Robert Hållstrand, Rose Bar och RSI Nattklubb AB

Den tragikomiska historien bakom hur Robert Hållstrand förvärvat Rose Bar på Hamngatan går vidare och kommer fortsättningsvis att publiceras även på corruptio.se

Ringar i ringar i Ring

 

En saga om det mänskliga själslivet och dess ofullkomlighet, som belyser hur insikter om hur tingens värde skapar konflikter individer emellan, detta i form av uttryckta habegär, beskriver detta som en metafor av en saga.

År 1931, så hette den virtuelle diktatorn av finansvärlden, Montague Normand Ring(Bank of Englands chef 1920-1944)

One Ring to rule them all, one Ring to find them.

One Ring to bring them all, and in the darkness bind them.

Detta är den för många så välbekanta versraden som beskriver hur den symboliska Ringen har sin strukturella maktbas uppbyggd, den är inte av en slump densamma som den som J.R.R. Tolkien beskriver i trilogin Sagan om Ringen. Dessa ringar inom ringar inom ringen, är det system av ringar som kolonialväldes skapare som Cecil Rhodes kallade för rundabordkonferenser, vi känner dessa Ringar Inom BIS och IMF som exempelvis Bilderberggruppen, G20, Trilaterala förbundet och de utrikespolitiska instituten, detta är nog inte heller enbart någon av slumpen tillkommen tanke hos Tolkien som, förutom att skriva sagor och vara professor i fornnordiska språk vid Oxford, dessutom var en mycket engagerad debattör avseende det finanspolitiska systemen och dess förlopp för tiden.

Denna saga beskriver alltså metaforiskt banksystemet med IMF (International monetary found) och BIS (Bank of international settlements), med nationella centralbankerna som mellanled, och de regionala bankerna som yttersta verkställande enhet gentemot befolkningen. Rings within Rings within Ring

De mörka ryttarna, de slemma typer som utan känslor gör allt för Ringens makt(pengarnas makt),alltså våra så kära G7 Centralbanker, har nu alltså ridit ut för att vidmakthålla ringen av skuld genom olika finansiella nödåtgärder för att genom dessa kunna hålla världen kvar i sin skuldsättning, eller omskrivet till att det privata banksystemet skall kunna behålla sina skuldtillgodohavanden mot det allmänna och menigheten

Den verkliga nutida gruppen som utgör dessa sagans mörka ryttare som även i huvudsak är någonting som givetvis lämpligt nog försetts med ett totalt missvisande namn som Coalition for Business Finance Reform, som grundades av alltså exakt desamma internationella storbanker – Goldman Sachs, J.P. Morgan Chase, Barclays, Morgan Stanley, Credit Suisse, Deutsche Bank och Citigroup – i ett som det nu inom kort skall komma att visa sig uppenbart infamt försök att göra så att den finansiella derivatmarknaden, likt en Zombie, skall kunna resa sig ur graven och ännu en gång fortsätta att dominera världen.

Skuldmättnadspunkten är emellertid passerad, så överskuldsättning botas inte lämpligen med mera skulder när skuldbördan ändå växer av sig själv, eftersom räntekostnadstillväxten ökar snabbare än den produktiva tillväxten.

I synnerhet så vill de nu skydda den vildaste formen av spekulation, alltså det som de egentligen upplever som mest systemhotande vilket för övrigt torde vara det mest galna finansiella påfund som någonsin existerat, over-the-counter-derivat- och kreditderivatmarknader för CDS.

Detta innebär att dessa centralbanker utgör lymforna i blodomloppet till hjärtat av det nätverk av centralbanker som dominerar det globala finanssystemet, alltså banker som Bank of England, Europeiska Centralbanken och Federal Reserve, IMF och BIS, vilka i grund och botten idag alltså är desamma institutioner som verkar under statliga myndigheters flagg, men vilka i själva verket uteslutande främst agerar i sitt eget oligarkiska finansiella nyttointresse.

”There should only be one source of money; one fountainhead from which flows the nation’s blood to vitalize commerce and industry, ensure economic equity and justice and safeguard the welfare of the people. . . . In other words, it has always been and still is our contention that the prerogative of creating and issuing the money of the nation should be restored to the state.” ( [Tolkien, writing in "Candour" magazine] August 3/10, 1956, page 48)

Dessa mörka ryttare kommer nu som syntes i fallet med Grekland, att dammsuga den internationella kreditmarknaden i sin jakt på nya skuldsättningar som kan hålla liv i detta skuldsättningsspel istället för att haverera de tidigare bildade skulderna som har blivit för dyra, detta genom att politiskt verka för ett ökat statligt stödjande för banker i sin oundvikliga ritt mot sin egen ovillkorliga undergång, denna undergång är lika säkerställd som att det inte går att låna sig ur en skuldkris.

Att därför banksystemet kommer att gå under, beror på ursprungligen på det mycket enkla förhållandet att biologiska människor vill leva, detta kan de göra utan organisatoriska banker medan inga organisatoriska banker kan finnas utan människor.

Centralbankerna utgör alltså inte någon lösning på krisen. I själva verket tvärtom, de ÄR problemet: De bidrar ovillkorligt och direkt till en koncentration och en centralisering av den finansiella förmögenheten inom den ekonomiska ram som de verkar, vilket i sin tur är lika ovillkorligt som att det undergräver värdemätningen hos den reala ekonomin och dess funktioner totalt till slut, så länge skulden är bärare av värdet på valutan ochprivata aktörer tillåts att bilda valuta genom att sätta individer och samhällen i skuld.

Bort-förkla-Ring

Det är numera så allmänt känt, att vi om vi så önskar kan se detta som ett rent faktum, även om det var så att man före 1492 hade en dominerande uppfattning om att jorden faktiskt var platt. Upplysningen i och med informationsrörligheten har medfört att det nu i alla händelser finns en medvetenhet om någonting som en potentiell spridningsrisk, i form av en möjlig dominoeffekt av europeisk utlandsskuld, alltså en nationell obeståndssituation som vid en betalningsinställelse någonstans i det finansiella systemet skulle reagera som en smitta i en ungefärlig följande ordning:

Grekland → Irland → Portugal → Spanien → Italien → Storbritannien.

Detta är till och med numera så pass känt, och det vill inte säga så lite, att inte ens Svenska lydmedier väljer att blunda för detta, även om de inte precis alltid minns att nämna det som en i sak rådande omständighet.

Medan vissa människor, som exempelvis jag själv, har skrivit om detta skabrösa finansiella missförhållande i flera år, även om man med hänsyn till hur tjatig jag framstå varvid det nog kan uppfattas som hela livet, så har numera emellertid andra hängt på med förståelsefesten om än lite senare (det finns numera över 600.000 träffar vid en Google-sökning som diskuterar detta ämne.)

Det är nu också allmänt känt, att medan Grekland och Irland ändå har relativt små ekonomier, så kommer det ovillkorligen att bli så stora problem att de blir ohanterliga när så väl den spanska dominobrickan börjar att svaja.

