Vi skriver 2011 som detta nu gått i Ring.

Efter mordet på Gustav III 1792 och det efterföljande tjugoåriga tumult som uppstod, så förblev Sverige genom 1809 års författning ändå en monarki, men nu egentligen även till delar som nation styrd av frimurarna, vars stormästare Karl XIII var.

Beslutsprocessen var ur det nationella perspektivet där utav både informell och dold, men den reella makten utövades av den jordägande adeln tillsammans med en finansaristokrati. Detta under den kanske inte alltid fullt så briljante Jean Baptiste Bernadotte, vilken via adelns manipulerande, blev utsedd till i praktiken Karl XIII samregent, och sedermera efter dennes död 1818 blev rättmätig arvtagare till tronen. Vilket innebar att omedelbart så installerades en kontrollapparat av polisstatskaraktär ledd av en militär, Karl XIV Johan.

På Wienkongressen 1815 bestämdes som bekant att Sverige i internationella sammanhang skulle förhålla sig neutralt vid militära konflikter. Gustav III:s stöd till de nordamerikanska koloniernas frigörelse från det brittiska imperiet och dess begynnande bankkonglomerat fanns väl måhända i ett alldeles för färskt minne. Belysande nog så deltog alltså inte de svenska representanterna i beslutet; dessa var endast närvarande som observatörer.

Lincoln uttryckte sig förresten på följande vis om kriget.

”I have two great enemies, the Southern Army in front of me, and the financial institutions in the rear. Of the two, the one in my rear is my greatest foe.”

Detta tillsammans med en annan internationellt ganska känd Herr Bismarcks uttalande utvisar att amerikanska inbördeskriget handlade om något helt annat än det som befolkningen i detta land bedövat av Falukorv och Idol-TV, vanligtvis har blivit lärda.

Lincoln skrev en passant även följande tänkvärdheter.

”The Government should create, issue and circulate all the currency and credit needed to satisfy the spending power of the Government and the buying power of consumers. The privilege of creating and issuing money is not only the supreme prerogative of Government, but it is in the Government’s greatest creative opportunity. By the adoption of these principles…the taxpayers will be saved immense sums of interest. Money will cease to be master and become the servant of humanity.”

Han menade säkert något med detta, inte sant?

Amerikanska frihetskriget handlade till största del om att INTE låta Rotschild sköta penningskapandet genom Bank of England.

Efter frihetskriget attackerade så Britterna USA igen, då de inte fick sätta upp en ny centralbank styrd av Rotschild.

År 1814 brände Britterna Washington och Vita Huset, men drog sig självmant tillbaka då de inte kunde militärt befästa sin position. Men Britterna drog sig tillbaka först då de blev garanterade att en centralbank skulle sättas upp.

Det skulle dröja till President Jackson innan denna centralbank stoppades. Jackson undkom ett otal mordförsök, och uttryckte själv att Rotschild med all sannolikhet legat bakom dessa.

Han lyckades dock överleva, och när han väl dog lät han skriva på sin gravsten
”I Killed The Bank.”

Något förhastat kan tyckas då bankirerna var involverade i inbördeskriget (som inte alls handlade om slaveri – något Lincoln bekräftat).

Och här dyker faktiskt den alltid så flinande Bushfamiljen upp för första gången på den lite vidare scenen, i form av en gammel farfar Bush, vilken tillsammans med en viss Samuel F. Pryor, utgjorde någonting så människotillvänt som ”the origin merchants of death”, alltså vapenhandelsprofit på inbördeskrig.

Lincoln skapade istället sina egna pengar och ville inte låna bankirernas pengar till 25-30% ränta. Med dessa ”egna pengar” (Greenbacks) finasierades kriget. När Lincoln blev skjuten skrev Bismarck:

”The division of the United States into federations of equal force was decided long before the Civil War by the high financial powers of Europe, these bankers were afraid that the United States if they remained as one block and as one nation, would attain economic and financial independence which would upset their financial domination over the world.

The voice of the Rothschilds’ predominated. They foresaw the tremendous booty if they could substitute two feeble democracies, indebted to the financiers, to the vigorous Republic, confident and self-providing. Therefore they started their emissaries in order to exploit the question of slavery and thus dig an abyss between the two parts of the Republic.”

Så inbördeskriget handlade till stor del om vem som skulle ha kontrollen av penningskapandet: staten eller de privata bankirerna ledda av Rothschild genom det ännu kvarvarande FED.

Lincoln blev ju mördad vilket även President James A. Garfield blev efter bara 100 dagar i ämbetet. Han råkade yttra följande:

”Whoever controls the volume of money in our country is absolute master of all industry and commerce…and when you realize that the entire system is very easily controlled, one way or another, by a few powerful men at the top, you will not have to be told how periods of inflation and depression originate.”

År 1913 skapas så alltså FED (USAs centralbank) under kuppliknande former (ett kapitel i sig själv). Kongressledamoten Charles Lindberg (far till flygaren), sa:

”The Act establishes the most gigantic trust on earth. When the President signs this Bill, the invisible government of the monetary power will be legalized…The greatest crime of the ages is perpetrated by this banking and currency bill.”

Sedan dess har USA varit centrum tillsammans med England i bankirernas verksamhet som av naturliga skäl flyttades till London för att nominelt Federal åtminstone på ytan skulle framstå som federal och inte direkt privat.

1963 försökte Kennedy med samma sak som Lincoln (att staten skulle ge ut nya pengar och inte privata bankirer) genom att utverka Executive Order 11110. Något senare var han tillfälligtvis död, man kan utan vidare påstå, att få saker genom den mänskliga historien har inverkat mera förkortande på tiden för livsåterstoden, som ett statsmannamässigt motarbetande mot Centralbanksystemet.

The Times beskrev också vad det egentligen handlade om:

”If that mischievous financial policy, which had its origin in the North American Republic, should become indurated down to a fixture, then that government will furnish its own money without cost. It will pay off debts and be without a debt. It will have all the money necessary to carry on its commerce.

It will become prosperous beyond precedent in the history of civilized governments’ of the world. The brains and the wealth of all countries will go to North America. That government must be destroyed or it will destroy every monarchy on the globe.”

Kanske inte så populärt i alla kretsar då alltså, men nu skriver vi snart 2011 och nu har den tekniska systemfunktionen fallerat bortom all räddning genom passerandet av skuldmättnadspunkten, så nu accelerar skuldsättningen exponentiellt samtidigt som betalningsförmågan viker i en spegelvänd omfattning.

Leva är att känna och många kommer inom kort att känna sig mycket levande.

Julifiering

Andlighetens närvaro kommer allt närmare den moderna människans medvetenhet, därav önskar jag alla en riktigt god och eftertänksam jul.

Skuldifie-Ring

I ett egennyttigt, orättvist och ohållbart system, så angrips alla deltagare förr eller senare och systemet lämnar sedan deltagarna sårbara för exploatering och efterkommande förfall.

Detta är även de bakomliggande orsakerna till den skuld och den obalans som vi finner i det rådande finansiella systemet av idag och som först måste lösas för att göra någon reform av detta system hållbar. Skuld hos den enskilde kan inte mera utgöra det bärande värdet på valuta. Och detta inbegriper givetvis att även omfatta behandlingen av missbruket såsom främjande av ett globalt handelssystem, som till sin natur blir orättvist och obalanserat till förmån för oligarker som alldeles oavsett politisk inriktning runt om i världen får de större vinsterna för sig själva och som lämnar den breda massan av folk relativt fattiga och exploaterade.

Och missbruksbehandlingen måste också inkludera bekämpningen av utkämpandet av ofonderade krig för att skydda och främja privilegierade kommersiella intressen, eftersom all den stund som någon behövde spara ihop till sina krigskostnader, så skulle nämligen alla krig upphöra. Vidare behandling måste vara medicin emot en politisk finansiering av system som är föga mer än mjuka transplantat och en öppen inbjudan till korruption av särintressen.

