anknuten till Schweizerische Bankverein och som också gjort ett namn om sig så som nationalekonomisk teoretiker, finansministeriet i Berlin.

På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man( och vilka dessa man var, det kan envar nu inse själv) kunde tänka sig en vändning uppåt: Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras (eg. reformeras till IG Farbens fördel) genom en kris, det engelska pundet måste lösa sig från guldet(så att skuld och valutaexpansionen inte bromsas av tillgången på guld) och svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.

Tidigt på sommaren 1931 så kraschade bankerna och sent på sommaren nedvärderades pundet. När Felix Somary senare ännu en gång kom till Berlin på tidiga våren precis i månadsskiftet februari-mars 1932, så fick han frågan om han verkligen fortfarande måste vänta på den tredje händelsen.

Felix Somary tog vid detta tillfälle ingenting tillbaka alls, utan försäkrade istället att Kreugerkoncernen inom en mycket kort tid skulle vara slut.

Hur kunde då den schweiziske bankiren Felix Somary, veta att det snart skulle vara slut med Ivar Kreuger som dessutom uppenbarligen understöddes av den Franska Premiärministern?

Och kanske ännu viktigare: Hur kunde sedan en revisionsbyrå med säte i Paris, Price Waterhouse, få uppdraget att gå igenom Kreugerkoncernens redovisning, utan att kunna ett ord svenska, och sedan efter bara några dagar förklara den världsomspännande koncernen i konkurs?

Hur kunde advokat Hugo Stenbeck och Jacob Wallenberg tillåtas att utse sig själva till att ingå i en Kunglig kommission, som egentligen inte alls var kunglig, utan i detta bara hade falsk varudeklaration för att imponera på de franska myndigheterna, och som skulle utreda Kreugerkoncernens ställning? Och detta när Wallenbergarna med ombudet var allierade och delägare tillsammans med dem som starkt motarbetade Kreuger? (SOU1999:20)

Varför blev alla Kreugers nära medarbetare antingen vanärade, ruinerade eller fängslade, eller varför inte allt på en gång?

Sådant händer sällan utan att det finns en avsikt bakom

Historien formas av människor som omsätter idéer i praktisk handling. Ivar Kreuger missbedömde i detta hur långt hans ekonomiska motståndare egentligen var beredda att gå för att effektuera sina planer.

Hitlerdiktaturen och andra världskriget var det pris som Europa blev tvunget att betala för att de privatägda oberoende centralbankerna skulle få bibehålla sin makt över världen.

Så risken för krig i nu är kanske inte så obetydlig som alla tycks tro.

Det eller den som till slut skulle rädda världen ifrån det fascistiska helvetet var att Franklin D. Roosevelt, som var en företrädare för det ”amerikanska systemet”, valdes till USA:s president, och installerades i Vita huset den 4 mars 1933.

Roosevelts politik för att återuppbygga den amerikanska infrastrukturen med en kreditpolitik som gick helt emot just dessa privata bankintressen, däribland Morgan, Warburg, Wallenberg och Mitchell som hade varit på kollisionskurs med Kreuger, var vid den tiden det enda alternativet till Hitler och fascism.

Den europeiska ekonomin är nog i dagsläget egentligen knappast i sämre form än den amerikanska, eftersom de båda ändå är fångade i samma globala finanssystems sammanbrott, och båda rent tekniskt är bankrutt. USA:s fördel gentemot Europa är dock det amerikanska konstitutionella systemets karaktär, som ger USA:s kongress kontrollen över utställandet av krediter.

I de delar av Europa som historiskt sett dominerats av det venetianska och anglo-holländska liberala systemet, har det privata kapitalet alltid triumferat över regeringar, och därför alltid bildat penningekonomier.

I det brittiska imperiet är det inte den brittiska regeringen, eller ens drottningen, som styr, utan City of London, och det är egentligen det gamla vanliga Brittiska ostindiska kompaniets reminessenser.

USA, å sin sida, har genom sin konstitution de befogenheter som det nu egentligen behöver för att styra och ställa bland dessa privata kapitalflöden, med dessa verktyg kan USA hålla imperialistiska lycksökare i hampan, annat är det i de Europeiska penningekonomierna

Franklin Roosevelt, använde regeringsmakten till att knäcka bankirerna under den stora depressionen, vilket banade vägen för New-deal.

Förhören om anledningarna till bankkrisen och lagarna som följde därpå smockade till det brittisk-kontrollerade House of Morgan så pass att det aldrig riktigt återhämtat sig, och sände en signal världen över att USA inte bara kan, utan i alla fall då var fast beslutet att försvara sig självt och dess folk. Vad den svenska regeringen sysselsatte sig med samtida, det är inte roligt att beakta i detta.

Fund-e-Ring mer än någonsin.

 

Efter det sista kvartalet 2008, och dess efterföljande hänsynslösa valutakrigföring, som har drivits av de viktigaste globala ekonomierna, och detta medan denna konkurrens har hittills varit icke-antagonistisk, så kommer denna konkurrens nu snart bli ännu mera antagonistisk på grund av inneboende ekonomiska skillnader emellan ekonomierna som är oförenliga. Konsekvenserna för den globala ekonomin kommer att vara förödande för vanligt folk, massarbetslöshet och social oro kan nu faktiskt garanteras komma.

De politiska beslutsfattarna i dessa länder som står inför en kollaps av det internationella finansiella systemet har utifrån detta, i de fall som de har nåtts av denna insikt, dragit den mindre briljanta slutsatsen att lösningen är den enda lösningen, och att detta är kvantitativa lättnader (dvs. massiva likviditetstillskott) för att exempelvis rädda ”too big to fail” banker och fylla på deras deprimerade ekonomier med likviditet.

Detta avspeglas kanske bäst i att Ben Bernanke är fullkomligt uppriktig i sin kommentar att ”den amerikanska regeringen har en teknik som kallas tryckpress (eller idag, dess elektroniska motsvarighet), som gör det möjligt att producera så många dollar som regeringen vill till i princip ingen kostnad”.

