Trons värde Ring

Efterhand som den i medierna så omtalade ”demokratihungern” breder ut sig i geografisk längsriktning i förhållande till oljetillgångarna, så måste faktiskt vän av ordning ställa sig frågan, om den västliga försvarsbudgetupprätthållande kampen mot terrorismen, inte alls borde påverkas av detta?

Att inte den demokratiska rankinglistan för stater med demokratibehov, vilken annars kunde tänkas ha någon betydelse i saken, har med något att göra, det kan nog alla se numera.

Sedan nära nog en halv evighet tillbaka så har ju ledarna för Al-Qaida sagt sig uppvigla mot den arabiska världens diktatorer och kallat dessa för kättare, marionetter och andra epitet för västliga intressen i allmänhet och uppmanat till deras undergång i synnerhet. Nu, i land efter land har människor störtat dessa diktatoriska ledare – och al-Qaida har spelat absolut ingen som helst roll i detta förlopp.

De senaste veckorna har därför goda förutsättningar att bli en epokgörande katastrof för Al-Qaida, vilken gör att Jihadisterna ser ut som ineffektiva åskådare till historien, samtidigt som denna revolution erbjuder unga muslimer helt andra alternativ till demokrati än terrorism.

Att detta även säger någonting om vem det är som egentligen har drivit på Jihaddandet, samtidigt som vederbörande rent egennyttigt har frotterat sig med olja och vapenaffärer, det syns tämligen tydligt nu så här i tider av revolution.

CIA bin Laden eller kanske mera rätteligen USA may been laid in, har det varit tyst om på senare tid. Hans egyptiska ställföreträdare, Ayman al-Zawahri har dock utfärdat tre lätt trevande uttalanden från sitt förmodade gömställe i Pakistan-Afghanistans gränsregion, uttalanden som verkade vara helt ur synk med nyheterna, och som nästan pinsamt nog inte noterade störtandet av president Hosni Mubarak i Egypten, vars regering ändå fängslade och torterade Mr Zawahri under 1980-talet. Mubarak var ju trots allt själva skälet och målet med den verksamhet som Mr Zawahri har uppgivt sig bedriva, men han missade som sagt här att det pågick en revolution, av en eller annan anledning.

Den politiska skicklighetens medie Ring

Någon har sagt att det första offret i krig alltid är sanningen. Jag tror faktiskt att det är en rätt skarpsinnig iakttagelse. Det finns många skäl till varför detta skulle vara sant, och många ursäkter till varför det faktiskt är just på det viset. Naturligtvis så kommer den mest utbredda ursäkten för det uppsåtliga förfalskandet av information att vara att den nationella säkerheten kräver detta. Vi kan ju inte avslöja något av värde för fienden. Vi kan inte låta fienden ha en fördel över oss. Vi kan ju inte äventyra våra trupper. Vilket gör att det där med fienden blir ett användbart kort. Allt sedan Neros dagar har olika operationer genomförts för att kunna skuldbelägga en eller flera parter i önskad riktning, alltså Nero brände Rom för att kunna skuldbelägga de kristna, fler har sedan dess följt i hans konspiratoriska fotspår.

Naturligtvis under krig så finns det ju också en viss legitimitet för vissa av dessa påståenden, men dessa ursäkter blir snabbt i stället till välgrundade misstankar när de väl blir missbrukade.

Då en förklaring eller ursäkt blir misshandlad, alltså då den bland annat används för att förhindra de folkrika staternas folk från att ifrågasätta de beslut som deras regeringar fattar och deras skäl för att gå i krig i första hand, då finns det ett demokratiskt problem. Vi vet kort sagt inte ett jota om vad som egentligen händer just nu i den Nordafrikanska regionen, vad vi vet är att förloppet har haft en stabiliserande inverkan på petrodollarsystemet genom oljeprisökningen och vi vet dessutom även att detta främst hittills har gynnat den part som innehar rätten att skapa dollarvaluta.

Det är ingen hemlighet att västliga regeringar har bedrivit desinformations krigföring mot sina medborgare under en lång tid nu. Main Stream Media har från sin sida inte precis varit ovilliga att hjälpa till att täcka upp sina regeringars smutsiga små hemligheter, under ett bra tag nu, det finns kort sagt, knappt en enda nationellt viktig händelse där en grundläggande teknisk bevisning föreligger i sak, medan förekomsten av hemligstämplar snart är så vanlig att dessa tas för att vara av naturen givna betingelser.

Lagstiftaren gjorde det till ett brott för regeringen i Sverige och i många andra länder att skapa lagar som bryter mot exempelvis pressfriheten, i ett försök att förhindra en sådan situations uppkomst, men detta har nu alldeles uppenbarligen inte fungerat. Pressen köptes förvisso redan på 1930 talet upp och konsoliderades vidare genom företagsetablering, redan för länge sedan, till att användas för att hjälpa till att skapa svartmögel i huvudet på massorna och för att få folk att acceptera ett sätt att tänka, ur ett socialistiskt perspektiv. På detta sätt så har en majoritet av människorna övertygats till att agera på ett sätt som strider mot sitt eget bästa, under förespegling av det omvända men som egentligen bara är fördelaktigt för den mycket fåtaliga eliten.

Den oförstörda dagen

Innan eller före det att olika intryck har börjat att ta ut sin signalmässiga rätt och börjat formatera de tankar som tänks av individen så har såväl jag som andra den bästa möjligheten att tänka våra klaraste och mest opåverkade tankar.