Den systemiska behandlingen måste börja med åtgärder emot det försvagande system för beskattning av monetära särintressen på varje affärstransaktion i form av avgifter och provisioner samt missbruk av systemet med pengar, som är lite mer än bara ett bedrägeri som utförs av privata intressen till förmån för ett fåtal på bekostnad av många.

Om du vill ha ett enkelt ett mått på detta, titta på medianlönen i världen och var någonstans vem tjänar vad.

Girighet är inte bra för andra. Girighet är därför en sjukdom på samhällskroppen, en abberation, avvikelse från enkla och ärliga ambitioner och därför nödvändig att bestämma till sin form så som en överdrift. Denna enkla skillnad kan annars komma att gå förlorad om ett folk inte längre klara av att kunna skilja mellan dygd och synd, ära och ändamålsenlighet, aptit och frosseri, medel och mål. Varje stor religion och varje skola i filosofi varnar därför genom historien för farorna med otyglad och oreglerad girighet.

Och ändå är det denna generation i informationens tidevarv som skulle komma att göra en gud av girigheten, men i rättvisans namn så skall det väl också sägas att de flesta, de kan verkligen inte förstå vad det är som de gör och hur och vem det är som de tjänar.

Girighet, ofta i sällskap med hybris, är ett redskap för korrumperande inflytande av makt och dårskapens triumfer. Girighet är smittsam, och den angriper förnöjsamheten i samhällets centrum och omvänder den istället mot anarki och förtryck.

Girighet är konsumtionens bottenlösa hål som konsumerar per person i en ändlös strävan att tillgodose behov utan att någonsin nå tillfredsställelse

Alla system som främjar girighet, frosseri och OMÄTTLIGHET som sina högsta strävanden och grundläggande ideal, är kulturer av perversion och missbruk på en skala i paritet med det antika Rom, en obalanserad förolämpning mot naturlagarna vilka aldrig erkände den Kejserliga gudomligheten, som med en dödlig attraktion lurar, misslyckas och själv- förstör.

Vad västvärlden har idag är inte marknader av kapitalism som belönar förtjänster och arbete av individer, utan snarare en produkt av oärliga och oordnade sinnen, ett system av bedrägerier och plundring av privilegierade oligarker maskerade som rättvisa och ärliga marknader för berättigade värderingar och prisbildning .

Eftersom den fria marknaden är så svag politiskt, så är de former av kapitalism som föreligger i många länder väldigt långt från den ideala rollen. De är istället korrupta versioner, där mäktiga intressen hindrar att konkurrensen verkar i sitt naturliga sunda element.

Bankerna måste föras tillbaka till kontroll från samhället, och det finansiella systemet reformeras och med balans återställas till att beskriva ekonomin, innan det kan bli någon varaktig återhämtning.

Religionering och påkomsten av julen

Detta ett av mänsklighetens första stora politiska styrmedel, som av någon helt outgrundlig anledning fortfarande i dagens informationsklimat, är en fråga som åsätts eller snarare tillåts att ta helt orimliga proportioner, all denna upplysning till trots, och nu anfäktas det att de intellektuella dessutom åberopar detta synnerligen infama styrmedel för de oupplysta.

Ibland jungfrufödslar, heliga andar, brinnande buskar och allehanda mycket obskyra svårförklarligheter, så fortsätter detta spektakel fram igenom historiens förlopp, och knappast någon enda individ anser att detta sker genom någon särskild individs egna vilja, ja förutom guds då förstås, för det vore ju förmätet att påstå att det var någon annan som aktivt drev frågan.

Att det i religiösa sammanhang inte sällan skrivs i luftigt format, kan också läsas som att torftig förståelse råder i betraktelsen

Om denna beskrivna intellektuella elit som nu hänger sig åt religiöst anfäktande, skall utgöra exponenten för den Svenska befolkningen genom sin representation, så torde detta i alla händelser vara en exemplarisk bild, för avhållsamhet ifrån intellektuellt övermod om än inte så mycket annat.

Och den intellektuella eliten fyller därigenom en viktig roll i den Svenska självmedvetenheten.

Så jag tar det igen om kyrkomötet i Nicaea 325 e.kr först lite översiktligt och sedan lite fördjupat.

Då påve Konstantin hade sitt lilla möte och förbjöd arianismen 325 e.kr, eftersom denna så uppenbart äventyrade den kristna frälsningsuppfattningen, så gjorde man som alla snart (hoppas jag) borde veta, en del andra manövrar med vissa evangelier i rent maktpolitiska syften, som till exempel inte precis stärkte kvinnans ställning.

Främste kvinnoförtryckande maktspelare och Arianism bekämpare, var den kanske inte fullt så sympatiske Athanasios, vilken alltjämt var en av de mer inflytelserika ibland den Grekiska Kyrkans fäder.

Denne Athana´sius ( i sin ursprungliga stavning) såg alldeles klart den då förstående faran i arianismen och dess utbredning, och hur denna kunde komma att äventyra hela den kristna frälsningsuppfattningen.

Den maktpolitiska problemställningen, kunde redan då bedömas se ut på följande vis.

Om Kristus skall kunna frälsa människorna med någon trovärdighet som förebild, så måste han vara en verklig gud som guds son, inte som arianismens form av halv-gud, som en av alla människorna i skapelsen.

Att Kristus var guds son som en del i alltet, skapelsen, var alltså inget som direkt skulle stärka några aktier för det Kristna maktförbundet. Folk måste absolut redan då, ha enkla bilder för det oförståeliga, som de kan se som förståeliga, och helst gärna ta på, det var tanken bakom detta.

Den värde herr Athana´sius kom i delo med den romerske kejsaren vid ett otal tillfällen och landsförvisades hela fem gånger, för sina maktpolitiska utsvävningar, vilka inte alltid förnöjde kejsaren särskilt.
Icke desto mindre, runt år 340 e.kr så vistades Herr Athana´sius under ett par år hos biskop Julius i Rom, där han genom en riktig ogärning, för att vid denna tid, höja den relativa efterfrågan på kvinnor hos män (mäns biologi oförändrad), så genomfördes detta dramatiska propagandanummer till munkväsendets fromma, under förespegling av avhållsamhetens goda, och dess positiva effekter vid en allmän implementering i samhället.

Och Herr Athana´sius gjorde en ännu större förledande insats för att förvirra genusdebatten år 362 då han höll en betydelsefull synod, en slags klerikal dåtida konferens, synoden fick dogmhistorisk betydelse, därigenom att den helige ande samordnades med fadern och sonen, och skapade den heliga trefaldighetens förvirring,

Religion är förklaringen till det som inte människan genom historien inte har kunnat sätta sin logiska förståelse på, och därmed ställer sig oförstående till, så att kalla religion för oförstånd har en viss poäng.

Kristendomen har sitt egentliga ursprung ur dåtidens Palestina, det vill säga den judiska stat som idag närmast motsvaras av staten Israel. Staten Palestina var vid tiden för kristendomens begynnande framträdande en del av det romerska riket. När Jesus levde så spreds dock aldrig kristendomen utanför den judiska staten, men relativt snart efter den omtalade korsfästelsen så började apostlarna via resor att sprida den till de kringliggande länderna. De missionsresor som man bäst känner till är de som genomfördes av Paulus. Han reste igenom och predikade i en stor del av de kringliggande länderna och startade även upp ett antal församlingar, bland annat i Grekland.

De första kristna församlingarna utanför Judéen/Palestina bildades dock i Antiochia strax före Paulus insatser. Även en del andra missionärer reste runt bland de kringliggande länderna och predikade det kristna evangeliet. Och man kan ju i detta redan se dessa predikanter som handelsresande i makt. Relativt tidigt startades församlingar i bland annat Pergamus, Thyatira, Sardes, Filadelfia, Laodicea, Efesus och Smyrna. Dessa brukar kallas de sju församlingarna i mindre Asien.

