Yin&Yang ibland stjärnor av trianglar.

Med tanke på tid som begrepp och som sekventiellt perspektiv så kan man göra följande lilla betraktelse av förlopp som mekaniskt följer ovillkorligen på annat. Sedan kan man ta hela denna kaka som för enkelhetens skull har markerats i blått, för säkerhets skull och se om mönstret skulle kunna appliceras i någon tidpunkt som vi känner igen. Detta eftersom vi nu i någon mån anser oss veta var vi är någonstans, åtminstone i tiden betraktat, på så sätt kan vi skapa en lite modell för att kunna förutsäga vår framtid utifrån vissa givna betingelser.

• I den bästa av världar:Om en tid exempelvis i juni så kommer Centralbankerna vara en relativt sett mindre viktig aktör på finansdepartementets auktioner, just nu så är de ju tämligen ensamma, och köper i exempelvis USA cirka 17 miljarder dollar i statsobligationer, vs de $ 100 miljarder eller så som de köper nu, och marknaden reagerar positivt på detta politiska skift. Den lucka som Centralbankernas frånfälle då skapar fylls igen av institutioner och av vänligt sinnade regeringar, som vill återställa sin diversifiering till euron och yenen – med tanke på de dåliga utsikterna för båda dessa valutor. För ett tag kommer då statskassan att förbli relativt stabil. Och detta uppmuntrar den amerikanska regeringen att fortsätta använda godtycklig finansiell och monetär politik och det håller igång festen för aktier en stund längre, men med deltagarna sittande på kanten och dinglar med benen samtidigt som de tittar på utgångarna för varje given förflyttning, i en aldrig tidigare skådad mental säljförberedelse. En uppgång i dollarn, som ett resultat av ett inflöde av förnyade utländska uppköp, träffar råvarumarknaden med ett accelererande inflationstryck, vilket får Centralbankerna att prestera sämre tills det blir uppenbart för alla på vägen att Centralbanken kommer att återigen börja med kvantitativa lättnader pengar.
   
• I en annan värld: Efter juni, så kommer deltagandet vid finansdepartementets auktioner försvagas, men ändå inte katastrofalt. Räntorna höjs, men inte heller katastrofalt. Ekonomin står på gränsen, men verkar inte riktigt falla. Inte heller dollarn stiger alltför mycket efter att ha fallit ganska dramatiskt, och något som liknar ett ryckigt status quo består, samtidigt som folk väntar på att den andra skon av glas skall falla, eftersom den oundvikligen måste falla med tanke på att det övergripande problemet, med att systemet monetariserar enskild skuld till allmänt betalningsmedel och hushållens skuldsättning i förhållande till betalningsförmågan inte är löst. Volatiliteten i aktier och råvaror ökar, men det finns ingen tydlig trend till övergång på ett eller annat sätt. Ändå kan det då vara bra om folk då har något att fästa uppmärksamheten på…
   
• I verkligheten:Efter juni, en obligationsauktion och deltagandet ligger betydligt lägre, och räntorna börjar accelerera på uppsidan, vilket skicka aktiemarknaderna in i ett tillstånd av panik, som börjar att dra råvarupriserna ner med dem. Centralbankerna vänder snabbt kurs och börjar skriva stora monetära poster till statskassorna, vilket stabiliserar penningmarknadsräntorna men att skicka chockvågor genom derivatmarknaderna marknaderna när dollarvalutan träffar golvet och tvingas till upptäckten att även golvet är gjort av glas.De ädla metallerna och andra råvaror skjuter då i höjden. Med det finns ingenstans att ta vägen, investerare börja då pruta för shopping i fallna aktier – som är kopplade till konkreta företag som gör någonting ordentligt som människor behöver, trots allt – och de studsar relativt snabbt också, människan vill ju trots allt inte sällan leva. Samtidigt som dollarn kollapsar, så börjar kostnaden för allt för att skjuta i höjden, krossar de oförberedda och utlösande ett verkligt lidande. Det går inte att driva räntorna högre än till toppen av inflationen, chefen för Riksbanken, vår egen Åsa Nisse, slår till reträtt till en dold bunker och börja leta efter trevliga länder som är beredda att ge honom en fristad.

 

Alla som läser detta kan ju i dessa rent mekaniskt helt ovillkorliga förlopps beskrivningar, ur reaktionsmönstret, utläsa var någonstans i tiden som vi nu befinner oss. Vem som helst kan då konstatera att vi befinner oss någonstans i en annan värld (drömmarnas) ännu så länge och alltså ännu inte befinner oss i verkligheten, men lugn den kommer. Den kalendervisa tid som jag har åsatt exemplets förlopp i detta, stämmer alltså inte med reaktionsförloppens konsekvensers placering i verkligheten.

Alla kan se att detta inte kan fortsätta ändå till juni månads slut eftersom så mycket redan har inträffat, eftersom då tar QE2 slut för FED samtidigt som den finansiella situationen i Europa nu förvärras per minut. Den största osäkerheten i detta är inte om utan snarare var någonstans som Åsa Nisse måste söka sin tillflykt, för att någon som jag inte skall finna honom för att leta sig vidare in i ormboet.

Att jag valde tre världars förlopp är alltså ingen slump som beskrivande exempel, lika lite som den heliga trefaldighet, faktiskt, eller de två sidorna i yin&yang.

Let Him who has the power of understanding…..

666`s nature is the beast.

Många banker är egentligen insolventa, men dessa får likafullt stanna kvar i sin sekteristiska verksamhet som en konsekvens av den lindrigt uttryckt obskyra banklagstiftningen.

Att bankerna tillåts att i det närmaste föra dubbla böcker skymmer ju dessutom deras verkliga problem med egendomsbaserad lånebildning. Den kommunala finansieringsinrättningen (Kommuninvest) som lånar ut kreditexpanderade pengar till exempelvis byggandet av busshållplatser, har nog inte haft så mycket tankar på vilket värde som dessa egentligen kan tänkas ha på en eventuell andrahandsmarknad. Detta är skuggbanksystemet som man ibland höra talas om. Det är mängder av hem ”som finns, men inte syns.” Detta är mycket likt det som pågår i Spanien för närvarande. Jag säger detta en gång till. De flesta större banker och vissa mellanskiktet och små institutioner är panka och du får bara höra lögner om deras tillstånd.

Som om allt detta inte var illa nog så befinner sig nu även kommuner och stater i allvarliga ekonomiska problem. Deras arbetskrafts tid utgör 15 % av den totala sysselsättningen, men inte sällan över 70 % av kostnaderna. Detta innebär att minska kostnaderna för lekmän först. Detta ökar arbetslösheten och diskvalificerar framtida husköpare och lägger mera under ytan till utestängning från boendemarknaden, som långivares förluster.

Underskatta inte dessa nedskärningar, eftersom de kommer att ha en starkt negativ effekt på den totala ekonomin. I år var egentligen bara början på dessa kommunala och statliga uppsägningar. Det som nu skymtar i skuggorna är möjligheten till hundratals kommunala konkurser, 35 Amerikanska delstater är nu i samma ställning utan något slut i sikte. Mycket få människor verka förstå riktigt hur allvarlig den övergripande situationen verkligen är. Dessa händelser kommer att ta en fruktansvärd tribut i vägtull av konsumenternas förtroende.

Detta skulle vara en livslång anställning ett förtroende. Vad händer när pensionsutbetalningarna upphör på grund av konkurs? Det kommer att bromsa ekonomin, 90 % av statliga och lokala kostnader för utbildning upphör. Det betyder mer uppsägningar och fördubbling storlekar på klasser upp till 60 barn. Barn lär sig väldigt lite i skolan och deras eventuella framgångar blir mer nedtryckta av kvaliteten på lärarstudenterna. Det kommer att bli kaos med stora klasser och många av de bästa lärarna kommer att sluta just därför att de kan välja.

Världens ekonomiska motor, företagarnas Amerika befinner sig i ett dilemma. Det står inför högre kostnader för petroleumprodukter och mat. Detta påverkar vinsten, om kostnaden alltså inte förs vidare, så måste företagen så småningom ta ut dessa kostnader. I den miljön kan det nog finnas väldigt lite rums yta att hyra(ränta alltså), room for rent på Anglosaxisk Göteborgska alltså, och bara mycket lite, om ens någon jobbtillväxt. Om de inte håller tillbaka prisökningarna när kostnaderna ökar så kommer effekterna att bli mycket stora och det är inte alldeles säkert att företagen främst reagerar ur ett samhällsperspektiv.

Varje dag får därför uttalanden från Centralbankerna en alltmera mer bisarr karaktär. En av de nyaste är Fed måste verka ackommoderande (? Anpassande?) därför att centralbanken fortfarande brister i både sina inflationsmål och sysselsättning. Inflationen är något hög och sysselsättningen är förfärlig.

Under tiden så sitter Kina på mer än $ 3 biljoner i utländsk valuta. Reserver har fått nknappt $ 600.000.000.000 under de senaste nio månaderna eller 28%. Det är handelsöverskottet som nu faller.

Alla verkar tro att tingens ordning är bara bra i Kina. Detta är emellertid inte alls fallet. Kina har gjort precis samma sak som de flesta andra länder har gjort och det är att alltför vidlyftigt ha utvidgat sitt skapande av pengar och krediter. Jag har skrivit om detta förut, men som vanligt så lyssnade ingen.

De flesta experter tycks vara blinda för den snedvridning av marknaden som orsakas av alltför vidlyftigt skapandet av pengar och krediter. Ibland annat Kinas agerande gör att jag tror att de kanske tar order från Washington eller lider av maniskt suicidala drag. Det kan vara som det är med den saken, men om de inte lider av detta, då har de alldeles säkert valt fel modell.

Som ett resultat av detta så blev Kinas uppblåsta tillväxt 9,7 % under det första kvartalet. Exporten i Mars ökade med nästan 36 % på årsbasis, eftersom importen ökade 27,3 %. Detaljhandeln ökade med mer än 17 %. Bostadsfastighets priser ökade med 26 % på årsbasis, det nya hem byggandet ökade med 20 %.

Vi kan ju knappast kalla det för någon mera utpräglad form av återhållsamhet, som i mars ökade krediterna med 16 %. M2 steg 16,6%. Lånestocken ökade förra året 140 %. Som en följd av detta ökade kostnaderna för livsmedels med nästan 12 %. Inflationen varierar visserligen från provins till provins. I vissa provinser är det officiellt 5 % i andra 15 %, när det nog mera i själva verket är inom spannet från 10 % till 35 %. Detta är i alla händelser ohämmad penning och finanspolitik i sin högsta potens, som är mycket i linje med de missriktade insatser som görs i Washington, London och i delar av EU. Och för alldel så är ju Kina en gammal koloni, så osvuret kanske är bäst ändå.

Detta har i alla fall skapats för att skapa en illusion välstånd. Det bör därför inte vara helt förvånande att den kinesiska marknaden nu köper guld och silver i kopiösa mängder, inte bara för att dumpa dollar, utan också för att lätta upp på sitt eget inhemska valuta innehav.

Det är en dubbel effekt som ingen verkar vilja prata om. Men å andra sidan, vad annat skulle man kunna förvänta sig när det officiella inflationstalet är 9 % och den verkliga inflationen sannolikt är minst det dubbla. Så länge detta fortsätter så kommer guld och silverboomen bestå, alltså särskilt när den Kinesiska regeringen uppmuntrar sina vidare inköp.

Vad Kina nu upplever, är att oavsett hur mycket de bekämpar inflationen så gör det inte längre någon nytta. Kina har intagits av inflationens ockupationsmakt. Eftersom inflationen växer, så kommer inköp av råvaror att växa som de har gjort i det förflutna, vilket ger Kina lite återbäring på sitt $ 3000000000000 innehav. Summan av kardemumman, eller verkligheten som några väljer att kalla densamma är att Kina liksom USA egentligen är i centrum för globala heta pengars flöden, alltså pengar som ligger utanför värdet på den reala ekonomin.