Därför måste många människor gå till arbetet tidigt, så de inte riskerar att börja tänka opåverkat, eftersom livets dag är kort i produktivitetens tecken och detta just därför har så ytterligt lite att göra med den själsliga utvecklingen hos individen. Makten kommer för den skull som någon eventuellt fortfarande var i den tron aldrig att göra sig känd för att främja den individuella utvecklingen, eftersom detta motverkar maktens intressen av att bevara och förstärka sig själv.

Lite tröttande kan det ju emellanåt tyckas vara med detta evinnerliga  malande i mediala charader, men man får i detta helt enkelt dra sig till minnes att de obetänksammas legioner, de representerars av Filistéerna i en av sagorna och som Orcher i en annan saga, i båda dock i formen av en enorm själlös massa som kräver sin mentala näring i form av ett återupprepat mantra för att uppehålla sysselsättningen i uppmärksamheten och närminnet. Så det mediala budskapets förledande närvaro, den lär vi inte undslippa så länge makten kontrollerar media.

Om väldet i våldet

I 43 f.Kr., alltså för över 2000 år sedan, I dagens Silvio Berlusconis hemtrakter så fanns det tre stridande konsulära krafter i  form av Markus Antonius, Lepidus och Octavianus vilka var i full färd med att försöka ha ihjäl varandra för att få kontrollen över makten i Rom, detta efter mordet på Julius Caesars under föregående mars månad detta år.

Var och en av dem hade en för tiden mycket påtaglig fysisk våldskapacitet i form av stridande legioner till sitt förfogande, och Roms skräckslagna senat satt inte minst därför på sina händer och inväntade resultatet av denna trekamp.

Redan då gällde den dogmatiska betydelsen att makt är individens uttryck för ett bristande ledarskap.

I slutändan valde dock emellertid dessa tre män att förena sina krafter och istället för att kriga mot varandra, regera Rom tillsammans i vad som blev känt som det andra triumviratet. Denna konstellation inrättades genom skapandet av en lag som ännu denna dag heter Lex Titia (ge eller ta lite i tiden, beroende på hur man konverterar den romerska kalendern) från 43 f. Kr.

Grunden för det andra triumviratet är i detta av en närmast oerhörd historisk betydelse:

Eftersom gruppen förde sin regim med diktatoriska befogenheter, så utgör detta den absolut sista spiken i kistan av Roms övergång från den typ av republik som Marcus Aurelius eftersträvade till det slutliga maligna enväldet och det Romerska imperiets därmed oundvikliga undergång.

Det andra triumviratet dog ut efter 10 år, då Octavianus ånyo bekrigat sitt partnerskap en gång, vilket då resulterade i Markus Antonius berömda självmord med Cleopatra år 31 f. Kr. Octavianus belönade sig så småningom själv med rikets titel och den ställföreträdande högsta makten, och han betraktas därför allmänt som Roms första kejsare.

Och sedan blev det bara etter värre därifrån. Tiberius, Octavianus efterträdare, var en påtagligt paranoid individ som utifrån att befinna sig som individ i denna extrema maktsituation, utvecklade en lätt avvikande lustbetingad böjelse för avrättningar. Han tillbringade därför de sista tio åren av sin regeringstid, isolerad och helt fristående från Rom, boendes på Capri.

Efter Tiberius kom så Caligula, ökänd för sitt moraliska fördärv och allmänna vansinne. Enligt de romerska historikerna Suetonius och Dio Cassius, så skall Caligula exempelvis helt godtyckligt ha skickat sina legioner på fullkomligt meningslösa och närmast ändlösa marscher och han förvandlade sitt palats till en bordell, faktiskt med sådant anseende att detta inspirerat eftervärlden till att skapa rena PORRFILMER uppkallade efter honom.

Caligula följdes sedan av Claudius, en stammande, dreglande och förvirrad man som han beskrivs av sina samtida. Vad avser den maktstrategiska utvecklingsfunktionen, så hade denne hur som helst ingen avgörande betydelse.

Men sedan var det då dags för Nero, som till skillnad från sin företrädare hade maktambitioner som i alla händelser inte stod långt efter gudomlighet, denne infamöse individ som inte bara lyckades med konststycket att bränna ner sin stad Rom, detta för att skuldbelägga de kristna och framställa sig själv i en bättre dager, som en av de tidiga moderna politiskt strategiska företrädarna, men kaka söker som bekant maka, så han var också faktiskt även den förste kejsaren att förnedra värdet av Roms valuta, eller en olycka kommer ju sällan ensam.

Det allmänna medvetandet känner väl till resten av historien – och romarna de såg sitt ledarskap och land bli allt värre och värre ansatt av maktkorruptionens tärande krafter. Att makt korrumperar kan sägas ta sitt första stora allmängiltiga exempel i detta.

Längs denna väg, som alla andra som alltid ledde till Rom, för alla som inte hade tänkt på varför vägarna alltid ledde dit, så var det alltså utifrån maktens utbredningperspektiv som uttrycket myntades, så fanns det två typer av människor:

Det fanns en första grupp av folk som utgjorde den breda massan, detta var folk som tänkte ”Det här bara måste ju bara vara botten, nu kan det ju inte bli sämre, nu kan det kan bara bli bättre härifrån. Dom vill ju trots allt mitt bästa, eftersom detta är vad de uttrycker” Denna lätt naiva patriotism belönades därför med inskränkta medborgerliga rättigheter, högre skatter, vansinniga despoter, och en förorenad/värdelös valuta.