Det antas att de första apostlarna kom till Rom cirka år 42. Enligt romersk-katolsk tradition så var Petrus den första aposteln att besöka Rom, men det finns emellertid inga konkreta bevis för detta. Vad som man däremot vet säkert är att Paulus besökte Rom år 63, då han satt i husarrest under två års tid i väntan på en dom. Paulus resa till Rom beskrivs i kapitel 27 och 28 i Apostlagärningarna.

Paulus transporterades som fånge till Rom efter att han hade vädjat till kejsaren vid ett tillfälle då de ledande judarna i Jerusalem hade anklagat honom för brott och fått honom fängslad två år tidigare.

Makt var makt redan då liksom snus och strunt.

Efter ett tag så började därför Rom se de kristna som ett hot. En av de främsta anledningarna till detta var inte osannolikt den mycket snabba tillväxten hos den kristna kyrkan. Den mest kända av de romerska kejsarna som förföljde de kristna är nog kejsar Nero (37-68). År 64 startade han en stor brand i Rom, vilken kejsaren skyllde på de kristna. Misstankar restes inte oväntat(främst från kristet håll) att det faktiskt var kejsaren själv. även om det inte var rent personligen, som hade startat branden för att få en anledning att ge sig på de kristna. Efter branden så startade en massiv förföljelse av de kristna i Rom, under vilken bl.a. apostlarna Paulus och Petrus avrättades. Den förföljelsen var massiv, men än så länge till största delen inskränkt till huvudstaden. Makt var makt och strunt var strunt redan då

Det följande århundradet fick de kristna utöva sin religion relativt ostört. De som utövade den nya religionen var fortfarande ändå relativt få och den romerska statsmakten lät dem för det mesta hållas.

Under slutet av 100-talet började emellertid att antalet utövare att växa mycket snabbt utifrån att den dåtida vetenskapen inte på långa vägar klarade av att förklara de olika frågeställningar som människor gjorde gällande i sin tillvaro. De kristna med sin tro på en gud gjorde det därvidlag omöjligt att acceptera kejsardyrkan. Statsmakten i sin tur började därför se de kristna som ett alltmera direkt hot efterhand som dessa blev allt fler. Under slutet av 100-talet och ända in i 200-talet så accelererade därför förföljelserna drastiskt och utvidgades även till att gälla resten av riket.

Trots svåra förföljelser fortsatte medlemsantalet i de kristna församlingarna att öka. Vetenskapens framsteg var som lätt inses fortfarande tämligen begränsade. Förföljelserna blev därför än värre under 200-talets andra hälft, men en vändning var dock nära förestående. Under kejsar Diocletianus i slutet av 200-talet så skedde dock de sista riktigt stora och statsstödda förföljelserna av de kristna.

Under tiden fram till 313 då kristendomen blev förklarad laglig, så avrättades tiotusentals kristna, och ibland dem flera biskopar och andra ledare inom kristendomen. En del av de kristna lät sig dock naturligtvis avsäga sin tro för att rädda livet. Snus var ju snus redan då.

Som en följd av förföljelserna, så levde de kristna av naturliga skäl ett mindre framträdande liv i Rom. De firade sin gudtjänst i sina hem, och de tilläts inte att bygga några egna kyrkor. Den mest fascinerande delen av de kristnas levnad under denna tid i Rom torde därför vara de mängder med katakomber i Rom som de utgrävde som gravplatser.

De kristna ansåg utifrån sin dåtida förståelse att man skulle begrava de döda hela i marken, men mark var dyrt, och de kristna var rädda för att gravarna skulle skändas så de köpte mark precis utanför gränsen till stadskärnan och grävde ut mängder med stora katakomber där de döda begravdes.

Med tidens gång så blev fler och fler romare kristna, och även en stor del av den inte alltför begåvade överklassen. Men detta innebar att förföljelserna inte längre var möjliga att upprätthålla i samma omfattning för makten och de upphörde därför med tiden.

År 313 så förklarade även därför kejsar Konstantin kristendomen laglig, och de kristna kunde därmed börja verka öppet. Detta fick till följd att mängder med kyrkor byggdes under en kort tid över hela romarriket Även kejsar Konstantin blev ”kristen”, för snus var ju snus och makt var ju makt redan då.

Några av Konstantins efterträdare försökte att avskaffa religionsfriheten för de kristna dock utan någon större framgång. Antalet kristna församlingar fortsatte att öka och år 385 blev kristendomen statsreligion och enda tillåtna religionen i riket. Man kan säga att snuset då hade blivit makten även om det i folkets ögon betraktades lite annorlunda.

Några decennier senare var Romerska riket i princip helt kristet – det sista motståndet (från kejserliga krafter inom den romerska staten) mot kristendomen nedkämpade kejsar Theodosius på 390-talet. På 380-talet hade situationen således blivit den omvända då det var de kristna som istället började förfölja andra oliktänkade och riva ner flera tempel. För snus är ju snus.

 År 391 så lät Kejsar Theodosius den store, som själv var kristen, avskaffa religionsfriheten och införde kristendomen som statsreligion, i sann maktspelar anda, de gudomliga interventionerna tyder i alla händelser inte på någonting annat än att gud måste ha varit upptagen med annat än att skona människor

Kristendomens slutliga seger över de gamla religionerna cirka år 400 ska emellertid inte tolkas allt för bokstavligt. Förkristna trosuppställningar levde vidare parallellt med kristendomen lång tid därefter hos breda befolkningslager, inklusive många ämbetsmän, vilka av naturliga skäl då som nu var mer intresserade av den egna makten.

Det var vanligt att man kallade sig kristen samtidigt som man trodde på diverse onda andar med mera. Alltså precis som dagens svenska socialdemokrater gör. Faktum är att kristendomen därför så småningom tog upp flera förkristna trosuppställningar. ”Goda demoner” blev t.ex. änglar och onda andar, demoner m.m. som samarbetade med djävulen blev också en del i den kristna läran under medeltiden.

Kristendomen upphöjelse till statsreligion innebar att kejsarens roll förändrades, åtminstone ytligt. Från att i princip ha varit en gud själv, så blev kejsaren istället guds ställföreträdare på jorden, vilket givetvis inte ställde samma krav på övermänskliga förmågor. Kyrkan knöts därmed till nästa övernaturlighet, staten och kejsaren/kejsarnas kontroll över kyrkan blev givetvis mycket stark. Något som fortlevde i många länder ända fram tills demokratins genombrott. Då detta spektakel fortsatte under andra benämningar och nomenklatur.

Att Konstantin den store, vars kroppslängd enkelt överskattas, beviljade de kristna religionsfrihet hade enligt många forskare (åtminstone inte från början) inte så mycket med någon religiös övertygelse att göra, även om han lät sig bli döpt på dödsbädden. Otroligt nog så finns det idioter som trodde att kejsarens tro på sin egen gudomlighet förbyttes till tro på annan gudomlighet.

Efter att kejsardyrkan infördes så fanns det hela tiden , märkligt nog, ett motstånd mot detta. Krafter inom framförallt den då maktlösa senaten ville återgå till dyrkan av de gamla gudarna som åtminstode inte hörde av sig. Detta motstånd fanns fortfarande kvar under Konstantins tid. I valet mellan kristendomen, de gamla religionerna och kejsardyrkan valde Konstantin den store kristendomen. Kritiska forskare anser att detta val ytterst enbart gjordes av cyniska realpolitiska skäl. Vilka svin till forskare.

Helt klart är ju i alla fall att Konstantin den store gynnade de kristna, som gynnade honom själv, även på andra sätt än att bevilja dem religionsfrihet. Han beviljade och finansierade bygget av den första Peterskyrkan. År 321 blev söndagen arbetsfri dag och korsfästelsen förbjöds som straff. Dessa åtgärder bidrog till att de krafter som efter Konstantins död ville återgå till den gamla ordningen fick mycket svårare att driva igenom sin vilja.