Detta är problemets kärna!

Och detta är även den oövervinnliga skillnaden.

För drygt två decennier sedan, så beslutade man inom den globala ekonomiska eliten alltså BIS, IMF och FED att ramarna för den globala ekonomin skall bestå av följande:

1) En global bas för finansiella systemet skall skapas, som kontrolleras av den amerikanska Federal Reserve Bank och dess associerade globala banker i de utvecklade länderna.

2) Denna utflyttning från väst till öst av produktionen av varor, främst till Kina och Indien för att på så sätt”föda” de utvecklade ekonomierna.

Hela systemet byggde på en mycket enkel princip, nämligen en FED-kontrollerad global reservvaluta som kommer att vara motorn för tillväxt inom den globala ekonomin. Detta är ju huvudsakligen en gammal imperialistisk ekonomisk princip.

Detta exemplifieras idag av det enorma amerikanska handelsunderskottet på ena sidan och Kinas enorma överskott på andra.

Detta ekonomiska mantra upprepades liksom kravet på friare handel mellan handelsnationer.

Detta var givetvis en stor bluff. Samtliga av de nuvarande ledarna på världsscenen är skadade av denna ruttna smitta, och som sådan ledare har ingen något intresse av att kalla en spade för en spade och utsätta sig själv för de inneboende motsättningarna inom det nuvarande finansiella systemet.

Detta kräver en multipolär värld och är helt meningslöst att försöka med, när hela det globala finansiella systemet är baserat på den unipolära dollarn som reservvaluta. Detta är den inneboende motsägelsen i det nuvarande systemet och problemen i samband med detta kan inte lösas genom ytterligare en global reservvaluta baserat på IMF: s särskilda dragningsrätter som förespråkas av vissa länder.

Detta var en dödfödd idé, samma ögonblick som den var tänkt!

Ledarna för Kina, Japan och de oljeproducerande länderna i Mellanöstern är alla förargade över den nuvarande situationen, men de vågar inte ännu helt och fullt ut stå för sin övertygelse genom att uttycka detta till sina landsmän, att de har blivit lurade av finansiella spinmästare från Fed som agerar på instruktioner från privata Goldman Sachs.

Vilken ledare skulle våga erkänna att de har utväxlat nationens välstånd emot toalett papper?

Denna toalettpappers valuta pantomim fortsätter alltså ytterligare någon lite och begränsad tid.

Vi har nu nått ett dödläge i det aktuella valuta kriget, inte helt olikt den situationen som gällde för det kalla kriget mellan NATO-paktens länder och Warszawa-paktens länder. Båda sidor avskräcks av MAD (Ömsesidigt garanterad förstörelse) från läran om kärnvapen krig.

Kostnaderna för båda sidor var fruktansvärd och det var först när Sovjetunionen inte kunde fortsätta med den takt och kostnaderna för att upprätthålla en nukleär avskräckning och tvingades i konkurs att balansens tyngdpunkt föll på NATO-alliansen.

Men detta var bara en pyrrhusseger för USA och dess allierade. Vilka vidare behöll möjligheten för USA att upprätthålla sin militära makt, och satsade helt på att Sovjetunionen var tvungna till godtagandet av den amerikanska dollarn som världens reservvaluta.

Men varför har då de länder som var allierade med USA under kalla kriget godtagit status quo?

De blev lurade alla att tro att utan skyddet av Big Brother och dess militära uppsökande verksamhet, så skulle de slukas av det kommunistiska hotet, vilket sedermera bytts ut emot hotet ifrån terrorismen

Nästa stora fråga – är varför har de så kallade ”fria” f.d. kommunistiska allierade staterna i Sovjetblocket hoppat på tåget?

De trodde alla på illusionen att de skulle gynnas av de globala bankerna, ledda av Goldman Sachs med handel och försäljning av sina varor och tjänster för toalettpapperspengar, alltså att USA som reserv valuta skulle garantera omätlig rikedom och välstånd.

Men den största chansningen i matchen var den Asiatiska marknaden.

Japan, som efter ett decennium av nedgång efter explosionen av egendoms bubblan saknade möjligheter och förmåga att anpassa spelet till nästa nivå som planerades av de ekonomiska arkitekterna i Goldman Sachs.

Och Kina var den största mottagaren. Den högsta ledningen i Goldman Sachs förmedlade en pakt med Kinas ledare att i utbyte emot iscensättandet det mest massiva tillskott av US-dollar kapital och omlokalisering av produktionskapacitet i historien om den globala ekonomin, så skulle Kina återvinna sitt surt förvärvade amerikanska dollar reservvaluta välstånd i amerikanska statsobligationer och andra amerikanska skuldinstrument.

Detta var faktiskt ett nödvändigt villkor för att få globala finansiella kasinot att stiga till nästa nivå av spelande. Varför då?

De finansiella arkitekterna på Goldman Sachs hade en plan – som vanlig var den att dominera det globala finansiella systemet. För att uppnå denna ekonomiska makt skulle ett Skuggbanksystem skapas, där navet var derivatmarknaden och värdepappersbildningen av tillgångar, fasta och fiktiva. Insatserna skulle vara enorma, på hundratals biljoner dollar och sättet att förändra marknaden skedde genom ett massivt inflytande på alla nivåer i det ekonomiska valutafinansiella systemet.

Men det fanns en inneboende svaghet i det övergripande systemet – hotet om inflation, mer exakt hyperinflation. Sådana enorma mängder likviditet i systemet skulle alltid leda till deprecieringen av reservvaluta och förtroendet för systemet. Och möjligheterna att skapa oändliga mängder valuta mot skuld i ett i högsta grad ändligt ekonomiskt system, kommer alltid att leda till att valutan realvärdeanpassas.