Island har världens 112: e största ekonomi, Irland den 38: e, och Portugal 36: e. Däremot har Spanien världens 9: e största ekonomi och det gör en inte obetydlig skillnad, Italien den 7: e och Storbritannien 6: e. Så kraschandet av en av de senare 3 skulle helt enkelt vara förödande för världsekonomin. Att Ryssland och Kina nu överger dollarvalutan för sina egna internationella mellanhavanden, det skapar inte precis någonting bra för Euroområdet eftersom det ökar trycket mot Amerikansk isolationism.

Risken blir att man samtidigt som en Herr Assange publicerar information som splittrar dollarhegemonin, blir nära nog helt uppenbart tvungen att skapa ett yttre och sammanhållande hot, i form av ofred. Denna omskrivning för Koreahalvöns sociala instabilitet och krigsrisk, kan mycket väl visa sig bli ett argument som kommer att användas för att förmå denne Herr Assange att inte publicera vidare dokument för att splittra dollarhegemonin.

Men den verkliga finansiella mardrömmen för det Europeiska Dominospelet är alltså ”elefanten i rummet” Spanien. Om Spanien faller, så finns det helt enkelt inte tillräckligt med officiella pengar anslaget eller att anslå, i europeiska resurser för att rädda Spanien, så är det bara.

Spanien är too big to fail å ena sidan men även för stort för att kunna räddas å den andra sidan.

Alltså, inställda betalningar på räntor på för sedan tidigare bildad valuta, skuld, skulle ju innebära kreditförluster som i sin tur skulle medföra ökade kapitaltäcknings krav för bankerna eller en minskad uteliggande utlåning, till en omfattning som skulle direkthaverera hela Eurounionens finansiella system. Om detta finns inga som helst tvivel i sak.

Med Spanien, är det första och helt uppenbara problemet själva storleken på statsskulden: € 1 biljon. (Grekland, har € 300 Mdr i statsskulden.) Spanien har också € 1000000000000 i privata utländska skulder. Siffrorna synes ju närmast löjeväckande i sin abnormitet.

Och för finansiella problem i den storleksordningen, så finns det helt enkelt inte tillräckligt med resurser, varken statliga eller några andra, för att gå kunna förbigå problemet. Men problemet är som sagts så många gånger förut, egentligen ingenting annat än det att räntekostnadstillväxten och noga räknat i denna tillväxt, efter det att den punkt när reporäntan satts till noll passeras, vilket alltså inte med någon särskild slumpmässighet, faktiskt inträffade första gången under Q3 2009. Vilket omvänt beskrivet givetvis är skuldmättnadspunkten sett ur ett finansieringsperspektiv.

Och som jag tidigare även detta har påpekat till leda, Tyskland och Frankrike – världens 4: e och 5: e största ekonomier – de har störst exponering mot portugisiska och spanska skulder, så faller en så faller alla. Detta vill säga att Tyska och Franska banker, de kan alltså inte hantera kreditförluster i en omfattning som ett Spanskt, möjligtvis under kortare tid ett Portugisiskt finansiellt haveri skulle innebära, utan att det finansiella systemet havererar

Även om det förvisso emellanåt och lite till mans kan vara lite frestande att flyta bort i drömmerier, så är verkligheten ändock oförändrad och där gäller inte drömantagandet om att euroområdets räddningsaktioner innebär att fordringsägare som har lyckats väl och att deras välmående ekonomier har undansparade, outnyttjade och helt enorma mängder av likvida kassaöverskott, som de nu villigt lånar ut, jag kan ju möjligen göra många besvikna i detta, men jag känner att det nog är väl så hög tid att se verkligheten i vitögat, genom att meddela att de Europeiska räddningsaktionerna är rena rama Ponzi system, precis som allt annat i denna finansiella Sagan om Ringen.

Enligt Baselreglerna, som är de bestämmelser som Centralbankerna själva har skapat just för att kunna använda skuldsättningen som ett verktyg för makt, genom att skapa detta multi-biljon pyramidspel, så är det likafullt även så galet att den suveräna garantin från ECB som säkerhetsmässigt finansierar bankernas köp av statsobligationer, som sedan köper den offentliga skulden, det är densamma som ger alla andras garantier sin grund. Amerika är på intet sätt annorlunda i detta byggande av luftslott.

Det behöver emellertid inte alls vara så här. Europas nationer behöver inte offra sig för denna inte helt outgrundliga orsak, att deras stora banker och centralbanksystem har ett omättligt vinstintresse, där man vidare numera även uppenbarligen upplever att man behöver socialisera privata förluster i banksystemet.

Bank for International Settlements (BIS) som ofta kallas ”centralbankernas centralbank”, är den bank som samordnar transaktioner mellan centralbankerna och som har skapats med ett syfte och det är att spela just den roll som den har spelat och alltjämt spelar

Det kommer ju i alla händelser inte troligtvis att komma någon från Mars eller månen för att rädda IMF eller euroområdet med interstellära tillgångar och detta kan man även med visst fog misstänka att Dominique Strauss Kahn kan ha räknat ut alldeles själv också.

BIS påpekar därför nu med ett lättare darr på underläppen och hulkande skrivningar, i en ny rapport, att bankens olika räddningspaket har överfört betydande risker till regeringarnas balansräkningar. Vilket måste ses som taget något i underkant av sin betydelse, men BIS kanske menar att det alltid blir värre framåt natten, You´ve ain´t seen nothing yet.

Omfattningen och storleken på BIS bankens räddningspaket, innebar alltså också att betydande risker har överlåtits till ländernas offentliga finanser. Detta märktes särskilt tydligt på marknaden för CDS derivat, alltså finansinstrument som refererar till haverier i samband med antingen stora enskilda bank räddningar eller breda stödpaket för den finansiella sektorn, inklusive USA.

Medan sådana CDS derivat tidigare var om än inte obetydliga marknader, så i alla händelser inte lika betydande före de aviserade räddningspaketen, men då ökade plötsligt efterfrågan på krediternas skydd, medan motsvarande finansiella sektors riskspridning istället skruvades åt.

Med andra ord, genom att anta enorma delar av den risk som bankernas handel med giftiga derivat innebär till noll och genom att spendera biljoner som de inte har, så har centralbankerna undanhållit sina riskländer från konkurs.

Men de hade ju inget val … eller hur?

Men nationerna hade väl inget annat val än att rädda sina banker, eller hade de egentligen det?

Ja, faktiskt, det hade de.

De monetära anfäktarna berättar närhelst vitt och brett för den som vill lyssna, att det här var minsann inte en likviditetskris, utan istället en konkurs kris. De sa att Bernanke kämpar det senaste kriget, och tar fel väg (liksom alla de andra centralbankerna). En individer har alltid uttryckt sig hellre än bra, så är det också.

Nobelpristagarekonomen Paul Krugman, som verkligen kan utgöra ett fullgott exempel på hur lite man uppenbarligen kan förstå och ändå få ett Nobelpris och som inte annars heller verkar ha så överdrivet god ordning i stallet och den ledande ekonomen James Galbraith, de är emellertid helt överens i saken. De säger att regeringens försök att stötta upp priset på giftiga tillgångar, genom att socialisera förlusterna, inte kommer att hjälpa någon. Om huruvida dessa av samhället så hyllade stortänkare, verkligen egentligen begriper att den totala återbetalningsförmågan inte ökar utifrån en omfördelning av betalningsbördan, det vågar jag allvarligt talat inte uttrycka mig om.