Sammanfattningsvis berodde kristendomens seger framförallt på att makthavarna av religiösa eller rent realpolitiska skäl började gynna de kristna. Utan detta stöd hade man knappast gått segrande ur den religiösa strid som varade under flera sekler.

En avgörande persons liv och verksamhet som är på det närmaste sätt förbundna med kampen mot arianismen, är Ahanasios Under den stora upplösningen i de kristologiska debatternas och den arianska intrigens tid, så var han den biblisk-nicenska rättrogenhetens främste bärare och ådagalade såväl i tal och skrift som genom sin okuvliga ståndaktighet under en nära femtioårig kamp och inte mindre än fem landsförvisningar sin hängivenhet för kyrkans tro gentemot den av statsmakt och folkopinion protegerade heresin. För denna man betydde makt mer än snus.

Athanasios var alexandrinare och föddes troligen år 293. Den diokletianska förföljelsens väckande och rensande inverkan på det kristna församlingslivet inföll under hans barn-ungdom, och han ägnade därför tidigt sitt liv åt kyrkans tjänst, var sex år anagnost och från 319 diakon. Från denna diakonatstid härleder sig hans båda skrifter Mot grekerna och Om ordets vardande till kött, i vilka han apologetiskt sökte värna om kristendomens sanningsvärde gentemot judendom och hednisk polyteism. Makten var inte bara makt längre utan hade blivit allt för kristendomen.

Efter den arianska stridens utbrott följde Athanasios sin biskop Alexander som privatsekreterare till mötet i Nicæa 325, där han med flammande övertygelse och skarp bevisning bearbetade opinionen och ibland de till dels föga djupblickande biskoparna fullmyndigt uttryckte kyrkans ännu inte symbolbundna kristologiska medvetande, vilket kan uttryckas som att det som inte kan motbevisas skall betraktas som sanning. Vid biskop Alexanders död blev han därför sedan dennes efterträdare som biskop i Alexandria är 326.

Hans avvisande hållning i den meletianska schismen men framför allt hans antiarianska politik skaffade honom fiender för livet, det fanns trots allt folk redan då som klarade av att tänka själva utan benäget bistånd ifrån en övermakt, vilka därför med alla medel oförtrutet arbetade på att oskadliggöra honom, och därför betecknas nästan varje höjning i den arianska maktsfären med en ny landsförvisning av Athanasios, kejsaren ansåg helt enkelt att han då misskötte sitt arbete.

Sedan Athanasios frånsagt sig varje medverkan till Areios återupptagande i kyrkan, kringspanns han med ett nät av bevisligen falska beskyllningar för bedräglig ämbetsförvaltning och politisk konspiration.

Tänk så märkligt att snus var snus och strunt var strunt redan då.

Ehuru han till fullo rättfärdigade sig, exkommunicerades han på synoden i Tyros 335, där meletianerna anklagade och eusebianerna dömde, och landsförvisades av kejsaren med förevändningen att han utgjorde huvudhindret för den kyrkliga enheten. Snus var ju trots allt bara snus.

Han återvände igen under Konstantins söner (november 337). Från den närmast följande tiden härleder sig hans stora dogmatiska huvudverk, Orationes IV contra arianos, vari han med kritik av arianismens abstrakta dialektiska spekulation söker det kristna tänkandets grundval i Kristi frälsningshistoriska betydelse och med ingående bibelbevisning behandlar Sonens väsensenhet med och personliga åtskillnad från, Faderns. Han kom alltså på att den heliga ande svårligen kunde motbevisas och följaktligen skulle styrka den kristna trosuppfattningen.

I mars 339 måste Athanasios utifrån nya förföljelser rädda sitt liv genom att fly, medan Constantius II med maktspråk insatte en arian på hans biskopsstol. Han uppehöll sig nu länge hos biskop Julius I i Rom, där han bidrog att rikta västerlandets uppmärksamhet på munkväsendet, han uppfann alltså genusvetenskapen i detta. På synoderna i Rom 340 och Sardica 333 eller 334 förklarades därför Athanasius som rättmätig innehavare av biskopsstolen i Alexandria, som då innehades av kappadociern Gregorius, och efter dennes död 345 återinträdde Athanasios i ämbetet oktober 346.

Han bara måste ha varit en av historiens värste maktspelare.

Under 10 år fick Athanasios nu emellertid ägna sig åt sitt stift, och närmast till denna tid hör hans redan förut framgångsrikt bedrivna strävan att närmare förbinda munkväsendet med kyrkan genom att ordinera munkar till prästerliga ämbeten. Egyptens munkar lyssnade till honom som till en kristen heros, och i deras hängivenhet ägde han ett säkert fäste under sina stora kyrkliga strider.

Av egen personlig böjelse förde han också en askets liv, i vart fall utåt, och utformade i sin levernesbeskrivning över den helige Antonius, med vilken han stod i vänskapsförbindelse, helt enkelt idealbilden av en helig världsavsöndring.

Intill vår tid har därför också denna helgonbiografiernas grundkodex eldat skaror till hänförelse för självövervinnelsens och helighetens mysterium. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta åt detta eländiga själsliga spektakel. Avsatt på två arianska synoder 353 och 355 så stannade Athanasius i Alexandria, tills han i februari 356 måste fly från ett överfall under pågående gudstjänst, och uppehöll sig bland Egyptens munkar intill kejsar Julianus’ tronbestigning 362.

Från sitt gömställe i Nitriska bergen lät han skicka ut flera verk som ingrep i de arianska striderna, såsom apologien för sin egen flykt och apologien till Konstantin med skildring av nicenarnas lidanden, vidare sändebrevet om synoderna och de dogmatiskt tongivande breven till Serapion, vilka mot macedonianer och apollinarister framhåller Andens homousi, eller betydande roll i det religiösa sammanhanget.

På de få månader Athanasios år 362 fick utöva sitt ämbete i Alexandria höll han en av de mest betydande synoderna under hela den arianska konflikten. Härifrån daterar sig återupplivandet av det undanskjutna nicenum och det konsekventa hävdandet av den Helige andes samordnande med Fadern och Sonen, varjämte synoden gjorde gällande den av apollinaristerna förnekade fullständigheten av Kristi mänskliga natur. Alltså skapandet av den heliga trefaldigheten. Snus är ju mindre än makt gud bevars.

I sin fjärde exil (oktober 362-september 363) blev han av Julianus fördriven såsom gudarnas fiende, men fick av Jovianus senare tillstånd att återvända. Den sista exilen (från oktober 365) varade blott 4 månader, eftersom kejsar Valens såg sig nödgad att ge efter för folkopinionen i Alexandria, som fordrade att återfå sin vördade och av martyreriets glans omgivne biskop. I godan ro kunde således Athanasios nu gå döden till mötes – han avled 2 maj 373- sedan den av honom oförsonligt bekämpade arianismen visade tecken till att upplösas och förtvina.

Gissa vem som kom på Julen, att fira kristi födelse…

DupeRing

Jag kan konstatera att lydmedia nu rycker ut till försvaret av systemet genom att försöka inbilla folk nödvändigheten i att behöva lida för att bevara det skuldbaserade finansiella systemet med Fractional Reserve Banking och Baselregleringarna. Detta beskrivna behov är ren och skär vilseledning eftersom folk istället för sitt eget bästa borde inse att om inte annat så för sin egen skull, så är skuldfrihet bättre för den egna friheten. Det folk behöver är inte mera skulder för att hantera de gamla skulderna, det folk behöver är ett annat finansiellt system för att mäta och förmedla värden och därigenom möjligöra handel 

När det gäller den globala finanskrisen, om införande av åtstramning som en lösning på problemet, så är inte detta svaret. Det är som att svälta slavar ännu mera för att förbättra deras kondition för att göra plantagen mer lönsam. En plundring av  ”stora huset” och ladorna för att mata slavarna, åtminstone tillfälligt, det är inte heller svaret. Problemet är naturligtvis själva slavsystemet.

Nationella konstitutionella kreditsystem är lösningen.

