Det här är inte så bra för politikerförtroendet.

SECSTATE WASH DC INRE 3080INFO RUEHZL / europeiska politiska KOLLEKTIVA RUEHBUL / AMEMBASSY KABUL 0068

CONFIDENTIAL i avsnitt 01 av 02 STOCKHOLM 000051

SIPDIS

SIPDIS

EO 12.958: decl: 2017/12/12 TAGS: Prel MOPS PGOV YI AF SWSUBJECT: SVENSKA parlamentets utrikesutskott ledare om Afghanistan, Kosovo

REF: LJUBLJANA 20 klassificerade efter DCM Robert Silverman skäl 1,4 (b) och (d). Sammanfattning ——-

¶ 1. (C) Ladda diskuterade Sveriges roll i Afghanistan och Kosovo i separata möten 16 januari och 17 med Göran Lennmarker och Urban Ahlin, regeringen och oppositionsledarna i parlamentets utrikesutskott. Lennmarker och Ahlin både såg utrymme för ökningar av antalet svenska trupper i Afghanistan. Den svenska utbyggnaden till Afghanistan kommer upp till förlängning i slutet av 2008, och Ahlin bett oss att hjälpa till att berätta historien om den humanitära roll Sveriges trupper spela. Ahlin beklagade regeringens go-slow politik för Kosovo erkännande och bad om juridiska synpunkter på Kosovos självständighet frågan och säkerhetsrådets resolution 1244. Se åtgärd begäran vid punkt 8. Avsluta Sammanfattning. Afghanistan ———–

¶ 2. (C) chargé d’affaires träffade 16 januari med Göran Lennmarker, ordförande i parlamentets utrikesutskott, och januari 17 med Urban Ahlin, vice ordförande i kommittén och utrikespolitiska talesman för oppositionen socialdemokraterna. Om Afghanistan konstaterade båda att Sverige hade myndighet att öka distributioner till Sverige-ledda PRT i Mazar-e Sharif från nuvarande 365 till så många som 600. Ahlin betonade att parlamentet har regeringen beviljat denna flexibilitet för att kunna reagera på oförutsedda svårigheter. Eftersom det pris som extraheras med socialdemokraterna för deras konsensus stöd för denna regering-föreslagna ökningen av maj 2007 hade termen för godkännande förkortats och löper ut i december 2008. Detta innebär att installations-och tillåtna gränsvärden kommer att ses över och ett nytt godkännande under hösten 2008. Liksom tidigare skulle det föreslagna bemyndigandet begränsas till Mazar-e Sharif PRT område och fredsbevarande snarare än fredsskapande verksamhet.

¶ 3. (C) i väntan på debatten om denna förlängning, betonade Ahlin skulle det vara nödvändigt för socialdemokraterna att kunna förklara varför de stöder FN: s och NATO: s insatser i Afghanistan. Denna berättelse kan bäst berättas av afghaner. Ahlin bett om vår hjälp med att få en högre Afghanistan regeringstjänsteman att komma till Sverige för att relatera humanitära berättelser om hur de svenska och Nato insatser låta flickor gå i skolan, hålla landet från att tas över av knarkkungarna, och hålla talibanerna från att förtrycka folket. Ahlin föreslog det skulle vara nyttigt för NATO att dela ut sitt toppmötet i Bukarest ett blad berättar om Natos humanitära roll i Afghanistan.

¶ 4. (C) om möjligheten att Sverige skicka JAS Gripen till Afghanistan, sade Ahlin socialdemokraterna hade sagt den moderatledda alliansregeringen skulle de inte gå med på detta uppdrag. Afghaner skulle inte kunna skilja svenska flygplan från de länder som deltar i kampen mot operationer i Irak, per Ahlin. (Obs: Den svenska militären fortsätter att argumentera för ett Gripen uppdrag i Afghanistan,) Kosovo och Balkan ———————-

¶ 5. (C) Ahlin sa att han inte höll med go-slow strategi som utrikesminister Bildt och UD tar om erkännande av Kosovo (Reftel). Samtidigt var det viktigt för regeringen att kunna motivera juridiskt position det tar på Kosovos självständighet. Sverige är ett formalistiskt samhälle, och ger stor respekt för FN, fortsatte han. Svensk oro över bestämmelserna i säkerhetsrådets resolution 1244 om Kosovos självständighet och suveränitet Serbien behöver åtgärdas. Ahlin bett oss att lämna information på den amerikanska rättsliga tolkningen av dessa bestämmelser i säkerhetsrådets resolution 1244. Oro Ryssland ———————

¶ 6. (C) Både Lennmarker och Ahlin sade Sverige har allvarliga farhågor om inriktningen Ryssland tar. Lennmarker, med hänvisning till sin roll som chef för OSSE: s parlamentariska församling, underströk vikten av att hålla västs dörrarna öppnas för Rysslands grannar. Nato behövs för att ge en öppning och hoppas på Georgien och Ukraina, och han rekommenderade att Nato avslöja ”kreativt tänkande” i sitt April-toppmötet i Bukarest. Han påminde viktig signal Östersjöns stadga spelade på 1990-talet som förebild. Lennmarker tillade att han var mötet med Solana och skulle verka för EU att intensifiera det engagemang i Georgien och Ukraina. STOCKHOLM 00000051 002 av 002 Kommentar ——-

¶ 7. (C) Ahlin noterade att han uppfattas som på högerkanten för hans parti i säkerhetsfrågor och förbindelser med USA Han är väl fast över hela spektrat i Stockholm, och är villig att spela en viktig roll när det gäller Afghanistan och Kosovo. Lennmarker hänskjuts till FM Bildt, liksom resten av regeringens utrikespolitik apparat. Action Request ————–  (min fetning. LA)

¶ 8. (C) Vi be om hjälp att svara på Ahlins två ansökningar om vår hjälp om Afghanistan och Kosovo: – På Afghanistan, för att hjälpa till att ordna ett vittnesmål av en högre afghanska regeringen tjänstemannen före den svenska riksdagen för att förklara den humanitära bidrag Svensk-ledda PRT. Per Ahlin, skulle detta bidra till den svenska riksdagen i förlängning av mandatet för den svenska-ledda PRT, – om Kosovo att tillhandahålla information om den amerikanska rättsliga tolkningen av bestämmelserna i säkerhetsrådets resolution 1244 som handlar om suveränitet Serbien och Kosovos självständighet. TRÄ

Japanska drakars misstänksamhet.

Japan ordered an immediate safety upgrade at its 55 nuclear power plants on Wednesday in its first acknowledgement that standards were inadequate when an earthquake and tsunami wrecked a facility nearly three weeks ago, sparking the worst nuclear crisis since Chernobyl in 1986.

Detta kan man läsa en rad olika saker ur och sätter man det även i samband med igårdagens uttalande ifrån Japanska myndigheter om att läget nu var mycket svårbedömt, efter det att man funnit spår av plutonium i marken utanför reaktorhallarna. Så kan inte slutsatserna egentligen bli så där väldigt varierande om man inte har väldigt begränsad förståelse för fissionsprocessen och radioaktivitet.

Att Reuters sedan rubriksätter sin länk på hemsidan för ingressen i ovan, med att USA och Frankrike rusar till japans hjälp, gör väl närmast att man får en fadd smak i munnen.

Den 18 september 1931 så besatte japanska trupper samtidigt och mycket väl förberett, orterna Mukden, Yingko, Koupangtse, Tahushan och Changchun, vilket var fem viktiga knutpunkter i Manchuriet, för utvinning av råvaror som krigsindustrin inom IG Farben, eller det militärindustriella komplexet, var i ett trängande behov av.

Vid detta så bombarderas Mukden mycket hårt och många civila dödas. Under denna hösts förlopp, så besatte Japan steg för steg och helt obekymrat om västerlandets åsikter om detta, alla viktigare orter i Manchuriet och lade dem under Japansk förvaltning.

Gång på gång hade då Japanerna i Nationernas Förbund högtidligt med ord lovat, att de nu hade dragit sig tillbaka och minskat sin truppnärvaro, och vid varje sådant tillfälle så hände naturligtvis det diametralt omvända.

Premiärminister Inukai som inte hade obetydliga inhemska problem att hantera med den militärpolitiska falang som utgjordes av Svarta Draken, som var kopplade till de affärsintressen som IG Farben utgjorde inom Japan, lierade sig därför med den Franske premiärministern Aristide Briand (vilken erhöll Nobels fredspris 1926), och som såg en uppenbar risk med att affärsbankerna skapade en oligopolsituation, vilken då skulle underminera den politiska makten, i hela världen. Tsuyoshi Inukai mördades av IG Farbens Japanska politiska falang Svarta Draken den 15 maj 1932.

Aristide Briand försökte därför att motverka ombildningen av finans och valutasystemet och lämnandet av guldmyntfoten och övergången till skuldmyntfoten som planerades av Ring, Schacht och Warburg. Aristide Briand fick alltså Nobels fredspris 1926. Priset delades med Gustav Stresemann, vilken märkligt nog i historieböckerna alltid framhålls som supporter till krigsindustriella komplexet…

(Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp) Alltså grunderna till vad som idag kallas för Coalition for Bussiness finance Reform.

P-E-N-G-A-R

Uttryckt i lite negativa termer, så förstår de allra flesta människor inte alls vad pengar egentligen är – och kanske framför allt så förstår de inte alls vad pengar inte är. De tar istället detta som någonting naturlagsmässigt betingat, eller rent av någon av gud given företeelse, som en del av det kosmiska himlavalvet. Men så är det inte.

Ett idag alldeles utmärkt och mycket aktuellt exempel på detta, det är att ta miste på skuld istället för pengar. Detta är den grundläggande anledningen till att hela världens monetära system idag är på väg till ett katastrofalt misslyckande. Och det är absolut oundvikligt. Det finns ingen väg runt detta.

Detta eftersom det rent faktiskt inte går att använda skuld som pengar med långsiktig hållbarhet för något system. Aristoteles 400 f. Kr var först med att definiera vad pengar är. Och vad är det då? Det är i allt väsentligt en värdemätare och ett verktyg som skall fungera som bytesmedel. Och så långt skulle ju hypotetiskt betraktat skuld långsiktigt kunna fungera som pengar, men ”tyvärr” så finns det ju några ytterligare helt fundamentala grundstenar, som krävs för att skapa en långsiktigt hållbar funktion för pengarna.

Det papper som vi använder idag som pengar, det är ett bytesmedel – det blev på det sättet eftersom regeringarna gjorde det olagligt, att inte acceptera detta papper som bytesmedel – men det är likafullt ingen bra värdemätare.

Det är snabbt, radikalt och blir därför mindre av en värdemätare.

Vad vi använder pengar som i dag, det är rent faktiskt inte pengar, det är valuta. Tekniskt sett är detta bara ett ord, som alltså rent tekniskt anger vad en regering uttrycker skall utgöra substitut för pengar.

Vad är pengar? Återigen, Aristoteles ger oss svaret. Det är något som har fem egenskaper: de är tåliga, delbara, konsekventa, förenklande och har ett värde i sig.