Men så mycket kan nog alla drista sig till att säga, att om till och med Paul Krugman begriper att en socialisering av förluster inte ökar någon återbetalningsförmåga i stort, då kan precis vem som helst förstå detta.

BIS förklarar nu svepande den lättsinniga kreditpolitik som bedrivits i Fed och andra centralbanker, med en underlåtenhet att reglera banksystemets finansiella skugga, alltså de finansiella instrumenten och säger vidare att någonting annat än (1) att tillgångspriserna faller till deras verkliga marknadsvärde, (2) ökat sparande, och (3) tvingar företagen att skriva av osäkra fordringar ”kommer bara att göra saker värre”. Vi skall alltså för att följa BIS rekommendationer backa tiden rent finansiellt…

Annars är ju allt inte helt oväntat bara frid och fröjd, enligt BIS, det systemiskt lilla och för märkligt många osynliga problemet, med att den jordiska återbetalningsförmågan aldrig någonsin efter Q3 2009 i detta system kan bli tillräcklig för att återbetala skuldbördan, givet ett system som skapar valuta med skuld som bärare av värde, det talar fortfarande endast ett mycket litet fåtal gärna högt om

BIS varnar också för att räddningsaktionerna faktiskt kan skada ekonomin. Faktum är att räddningsaktionerna främst har skapat ett klimat av moraliskt taskspel som främjar ett mera riskfyllt beteende. Man kan ana att vändningsfrekvensen under galgen förmodligen inte kommer att bli fallande i just denna fråga, fler än en försöker sig nog med tiden på att säga att detta hade påtalats återkommande men ingen ville lyssna. Ännu så länge så biter inte så många den hand som föder dem.

Dessa sanningar är vad som ovillkorligen gäller i Europa såväl som i Amerika. Centralbankerna har gjort fel saker, sett ur något samhällsnyttigt perspektiv och har istället enbart handlat i syfte att skydda de privata bankernas vinstintressen. De har inte räddat någonting alls utöver detta vinstintresses fortlevnad, utan de har helt enkelt bara överfört, eller socialiserat, cancerogena giftiga finansiella derivat och andra finansiella bomber av värdelöshetskaraktär ifrån bankjättarna till folken själva.

.

Awakenings

Dagens finansekonomiska system har sedan 1931, liksom så många andra system före detta genom mänsklighetens historia, nu slutligen misslyckats kapitalt. Men de individer som fortfarande kontrollerar detta system, de kan nu förväntas börja bli smått desperata för att stötta upp den söndervittrande strukturen.

Dessa individer skulle verkligen bara älska att återigen kunna fånga respekten hos massorna genom att erbjuda dem en lösning, det är då alltid bara den lilla haken att detta även alltid blir en lösning, som på sikt kommer att leda till ännu mer kontroll för dem som fattar beslut och mindre frihet för det allmännas vidkommande. Detta skulle de ju bara fullkomligt älska, nåja, men utifrån sin i alla fall kanske rätt begränsade emotionella förmåga, att spela frälsare medan de samtidigt gräver klorna djupare i samhällets kött och ekonomiska liv, som de blodsugar parasiter dom egentligen är. De vill låtsas att lösa ett problem som de själva har skapat medan de skyller detta problem på någon annan. Massorna av mänskligheten behöver bara stå upp och säga ”nej” till deras försök att tvinga sin vilja på oss.

Banksektorns privatkarteller har monopol på skapandet av pengar och det är nu dags att ta den makten ifrån dem. Ett sätt detta kan ske är genom agorism. Folk behöver inte använda fraktionsbaserad fiatvaluta som sänds av regeringar och centralbanker över hela världen.

Andra mer stabila valutor kan ersätta de nuvarande pengar människor är skyldiga att acceptera enligt lag. Ädelmetaller som pressas i mynt form är historiskt sett de mest stabila formerna av utbyte, varför guld och silver är de mest använda. Dessa utbyten kan göras på frivillig basis, med stöd av agorisk filosofi, mellan köpare och säljare.

Men ledda av överstepräster i form av olika akademiska professor, utan egentlig erfarenhet från det produktiva näringslivet, så har centralbanksystemet nu beställt en ny leverans bensin från en redan brinnande brandslang, som dessutom är riktad mot en kollapsande systemstruktur. Centralbankirerna har därvid mycket felaktigt diagnostiserat brist på likviditet i systemet till att vara det underliggande problemet, när det är skuldens närvaro i förhållande till betalningsförmågan som utgör problemet i det finansiella systemets förmåga att beskriva det ekonomiska systemet.

Centralbankerna har därför opinionsbildningsmässigt ordinerat ett enormt inflöde av ”fria pengar” till att sändas ut i obligationsmarknaden som en lösning. De har ordinerat att billiga pengar i fortsättningen skall ges till ekonomierna.

De har missat insolvensen i banker, och underlåter uppenbarligen att ta notis om att 0 % ännu inte skapat någon direkt väckelserörelse i utlåningen mellan bankerna. Centralbankerna bekämpar OBESTÅND med likviditet för andra gången, efter att ha lärt sig någonting första gången, dock mera okänt vad?

De bekämpar ett endemiskt obestånds problem, alltså omfattningen på skuldnärvaro, med intensifierad monetär inflation.

Nya pengar kan inte bota det insolventa banksystemet eller ens insolventa hushåll. Problemet är systemiskt betingat. Detta presenterar bara ett nytt problem i form av signifikant prisinflation. De vill ha det på det viset, så att de kan kalla det för tillväxt!

Jag proklamerar därför härmed att vi nu från imorgon kommer att få börja höra mer och mer om global regering, eller globala skatter, eller globala lösningar på den pågående finansekonomiska krisen i mainstream media. Jag gör denna inte alltför vågade prediktion på grund av det nuvarande prekära läget för dollarvalutan som den andra omgången av kvantitativa lättnader grundar sig på och sedan medför.

Redan detta i sig själv, är ju en faktor i sig själv som kräver en ersättning av dollarn som världens reservvaluta. Kina och Ryssland gjorde upp i tisdags i detta avseende bilaterala finansavtal, så redan ur detta kan vi ju konstatera att nu blev det dollarvaluta över som inte används, som kommer att svämma över i annat med påföljande effekter.

Detta sker främst på grund av den fiktiva värde arten på alla världens valutor. Valutor över hela världen konkurrerar med varandra för sitt värde. Du hör det hela tiden, dollarn mot euron, euron mot yenen, yenen mot Yuan. Detta gäller allihop. Men så är de alla också baserade på ingenting. De är alla skapade ur tomma intet. Värdet på en valuta kommer från uppbackningen av räntorna, men de måste alla förbli konkurrenskraftiga mot varandra. Så kvantitativa lättnader träder i kraft och mer dollar blir tillgängliga, vilket gör att andra fiat valutor måste följa efter för att förbli konkurrenskraftiga. Som ett resultat av tillgång och efterfrågan, kommer alla valutor devalvera så småningom. De kommer alla att bli mindre värda.