Eurogeddon

Den politiskt mediala makten kan välja att antingen ljuga för skattebetalarna, eller så kan den ljuga för sina kreditgivare, europeiska myndigheter har nu lärt sig detta, men att göra båda dessa saker samtidigt, det är som vi strax skall konstatera mycket svårt.

Den nu föreslagna EU-politiken som innebär att nuvarande prioriterade långivare(bankerna) till ekonomiskt drabbade stater, inte kommer att drabbas av förluster på sina utgivna lån men att framtida privata långivare kommer att tvingas att dela förluster med skattebetalarna, är bara så urbota irrationell, så dömt att misslyckas, att den faller ur riket för vanligt sunt individuellt tänkande och in i det geografiska tillämpningsområdet för hjärnskador och masspsykos.

Europeiska unionens medlemsstater har förra veckan hållit ännu ett av dessa fabulösa och snart nog oräkneliga toppmöten, där de ”skapade” en permanent fond för att låna ut medel till finansiellt instabila medlemsstater enligt så kallade stränga villkor avseende finanspolitiskt ansvar. Bara en sådan sak kan ju få vem som helst att fundera på hur det själsligen står till hos de inblandade i detta?

Precis samtidigt, så undertecknade finansiella ledare för den numera 27-länder stora Europeiska unionen, ett uttalande från eurozonens finansministrar som säger att privata långivare måste dela förlusterna, från fall till fall, i händelse av någon form av omstrukturering av statsskulden hos ett land efter 2013. Alltså, ingen skall ännu så länge behöva bära några förluster och om det ändå dyker upp situationer som vi måste hantera, så får vi helt enkelt laga efter läge.

Så låt oss därför rekapitulera lite, eftersom detta egentligen är helt bisarrt som ett nationellt finansiellt ledande betraktat: Långivare(bankerna) till Irland eller de andra instabila staterna kommer inte att behöva ta en förlust nu, men om de håller sig lugna och väntar fram till 2013, då de kommer att få ta förluster tillsammans med skattebetalarna. Jaha, detta låter ju inte direkt som något väldigt bra säljargument för statobligationer..

Och den nuvarande rundan av räddningsaktioner som alltså syftar till att skydda systemet från Irlands och Greklands omedelbara haveri och fram genom de närmaste åren gör bara sjukdomstillståndet värre. Att det då ovillkorligen måste bli mycket farligt att ha lånat ut någonting alls till dessa länder, eftersom deras ekonomier kommer att ha krympt och bördorna av skulderna kommer att ha blomstrat, det kommer ju att innebära att privata långivare kommer att vara på kroken antingen de då vill detta eller inte och det kommer dessa tvivelsutan att ha förstått.

För att så lägga lök på laxen till detta, så kommer den europeiska stabilitets mekanism, vilket är namnet på den nya fonden, alltså egentligen bara att innebära en högre risk för alla borgenärer utom då givetvis Internationella Valuta Fonden, vilket innebär att i en händelse av en nationell konkurs, så skulle IMF få betalt först. Kreditvärderingsinstitutet Fitch tittade lätt misstänksamt och något förvånat närmare på denna bestämmelse, och sade helt riktigt att detta kan nog leda till lägre betyg på skakiga nationer inom euroområdet, men vilken agenda som IMF spelar efter det vill ändå ingen säga rakt ut.

Det enda sätt som man såg som tillrådligt för att kunna realisera detta vansinne, var således om man kunde hitta en mycket rik långivare utan egna möjligheter att skapa föreställningar om framtiden. Man kan ju riktigt se hur Jean Claude Trichet sitter och peppar sig själv som Europée.

Hmm, låt oss se, en rik organisation med begränsad förmåga att fullt ut föreställa sig ett framtida tillstånd – det bara måste vara Europeiska Unionen!

Få privata långivare kommer att hålla runt, alla kommer att hålla tunt och de kommer givetvis att sälja sina statsobligationer och den enda köparen kommer att vara EU eller ECB, som i sig själv förstår denna besvärliga situation och därför egentligen är oerhört ovillig att spela med i denna kuliss. En deltagande politiker kan aldrig räkna med en annan plats än på historiens skambänk efter ett deltagande i denna fars.

Tyskland och Frankrike är båda nu så ovilliga att vidare delta att båda dessa nu anför principer som argument i sak och dessutom uppenbarligen är villiga att betala för dessa principer, genom att de som exempel vägrar att förhandla om förslaget till gemensamma europeiska obligationer och vidare förväntas att motstå alla vidare försök till att öka storleken på den finansiella stabilitets fond som nu skall användas för de kommande räddningsaktionerna.

Tyskland och Frankrike började i oktober att kräva att privata borgenärer(bankerna) skulle vara med och dela på den smärta som ett nationellt finansiellt haveri skulle medföra, detta skapade omgående en mini-kris inom euroområdet och förde med sig ”räddningen” av Irland. Jag säger ”förde med sig”, eftersom alla rationella bedömare insåg att Irland inte kunde betala skulderna för sina banker och trots detta lovade att göra så. Så vad ännu mera uppumpad bokföring skulle kunna innebära, det vill ingen tänka på.

Privata borgenärer (alltså banker) visste och vet alltjämt att Irland är på kvalificerat obestånd, liksom Grekland och mycket troligt så även Spanien, men dessa banker visste också att eftersom det inte finns någon möjlig flyktväg från eurosamarbetet och utan någon uppenbar vilja att avsluta själva unionen eller alltså att sänka några insolventa banker, därför att deras utlåning var någorlunda säker.

Tyska och franska skattebetalare vet detta också och de kan väl inte sägas vara så där överdrivet glada, eftersom detta innebär att deras skattepengar ska hamna i ekonomiska periferin under många år framöver, ja rentav under överskådlig tid. Därför finns nu detta tyska och franska tuffa tonläge och deras krav på att privata fordringsägarna skall betala i framtiden, vilket alltså i sin tur tvingar investerare att agera på sin egen analys av insolvens och sälja.

Lite sarkastiskt kan man säga om girigheten i detta, att privata pengar är ju trots allt ganska så glada för att få fortsätta att finansiera konkursmässighet, men endast så länge som detta moraliska hazard spel mot det allmänna, är underförstått till att det innebär att garantierna från makten fortfarande är i kraft, alltså att skattebetalarna skall hållas skuldsatta i en allt högre utsträckning.

Varför har inte då dessa systemiskt svaga bindningar inom euroområdet stigit och givit återverkningar i en ännu högre utsträckning?

Tja, förutom det uppenbara faktum att Europeiska centralbanken redan aktivt köper statsobligationer, är det faktum att investerare inte riktigt kan tro att Europeiska unionen är något allvarligt i en jämförelse med en bank.

Både banker och politiker vet att när detta kommer ut till allmän kännedom så kommer det att bli en katastrof för bankerna och en förödmjukelse för politikerna, så att tvinga privata borgenärer till att realisera förluster, det kan orsaka en bankkris. Så, nej inga realiserade förluster och ingen vidare eftertanke, makten framför allt.

Bankerna satsar därför, åtminstone ännu, på att EU kommer att ljuga för skattebetalarna, eller till och med för sig själva, snarare än för bankerna.

Min gissning är därför att vi fortsätter så här ett litet tag med periodiska kriser som tvingar EU att pantsätta allt mer pengar till medlemsstaterna utan att ens överväga att erkänna att de egentligen är insolventa eller kommer att tvinga sina privata borgenärer att bära några förluster. Min tveksamhet ligger nog främst i min egen osäkerhet på hur pass kokta olika länders bokföringar egentligen är, men jag tror att det Spanska högmodet i kombination med refinansieringen i januari, helt kommer att konkludera läget.

Detta beteende slutar systemiskt annars bara om en av följande tre saker inträffar; marknaden beslutar att den inte kommer att låna(köpa statsobligationer) ut pengar till Tyskland och Frankrike längre, de svaga nationerna gör revolt från åtstramningen/skulden eller att skattebetalarna i Tyskland och Frankrike beslutar sig för att eurogeddon är att föredra för dem själva, alltså egna nationella vinning.