Den andra gruppen, den bestod av personer som tittade på varningssignaler och tänkte, ”Jag bara måste bort härifrån.” Dessa följde därvid sina instinkter och vandrade vidare till andra platser där de kunde bygga sina liv, överleva och blomstra. Problemet idag är väl därför närmast det som kallas globaliseringen, av detta sociala vansinne.

Jag tar upp denna punkt eftersom jag med detta vill väcka en tanke. Vissa anser att den senare idén om en exodus, vara mycket nära besläktad med ”flykt”. Jag vet flera av mina ganska passionerade läsare, som anser att fly, det är definitivt INTE det ”rätta svaret.” Det säger jag inte heller, men jag vill väcka tanken på att vad detta med att ”fly” egentligen innebär för någonting

Jag tycker faktiskt numera att denna logik blivit lite bristfällig av följande skäl:

Medan begreppet stanna och ”slåss” förvisso kan vara en ganska tilltalande enkel och ädel tanke, även jag kan ju faktiskt vara tankemässigt något bekväm av mig ibland, så ska man nog ha i åtanke att det inte finns någon verklig fiende eller kraft att bekämpa i detta, bara ovetande och oförstånd utifrån oförståelse.

Regeringen är ju bara en ansiktslös byråkrati som är helt omöjlig att attackera i någon fysisk bemärkelse, inte ens om det vore möjligt så skulle ju den direkta fysiska insatsen vara det som direkt avgjorde effekterna. Människor som ändå försöker sig på att gå denna väg, de blir bara misskrediterade i sin argumentation eftersom de då blir marginaliserade som marginella galningar, detta naturligtvis eftersom vi alla säger att vi anser att staten skall besitta ett våldsmonopol.

Vi lever ju i en folkdemokrati, där massan därför alltid vet bättre, tyvärr är detta så uppenbart bristande logiska resonemang, nära nog osårbart för tankemässiga angrepp från den breda massans medvetande.

Men även idéer som kan ha haft aldrig så intellektuella meriter till sin grund, blir därför omgående avfärdade på grund av mordisk taktik. Våld som uttryck för frustration är nämligen ytterligt sällan svaret, det förstår många, så våld kan av någon anledning därför inte användas som ett kallsinnigt instrument, och våld har därför i folkmedvetandet dessutom ofta istället motsatt effekt till vad som ifrån början hade avsetts, ofta tjänar våld som av en lustig och tillfällig slump därför inte sällan till att stärka stödet för regeringen, istället för att höja medvetenheten om regeringens brister..

Om inte paramilitärer eller ideologisk milis börjar gruppera ut medborgare som milis på gatorna, så är detta en ideologisk och tankemässig strid om information och förståelse, och det är en strid i en ganska stark motvind, i bästa fall.

Statskontrollerade utbildningssystem institutionaliserar oss ifrån barndomen till att anse att regeringar är rättvisa och vill medborgares väl eftersom detta är skälet till att de är just regeringar, och att vi bör alla därför underordnade oss denna myndighets bättre vetande och denna större vilja till det allmännas goda, som de dock, av någon underlig anledning ändå dikterar enligt eget gottfinnande.

Vi arbetar med och mot en flockmentalitet, rätt och slätt. Vi kan därför spendera en livstid på att försöka ändra ideologier och ändå inte göra en buckla eller ens minsta repa i denna vanföreställning om trygghet, i det allmänna medvetandet, folk måste själva välja att vakna upp, det kan inte påtvingas dem. Och tills detta händer, så kommer människorna att fortsätta be om att få ökad säkerhet och mer kontroll eftersom detta är på det sätt som deras värderingsskalor har programmerats.

När man då tänker på den företeelse som vi inte så sällan kallar ett ”land”, så är detta egentligen inget annat än någon given koncentration av människor som delar någon form av gemensamma kultursociala värderingar inom en given geografisk yta. Men med tiden så justeras, förändras och utvecklas dessa värden beroende på informationstillgängligheten kring individen.

Idag värderar därför kulturer i många länder saker som falsk trygghet, underordning, och okunnighet över frihet, oberoende, och medvetenhet.

Den Svenska trygghetstörsten är därav, inte precis det minst påtagliga exemplet på individuell själslig otrygghet som står att finna.

Detta när det verkar mer och mer för varje dag som går, att dessa gemensamma värden egentligen alltmera avviker ifrån de egna, allt som till sist är kvar i ett land är irrelevant, osynliga linjer på en karta. Är dessa linjer då värda att kämpa för? Svaret blir ovillkorligt, och svaret är JA! Det är våra mänskliga individuella rättigheter som dessa linjer försvarar, antingen man nu inser detta eller inte.

Globalisering är utslätning och av individualisering, och gissa vad detta kommer att leda till

Ingen är givetvis född med en obligatorisk skyldighet att hedra osynliga linjer i verkligheten, som tanke illustrerade på en karta. Vår grundläggande skyldighet gentemot oss själva som människor och individer, våra familjer, och de människor som vi väljer att låta befinna sig i våra kretsar

Flytta bort och att göra ett beräknat beslut före det att handlingsfrihetens begränsning inte mera gör möjligt att söka grönare betesmarker på andra håll, är därför inte samma sak som ”flykt” … och jag vill nog hävda att om någon verkligen vill påverka eller ändra någonting i sitt hemland, så är att röra sig bort det mest effektiva tillvägagångssättet, även om det inte alltid är möjligt.