Därav kommer alltså behovet av ytterligare ett system, för att hålla inflationen i Schack och illusionen uppe så att köpkraften hos den toalettpapper värda reservvalutan kunde bibehållas.

Det är där som Kina kom in i bilden. När Kina blev världens fabrik för tillverkning, så skulle problemet lösas var det tänkt.

När en dräkt som tidigare kostar 600 USD kunde fås för mindre än 100 USD, och ett par skor för mindre än 5 USD, så kom hjärnorna bakom detta bedrägeri till slutsatsen att det inte skulle finnas några förutsebara hot mot den största kasinooperationen i historien.

Kina insåg att börsen som företaget har över en miljard kinesiska munnar att mätta och arbetstillfällen för hundratals miljoner kineser behövdes för att systemet skall kunna upprätthållas. Men Kina har varit pragmatiska nog att ha två ”ekonomiska system” – ett Yuan baserat system för den inhemska ekonomin och en dollar exportlicenssystemekonomi, detta alltså i hopp om att de vinster och fördelar som export ekonomin förhoppningsvis innebar, skulle ge Kina möjlighet att förändra och skapa en livskraftig och dynamisk inhemsk marknad, vilket på sikt skulle ersätta den exportberoende ekonomin.

Detta var givetvis en överenskommelse gjord med djävulen, men det fanns några lämpliga alternativ vid den aktuella tidpunkten, mera exakt efter kollapsen av Sovjetunionen.

Nästa nivå i spelet uppnåddes när toalettpapper/reservvaluta bokstavligen blev virtuell – genom ett enkelt klick med musen på datorer i globala banker.

De stora pojkarna på Goldman Sachs och andra globala banker var givetvis mer än nöjda med att lämna Las Vegas till maffian och deras eländiga miljarder i omsättning. Dessa vinster ansågs sannolikt som ören jämfört med de hundratals triljoner som istället kunde genereras av det virtuella kasinot. Det var en ekonomisk erövring bortom deras tidigare vildaste drömmar.

De kom att kalla sig själva, ”Masters of the Universe”.

Skapa stora skulder och bilda mera pengar var det nya spelet, och de stora grabbarna kunde med ens utnyttja detta till mer än 40 gånger kapitalet! Värdet av tillgångarna sköt givetvis i höjden med så mycket likviditet som grundade sig på så få bra reala tillgångar.

Dock misslyckades de finansiella guiderna med att uppskatta och eller i varje fall med att underskatta behovet av de finansiella produkternas värdebeständighet som behövdes för att hålla igång spelet som spelades. De använde sig då istället av finansiell ingenjörskonst – de skapade då värdepapperiseringen av tillgångar.

Och när reala tillgångar var otillräckliga för värdepapperisering, så skapades istället syntetiska eller fiktiva tillgångar. Tillgångarna var grunden för den kreditvärdering som krävdes för bildandet av skulder. Snart nog så kunde en kreditvärdering avseende köpare av giftigt avfall skapa ett legitimt instrument för vidare spel, som dessutom främst till sist skulle lasta giriga nollor och vara utan möjlighet att nå fram till upphovsmännen bakom dessa så kallade investeringar.

För en tid såg det nästan ut som om de finansiella trollkarlarna hade löst problemet med att mata det globala valutafinansiella kasinomonstret.

Tyvärr så stannade ju musiken och bubblan sprack! Och som man säger resten är historia.

Skuldvärdet bakom valutabildningen måste vara beständigt, och denna detalj gjorde att systemet fallerade.

När förlusterna i USA är $ biljoner och oavsett tillgångar / kapitalet som finns kvar är i $ miljarder, har USA ett stort problem – ett svart hål.

Den korrigerande åtgärd som föredrogs av de finansiella hjärnorna på Goldman Sachs, var inte helt ovanligt att skapa en bluff – att om de stora globala bankerna skulle misslyckas, så utlöser detta en systematisk kollaps som skulle skapa ett valutafinansiellt Armageddon.

Dessa ”too big to fail” banker måste injiceras med enorma virtuella pengar till kapitaltillskott och bli av med giftiga tillgångar på balansdagen. De stora centralbankerna inom BIS och IMF i de utvecklade länderna i maskopi med Goldman Sachs sjöng alla samma låt. Alla typer av ordningar inom det internationella valutafinansiella systemet besvor att legitimera denna räddningsaktion.

I huvudsak framkom att detta var en ren överföring av pengar från vänster ficka till höger ficka, med twisten att bankerna faktiskt var de som hjälpte regeringen att lösa finanskrisen.

Fed och viktigaste centralbankerna gick med på att låna ut ”virtuella pengar” till ”too big to fail” banker till noll eller nära noll ränta, och dessa banker skulle i sin tur göra ”insättningar” av dessa tillgångar till Fed och andra centralbanker till överenskomna räntor. Här skapades alltså enorma mängder valuta ur ingenting.

Dessa transaktioner är alltså bara rena kontoregistreringar. Andra ”lån” från Fed och centralbanker (igen till noll eller nära noll räntor) används för att köpa statliga skulder, dessa skulder är de incitamentpengar som behövs för att återuppliva den reala ekonomin och skapa arbetstillfällen/bidrag för den växande skaran arbetslösa. Så i huvudsak så ges dessa banker ”gratis pengar” att låna ut till regeringen till i förväg överenskomna räntor utan några risker alls. Detta är alltså en ren bluff som urholkar värdet på det arbete som utförs av andra!

Dessa ”medel” är inte ens kontanta medel, det är bara rena kontoregistreringar som skapats ur tomma luften.

Så när Fed tillför USA $ biljoner i banksystemet, krediteras detta bara det belopp i räkenskaperna som ”too big to fail” banker har på Fed.

När systemet används för internationell handel, så används samma tillvägagångssätt för att betala för varor som importeras från Kina, Japan osv.