Värdet i detta skall vara något som är bra för pengarna, på grund av dess inneboende egenskaper – inte något ”värde” på grund av regeringens hot om våld, vilket alla egentligen inser är fallet med skuld som pengar eller betalningsmedel

Guldet är hittills det mest hållbara, delbara, konsekventa, förenklande, och i sig värdefulla saken att använda. Silver är också bra, men det är mindre hållbart eftersom det korroderar. Och mindre förenklande, eftersom det tar ungefär 60 gånger mer av massan – just nu – för att erbjuda samma värde som guld.

Koppar är nästa traditionella steg ner på stegen.

Detta, plus en anledning som har högsta relevant i dag, men som inte var ett problem i Aristoteles värld: guld kan inte bara skrivas upp i värde utifrån godtyckliga nycker hos makthavare i form av olika kvantitativa lättnads övningar.

Detta är det centrala begreppet för hela den politiska problematiken i saken, att använda metaller som pengar tar hela frågan ur händerna på regeringen och dess byråkrater och det vill man ju inte. För att bara inte tala om vad bankerna vill i detta.

Det är i dagens system som om vore det ett gäng vänner utan några pengar, som började utbyta skuldsedlar istället för att använda pengar, och sedan efter ett tag helt enkelt glömde bort att skuldsedlarna var avsedda att representera, och lösas in i, riktiga pengar.

Problemet med detta är att i fallet med skuldsedlar mellan vänner, så är papperet baserat på hopp och tillit. Man kan flytta, dö, eller bli oärlig, eller bli insolvent – alltså många olika saker kan hända som förändrar värdet på skuldsedeln. Någon kvar med en död mans REVERS har ingenting.

Med regeringens skuldsedlar, eller valutor, är det emellertid lite värre, eftersom de dessutom kan öka antalet skuldsedlar i omlopp utan att berätta detta för någon – detta är vad inflation är för någonting per definition.

Eftersom regeringen skapar Skuldsedlar, blir det fördel att spendera dem innan inflationen som dessa skapar, i sin tur höjer priserna, vilket då i princip blir att stjäla från folket och deras producerade värden. Och naturligtvis, ibland faller regeringar och lämnar skuldsedelsinnehavaren kvar i sticket med ingenting, precis som med skuldsedlar mellan vänner.

Men i själva verket är det utan någon som helst tvekan så, att det är mycket mera troligt att dessa problem kommer att uppstå genom tro på en regering som skriver ut skuldsedlar än genom tilltron på en vän.

De flesta människor känner att de gör rätt i valet av sina vänner – Regeringen är inte några såtare vänner till de flesta medborgarna, och de flesta regeringar ser ju dessutom sina medborgare som egendom, som (val)boskap, vilka skall få statens tillåtelse för att göra något.

Att blåsa hål på valutan är de facto inte ett brott, inte bara enligt deras åsikt, utan rent faktiskt även enligt det juridiska systemet, valutan är bara ett verktyg för att kontrollera de dumma massorna. Men det är verkligen beskattning utan representation.

Sorgligt nog så är detta vår tillvaro i nu. Och eftersom institutionen regeringen bygger monopolet på tvångsmedel, så känner regeringar att de har all rätt att göra precis vad de vill. De kan ju i princip dölja alla typer av brottslighet genom att säga att det är i ”nationens intresse” eller något sådant liknande.

Eftersom regeringar inte lever fysiska liv som bryr sig, har känslor och kan vara motiverade att göra det rätta. Utan istället är församlingar av personer – politiker och byråkrater, vilket nog egentligen inte precis är de mest önskvärda typerna att leda – och som i princip alltid i någon form bedriver verksamhet i form av sina egna intressen. Oavsett vilken retorik de använder sig av, och även om deras intressen ibland råkar sammanfalla med det allmännas bästa, är detta nog mest att se som en trasig klocka som har rätt tid två gånger per dygn.

Även i de mest upplysta tider – även i de bästa av tider – så har regeringarna stora incitament att spendera mer än de tar in. Dessa nu innevarande tider, de är inte de bästa av tider, befolkningen har utbildats i generationer att förvänta sig stöd och gratistjänster som de rätteligen mänskligt förtjänar, utan hänsyn till vem som betalar eller hur detta kommer att betalas.

Om man förklarar för gemene man att skattebetalarna skall betala för alla godbitar – som socialförsäkring och arbetslöshetsersättning – som gemene man vill ha. Så får man inte blir förvånad om man får frågan ”Varför kan inte regeringen betala för dessa saker?”  

Dessa Skuldsedlar har en ganska kortlivad verklighet och är alldeles för lätta att skapa – det finns bokstavligen ingen begränsning på denna punkt. Vi behöver ju faktiskt inte ens att faktiskt skriva ut skuldsedlarna längre, de är skapade av datorer och är av det virtuella slaget – så det är orealistiskt att förvänta sig en återhållsam finanspolitik hos någon regering över tiden. Det är bara alltför frestande att spendera pengar för att få folk att känna sig rikare än de verkligen är, om inte annat så för att köpa röster till sig själv.

Låt Ringen sjunka till girigheten innan den drar med oss!

 

Med hänsyn till det rådande och nu snabbt annalkande ekonomiska läget i världen i allmänhet och landet i synnerhet, så krävs en ny samhällsekonomisk inriktning, avseende det finansiella system som skall beskriva ekonomin och utgöra mätverktyg på värde för att möjliggöra handel, ett system som bygger på en analys som vilar på relevanta och reala grunder och inte som idag på ett fiktionsmässigt förtroende för skuldens värdebeständighet. Att de ”tappra Libyerna” genom revolution har lyckats kämpa sig till rätten till en ny Centralbank som är ansluten till petrodollarhegemonin, är ingenting som säger att systemets livslängd nu blir betydande, snarare tvärtom.

Bakgrund

I nära ett halvt sekel har världen nu åsett hur västvärldens industri och jordbruk, systematiskt har avvecklas och att ekonomin istället mera har förvandlats till en alltmera rent spekulativ och konsumtionsdriven ekonomi. Operatörerna av detta uppsåtliga förlopp tilläts att 1931 ta över hela det internationella bankväsendet och har därefter även korrumperat den ekonomiska vetenskapen, vilket har medfört att ett begränsat fåtal aktörer genom detta har blivit mycket rika och många har blivit mycket lurade.

All lagstiftning som tidigare hade införts för att förhindra den koloniala utplundring, som dittills bedrivits av kolonialmakterna, har sedan efterhand systematiskt åsidosatts. Detta inklusive Glass-Steagall Act från 1933, vilken då förbjöd sammanblandning av affärsbankerna och investmentbankernas områden.

Det egentliga förloppet är i stora drag, att alltihop utgick ifrån det nuvarande banksystemets skapande 1931, igenom Bretton Woods vidare till olika kreditavregleringar under 1980 talet vidare till idag, inom de länder som var och är anslutna till IMF och BIS, och sedan vidare via dessa länders anslutna banker.

På detta sätt så kunde förloppet genomföras och det nuvarande läget uppstå, efter det att valutaormens fasta växelkurssystem slutligen hade dödats av de sju bankerna i Coalition for business and finance reform, och att växelkurserna således hade börjat flyta fritt, vilket var en förutsättning för att kunna öka takten på kreditexpansionen, så accelererade haveriförloppet

Under 1990-talet har sedan bankerna byggt upp en jättelik systemisk finansiell derivatbubbla, vilken kan liknas vid ett kedjebrev eller ett pyramidspel,  som hela tiden måste matas med en alltmera ökande valutamängd eller omskrivet egentligen skuldsättning, för att inte falla ihop. Och som nu består av 2/3 av den finansiella sektorns omslutning. Delen baspengar  i de västliga ekonomierna är runt 10 % som i någon mån kontrolleras av Centralbankerna, sedan är den övriga delen på 90% hänförlig till det penningskapande som regleras utomdemokratiskt genom Baselrelerna.

Så inte nog med att enskilda marknader får cykliska förändringar, dessutom skapar det systemiska utseendet ett långsiktigt oundvikligt systemhaveri.

En betydande stor del av valutan i detta derivatspel, kom i och för sig ifrån fast egendom, igenom kreditexpanderade utgivna bostadslån, som var grundade på en alltmera stigande prisvärdering.

Med denna prisbildning som grund, så använde kreditinstituten sedan dessa värdesäkrade lån som stomme för att skapa olika värdepappersinstrument med bolånen som bas, och vidare ännu mer fantasifulla finansprodukter som exempelvis CDO och CDS derivat.

Ju mer säkra pengar ifrån tecknade bolån som strömmade in, desto större vinst kunde kreditinstitut och banker göra genom att spekulera med dessa värdepapper, vilket då i sin tur inbringade ännu mera pengar till att expandera fram nya bolån.

Det var denna värdepappersmaskin som pressade upp huspriserna och de vidhängande lånen på dessa hus, upp till den nu innevarande nivån.

Eftersom detta även innebar att kravet på en ökande valutamängd är absolut vid tillväxt, så började bankerna, för att bolånen skulle fortsätta generera pengar, istället sänka kraven för långivning, vilket till slut ledde till att det utgavs lån till individer som inte hade råd med dem, och detta bara för att hålla maskinen i gång.

Bankerna har alltså principiellt sett, överlevt på vad som de har fått in genom att helt enkelt skapa, köpa och sälja fiktivt kapital, ända tills fiktionsekonomin blev så stor, att det inte gick att hålla  uppe för den reala delen av ekonomin, och den fiktiva delen då började spricka. Detta är vad vi kan se idag och vad vi stå i nu.

Analys och slutsatser

Dagens finanssystem där privata aktörer tillåtits att skapa valuta, vilken övriga marknader alltså skall konkurrera om, är fullkomligt grundlöst ur ett långsiktigt samhällsekonomiskt hållbarhetsperspektiv.

Att det nu rådande systemet skulle vara en adekvat konstruktion, som klarar att optimera olika marknaders aktörers olika behov av valuta till lika villkor, för att på ett effektivt sätt kunna bedriva handel med varandra, detta är en ren massprojicerad vanföreställning.

Det spelar ingen roll hur mycket förtroende som tillmäts en företeelse, detta tillmätande förändrar ändå ingenting i sak för denna företeelse.

En ytterligare villfarelse med alla dess krispaket är ju att skattebetalarna får tillbaka sina pengar. Tanken med att staten tar över värdepapper ifrån bankerna, anges vara att de åter skall stiga i värde. Detta i sin tur förutsätter att finansmarknaden förmår att ånyo bygga upp en fiktionsekonomi av exakt samma modell med samma förutsättningar, något som väl måste anses vara helt orimligt. Men visst, man kan ju säga att skattebetalarna får tillbaka sina pengar, men problemet är väl snarast då att pengarna har fått ett helt annat värde.

Det reala ekonomiska volymvärdet behöver expanderas, relativt det fiktiva valutavolymvärdet, detta för att åstadkomma en realvärdeanpassning av valuta och finanssystemet. Eller omskrivet så finns det alldeles för mycket pengar i omlopp i förhållande till rådande värdegrund och återbetalningsförmåga.

Den ”Svenska modellen” fungerar alltså inte alls långsiktigt idag och knappast heller ens kortsiktigt längre, det vore en ren osanning att anföra något sådant.