Att migrationsrörelser föregår social kollaps känner alla igen.

Regeringen är the beast, vilddjuret i våra hemländer som lever på skuld och skatt, och det bästa sättet att vinna mot denna best är att ljusa och produktiva människor flyttar bort med sina idéer, arbetskraft och tillgångar. Detta svälter effektivt odjuret och accelererar dess kollaps. Sedan, när röken skingras, kan man gå tillbaka och hjälpa till att återuppbygga ett fritt samhälle. Detta vet odjuret mycket väl, så utifrån detta så måste odjurets väg alltid vara att försöka beslå dessa individer med bojor i form av olika pålagor för att hindra denna individuella flykt som leder till odjurets egen kollaps. Var ondskan sitter i denna metafor, alltså vem som skickar ut odjuret är således kring Kaukasus och alpländerna, närmare bestämt i Basel, vilket faktiskt beskrevs redan i myten om Prometheus.

Varför våldet om Ringar pengar

Socialism inom ett penningsystem är en direkt kontradiktion som uttryck. Ett penningsystem är per definition ett system där pengar skapas av olika aktörer som ansvarar för värdet på valutan ifråga, alltså där pengarna har ett realt penningmässigt värde 

Detta är en gammal kvarleva ifrån de gamla och små kungarikena i Europa, där varje kung ansåg att det var hans gudomliga rätt att använda sitt anlete som uttryck för att inflatera värdet av folket arbete, företrädesvis när kungen befann sig på krigsfot.

Problemet i nu är att penningsystemet i sig, har ett antal aktörer som varken tar eller har, något ansvar för valutavärdet på den penningmängd som skapas. I nu råder allt som oftast en ohelig mix av penningsystem och kreditsystem, vilket ovillkorligen skapar problem, samtidigt som detta har konstruerats med syftet att berika konstruktörerna av systemet

I den mån som nu det tekniska begreppet penningsystem skall användas, och detta skall fungera långsiktigt, så måste aktörernas valutabildning ovillkorligen och hela tiden ske i förhållande till ett motvärde som är värdebeständigt över tiden, guld, råvaror etc. och då duger inte fiktiva värden som efterfråga.

Om då i stället staten helt och hållet ansvarar för denna process, men då har detta alltså rent systemtekniskt övergått till att vara ett kreditsystem, så måste staten vara ensam operatör av penningskapandet och därtill alltså ha ansvar för det valutavärde som följer med penningmängden inom den givna valutaregionen.

Skillnaden emellan systemen är att penningsystemet saknar möjligheterna att fördela välstånd över tiden i samma utsträckning som kreditsystem. 

Att som i nu ha det sämsta av båda dessa system i en blandning som är ägnad att förvirra allmänheten och berika synnerheten, det är ett av mänsklighetens större bedrägerier av makten.

Om nationalstaten kan antas vara den största fysiskt geografiskt hanterbara enhet som går att administrera framgångsrikt till långsiktig välståndsökning, så följer att försvar och rättsväsende som exempel måste följa det statliga ansvaret, vilket ur sitt egna perspektiv måte ge ett statligt kreditsystem för att inte riskera att att våldsmonopolet bryts genom ”falskmynteri” eller andra fördelningsmässiga bristförhållanden.

Kort sagt så har inte staten råd, att om den vill fortleva som stat betraktat, att avhända sig rätten till varken våldsmonopolet eller det valutafinansiella systemet, och i detta så måste den statliga främst verkande målsättningen bestå i att värna det valutafinansiella systemet genom våldsmonopolet, varefter övriga systemfunktioner kan komma i beaktande.

Staten kan inte långsiktigt existera i ett penningsystem med mindre än att situationen för staten alltid är hotad till hela sin existens, och detta ovillkorligen genom att kontrollen över det valutafinansiella systemet då kan verka samhällsomstörtande, och vidare att den finansiella revolutionen och makten alltid till sist kommer att verka i ett egennyttigt syfte  

Så ur det demokratiska perspektivet, eller det rent samhällsnyttiga, så kan det givetvis aldrig komma på fråga med en privat valutabildning i någon form, med minde än att staten är beredd att ge upp den demokratiska makten till förmån för innehavaren av den valutafinansiella makten. 

Att detta nu ändå likafullt ändå uppstår är bara en konsekvens av de återkommande mänskliga strävandena att kompensera en bristande självkänsla med yttre bekräftelse. Men så länge som staten kontrollerar ränta och valutabildning till samhällsnyttans bästa, så kan inte dessa inflationsbubblor uppstå.

Det finns inte ett enda historiskt exempel på ekonomiska systemhaverier där det har varit en fråga om någonting annat än att staten i systemet, antingen har direkt korrumperats eller så har fallet varit att valutabildningsrätten delats.