För resten av världen, alltså när de köper varor prissatta i amerikanska dollar, så måste dessa länder producera varor och tjänster och sälja dem för dollar för att köpa varor som behövs i deras land. Enkelt uttryckt, de måste alltså ha en inkomst i dollar för att köpa de varor och tjänster som behövs. Däremot allt som USA behöver göra är att skapa pengar ur tomma luften och använda dem för att betala för sin import!

USA kan komma undan med detta bedrägeri eftersom det har de militära musklerna för att verka tvingande och verkställa detta röveri . Som tidigare påpekats, så godtogs detta status quo i synnerhet under det kalla kriget och med en viss tvekan efter upplösningen av Sovjetunionen, men med ett förbehåll – att USA går med på att vara konsumenten i sista hand.

Detta arrangemang gav viss tröst eftersom länder som har sålt sina varor till USA, då kunde använda dollar för att köpa varor från andra länder eftersom mer än 80 procent av världshandeln sker i dollar speciellt råolja som är en livlina för den globala valutafinansiella ekonomin .

Men med ett USA i full konkurs och med dess medborgare (de största konsumenterna i världen) som inte kan låna mera pengar för att köpa varor från Kina, Japan och resten av världen, så kommer efterfrågan på dollar att avdunsta. Dollarns ställning som reservvaluta och dess användbarhet ifrågasätts nu därför allt mer högljutt.

Den nuvarande kollapsen kan sammanfattas i enkla ordalag:

Kan ett land (USA) i konkurs ha rätt att använda pengar som skapas ur tomma luften för att betala för varor som producerats med svett och tårar av hårt arbetande medborgare i exportländerna? Lägga sten på börda, är detsamma som att dollarn köper mycket mindre än tidigare. Så vad är det för mening betalas i en valuta som förlorar snabbt sitt värde?

Å andra sidan berättar USA högt för hela världen, i synnerhet den kinesiska delen att om de inte är nöjda med status quo, så finns det inget som hindrar dem ifrån att istället sälja till andra länder och ta emot betalningen i respektive valutor. Men om de vill sälja till det mäktiga USA, då måste de acceptera den amerikanska toalettpapper valuta papper reserven och dess rätt att skapa pengar ur tomma luften! Och så är det bara.

Detta är det ultimata pokerspelet där den som blinkar först förlorar och kommer att lida irreparabla ekonomiska konsekvenser. Men vem har den vinnande handen?

USA har inte den vinnande handen och Kina har inte heller den vinnande handen.

Denna situation kan inte fortsätta särskilt länge, oavsett de kort som USA eller Kina överväger att kasta på bordet för att vinna strategiska fördelar, så kommer eventuella kortsiktiga vinster vara Pyrrhussegrar, för dessa kommer inte att kunna hantera de antagonistiska motsättningarna i alla fall.

När överlevnaden är beroende av tillgången på krediter (förmågan att samla på sig mer skulder) är det bara en tidsfråga innan både gäldenären och borgenären kommer till den oundvikliga slutsatsen att skulden aldrig kommer att betalas.

Och endast om borgenären är beredd att avskriva skulden, eller att tillgripa drastiska metoder för att samla in den utestående skulden, då är konsekvensen oundviklig.

Det vore dock naivt att tro att USA i stilla tysthet blir då sannolikt den Amerikansk-Brittiska-Israeliska Axelmakten mot resten av världen. skulle tillåta sig att utestängas! När vi når detta stadium, kommer krig att bli oundvikligt. Det

Den amerikanska ekonomin kommer med innevarande utveckling att vara bortom all kontroll under de kommande månaderna och kommer att nå en kritisk punkt senast i slutet av 1: a kvartalet 2010 och implodera av 2: a kvartalet.

De massiva USA $ miljarder dollar stimulanserna påstås ju ha lyckats vända ekonomin runt i så måtto att det tillförda kapitalet medfört att ekonomin har växt!…. Denna massiva blodtransfusion kan ha hållit patienten vid liv, men det finns väldigt många obestridliga tecken på både multipel organsvikt och elakartade cystor.

Det kommer snart en andra våg av utmätningar av bostäder och framför allt avseende kommersiella fastigheter i slutet av december och början av 2010 och så även i Sverige. Och dessa utestängda fastigheter under 2009 kommer att leda till sänkta priser när de kommer tillbaka in på marknaden. Priset på hem och kommersiella värden på fast egendom kommer att rasa. Bankernas balansräkningar förfulas och ”rekordvinsterna” från de två sista kvartalen 2009 kommer inte att täcka det extra röda bläcket som detta då medför.

Med tanke på ovan beskrivna situation, kommer verkligen Fed att fortsätta att köpa mortgage-backed securities för att stötta upp marknaderna? Fed har ju uppenbarligen redan spenderat åtskilliga biljoner på att köpa Fannie Mae och Freddie Mac bolån utan någon potentiell köpares ersättning i sikte. Därför är det nu Fed: s balansräkning som innehåller det giftiga ifrån ”too big to fail” bankerna som det räddade.

Under dessa omständigheter är det ingen mening för någon att hävda att det värsta är över och att den globala ekonomin är på bättringsvägen, för så är inte alls fallet.

Och det säkraste tecknet på att allt är bra med de stora bankerna är den senaste tidens tal av ordföranden för Federal Reserve Bank of New York, William Dudley i Princeton, New Jersey när han sade att Fed skulle minska risken för framtida likviditetskris genom att tillhandahålla en ”backspärr” som lösningsmedel för företag med tillräcklig säkerhet.

Denna varning och yttrande om säkerhet förtjänar några ytterligare överväganden. För det första är det en motsägelse att påstå att ett solvent företag med tillräcklig säkerhet som möter en likviditetskris skulle kunna motivera att behovet av en backspärr faller tillbaka på Fed.

Det är faktiskt mer ett erkännande av att bankerna inte är tillräckligt aktiverade (gör övervinster) och när den andra vågen av den valutafinansiella tsunamin träffar dem igen, så kommer förtroendet att behövas.