Jag undrar hur länge det dröjer innan Kina och de andra BRIC länderna, däribland alltså Brasilien, Indien, Ryssland, beslutar sig för att äntligen dra ur kontakten på den överexpanderade amerikanska dollarn? Dollarreserverna fortsätter ju att falla i värde som en del av valutamarknadens innehav i dollar av alla nationer.

Kina såväl som USA och ett antal andra nationer i den finansiella systemiska lådan kan inte komma ut. Å andra sidan om de stänger ned pengar och kreditexpansionen så kommer de ändå att förlora kontrollen och istället få oräkneliga miljoner arbetslösa på halsen. Denna eventuella destabilisering måste nu bli verklighet, alltså på något vis realiseras. Kina kan inte hantera det rådande inflödet av dollar och andra valutor. Internt har Kina också både löneinflation samt inflation, en mycket otäck och okontrollerbar kombination.

Inom parentes kan det ju nämnas att Kina kan hosta upp $ 200.000.000.000 för att köpa japanska obligationer, för att hjälpa Japan finansiera återuppbyggnaden orsakade av deras jordbävningar. Löne och prisspiralen är nu mera bofast i Kina och det blir allt sämre även med den saken. I varierande grad håller därför även inflationen på att exporteras över hela världen, genom att inte bara USA, utan alltså även genom att Kina och många andra nationer nu minskar sina valutareservers dollarbestånd.

Det finns en tydlig uppåtgående bias avseende inflationen i hela världen och denna tar nu alltmera fart. Epoken av billig arbetskraft är bakom oss samtidigt som inflationen börjar infektera alla ekonomier. I USA i mars, importpriserna steg nästan 10 % på årsbasis med producentprisindex upp nästan 6 %. Dessa siffror växer varje månad. Den stora frågan för inflation och företagens vinster är om de ökade kostnaderna skall tas upp för att hålla sin kundkrets eller kommer dessa helt eller delvis att överföras till köparen? Förmodligen en kombination av båda, vilket innebär sjunkande företagsvinster över hela världen.

Jag tror att utgivning av pengar och krediter nu kommer att öka under tvånget för att hålla världsekonomin ifrån att kollapsa och inflationen kommer därför att fortsätta växa, vilket så småningom slutar i hyperinflation ett par år framåt. Det är det enda spelet regeringar vet om, som alltså inte är direkt socialt omvälvande och du kan vara säker de därför spelar den valsen igen, eftersom de redan har i det i sitt blod sedan det förflutna, alltså den enda de kan spela. Bankerna å sin sida lever i villfarelsen att den politiska lojaliteten främst ligger mot bankerna och inte mot den egna individen, men det lär de bli bittert varse.

Detta är alltså inget övergående som händer på inflationsvis, och de politiska beslutsfattarna vet om detta. Allt de gör är emellertid att sparka burken längre ned längs vägen, för att köpa sig tid och då hoppas hoppas hoppas på att det på något sätt kommer att finnas ett mirakel längre fram och att slippa konfrontera den finansiella makten själva.

Den enda lösningen som dessa har vid vägs ände, liksom sina föregångare en gång hade, det kommer att vara ett nytt krig, ett världskrig för att bevara systemet. En 50 % minskning av världens befolkning skulle förresten passa dem bra. Och smittkoppsvaccin finns ju inte, så varför inte köra biologiska stridsmedel med avsändare från någon som skulle fylla syftet med att vara syndabock. Det var måhända en väl elak tanke?

Vad vi nu ser har i alla fall varit på gång i flera år genom att våra herrar planerare, som skapar dessa situationer måste behålla kontrollen. Fast man kan ju å andra sidan också säga att det ekonomiska systemet började rasa redan dag ett 1931 när det finansiella systemet fick ordentligt fäste och etablerades med monetariserandet av enskild skuld som allmänt betalningsmedel.

En kombination av fallande valutor jämfört med guld och silver under de senaste 11 åren med mer än 20 % borde vara en läxa för de som nu vill investera sina rikedomar. Snart kommer Kina och andra innehavare av dollar vara nästan helt tillbaka från den amerikanska lånemarknaden, och detta finns redan som process. Fed är för närvarande köpare av 83% av motsvarande Riksgäldens utgivna skuld. Hur kan något vara mer inflationsdrivande? Denna process kan fortsätta de närmaste åren och de som tror att de är smartare än alla andra kommer att få veta att de inte är det. Vi flåsar dem i nacken via radioprogram, Internet och genom att köpa guld och silver relaterade tillgångar. Ju närmare vi kommer desto mer misstag de ska göra och desto lättare blir de att besegra. Detta är ett spel vi kommer att vinna och Reptelitisterna redan vet det.

Just nu köps endas omkring 17 % av motsvarande Riksgäldens obligationer av utlänningar och andra. Det privatägda Federal Reserve köper resten. Detta betyder att miljarder dollar skapas ur tomma luften dagligen. Även om en del av inflationen som skapas av sådana åtgärder exporteras till andra länder, så håller redan mycket av inflationen på att fördelas över den amerikanska ekonomin. Denna massiva monetarisering av dollar i sin tur skapar allt större press nedåt på dollarn.

Även för USA: s privata sektor, som för en tid plockade upp 30 % av dessa räkningar, skuldsedlar och obligationer, har gjort om sina inköpsvanor och minskat dessa till blott en liten rännil, precis som vore det att inte ens amerikanerna litade mera på sin regering än på sig själva. Dessa åtgärder, som Fed var tvungna att inleda för 2-1/2 år sedan, är fortfarande i kraft och när nu detta väl har börjat, så kommer det naturligtvis att bli omöjligt att stoppa. Det finns helt enkelt inga köpare av statsobligationer om inte de statsfinansiella kostnaderna skärs ner, skatter höjs och räntorna stiger högre.

Vem, utom Norges oljefond, vill förresten köpa en 10-årig statsobligation som ger 3,50 %  i avkastning när den verkliga inflationen är 8,5%? Det är en garanterad förlust på 5 %, plus då all eventuell relativ nedgång i värdet på dollarn gentemot andra valutor. Detta dilemma har varit uppenbart för att binda köpare, Pimco som är världens största kapitalförvaltare, äger därför inte längre amerikanska statsobligationer .

Sedan 15 augusti har 1971 dollar förlorat inte helt blygsamma 98 % av sin köpkraft och nu måste det i USA som i övriga världen i varje familj finnas två familjeförsörjare, eftersom försörjningskraften inte längre räcker till. I över snart 40 år så har obligationsinnehavare varit förlorare, vilket om ingenting annat visar till vilken grad en utan verklig värde uppbackad världs valuta INTE kan fungera.

Som ett resultat av detta köper nationer nu guld. Kina och Ryssland köper inhemskt producerat guld samt är köpare på marknaden. Ett antal andra nationer är köpare. Argentina, Mexiko, Brasilien, Iran, Indien och en rad mindre länder. Kina har aggressivt försökt få sina medborgare att köpa guld och silver och det har fungerat på ett bra sätt. Befolkningen inte bara dumpar dollar, men på grund av den höga lokala inflationen så dumpar de även sin egen inhemska valuta också, något som regeringen dock inte kunde förutse, vilket för mig framstår som helt obegripligt men underskattningen av den individuella tankeförmågan synes vara oväntad stor på många håll, alltså inte bara i USA? Kina vill (alltså ledningen) att yuan skall bli nästa världs reservvaluta och de vet att det enda sättet som detta kan inträffa på, är att ha ett tillräckligt satrkt guld stöd. Det som blir valt till att vara världens reservvaluta kommer uppenbart att vara värdesäkrat någon mån i guldet. Kina i väntan på detta vill avveckla utländska transaktionerna med yuan, men inte med den amerikanska dollarn i slutet av året. När Kina nu samlar guld så måste det amerikanska finansdepartementet och Fed verkligen göra allt för att manipulera aktiekurserna på guld och silver till det lägre. I den processen glider dollarn då ännu lägre jämfört med andra större valutor och guld och silver, eftersom dessa metaller redan är prissatta i guld, lite långnäsa där kanske?

Att vara ljuset.

Detta är inte direkt skrivet av ren njutningslystnad. I djupet av den finansiella krisen, pekade många analytiker på rollen som ekonomin spelar i att orsaka fiasko. De hade rätt. Sedan dess har allt medan bankdirektörerna varit föremål för ständiga trakasserier och hot om den ena reformen efter den andra, samtidgt ekonomerna smidigt lyckats glida undan i natten. Strålkastaren behöver plocka ut dem i ljuset igen, göra om och göra rätt. Efter att ha spelat en viktig roll i att orsaka den finansiella krisen, vet annars bara himlen vad framtida katastrofer kommer att bringa över oss. Och då menar jag idag inte främst ur perspektivet att det är direkt olämpligt för samhället att monetarisera enskild skuld till allmänt betalningsmedel istället för att monetarisera allmän skuld till enskildas betalningsmedel.

Svagheten i moderna akademiska ekonomin är givetvis att den inte varit utsatt för verklig prövning helt enkelt, bevisligen eftersom det knappast finns någon enda akademisk ekonom förutsåg finanskrisen. De var ju inte ens nära att titta i rätt riktning. Inte heller var detta ett nytt fenomen. Mycket av samma sak hände under kommunismens fall. Det är som om den akademiska världen tror att dessa frågor är under dem och deras betraktelser i värdighet.

Det har dock inte alltid varit så här.  Läs en Ekonomisk tidning från i början av 1900 talet, och du hittar artiklar om järn och stålindustrin eller problemet med tyska skadestånd. Plocka upp de ledande tidskrifterna av i dag och konstatera det faktum att många ekonomer inte ens själva kan förstå titlarna, för att bara inte tala om artiklarna. Öppna sidor, fyllda med algebra, nästan så att du kan tro att du tittar på ett partitur till en dramatisk opera.

Matematikerna har tagit över. Men det ironiska är att för de verkligt begåvade sådana, är det stoff ekonomer gör bara en barnlek. Men det är tillräckligt svårt för att kunna övermanna förståendet hos den vanliga dödliga allmogen. Anledningen till att detta hände, tror jag, är att ämnets ledande utövare led av fysisk avund grundad på bristande självkänsla, om vi alltså bortser från att den numera Centralbanksbaserade Petrodollar hegemonin är av synnerligen girig natur..

Ändå så kommer de frågor som många praktiska ekonomer måste ta itu med inte ge efter för beskrivningar av allt mera komplexa system av ekvationer eller intensiv tortyr med ekonometriska uppgifter, de bara finns där ändå i verkligheten. De frågor som är rotade i vår natur som människor som lever i samhället. Vad denna verklighet ger till resultat hos individen är oftast en blandning av djup förståelse för samhället och dess institutioner, god kunskap om alla relevanta storheter, förtrogenhet med historia – och gott omdöme.

Hur kan då dessa färdigheter förvärvas? Inte genom att studera det moderna akademiska ämne som kallas ”ekonomi” detta torde vara helt uppenbart med facit i handen. I de flesta fall är detta nästan som vore det att individen genomgår en självadministrerande lobotomi. Studerande i ekonomi av idag är tvångsmatade med teoretiska modeller av uppseendeväckande banalitet och med irrelevanta doser av ekonometriska metoder för att belägga tvivelaktig giltighet av nära noll intellektuellt intresse. Vanligtvis avslutar de uppenbarligen sina kurser utan veta något om ekonomi och är lika outbildad i hur man tänker som när de började.