Oljeringar

 

Om folk begriper att den oljestrategiska betydelsen spelar en roll i detta och att till exempel Qatar, Iran och Irak tillsammans har samma betydelse om Saudi Arabien, så kanske någonting klarnar för någon. Man kan ju därför säga att att de sociala oroligheterna Mellan-Östern, de börjar i andra ändan på den amerikanska statsskulden, alltså i den ända som får betalt i Petrodollar för att leverera olja till de länder som inte är dollarbaserade, och att detta förlopp därför sannolikt inte är särskilt slumpmässigt tillkommet. Att den Asiatiska oljeimportmarknaden består av samma parter som förfogar över den dominerande delen av Amerikansk utlandsskuld är lika givet på en ändlig planet som att OPEC som prisbildningsmekanism nu havererat och att USA nu kontrollerar oljeprissättningen och att denna görs i en valuta som de tillverkar själva

Undra på att konfliktens utbredning i handelsbalansperspektivet inte är betydelselös, med avseende på att Amerikanskt oljekonsumtionspris förblir opåverkat, eftersom antalet papperslappar saknar betydelse samtidigt som det Asiatiska petrodollarpriset förändras dramatiskt samtidigt som den amerikanska utlandsskulden inte till någon lite del är hänförlig till just Japan, nu har alltså USA en helt osannolik ”tur” att OPEC just havererar som prisbildningsmekanism.

Att anklaga den som anklagas bör, kan inte vara fel, att folk är tröga och inte förstår att Al Quaida är en marknadsföringsmekanism för skapandet av behovet av terror bekämpning, den intellektuella bristen hos befolkningarna rår sannerligen inte Moammar Ghadaffi för.

Alla Ringar bildar globen

Jag kommer här att diskutera några frågor i ett något historiskt och filosofiskt sammanhang. Vi alla lever idag i en intellektuell gråzon där många saker till synes är någonting och ändå inte är detta. Vi måste därför resa längs några av tankens vägar som är både oroande och ganska mörka, ja rentav dystra. Men det är tyvärr ändå helt nödvändigt, eftersom detta är dagens verklighet. Vi kan säga så här, att i början på resan så kommer du att finna detta helt otroligt- närmast sinnesjukt – jag vet detta eftersom jag själv gjorde så när jag först snubblade fram på denna väg. Faktum är jag först avvisade det hela som absolut vansinne och därför inte som möjligt. För mig var det närmast otänkbart att den mänskliga moralen kunde gå ner sig till en sådan öppet naken illvilja. Någon annan bara måste ju säga till- om någonting vore så fel?

För det måste väl någon annan göra? Är det inte så? För även om jag mest tänker på min egen situation, så finns det ju faktiskt andra som har till uppgift att tänka på andra än sig själva, eller?

Staten är institutionaliseringen av kraft, av all exploatering, direkt eller indirekt. Det finns i huvudsak bara två sätt för organismen att överleva. Den mänskliga formen för materiell organisk överlevnad kallas inte sällan för välstånd. Välstånd uppnås antingen genom industri och produktion eller med våld och plundring. Staten skapar inte välstånd, det kan den inte göra. Staten kan bara erhålla välstånd från den produktiva individen. Staten blir det som den är genom politiska medel, genom ”rationalisering”, genom vilket välstånd överförs från medborgaren till staten. Statens makt bibehålles tills dess folket själva börjar att haka på i denna typ av systematisk plundring, ända tills folk själva börjar ifrågasätta detta kolossala bedrägeri, detta spel. Vid denna punkt, då blir staten inte sällan brutal. Vi finns där vi är idag, som bekant.

År 1760 skapade Mayer Amschel Rothschild huset Rothschild, vilket skulle bana vägen för internationella bankers utveckling och kontroll av världens resurser på en skala som hittills aldrig tidigare hade skådats, en kontroll som var både enastående och mystisk. Hans fem söner fördelade sig handelsstrategiskt över hela Europa. Med tiden så blev kontrollen av Banque de France och Bank of England uppnådd, vilket givetvis inte var helt oberoende av att dessa var de två krigförande stormakterna.

Det är ganska troligt att Rothschild även låg bakom de tidiga försöken att inrätta en nationell bank i Amerika. Jefferson och Madison var som bekant benhårt emot detta. Efterkommande statister i banklig sold fick det tvivelaktiga nöjet att å Rothschildsvägar konfronteras med Andrew Jackson. I ett brev som Jackson skrev den 26 juni 1833 så gjorde han klart att han motsätter sig någon som helst ny kontaminering av den andra banken i USA: ”upphovsmännen (i den amerikanska konstitution) var alltför väl medvetna om det korrumperande inflytande som just dyra monopol har på regeringen, att då legalisera ett sådant korrumperande monster på något enda sätt kan inte anses tillrådligt varken enligt det uttryckliga eller det underförstådda i konstitutionen”. Andrew Jackson var därför den sista helt anti elitistiske presidenten.

Den dolda eliten har emellertid gjort en lika oundviklig som dödlig felräkning. Visst ett monopol för pengaskapande är makt – stor makt – men det är inte oändlig makt på en ändlig planet. De kunde förvisso inte ha lanserat i princip alla världens eviga krig utan den. Roten till denna makt var förmågan att utnyttja det välstånd som skapades av den produktive medborgaren. Men liksom i fallet med alla parasiter, så är de ytterst beroende av värden. Deras länk till exploatering av världens rikedomar var genom metoden att skapa pengar genom banksystemet och däri låg dess dolda möjligheter till förverkande. Detta samband är nu dödligt sårat och är på väg att separera. Centralbanksystemet och banksystemet är beroende av varandra. Centralbankens egen kreditvärdighet försvinner med dess banker. Finansiella bubblor är inte rikedom.

Världen har aldrig bevittnat en sådan galenskap som när ”Monstret från Jekyll Island” släpptes loss, även om bra många tappra försök har gjorts av den svenska representationen i dessa sammanhang.