Dudley sa faktiskt att ”centralbanken skulle förbinda sig att vara långivare i sista hand … [och detta skulle då minska] risken för att panik utlöstes av osäkerhet bland långivare om vad andra fordringsägare tror”.

Rent ut sagt vad han säger är att Fed kommer att sträva efter att undvika upprepning av kollapsen av Bear Stearns, Lehman Brothers och AIG. Detta är således också ett tecken på att de återstående stora bankerna har problem.

Det är intressant att notera att en Bloomberg-rapport i början av november visade att Citigroup Inc och JP Morgan Chase har hamstrat kontanter. Den förstnämnda har nästan fördubblat sin kassabehållning till US $ 244 miljarder. När det gäller den senare så uppgick kassa hamstrandet till US $ 453 miljarder. Men tanke på denna hamstring av de ledande bankerna, så hade New York Federal Reserve Bank för att lugna finansmarknaderna i samhället uppgivit att man är redo för att injicera massiva likviditetsinsatser för att bära upp systemet.

Det borde inte komma som en överraskning för någon att dollarns värde är på väg söderut,

Detta när valutor håller på att förnedras och volatiliteten ökar på aktiemarknaden. Men vinsterna är snart inte värda riskerna och om någon är kvar på marknaden, så kommer dessa att utplånas av 1: a kvartalet 2010. S & P kan ha skjutit upp sedan början av året med över 25 procent men det har varit beroende på guld. Vinsterna har också halkat efter i USA: s förhållande till den officiella inflationstakten. Det har faktiskt levererats en total avkastning efter inflation på cirka minus 25 procent.

När Meredith Whitney anmärkte att ”jag vet inte vad som händer på marknaden just nu, eftersom det är meningslöst för mig”, är det dags att komma ut på marknaden snabbt.

I en rapport till sina kunder, varnade Societe Generale att statsskulden skulle bli massiv under de närmaste två åren – 105 procent av BNP i Storbritannien, 125 procent i USA och i Europa och 270 procent i Japan. Global skuld skulle nå US $ 45 biljoner.

Vid någon tidpunkt måste alla dessa skulder återbetalas. Hur kommer dessa skulder återbetalas?

Om vi går genom vad Ben Bernanke har predikat och hans praktiserande, så betyder detta att mer valuta toalettpapper kommer att skapas för att betala tillbaka skulder.

Som ett resultat kommer förnedringen av valutornas värde att fortsätta och det kommer att ytterligare förvärra existerande spänningar emellan konkurrerande ekonomier. Och när borgenärer har fått nog av detta toalettpappers svindleri, då väntar våldsamma reaktioner!

Läsvärd korrespondens

Korrespondensen som följer nedan är inte min utan en Ulf Sandmark som  tillskrivit vår kära Riksbank och Finansinspektionen om Baselreglernas tredje upplaga, och som fått ett svar enligt följande.

Den 21 oktober 2010 per epost

Hej Ulf!

I debatten kring finansiella regelverk, och Basel III i synnerhet, tycks det ibland finnas två läger om dess inverkan och effekter. Det ena ser förordningar främst som ett hinder för en fortsatt utveckling av finansiell verksamhet och finansiella instrument och därmed för ekonomisk tillväxt. Det andra ser dem som en nödvändig tvångströja för bankerna, som bara anses skapa problem för samhället, och vill ha så mycket som möjligt av den sorten. Som oftast ligger väl sanningen någonstans däremellan – ett väl fungerande samhälle behöver vissa funktioner som främst bankerna tillhandahåller, men måste samtidigt, exempelvis genom reglering och tillsyn, säkra att bankerna agerar så att risker och problem hålls nere.

För det första har inte Basel III utvecklats utifrån en önskan att begränsa enskilda institut eller finansiella aktörer, istället är det konsekvenserna av vissa beteenden på den finansiella marknaden som måste begränsas och hanteras. Krisen har tydligt visat att det behövs regler där risker hanteras på ett mer balanserat sätt.

För det andra är Basel III ett internationellt regelverk som tagits fram för att skapa ett stabilare finansiellt system för just banker. Som du skriver är det förvisso inte bara banker som kan skapa stabilitetsproblem, men banker är likafullt fortfarande kärnan i det finansiella systemet. Att bankerna fungerar är en helt nödvändig förutsättning för finansiell stabilitet – om än inte en tillräcklig förutsättning. En bättre stabilitet kan uppnås genom att bankerna själva bättre kan hantera störningar och kriser, bland annat genom att öka kraven på bankernas kapital och likviditet. Kostnaden för införandet av Basel III är självfallet omdebatterad då direkta högre kostnader för låntagarna måste vägas mot de samhällsvinster som uppnås vid ett robustare finansiellt system. De tjugosju länder som varit med och tagit fram det nya regelverket anser att detta är värt priset och vår uppfattning är densamma.

För det tredje är det inte bara banker som behöver få nya regler för att uppnå ett säkrare och mer stabilt finansiellt system. Det sker idag ett omfattande arbete, både globalt och i EU-kretsen, även med andra delar av finanssystemet än bankerna. Ett av många exempel är EU-kommissionens förslag till förordning om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister. Här föreslås att företag ska föreskrivas att använda centrala motparter vid handel med OTC-derivat som är lämpade för central clearing. En sådan förändring kommer naturligtvis inte bara att förbättra genomlysningen i det finansiella systemet utan även minska aktörernas motpartsrisker vid handel med derivatkontrakt. Dessutom kommer den finansiella tillsynen att förbättras och samordnas inom EU.

Målet måste vara att fortsätta främja en finansmarknad som är livskraftig och utvecklingsbar – men också stabil. Riksbanken och Finansinspektionen tror på regleringar där det finns tydliga marknadsmisslyckanden och vår gemensamma uppfattning är att förslagen i Basel III är ett viktigt bidrag till stabiliteten. Ett mer balanserat risktagande hos bankerna kommer att minska riskerna för att bankkunder och skattebetalare än en gång drabbas.