Helms Deep är Help´s deem

Den gamle mannen kände sig både upprymd och sorgsen där han stod på bröstvärnet på borgen och tillsamman med de andra skyttarna utgjorde den främsta linjen av de kommande  fientliga handlingar som skulle vederfaras en angripare.

Han var numera lite till åren kommen och egentligen för gammal för aktiv strid, men i ljuset av angriparens överlägsna antal så hade härföraren, denne buttre främling som var så olik den vanliga ledningens så uppenbara medvetenhet, beslutat att alla som på något sätt kunde bidra till borgens försvar, skulle delta i den kommande kampen.

Mörkret började sänka sig över dalen samtidigt som en råkall vind ifrån sydväst kom svepande, en vind som även bar med sig det dova dunkandet av trummor som signalerade takten hos en marscherande här under förflyttning. Så säkra de måste vara på sig själva tänkte mannen som hade någon bildning i krigskonst och som därför visste att effekten av överraskning enbart kunde överträffas av de dåliga förberedelserna hos den angripne.

Utifrån detta så drog mannen slutsatsen att när någon så öppet signalerade sin ankomst, så berodde detta i alla händelser inte på att man i någon större utsträckning avsåg att dölja sin närvaro, vilket ju å andra sidan mycket väl kunde vara en speltaktisk manöver. Men de geografiska förutsättningarna gjorde gällande att så länge som angriparen var tvungen att böja sig inför naturlagarna, så länge måste också uppmarschen till utgångsläget för anfall ske på möjliga sätt.

Mannen kände en stigande upphetsning av trummornas dunkande samtidigt som han var väl medveten om den buttre härförarens envisa förmaningar, om att ingen fick agera förrän signal gives, detta för att inte förstöra effekten av överraskningsmomentet.

Befälet över den avdelning skyttar som mannen tillhörde började plötsligt och nästan skrämmande att rabbla order om riktningar och angivelser av mål. Mannens upphetsning förbyttes mot en plötslig nervositet samtidigt som avdelningsbefälet kom fram till mannens postering. Proceduren med riktningar och avstånd var förvisso inte alls okänd för mannen, men likafullt så fann han det i nervositeten svårt att minnas vad det var för information som han just hade blivit delgiven.

Tystnaden föreföll helt plötsligt öronbedövande för mannen som kände en plötslig lust till att allt skulle vara över, alldeles oavsett vad detta nu skulle komma att innebära.

Skyttar, ANLÄGGNING ekade som ett piskrapp genom tystnaden, som genast framstod som ett rent marknadssorl vid en jämförelse med den andäktighet som nu istället infann sig hos mannen. Det var som luften hade försvunnit och allt levande därmed, mannen längtade sig plötsligt därifrån av hela sin uppenbarelse, han ville inte dö och han ville inte döda någon annan heller.

Plötsligt så mindes mannen inte någonting annat än det mål som han hade i sitt sikte och han undrade när de andra skulle skjuta och om de skulle skjuta på samma mål som mannen. Så såg han en rörelse i siktets ögonvrå och han tyckte sig höra kommandot, ELD! Det var en hörvilla, en vanföreställning, kort sagt fel. Han var ensam om att ha avfyrat sitt vapen för tidigt.

Hur illa kan det bli.

I dag så övar Syd Korea skarpt  i anslutning till Nord Koreanskt territorium, samtidigt så gör lydmedia sina plikt och informerar om att både Judendom och Islam är mycket illasinnade individer som om de inte skall tillåtas att slå ihjäl varandra själva, i vart fall bör hjälpas till detta på traven.

I Dagens Nyheter 1944-11-25 så skriver Wilhelm Scharp en artikel som kanske kan ge lite ljus åt någon.

”Med förundran och beklämning ha många demokratiskt och nationellt tänkande svenskar följt denna skolas tillkomst och utveckling. Samtidigt som stor möda och kostnad nedlägges på att utreda förutsättningarna för en ny svensk skolordning, som skall bli grundvalen för våra barns uppfostran till effektiva och lojala samhällsmedborgare, i vårt fria svenska samhälle, ha samma personer som stått i spetsen för denna skolutredning – statsrådet Bagge -generaldirektör Holmberg och professor Erik Wellander – aktivt lånat sin medverkan till upprättandet av en av de mest effektiva och farliga centraler för öppen eller inlindad nazistpropaganda som tänkas kan.” 

”Ha dessa herrar ens tagit del av den första satsen i denna för alla tyska skolor gemensamma och bindande programskriften? 

Denna lyder ”Den tyska skolan är en del av den nationalsocialistiska uppfostringsordningen, den har till uppgift att i förening med andra folkuppfostringsmedel, men med de för den säregna uppfostringsmedlen, forma den nationalsocialistiska människan.

Makten har alltid satt maktens väl i främsta rummet, och det är den som äger pennan som bestämmer vad som skall skrivas, och ingen annan.

Och den svenska dumheten i form av ignorans, den bara måste vara så oändlig att man får tacka Michael Moore för det fina berömmet angående det svenska rättsväsendet.

Denna skrevs i November 2007.

 

Konsumtionssamhällets avslutning.

Vi lever nu på lånad tid med en lånad levnadsstandard om detta finansiella system verkligen skall bestå. Vi är nu så överskuldsatta både som nationer och individer, att oavsett om så återbetalningstiderna utsträcktes till evigheten, så skulle skulderna inte kunna betalas tillbaka.

Ungdomar har alltmera börjat inse att de inte har någon egentlig ekonomisk framtid.

Dessa ungdomar har nu blivit de fattigaste individerna inom de olika samhällsskikten. Och dessutom vidare så förblir dessa ungdomar, alltså ändlöst släpandes på ett berg av skulder som de aldrig kommer att bli av med.

Och endast den som inte häftar skuld är ju som bekant fri att välja, skuld är ju tvång per definition.

Bortsett från några få enstaka kampanjer, så har inga seriösa försök gjorts för att informera det svenska folket, om omfattningenpå den globala finans- och valutakrisen, eller hur denna skall kunna tacklas med hjälp av en lagstiftning, och i detta en lagstiftning som skyddar människorna i stället för att rädda banker och dessas bankirer, det är ju dessa bankirer tillsammans med ett statligt bistånd, som ju de facto har gillrat denna skuldfälla för mänskligheten.

Kanske allra minst så är våra riksdagsledamöter, vilka är nödvändiga medspelare i processen för att skapa de lagar, vilka kan ta samhället igenom denna kris i antågande, tycks förstå ens det minsta av de processer som de nu är, eller nu kanske främst har varit delaktiga i.

Ingen, eller i vart fall väldigt få, tycks ana om vad som egentligen just nu händer i verkligheten.

Trots de många signaler som har kommit fram i massmedia om bankpanik i England, kollapsande bostadsbubblor i USA, stora förluster ibland banker och finansbolag inklusive svenska SEB och SBAB, den senare med 25 miljarder kr i värdepapper som inte kan värderas då de är osäljbara, samt vidare dollarns kollapsande värde, så reagerar inte någon.

Framställandet av allt detta som en tillfälligt varande ”oro” på den amerikanska bostadsmarknaden, det är rena rama bedrägeriet, och ingenting annat. Det samlade perspektivet av dessa signaler är helt oemotsägligt, till sitt konsekvensförlopp.

Nåja, bolåne bubblan har ju förvisso kollapsat, och denna kollaps hotar miljontals familjer i USA och andra länder med den värsta sociala krisen sedan 1929, men denna kollaps är likafullt bara toppen på isberget av spekulation och kasinoekonomi, som har byggts upp som en växande bubbla successivt allt sedan Bretton-Woods systemets kollaps 1971. Så bolånebubblan med dessa Subprimelån, det är egentligen den lilla kollapsen i den stora, lite förenklat uttryckt.