Ämnet som de borde ha studerat är möjligen ekonomisk historia, eller kunskap om politisk och social historia skulle måhända vara ganska nyttigt också. Kunskap om det ekonomiska tänkandets historia skulle vara som grädde på moset. Ta ett sinne utbildat på det sättet, allierat med numeriska färdigheter och förmåga till abstrakta resonemang och du har den perfekta ekonomen.

Naturligtvis försvarar sig ekonomerna av idag mot kritiker som jag, med att säga att problem med oss ​​är att ”vi inte kan matten”. I de flesta fall är det nog sant. Men jag tror inte att det träffar målet. Många av de stora ekonomerna, som Keynes, var matematiker som lade matematiken åt sidan.

Den matematiska komplexiteten i modern nationalekonomi skulle inte spela någon betydande roll om det som framkom var något av stort värde. Men det är det inte. Från bisarra antaganden, banala slutsatser är vad som framkommer mer än ofta helt värdelöst. I hela den moderna människans historia, kan det aldrig ha funnits ett ämnesområde med en högre andel av medfödda svårigheter för att motivera sitt egenvärde. Jag glömmer aldrig 40 poängsnivån i mikroteori, där partialderiveringen firade oöverträffade stunder!

Denna situation är farlig. De som bekänner att känner till något om detta ämne i praktiken visar påfallande ofta att de inte vet någonting alls. Och de är så besatta av den matematiska komplexiteten i allt vad de producerar att de ägnar för lite uppmärksamhet till den monetära ideologi som kryper, lömskt, i allt vad de säger och skriver. Ämnet har blivit allt teknik och ingen tanke.

Om utvecklingen fortsätter på detta sätt som jag tror att den gör, så kommer ämnet att dö. De delar som är av verkligt värde kan tas upp av andra discipliner – studier affärer och geografi. Kanske det skulle vara det bästa för människan. Men för någon utbildad i ämnet sedan cirka 40 år tillbaka, och som fortfarande fascineras av ämnet, så tror jag det skulle vara en skam att ämnet består som en egen disciplin.

Det finns tre sätt att saker som kan förändras. Första perspektivet är det inifrån. Akademiska ekonomer som inte är anhängare till den etablerade religionen måste våga stå upp för sin egen övertygelse och tala ut. Kritisera utan att var onödigt komplicerande och ändå ha en koppling till världslighet. Säg öppet att kejsaren har inga kläder!

För det andra perspektivet, från konsumenterna av dessa varor på marknaderna, kan nämligen genom studenterna och bör dessutom stämma samman sin kritik och rösta med fötterna. Tredje, och det kanske viktigaste perspektivet, är att det sätt som den centrala finansieringen och bidragen fördelas på, tvingas genomgå en förändring. Ekonomi är alldeles för viktig för att lämnas åt akademiska ekonomer och en finansiell elits godtycke.

Alla rider runt i Ring

 

För att förstå detta med Central Banking måste du veta och förstå att den verkliga makten I Centralbanksystemet ligger i dess primära återförsäljarnäts toppar, INTE stollar som Stefan”Jävla Åsa NIsse” Ingves.

Om du är obekant med dessa 18  primära bankerna på toppen av den amerikanska privata banksystemet, eftersom där är Fed privatägt och fungerar som avtappningsventil av värde ut till det övriga privata systemet.. Det är de som ansvarar för hanteringen  av USA: s finansdepartements Obligationsauktioner och som sådana har de en aldrig tidigare skådad tillgång till att reglera USA: s skuld både i fråga om prissättning och monetär kontroll.

De Primära aktörerna är:

• Bank of America
• Barclays Capital Inc.
• BNP Paribas Securities Corp
• Cantor Fitzgerald & Co
• Citigroup Global Markets Inc.
• Credit Suisse Securities (USA) LLC
• Daiwa Securities America Inc.
• Deutsche Bank Securities Inc.
• Goldman, Sachs & Co
• HSBC Securities (USA) Inc.
• JP Morgan Securities Inc.
• Jefferies & Company Inc.
• Mizuho Securities USA Inc.
• Morgan Stanley & Co Incorporated
• Nomura Securities International Inc.
• RBC Capital Markets
• RBS Securities Inc.
• UBS Securities LLC.

Av denna grupp är särskilt fyra banker i synnerhet gynnande av den amerikanska centralbanken. Dessa är:

1. JP Morgan
2. Bank of America
3. Citibank
4. Goldman Sachs

Du kommer att notera att dessa är de företag som anses ”too big to fail”. Fed inte bara försäkrade att de inte går under under 2008, utan har i själva verket har gjort så att dessa företag har ökat sin kontroll över det amerikanska finansiella systemet.

Tänk på att JP Morgan tog över Bear Stearns. Bank of America tog över landsomfattande Financial och Merrill Lynch. Citibank och Bank of America var de enda två banker som fick få sina skulder direkt med stöd av Fed (280.000.000.000 $ för Citibank och $ 180.000.000.000 för BofA).

Sedan finns Goldman Sachs som helades från alla AIG skulder, fick $ 13 miljarder i direkt finansiering från Fed, och fick stöd samtidigt som alla konkurrerande investmentbanken antingen gick under eller konsumerades av andra enheter, vilket gav Goldman ett virtuellt monopol på investment banking verksamheten. Min poäng med detta är att vi måste bortse från vad Centralbanker säger och istället fokusera på vad de gör. Och i de två senaste åren har Centralbankerna i allmänhet och Fed i synnerhet gjort allt den kan för att stödja dessa fyra företag. Faktum QE’s 1, 2, och de kommande 3 är inget annat än nya försök att tratta ner kvantriljoner i dessa företag (och de andra primära bankerna).

Youtube test

http://www.youtube.com/user/carlnorbergful#p/a/u/0/84Og6X7XBkM

Från Westphalen till Leviathans död

Västvärldens  historia och politiska etos handlar om frihet, därför att friheten är ovillkorlig och baserad på antingen tillit eller ensamhet, en tyvärr ännu hos alltför många, inte helt färdigtänkt tanke. Men ingen kan vara fri i annat än ensamhet eller tillit. 

Frihet beskriver lite förenklat att liv, frihet och strävan efter lycka, det är omistliga mänskliga rättigheter, men märker man egentligen hur både liv och strävan efter lycka också bero på frihet som en grundläggande förutsättning för ett land. Vi använder ordet frihet nästan som en klyscha. Men vet vi egentligen vad ordet betyder eller vad det har för innebörd? Kan vi känna igen ordet till sin riktiga betydelse när vi ser företeelsen? Ännu viktigare är att vi inser närvaron av det motsatta, ofrihet, när denna säljs till oss som en form av stundande frihet?

Frihet är möjligheten att utöva mänskliga rättigheter på något sätt som en person väljer så länge detta inte stör utövandet av andras rättigheter. Detta innebär, framför allt, att hålla regerandet borta ifrån våra liv. Endast denna väg leder till att frigöra de mänskliga energier som bygger civilisationen, ställer säkerhet, genererar välstånd, och skyddar människor från systematiska eller systemiska kränkningar. I denna sin mening kan bara frihetens vårdande verkligen ta bort tyranni, som är den stora och eviga fienden för mänskligheten. Det är kraften i Ringen och undergången för mänsklighet.

Definitionen av frihet inte sällan används är inte sällan den samma som godtogs av Thomas Jefferson och hans generation av idealistiskt sinnade frihetkämpar. Det är den förståelse som härrör från den ursprungliga stora frihetens tradition, för Jefferson själv kom hans förståelse från John Locke (1632-1704), som vid 16 års ålder och tilldragelsen i Westphalen förmodligen inte helt hade undgått trettioåriga krigets innebörder.

Jag använder här begreppet ”liberal” utan ironi eller förakt för den liberala traditionen i egentlig mening, från slutet av medeltiden fram till början av nittonhundratalet, de rår inte särskilt mycket för att just deras ism, precis som alla andra ismer sedermera har kidnappats för att främst gynna beståendet av de koloniala intressena, istället för att begreppet som sådant ägnades åt att frigöra samhälleligheten från de bojor av staten som fjättrade individerna. Detta är den agenda jag befinner mig i, och den som jag tror alla människor bör omfattas av. Falskspelandet måste få ett slut nu.

Att tro på frihet är att inte tro på något särskilt socialt eller ekonomiskt resultat. Det är att lita på den spontana ordning som framträder när staten inte ingriper i människors goda vilja och mänskliga samarbete. Den tillåter människor att arbeta med sina problem för sig själva, bygga liv för sig själva, ta risker och ta ansvar för resultat och fatta egna beslut. Tro på frihet skapar viljan till den individuella utvecklingen.

Som litet gossebarn med umgänge inte minst hos min farmor, av tanter med blått hår, fick jag ju mycket tidigt stifta bekantskap med Gustav Doré och hans illustrerade bibel. En bok som jag numera förfogar över igen efter det att just det i mitt fall aktuella exemplaret har restaurerats av en konservator.

Några av dessa bilder var ju mera tilltalande än andra, eller kanske hellre skall sägas förmodligen väckte mera tankar hos en fyraåring, dock utan att mera omgående ha lett mig till några vidare slutsatser. Men de blåtonade damerna var dock inte sällan mycket kloka, förutom att de inte heller så sällan talade Latin, så hade de ju faktiskt alltid någonting speciellt att berätta om de bilder som jag av olika anledningar fastnade för.

Dock skall jag väl lite för formernas skull även framhålla att äldre damers intresse för Simsonsk lejonbrottning i allmänhet, eller Ghazaportbärande i synnerhet, där i det senare fallet speciellt beskrivningen av exakt hur tunga de där portarna egentligen var, ganska enkelt kunde överskattas av gossebarn i fyraårsåldern. Damerna ville dock i allmänhet ändå leda berättandet vidare, medan Greta Berggren i synnerhet ville förklara vad i begreppet metafor bestod. Hon kanske inte ville att jag skulle pyssla med Styrkelyft, förresten så minns jag även att inte heller styrkeförhållandet emellan lejon och äkta hälfter, brukade diskuteras välvilligt oss emellan.

Hur som helst så var det reptiliska synsätten på mänskligheten, hos monstret Leviathan någonting som inte sällan berördes vid dessa sejourer. Att en ängel skulle dräpa monstret med ett svärd av ljus var ju därför lika ovillkorligt för det mänskligas frommas vidkommande, som mitt efterkommande påstående om att jag nog kunde misstänka, att den där Engelen förvisso kunde vara stark, men starkare än Simson det var han i alla fall inte, punkt slut! Förresten misstänkte jag någonstans redan då, att det ändå var någonting bakomliggande, med det där svärdet av ljus, även om ingen närmare upplysning då gavs i saken. Jag inså redan då att ljus var ett bättre siktförhållande än mörker.

Har då våra politiska ledare i västvärlden någon verklig tro på eller vilja till någon allmän individuell frihet? Ja de säger ju åtminstone att de inte sällan har en sådan, eller åtminstone numera rätteligen, ibland fortfarande har en sådan, även om detta alltså synes vara i ett rätt så dramatiskt avtagande. Upplysning blir om inte annat därför en ren politisk motsägelse.

Det jag uttrycker här är alltså att jag tror nu alltså inte att de riktigt talar sanning i sin vurm för det allmännas frihetlighet och upplysning. Jag hyser en nog inte helt igenom osund skepsis mot att dessa politiker, inte på något enda litet sätt skulle vara drivna av egennyttiga syften. Jag påstår att så är fallet.

Förekomsten av välstånd utvunnet ur denna den ur det bibliska exemplet, Leviathanska statens massiva maskin för produktion av egennyttigheter, är ett för välsmakande mål för alldeles för många, eftersom ingen ändå kan kontrollera och ändå någonsin på allvar utmana, detta samhälleliga monster förklätt i frihetliga paroller, som därav befinner sig i en ständig närvaro i varje aspekt av våra liv, vilket alltså för mig utgör bevis nog i sig själv, för att våra ledare inte tror på den individuella friheten i allmänhet och inte på upplysning i synnerhet, alternativt så lider dessa politiker av en mycket utvecklad intellektuell otillräcklighet i saken.