Vänliga hälsningar

Hans Bäckström, Finansinspektionen

Sara Åhlén, Riksbanken

Ulf Sandmark svarade Hans Bäckström och Sara Åhlen den 22.10 2010 på följande sätt:

Tack för svar om Basel III!

Eftersom jag inte tillhör någon av de två kategorier ni vänder er emot, blir ert svar lite ”goddag yxskaft”. Mitt uttalade syfte var att med regleringar, särskilt med en förnyad Glass-Steagall-lag och konkursförfarande med hjälp av offentlig förvaltare, upprätthålla ett fungerande banksystem och rädda så många människoliv som möjligt från att spillas i finanskrisen.

Ni skriver att ert uppdrag är ”att främja en finansmarknad som är livskraftig och utvecklingsbar – men också stabil”. Så snävt ert uppdrag formulerats, skulle det kunna tillåta att finansmarknaden tillåts bli parasitär mot medborgarna och den reala produktiva ekonomin. Ert övervakningsuppdrag kan inte skiljas från nationens välfärdsmål och därmed utvecklingen av infrastrukturen, industrin och hela den fysisekonomiska basen för befolkningens överlevnad och bidrag till mänsklighetens utveckling. Om inte detta livskraftigt och utvecklas fullföljer ni inte ert uppdrag att övervaka ”finansmarknaden”. I en förnyad finanskris ställs detta på sin spets, eftersom man då måste välja. All produktion i världen inte räcker att hålla uppe finansvärden som är många gånger större än världens BNP (inräknat derivaten ca 40 gånger och oräknat 12 gånger det minst halvtomma ekonomiska mått som kallas BNP).

Med Glass-Steagall försvaras affärsbankerna, och deras ”normala” bankverksamhet att sköta betalningssystem handelsfinansiering, in och utlåning åt den reala ekonomin. Det görs genom en återuppdelning av finanssystemet i åtskilda ”affärsbanker”, ”finansbolag” resp. ”försäkringsbolag”. Kasinot i dagens banker av tradingen med egna och kunders pengar – massförstörelsevapnen – lämnas över till finansbolagen och därmed utanför insättargarantierna för affärsbankskunderna och annat statligt stöd. På så sätt slipper staten ta ansvar för kasinot och affärsbankerna kan hållas öppna (och därmed produktion, livsmedelshantering och vitala samhällsfunktioner) även om finanssystemet befinner sig i ett systemsammanbrott. Glass-Steagall, tillsammans med ett konkursförfarande med offentlig förvaltare, är det enda som, i den pågående systemkrisen, kan hålla bankerna öppna, när vi landar i situationen att biljoner (am: trillions) av dollarvärden i finanssystemet blir värdelösa.

Banker i kris kan, om de tas i offentlig förvaltning, fortsätta med bankens löpande verksamhet och särskilt betalningsförmedlingen med insättargarantimedel, samtidigt som resten av banken fryses under den tid bankens slutgiltiga status utreds. Detta med offentlig förvaltare har Finansinspektionen och Riksgäldens chefer med rätta förespråkat de två senaste månaderna i enlighet med det som föreslogs av Banklagskommitten (SOU 2000:62) efter erfarenheterna från svenska bankkrisen 1990-94. Det är en mycket viktig korrigering av Anders Borgs och Lars Ohlys linje att nationalisera banker i kris, som innebär att enorma spekulationsförluster kan komma att övertas av skattebetalarna. Erfarenheterna från nationaliseringarna av förlusterna i Northern Rock, Royal Bank of Scotland och Lloyds i Storbritannien visar att skattebetalarna påtvingas horribla underskott och nedskärningar med den ”radikala” nationaliseringsmetoden.

Basel III driver, som jag skrev, hela finanssystemet i händerna på alla de marknadsaktörer som inte är banker. Ni hävdar att Basel III är viktigt för att det reglerar ”kärnan i det finansiella systemet”, som är bankerna. Men ju mer hedgefonderna tar över, och de har redan den största delen av finanssystemet, desto mindre betydelse får Basel III.

Ni skriver att det inte finns någon önskan att begränsa enskilda institut eller finansiella aktörer”, men varför stöder ni en del av marknaden mot en annan, och dessutom den mer spekulativa och oreglerade mot den mer reglerade. Det främjar inte stabiliteten, utan verkar tvärtom! Nu när hedgefonderna är större och har mer makt än bankerna, så mobbar ni dessutom den svagare och, som sagt, mest skötsamma parten. Dessutom mobbar ni de stora bankerna mot de små, som har svårare att mobilisera kapital till Basel III-kraven. Dessutom mobbar ni de mindre och medelstora företagen när deras krediter dras in för att bankerna måste höja kapitalkravet.

De nya förslagen från EU-kommissionen om OTC-derivat, centrala motparter och transaktionsregister är vad jag förstått inte avsedda att definitivt införas, utan endast för att finnas i beredskap. Om så är fallet kan de inte räknas som någon reglering hedgefonderna, motsvarande Basel III mot bankerna. Men även registrerade derivat innebär ett enormt kasino, och utan Glass-Steagall blir staten ansvarig för att detta inte brakar, om kontrollmyndigheternas uppgift bara skall vara ”att främja en finansmarknad som är livskraftig och utvecklingsbar”.

Jag anser att ni måste tillbaka till ritbordet. Ert svar duger inte om medborgarna skall överleva och den reala ekonomin vara livskraftig och utvecklingsbar!

Vänliga hälsningar!

Ulf Sandmark, Civilekonom

Ringar runt jorden

Jag får en alltmera växande känsla av att vårt västerländska samhälle nu skakar i sina grundvalar. Det finansiella system som beskriver våra ekonomiska förehavanden glider allt längre ut på fisens mosse och inte bara riskerar att sjunka i ett äckligt moln av finansiella avgaser och finansiell ingeniörskonstlig sörja.