Många andra länder och internationella företag håller dollar i reserv. De tycker inte att deras besparingar kommer att förlora värde. Dessa kan nu mycket väl börja dumpa sina dollar för något som upplevs komma att hålla sin köpkraft bättre, men andra fiat valutor kommer inte att passa till detta. Ädla metaller, ädelstenar och andra råvaror, å andra sidan, representerar verklig förmögenhet snarare än skuld. Men Centralbanker vill inte att världens regeringar verkligen skaffar sig verklig rikedom. Det skulle ju kunna innebära en kollaps av deras system och ett därmed ovillkorligt förringande av deras makt. De vill istället att regeringar förblir i skuld till dem. Deras lösning på detta problem, naturligtvis, kommer sannolikt vara en värld fiat valuta, kanske något i linje med IMF: s särskilda dragningsrätter (SDR).

Den lösning som föreslås kommer att vara tänkt att centralisera makten i händerna på ännu färre stället för att fördela kraften jämnare bland massorna. Det kommer att vara avsedd att göra de rika rikare och de fattiga fattigare. Det kommer att vidga klyftan mellan människor.

Detta är precis vad denna antielit vill. De verkar frossa i sin status och deras komplexfyllda materiella överlägsenhet. De verkar vara svartsjuka, vilket ur ett självkänsloperspektiv aldrig kan smickra, att så många numera har möjlighet att erhålla samma lyx som en gång bara de själva hade råd med och strävar därför efter att göra fattighjon av alla, medan eliten är få. Centralisering är den exakta motsatsen till vad vi behöver vid en ökad informationstillgänglighet. Centralisering har varit ett stort misslyckande i varje enskilt fall och har alltid lett till utarmning av massorna. Decentralisering, å andra sidan, har historiskt lett till välstånd för alla.

Hur kan vi decentralisera? Hemligheten kan ligga i förmågan att säga nej, förmågan att inte lyda, att våga säga ifrån Vi är utbildade från födseln att se upp till myndighet. Om ett barn försvinner, får han eller hon ofta höra att hitta och lita på en polis. Vi är som individer utbildade för att acceptera lärarens myndighet, eller i vart fall myndighetsprincipen och defintitivt före det egna tänkande.

Vi är utbildade för att okritiskt lyda ”lag” som om det var någon slags allsmäktighet som ser till allas välfärd snarare än bara är ord ut på papper skrivna av dödliga, felbar och förgängliga människor i fåfänga och beslöjade försök att kontrollera ditt beteende och dina val till deras fördel och din nackdel.

Många av oss är utbildade eller har bara lärt sig genom erfarenhet, att det är bäst att gå längs linjen och komma överens. Det är denna attityd, denna naturliga mänskliga kvalitet, som har hjälpt leda oss till den plats vi är idag. Men vi behöver inte bara acceptera de diktat som den härskande eliten anger, bara för att de är super rika och detta är vad de vill vara. Om saker skall komma att ändras till förmån för de många, vore det bra om massan verkligen kände till vad som pågick och helt enkelt slutade att lyda de regler som skrivits av den rika eliten för den rika elitens väl på de mångas bekostnad..

De rika och mäktiga har satt upp den nuvarande globala ekonomiska systemet till sin fördel, inte till fördel för massorna. De kan ha påstått motsatsen i början, och det kan ha verkat bidragit till att skapa medelklassen, till en punkt under de goda åren, men nu ser vi vad som händer när bubblorna spricker. Många har redan betalat genom att förlora allt de hade förtjänat efter en livstid av arbete till too big to fail insatser. Det är nu dags att betala den förmögna elit som kontrollerar Federal Reserve och andra centralbanker runt om i världen. De skulle älska att införa lagar och regler som ersätter den nationella suveräniteten, begränsar konkurrensen och ursäkta kränkningar av individens rättigheter som företrädare för eliten.

Roj-alise-Ring

Med avseende på någonting  annat så sprang jag på följande lilla lista, som jag fann underhållande.

Aje – Anders Philipson, mångårig vän till Knugen.

Arpen – Veronica Arp, bästis med Ciggen.

Asiaten – Av svensk överklass adopterad asian (troligen korean). God vän med Gaffeln. Kan knipa käft, namnet ej känt ännu,

Avkomman – det eventuella ”kärleksbarnet” mellan Kollegan och Biträdet

Biträdet – Jonas Bergström, Ciggets ex nr 4, numera persona non grata hos hovet. Advokatbiträde på Vinge. Otrogen med Norskan och har gjort ev Kollegan gravid.

Ciggen – Madeleine Bernadotte för att hon röker som en skorsten och påminner alltmer om WT. Kallas även för Mad Elaine och Snärtan. Lystrar till Len bland vänner.

Festfixaren – Mattias Trotzig – ciggens ex nr 2. Kallas Trosan bland vänner.

Filmproducenten – Daniel Collert, Hakans ex nr 2, de var tillsammans under åtta år.

Fågelskrämman – HKH Prinsessan Birgitta av Hohenzollern och Sverige, Knugens storasyster som sippar vin på golfklubben i Mallorca där hon bor.

Gaffeln – Carl Philip Bernadotte därför att han designade bestick som inte blev så lyckade (speciellt gaffeln), kallas även för CP ibland med tanke på hans efterblivna sätt i intervjuer.

Hakan – Victoria Bernadotte därför att…eh va fan, behövs förklarning?

Jokern – Silvia Bernadotte, efter alla plastikoperationer i Brasilien är likheten total med skurken i Batman.

Knugen – Carl Gustaf Bernadotte, med anspelning på hans dyslexi och att i en skoluppsats skrev ”När jag blir stor ska jag bli knug”. Även känd som Tjabo.. Motvillig monark.

Kollegan – Charlotta Järnstedt – kollega på Vinge som Biträdet eventuellt befruktat.

Lussan – Louise Gottlieb – bästis med Ciggen.

Lymmeln – Erik Granath, odräglig lymmel & Ciggens ex nr 3, fotograferad då han klämde på hennes bröst i Hyde Park i London. Även kallad Granaten.

Micke – Mikael Söderblom, lidingöbo tillika Ciggens ex nr 1.

Målvakten – Henrik Lundqvist – påstås ha haft en kärleksaffär med Ciggen.

Nagelskulptrisen – Frida Vesterberg, startade Project Playground tillsammans med Utviket.

Njuren – Daniel Westling, Hakans avelstjur, genomgått njurtransplantation pga ickeärftliga problem vilket inte nog kan understrykas, Har även kallats för Ockel-Bobbo eller Ockelbo-Bobbo.

Noppe – Carl Adam Lewnhaupt – mångårig vän med Knugen.

Norskan/Handbollsspelaren – Tora Uppstrøm Berg – har haft en kärleksaffär med Biträdet.

Pernalden – Emma Pernald – medelklasstjej från Västsverige som i många år var Gaffelns (av knugaparet godkända) officiella flickvän.