Ingendera parterna är väl därför verkligen själsligt hängiven de klassiska, grundläggande ideal som givit upphov till någon som helst frihetlig revolution i verkligheten. Den ena parten vill inte och den andra parten förstår inte och så illa är det.

Naturligtvis så är då kostnaderna för denna egennyttighetens Leviathanska stat, totalt sett oräkneligt stora. Det tjugonde århundradet har uthärdat två världskrig, en världsomfattande depression och ett fyrtiofem år långt ”kallt krig” där två supermakter armerat sig med tiotusentals interkontinentala robotar beväpnade med kärnvapen.

Och ändå är hotet om regeringar i dag, över hela världen, någonting som mycket väl kan komma att utgöra en långt större fara än något som inträffade under det tjugonde århundradet. Vi bevakas oss överallt: arbete, shopping, hem, och kyrka. Ingenting är privat eller heligt längre: inte egendom, inte familjen, inte ens våra kyrkor, jag kanske borde skriva allra minst men jag tänkte att eftersom jag anslagit en religiös skenhelighet i tonen så kunde jag väl lika gärna hålla mig till den kursen.

Vi uppmuntras att spionera och till att ange varandra, att stå passivt när myndighetspersoner scannar av oss, trakasserar oss, och sätter sig i vårt ställe för beslut dag efter annan. Om någon har invändningar emot detta system, så blir vederbörande satt på en samhälleligt social dödslista. Om någon kämpar för att avslöja sanningen, som Wikileaks eller andra webbplatser har gjort, då är denne någon allt för målinriktad och bör krossas. Ibland verkar det som som vore det fallet att vi lever i en dystopisk roman som 1984 eller Brave New World, komplett med allt mindre ekonomisk frihet, utifrån det styrande och alltmera havererande finansiella system som utgörs av Centralbankerna, BIS och IMF. Vissa kommer att säga att detta är en överdrift av mig, andra kommer att förstå exakt vad det är som jag pratar om.

Vad som nu står på spel är själva drömmen i sig, vilken i sin tur är omsorgsfullt insvept i vår levnadsstandard, eller leverne. Alltför ofta så underskattar vi vad uttrycket ”levnadsstandard” verkligen betyder, inte minst själsligt. Och inte så sällan handlar detta därför direkt om alla frågor som främst påverkar vårt materiella välstånd, och som därför upplevs som att de påverkar vår syn på livet självt: om vi är hoppfulla eller förtvivlade, om vi räknar med progression eller regression, om vi tror att våra barn kommer att få det bättre eller sämre än vi. Alla dessa överväganden går till botten med idén om lycka. Frasen ”levnadsstandard” omfattar nästan allt som vi förväntar oss av livet på denna jord. Det har helt enkelt blivit uttrycket för, hur vi kan definiera våra liv.

Tyvärr så är det fortfarande på det viset att bara en försvinnande liten del av jordens befolkning, ens förmår att tänka sig så långt bort från sin självupplevda otillräcklighetskänsla och naturligtvis även därför så mycket mindre inse att lycka springer ur känslornas källa och att detta därför har ytterligt lite att göra med yttre levnadsstandard utöver de fundamentala biologiska behoven.

Vilket således alltid och återkommande utgör det imperialistiska argumentet och retoriken för att vidmakthålla denna materiella strävan hos individerna. Rätten till materiella ting begränsar ändå bevisligen det själsliga utrymmet för lycka. Aldrig förr har samhället haft sådan själslig ohälsa och aldrig tidigare har den materiella standarden varit högre.

Vår levnadsstandard har möjliggjorts genom den av alla så välsignade institutionen frihet. När friheten nu är under ännu hårdare attack, är därför allt som vi egentligen håller kärt under attack. Regeringar, till sin natur ökända för att konkurrera med frihet, hörs det på namnet eller, även när det uttalade syftet med att upprätta en särskild regering uppges vara att skydda just friheten.

Ta USA, som exempel. Detta land grundades av människor med de största ideal och respekt för individens frihet som någonsin känts till. Men hur ser det egentligen ut idag: skenande utgifter och okontrollerbara skulder, en monstruös byråkrati som reglerar minsta rörelser, totalt förakt för rätten till privat egendom, fria marknader som betyder monetaristiska pengar och avsaknad av personlig integritet, och en utrikespolitik bestående av en militär expansionism som får kolonialmakterna att framstå som blyga stugsittare.

De begränsningar som har satts på den Amerikanska regeringen av konstitutionens grundare fungerade uppenbarligen inte. Inte ens den numera färgade presidenten som gick till val på ”Change” lycka åstadkomma mera än att folk konstaterar att de förmodligen förväxlat något med uttrycket chains. Kraftfulla särintressen är regel och det verkar inte finnas något sätt att bekämpa dem, för makt korrumperar och det gör inte insikter. Så medan medelklassen förstörs, så kommer de fattiga lida och de rätteligen genom arbete rika att bli plundrade, och orättvist rika blir som vanligt ännu rikare.

Rikedomen i västvärlden har fallit i händerna på ett fåtal på bekostnad av de många. Vissa säger att detta beror på en brist på reglerna inom den finansiella sektorn, men det är inte verkligheten. Roten till denna fråga ligger som bekant lite djupare än så, eller kanske snarare på sidan om detta, ur perspektivet av att monetarisera enskild skuld till betalningsmedel

Hotet mot frihet är inte begränsat till USA. Dollarhegemonin har globaliserat krisen. Ingenting liknande har någonsin hänt förut. Alla ekonomier hänger ihop genom användandet av dollar som världshandelsvaluta i Petrodollarsystemet och är därför beroende av att dollarn behåller sitt värde, medan samtidigt den ändlösa expansionen av dollar penningmängden förväntas rädda alla. Jag försöker i detta förklara för Alexander som är tre och ett halvt år gammal, principerna bakom kredit expansion, faktiskt utan att använda bibliska kopplingar, men han är mera intresserad av Lilo och Stitch på Disney Channel, så jag fattar att härifrån kommer det inte att bli lättare att se de historiska perspektivens vikt i saken

Detta med dollarns globalisering blir en allt mer farlig betingelse för alla regeringar som agerar oansvarigt genom att utöka sina finansiella befogenheter och lever över sina producerade tillgångar, med en statsskuld. Globalt så utgör skuld ett problem som kommer att fortsätta växa sig allt om vi fortsätter på denna väg, vilket vi är tvingade till systemiskt. Men alla regeringar, och speciellt då vår Schachtiansk fostrade dito, tvekar inte bråkdelen av en sekund för att ytterligare utvidga sina befogenheter på bekostnad av individuell frihet, i sina fåfänga försök att tvinga ett resultat av deras Systemiskt betingade design på oss. De expanderar helt enkelt och sätter oss ytterligare i skuld.

Att förstå hur begreppet regering alltid konkurrerar med frihet och förstör framsteg, kreativitet och välstånd, det är avgörande för våra ansträngningar att vända på den situation som vi nu befinner oss i. Striden mellan missbruk av regeringsmakten och individuell frihet är ett gammalt problem. Begreppet frihet, erkänns som en naturlig rättighet, som har krävt tusentals år för att förstås av massorna i reaktion på den tyranni som följer av de individer vars främsta önskan är att härska och att leva på sin förslavning av andra.

Denna konflikt uppfattades av försvararna av den romerska republiken, israeliterna i Gamla testamentet, de upproriska baronerna från 1215 som krävde rätt till habeas corpus i Englands Magna Charta, och ifrån detta säkerligen även i varierande mån av grundarna till västvärldens olika fria samhällen, som nog i alla fall åtminstone i tanken föreställde sig skuggan av en möjlighet att ha ett samhälle utan kungar och despoter och som därför etablerade en ram som har inspirerat till de olika befrielserörelserna sedan dess. Det är förstås nu allt fler människor som inte är amerikaner som skriker efter svar och som kräver ett slut på Washingtons Vita Hus hegemoni över hela det Amerikanska landet och världen genom Petrodollarsystemet.

Och ändå även bland vänner av frihet, så luras många människor till att tro att regeringen kan göra dem säkra ifrån alla skador, genom distribuerad ekonomisk trygghet, och dessutom förbättra det individuella moraliska beteendet. Dumheten är ju närmast av bibliska proportioner för att hålla den religiösa anstrykningen i denna artikel. Att folk genom att ge bort sin producerade nytta för garantier om den individuella fortlevnaden skulle få ett känslotillstånd som inte bygger på ren obetänksamhet, är inte bara en dumhet av religiösa mått vill jag påstå så här i Jesu uppståndelsens tider.

Om en regering beviljas monopol på att använda våld för att uppnå dessa mål, så visar människans historia att denna befogenhet alltid missbrukas, med att ta samhället till det uppgivna målet. Varenda gång ! Någon gång så skulle man ju till äventyrs kunna tänka sig att någon stackare kunde ha tänkt på att det möjligen var så att det angivna målet för färden, redan från början befann sig på annan plats än den som man slutligen hamnade på!

Under århundradena har det gjorts olika framsteg i förståelsen av begreppet individuell frihet och att människan ständigt måste vara vaksam för att begränsa en regerings missbruk av sina befogenheter. Även om både betydande och stadiga framsteg har gjorts, så har återkommande motgångar och stagnationer inträffat. Här kan man ju frestas till att vara lite elak och anföra religion som en av de mera tveksamma grunderna till någon som helst själslig utveckling hos individen, inte minst med avseende på den metaforiska och löst hållna religiösa skrivningen.

Under de senaste hundra åren, så har därför de flesta av länderna i världen bevittnat ett bakslag för friheten. Trots alla tekniska framsteg, trots en mer förfinad förståelse för minoriteters rättigheter, trots alla ekonomiska framsteg, så har den enskilde individen mycket mindre skydd mot staten än för ett sekel sedan. Hoten från enskilda har måhända i i någon mån eliminerats ur ett breddperspektiv, men de har sannerligen fördjupats  precis som ägandet av tillgångar har kanaliserats.

Sedan begynnelsen av det förra seklet när grunderna till vårt nuvarande system skapades, så har många frön av förstörelse planterats under resans gång, frön som nu är mogna frukter till ett systematiskt angrepp på våra friheter. Med en fruktansvärd ekonomisk och finansiell kris både hängande över oss och hotande in i framtiden så långt ögat kan se, har det blivit ganska uppenbart att om statsskulden är ohållbar, så är friheten i landet för individerna hotad, och folkets vrede och rädsla för detta växer nu allt snabbare. Viktigast nu är förståelsen för att det står klart att en regerings löften och universalmedel är värdelösa. Regering som begrepp för individuell frihet och lycka har samma funktionella effektivitet som häxbränningen hade och har återigen misslyckats varför kravet på förändring växer sig därför starkare för varje dag.

Det är bara att bevittna de dramatiska politiska förloppen av parterna vid makten för att se att de stabiliserande verktygen tycks ha helt mist sin skärpa, eller i analogi med resonemanget om en geografisk plats felaktiga belägenhet vid en resas start, så har de politiskt stabiliserande verktygen egentligen aldrig haft den förespeglade kraften att påverka i en relevant omfattning. Jag vill inte tro att en regering kan vara så dum att den tror att räntenivåer styr penningmängden mer än skapandet av valuta direkt.

Det enda som löften från en regering gjort är att lura folket in i en falsk känsla av säkerhet. Självbelåtenhet och misstro genererade ett enormt moraliskt risktagande som orsakade farliga beteenden hos ett stort antal människor. Självtillit och individuellt ansvar ersattes av organiserade ligister som trängde sig in och uppnådde kontroll över de processer i samhället där de kunde plundra rikedomar från hela länder som sedemera delades ut bland dessa särskilda bankintressen.