Den enda systemiska anledningen till att hela systemet faktiskt inte redan har rasat ihop totalt – 1982, 1987, 1998, 2000, eller vid något senare tillfälle – det är det faktum att centralbankerna återkommande har skapat nya finansbubblor, och att i dessa bubblor så har värdelösa finansmedel och pappersinstrument dessutom använts som tillgångar för att kunna göra möjligt att ytterligare låna mer pengar, och spekulera mera och vidare i en karusell, som likt för att skapa yra barn på tivoli, efteråt kommer ett skapa ett illamående, av större eller mindre natur.

Samtidigt i detta så har krediter, pengar, pensionsfonder och andra finansiella medel förflyttats till den finansiella delen av ekonomin i stället för till investering, som i sig egentligen borde ha skett, i den produktiva ekonomin i Västeuropa och USA, alltså investeringar i infrastruktur, industri, sjukvård och utbildning.

Nedläggningen av nära nog all produktiv verksamhet i väst, har istället ersatts av en import av billiga konsumtionsvaror från Asien och andra delar av världen.

En betydande del av konsumtionen drivs nu istället genom korta kreditkortslån och handelsbalansen emellan USA och Asien jämnas ut med hjälp av att Federal Reserve trycker sedlar och statsobligationer.

Nu vill emellertid inte marknaden längre köpa dessa värdelösa papper i samma utsträckning, och hela finans och valutasystemet balanserar nu därför på ruinens absoluta brant. Ett havererande land får ovillkorliga och dramatiska konsekvenser för BIS och IMF.

Den lösning som centralbankerna i USA och Europa tar sin flykt till är att översvämma finansmarknaden med ännu mer billiga fiktivkrediter, som är avsedda till att mätta de finansiella likviditetsunderskott, som ju mera är problemet snarare än dess lösning.

Detta kommer att köpa lite tid för spekulanterna på finansmarknaderna, men detta gör även att kollapsen då naturligtvis blir ännu större och mera kännbar för både individer och nationer, när väl denna kollaps kommer.

Bankirerna agerar egentligen inte heller de, riktigt klokt eller rationellt, när de nu börjar  offra sig själva i försöket att rädda det övergripande systemet.

Man kan fullt med fog absolut ogilla mycket av vad bankerna har gjort genom åren, men man måste likafullt även förstå att banker behövs i en modern ekonomi. Det är de systemiska funktionerna i sig själva som brister och som gör den finansiella sektorn oproportionellt stor i förhållande till den ekonomi som skall beskrivas.  

Dessa banker skall och måste alltså styras och kontrolleras genom statliga regleringar.

Det fungerar givetvis inte systemiskt att ha privata aktörer som skapar valuta med sig själva som tillgodohavare för värdet på skulden som skapas och ännu värre att låta bankerna ta betalt för denna galenskap. Då hamnar alltid hela ägandet hos banken.

En uppgift nu för det svenska folket, är en historisk uppgift under den närmaste tiden och detta är att delta i utformningen av ett nytt finanssystem, ett rättvist och verklighetsförankrat system. Vilket naturligtvis i sin tur implicerar skapandet av ett uppgraderat juridiskt system.

Vad sedan detta betyder i praktiken, är att först bygga en brandvägg emellan det finansiella värdepappret, och den reala fysiska förädlingsvärdeskapande ekonomin.

Vi måste sedan skapa nya krediter som investeras i byggandet av nationens fysiskt fördelningsbara och förädlingsvärdeskapande ekonomi.

I Sverige talas det i Regeringsformen om det allmännas ”särskilda åliggande” att skydda sina medborgares rättighet till boende. (1 kapitlet 2§).

I Sverige måste medborgarna nu, om de inte vill förslavas, skapa de lagliga medel som krävs för att skydda sina invånare i landet Sverige. Vid fastighets- och bankkrisen 1991, så agerade regering och riksdag obetänksamt men helt som vanligt, för att istället skydda bankerna och nära nog krossa det svenska folket och byggindustrin. Tiotusentals produktiva företag gick i konkurs som till en följd av detta.

Dessa företag fick naturligtvis ingen hjälp, och de svenska skattebetalarna har betalat notan, och betalar fortfarande av detta i form av en ökad strukturell arbetslöshet, fortsatt åtstramning och så vidare.

Nu måste individerna själva enskilt dra lärdomarna av krisen 1991. Ett positivt initiativ togs senare av banklagskommittén, vilken föreslog att nästa gång som svenska banker är konkursmässiga, så skall dessa banker ställas under en offentlig förvaltning, så att staten kan skydda hushållens gjorda insättningar upp till en kvarts miljon. Här måste den stora massan begripa att de tjänar på att bli av med sina skulder till bankerna i en jämförelse med att få behålla sin avistainlåning till bankerna. Hur svårt detta nu kan vara att förstå.

Bostadslån måste ses som en annan typ av lån, än finansiella lån, då människor behöver obestridligen och rent faktiskt någonstans att bo.

Med tryck ifrån det svenska folket, så måste Sveriges riksdag och regering nu agera för att skydda tryggheten i samhället, och vidare ta ett fullt ansvar för att återuppbygga nationens potentiella produktionskapacitet.

Detta betyder även att nya statliga krediter med låg ränta måste skapas och detta för att finansiera storskaliga satsningar på infrastruktur, transporter, energiproduktion, vattensystem, vetenskaplig forskning, sjukvård och utbildning, för att återuppbygga Sveriges industriella produktivitet och skapa nya produktiva arbetsplatser.

Ungdomar skall inte behöva välja, emellan arbetslöshet och olika improduktiva arbeten som telefonförsäljare, torgförsäljare, tidningsutdelare eller som hamburgervändare. Fysisk ekonomi måste få en långt mer framträdande roll i det kommande samhället, och då även vara konkurrenskraftig i ett internationellt perspektiv.

Och nyckelordet i detta är ordet förädlingsvärdeskapande.

Ungdomar måste återigen få tillgång till förädlingsvärdeskapande industri- och produktionsjobb vilka ingår i den fysiska ekonomin. Detta är om ingenting annat, så för samhällets egen fortlevnads skull.

Den korta och kostsamma smekmånaden (nåja 30 år är en rätt lång tid), med att enbart konsumera lånade värden, måste upphöra omgående.

Sverige kan genom sin täthet på naturresurser, återuppbyggas och därmed genom detta bidra till uppbyggandet av en bättre värld. Men då kan vi inte istället samverka för att behålla det gamla och utarmande systemet.

Fattigdom kan utrotas med existerande och rådande teknologier. Det som behöver förändras, det är synen på människor och ekonomi, eller kanske snarast synen och förståelsen för det finansiella systemet som beskriver ekonomin.

Genom mänsklighetens ändå ganska långa  historia, så har mängder av tragedier beskådats, vilka nästan alltid har varit ett resultat av att samhället envist har hakat sig fast, på grund av begränsad information, vid ett ogrundat tankesätt och en därmed påföljande felaktigt bildad allmän opinion.

Den nu sedan 30 år rådande konsumtionshysterin, även kallad globaliserings politik, är egentligen inget annat än en ny form av det forna brittiska imperiets politik, vilket i sig själv enbart är en ren kuliss, med ett förespeglat utseende så som gällande frihandel.

Nationer i detta, inklusive England, var tidigare underordnade de privatstatliga finansiella intressena kring det brittiska Ostindiska kompaniet och handelsbankerna i Londons City. Ostindiska kompaniets egen privatarmé, som senare blev MI 5 och MI 6, var en del av denna organisations medel för att underkuva nationer i Afrika och Asien och för att öppna portarna till den brittiskt styrda handel som alltså aldrig egentligen har varit fri.

Modellen för dessa forna privata arméer är alltså det forna brittiska Ostindiska kompaniets politik. Det är därför inte av en slump så enda delen av industrin i USA, Storbritannien och Västeuropa, som fortfarande tillåts att expandera stort, det är givetvis vapenindustrin som ägs av det gamla vanliga bankkonglomeratet.