Soffan – Sofi Fahrman – modechef på AB och nära vän till Ciggen. Bosatt i New York.

Svante – Svante Tegnér, Hakans ex nr 1.

Sällskapsdamen – Lovisa de Geer, gör Ciggen sällskap världen över, ogift och försörjs av familjen (gamla pengar).

Transan – Barbro Ehnbom, skumraskfigur. Är mentor åt Utviket för att förbättra Utvikets image

Utviket – Sofia Hellqvist, lättklädd modell i olika herrmagasin, dokusåpadeltagare, Gaffelns flickvän,

Finns det viktigare saker att bry sig om?

300 å-Ringen

Kapitalismens system av kredit och skuld som producerade 300 år av tillväxt är nu ovillkorligen och slutligen döende. De till de privata bankerna skuldbaserade pengarna har skapat en sådan enorm skuldsättning, att även vid 0 % kredit kan det inte längre induceras multiplikator tillväxt i ekonomierna. Till slut så är problemet ändå aldrig brist på krediter – det är alltid alltför mycket av den bildade skulden och dess kostnader.

Kapitalismens problem har egentligen alltid varit skulden, denna oundvikliga biprodukt av kredit-expansion. I tider av ekonomisk tillväxt, så säljer skuldhandlare, det vill säga bankerna, skulderna till dem som söker avkastning, men till sist när ekonomin kontrakterar, då kan inte skuldsedlarna betalas tillbaka eftersom att dåliga skuldfordringar då överväldigar betalningsförmågan för vad som är skyldigt. Detta i sin tur beror ju naturligtvis på att räntenärvaron skapar ett ovillkorligt krav på evig tillväxt

Idag är nu centralbankerna fångade i en fälla som de själva har skapat. Borttagandet av guldet från det internationella monetära systemet år 1971, tillät regeringar och bankirer att expandera sina balansräkningar till historiska höjder. Priset blev dock denna depricering av alla valutor inom BIS och IMF, ett pris som nu utkrävs som realvärdeanpassningen till verkligheten.

År 1971 på inrådan av Milton Friedman (Ben Bernankes mentor), så bröt president Nixon upp konvertibiliteten hos den amerikanska dollarn till guldet, och sedan dess har centralbankerna fått kämpa hårt för att behålla sina skuld-baserade sedlar fungerande utan stöd av guld – en kamp som de nu ändå förlorar.

Att ett finansiellt system baserat på lånefinansierade skuld varade i hela tre århundraden är faktiskt både ett mirakel samt en styggelse. Detta passerarande kommer ju ändå likafullt att sörjas av alla dem som fortfarande tror på att banker är godartade féer för den moderna ekonomins övervakning, ordning och sunda marknader.

I verkligheten, är banker egennyttiga parasiter vars utställande av krediter i slutändan lämnar samhällen, företag och till sist även nationer i konkurs, på randen till avgrunden till för alltid obetalbara skulder. Och sällan syns det en gråtande bankdirektör i media i annat än egen sak.

Vatten kan sprida Ringar.

På Koreahalvön drar det ihop sig till ofred som till en följd av att Sydkorea uppges ha utsatts för granatattacker. Detta kommer mycket lägligt ur åtminstone ett annat perspektiv, och det är den situationen som det finansiella systemet nu befinner sig i.

Samtidigt som vi betraktar penningmängden som en kritisk faktor, så borde denna definieras annorlunda än vad monetaristerna idag väljer att göra, det är eftersom dessa som vanligt inte kan hålla isär grunderna och de konstitutionella skillnaderna mellan kreditsystem och penningsystem . Monetaristerna bortser helt enkelt från elefanten i rummet när de negligerar den viktiga roll som krediter har på den effektiva penningmängden. Uppsåtet till detta felsteg är svårare att värdera.

Att ha den rätta viktningen av penningmängden, och särskilt avseende förändringar av denna som en viktig förändrande drivkraft för priser, kan väl accepteras, men att då inte erkänna, eller rent av att bara förbise, att den överväldigande andelen av penningmängden består av krediter, det är ju rena tramset.

Eftersom det egentligen är en kollaps av krediter som definierar brottet på en finansiell bubbla, så havererar då även all vidare förståelse för vart vi är på väg och varför.

Som till exempel kan vi ta Ben Bernanke, som ju är en riktigt monetaristisk arketyp, så blir konsekvenserna av dennes brist på förståelse mycket betydande, lite torrt uttryck.

I huvudsak så finns det två typer av inflation. Eftersom inflationen grovt definieras som en ökning av penningmängden och krediter i förhållande till tillgängliga varor och tjänster, så kan man uppnå inflation genom en ökning av pengar komponenten (som i Weimar-Tyskland eller det moderna Zimbabwe) eller genom en ökning av kredit komponenten.

I det förra fallet, så delas den underliggande reala förmögenhetspajen i allt mindre och mindre bitar. I det senare fallet, som representerar vår situation idag, så delar man inte upp den verkliga rikedomen, utan istället skapar man flera ömsesidigt uteslutande och parallella anspråk på samma bitar av kakan. Detta eftersom tid inte är en absolut parameter på en värdemässig kredit.(alla krediter är ju inte samtida eller löser ut samtidigt)

En kreditexpansion skapar därmed en egentlig skadekostnad som överstiger den underliggande reala förmögenheten och vi har just genomlevt den största kreditexpansionen i mänsklighetens historia.

Med andra ord så spelar vi alla en jätteomgång av hela havet stormar, bara med ett litet aber att det finns kanske en stol för varje hundratal personer som spelar med i spelet. Man kan lätt föreställa sig vad som kommer att hända när musiken tystnar. Det är då fritt fram för alla ta tag i en ledig stol och försöka minska skadekostnaden som vida överstiger sin underliggande reala förmögenhet, och detta är deflation per definition.

Detta kommer att utgöra slutet på denna expansion-och-förtroendeleken, och vidare bibringa insikten om att det bara finns så många stolar att gå runt, antingen folk nu vill förstå detta eller inte

Dessutom vidare så är hastigheten på pengarna i ekonomin, en viktig faktor som avgör hur finanskrisen kommer att spelas upp i praktiken. Hastigheten på pengar är i själva verket en kritisk faktor. Detta är ett uttryck för hur snabbt som pengarna cirkulerar i en ekonomi. Om lite pengar är i vila, och det mesta av den effektiva penningmängden är i omlopp, så kommer många transaktioner att inträffa, innebärande att det kommer att vara enkelt att ansluta köpare och säljare till varandra, och ekonomin kommer att vara frisk.

Problemet i en depression, är att det fåtal personer som fortfarande har tillgång till pengar (efter kollapsen av kredit) kommer att hänga fast till dessa för brinnande livet, eftersom de inte har någon aning om när de kommer att tjäna mer pengar i en tid med hög arbetslöshet och instabilitet.

Detta innebär att endast mycket lite av den redan lilla mängden befintliga kontanter kommer att vara i omlopp. Det mesta kommer därför att vara i vila, hamstrade av människor, och företag och banker.