Valet som vi nu står inför: ytterligare steg mot auktoritär makt eller förnyade ansträngningar för att främja frihetens sak. Det finns inget tredje alternativ.

Valet skall ha sitt ställningstagande från en modern och mer sofistikerad förståelse för marknadsekonomi, särskilt moraliskt och praktiskt brådskande avseende den monetära finansiella reformen. De urusla bristerna i en regerings makt som undergräver det skapande geniet fria sinnen och privat egendom måste stå helt klar för individen.

Denna konflikt mellan regeringar och frihet som nu har nått sin kokpunkt genom världens största konkurser i historien, har genererat arga protester som spontant har brutit ut runt om i världen..

Krisen kräver en form av intellektuell revolution. Lyckligtvis är denna revolution på gång, och om man uppriktigt söker den, kan den hittas. Deltagande i revolutionen är öppen för alla. Inte bara för idéer om hur frihetens innebörd har utvecklats under århundraden, vilket för närvarande ivrigt diskuteras, en modern och mera avancerad förståelse av konceptet syns redan nu vid horisonten. Revolutionen lever och mår bra.

Det brinner bak i Ringen.

 

Skrattar åt vansinnets högsta potens som idag uttrycks av A. Cervenka i följande mening, även om han själv inte avser framställa detta som ett skämt.

”Till och med allianskollegor anklagar nu öppet finansministern för att ha drabbats av en svår form av utgiftsfobi. Pengarna borde sättas i arbete istället för att läggas på hög.”

Men hur ser en arbetande peng ut? Undrar om man verkligen kan sätta pengar i arbete och i så fall om pengarnas produktivitet inte varierar utifrån sin finansiella belastning? Och eftersom risken måste öka för betalningshaveri vid en ökad penningmängd så måste i så fall räntan stiga, alltså priset på risk. Ring a Bell anyone?

Men inte nog med att pengar inte alls kan utföra något arbete, de tillför inte ens ett positivt nyttovärde efter skuldmättnadspunkten. Så att i dagsläget anföra olika argument om pengars arbete, det är dummare än att påstå att man utifrån gasbildningen i tarmen är garanterad flytkraft och överlevnad vid skeppsbrott.

Garvar vidare  åt CNN utsändningen från Misrata, där de revolutionära förbanden som mest förefaller bestå av fylltrattar eller påtända, i alla fall uppvisar en vana vid eldhandvapen, som närmast framställer min släkts kvinnliga sida som galet vapenfetischistisk. Han med granatgeväret som skäggar fram och öppnar eld med en folksamling bakom ryggen är magnifik.

Gissar så här i skrattandet att Finland går att lita på, i varje fall så gör jag det, och idag tar nog de livsupprätthållande insatserna mot det Europeiska finansiella liket slut. Gör Finland idag sin plikt på det intellektuella planet, så skall jag allvarligt överväga en comeback i SL.

Even a golden chain is Rings.

Nyligen tipsades den Amerikanska skattemyndigheten av ett litet företags revisor att hans arbetsgivare blåste regeringen på skatt. Han belönades med en stor fet check på $ 4,5 miljoner dollar (minus givetvis en 28 % federal förskottsinnehållning, förstås).

Jag är säker på att den Amerikanska regeringen eller vilken annan regering som helst, anser att denna belöning är väl använda pengar – det utgör 22,5% av de 20 miljoner dollar i skatter som återvanns i det fallet, vilket till ett nominellt värde därför ser ut som en god investering.

Betänk dock detta ur lite fler perspektiv som att det återvunna i skatt var tillräckligt för att hålla hjulen gående runt, runt i 2 minuter 18,4 sekunder enligt den amerikanska regeringens $ 3820000000000 budget.

Amerikanske senatorn Chuck Grassley, en viktig förespråkare av 2006 års proposition som skapade IRS Whistleblower programmet, kunde nog emellertid inte vara lyckligare: ”Detta borde verkligen uppmuntra en massa andra människor att skvallra”, sade Grassley när han ivrigt uttalade sig om fallet. I samhällets rättsvårdande systems utkanter, så kallas detta i Sverige för golbögeri och borde nog inte ses varken som någon högre individuell moralisk hållning eller merit.

Herr Grassley i det här fallet som får utgöra vårt talande exempel i saken, är en arketypisk karriär politiker. Han inträdde i Iowa States lagstiftande församling under 1900-talets mitt, nästan direkt efter det att han hade avslutat sina universitetsstudier i statskunskaper och så fort han uppfyllde kraven på ålder för bidragsberättigandet som fastställts i Iowas konstitution. Nu vid en ålder av 77 1/2, så har denne Herr Grassley alltså 50-års erfarenhet av att spendera andras pengar utan att någonsin ha behövt vara orolig över att egentligen behöva tjäna några pengar alls själv, åtminstone inte utifrån någon form av värdeförädlande produktivt arbete.

Han är inte på något sätt ensam som individ i fortlevandet i denna metaparasitism. I skuggan av det finansiella systems framväxt, det som beskriver ekonomin och som utgör den verkliga och egentliga maktens metasystem, så har det alltså även skapats ett parallellt politiskt lydhundsystem för folket tilltro till demokratiska värden. De flesta av hans kollegor över Jordklotet är faktisk likartade systemiska karriärpolitiska lydhundar och de utgör väl bilden av en annan grupp hungrande individer som skövlade samhälligheten för sin hunger, alltså Egyptens gräshoppor.

Detta var en gång i tiden en metaforisk kader av individer som likt ett avtalsfrälse, vilket någon senare liknade dem vid, hade en avtalslöptid så lång att det är närmast idag framstår som vore det fallet att de har sin givna rätt till ställning och försörjning genom födslorätt, oberoende av destruktiviteten som blivit konsekvenserna av deras beslut.

Den medeltida ordningen med en guds ställföreträdare på jorden, har i detta vårt rådande system uppenbarligen funnit och säkrat både sin återväxt och sitt bestående. Länge har politiker som den beskrivne Grassley i Amerika utgjort kärnan av den politiska makten och så länge har  även just precis denna typ av människor varit ansvariga för årtionden av både vanstyre och det fasansfulla finanspolitiska beslutsfattandet. Och nu, efter att ha kört detta system i botten, så vad blir då deras lösning?

Jo! Vänd människor mot varandra. Odla misstroendet i samhället. Uppmuntra misstanken. Belöna kannibalistiska häxjakter. George Orwell kunde inte ha beskrivit det hela bättre själv.

Tydligen så fungerar detta – tydligen funderar nu flera goda medborgare där ute i de moderna samhällena först och främst på att sälja ut eller förgöra varandra.

Jag har hävdat tidigare vid några tillfällen att denna typ av åtgärder, de är inte svaret på de progressiva samhällsfrågorna, efter som de stöder sig på rädsla och paranoia, och dessutom utgör ett kraftigt incitament till att köra slut på produktiva medborgare som når sin bristningsgräns och där vid denna gräns sedan säga ”slut det är nog nu.” Kort sagt det är samhälleligt kontraproduktivt, det är konsumtion av människor och det är någonting annat än att bygga samhällelig uppbyggnad.

Informatörsprogram, ”brottsförebyggande” tillsyn, och mediala häxjakter kan producera några extra slantar här och där i statligt budgeterade intäkter, men ingen tacklar precis som vanligt de bakomliggande orsakerna till västvärldens finanspolitiska katastrof – det vill säga (1) monetariserandet av enskild skuld till betalningsmedel, och (2) åtgärder som utgör hinder för produktivitet och värdeskapande och istället syftar till ett ökat samhälleligt skuldberoende.

Detta har skapat den grundläggande malignitet som orsakat så mycket av den globala ekonomiska snedvridning som idag råder på jorden – tänk bara på den egna individen, spendera din väg till välstånd, låna din väg till rikedom – något som fortfarande har en mycket stor genomslagskraft bland det internationella ledarskapet, detta alltså inte bara i USA av idag, utan faktiskt i de flesta länder runt om i världen idag.

I en system där själva spenderandet av enorma summor pengar hålls i ett sådant högt och ärofyllt ljus, så blir den enda möjliga lösningen som då kan uppfattas framkomlig av dessa lydhundspolitiker, att köra omkring med så mycket pengar som möjligt från medborgarna, oavsett de påföljande systemiska konsekvenserna eller bristen på konkreta resultat.

Att ompröva giltigheten av denna modells funktioner till förmån för någon helt annan metod är helt enkelt inte uppe på bordet … åtminstone inte ännu. Så småningom kommer dock en omvälvande katastrof (kanske ett haveri på skulden som betalningsmedel eller på att dollarn som valuta i sig själv rasar på samma grund) som tvingar fram en återställning i hur saker görs.

Det gamla gardet som Amerikanen Grassley, jag själv tänkte väl egentligen närmast på en för mig nära nog ikoniskt dum landstingspolitiker som kommer att kastas ut, och hela politiska etablissemanget kommer att revolutioneras. Först då, med en rensopad farstukvist, kan den verkliga återhämtningen börja. Allt annat under tiden fram till detta, är ju ändå bara en charad.

Men de forna Sovjetrepublikerna är ett bra exempel på detta – efter kommunismens fall, som då blev till 15 stater av suveräna nationer och som började om igen ifrån ruta ett, som börjar med helt nya grundlagar, nya koder för skatt, och alltså i många fall då även det som är det övergripande aktuella i sak idag, nya valutor.

Det finns så mycket skräp i den västra världens system idag, så att den enda verkliga lösningen är en fullständig återställning från vansinnigheten som att tillmäta skulder som inte kommer att betalas ett orättmätigt värde och hoppas på att detta skall gå bra. Fram tills denna omvälvande händelse nu inträffar, så kan du lugnt invänta att saker och ting blir rätt så mycket värre, eftersom det politiska etablissemangets avtalsfrälse klamrar sig fast så desperat vid den befintliga modellen och försöker att hålla igång lögnen om festen som skall komma.

Informatörs beteenden kommer nu upp för granskning av det allmänna samtidigt som politiker försöker att stärka myndighetens frihet att dela ut större belöningar. Samtidigt är EU i full färd med att studera ett förslag som exempelvis skulle kunna blockera från att pass kan utfärdas till medborgare som är misstänkta för skatteförbrytelser. Framtida åtgärder kommer då sannolikt att inkludera kontroll av kapital, konfiskering av återlösenskonton, och ett möjligt förbud mot fysisk förflyttning av guld och silver (beroende på hur manisk scenen som utspelar sig blir).

För individer frmaträder nog närmast tre alternativ:

1) Gör ingenting och krossas. Tro det eller inte, men detta är precis vad de flesta människor kommer att göra, att bara sparka burken längre ner längs vägen och i detta underskatta de risker som påpekas, trots de helt uppenbara varningssignalerna rakt framför näsan på dem. Tänk på Polen 1939.

2) Gå under jorden. Jag vet att det finns ett par personer som har gjort detta och lever helt utanför nätet – det är möjligt … men mycket hårt, och ganska ensamt.

3) Internationalisera sig. Världen är en stor plats, och trots den intellektuella malignitet som genomsyrar de flesta regeringar, så finns det fortfarande många ställen i världen som utgör en stor del av personliga, professionella och finansiella möjligheter.

Självklart ser jag den uppenbara lösningen som internationalisering, vilket ju tydligen också även den svenska staten och Petrodollarhegemonins lydhundar gör. De började ju därför idag med en opinionsbildning för att minska migrationsrörelser, av en eller annan anledning. Detta är inte en strategi för de rika, utan det är möjlighet för alla, oavsett ålder, status eller inkomst, att ta vara på möjligheterna i världen och därför måste denna möjlighet motverkas av den som vill utöva makt.