Arrogans och inbilskhet påhejat av girighet för att ytterligare dryga ut sitt kapital, vilket de denna gång gjorde tillsammans med derivat, blev deras ödesdigra men ändå oundvikliga misstag. Det som förde dem fram till kanten på den ändliga planeten, det visade sig visst att ur något perspektiv så måste jorden ändå anses vara platt!

Som Ayn Rand sade, deras kontroll är på väg att vända och kontot är på väg att övertrasseras. Det finns inga fler räddningsaktioner. Atlas har ryckt på sina axlar och jorden faller.

Intellektuell förvirring är väl möjligen det främsta kännetecknet för vår kultur. Det hela fram tills nu var planerat och detta är ingen slump. Men makten innehades av bara giriga djur, därför kom vi hit, där vi nu är.

Historien är långt ifrån slumpmässig och oavsiktlig. Sanningen och makten finns i filosofin och i dess idéer. Människans konceptuella läggning, som är viljestyrd, är mäktig – mycket mäktig. Från både när det gäller skönheten eller odjuret i människan. Ordens grundare och ursprungliga arrangörer var möjligen ”lysande” intellektuella, men de var likafullt bara djur, vilket belyses genom Kant och Hegel.

Vi kom att nu ligga till som vore detta nu den mörkaste medeltid då befogenheterna i kyrkan skildes från staten, alltså den tid då gud förvisades ur rådrummet, till förmån för upplysningen. Nu måste vi vidare skilja ekonomi och verksamhet från staten, politiker kan inte skapa arbeten. Kapitalismen (ekonomin) och konstitutionen (politiken) misslyckades den här gången, eftersom de är oförenliga utifrån det moraliska i tro och självuppoffring. Allmän nytta kan aldrig vara enskild nytta så länge det finns fler än en enda individ och så är det bara.

Kapitalismens oförytterliga rättigheter hos människan skapas utifrån sin filosofiska grund baserad på förnuft och dygd av själviskhet. Människan blir aldrig fullkomlig, men vår plikt och skyldighet är just därför att för alltid försöka.

Mellan ost och i väst längs vändkretsarnas krig

Detta underbara krämarbeteende som tycks sitta så djupt i den svenska folksjälen att det snarast måste misstänkas för att vara någon form av defekt beskrivs mycket tydligt av Herr Gustav Krupp von Bohlen såväl som av Alfried Krupp, under förhören med dessa vid Nürnbergprocesserna, där A.K. tillsammans med andra industrialister stod åtalade för anstiftan till WW2.

Ur dokument skrivet av Krupps sekreterare Bülow, från en konferens, 9 december 1942 citat:

 “For the period of transition from 1919 up to rearmament, A. K. [Krupp] had undertaken various tasks, in order to keep up the Company’s activity in the field of artillery, in the sense of observing activities in that field in the rest of the world (relation: BOFORS) and then also for the production of artillery material, within and to a certain extent also beyond, the limitation established by the peace dictate” 

Man bildade då alltså ett bolag,Familjen Wallenberg, och alltså den av Versaille traktatet i detta helt begränsade Gustav Krupp Von Bohlen und Halbach, Bofors Förenade affärsintressen AB (1921, Affärsintressenter, förekommer även som firmanamn).

Detta gjordes ju alltså alldeles uppenbarligen med den svenska regeringens goda minne, eller medverkan, men med bara en smula hänsyn till hur historien sedemera kom att utveckla sig för Bofors och svenska politiker, synes emellertid svaret vara helt givet.

Och sedan var alltså kommersen i full gång och affärerna blomstrade, Alfried Krupp hade kunder och begrep sig som jag ännu visserligen inte sagt, men likafullt på kickback till politiker. Samtidigt grep en annan politiker efter partimakten i Tysklands Nationalsocialistiska parti, med bistånd av de ovan nämnda industrialisterna. Men det är ett ytterligare perspektiv på samma fråga där allt är ett, nämligen jorden.

Med start 1921, eller kanske snarare 1919 om man skall ta Alfried Krupp på orden, så medverkade och bidrog parterna i nätverket vid och kring Bofors, alltså aktivt i den världs påverkande processen, som WW2 kom att utgöra. Och för vilka parter folkmord synes ha varit ett litet offer, för uppnående av egen nytta. Processen har alltsedan dessa sedan länge svunna tider alltjämt varit i fortgående, och är så alltjämt fortfarande. Olof Palme var sålunda inte någon föregångsman inte bara ur det moraliska perspektiven.

Middle earth by Ring.

De globala marknaderna ägnar ännu en mycket liten uppmärksamhet åt de egyptiska och tunisiska revolutionerna . Båda sågs mera som nog mera som vore det fallet att frågorna för dessa länder saknar systematiska, ekonomiska och finansiella betydelser.

Detta förändras nu när ungdomsinspirerade uppror sprider sig till andra länder i Nordafrika och Mellanöstern. Medan närstående politiska och sociala frågor med en viss rätta dominerar rubrikerna, så kunde medierna i helgen också uppvisa en brytpunkt när det gäller konsekvenserna för den globala ekonomin och det finns mycket lite som västerländska länder kan göra för att motverka kortsiktiga stagflationistiska vindar.

Det är naturligtvis helt förståeligt att Egypten och Tunisien i huvudsak inte uppmärksammas på marknaderna på den traditionella skalan av systemiskt inflytande. De två länderna är inte några betydande globala ekonomiska stormakter, de inte bidrar inte med mycket pengar till västerländska banker och regeringar, och de är inte några stora exportörer av råvaror.