Pengar är det medium i ekonomin på samma sätt som motorolja är smörjmedlet i våra bilar. Utan tillräckligt med smörjmedel, så kommer motorn att skära ihop, medan olja utan motor är en tämligen meningslös företeelse.

Detta är faktiskt exakt vad som hände på 1930-talet – ekonomin hade ett anfall av uttorkning. När detta händer är det nästan omöjligt att komma i kontakt mellan köpare och säljare, i brist på bytesmedel eller medium, om inte byteshandel etableras.

På 1930-talet hade vi gott om allt – energi, resurser, arbetskraft och så vidare – utom pengar. Bedrövliga saker händer under sådana omständigheter. På 1930-talet var det mycket svårt för jordbrukare med en produkt att sälja att komma i kontakt med de hungriga människor som ville köpa den produkten.

Eftersom efterfrågan inte är vad man vill, utan vad man kan betala för, under förhållanden med lite cirkulerande pengar, så fanns det endast en mycket begränsad efterfråga. På 1930-talet dumpade bönderna mjölk i diken medan människor svalt ihjäl på vägen, so 2 speak.

Det är dit vi nu är på väg igen, och vi måste vara medvetna om konsekvenserna, för att kunna förbereda oss för dem. En dramatisk nedgång i hastigheten på pengar kommer att innebära ytterligare kollaps av penningmängden beroende på avdunstningen av krediter. Detta är en dynamik som alla behöver förstå.

Det är viktigt att förstå att en kreditexpansion tar fram den aggregerade efterfrågan, lånar från framtiden. Eftersom vår tillgång till billiga krediter lägger så mycket extra av den framtida köpkraften direkt i våra händer, så kan vi köpa många saker som vi annars inte skulle ha köpt.

Skulden som skapas genom denna ytterligare köpkraft skall återbetalas ändå, om nu inte ett systembrott skall tillkomma och då kommer denna återbetalning att dras av från framtida aggregerade efterfrågan. Detta är en kritisk del av den dynamik som leder till ekonomisk depression, men det är en faktor som moderna ekonomer inte tycks förstå, om de nu inte vill eller kan, det vet jag inte bestämt. Hur som helst så kan man säga att tiden är kommen då framtiden anländer.

Om vi ska förstå hur världen fungerar, kommer vi att behöva kassera den neo-klassiska modellen för ekonomi som fullständigt misslyckas med att spegla verkligheten, och har blivit till någon form av religion med rabblande av olika teser och citat snarare än den vetenskap som den påstås vara.

Så att Centralbanksystemet i detta läge försöker att snabbt haverera en rad olika marknader, för att genom denna åtgärd försöka att rädda de systemiska institutionernas funktioner som är satta under press, det måste nog mera betraktas som ett rent tjänsteåliggande för BIS och IMF:s operativa organ i form av olika underrättelsetjänster som CIA, MI5 och MI6.

Vanföreställningar bildar vanmaktens Ringar

Tycker att Irländare verkar smartare än Svenskar eftersom de åtminstone ifrågasätter varför de skall betala skatt, för att stötta sina banker för att få behålla sina skulder till bankerna?

Jag börjar alltmera känna ett illamående över vårt Svenska folk och dess medvetande, men visst får ett folk den regering den förtjänar och vi har sannerligen haft vår spegel av folksjälen. Den politiska rörelsens ledning betalar dock bara så mycket den behöver till folket, för att den skall få möjlighet att fortsätta fördela till sin egen fördel.

Storbritanniens roll i stödet av Irland, betyder att miljarder pund av skattebetalarnas pengar håller på att kastas bort i onödan för att förhindra en ofrånkomlig kris i euron, enligt två ledande tories och en ledande tankesmedja.

EU-skeptikerna i Tory-partiet tror att Storbritannien håller på att bli indraget i en situation som sannolikt bara kommer att bli allt dyrare och fruktar att detta kommer att skada deras förmåga att ta tillbaka den politiska makten från Bryssel. Det har de fullkomligt rätt i.

Dessutom sade nyss Adam Smith Institute att den Engelska regeringens beslut att erbjuda ca £ 7 miljarder stöd, inklusive direkta lån till Dublin, var en ”dålig affär” för Storbritannien.

Irland har tvingats ta 77000000000 £ ekonomiskt stöd i en affär för att rädda euron, inte för att rädda bankerna på Irland som i sin tur skulle fälla Euron om de havererade. Som icke-euroland, var Storbritannien inte skyldigt att bidra, men beslutade att erbjuda stöd som uppgår till £ 300 per hushåll på grund av de nära handelsförbindelserna med Dublin, vilket är en ren omskrivning för London Citys bankverksamhet på Irland.

Sverige skall för sitt vidkommande bidra med tio Mdr kr för att Irländarna skall få fortsätta att vara skyldiga centralbanksystemet, det känns ju verkligen jätte intelligent att betala skatt för att hålla omvärlden kvar i sina skulder! Frågan närmar sig snart den punkt då de förstående antingen måste välja att gå under eller att revoltera mot systemet för att inte skada sina egna sinnens möjliga bruk.

Villfarelsen med jordens platthet var ju ändå ganska så klyftig i en jämförelse med att som i detta fall, med vårt nuvarande finansiella system med skuld som bärare av värde, där vi nu till och med frivilligt väljer arbeta för att kunna betala extra till bankerna för att få fortsätta att vara skuldsatta?

Hur villiga är vi då? Alltså hur mycket extra utöver det som redan betalas, är vi villiga att vidare betala för att få fortsätta att vara satta i skuld till Centralbanksystemet? Detta får vi snart veta, men jag tror tyvärr inte att vi i den kalla nord reagerar särskilt snabbt, här går den mentala tjälen numera påtagligt djupt både vad avser krig och politik.

Ett folk lär ju ha den regering som det förtjänar. Om detta resonemang håller streck, så kan vi alltså studera vår nationella egenart genom att giva akt på de män och kvinnor som äro bänkade runt i kring rådsbordet, som exponenter för vårt svenska lynnes art bör dessa således kunna hålla alla frestelser till nationell högfärd borta ifrån oss. De har följaktligen en stor och viktig uppgift att fylla beträffande vårt nationella självmedvetande.

Var tredje svensk tror följaktligen att börsen kommer att stiga med mer än 5 procent på ett års sikt, enligt en ny undersökning. Nästan ingen förväntar sig några större ras, faktiskt lika lite som att politiker luras. 

Van-sinnet och Ringen.

Världen håller alltid på att förändras, och hotet om våld och död kommer inte heller denna gång att räcka för att hålla eliten vid makten. Den gemensamma tanken hos folk börjar vakna, att utbilda sig genom nätet, att därför kräva sin inneboende rätt till frihet, inte bara i små kontrollerbara fickor, utan i hela världen.