Till exempel kan följande därför inte alls uppmuntras av makten:

- Ett robust, säkert banksystemet som inte främst är knutet till en kontrollerad och enskilt styrd byråkrati
- En stor marknad av jobb erbjudanden som är vänlig mot utlänningar
- Betydande investeringsmöjligheter med överlägsen riskjusterad avkastning
- Nya marknader för företags produkter och tjänster
- Högre livskvalitet till en lägre kostnad

- Vackrare kvinnor som inte främst är inriktade på fadd materialism, eller kom detta med  som en sarkasm?

- Bättre utbildning och hälsovård
- Större personlig frihet
- Fasta möjligheter på tillgång till skydd
- Låga kostnader och hög kvalitet på arbetskraft för företag

Någon får idén. Internationalisering betyder något annat för varje person, men det första steget är alltid detsamma: att övervinna egna tvivel och pessimism.

Förtydligande!

Med avseende på dagens drapa vill jag göra följande klarläggande eftersom jag fick antytt för mig av E24 att jag snott artikeln  av LaRoucherörelsen, så är icke fallet. Den betydande delen av artikeln och den information som återfinns däri är hämtad från  Svensk Uppslagsbok 29:e bandet 1936 års upplaga Kolum 161 och framåt, att EAP har exakt samma text som jag har beror nog inte på att dom själva skrev artikeln 2008, jag skrev stommen och publicerade den 2004-2005.

En tidig historias aktualitet idag.

I Sveriges ekonomiska historia framträder i huvudsak två inriktningar. En utgörs av nätverk och individer vars främsta bekymmer i livet är att säkerställa ett fortsatt maktinnehav för finansaristokratin och ett alltmera framväxande avtalsfrälse. Det var ur denna inriktning som en synarkistisk ordning växte fram, från och med andra hälften av 1800-talet, i och med att Wallenbergsfären etablerade sig som det svenska finansiella maktcentret. I Sverige är det just Wallenbergsfären som till dags dato har varit den främsta representanten för den internationella synarkistiska ordningen.

Den andra inriktningen, den bärs upp av de företagare, vetenskapsmän, ingenjörer och uppfinnare som har drivits av en allmän syn på utveckling, som säger att alla skall få skörda frukterna av framsteg och innovationer, inte bara en arrogant maktelit. Ivar Kreuger var i detta den store giganten i svenskt företagande, från 1910 till frånfället 1932. Kreuger visade under perioden att han hade en helt överlägsen förståelse av kriser och vilka kreditmekanismer som behövde skapas.

Nationella och internationella finansintressen var hotade till sin existens av Kreugers framfart. För svenskt vidkommande var det Wallenbergsfären och dess med löpare Bonnier, och i USA bank- och finansgrupperingen runt Morganfamiljen, som var Kreugers viktigaste motståndare. Morgans med löpare i Sverige var alltså just familjen Wallenberg.

Efter mordet på Gustav III 1792 och det efterföljande tjugoåriga tumult som uppstod, så förblev Sverige genom 1809 års författning ändå kvar som en monarki, men nu egentligen även till delar som nation styrd av frimurarna, vars stormästare var Karl XIII.

Beslutsprocessen var ur det nationella perspektivet där utav både informell och dold, men den reella makten utövades av den jordägande adeln tillsammans med en finansaristokrati. Detta under den kanske inte alltid fullt så briljante Jean Baptiste Bernadotte, vilken via adelns manipulerande, blev utsedd till i praktiken Karl Xlll:s medregent, och sedermera efter dennes död 1818 blev rättmätig arvtagare till tronen. Vilket innebar att omedelbart så installerades en kontrollapparat av polisstatskaraktär ledd av en militär, Karl XIV Johan.

På Wienkongressen 1815 bestämdes som bekant att Sverige i internationella sammanhang skulle förhålla sig neutralt vid militära konflikter. Gustav III:s stöd till de nordamerikanska koloniernas frigörelse från det brittiska imperiet och dess begynnande bankkonglomerat fanns väl i alldeles för färskt minne. Belysande nog så deltog alltså inte de svenska representanterna i beslutet; dessa var endast närvarande som observatörer.

Nationen Sverige var osjälvständig, och majoriteten av befolkningen levde ofri och fattig i ett agrart feodalsamhälle med kyrkan som ideologisk inpiskare. Landsbygdens folk försörjde sig som statare, torpare och backstugusittare eller självägande fattigbönder. Dessa feodala förhållanden var en god jordmån för amerikabrevens innehåll; under en period av 50 år utvandrade en tredjedel av befolkningen till USA.

I detta feodala mörker förvaltade Sverige paradoxalt nog en naturvetenskaplig tradition, med namn som Linné och Celsius på 1700-talet, följt av Berzelius och Ångström m.fl. Detta bidrog på ett avgörande sätt till att Sverige var och i viss mån fortfarande är ett land av naturvetare, ingenjörer och uppfinnare.

Den naturvetenskapliga traditionen går tillbaka till Christoffer Polhems olika industriprojekt, med som Trollhätte kanal från första hälften av 1700-talet. Hundra år senare fick vi bröderna John och Nils Ericsson som goda förvaltande representanter för den traditionen.

John Ericssons rebelliska natur gjorde det emellertid svårt för honom att andas ordentligt i det feodala ståndsamhälle som Sverige fortfarande var. Vi kanske inte i detta helt skall glömma att det tog nästan 100 år, efter den formella avvecklingen av ståndsamhället, innan de sista resterna i form av statarsystemet försvann först under 1940-talet.

Det var alltså i USA som John Ericsson fann det utvecklingsklimat han behövde. Här gjorde han den insats som gav honom ett avgörande inflytande på historien som få svenskar uppnått. Den propellerdrivna Monitor bröt upp sydstaternas marina militära dominans över den av president Lincoln ledda Unionen.

1840-talet och de följande årtiondena innebar för Sveriges del en reformperiod. Ståndsriksdagen avskaffades 1862. I samband med denna liberalisering drev den frisinnade finansministern Gripenstedt i slutet på 1850-talet igenom att ett statsbanesystem skulle utföras på statlig bekostnad, finansierade med lån från främst Frankrike och Preussen. Nils Ericsson brodern alltså, som stannat kvar i Sverige, fortsatte först som kanalbyggare, men ännu viktigare blev alltså hans insatser för att bygga ett rikstäckande järnvägsnät. Han blev SJ:s förste generaldirektör på 1870-talet.

Denna infrastruktur och transportteknologi skapade helt nya förutsättningar för en realekonomisk expansion av det svenska näringslivet. I detta industriella utvecklingsklimat i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet blommade en svensk uppfinnarverksamhet upp i John Ericssons proamerikanska anda. Denna anda skulle senare komma att förlöjligas i en filmiskt lätt buskifierad form, av en Herr Nilsson på Åsen  

De internationella förgreningarna var i verkligheten självklara, med kopplingar till länder som USA, Ryssland och Tyskland.

För kopplingen till Ryssland stod framför allt familjen Nobel, som under tre generationer från 1840 fram till 1917 var en av de ledande familjerna i att utveckla rysk industri. Mest känd är Alfred Nobel, som genom sin utveckling av tändhatten lade grunden för hela den moderna sprängämnestekniska industrin. Fadern Immanuel Nobel, som lämnade Sverige 1837 efter en konkurs och startade en ny karriär i Petersburg, uppfann flera verktygsmaskiner och tog även fram ett system för uppvärmning av bostadshus med varmvatten enligt principer som fick vidsträckt användning.

Sonen Ludvig grundade 1876 tillsammans med sina två bröder Alfred och Robert ett företag inom petroleumindustrin med ett destillationsverk baserat i Baku. I slutet av 1880-talet var bröderna Nobel teknologiskt världsledande inom oljebranschen. Tredje generationen Nobel, Ludvigs son Emanuel, bidrog aktivt fram till 1917 till den tekniska utvecklingen i Ryssland, genom att bl.a. stödja tillverkning av dieselmotorn och motordrivna fartyg. Både Ludvig och Emanuel var mycket måna om sina nära medarbetare och anställda. Ludvig införde t.ex. ett vinstandelssystem för de anställda.

Ett annat känt svenskt företag i Petersburg under denna period fram till 1917 var LM Ericsson, grundat av uppfinnaren och konstruktören Lars Magnus Ericsson. Andra uppfinnare, innovatörer och företagare i denna fysisk-ekonomiska tradition, som grundade flera av de svenska storföretagen som fortfarande är världsledande, är Gustav de Laval (Stal Laval), Gustav Dahlén (Aga) och Sven Wingqvist (SKF) och Volvo.

Det var i detta ingenjörsmässiga och industriella utvecklingsklimat som bröderna Ivar och Torsten Kreuger formades. Kreugerfamiljen var ledande företagare inom trävaru- och tändsticksindustrin i Kalmar och Mönsterås. Fadern Ernst Kreuger var en ansedd företagsledare samtidigt som han var rysk vicekonsul i Kalmar från 1895 till 1917. Ivar Krueger hade ett cellulosa- och byggföretag i Petersburg fram till 1917.

Man kan se intressanta personkopplingar under perioden 1850-1917. Främst emellan Alfred Nobel och John Ericsson. De två möttes under Alfreds tvååriga vistelse i USA under 1850-talet, vilket är logiskt med tanke på att båda var inblandade bl.a. i marin vapenteknologi. John Ericsson konspirerade med Lincoln om att bygga en rysk flotta på Monitorprincipen just i Petersburg. Ryssland under tsar Alexander II hade ju stött nordstaterna i det amerikanska inbördeskriget. Både fadern Ernst och sonen Ivar var indragna i samma Petersburg-nätverk som Alfred och Emanuel ingick i, Ernst från 1895 till 1917 och Ivar 1910-17.

Som beskrivits ovan inledningsvis så stod Sverige efter 1809 under en polisstatsliknande kontroll av en jordägande adel i allians med en finansaristokrati. I takt med att censur och kontroll utmanades och luckrades upp under 1800-talets första hälft och de allmänna utvecklingsimpulserna bröt igenom i form av ökad informationsrörlighet, drevs en marknadsbaserad ekonomi fram.

I mitten på 1800-talet blev därav behovet av ett tidsenligt bankväsen uppenbart. 1856 grundade redaren och politikern A.O. Wallenberg Stockholms Enskilda Bank (SEB). Han blev därmed grundare av en finansdynasti, nu inne på sin sjätte generation, som fyller alla funktioner som kan krävas av en synarkistisk elit. Många av döttrarna bland A.O: s inalles 22 barn giftes därför medvetet in i adeln. A.O. var vad man i dag skulle beskriva som en nätverksbyggare av rang. Eller precis som idag en familj av känslomässigt svårt handikappade individer. Han vann socialt erkännande genom att hålla stora fester med diplomater, riksdagsmän, vetenskapsmän, förmöget folk etc. Festerna blev forum för information och skvaller, som sedan noggrant registrerades.

I slutet av A.O.s levnad övergavs finansiering av inhemska järnvägs- och industriföretag. SEB satsade i stället på affärer med växlar och förmedling av statliga obligationslån till Frankrike och Tyskland. Efter en livlig aktiespekulation kom SEB på obestånd 1887. I det skedet offentliggjorde Oscar II att han låtit sätta in pengar på banken och förtroendet återkom. Efter detta är det inte underligt om Wallenbergsfären och dess bank uppfattas som adelns bokhållare, med den ideologiska markeringen att endast skriva ut gatunamnet i bankens adress, inte numret. Alla undersåtarna vet ju var greven bor.