Ändå så är både Egypten och Tunisien katalysatorer för ett bredare fenomen av förändring som vinner systemisk betydelse. Under den gångna helgen så inträffade protester i ett växande antal länder i regionen, från Algeriet och Marocko i väster till Bahrain och Jemen i öster. Två händelser i detta är särskilt viktiga när det gäller den globala efterfrågan och prisdynamiken.

Det ena är att nu när en olja exportör som Libyen är fullt i kast med ett folkligt uppror, så kommer marknaderna att driva upp oljepriset högre för att motsvara ett mycket större utbud av osäkerhet inför framtiden för denna viktiga globala råvarumarknad, som dessutom utgör basen för världshandelsvalutan dollar. Att sedan utbudet på olja metodiskt kan minskas av de aktörer som annars främst bedriver valutahandel, alltså bankerna bakom de i regionen verkande oljebolagen, det gör detta till en ny fas i kraschförloppet av det innevarande systemet.

Och för det andra så i och med att de sekteristiska frågorna nu kommer upp på agendan, alltså det religiösa dravlet, som nu finns att beskåda i Bahrain, så är de geopolitiska riskerna för omvälvningar större för regionen än vad de någonsin har varit förut i modern tid – i synnerhet eftersom andra länder dessutom försöker att påverka och styra händelserna i detta lilla kungarike. Jag har dock en inte obetydlig känsla av att vi ännu inte helt har sett hela de fulla konsekvenserna av de nationella bankernas anslutning till BIS och IMF inom mellanöstern.

Tyvärr så såg världen i helgen också en beklaglig förändring i dynamiken för dessa konflikter, och det är en som gör denna omvälvande period ännu mer oförutsägbar och farlig.

Relativt fredliga sociala rörelser i Egypten och Tunisien banade tyvärr också vägen till våld på andra håll när regeringar använde sina våldsmonopols kraft för att slå ner på gatuprotesterna. Antalet skadade multipliceras oroväckande. Ändå, alltså detta till trots, så gjordes styrkan och beslutsamheten i den populära rörelsen ännu mer tydlig för alla att se. Men den våldsprovocerande divergeringsstrategin har vi nog tyvärr bara sett i sin linda ännu.

På kort sikt så kommer den regionala utvecklingen skapa stagflation för den globala ekonomin på grund av främst tre huvudorsaker: För det första, högre oljepriser kommer att öka produktionskostnaderna vid raffinaderierna och fungera som en skatt för konsumenterna. För det andra så kommer en större försiktighetsprincip vid lagring runt om i världen att intensifiera trycket på råvaror som helhet, vilket förvärrar effekterna av utbud, efterfrågan och reaktionshastigheten för obalanser som därför kräver stora injektioner av likviditet. Man kan kalla detta för en destabiliserande fas. Och så för det tredje, så kommer området att bli en mindre marknad för andra länders export.

Denna ekonomiska verklighet är alltså långt ifrån uppmuntrande för västerländska länder som i detta har olika alternativ att reagera på, inom en vad som är en allt mera flytande totalsituation.

På den regionala scenen är dessa länder naturligtvis öppet i huvudsak åskådare till utvecklingen i länder där protesterna är i sina tidiga faser. I bästa fall kan de endast marginellt motverka tendenser till våld, men i huvudsak inte alls. Men är detta verkligen hela bilden?

Finns det alls inga grunder i dessa ständigt återkommande argument som talar om en kvarvarande dold kolonialism och en exploatering av naturresurserna genom utländska intressen. Jo, det finns det naturligtvis

Under de närmaste dagarna kommer marknaderna att reagerar på de förändrade utsikterna för regionen och den globala ekonomin. Högre råvarupriser kommer att åtföljas av ökad riskaversion på aktie och kreditmarknaderna. Med tiden kommer dock en sådan omvälvning av en marknad ge effekten av en större långsiktig stabilitet i denna centrala del av världen mellan västern och östern. På lång sikt, trots allt, så är det ju så att demokrati och individuella friheter är det bästa för allas välstånd.

Idel ädel adel

Oljebolagen förbereder sig nu för att lämna Libyen och rentav förbereder de sig att helt lägga ned helt i Libyen. Kan det finnas flera skäl bakom detta? Ja minsann det kan det!

Jag skulle bli högst förvånad om det inte nu kommer ett dramatiskt minskat oljeutbud för att skapa en oljeprishöjning för att absorbera inflationseffekterna av QE insatserna, man kan ju inte gärna säga annat än att den Amerikanska valutan verkligen lever på kriget ur alla perspektiv. Vore det fred skulle ju dollarvalutan annars rasa i princip helt fritt i förhållande till utbudet på dollar.

Oljeproduktionen i Libyen är predestinerad att sjunka dramatiskt när de stora internationella företagen och underleverantörerna evakuerar sin personal från det nordafrikanska landet, vilket alltså sannolikt inte utan syfte eventuellt skickar upp oljepriset mycket högre. Om det lyckas eller inte det återstår att se

Råoljepriset sköt upp på måndagen, till en ny 2 ½-årig högsta nivå på över $ 105 fatet när handlare förberedde sig för påverkan av de politiska oroligheter som pågår i Libyen, som är det första stora olja exporterande landet som drabbas av oron i Mellanöstern.