Nu har alltså skapandet av finansinstrument medfört att en fastighet kan motsvaras av många fler värdepapper, lånen har sålts vidare och utgjort värdegrund för utgivning av ännu större lån och så vidare. Dessa många värdelösa instrument, vilka nu olika stater nu tar över, har numera närmast en obetydlig förankring i fast egendom – fastigheter eller verkliga värden, vars pris alltså inte någonsin kommer pressas upp igen till de nivåer som var rådande då den fiktiva ekonomin sprack. Och detta beror alltså till en stor del på att mätverktyget valuta har en havererad värdegrund.

Åtgärder

 Statliga Banklagskommittén (Banklagskommitténs rapport SOU 2000:66 om ”Banker i kris”) förslår att banker i kris sätts under omedelbar offentlig administration. Banklagskommitténs rapport innehåller flera användbara delar och stycken under förutsättning att man har rätt förutsättande systemiska grunder.

Detta innebär att staten tar över en krisbanks hela ledning, styrelse och dess ägaransvar. På så sätt kan en bank i kris drivas vidare som vanligt, och öppna nästa dag igen som vanligt, medan kundförluster och obetalbara skulder utreds och hanteras inom den demokratiska processens ramar.  Detta är av central betydelse eftersom valuta är ett av samhället tillhandahållet verktyg för handel med varor och tjänster.

Staten går vidare in med insättargaranti och trygga småsparares konton upp till 500 000 skr. Småsparare behöver i detta inte rusa till banken för att i panik ta ut sina pengar, utan kan använda sina lönekonton och bankkort som vanligt. Alla andra skulder betalningsstoppas och fryses till dess bankens tillgångar och skulder klarlagts.

Banken kan därefter behandlas på samma sätt som andra företag på obestånd. Om inte tillgångarna räcker, skall förlusterna skrivas av, först mot det egna kapitalet inklusive ägarinsatserna. Därefter tvingas ägarna till fordringarna före betalningsstoppet att ta förlusterna. Fordringarna skrivs ned genom sedvanliga ackord eller konkursförfaranden. Banklagkommitténs förslag föreskriver att banken inom två år antingen ska ha rekonstruerats, sålts eller likviderats.

Det som inte berörs i detta, är om det i fall som i det nuvarande är en fråga om att systemet i sig fallerat på grund av en alltför vidlyftig kreditgivning/valutabildning. Vilket ur detta perspektiv måste innebära en skuldavskrivning emot bankernas balansräkningars innehåll av kreditexpansion, för att på så sätt realvärdeanpassa valutavolymens värde genom att minska valutavolymen genomskuldavskrivning.

Men med Banklagkommitténs förfarande så befrias staten ifrån ansvar från huvuddelen av bankernas dåliga affärer, i och med avskrivningarna i balansräkningarna ifrån allt ansvar. Detta samtidigt som betalningssystemet för både privatpersoner och företag fortfarande kan fungera, så kan nytt kapital används för näringslivets realekonomiska kapitalförsörjning, i stället för att som i nu täcka bankernas förluster på dåligt givna krediter.

På detta sätt undviks kreditåtstramning och en efterföljande långdragen kris i den reala ekonomin. Statens räddningspaket kan i stället ägnas åt att, mitt i krisen, sätta igång statliga infrastrukturprojekt och privata industrisatsningar, t.ex. höghastighetsbanor eller kommunala nyttofunktioner, som kan hjälpa sysselsättningen inom bilindustrin genom en omställning till produktion av realvärde.

Slutsatser

För skapa ett långsiktigt fungerande ekonomiskt system, så krävs att valutaförsörjningen och valutavärdets ansvar hålls odelade hos en och samma part, vilket innebär att bankernas valutabildande förmåga ovillkorligen måste hållas under gällande restriktioner för detta.

Vilket i ärlighetens namn skall erkännas dödar all vidare bankverksamhet, men man får väl som någon annan sade se detta som ett uttryck för utvecklingen där bankerna och offeraltare som institutioner i mänsklighetens tjänst nu inte längre har någon plats i det moderna kommunikationsklimatet, alltså som vinstmaximerande verksamhet för enskilda aktörer på samhällets bekostnad.

Det i för samhället ur alla perspektiv mera gynnsamma ekonomiska utfallet är således ett helt statligt banksystem, detta eftersom enskild nyttomaximering ändå aldrig kan vara största möjliga allmännytta.

Just nu råder en enorm brist på valuta på i princip varenda kapitalmarknad på jordklotet. Det finns dock enorma volymer med fiktivt bildad valuta, uppbundet i former av övervärderade fastigheter, kreditderivat och andra finansinstrument, vars värdegrund vilar på en efterfråga som inte längre gäller.

Problemet i nu är att dessa tillgångar inte går att realisera och använda, av det enkla skälet att de nu saknar värdet motsvarande den valutabildning som de har utgjort grunden för, inte ens om de ändå fortfarande skulle ha något värde, så vill innehavaren sannolikt inte realisera sin förlust.

De enorma likviditetsunderskotten på valuta och finansmarknaderna blir utifrån detta något av ett moment 22 läge i nuvarande situation.

Givet att staten tillskjuter likviditet så kommer bankerna att först försöka befria sig ifrån att behöva realisera sina förluster, vilket i sin tur innebär att den tillskjutna likviditeten ändå inte kommer att nå den realekonomiska marknaden, där denna likviditet verkligen behövs. Bankerna ser inte främst till samhällets nytta, utan givetvis främst till sin egen nytta.

Eftersom förlusttäckningsbehoven är av rent astronomisk natur så kommer inga likviditetsinjektioner i världen få effekter på den innevarande realekonomiska situationen, så länge dessa likviditetsinjektioner går via banksystemet, eftersom detta banksystem inom all överskådlig tid kommer att helt absorbera injektionernas effekter.

Eftersom valutans bärare av värde är skulden så blir den punkt, då inte återbetalningsförmågan räcker till att hantera sedan tidigare bildade skulder och deras räntor av helt central och avgörande natur i detta. Denna punkt kan benämnas skuldmättnadspunkten i en ekonomi med skuld som värdeupprätthållande storhet till valutan.

Efter denna punkt så kommer alltså den större delen av varje nybildad valutaenhet att åtgå till försörjningen av de sedan tidigare bildade skulderna och deras räntor.

Den konkluderande slutsatsen och tillika förslag, blir således att det utifrån dessa grunder följer att finans och valutasystemet, måste vara så reglerat att ansvaret för valutabildningen helt kontrolleras av staten, annat är mer eller mindre argument som inte skall göra ont i oförstående öron och att vidare detta hålls lika för hela den gällande valutaregionen, samt syftar till att verka för samhällets bästa.

Vilket alltså ovillkorligen implicerar ett förstatligande av finanssystemet.

Varför: Därför att ränta är samhällsekonomisk ineffektivitet.

Statliga banker, med en banklagstiftning som reglerar och administrerar verktygen för handel inom valutaregionen, bör alltså vara en grundläggande del av finans och valutasystemet, av fundamentala skäl som i ovan. Privata banker blir således egentligen bara uppenbara risker för samhällsnyttan i och med att vinstmaximeringen ändå alltid bekostas av samhällsnyttan.

Detta postulat blir dessutom helt ovillkorligt, om valuta som handelsinstrument skall vara en allmännytta i samhället.

Där utav kan endast berättigade ränteintäkter uppbäras av staten, som är ensam skapare av valuta, vilken då är den ensamt ansvarige för valutavolymvärdet inom valutaregionen.

I en ännu större utsträckning gäller och tydliggörs givetvis detta, om konkurrensen om valutan som betalningsinstrument vidare skall fördelas grundläggande och förutsättningsvis lika över marknadsaktörer och individer inom valutaregionen, vilket rimligen måste anses vara demokratiskt önskvärt.

Vidare så måste – som tidigare nämnts – valutavolymen realvärdeanpassas, vilket bara kan ske genom att den omvända processen i förhållande till den nuvarande kreditbildningen äger rum. Således måste bankerna bära dessa skuldavskrivningar via en minskning av balansräkningens tillgångssida.

Eftersom tillhandahållandet av krediter är en ovillkorlig förutsättning för välfärdssamhällets utveckling och fortbestånd, så måste valutavolymvärdet kontrolleras samtidigt som den reala ekonomins behov av likviditet upprätthålls.

Detta kan endast ske genom kommunalt eller regionalt baserade banker, vilka har reala regionala infrastrukturella värden till grund för sin valutabildning.  

Undertecknad anser utifrån ovanstående resonemang följande, att den svenska riksdagen skall verka internationellt för en omorganisation av det internationella finans- och valutasystemet, och samarbeta med internationellt för att införa ett nytt finans och valutasystem och i detta att:

1. Omorganisationen av systemet måste ha karaktären av ett konkursförfarande kontrollerat av staten/Riksbanken, där man skriver av spekulationsskulderna – vilka utgör merparten av skulderna i de stora affärsbankernas, investmentbankernas och även flera andra finansinstitutioners och till och med svenska kommuners balansräkningar – samtidigt som man, upp till en viss gräns, skyddar småsparares sparmedel i till exempel pensionsfonder och andra icke-spekulativa finansinstrument, och garanterar finansieringen av nödvändig verksamhet inom den reala ekonomin.
2. En tanke kan vara att vill man behålla sina tillgångar på banken så får man även behålla sina skulder

 

Det gemensamma och allmännas bästa måste gå före finansiella fordringar skapade för att öka finansbubblan och den enskilda nyttan.

2. Ett nytt regelverk behövs och bildas för att garantera den för produktion och internationell handel nödvändiga stabiliteten:

a. växelkurser beslutade genom överenskommelser mellan stater (fasta växelkurser) skapas, vilket förhindrar spekulativa marknadsfluktuationer;

b. regleringar införs beträffande kapitalrörelser för spekulativa ändamål (kapitalregleringar) som gynnar långsiktiga investeringar i den produktiva realekonomin och motverkar spekulativ ekonomi.

c. ett kreditsystem införs vilket möjliggör långsiktiga investeringar till låg ränta i infrastruktur, industri och högteknologi (produktivt inriktade krediter), för att bryta med de senaste decenniernas inriktning som istället har uppmuntrat till snabba vinster och bestraffat produktiv verksamhet.

3. detta kreditsystem faställes konstitutionellt, i stället för det i nu rådande penningsystemet. Därför att det är ett faktum att centralbanker som godtyckligt sätter pengar i omlopp för att anpassa penningmängden, vilket gör det nu nödvändigt att skapa ett system som istället tillhandahåller krediter med främsta syfte att främja ekonomisk utveckling.

Denna modell har sitt ursprung i den amerikanska författningen, och tillämpades av en amerikanske finansministern Alexander Hamilton, och återupptogs sedan av Abraham Lincoln och av Franklin D. Roosevelt under börskraschen och depressionen på 1930-talet.

Det var vidare kreditsystemtanken som grundlade det ursprungliga Bretton Woods-systemet.

Detta skrev jag 2008

Ecuadors president Rafael Correa meddelade den 12 december att hans regering kommer att ställa in betalningarna på de 3,8 miljarder dollar i statsobligationer som innehas av utländska finansinstitutioner.

Detta motsvarar nära 40% av statens sammanlagda utlandsskuld.