A.O.s båda söner Knut (utrikesminister i Hammarskjölds regering 1914-17) och Marcus (kallad häradshövdingen, SEB:s vd 1911-20) var i faderns anda idoga och inflytelserika nätverksbyggare både i Sverige och internationellt. Brödernas syn på bank- och finansverksamhet var helt i samklang med det sterling- och pundbaserade guldmyntfotsystemet som varit i kraft sedan 1870. Det var ett slags skattkisteekonomi där länders kreditvärdighet och rikedom mättes i hur mycket guld det fanns i valutareserven, ett mått som inte säger ett dugg om vare sig befolkningens faktiska materiella försörjningsförmåga eller det realekonomiska tillståndet. Begreppsmässigt är guldmyntfoten föregångare till monetarismen och EMU:s nominalistiska kriterier för penning- och kreditpolitik. Parallellt med att wallenbergarna knogade på med sitt maktmäkIande började i slutet av 1800-talet dagens partiväsen ta form i samband med att de internationella kraven på demokrati spreds till Sverige, enligt principen en man, en röst. Det slutade 50 år senare med att politisk demokrati infördes under 1920-talet och dagens parlamentariska demokrati på 1930-talet. Dess verkliga målsättning var, precis som i Storbritannien, att rädda den finansiella aristokratins överlevnad..

Den nya politiska maktgruppering som växte fram i den internationella industrialismens spår var en militant arbetarklass. Den tog för svenskt vidkommande sin tillflykt till en reformistisk folkrörelsebaserad socialdemokrati. Denna var tillsammans med liberalerna pådrivande för allmänna rösträttens införande och senare bluffen med parlamentarismen.

I regeringen 1917-20, i vilken socialdemokratin ingick, efterträddes Knut Wallenberg på utrikesministerposten av brodern Marcus’ gode vän Johannes Hellner, ett arrangemang som renderade Hellner en plats i SEB:s styrelse. Om Johannes Hellners gärning tiger historien stilla och många väntar nog fortfarande på klargöranden.

1914-20 anlitades häradshövdingen Marcus Wallenberg av regeringen för diverse utlandsuppdrag. I realiteten pågick detta långt in på 1930-talet.

• Han deltog i Versaillesförhandlingarna för att bevaka svenska intressen i finansiella frågor.

• Han deltog i samtal om de neutrala ländernas fordringar på Tyskland.

• 1924 satt han ordförande i de två kommittéer som enligt Dawesplanen skulle se till att Tyskland skötte sina krigsskadeståndsbetalningar enligt det Versaillesfördrag som var guldmyntfotsystemets dödsryckningar.

• I konflikter mellan den tyska regeringen och krigsskadeståndskommittén var Marcus Wallenberg ensam skiljedomare.

• 1930 blev han ordförande för Youngplanens organisationskommitté och ledamot i dess skiljedomstol.

• 1931 utsågs han till ordförande för skiljedomstolen som handhade tvister om Tysklands korta krediter.

• 1932 utsågs han som en av två personer som skulle reformera det tyska bankväsendet.

Mitt i smeten m.a.o. när det gällde motarbetandet av de tyska politiska och industriella krafter som arbetade febrilt på att försöka stoppa nazisterna, genom att eliminera grunden för Hitlers missnöjespropaganda – d.v.s. de krafter runt Wilhelm Lautenbach i den tyska regeringen och runt Wladimir Woytinsky i den tyska fackliga landsorganisationen som jobbade ihop med Ivar Kreuger.

Världen befinner sig i dag i en situation som liknar den vid 1930-talets början. Den ekonomiska åtstramningen driver USA och Europa mot samma håll som då: fascism, krig och diktatur. Det ”amerikanska systemets” ekonomiska metoder, som användes 1927-33 av Ivar Kreuger och hans allierade i USA, Frankrike, Tyskland, Sverige och andra länder, hade kunnat stoppa Hitler och andra världskriget. Samma ”amerikanska ekonomiska system” användes sedan av F.D. Roosevelt för att mobilisera de nödvändiga resurserna för att rädda världen från en fascistisk finansiell världsdiktatur.

Händelserna som utspelade sig mellan 1927 och 1933 var världshistoriskt avgörande, inte bara därför att Hitlers maktövertagande i Tyskland hade kunnat förhindras, utan också därför att det som var alternativet till fascism i Europa då, fortfarande är alternativet till hotet om ständigt nya, världsomfattande asymmetriska krig med risk för användning av kärnvapen, som ständigt hänger över Europa och världen.

Den roll som Ivar Kreuger, ingenjör och finansman, då spelade i dessa händelsers förlopp saknar motstycke i modern tid. Kreuger stod för det amerikanska systemets entreprenörsanda, i motsats till det brittiska systemets falska ”frihandel”. Det är förklaringen till hans historiska betydelse, och det är också där som lösningen på gåtan kring hans död i Paris den 12 mars 1932 står att finna.

Men för att verkligen förstå Ivar Kreugers, och den s.k. Kreugerkraschens, betydelse i världshistorien, måste man betrakta dessa ur det längre historiska perspektivet, av försöken att införa den amerikanska revolutionens politiska filosofi i Europa, i ett slags ”andra Amerikansk revolution”, ett uppbrott ifrån den gamla imperialistiska Anglosaxiska traditionen.

Tanken bakom den amerikanska revolutionen var ju att konstitutionen som antogs 1789 skulle bli en modell, som sedan skulle sprida sig, i första hand till Europa, och leda till grundandet av suveräna nationalstatsrepubliker, inom vilka alla människors välfärd alltid skulle gå före privatpersoners, inklusive imperiers, förment heliga finansintressen. Alla försök att införa amerikanska republikanska principer i Europa har hittills slagits ned, ibland med mord och våld, ibland med mer lömska intrigspel av god svensk modell.

Amerikaner kännetecknades en gång för sin obändiga tro på individens frihet, en tro som grundar sig på Oavhängighetsförklaringens idé om att alla människor är lika mycket värda. Alla människor är skapade till Guds avbild och har en suverän tankeförmåga. Ingen människa behöver därför underkasta sig en annan människa på grund av härkomst, familjetillhörighet, titel eller rikedom. Det enda människor behöver lyda är förnuftet, d.v.s. naturrätten. För att ge en antydan om Ivar Kreugers ”amerikanska” sätt att vara, citerar jag ur Gunnar Cederschiölds bok ”13 år med Ivar Kreuger”:

”Ivar Kreuger bidrog mer än någon annan till att befria oss från vår blyghet och vårt underlägsenhetskomplex och skapa det moderna Sverige, eggat av amerikanskt självförtroende till hänfört och planmässigt arbete.”

Hur kan då dessa omskakande händelser, denna historiska jordbävning, kunna fortsätta vara en gåta, som fortfarande sysselsätter så många svenskars tankar? För att hitta svaren måste man ställa de rätta frågorna, i stället för att fortsätta grubbla över saker som kanske aldrig kommer att redas ut. Till exempel: blev Ivar Kreuger mördad eller begick han självmord? Att leka med olika teorier i denna fråga kan vara tankeväckande och intressant, men det löser inte problemet. Det leder snarare till en konstgjord debatt där den ena sidan lutar åt att romantisera Ivar Kreuger som person, för att ge honom upprättelse, medan den andra sidan hävdar att han var en gåtfull person som korrumperats av för mycket makt och pengar, och att han helt enkelt var girig. Den relevanta frågan är: Hur ingrep Ivar Kreuger i världshistorien?

Om man betraktar världshistorien på det sättet, som ett klassiskt drama, kan individers och politiska och finansiella krafters osynliga, motstridiga avsikter blottläggas. Empirister, som stirrar sig blinda på fakta, missar de underliggande krafter som driver på det skeende som är synligt på ytan, krafter som faktiskt är mera verkliga och mera mäktigt verkande.

Men det var något speciellt med Kreuger. Det han förde med sig till Europa var inte bara ett amerikanskt patent; det var en amerikansk mentalitet, ett pionjärtänkande som var kännetecknande för det amerikanska nationalekonomiska systemet. Det handlade inte bara om att bli rik, utan om att skapa bättre villkor för andra människor, att lyfta upp de många i Europa som trycktes ned av det gamla tänkandet, där börd och blodsband bestämde individens möjligheter.

Denna framåtanda, som premierade uppfinningsrikedom och egna initiativ, var det som Kreuger framför allt förknippades med. Han kallades ”amerikanen”, föraktfullt i en del kretsar, i andra med beundran. För den europeiska finanseliten var Kreuger och hans sort uppkomlingar som störde ordningen; de kunde möjligtvis tolereras, om de kunde hjälpa till att skaffa amerikanskt kapital till Europa efter första världskriget, men inte mer. Jag behöver knappast betona vem som tyckt vad i detta.

Och här blir Kreuger plötsligt intressant. Han blir en av de största överförarna av amerikanskt kapital till Europa. Han gör det genom att köpa in sig i tändsticksindustrin och grunda Svenska Tändsticksaktiebolaget, STAB, 1917, under det första världskrigets sista år.

Mellankrigstidens Versaillessystem var ett system som aldrig var tänkt att fungera, det var tänkt att haverera redan ifrån sin början. Tyskland var knäckt och fick ensamt bära skulden för kriget. Tyskland skulle följaktligen betala alla kostnaderna för kriget, inklusive Storbritanniens och Frankrikes krigsskulder till USA. Storbritannien och Frankrike var båda i praktiken bankrutta, förutom de eventuella blodspengar som de lyckades pressa ur Tyskland genom familjen Wallenberg.

Krigsskulderna kunde inte betalas, det stod klart redan innan bläcket hade hunnit torka på Versaillesfördraget. Men Europas finansiella makthavare, de Centralbankerna och deras anglo-holländska bankirvänner, hade redan bestämt sig för den fascistiska lösningen för Europa. 1922 fördes Mussolini till makten i Italien, med hjälp av den venetianske bankiren Volpi di Misurata, som blev Mussolinis utrikesminister.

I detta till synes hopplösa läge, som liksom nu uppfyllde alla villkor för fascism i Europa, så började Ivar Kreuger tänka stort, som en gammaldags amerikan. Det är inte lätt att veta om Kreuger faktiskt vid den tiden såg vidden av det annalkande hotet från facsismen, men han tänkte i alla fall ut en plan som gav uttryck för ett helt annat sätt att se på ekonomi och kredit.

Detta sätt skiljde sig helt och hållet från den brittiska s.k. kapitalismen, som gick ut på att utnyttja billig arbetskraft och låga produktionskostnader, främst inom de forna kolonierna, för att få fram produkter som kunde säljas på den ”fria marknaden” till högsta möjliga pris, oavsett kvalitet, och oavsett de nationalekonomiska konsekvenserna, nyttosyftet var alltid hänförligt uteslutande till det egna.

Kreuger tillämpade det amerikanska synsättet, att styra produktionsprocessen från början till slut, i vilken kvalitet och innovation var det centrala. Han byggde upp sin position med hjälp av säkerhetständstickan, som var en svensk uppfinning, och lika revolutionerande maskiner för att tillverka tändstickor. Tändsticksfabriken i Jönköping är väl värd ett besök. STAB började sitt segertåg över världen, till en början med inhemsk finansiering, från ett konsortium av svenska banker.

När kreditmöjligheterna försämrades i Europa i början på 1920-talet vände sig Kreuger till USA. Där grundade han ett amerikanskt dotterbolag, International Match Company, IMCO, med ett aktiekapital på hela 28 miljoner dollar. När Kreuger gick in på den amerikanska marknaden skedde det i allians med Lee, Higginson & Company, en inarbetad investeringsbank. Samarbetet mellan Kreuger och Lee, Higginson höll ända fram till slutet, trots hårda påtryckningar från de anglo-amerikanska bankintressen som senare försökte stoppa Kreugers krediter från Lee, Higginson. Samarbetet höll, därför att båda företrädde det amerikanska nationalekonomiska systemet.