Denna bankindustri kontrollerar följdriktigt därför mycket noggrant och i sin tur, det anglo-amerikanska militär-industriella komplexet, med det brittiska British Aerospace Systems (BAE) i spetsen.

BAE kontrollerar även I princip hela den svenska vapenindustrin. BAE har i detta total ägarkontroll över Bofors, Kockums och Hägglunds, samtidigt som de är storägare i Saab och har vidare ingått ett partnerskap med Ericsson Microwave Systems. Man har även samägande i Nobelindustrier, SKF och ABB, där USA:s före detta utrikesminister Donald Rumsfield har varit starkt delaktig, och som dessutom har sålt kärnreaktorerna ifrån ABB till Irak och Nord Korea.  

Så det utifrån det perspektivet absolut ingen överdrift att säga att Sverige ingår och verkar inom det forna IG Farben imperiet. Vilket är helt i enlighet med vad som förevarit alltsedan 1921, och samverkandet med Alfried Krupp i Bofors verksamheten, alltså ett verkande helt i strid emot vad Versailles fördraget syftade till.

Därför är det nu viktigt att befria Sverige från detta historiska ok, och nu faktiskt göra det rätta som är att göra det Svenska landet fritt och självständigt. För att inte falla med detta imperium, när detta nu slutligen och ovillkorligen skall falla så måste vi i detta först stå upp själva, för att inte dras med och falla med andra.

IGF Imperiets nuvarande politik, är att först ge bankerna lite mer tid, detta genom massiva räddningsaktioner med mer fiktiv likviditet, detta genom en expansivt förd penningpolitik av Federal Reserve, BIS, ECB och IMF, en politik vilken kommer driva ekonomin djupare ner i den hyperinflation vars tecken vi ser i de stigande råvaru- och spannmålspriserna i nu.

Sedan avser inte osannolikt detta konglomerat att även ytterligare dra in världen i det angloamerikanska ”efter 11 september”-agerande”, vilket i nu syns som exempel i Afghanistan och Irak, och på detta sätt försöka att skapa en världsomspännande konflikt.

Om sedan detta planerade nästa steg kommer att kunna realiseras, så att USA bombar någon med tillåtelse av omvärlden, då måste vi nog även räkna med att ett globalt krig kommer, vilket mycket väl kan ta den förespeglade formen av ett religionskrig, som kan bli en absolut verklighet.

De omedelbara reaktionerna ifrån Ryssland och Kina kring detta, det kommer naturligtvis att vara att vidta de nödvändiga förberedelserna för världskrig.

Ryssland har som bekant redan påbörjat denna fas, genom att rusta upp sin militära styrka, och omgruppera sig politiskt på många fronter, varav de energipolitiska är ibland de mera framträdande i saken.

Vilken av detta forna imperiums lösningar som än blir verklighet, så kommer denna ovillkorligen att leda mänskligheten in i ett totalt ekonomiskt och politisk sammanbrott, av hela den moderna civilisationen, så som vi har lärt oss uppskatta denna i modern tid.

Nu måste individer samla sina krafter för att undvika vad historien anger att människor bör undvika och i stället bygga goda samhällen.

Och minns att det är bättre att göra om och göra rätt än att förklara bort att det blev fel.

Skogs-Ekeby 2007-11-20

Carl Norberg

Denna skrev jag i December 2008.

Finans i en ring

December 11, 2008

Först Island, Ungern, Ukraina och Lettland, och nu kommer den globala finanskrisens andra våg där det inte längre handlar om att rädda enskilda finansinstitut utan istället om hela nationer. Denna våg brakar nu igång med full exponentiell kraft.

För vår svenska del så handlar det nu främst om att de övriga baltiska staterna Estland och Litauen, likt Island och Lettland, kan tvingas att komma till, bland annat, oss med tiggarstaven., eftersom våra bankers kreditexpansion varit mycket omfattande i regionen.

Det går ju ganska enkelt att hävda att vi därför inte bara som grannar, därför har ett moraliskt ansvar att hjälpa dessa våra grannländer. Men i det här så handlar det lika mycket om självhjälp, detta eftersom de svenska bankerna Swedbank, SEB och Nordea genom mycket aggressiv utlåning, där dessa i praktiken har finansierat dessa länders i relativa termer gigantiska bytesbalansunderskott, detta genom sin eurodominerade utlåning till hushåll och företag i dessa länder genom kreditexpansion och valutabildning på efterfrågebaserad värdegrund.
.
För att rädda bankernas balansräkningar, eller undvika systemhaveri, så gäller det att försöka hjälpa dessa länder att undvika en devalvering, vilket inte är möjligt att undvika.

Sedan är inte frågan om den lönedeflationsprocess som initierats i exempelvis Lettland ändå kommer att leda till samma sak, för det gör den, men för bankernas del har detta den fördelen att anpassningen fördelas över en längre tidrymd.

Inom euroområdet finns det också en lång rad länder som löper överhängande risk att nödgas söka hjälp under allt mera tyngande bördor. Det handlar dels om Irland och Spanien, två länder som efter utlåningsfester och kollapsförlopp av bostadsmarknader med få motsvarigheter, detta i kombination med mycket stora bytesbalansunderskott, ser allt mera instabila ut. Vidare så gäller detta Grekland, Italien och Portugal, samt kanske även Cypern, länder där sociala oroligheter på senare tid har accentuerats.

För dessa länder så faller huvudansvaret för att hjälpa till naturligtvis på de länder som har kreditinstitut med stora fordringar, som är skapade utifrån ingenting, i dessa länder samt även i någon mån de övriga euroländerna.

Men därutöver sitter även EU-länderna Bulgarien, Rumänien och kandidatlandet Kroatien i liknande bekymmer. Problemen kan därigenom smitta Österrike och Italien som har banker med stor exponering mot dessa länder, i form av givna krediter som grundats på efterfrågebaserad prisbildning. Polen har också bekymmer. EU-kandidatländerna Serbien och Turkiet är två länder som är bräckliga vad avser den finansiella stabiliteten med en mycket svag bytesbalanssituation.

Ett faktum är att uthålligheten såväl som sundheten och bärigheten i de senaste årens snabba globala tillväxt framstår allt mera som en ren illusion skapad av fiktivt bildade värden.

Detta eftersom den globala tillväxten har gått hand i hand med dessa växande globala finansiella obalanser/marknader, där vissa länder som Kina, Tyskland, Japan och i viss mån även Sverige, har trott sig ha samlat på hög medan andra länder med USA i spetsen har låtit sina underskott växa.

Därtill kommer kombinationen av stigande priser på tillgångar som möjliggjorts av finansiellt fiktiv ingenjörskonst som har skapat denna valutabildande kreditexpansion, och i slutändan en stigande efterfråga för varor och tjänster.

Allt fler människor och länder har igenom detta system börjat leva på kredit istället för produktion av fysiskt fördelningsbara realvärden.

Den stora frågan i nu är faktiskt hur man ska kunna undvika en kollaps i det globala efterfrågeperspektivet. De nu hårt skuldsatta länderna behöver ju direkt minska sina underskott genom att dra ner sin import, för att undvika finansiell kollaps och bankrutt till rådande inkomst.
Helst så skulle detta ske genom att de ökar sin export, men detta ter sig inte särskilt sannolikt i rådande klimat, med hänsyn till att ingen kan öka sin export utan att någon annan ökar sin import.

Ansvaret kommer därför i första hand att falla på de stora överskottsländerna och då framför allt Kina, Tyskland, Japan , oljeexport länderna och i viss mån Sverige att alltså stimulera sin inhemska efterfråga för att undvika denna kollaps.

Detta ser verkligen inte så där helt lätt ut, särskilt med hänsyn till att dessa överskottsländer kommer att drabbas hårdast av kollapsen i finans och valutasystemen.

Man kan ju undra om någon centralbank misstagit sig i skrivningen mellan stimulera och simulera för länge sedan.