När ett barn byter hemmets regler och havererar sin mors favorit blomvas, så skyller barnet oftast hunden, innan barnet skyller på sig själv. Vi tenderar att lära oss värdet av syndabockar vid en mycket tidig ålder. Många människor växer så småningom ifrån denna hemska vana och börjar istället att ta ett ansvar för sina handlingar, medan andra aldrig gör detta under hela sina liv. Förmågan att avleda rättvisa ogillas av de av oss människor som uppskattar samvetet, men i vissa kretsar, är en sådan ”talangfullhet” uppskattad över allt annat. Det finns några här i världen som får stor glädje av att skapa förstörelse och låta oskyldiga människor eller oskyldig grupper att få lida. De är den själsliga underklassens förkämpar eller känslornas omåttliga idioter

Max Warburg, var en gång i tiden den dominerande tyske bankiren, vid tiden från WW1 och framåt, och hans bror Paul Warburg, som var den avgörande kraften för upprättandet av Federal Reserve Systemet i USA, de var båda direktörer inom Intressen Gemeinschaft Farben, eller I.G. Farben. Vidare var dessa två bröder samma andas barn och mycket förtroliga med två andra bröder, på en mera nordlig breddgrad, som hette Marcus och Jacob Wallenberg, faktiskt så förtroliga att de till och med var kollegor i detta just detsamma IG Farben som familjen Wallenberg var delägare i.(SOU 1999:20 sid. 195)

IG Farben, det gigantiska kemi företaget, som producerade Zyklon B-gas som används i nazisternas förintelseläger och för övrigt själva drev flera av dessa humanbiologiskt tveksamma nyttoinrättningar i privat regi, varibland Auschwitz nog är den mest kända, som alltså ägdes till 100 % av IG Farben. H.A. Metz från I.G. Farben var direktör för Warburg Bank of Manhattan, som senare blev en del av Rockefeller Chase Manhattan Bank.

Standard Oil of New Jersey var en annan kartell partner med IG Farben före kriget där hette den ägande familjen Bush, sedan det tidiga 1920 talet. En annan amerikansk I.G. Farben direktör CE Mitchell, som var chef för Federal Reserve Bank of New York och Warburg National City Bank var densamme som sade nej till den kredit som Kreugerkoncernen behövde i samband med guldmyntfotens avskaffande. Oj, Vilken slump! Och så håller det på ända fram till våra dagar.

Ordföranden för I.G. Farben i Tyskland, Hermann Schmitz, tjänstgjorde i styrelserna för Deutsche Bank och Bank for International Settlements [BIS]. Under 1928 så blev värde Schmitz framröstad till ordförande i styrelsen för National City Bank, numera Citibank.

Efter kriget(WW2), så bar det sig därför inte bättre än att tjugofyra I.G. Farben chefer ställdes inför rätta i Nürnberg, för brott mot mänskligheten, inklusive uppförande och underhåll av koncentrationsläger och användning av slavarbete och även sist men inte minst, anstiftan till världskrig

Finansieringen och upprustningen av Tyskland i strid mot Versaille fördraget blev lika lönsamt som det visade sig bli farligt för den europeiska freden. Och i detta spelade Sverige en avgörande roll, vilket definitivt aldrig har fått sin nöjaktiga belysning. Men detta kan såväl som någonting annat belysa denna avart av mänskliga beteenden inom vilket vi svenskar sannerligen inte utgör någon mänsklig exponent för humanitär förståelse och medvetenhet.

När så människor i denna själsliga underklass drabbas av skuldkänslor för att sätta världen i krig och ekonomiska depressioner som kommer att föra elände, lidande och död för miljoner av världens invånare och därför alltså ibland skapar betänkligheter. Så karaktäriseras inte sällan dessa betänkligheter ibland likasinnade kamrater som ”ett nervöst misslyckande”.

Men efter en välgörande behandling av psykiatriker, så brukar dessa emellertid återvända till sitt arbete med en förnyad energi utan vidare utvikningar av medlidande för ”det lilla folket” som skall utgöra deras offer.

Den italienska filosofen Niccolò Machiavelli, diskuterade ofta ”dygden” som syndabock. I sin avhandling ”The Prince” (vilket i huvudsak var en handbok för tyranniskt sinnade despoter på 1600-talet} så redogjorde han för hur man kan manipulera raseriet hos massorna, till att verka mot ändarna av staten (eller kungadömen, eller diktatur, eller autokrati, etc.). Även om han måste anses ha varit en första klassens själlös ärkeidiot av högsta rang, så var Machiavelli före sin tid i en mening, han förstod innan många andra att en folkstorm alltid var ett övermäktigt hot mot den klassiska regeln om järnhandens monarki.

Världen höll på att förändras redan då vad avser informationshastigheten, och hotet om våld och död skulle inte komma att räcka för att hålla eliten vid makten. Den gemensamma tanken som medvetenhet hos folk började vakna, folk började i en allt större utsträckning att utbilda sig, att kräva sin inneboende rätt till frihet, inte bara i små kontrollerbara geografiska regioner, utan i hela världen.

Den härskande klassen var därför tvungen att anpassa sina metoder för detta allmänna medvetandets uppvaknande, genom att vända sig bort från hot om våld och mot en mer psykologiskt rotat taktik för upprätthållandet av makten. Användningen av exempelvis demokrati blev därför en värdefull metod för eliten att skapa en illusion av sig själva som en slags kapitalistisk kriminalitet, medan illusionen samtidigt tillät samma män som låg bakom den verkliga kriminaliteten mot liv och hälsa hos andra människor, att ändå behålla sin ”frälsare” status i allmänhetens ögon.

Det slutliga verktyget för att underminera alla vidare möjligheter till realdemokratiskt verkande beslut och åtgärder ifrån det allmännas sida, men ändå under förespegling av ett rådande folkstyre, det blev därför således skapandet av BIS och IMF och det finansiella system som vi har idag med skuldmyntfoten och de privata bankerna rätt att skapa valuta mot skuld grundat på i princip ingenting, detta skedde omöjligtvis av någon slump eller beroende på brister i någon planering.

Ingenting är ingenting

Uttryckt i lite negativa termer, så förstår de flesta människor inte alls vad pengar egentligen är – och kanske framför allt så förstår de inte vad det inte är. De tar istället detta som någonting naturlagsmässigt betingat, eller rent av en av gud given företeelse, som en del av det kosmiska himlavalvet.

Men det är det inte. Ett idag alldeles utmärkt och aktuellt exempel på detta, är att ta miste på skuld istället för pengar. Detta är den grundläggande anledningen till att hela världens monetära system idag är på väg till ett katastrofalt misslyckande. Och det är absolut oundvikligt. Det finns ingen väg runt detta.

Detta eftersom det rent faktiskt inte går att använda skuld som pengar med långsiktig hållbarhet för ett system. Aristoteles 400 f. Kr var först med att definiera vad pengar är. Och vad är det då?

Det är i allt väsentligt en värdemätare och ett verktyg som skall fungera som bytesmedel. Och så långt skulle ju hypotetiskt betraktat skuld, långsiktigt kunna fungera som pengar, men ”tyvärr” så finns det ju några ytterligare helt fundamentala grundstenar, som krävs för att skapa en långsiktigt hållbar funktion för pengarna.