För att hålla blicken fästad på vår Europeiska kontinent, så kan följande matnyttigheter vara bra att ta med sig som kost på vägen framåt.

ECB verkar inom ett till grunderna konstitutionellt skapat penningsystem, medan Amerikanska Federal Reserve verkar inom ett kreditsystem för att klara ut skillnaden. 

Vem som äger och kontrollerar ECB är bestämt i artikel 29 som heter: Protocol on the Statute of the European System of Central Banks and of the European Central Bank.

Varje NCB (National Central Bank) eller centralbank inom EU har rätt till en andel ägande i ECB i relation till deras viktade ekonomiska storlek på BNP och befolkningsmängd inom EU.

Det totala inbetalade kapitalet uppgick förra året till 4,142,260,189.23Euro.

ECB är en vinstdrivande organisation, med en helt egen budget skilt ställd från EU och banken finansierar sig själv.

20% av vinsterna hålls i retained earnings med tak vid inbetalat aktiekapital och utdelning sker till aktieägarna i relation till dess aktieinnehav.

Ägande är inte nödvändigtvis samma sak som kontroll inom bankvärlden. Centralbanker har ofta väldigt speciella typer av preferensaktier som inte ger rösträtt och det gäller även ECB.

Rösträtten, alltså vem som kontrollerar ECB är alltså nyckeln till makten över den Europeiska ekonomin.

 I artikel 3, kapitel 7 står följande.

”… neither the ECB, nor a national central bank, nor any member of their decision-making bodies shall seek or take instructions from Community institutions or bodies, from any government of a Member State or from any other body.”

I praktikeninnebär detta att inget publikt intresse, dvs hela EU, får försöka att påverka ECB. Alla beslut ska därmed ha privata intressen i sikte i första hand, det vill säga de som kontrollerar det finansiella systemets egenintresse, så länge det är inom ramen för prisstabilitet.

Hur långtgående är denna oberoendeprincip?

För det första är oberoendet ingen princip, den är lag. Att en stat, som Frankrike öppet gjort flertalet gånger, går ut och kritiserar ECB kan faktiskt vara olagligt. Nationalstaterna får inte kritisera ECB.

Europaparlamentet har i likhet med kongressen i USA rätt till ett förhör och en kvartalsrapport från ECB men får inte komma med förslag eller förändringar.

EU får skicka en representant som får sitta med i mötena i Goverining Council men har ingen rösträtt.

Rent teoretiskt säger man att vid en given mängd reserver så kan banken skapa maximalt en given mängd krediter. Exempelvis om kravet är 10% reserver så kan banker skapa 900Sek av 100 SEK i reserver.

Centralbanken antas ha en makt att direkt påverka detta genom att öka och minska de 100SEK som bankern har i reserver och på så sätt påverka de 900SEK som maximalt kan ges ut i kredit.

Om centralbanken tar bort 50 i reserver och lämnar 50 i banken så blir det maximala kreditskapandet 450SEK. 

Antagandet beskrivet ovan är att de bindande reservkraven genom Basel II limiterar bankens möjlighet till att hålla depositioner och skapa lån, givet mängden reserver banken har.

 Alltså, reserverna antas alltså vara direkt påverkande på möjligheten att skapa lån.

Här blir det riktigt intressant. I praktiken styrs ju detta precis omvänt. Den privata sektorn (alltså vi) styr hur mycket lån som efterfrågas. Centralbankerna styr sedan reserverna efter denna privata efterfrågan för att se till att reserverna är höga nog som helhet.

Och så har vi som vanligt hamnat på den plats där i princip varenda resonemang som fullföljs i dessa sammanhang hamnar.

Varför banker?

Centralbanksystemet med BIS har egentligen sedan dag ett egentligen kommit att helt kontrollera våra pengar. Varför då? För kunna äga makt och kontroll.

Som Amstel Rothschild uttryckte dettaen gång, ”Tillåt mig att fullständigt utfärda och kontrollera pengar åt en nation, och jag bryr mig inte alls om vem som stiftar dess lagar.” Fullständig kontroll innebär dock flera steg. Först måste pengarna omvandlas till att vara valuta. Pengar är ju egentligen verkliga och de representerar materiella tillgångars värde. Valuta är fiktiv och imaginär mätning av värde och fungerar egentligen endast som ett affärsbeslutsmedium. I den meningen blir valuta skulden. Hur får man då ett samhälle med tänkande individer att överlämna sina pengar som har ett värde för att istället börja använda sig av valuta?

Enkelt ! Steg ett. Först måste värdet på pengarna på något sätt elimineras. Pengarna måste ju antingen vara anslutna till någonting associerande eller kunna inlösas i form av ett tillgångsvärde motsvarande som exempelvis guld. Med andra ord måste pengarna bli fiktivt värdesatta. Detta kan bäst uppnås genom orkestreringen av olika fruktansvärda händelser som i slutändan sporrar samhällen till att reagera på ett sätt som skapar omedelbara och stora behov av kapitalanvändning. De ändliga underliggande tillgångarna begränsar då en utvidgning av penningmängden. Valuta däremot, den är ju dock gränslös som alla skulder. När samhällen behöver en plötslig ökning av kapitalet, då vänder de sig till valuta.

Steg två. Centralbanken i USA, för att ta ett talande exempel i detta, föddes i december 1913 genom Paul Warburgs försorg och första världskriget bröt ut sex månader senare. Man kan hävda att depressionen, andra världskriget, Korea, Vietnam, Gulfkriget, 9 11, och Irak/ Afghanistan alla producerade omedelbara behov av ökade kapitaltillgångar. Om vi istället enbart hade haft tillgångar i kontanta pengar att kämpa med, så skulle vi alla ha fred mellan alla beslutsfattare, det kan jag garantera. Men med valuta och utbyggnaden av skulden, så blev vår förmåga att reagera monetärt oändlig.