”Jag har gett order om att räntebetalningarna inte ska göras, så landet ställer in betalningarna på sina utlandsskulder.Vi tar det fulla ansvaret för detta faktum.”

Den 20 november varnade Correa för att Ecuador avsåg att inte betala utlandsskulden, eftersom den är ”illegitim, korrupt och illegal” detta enligt de slutsatser som denna dag drogs av Kommissionen för en fullständig granskning av de offentliga krediterna (CAIC), som regeringen i Ecuador hade satt samman i juli 2007 för att genomföra en revision. CAIC består av internationella ekonomer och juridiska experter, och kom fram till att utlandsskulden mellan 1976 och 2006 fungerat som en illegitim och illegal plundringsmekanism.

Skulden steg från 16 miljoner dollar 1976, till 4,2 MILJARDER dollar 2006, trots att man netto fört över 7,1 miljarder dollar i räntebetalningar under denna 30-årsperiod.

Denna ingående CAIC-studie visar att den f.d. Federal Reserve-chefen Paul Volckers höjning av räntorna år 1981 upp till 21% ledde till att Ecuador fick ställa in betalningar på lån man tagit till 6 procents ränta, och att de senare återfinansieringarna fick de obetalda räntorna att skjuta i höjden till astronomiska nivåer. CAIC:s studie gjorde ett projektionsfall som visar att om räntenivåerna hade legat kvar på 6%, så skulle Ecuador ha betalat av sin skuld 1995. Sedan dess har man dock betalat ytterligare 5,4 miljarder dollar – och trots detta har man enligt IMF fortfarande 4,2 miljarder kvar i skulder.

Ecuadors skuldmoratorium är det första i sitt slag sedan Argentina ställde in betalningarna i december 2001. I det fallet vägrade president Nestor Kirchner orubbligt att böja sig för de internationella fonderna. I Ecuadors fall har de internationella finansiella fonderna börjat komma med olika hot, vilket kan belysas genom ett telegram från nyhetsbyrån Reuters, som diskuterar vilka ”möjliga scenarion som Ecuador kan tänkas stå inför”, bl.a. konfiskation av ecuadorianska tillgångar eller frysning av bankkonton i utlandet; oljebolag och andra utländska investerare kan dra tillbaka investeringar; och allt detta kan ”utlösa politisk instabilitet i ett land där de tre senaste presidenterna störtats till följd av tumult på gatorna och i kongressen

Först Island som rimligtvis kommer att ompröva sitt betalningsåtagande gentemot IMF, sedan Ungern, Ukraina och Lettland, och nu kommer den globala finanskrisens andra våg där det inte längre handlar om att rädda enskilda finansinstitut utan faktiskt istället om hela nationer.

Denna våg bryter nu in i realekonomin med full exponentiell kraft.

För vår svenska del så handlar det nu främst om att de övriga baltiska staterna Estland och Litauen, likt Island och Lettland, kan tvingas att komma till, bland annat, oss med tiggarstaven., eftersom våra bankers kreditexpansion varit mycket omfattande i regionen.

Det går ju ganska enkelt att hävda att vi därför inte bara som grannar, därför har ett moraliskt ansvar att hjälpa dessa våra grannländer. Men i det här så handlar det lika mycket om självhjälp, detta eftersom de svenska bankerna Swedbank, Nordea och SEB vilka genom mycket aggressiv utlåning, där dessa i praktiken har finansierat dessa länders i relativa termer gigantiska bytesbalansunderskott, och detta genom sin eurodominerade utlåning till hushåll och företag i dessa länder genom kreditexpansion och valutabildning på efterfrågebaserad värdegrund.

.

För att hypotetiskt rädda bankernas balansräkningar, eller undvika systemhaveri, så gäller det att försöka hjälpa dessa länder att undvika en devalvering, vilket naturligtvis inte är möjligt att undvika, eftersom inbillning saknar bytbart realvärde.

Sedan är inte frågan om huruvida den lönedeflationsprocess som initierats i exempelvis Lettland, ändå kommer att leda till samma sak, för det gör den, men egentligen för bankernas del så har detta den fördelen att anpassningen fördelas över en längre tidrymd.

Inom euroområdet finns det också en lång rad länder som löper överhängande risk att nödgas söka hjälp under allt mera tyngande bördor. Det handlar dels om Irland och Spanien, två länder som efter utlåningsfester och kollapsförlopp av bostadsmarknader med få motsvarigheter, detta i kombination med mycket stora bytesbalansunderskott, ser allt mera instabila ut. Vidare så gäller detta Grekland, Italien och Portugal, samt kanske även Cypern, länder där sociala oroligheter på senare tid har accentuerats.

För dessa länder så faller huvudansvaret för att hjälpa till naturligtvis på de länder som har kreditinstitut med stora fordringar, som är skapade utifrån ingenting, i dessa länder samt även i någon mån de övriga euroländerna.

Men därutöver sitter även EU-länderna Bulgarien, Rumänien och kandidatlandet Kroatien i liknande bekymmer. Problemen kan därigenom smitta Österrike och Italien som har banker med stor exponering mot dessa länder, i form av givna krediter som grundats på efterfrågebaserad prisbildning. Polen har också bekymmer. EU-kandidatländerna Serbien och Turkiet är två länder som är bräckliga vad avser den finansiella stabiliteten med en mycket svag bytesbalanssituation.

Ett faktum är att uthålligheten såväl som sundheten och bärigheten i de senaste årens snabba globala tillväxt framstår allt mera som en ren illusion skapad av fiktivt bildade värden.

Detta eftersom den globala tillväxten har gått hand i hand med dessa växande globala finansiella obalanser/marknader, där vissa länder som Kina, Tyskland, Japan och i viss mån även Sverige, har trott sig ha samlat på hög medan andra länder med USA i spetsen har låtit sina underskott växa.

Därtill kommer kombinationen av stigande priser på tillgångar som möjliggjorts av finansiellt fiktiv ingenjörskonst som har skapat denna valutabildande kreditexpansion, och i slutändan en stigande efterfråga för varor och tjänster.

Allt fler människor och länder har igenom detta system börjat leva på kredit istället för produktion av fysiskt fördelningsbara realvärden.

Den stora frågan i nu är faktiskt hur man ska kunna undvika en kollaps i det globala efterfrågeperspektivet. De nu hårt skuldsatta länderna behöver ju direkt minska sina underskott genom att dra ner sin import, för att undvika finansiell kollaps och bankrutt till rådande inkomst.

Helst så skulle detta ske genom att de ökar sin export, men detta ter sig inte särskilt sannolikt i rådande klimat, med hänsyn till att ingen kan öka sin export utan att någon annan ökar sin import.

Ansvaret kommer därför i första hand att falla på de stora överskottsländerna och då framför allt Kina, Tyskland, Japan , oljeexport länderna och i viss mån Sverige att alltså stimulera sin inhemska efterfråga för att undvika denna kollaps.

Detta ser verkligen inte så där helt lätt ut, särskilt med hänsyn till att dessa överskottsländer kommer att drabbas hårdast av kollapsen i finans och valutasystemen.

Man kan ju undra om någon centralbank av uppsåt misstagit sig i skrivningen mellan stimulera och simulera för länge sedan.

Riding Tsunamis of oil?

Rebellerna i Libyen är mitt i ett spel på liv eller död i ett fullt utvecklat inbördeskrig och Moammar Gaddafi är fortfarande vid makten och ändå, på något märkligt sätt så har de libyska rebellerna haft tillräckligt med tid för att hinna etablera en ny centralbank i Libyen och bilda en nytt nationellt oljebolag.

Kanske när konflikten är över, så har dessa rebeller en lysande framtid som managementkonsulter av tid. De klarar då sannerligen av att få mycket gjort. Maken till skickligt gäng rebeller – de kan utkämpa ett krig under dagen och utarbeta en ny centralbank och ett nytt nationellt oljebolag på nattetid utan någon som helst hjälp utifrån. Om bara resten av mänskligheten var så mångsidig! För det är väl aldrig så att bildandet av en centralbank, är något som skulle kunna göras efter det att inbördeskriget är över?  

Transitionella nationella rådet har utsett Central Bank of Benghazi till den monetära myndighet som skall styra penningpolitiken i Libyen och utnämningen av en Centralbankchef för Central Bank of Libyen, med ett tillfälligt huvudkontor i Benghazi. Uppenbarligen har någon tyckt att det var mycket viktigt att få jobbiga frågor som kontroll av banker och kontroll av penningmängden ur vägen redan innan en ny regering bildas.

Det är naturligtvis helt rimligt att anta att den nya centralbanken i Libyen kommer att vara 100 % ägd och 100 % kontrollerad av det nyligen befriade folket i Libyen, eller är det inte det?

Men nu när Libyen kommer att bli fritt, så kommer den nya centralbanken i Libyen styras av libyer och enbart till förmån för libyerna, eller hur?

Detta är naturligtvis någonting som alla även kan anta kommer att bli fallet med det nya nationella oljebolaget också, inte sant?

Under de senaste åren, så har Moammar Gaddafi  hotat med att nationalisera oljeindustrin i Libyen och sparka ut alla västerländska oljebolag ur landet, men nu när Libyen kommer att vara fritt så kommer folket i Libyen att kunna arbeta hand i hand med ”Big Oil” och detta kommer att skapa en bättre Libyen för alla, inte sant?

Naturligtvis så hade inte petrodollarsystemet och olja någonting att göra med varför USA inledde en humanitär frihetsskapande åtgärd för demokratin i Libyen.

När Barack Obama såg rakt in i kameran och berättade för det amerikanska folket att kriget i Libyen är av strategiskt intresse för USA, så är det väl ändå helt säkert att han inte syftade på oljan och petrodollarsystemet.

När det var krig för olja, så var detta en Bush angelägenhet, eller hur? Demokraterna röstade på Obama för att avsluta denna typ av krig, eller hur? Säkerligen så skulle ingen framträdande demokrat offentligt stödja detta krig i Libyen, eller hur?

Visst, Obama kommer att göra slut på bombningarna av Libyen om det internationella samfundet börjar protestera, eller hur?

Det kränkta självets reaktioner

Ett i Ryssland ganska välkänt gäng av militära analytiker, Stormkråkor, säger att Ryssland nu kommer att få kännas vid stora utmaningar och även hot från två de globala stormakterna, detta inom mycket kort tid, de går så långt att de påstår att detta är det värsta hotet i sitt slag sedan 1612, och de erbjuder utifrån detta några råd i saken. Jag antar att Vladimir Putin inte främst är road av att lyssna på allmänt håller skvaller, han verkar inte vara den typen av personlighet.

Krigsvetenskapsakademins president och ett antal generaler i armén, säger nu i en rapport att Ryssland nu måste förbereda sig för en dubbel utpressning, en från öst, den andra från väst.

Ryssland kommer i detta alltså att utsättas för en enorm geopolitisk press under de kommande åren, främst då alltså ifrån USA och Kina, och att Ryssland kommer att behöva göra allt som det någonsin kan för att förhindra att man hamnar på kollisionskurs med USA och/eller Kina, när väl Petrodollarhaveriet eskalerar, för detta är vad Ryska militära experter nu anser var det som är i det omgående förestående.