Wintershall, ett dotterbolag till Tysklands BASF, alltså inte helt oväntat en av de gamla vanliga IG Farben reminessenserna var det enda företag som redan nu offentligt bekräftar att det avser att stänga produktionen i landet. Men chefer på andra ledande oljebolag medger privat intervjuade, vilket innebär att de är säkra på förloppen, att de genomför beredskapsplaner för att ta hem alla sina anställda och stänga produktionen. De tillade i flera fall att underleverantörer, centrala för att hantera de komplexa oljefälten, redan har lämnat, och därmed ändå tvingar dem till att följa efter.

Chefer har ifrån styrelserna med all sannolikhet ombetts inte att nämna saken, detta eftersom deras bolag fortfarande är i färd med att evakuera personal. Oljefälten i södra delen av landet styrs dock av internationella företag som har sina egna flygplatser och landningsbanor och deras sociala integration i det Libyska samhället får nog ses som mera begränsad. Så fram till och med den sista av personalen dras ut ur landet, en process som kan ta timmar eller några dagar, så planerar företagen därför att hålla produktionen uppe. Sedan kan vi nog påräkna en viss utökad social instabilisering i regionen

”Men sista man tar med sig flaggan” lär en verkställande ha sagt. Detta kan ses som ett tecken på att det nog precis som vanligt inte är personalens väl och ve som står företagen närmast det är vinsten, att det inte är omgivningen behöver knappast diskuteras, men en flagga är som sagt en viktigare ägodel än andra människors liv, även om det råkar vara sagt i skämtsam ton så återspeglar detta ändå ett ganska speciellt synsätt. Dessa företag är precis som jag har sagt i ovan, inte vilka företag som helst och deras godsinnade generositet är precis som i fallet med Mexikanska Gulfen, enbart tomma ord.

Så vilka är det då som uppenbarligen stödjer dollarvalutan och som utifrån detta rimligtvis borde ha en mycket stark koppling till Centralbanksystemet, ja inte precis förvånande eller av någon slump så är det de gamla vanliga Centralbanksintressena som representeras av dem som här följer, som är de stora aktörerna:

Eni i Italien, det största utländska oljebolag i Libyen, sade tidigt på måndagen att produktionen fortsatte som vanligt, men  företaget vägrade att ge någon uppdatering om verksamheten senare under dagen.

Olja handlare erbjuds lite motstridiga rapporter om olja lastningar i libyska hamnar, med några få rapporterade problem på flera terminaler och raffinaderier som säger att fartyg fortfarande blir lastade. Skeppsmäklare säger att några fartyg vägrar att segla till Libyen.

Landet är världens 12: e största olja exportör och en kritisk leverantör till europeiska länder.

Italien, Tyskland och Frankrike importerade förra året mer än hälften av den libyska oljan.

Medan Libyens statliga nationella oljebolag kontrollerar majoriteten av landets oljeproduktion, så är internationella oljebolag viktiga för att upprätthålla produktionen genom joint ventures, alltså samarbeten. Underleverantörerna är alltså viktiga för att köra driften av fälten, och vem skulle annars sköta bestickningen som bara är möjligt under ordnade odemokratiska förhållanden. Detta är närmast att se som ett skämt med avseende på förekomstens systemiska karaktär hos de forna kolonierna med en rik despot uppburen av en nomeklatura i städer av bestuckna tjänstemän sittandes ovanpå en utfattig landsbygd. Att inte detta system som återkommer i princip varhelst som man vänder blicken, skulle vara helt uppenbart för vilken människorättsorganisation som helst, det förefaller helt enkelt inte trovärdigt och just så utbredd är nog tyvärr korruptionen.

Michael Wittner, chef för olja forskning på Société Générale i New York, säger att den libyska oljan är av hög kvalitet, faktiskt helt perfekt för produktion av bensin, medan den outnyttjade produktionskapaciteten var av lägre kvalitet.

Så följande nästan pinsamt uppenbara replik ”I en störning, kan du få ut volymen, men inte kvaliteten,” enligt Herr Wittner, det han egentligen menar är alltså behovet av att höja bensinpriset.

BP, detta hederliga gamla fina brittiska energibolag, meddelade på måndagen att det ställde in undersökningsarbeten i den libyska öknen och börjar evakuera familjer och icke-väsentlig personal. BP har inga producerande tillgångar i landet och i december! så meddelade BP att man avsåg att skjuta upp vidare prospektering ” av operativa skäl” gällande planerna på att prospektera i Mexikanska Sirte, nära Benghazi. Jag vill ju inte påstå att BP informationsmässigt ligger på förkant, men nog är det ett märkligt sammanträffande efter en så lång planering.

Ian Smale, BP grupp chef för strategi och politik, sade precis som det står skrivet i han regisserade manus att: ”Vår första fråga är säkerheten för vårt folk och säkerheten och integriteten av vår verksamhet.” Han uttryckte sedan att BP vägrade att säga om händelser i Libyen påverkade bolaget eller om det skulle påverka hur BP arbetar med liknande system i framtiden. Dessa charader blir bara alltmera tragikomiskt uppenbara.

Statoil , det norska oljebolaget, rapporterades på måndagen sagt att man hade avslutat sitt kontor i Tripoli medan kungliga nederländska Shell sade att det stod i begrepp att evakuera familjemedlemmar. En strejk hade stannat produktion på Libyens Nafoora oljefält, enligt Al Jazeera i flera rapporter.

Så med andra ord så är det idel ädel adel för att vara lite sarkastisk och dessutom den vanliga.