Det verkar lite lustigt nog som om Federal Reserve sattes upp precis i tid! När allt som behövdes var banker som fanns för att låna pengar till krig. Att delar av Pauls bror, Max Warburg åtalades och fälldes för anstiftan till ett senare världskrig, kan ju möjligen även ha någon poäng i detta.

Riktiga pengar utgöt ett utbyte av tillgångar. Fiktiva pengar är bara en konfiskering av tillgångar av skaparna av pengarna

Omedelbara kapitalbehov tillgodoses i detta vanligen genom att centralbanken skapar pengar genom att köpa statliga skuldebrev. Men banken har ett grundläggande vinnartrick i rockärmen. Centralbanken skapar tillräckligt med pengar för att köpa skuldemissioner men inte tillräckligt för emittenten att betala räntedelen. Därmed måste hela tiden mer pengar skapas för detta och om och om igen. Så småningom är valutan ingenting värd. USA närmar sig denna insikt var för dag som går.

När valutan är helt devalverad av den skuld som orsakat devalvering blir instrumentet en ren förslavning. Nu centralbanken är ansvarig och vi kommer till Steg tre. Valuta är vad utfärdaren säger att det är, den är lag. Alla pengar blir då säkerheter för den valuta som utfärdas. Kontrollfasen är klar. Vi använder nu Statsskuldväxlar eller derivat för skapa valuta. Och av misstag kallar vi dem båda för, ”kapital”.

Steg fyra. Längs vägen blir centralbanken erövrare av staten genom skuldens ovillkorliga expansion och regeringen blir bara en förlängning av banken. Som sådan växlar regeringen trohet från folket till banken. Ändå är förskjutningen så subtil att den går helt och hållet förlorad för de breda massorna.

Men om vi tittar noga kan vi ändå se antydningar till att något är galet. Till exempel, för tillfället så är Federal Reserve fullt upptaget med att fylla sin balansräkning med amerikanska statsobligationer för att ta platsen för dåliga lån köpta från dåliga banker. Fed kallar denna övning ”kvantitativa lättnader”. Var får de pengarna ifrån? De uppfinner dem. Är detta lönsamt? Vissa skulle hävda ”nej” (Centralbankerna själva hävdar till och med att i det fallet gäller ”icke-vinst”principen och det handlar mest om en rent filantropisk verksamhet) men jag skulle nog ändå föreslå att om något som helst annat företag skulle kunna öka sin balansräkning med en biljon dollar på ett år, så skall vi nog ändå tänka oss att betrakta det företaget som ganska lönsamt.

Lite om affärer, betalningsmoral och alkoholtillstånd

From: Carl Norberg Sent: Wednesday, October 20, 2010 3:33 PM To: jorgen.berglund@hsa.se ; Robert@roseclub.se ; parra ; anders.haregard@saf.stockholm.se ; elisabeth.brandt-ygeman@lo.se Subject: Slutläge avseende Rose Nattklubb och Robert Hållstrand.

 Hej Jörgen, Med anledning av att du vid vår senaste kontakt uttryckte att du skulle svara mig per mail, samt vidare efter samtal med Tomas Parra, där det framkommer att Robert hållstrand anför att om jag vill honom någonting så får jag ta detta via Tingsrätten, jag vet inte riktigt hur jag skall förhålla mig till dessa uppgifter. Men jag antar att detta har varit det underliggande syftet under hela tiden.

 Oaktat vilket, så återkommer jag nu till dig i detta. Tomas Parra anför ju tillfälligtvis att fakturafrågorna för RSI Nattklubb AB går att lösa som lånefrågor till Robert, vilket under vissa givna betingelser kanske kan vara riktigt.

Efter samtal med Spendrup så framgår att de nu inte avser att invänta ytterligare betänkanden, utan förordar en omgående konkursansökan avseende köparbolaget f.d. RH. Nattklubb AB Samtal med EBM och åklagare på 7620094 under förra veckan, klarlägger att det möjligen går att bokföringsmässigt hantera situationen med de fakturabetalningar som ni har gjort RSI Nattklubb under förutsättning att inte motverkande vittnesmål belägger/anför brottslighet, det måste då ha funnits rimliga skäl till att Inte utbetalningen annars gick den rätta vägen och vittnen som beskriver förloppet eller påtar sig brottslighet som kan styrkas, kan alltså omöjligtvis verka gynnande för RSI bolaget i saken eftersom vi överenskom att göra just på det sättet som gjordes i detta.

En polisanmälan med vidhängande vittnesuppgifter kommer alltså att påverka detta mycket påtagligt Situationen med RH Nattklubbs förvärv i detta, med Robert Hållstrands företrädande för köparbolaget RH Nattklubb och efter att detta bolag har överlåtits vidare, efter överlåtelsen till RSI bolaget kommer givetvis att utifrån detta även den få sin fulla belysning.

Eftersom inte situationen med konkursförvaltaren, vidare inte går att lösa med mindre än att Spendrups drar tillbaka vidare anspråk mot boet, så har konkursförvaltaren enligt egen uppgift inga andra alternativ än att försätta RH nattklubb i konkurs den 27/10, varefter vidare korrespondens med bolaget ifråga ovillkorligen framtvingar handlingar som styrker företrädandet. Jag vågar till och med påstå att eftersom situationen nu är den gällande, så kommer en lösning utan alla parters medverkan inte osannolikt medföra vidare belysning av företrädandets olika former avseende köparbolag över tiden.

De i ovan angivna betingelserna i kombination med den totala uppsättningen köpehandlingar till alkoholtillståndet kommer inte osannolikt att medföra konsekvenser i någon form för utskänkningstillståndet i RSI bolaget och dess PBI personer. Om ni har någonting vidare att anföra i frågan för att mera nöjaktigt lösa detta, så måste jag be er att återkomma å det snaraste.

Med vänlig hälsning Carl Norberg