Det rekommenderas nog även att med alla möjliga medel försöka desarmera denna potentiellt explosiva situation med en silkesvantarnas diplomati. Den ryska politiska eliten måste göra allt de kan, med hjälp av politisk-diplomatiska medel i första hand, för att kväva hotet i sin linda.

Den ”globala natur” som Modern krigföring tar med avseende på både vapnen och informationens rörlighet över den geografiska ytan, speciellt när de amerikanska styrkorna redan är på plats i Irak och Afghanistan, och nu kan hjälpa till att även kontrollera himlen över Libyen, som för närvarande befinner sig i en FN-sanktionerad kamp medialt mellan pro-Gaddafi lojalister och militanta mot regeringen. Gör att den geografiska utspridningen redan nu finns etablerad.

Samtidigt så ökar Kina sin militära förmåga med stadiga stormsteg i andra ändan. Detta faktum understryks av att i januari så genomförde Peking en tidsbestämd testflygning av sina hemliga J-20 stealth bombplan under ett besök av USA: s försvarsminister Robert Gates. Observatörer sa att detta var en ”ovanligt djärv styrkedemonstration av den kommunistiska nationen.”

Allt detta minskar alltså sannolikheten för att framtida konflikter kommer att förbli på lokal nivå rätt så radikalt.

Det är svårt att hoppas på att framtida krig kommer att förbli endast regionala eller lokala -. USA: s militära styrkor är närvarande utposterade i alla strategiska geografiska riktningar väster, söder, öster och norr, enligt all tillgänglig militär analys, samtidigt som det finansiella systemet som beskriver Amerikansk ekonomi havererar.

Hur allvarligt är då detta hot? Ryssland har garanterat inte bevittnat en sådan kommande politisk press på 400 år, ett tydligen ganska mörkt kapitel i Rysslands historia som visst i folkmun kallas för ”oredan” [1598-1613] när det Ryska moderlandet härjades av en hungersnöd, liksom av främmande inkräktare.

När det gäller säkerhet så har Ryssland aldrig varit i en sådan kritisk situation som i början av 21: a århundradet, sedan kanske 1612.

För att möta denna ökande hotbild, så rekommenderar nu Rysslands militära strateger att man istället börjar bedöma riskerna realistiskt och objektivt.

.

Samtidigt med Rysslands gränsöverskridande och aktiva trampande på och över linjen mellan USA och Kina, så anför den ryska generalstaben att den nu kommer att avvisa föråldrad militär hårdvara från försvarsindustrin utifrån att Försvarsmakten inte längre har någon användning för dem. Man förväntar sig inte krigföring enligt vad som har varit den gängse normen i samma omfattning, av en eller annan anledning.

I C U

Versaillessystemet efter WWI, var faktiskt redan ifrån början uppsåtligen ägnat att kollapsa, därav inte minst de bekanta deltagarna Dawes och Young i kommittéväsendet kring detta Dawesplanen och Youngplanen alltså, kollapsen hade kommitté ligan (Dulles, Wallenberg, Schacht, Young, Dawes, Ring) alltså otvivelaktigt ifrån början redan föresatt sig, vilket det ju också som bekant sedermera gjorde. Och sedan efter detta haveri så skulle det alltså som numera bekant äro, införas ett nytt finanssystem, vilket det alltså gjordes 1931, i och med bildandet av Bank for International Settlements (Internationella regleringsbanken) och IMF som båda finns kvar ännu i dag.

En nyckelperson i denna Bank for International Settlements bildande, var Hjalmar Schacht, som av Tolkien beskrevs som häxmästaren från Agmar, som var en av konstruktörerna som låg bakom det strukturella i skapandet av Hitlers styrelseskick i Tyskland, men som var en principiellt rent Anglo-Amerikansk agent, närmare bestämt en agent för Bank of Englands chef Montague Norman Ring, Lord of Rings

Adolf Hitler tillträdde som bekant Tysklands kanslersämbete 1933, och var sedan ganska snart en absolut och fullfjädrad diktator, alltså finansierad och framlyft av andra ekonomiska intressen än de uppenbara och redovisade.

Men mindre bekant är därför inte heller sällan att Montague Normand Ring, chefen för Bank of England, var den som skapade Hitler’s krediter, med hjälp av sin protegé Hjalmar Schacht vilken då faktiskt praktiskt nog innehade befattning som finansminister i Tyskland, och som därigenom rent praktiskt arrangerade krigsrustningen av Nazi Tyskland, och i detta även koordinerade strategierna från Hitler’s supporters Rockefellers, Warburgs, Wallenbergs och Harrimans.

Samtidigt med detta, så tar även andra vidare förlopp sin början, vilka alla syftar till samma ekonomiska vinningsprocess som i det ovan beskrivna, och som genom osannolika omständigheter i historien, vilka faktiskt nog mera så här i efterhand ser ut som tankar, så är det ju dessutom samma spelare med i alla uppsättningarna.

År 1931, så var alltså den virtuelle diktatorn av finansvärlden, Bank of England

Chefen, Montague Ring Normand, vilken för övrigt inte av en slump, var en före detta Brown Brothers partner, vilkens farfar dessutom hade varit chef för Brown Brothers under amerikanska Inbördeskriget. Montague Norman Ring tilldrog sig omvärldens intresse i sådan grad att författare som Tolkien som bekant skrev hela trilogier under analogi om detta monetära systems skapande och dess förväntade konsekvenser för mänskligheten.

”There should only be one source of money; one fountainhead from which flows the nation’s blood to vitalize commerce and industry, ensure economic equity and justice and safeguard the welfare of the people. . . . In other words, it has always been and still is our contention that the prerogative of creating and issuing the money of the nation should be restored to the state.” ( [Tolkien, writing in "Candour" magazine] August 3/10, 1956, page 48)

År 1931, när Prescott Bush  ledde New York kontoret, för Brown Brothers

Harriman, hade Prescott en partner som var denne Montague Normans intima vän i viken, han hetteThatcher Brown

Den av Farbenintressena framdrivna stora finans kollapsen år 1929-31 skakade Amerika, Tyskland, och Storbritanien, den innebar en försvagning av allt, till och med av myndigheter. Den gjorde även en Herr Prescott Bush mer villig att göra vad som helst som var nödvändigt, för att behålla sin nya placering i denna världen. Det var vid denna kris redan helt säkerställt att Anglo-Amerikanerna bestämt sig för installationen, av denne Herr Hitler, och dennes styrelseskick i Tyskland, detta genom införandet av sitt nya banksystems nyvunna inflytande.

W. Harriman & Co., var ett väletablerat renommé för drift inom denna typ av företagsamhet, och dessutom rikt på tillgångar från deras Tyska och Ryska affärsverksamhet och sammanfogades med det  Brittisk-Amerikanska investeringshuset, Brown Brothers, i Januari 1931.

En stor bidragsgivare till Hitler i Europa med 34 millioner dollar, senare mellan 1933 och 1936, var Badische Soda und Anillin AG. (ett IGF bolag som numera heter BASF), med Marcus Wallenberg bland de stora registrerade delägarna, där ägarskapet är lättkontrollerat men motstridighet tycks råda i verkställande direktörskapet vilket inte direkt gärna framhålls mot historiens klangbotten. Där handlingarna i enlighet med SOU 1999:20 inte fanns tillgängliga i detta.

Däremot i Bosch utredningen framgår ägandet av dåvarande Badische Soda und Anillin AG från 1921 lustigt nog. Not 52 i ovan är dessutom av stor  och central betydelse ur flera perspektiv.

J.F. Dulles var alltså högst densamme som kom att verka som ombud för familjen Wallenberg efter krigsslutet, när Amerikanska myndigheter verkade för frysning av tillgångar, i enlighet med fientligt samröre.

Samtidigt i Frankrike, så hade den internationella fredsrörelsen en förgrundsfigur i Aristide Briand, vilken i böcker tryckta fram till hans död, beskrivs som, en av den franska socialismens mest framstående män. Briand upptäckte dock att saker och ting ter sig annorlunda från maktens ansvars bänkar sett, än ifrån oppositionens bänkar

Ett av Briands stora patos var frågan om krigsskadestånd för Tyskland där han medverkade, fast emotverkande, i samma kommittéväsende som Dulles, Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman och där ensam utgjorde opposition mot svenska familjen Wallenberg och de övriga.

Briand fick för övrigt Nobels fredspris 1926.* Priset delades med Gustav Stresemann, vilken i historieböckerna framhålls som supporter till krigsindustriella komplexet?

(Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp)

Denne Briand hade nu så lägligt för krigsindustrin faktiskt avlidit, av orsaker som inte lätt framgår, och på begravningsdagen ( lördagen 12/3 1932 ) så vill det sig nu inte bättre än att Ivar Krüger, den storear  långivaren till stater, tar livet av sig, och detta dessutom i den röra som Paris är vid detta tillfälle.

Utplundringen syftade till att tillgodose de behov och de möjligheter till förtjänster, som alltså exempelvis den tyska upprustningen innebar. De stora nyttotagarna i detta var familjen Wallenberg, Svenska staten och Rörelsen tillsammans med det internationella militärindustriella komplexet.

Eller som Hjalmar Schacht, uttryckte sig i ett brev till A. Hitler i november 1932.

 ” It seems as if our attempt to collect a number of signatures from business circles for this purpose

(your becoming Chancellor) was not altogether in vain “

Oaktat detta så här i efterhand lite sorglustiga uttalande, så var det i Tyskland, faktiskt val den 13:e mars 1932, alltså dagen efter, och det bar sig ju just inte bättre än att precis så många röster som behövdes försvinna, faktiskt försvann (200 000 stycken ca), vilket medförde att hela den Tyska valproceduren fick göras om.

I samband med detta kanske man ändå skall påminna den säkert minnesgoda läsaren om, att Herr Hitler inte var Tysk medborgare vid denna mars månads inträde, han var ju som alla vet Österrikare och i och med detta inte ens möjlig till att bli vald som Tysk politisk befattningshavare.

Detta var dock emellertid inget man hade glömt bort, även om man redan vid tidigare försök ifrån inrikesminister Fricks sida faktiskt redan hade misslyckats en gång med att göra Herr Hitler till tysk medborgare.

Detta föregående försök åstadkoms genom att försöka utnämna Herr Hitler till polis i Thüringen, vilket som offentligt ämbete betraktat automatisk skulle rendera i ett automatiskt medborgarskap för denne Österrikiske korpral från Mähren Böhmen. Detta försök 1925 misslyckades nu emellertid som bekant är, eftersom man inte ens i tider som dessa fick bli polis efter att ha blivit dömd och straffad för statskupp, men inom tiden från januari 1932 till vad som således blir över fram till valet den 13;e mars 1932, så lyckas då alltså Wilhelm Frick med sitt således egentligen helt grundlagstridiga företag, att göra Herr Hitler till tysk valbar medborgare.

Denna för världsfreden inte fullt så lyckade manöver gjordes genom att under dessa i princip två återstående månader, lyckas med att utnämna denne Herr Hitler till medlem av det Federala styrelseorganet i delrepubliken Brunswick och i och med detta så åstadkom man den eftersökta effekten om medborgarskap. I tiden parallellt med detta så tilldrog sig följande.