Det papper som vi använder idag som pengar, det är ett bytesmedel – det blev på det sättet eftersom regeringarna gjorde det olagligt, att inte acceptera detta papper som bytesmedel – men det är likafullt ingen bra värdemätare. Det är snabbt, radikalt och blir därför mindre av en värdemätare. Vad vi använder pengar som i dag, det är rent faktiskt inte pengar, det är valuta. Tekniskt sett är detta bara ett ord, som alltså rent tekniskt anger vad en regering uttrycker skall utgöra substitut för pengar.

 Vad är pengar? Återigen, Aristoteles ger oss svaret. Det är något som har fem egenskaper: de är tåliga, delbara, konsekventa, förenklande och har ett värde i sig. Värdet i detta skall vara något som är bra för pengarna, på grund av dess inneboende egenskaper – inte något ”värde” på grund av regeringens hot om våld, vilket alla egentligen inser är fallet med skuld som pengar.

Guldet är hittills det mest hållbara, delbara, konsekventa, förenklande, och i sig värdefulla saken att använda. Silver är också bra, men det är mindre hållbart eftersom det korroderar. Och mindre förenklande, eftersom det tar ungefär 60 gånger mer av massan – just nu – för att erbjuda samma värde som guld.

Koppar är nästa traditionella steg ner på stegen. Detta, plus en anledning som har högsta relevant i dag, men som inte var ett problem i Aristoteles värld: guld kan inte bara skrivas upp i värde utifrån godtyckliga nycker hos makthavare i form av olika QE-övningar. Detta är det centrala begreppet för hela den politiska problematiken i saken, att använda metaller som pengar tar hela frågan ur händerna på regeringen och dess byråkrater och det vill man ju inte.

För att bara inte tala om vad bankerna vill i detta. Det är i dagens system som om vore det ett gäng vänner utan några pengar, som började utbyta skuldsedlar istället för att använda pengar, och sedan efter ett tag helt enkelt glömde bort att skuldsedlarna var avsedda att representera, och lösas in i, riktiga pengar.

Problemet med detta är att i fallet med skuldsedlar mellan vänner, så är papperet baserat på hopp och tillit. Man kan flytta, dö, eller bli oärlig, eller bli insolvent – alltså många olika saker kan hända som förändrar värdet på skuldsedeln. Någon kvar med en död mans REVERS har ingenting. Med regeringens skuldsedlar, eller valutor, är det emellertid lite värre, eftersom de dessutom kan öka antalet skuldsedlar i omlopp utan att berätta detta för någon – detta är vad inflation är för någonting per definition. Eftersom regeringen skapar Skuldsedlar, blir det fördel att spendera dem innan inflationen som dessa skapar, i sin tur höjer priserna, vilket då i princip blir att stjäla från folket och deras producerade värden. Och naturligtvis, ibland faller regeringar och lämnar skuldsedelsinnehavaren kvar i sticket med ingenting, precis som med skuldsedlar mellan vänner. Men i själva verket är det utan någon som helst tvekan så, att det är mycket mera troligt att dessa problem kommer att uppstå genom tro på en regering som skriver ut skuldsedlar än genom tilltron på en vän.

De flesta människor känner att de gör rätt i valet av sina vänner – Regeringen är inte några såtare vänner till de flesta medborgarna, och de flesta regeringar ser ju dessutom sina medborgare som egendom, som (val)boskap, vilka skall få statens tillåtelse för att göra något. Att blåsa hål på valutan är de facto inte ett brott, inte bara enligt deras åsikt, utan rent faktiskt även enligt det juridiska systemet, valutan är bara ett verktyg för att kontrollera de dumma massorna. Men det är verkligen beskattning utan representation.

 Sorgligt nog så är detta vår tillvaro i nu. Och eftersom institutionen regeringen bygger monopolet på tvångsmedel, så känner regeringar att de har all rätt att göra precis vad de vill. De kan ju i princip dölja alla typer av brottslighet genom att säga att det är i ”nationens intresse” eller något sådant liknande, som att efterlysa herr Assange för att ta ett dagsfärskt exempel. Eftersom regeringar inte lever fysiska liv som bryr sig, har känslor och kan vara motiverade att göra det rätta.

Utan istället är församlingar av personer – politiker och byråkrater, vilket nog egentligen inte precis är de mest önskvärda typerna att leda – och som i princip alltid i någon form bedriver verksamhet i form av sina egna intressen. Oavsett vilken retorik de använder sig av, och även om deras intressen ibland råkar sammanfalla med det allmännas bästa, är detta nog mest att se som en trasig klocka som har rätt tid två gånger per dygn. Även i de mest upplysta tider – även i de bästa av tider – så har regeringarna stora incitament att spendera mer än de tar in.

Dessa nu innevarande tider, de är inte de bästa av tider, befolkningen har utbildats i generationer att förvänta sig stöd och gratistjänster som de rätteligen mänskligt förtjänar, utan hänsyn till vem som betalar eller hur detta kommer att betalas. Om man förklarar för gemene man att skattebetalarna skall betala för alla godbitar – som socialförsäkring och arbetslöshetsersättning – som gemene man vill ha. Så får man inte blir förvånad om man får frågan ”Varför kan inte regeringen betala för dessa saker?”

Dessa Skuldsedlar har en ganska kortlivad verklighet och är alldeles för lätta att skapa – det finns bokstavligen ingen begränsning på denna punkt. Vi behöver ju faktiskt inte ens att faktiskt skriva ut skuldsedlarna längre, de är skapade av datorer och är av det virtuella slaget – så det är orealistiskt att förvänta sig en återhållsam finanspolitik hos någon regering över tiden. Det är bara alltför frestande att spendera pengar för att få folk att känna sig rikare än de verkligen är, om inte annat så för att köpa röster till sig själv.

Statsskulden – Det är en abstraktion, liksom antalet ljusår till Andromedagalaxen. Som världens politiska situationen fortsätter att förvärras mot något som jag tror kommer vagt påminna om ett tredje världskrig, är chanserna goda att regeringar i slutet av sina ekonomiska rep kommer bli hängande, troligen genom att kraftigt devalvera sina valutor.

De är för länge sedan förbi stadiet att tänka i miljoner. De behöver inte ens tänka i miljarder längre, de är uppe i sfärerna av biljoner. De trevliga utlänningar som gav västerlänningarna fysiskt välstånd i utbyte mot papperslappar kommer att upptäcka att det faktiskt är, var allt de fick, en massa papper. Kanske inte ens det, utan istället bara siffror som representerar papperslappar.

 Det är inte bara den kinesiska och den japanska regeringen som kommer att vara olycklig. Utan även hundratals miljoner människor runt om i världen – på platser från Ryssland till Kongo, Mexiko, Thailand – som har en biljon av dessa saker under sina madrasser, eftersom de med all rätt inte litar på sin egen regerings papper, de kommer att vara ännu mindre nöjda med den amerikanska referingen. Det är stora problem. Det är inte bara en ekonomisk nedgång när miljontals sparare finner sina besparingar gå upp i rök.

Vad vi tittar på är en katastrof någon gång snart. Jag hatar gnällande, men jag tycker att situationen är mycket, mycket mer explosiv än det verkar på ytan, mycket värre än det som visas på TV-nyheterna.