Under åren 1925-26 växte Kreuger & Toll till att bli ett av världens största holdingbolag. Som mest omfattade STAB:s internationella verksamhet 250 fabriker i 43 länder; STAB stod för runt tre fjärdedelar av världens tändsticksproduktion. Tändstickskoncernen var Kreugers främsta inkörsport till den internationella finansieringsverksamheten, men Kreuger var på väg att göra det även med andra verksamheter. Under 1920-talets krisår rekonstruerade, utvidgade och skapade han företag som SCA, Boliden, Grängesbergsbolaget, SKF och LM Ericsson.

Det som gjorde Kreuger till mer än bara en framgångsrik företagsledare, var hans idé att använda tändsticksmonopolen för att förmedla lån till stater. Han kunde ge stora lån till låga räntor, eftersom lånen garanterades av intäkterna från real produktion av värde.

Krugers långivning blev alltså snabbt så omfattande att han kom på kollisionskurs med världens mäktigaste finansintressen. Vårt numera så bekanta petrodollarkonglomerat. Statslånet till Frankrike 1927, på 75 miljoner dollar, gavs t.ex. vid en tidpunkt då Frankrike var i djup kris. Galopperande inflation och bristande förtroende för den franska ekonomin gjorde att ingen ville ge Frankrike nya lån. Frankrike hade redan ett lån från Morganbanken i USA med en hög ränta, på cirka 8 procent, och Morgan krävde återbetalning av det lånet, innan några nya lån kunde ges. Men Kreuger var beredd att låna till en lägre ränta, 5 procent, något som den franska regeringen tacksamt tog emot.

Kreuger kunde erbjuda lägre ränta, eftersom lånet var knutet till tändstickstillverkningen. Det betydde emellertid också att Frankrike tack vare lånet från Kreuger kunde betala tillbaka det gamla lånet från Morgan tidigare än väntat, och Morgan förlorade därmed dubbelt mot Kreuger.

Idén att skapa ”ett verktyg för internationell finansieringsverksamhet”, säkrad med hans egen industriproduktion, kallades Kreugerplanen. Den var en plan för att få fram krediter och kapital i syfte att bygga upp världsekonomin. Kreuger & Toll blev verktyget för att styra krediter till låg ränta från USA:s småsparare till fattigare länder. Betänk nu i detta vår innevarande situation med nationer med havererande statsfinansiering

Kreugers lånekonstruktion gav goda möjligheter för industriell expansion, eftersom statslånen säkrades genom tändsticksmonopol. Om så behövdes kunde den lånande staten lätt få in statliga inkomster till skuldåterbetalningen, genom en mindre prisökning på tändsticksaskarna. Ändå var tändstickorna både säkrare och billigare än förut, tack vare de tekniskt avancerade fabriker som kunde byggas i skydd av monopolet.

Kreugers plan gjorde det möjligt för många länder att ordna upp sina ekonomiska problem och förankra lånesystemet i produktiva investeringar. Därmed överlastades inte deras budgetar av höga räntor, ungefär på samma sätt som Marshallplanen fungerade efter andra världskriget, eller för att bara inte nämna alla länder som idag befinner sig i klorna på BIS och IMF

Det dramatiska skeendet 1929-30 visar på att det var då som de finansiella makthavarna insåg att de i Kreuger hade en motståndare som var dem intellektuellt överlägsen. Kreuger organiserade kreditflöden oberoende av bankerna, och använde dessa kreditflöden för att bygga upp nationalstaternas försvarsmöjligheter mot Versaillessystemets överstatlighet.

Kreugers plan att ge ett lån till Tyskland på 125 miljoner dollar, det största statslånet någonsin, offentliggjordes i oktober 1929. Tanken med detta lån var att lösa krisen kring krigsskulderna på ett sådant sätt att man kunde undvika ett nytt krig och stora nya investeringar i krigsproduktion, vilket var det fascistiska alternativet.

Problemet för makten i tiden hette Kreuger, och innebar att Kreugers planer motarbetades av de finansintressen som ville ha Hitlerdiktaturen i Tyskland, främst då företrädda av den brittiske centralbankschefen Montagu Norman Ring, Morganintressena och den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht. När det gick upp för dem att de höll på att förlora kontrollen över Tyskland till Kreuger, skred de till verket. De bestämde att all utlåning skulle upphöra. Det skedde genom en massiv nedvärdering av den amerikanska aktiemarknaden, som utlöstes av att amerikanska och europeiska finanskretsar drog bort mängder av kapital från den amerikanska aktiemarknaden, samtidigt som räntan höjdes. Resultatet blev den stora börskraschen den 29 oktober 1929.

Just den dagen hade Kreuger planerat sin stora emission för att få in kapital till Tysklandslånet. Kreugerpapperen föll i värde, men de föll bara med hälften jämfört med andra aktier. Kreuger kunde därför få in de pengar han behövde för Tysklandslånet. Förtroendet för Kreuger hade därigenom stärkts.

Därigenom skärptes också striden om vem som skulle styra över den internationella kreditmarknaden. Montague Norman Ring hade sedan en tid tillbaka försökt stärka centralbankernas kontroll över världsekonomin. I Haag lades en plan fram för hur detta skulle ske. En ny bank, Bank for International Settlements, BIS, skulle enligt argumenten bildas för att jämna ut olikheter i betalningsbalanserna mellan de olika centralbankerna. Med den brittiska kontrollen över såväl den tyska som den amerikanska och engelska centralbanken, så var den gode Norman tämligen säker på att BIS skulle kontrolleras av honom själv.

Vid Haagkonferensen 1930 beslutades att BIS skulle inrättas, men det blev direkt ett stort streck i räkningen för England, att Frankrike fick ordförandeskapet för banken, vilket gjorde att den inte kunde användas på det sätt som Norman Ring tänkt sig. Frankrikes allians genom Aristide Briand med Kreuger vid Haagkonferensen gav ytterligare ett resultat som Norman Ring hade svårt att förlika sig med. I början av 1930, när Kreuger skulle göra sin första utbetalning på Tysklandslånet, så betalade Frankrike i förskott tillbaka på sitt lån från Kreuger från 1927, vilket gav Kreuger ett manöverutrymme som han behövde efter börskraschen 1929.

Med dessa bakslag – Kreugers stora Tysklandslån och det franska inflytandet över BIS – var Hjalmar Schachts möjligheter att fortsätta ”verka inom systemet” begränsade. Han avgick som tysk riksbankschef, och började i stället propagera internationellt för att Hitler skulle komma till makten i Tyskland. För att övertyga sig om att så verkligen var fallet, behöver man bara titta på vad Schacht gjorde sedan, efter sin avgång.

På hösten 1930 var Tyskland åter i behov av ett nytt lån för att stabilisera sin ekonomi. Den tyska regeringen inledde då förhandlingar med Kreugers bankförbindelse i USA, Lee, Higginson & Co, om den resterande delen av Tysklandslånet. Förhandlingarna började den 1 oktober. Den 2 oktober anlände Schacht till New York.

Syftet med hans besök var att se till att Tyskland under inga omständigheter fick några krediter. Schacht stannade åtta veckor i USA och höll 40 föreläsningar, med början som gästföreläsare hos Council of Foreign Relations. Temat för hans föreläsningar var att Tyskland inte skulle komma att kunna betala tillbaka sina lån, utan nu höll på att förbereda ett skuldmoratorium. Schacht hade också ett direkt sammanträffande med Donald Durant, direktör i Lee, Higginson & Co, och försäkrade honom att de aldrig skulle få igen sina pengar om de lånade ut till Tyskland.

Den tyska regeringen såg sig i detta nödsakad att ingripa mot Schacht, och skickade ut ett meddelande där den öppet tog avstånd ifrån Schacht och alla planer på ett moratorium.

Trots Schachts massiva organisering för att förhindra att Tyskland skulle ges ytterligare lån, så betalade Kreuger, genom Lee, Higginson & Co, ut den resterande delen av lånet till Tyskland, och förhindrade därigenom återigen Hjalmar Schachts och Norman Rings planer på en monetär diktatur.

Kreuger och hans amerikanska och franska bankallierade, visade på detta sätt att de var fast beslutna att fortsätta långivningen till Tyskland. Så hade Hitler – och givetvis det andra världskriget – med all säkerhet kunnat stoppas! Striden om Tyskland var egentligen inte avgjord förrän 1933, då Hitler hade installerats som rikskansler och gjort Schacht till sin riksekonomiminister.

Men ända fram till den 12 mars 1932 stod Kreuger och hans allierade definitivt i vägen för en sådan utveckling. I sin bok ”Es geschah in Deutschland” skriver den dåvarande tyske regeringstjänstemannen greve Lutz Schwerin von Krosigk följande:

Våren 1931 besökte den schweiziske bankiren Somary som var starkt anknuten till Schweizerische Bankverein och som också gjort ett namn om sig så som nationalekonomisk teoretiker, finansministeriet i Berlin.

På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man( och vilka dessa man var, det kan envar inse själv) kunde tänka sig en vändning uppåt: Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras (eg. reformeras till andras fördel) genom en kris, det engelska pundet måste lösa sig från guldet(så att skuld och valutaexpansionen inte bromsas av tillgången på guld) och svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.

Tidigt på sommaren 1931 kraschade bankerna, sent på sommaren nedvärderades pundet. När Somary ännu en gång kom till Berlin våren 1932 fick han frågan om han verkligen fortfarande måste vänta på den tredje händelsen.

Somary tog ingenting tillbaka utan försäkrade istället att Kreugerkoncernen inom kort tid skulle vara slut.

Hur kunde den schweiziske bankiren Felix Somary, veta att det snart skulle vara slut med Ivar Kreuger? Och kanske ännu viktigare: Hur kunde sedan en revisionsbyrå med säte i Paris, Price Waterhouse, få uppdraget att gå igenom Kreugerkoncernens redovisning, utan att kunna ett ord svenska, och sedan efter bara några dagar förklara den jättelika koncernen i konkurs?

Hur kunde Hugo Stenbeck och Jacob Wallenberg få utse sig själva att ingå i en Kunglig kommission, som inte alls var kunglig utan hade falsk varudeklaration, som skulle utreda Kreugerkoncernens ställning, när Wallenbergarna var allierade med dem som starkt motarbetade Kreuger? Varför blev alla Kreugers nära medarbetare antingen vanärade, ruinerade eller fängslade, eller varför inte allt på en gång?

Sådant händer sällan utan att det finns en avsikt bakom.

Historien formas av människor som omsätter idéer i praktisk handling. Ivar Kreuger missbedömde hur långt hans ekonomiska motståndare var beredda att gå för att sätta sina planer i verket. Hitlerdiktaturen och andra världskriget var det pris som Europa måste betala för att de privatägda oberoende centralbankerna den gången skulle få bibehålla sin makt över världen.

Det som till slut skulle rädda världen från den finansiella fascismens rena helvete var att Franklin D. Roosevelt, en företrädare för det ”amerikanska systemet”, valdes till USA:s president, och installerades i Vita huset den 4 mars 1933. Roosevelts politik för att återuppbygga den amerikanska infrastrukturen med en kreditpolitik som gick helt emot just de privata bankintressen, däribland Morgan, som hade varit på kollisionskurs med Kreuger, var vid den tiden det enda alternativet till Hitler och fascism. USA under president Roosevelts ledarskap var därmed den enda makten på Jorden som kunde stoppa Hitler och faktiskt gjorde det.

Måtte vi nu snabbt dra lärdom av historien och istället stoppa den schachtianska åtstramningspolitik som nu framställs som den nödvändiga och enda vägen för att ”lösa” den nuvarande internationella skuldkrisen. Det är bara att frånhända bankerna det som rätteligen aldrig har varit, eller skulle ha varit deras.