Ivar Kreuger som var i Paris för att få ett borgensåtagande signerat av dem som sedermera blev kommissionen för att utreda dennes salig hädangång ekonomiskt, märkligt nog, och som hade tvingats till detta genom att en Amerikansk bank, National City Bank, grundad av William Rockefeller och med en vid tiden för dettas varande chef vid namn C. Mitchell som alltså förvägrat utbetalningen av beloppet till Tysklandslånet. Den svenska representationen fullföljde sitt uppdrag och tecknade borgen för Kreuger & Toll och när allt är klart, och andra banker än National City Bank istället kan gå in bistå med betalningen, då skjuter sig Ivar Kreuger?

New York Times publicerade den 25 maj 1933 en stor artikel om senatsförhören rörande oegentligheter och J.P. Morgan. Däri redovisas något hundratal namn vilka befunnits medverka i ekonomisk brottslighet. Där fanns bland annat Charles Dawes i (Dawes planen), Harriman banken, General Pershing och Owen Young i (Young planen) samt tyvärr även en herr Charles Lindbergh.

Däribland återfanns så även alltså en chef för National City Bank, vid namn C. Mitchell. Denne Mitchell är just densamme person som uppsöktes av sin bolagskollega i American IG och dess Bosch del, alltså häradshövding Marcus Wallenberg, som på regeringens uppdrag var utsänd att framför en begäran om en valutakredit på 75 millioner dollar å Kreuger &Tolls vägnar inför slopandet av guldmyntfoten. Detta framgår väl ur Boschutredningen not 52 som även beskriver det väl begravda Svenska IG Farben, vars förekomst sopats så långt in under mattan att det kommer ut på andra sidan.

Man kan väl för övrigt säga utan att tveka att detta inte precis var Herr Mitchells enda styrelse uppdrag.

Table 2-2: The Directors of American I.G. at 1930:
American I,G. Director	Citizenship	Other Major Associations
Carl BOSCH	German	FORD MOTOR CO. A-G
Edsel B. FORD	U.S.	FORD MOTOR CO. DETROIT
Max ILGNER	German	Directed I.G. FARBEN N.W.7  (INTELLIGENCE) office. Guilty at Nuremberg War Crimes Trials.
F. Ter MEER	German	Guilty at Nuremberg War Crimes Trials
H.A. METZ	U.S.	Director of I.G. Farben Germany and BANK OF MANHATTAN (U.S.)
C.E. MITCHELL	U.S.	Director of FEDERAL RESERVE BANK OF N.Y. and NATIONAL CITY BANK
Herman SCHMITZ	German	On boards of I.G. Farben (President) (Germany) Deutsche Bank (Germany) and BANK FOR INTERNATIONAL SETTLEMENTS. Guilty at Nuremberg War Crimes Trials.
Walter TEAGLE	U.S.	Director FEDERAL RESERVE BANK OF NEW YORK and STANDARD OIL OF NEW JERSEY
W.H. yon RATH	Naturalized	Director of GERMAN GENERAL U.S. ELECTRIC (A.E.G.)
Paul M. WARBURG	U.S.	First member of the FEDERAL RESERVE BANK OF NEW YORK and BANK OF MANHATTAN
W.E. WEISS	U.S.	Sterling Products
Source: Moody’s Manual of Investments; 1930, p. 2149.
Note: Walter DUISBERG (U.S.), W. GRIEF (U.S.), and Adolf KUTTROFF (U.S.) were also Directors of American I.G. Farben at this period.

 

Som ett led i regeringens sysselsättningspolitik hade den Svenska regeringen 1933 upptagit förhandlingar med Sovjet om ett handelsavtal, som också innebar att Sverige skulle lämna en statlig femårig kredit på 100 miljoner kr till Sovjetunionen för att möjlig göra sovjetiska beställningar till svensk industri, vilken sorts industri som detta avhandlade behöver kanske inte närmare utvecklas, men för sakens egen skull kan det ju nämnas att det inte var fredsindustri

Vid riksdagsbehandlingen på våren 1934 hade avtalet dock mött stark kritik, bl.a. från förre statsministern Felix Hamrin (”det ena landet får statslån, det andra landets varor blockeras”).

Hamrin var måhända inte någon större strategisk affärsman.

Syftet med detta var ju emellertid något helt annat, helt enligt gängse tradition.

Genom de begränsningar som åsatts exporten till Tyskland genom exportrelationen till övriga länder, av de allierade, så kunde man i och med detta låns erbjudande och dess storlek i förhållande till exporten till Ryssland, åberopa betydligt höjda exportnivåer för Tysklands vidkommande.

Att Marcus Laurentius Wallenberg då var delegat i handelsdelegationen för handelsavtalet, Sverige England 1916-18, kanske inte var fullt så viktigt i detta sammanhang.

Vad som däremot var  mycket viktigt och betydelsefullt, var att han faktiskt var ordförande, i kommittén för tyska industrins belastning, detta gav då en möjlighet att påverka skadeståndsuttaget ifrån omvärlden. Denna kommitté bestod av samma deltagare, som i princip alla kommittéer bestod av, kommittéer som hade något ekonomiskt inflytande och värde för frågor rörande detta ämne. (Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp)

Av heller knappast en slump så var han även vid och efter Versailles, ordförande i Kommittén för ordnandet av Tysklands naturaleveranser (import, av malm från Sverige till exempel, och export av kol och koks som utgjorde betalningen), enligt Dawesplanen 1924-25, det vill säga vilket avgjorde vilka omständigheter, som skulle föreligga vid natura leveranser i både köp och säljled.

Så utifrån att om malmpriset ökade, så blev den möjliga uttagbara skadeståndsmarginalen mindre för de skadelidande, så om inte det förr eller senare skulle uppdagas att malmhandelsförhållandet med Sverige och dess obegripliga regleringar, egentligen bara utgjorde en fasad för förtäckandet av en stöld av de krig skadelidandes pengar, så måste ju situationen ovillkorligen revideras och förändras. Detta begrep både Wallenbergs och socialdemokratin i Sverige

Att Marcus Laurentius i detta läge vidare var skiljedomare i tvister emellan Tyska regeringen och reparationskommittén, vilken ansvarade för de allierades etablerande av en funktionell infrastruktur 1925-30, måste ha varit en ren skänk från ovan, eller sannolikt kan inte alls ha varit just detta.

Marcus Laurentius var ju dessutom även ansvarig medlem för tolkningen av Young planen från 1930. Vilken alltså var en finansierings modell i vilken svenske Ivar Kreuger var delaktig som finansiär. Och där satt som beskrivits även denne Owen Young vars Youngplan föregicks av Dawesplanen, men  med samma syfte således.

Och 1931-34 så var denne Marcus Laurentius ordförande i den skiljedomstolen som behandlade korta Tyska krediter vid upprättandet av det tyska Moratoriet, eller ackordet i nutida benämning, som upprättades 1932 i Lausanne. Vari en avgörande insats alltså var att se till att de Tyska skulderna till Frankrike återbetalades först.

Detta så att det fanns utrymme för Frankrike att låna ut pengarna till Sverige, som i princip helt enkelt skickade Marcus Wallenberg d.ä. som förhandlare till sin egen son, som villigt lånade ut pengarna han själv hade sett till att Frankrike fick. Affärsetik således på en nivå som varken förr eller senare har kunnat begagnas igen.

Vidare så utnyttjades även möjligheten att använda de Tyska delarna av Kreuger och Young lånen till att verka som balansposter i redovisningssyfte, detta utöver vad beskrivs i nedan.

Vidare var Marcus Laurentius även tillförordnad expert åt, märkligt nog, den Tyska regeringen och den beskrivne Hjalmar Schacht när rekonstruktionen 1931-32 av tyska bankväsendet vidtogs.

Så vem som ville vad med Ivar Kreuger och varför, det faller sig som en gammal gärdsgård det som skedde var bankkonglomeratets enda egentliga möjliga val. Kreditens syfte var alltså att möjliggöra för Kreugerkoncernen att möta de påfrestningar som frigörandet ifrån guldmyntfoten förutsågs komma att medföra.

Framställan avslogs med vissnaturlighet kan man väl säga

De återstående fyra medlemmarna av American I.G´s styrelse var riktiga prominenta Amerikanska medborgare och medlemmar ur Wall Streets finanselit. Den beskrivne herr C.E Mitchell, ledamot av National City Bank och Federal Reserve Bank of New York; Edsel B. Ford, president of Ford Motor Company; W.C. Teagle, VD Standard Oil of New Jersey; och, Paul Warburg skapare av Federal Reserve Bank of New York, och vidare styrelseledamot inom Bank of Manhattan Company.

IGFarben var Hitler och Hitler var IG Farben även om han själv kanske inte till fullo insåg detta ifrån början. (Senator Homeros T. Bones till Senatens Kommitté för Militära Affärer, Juni 4, 1943.)
I krigets skymning strax innan WW2 tog slut, så var det  Tyska kemikalie komplexet I.G. Farben inte bara det  största kemikalie tillverkande företaget i världen, det var det största företaget i hela världen, detta med en utomordentlig politisk och ekonomisk kraft och påverkan inom den  Hitlerianska Nazist staten.

I. G. Farben har beskrivits, som närmast en stat i staten, den frågan är mångfacetterad.

Farben kartellens bildande dateras ifrån 1925, detta är när dess politiska gärning började sin mera noggrant planerade organiskt politiska tillväxt, som organiserades av Hermann Schmitz (med Wall Streets finansiella assistans, han var ju trots allt som Fed ordförande företrädare till Ben Bernanke) som skapade en super jätte ur kemikalieföretagsamheten ur sex redan i sig jättelika Tyska kemikalie företag — Badische Anilin, Bayer, Agfa, Hoechst, Weiler-ter-Meer, och Griesheim-Elektron.

Dessa företag blev sammanfogade till blivande Inter-nationale Gesellschaft Farbenindustrie I.G. —  eller I.G. Farben förkortat.

Tjugo år senare så stod alltså samme Hermann Schmitz åtalad vid en rättegång i Nürnberg för både anstiftan till världskrig och en rad olika förbrytelser, inte minst krigs brott inbegripande I.G. Farben kartellen.

I.G .Farben i sig själv sökte tystlåten glömska, som någon myntade ett uttryck vid denna tid, att verka men inte synas,  sanningen var begravd i arkiven, och dessa försvann sedan efterhand, bäst i klassen i ämnet försvinnande arkiv, var Norsk Hydro, som nära nog lyckats med att förstöra all dokumentation. Svenska IG Farben med Herbert Lickfett, var inte just precis mycket sämre avseende denna prestationskategori. (Läsaren uppmanas att googla på Herbert Lickfett för att få uppleva resultatet.)

Det är dessa Amerikanska anslutningar inom Wall Street som angår oss i detta ännu idag. Utan kapitalbiståndet och medskicket av Wall Street, skulle det inte har varit ett I. G. Farben alls. Och ingen Adolf Hitler eller WW2 heller.

Tyska bankirer inom Farben Aufsichsrat (Bolagsstyrelse) på det sena 1920-talet inkluderade Hamburg bankiren Max Warburg, vilkens bror Paul Warburg alltså var grundare till Federal Reserve Systemet i Förenta Staterna.

Inte bara genom slumpens lyckliga omständigheter, så var Paul Warburg  även  styrelseledamot av Amerikanska I. G., Farbens helägda Amerikanska dotterbolag.

I tillägg till Max Warburg och Hermann Schmitz styrning och varma händer, i skapandet av  Farben riket,  ingick även Carl Bosch, Fritz ter Meer, Kurt Oppenheim och George von Schnitzler, Hjalmar Schacht och Montague Norman Ring

Alla dessa utom bankirerna Max Warburg, Hjalmar Schacht och Montague Norman lagfördes som krigsförbrytare efter Värld Krig II, men man lagförde ju så sällan folk på vinnarsidan, ens på den tiden inte ens bankirer.

Mellan 1927, och början på WW2, så expanderade I.G. Farben till sin egen dubbla omfattning, storlek, och utbredning, detta möjliggjordes till stor del av/via Amerikansk tekniskt assistans och av/via Amerikanska förbindelser, så som ett kapitaltillskott på $30 miljoner investerade av/via  National City Bank. Av/via National City Bank så hade 1939 I. G. förvärvat eller införskaffat ett deltagande och ledningsfunktionsskapande påverkan i 380 andra Tyska företag, och i över 500 utländska företag. 

Farbenriket ägde sina egna kolgruvor, dess egen elektriska kraft, placerare, järn och stål enheter, banker, forskningsenheter, och otaliga kommersiell företag/vågstyckens.-Patent.

Där fanns över 2,000 kartell överenskommelser mellan I. G. och utländska företag — inkluderande Standard Oil New Yersey, DuPont, Alcoa, Dow Kemi, och andra inom Förenta Staterna, Hela berättelsen om I,G, Farben och dess världsomfattande aktiviteter innan WW2 kommer väl sannolikt aldrig helt i dagen ljus, eftersom Tyska uppgifter förstördes 1945 i och med att en förväntan om Allierad seger infann sig.

Men, en efterkrigsundersökning av/via  U.S, Krigsdepartementet avslutas som:

Utan I. G. Farbens ofantliga produktiva möjligheter, dess intensiva agerande inriktning, och vidsträckta internationella utbredning, så skulle Tysklands åtal för krig, har varit helt otänkbart och omöjligt;

IG Farben inte bara riktade sin energi mot en beväpning av Tyskland, utan man koncentrerade sig även på försvagning och förslappning av avsedda offer, och där denna dubbelverkande taktik, verkade för att expandera Tyska industriella möjligheter för krig och för begränsande av det för resten av världen uppdagade motiven.

Bevisningen är översvallande i det att I. G. Farben hade full tidigare kunskap om Tysklands planläggning för världs erövring, och av att varje specifik aggressiv aktion senare utfördes. Inte blir det så mycket bättre av att endast ett minimum av kännedom om Versailles fördraget och dess kommittéväsende, ovillkorligen visar betraktaren att IG Farben de facto skrev hela planläggningen i egen regi och i förväg, i form av de Fyraårsplaner som Adolf Hitler sades ha skapat när han satt på landsberg.

Direktionen av Farben företaget (dvs.,  ”I. G. Farben officiella” hänvisade till i undersökning) inkluderade, inte bara Tyska utan även framträdande Amerikanska finansiärer. Denna utredning från 1945 av det Amerikanska Krigsdepartementet rapporterar i det avslutande att I.G. Farbens uppdrag från Hitler i förkrigsperioden var att göra Tyskland självförsörjande på gummi, bensin, smörj- oljor, magnesium, fibrer, garvning agenter, fett, och sprängämnen. Alltså IG Farbens egna produkter!

För att uppfylla detta kritiska uppdrag, spenderades väldiga summor av I.G. Farben på förädlings processer till dessa krigs material ifrån inhemska Tyska rå material – i synnerhet de rikliga Tyska kol resurserna.

I de fall dessa processer inte kunde utvecklas i Tyskland, så införskaffades dessa utomlands under kartell arrangemang.  Hmmm, Sverige…..

Vilket som verkligen var vad

De i dag principiellt allt överskuggande finanserna och den ekonomi, vilka är beskrivande uttryck för utvecklingen inte bara inom, utan även emellan civilisationer, kan emellertid inte alls härledas från skötsel av finanser eller ekonomi i enskilda länder, utan bara ifrån den internationella finansarkitekturen.

Det finns nu en enorm finansiell petrodollarstrukturell pyramid, men ”det ryska ledarskapet”, länderna kring Persiska Viken, och de asiatiska nationerna funderar nog ganska intensivt just nu på möjliga alternativ.

Jag är övertygad om att världen inom en nära framtid ska se ett finanssystem som är annorlunda än det som vi är vana vid, och att Sverige faktiskt kan vara en fullfjädrad medlem av detta nya finansiella system, vår lite tveksamma historiska bakgrund till trots.

Enligt IMF chefen Dominique Strauss-Kahn så är ju trots allt ändå finans och valutasystemet nära ett sammanbrott.

Han underlåter givetvis att redovisa vad som är det underliggande skälet till detta, vilket han själv alltså är delaktig i.

Alternativet är att bäste Dominique är så urbota dum att han inte begriper grunderna bakom det innevarande läget, vilket då rimligtvis borde diskvalificera honom ifrån den tjänst som han nu innehar, men istället så uttrycker denne eminente tänkare att han aspirerar på att bli Fransk president.

Denna Pyramid byggdes emellertid inte i Egypten, även om rivningsarbetet signifikativt nog påbörjades där 2011, alltså ganska precis etthundra år senare.

Från 1909-13 och efterföljande år bedrev så Rockefellers en systematisk och blockvis gjorda överföringar av det ägda Standard Oil Co. Där värden på överstigande $300 millioner flyttades till Rockefeller Foundations konton, vilka disponerades av familjemedlemmar, vilket skapade ett därmed globalt instrument för radikal social omstrukturering, alltså genom Amerikanskt kapital med ett Brittiskt strategiskt underliggande tankesätt. Hur många kan på allvar tro att när detta var färdigt, så ansåg man att det inte var läge för ett privatkontrollerat Centralbanksystem?

John D. Rockefeller hade startat sin olja verksamhet på 1860 talet med Brittiskt kapital. Familjens relationer med Imperiet ett halvt sekel senare, det hade sin tyngdpunkt i John D.’s bror William Rockefeller, vilken var president för Standard Oil of New York (senare Mobil) och vidare grundare av National City Bank (senare Citibank).

År 1911, så genomförde broder William, en anställning av en genom privatkontakter hänförlig individ inom den sociala elit som han tillhörde, en högt ansedd Brittisk Secret Intelligence Service officer, vid namn Claude Dansey, som alltså togs i anspråk av en eller annan anledning, som inte var slumpen utan som fastmera var beroende på dennes kännedom om Imperialistisk underrättelsetjänstverksamhet och hur man agerar i enlighet med gängse kolonialdoktriner som exempelvis de som skapats av Sykes-Picot.  

När Amerikas Förenta Stater sedemera förberedde sig för att liera sig med den forna koloniala fienden Stor Brittanien i samband med WW1, så genomförde Claude Dansey personligen reorganisationen av U.S. Army Intelligence Service till att bli en kopia av det Brittiska Secret Service. Claude Dansey’s trogne amerikanske efterföljare, blev Generalen Marlborough Churchill (en avlägsen släkting till trinde Winston Churchill) som sedan raskt blev direktör för U.S. military Intelligence.

Efter WWI skapade så General Churchill någonting som kom att kallas för ”Black Chamber”, det var en New York-baserad spion organisation underställd, the State Department, U.S. Army, och faktiskt även dessa i ovan beskrivna privata New York finansiärer, alltså lojala mot Storbritanien och alltså det forna Brittiska Ostindiska Kompaniet. Detta blev alltså grunden till det som vi idag känner till som CIA. Denne humanistiske hederstyp, General Churchill skulle förresten snart även komma att medverka till att skapa en inte fullt så trevlig medicinsk forskningsorganisation, för att efterkomma viljan hos Rockefellers och Brittisk underrättelse tjänst/finanselit.

På tal om denna inledningsvis lilla, men sedan inte fullt så lilla biologiska kuliss för ekonomisk interferens(läs stöld) så skall man kanske även beakta vad som senare hände före och i samband med att Ariseringsprocesserna tog sin början i Europa i allmänhet och Tyskland i synnerhet. Detta innebar rent konkret frånhändandet av egendom från personer utifrån någon form av påstådd biologiskt underbyggd grund. Man kunde ju annars kanske tro att slika processer hörde ett lite tidigare århundrade till, men icke.

Mars 31, 1933, så gav den ”Amerikansk Judiska Kommittén”, kontrollerad av den Judiska familjen Warburg och den Judiska organisationen ”B’nai B’rith” som i hög grad påverkades av den Judiska familjen Sulzberger (”New York Times”), en formell, officiell ”judisk” skrift ifrån dessa två organisationer, att lända troende till efterrättelse” att inga Amerikaner skall bojkotta Tyskland eller Tyska varor och i någon mån eller omfattning vara eller verka uppviglande mot den Tyska Nazismen, vidare påtalades vikten av att medverka vidare till att inga mer massmöten fick hållas, eller som man så vackert uttryckte saken, ”liknande former av sinnesrörelseskapande åtgärder komma att anställas.”

Den Amerikanska Judiska Kommittén och B’nai B’rith (moderorganisation till ”Anti-Defamations Förbundet”) fortsatte faktiskt med denna hårdnackade, no-attack-on-Hitler inställning genom hela 1930-talet, detta alltså medan ariseringsprocesserna pågick för fullt i Tyskland, vilket är under exakt samma tid som där många Judar och andra anti-fascister kämpade för sina liv under förespeglingar som uppgavs vara biologiskt grundade.

Detta förhållande beskrivet i ovan kräver, alltså rätt ovillkorligen av den efterkommande historiebeskrivningen, ett fokus förskjutande av betraktelsen, samt likafullt att betraktelsen placeras helt inom ett kretslopp av Rockefeller/Rothschild/Harriman/Bush, senare Bilderberg/Trilaterala förbundet vilket kan förklara någonting av det förhållande som familjen George Bushgang har till Amerikanska Judiska och Sionistiska ledare. Varav några av dem, i slutet av samarbetet med hans familj, alltså spelade alltså en otäck del i dramat om Nazismen. Är detta måhända en av anledningarna till varför ”professionella Nazijägare” aldrig har upptäckt hur Bush familjen skapade sina pengar? Trots att handlingarna i dag är öppna?

Way of the Dragon

Jag kan ju inte påstå att jag direkt är fylld av idéer om vad jag skall skriva, med avseende på omvärldens utvecklingsförlopp.

Det känns lite som att ha gått varvet runt med husrenoveringen, med andra ord som att behöva börja om igen med att förklara att pengar inte är det som många kanske tror att det är.

Pengar och värde är rent faktiskt inte vad många egentligen tror att det är.

Alla pratar visserligen om pengar. Men hur är egentligen dessa pengar skapade, tillkomna? Och hur får och behåller pengar sitt värde, för de har väl ett värde? En grundläggande och mycket vanlig vanföreställning, är att ekonomi handlar om pengar, ekonomi kan finnas utan pengar men pengar saknar helt sitt värde utan ekonomi, så att ekonomi skulle vara pengar det är ju egentligen fel, pengar är ett verktyg för att lättare kunna bedriva handel med varor, och att vidare kunna mäta varors värde.

Pengar skapades förr i tiden genom att metallstycken präglades till mynt och att denna halt av metallen garanterades med en stämpel eller ett sigill, gärna med kungens bild. På det sättet kunde samhället på 1800-talet till och med skapa vad som av några anges vara så åtråvärt i dag, nämligen en europeisk valuta.

Guld kunde emellertid dåtida inte utvinnas i takt med de industriella ekonomiernas ökade behov av penningmängd, och naturligtvis ännu mindre i takt med bankirernas upplevda ha-behov, och detta medförde att exempelvis guldmyntfoten då blev till en argumentmässigt gyllene boja för tillväxten.

England övergav därför, eller kanske snarare lyckades fly undan bojan(värdegarantin) som då guldmyntfoten utgjorde 1931, vilken alltså tidigare garanterade den skapade valutans värde i guld, alltså att valutan stod stadigt fäst på en fot av guld, och det exemplet följdes sedan inom kort av andra länder.

Detta undflyende tog alltså inte på något sätt sitt rum slumpvis, i samband med att Bank of International Settlements (BIS), Internationella regleringsbanken på svenska, och att International Monetary Fund, IMF skapades 1931, och naturligtvis var då inte heller detta utan andra bakomliggande vinstsyften ifrån skaparna.

Detta skapande var nu alltså inte alls enbart en godtycklig eller på något vis en olyckligt vald slump, som det naturligtvis skulle komma att visa sig senare, och vilket vi ser konsekvenserna eller kanske snarare, ser de ovedersägliga bevisen för idag.

Inom den internationella handeln fanns dock guldet kvar fram till 1960-talet så som riksbankernas yttersta garanti för nationernas inbördes avräkningar.

Vilket då alltså fortfarande utgjorde någon form av gyllene värdeboja för ekonomiernas helt ohämmade ekonomiska tillväxt i form av fiktiva värdens tillkomst, alltså skapandet av imaginära värden, eller enklare beskrivet, värden vilka skapas utifrån en efterfråga.

Senare så kom dessa system att ytterligare kompletteras med bland annat ett system vilket benämns Fractional Reserve system, vilket var den principiellt sista spiken i denna finans och valutasystemets kista, när den svenska kreditmarknaden år 1985 så till sist avreglerades av den svenska regeringen, så var resten av förloppet en ren tidsfråga beroende på informationshastigheten till haveriet i nu.

När sedan kronvalutan tvingas frångå sitt fasta växelkursvärde omkring 1992, så går denna realvärdeanpassningsprocess in på sitt absoluta upplopp, eller slutfas genom att kreditbildningen/valutabildningen då är i det närmaste principiellt oreglerad.

Pengar eller valuta är i dag, i allt väsentligt enbart redovisningsposter utan real värdegrund.

Men hur går då detta skapande av pengar egentligen till?

Svar: Alla pengar skapas genom skuldbildning.

Frågan är egentligen bara vad som skall utgöra motvärdet till den valuta som skapas, och detta i sin tur är det som avgör om detta skall vara ett penningsystem eller ett kreditsystem.

Pengar skapas, eller valuta bildas, genom att bankerna skapar en skuld gentemot en låntagare som vill låna pengar, och på så vis sker en skuldbildning. Denna skuldbildning motsvaras alltså sedan av en valutabildning en värdering/valuering av skulden, detta vill säga att bankerna enligt denna metod bildar denna valuta utifrån de regleringar som gäller för banker och som kontrolleras av bankinspektionen, Basel 1 och Basel 2 heter dessa regleringar inom IMF.

Detta sker inom ramen av det som i ovan nämns som Fractional Reserve systemet, där den nuvarande kreditexpansionens möjligheter kommer till bruk.

En godtycklig bank har som exempel i detta fall 1000 kronor i tillgångar, med dessa som säkerhet eller fraktions reserv får banken sedan låna valuta av riksbanken mot en repa.

Detta innebär i exemplet att banken får låna 8000 kronor i en vecka mot en ränta som riksbanken fortlöpande korrigerar(repa).

Banken förfogar nu över 9000 kronor och har en skuld på 8000 att betala inom en vecka, alternativt låna beloppet om igen av riksbanken, eller av en annan bank och interbankräntan, till den då rådande reporäntan.

Det är sedan med detta belopp på 9000 kronor som grund i banken, som banken äger rätt att alltså kreditexpandera beloppet på 9000 kronor till ett utlåningsbelopp om 90 000 kronor som banken sedan kan låna ut till låntagare mot en säkerhet. Vad som är en godtagbar säkerhet för valutabildningen i detta, kan alltså precis som dagsläget nu utvisar visa sig vara fullständigt något som har ett väldigt otillräckligt värde.

Detta innebär således att ett valutabelopp om 1000 kronor har expanderat till ett valutabelopp på 90 000 kronor, och detta helt utan att den värdegrund som valutan skall beskriva egentligen på något sätt har förändras, värdegrunden är realekonomiskt fortfarande bara värd 1000 kronor.

I normal terminologi skulle detta fenomen benämnas som inflation.

I det aktuella dagliga fastighetssammanhanget, så göms begreppet istället i något som kallas för värdeökning, men som alltså egentligen inte är något annat än en rent dold inflationseffekt, och som inte kommer till uttryck så länge värdet kan hållas bundet i skulden.

Bankernas kreditexpansion kan alltså därmed ovillkorligen konstateras vara en given förutsättning för prisökningarna på fast egendom. Detta beskrivs enklast genom att tänka sig en sluten ekonomi med en given penningmängd, vilket inte skulle göra prisökningar möjliga utan motsvarande prissänkningar, följaktligen så måste penningmängden ovillkorligen öka.

På detta sätt har bankernas kreditexpansion alltså även skapat en dold och fordom uppbunden inflation. En inflation som genom att valutavolymen nu har expanderats så till den grad att dessa fiktiva värden inte längre kan bindas till skulden, och därför nu börjar få en direkt inflaterande återverkan på den reala ekonomin, alltså när skuldvärdena inte mera kan hållas bundna.

Denna fiktiva värdegrund har även sedan vidare även omsatts i en rad olika konstruerade finansinstrument, vilka i princip har haft som enda syfte att absorbera valutaexpansionens inflationseffekt. Dessa instrument kan faktiskt i viss mån liknas med de övervärderade holländska tulpanlökarna på 1600 talet, alltså något som då i det närmaste fullständigt var och nu således är, utan någon som helst real värdegrund.

Omskrivet så kan detta liknas vid att den reala ekonomin inte mer förmår att bära upp ytterligare fiktiva värden, utan det att den reala valutan börjar direktinflateras. Detta är den i nu rådande situationen, där en förestående hyperinflation vilken givetvis börjar på de geografiska platser där valutan realiseras eller omsätts till fysisk värdegrund, alltså på pumpplatsen för olja och för fysisk industriproduktion med realt allmänvärde, för att sedan sprida sig vidare till den övriga globala ekonomin, för att till sist göra valutan som kommer direkt ur sedelpressen helt värdelös.

De krafter som kan skapa eller ändra pengars värde återfinns i samspelet mellan politiska åtgärder och valutamarknaden, i form av finanspolitik eller valutapolitik.  Dock är alltså detta lite av en medial hägring, eftersom dessa politiska styrmedel i princip egentligen helt har mist sina effekter, alltså främst på grund av att ytterligare aktörer kan påverka valutavolymen, alltså genom att privatbankerna tillåts bilda valuta enligt nu rådande regleringar.

Men om detta vet vanliga individer i samhället emellertid nästan ingenting.

Hur denna konst egentligen går till, det vet bara några enstaka politiker, akademiker, bankmän och valutaspekulanter och några centralt placerade ämbetsmän.

Finansministrar har länge idkat ”learn by doing”, med framgång för makten, och detta till stort men för det allmänna väl och för demokratin. Några representanter (men antagligen inte alla) i riksbanksfullmäktige, kan säkerligen också besvara frågor om hur pengar egentligen skapas och vidare behåller sitt värde.

Det finns lustigt nog nämligen ingen lärobok i ämnet ifråga, ingen skrift i forskningsrådsnämndens publikationer ”Källa” som illustrerar de vetenskapliga kontroverserna i detta, och som vidare diskuterar saken. Och i studieförbundens kurskataloger kan jag ju säga att där söks det förgäves efter en studiecirkel om hur pengar skapas och värdesäkras. Och det verkar symptomatiskt nog vara precis likadant i andra länder inom IMF.

Riksbankschefer och andra utvalda penningvårdare träffas emellertid och lär då istället av varandra hur man gör, detta naturligtvis för att vidmakthålla detta system, som bygger på det annars så välkända ekonomiska begreppet tilltro eller förtroende.

Men vanliga medborgare och våra valda riksdagsledamöter i gemen, har emellertid inte ens en liten aning om hur den blandning av vetenskap och konst fungerar, och som skapar dessa så kallade värdesäkrade pengar, eller med facit ihand kanske snarare skapar dessa inte värdesäkrade pengar.

De flesta vanliga individer lever i detta i en villfarelse, att banker och penningvårdare främst verkar för samhällets bästa. Vilket knappast ens på något enda sätt kan sägas vara den rådande verkligheten. Dessa aktörer verkar enligt vanliga företagsekonomiska maximer, och då är det vinstmaximeringsbeteende som gäller, och ingenting annat!

Med avseende på den transparens som sedan finans och valutasystemet har idag, kan det ju tyckas att det genom historien rimligtvis borde ha rests några enstaka frågor kring penningskapandet, och om inte annat så i alla fall utifrån det faktum att det i princip inte finns någon information att uppbringa om själva skapandet av pengar.

Men å andra sidan så är det ju så att till och med religionen beskriver att förledandets bästa bedrägeri alltid är övertygelsen om att inte existera. Jfr. Djävulens bästa bedrägeri.

Och i denna okunskapens dimma så lämnar nu alltså de nationella parlamenten i allt fler länder över frågan till riksbankerna som i detta läge blir självständiga och ställs utanför de demokratiska processernas kontroll. Det är rent anmärkningsvärt att så många demokratier har ansett det nödvändigt att göra detta undantag från de folkvaldas makt och kontroll, men det har givetvis sina orsaker i bankerna, det förklenande och illavarslande är väl snarast att inga politiska protester synts till . Och nu inom den Europeiska unionen är det meningen att varje land skall lämna över ansvaret för skapandet av pengar och vakthållningen kring deras värde till EU:s blivande centralbank i Bryssel. Man vet rakt inte om man skall skratta eller gråta åt eländet.

Detta borde för demokratins skull således absolut förändras. Inget politiskt system kan fortleva utan ett valutasystem. Men ett av annan otillbörlig part kontrollerat valutasystem, det överlever hur många politiska system som helst.

Så länge som valutasystemet inte kontrolleras till fullo av den demokratiska staten, så är hela den demokratiska ordningen bara en ren kuliss, och detta är mycket beklagligt att konstatera för de flesta som kommer till denna insikt.

För länge sedan.

Carl Norberg