Historiens ingslag inglar igen.

I Washington tillbaka i tiden, närmare bestämt år 1816, Bara ett år efter Waterloo och Rothschilds påstådda övertagande av Bank of England, så antog den amerikanska kongressen en lag som tillät en lika privatägd centralbank som den Amerikanska Första banken. Denna bank kallades föga fantasifullt för den andra banken i USA. Den nya bankens stadga var en kopia av den tidigare bankens. Den amerikanska regeringen skulle äga 20% av aktierna i banken. Naturligtvis var den federala andel som betalades av statskassan det som satt i framsätet på bankens kassa. Då precis som nu, alltså genom magisk fractional reserve utlåning så var denna kontantinsats snabbt omvandlad till lån till privata investerare som sedan köpte de resterande 80 % av aktierna. Precis som i den Första och tidigare centralbanken, så var det primära kapitalbeståndet en hemlighet, men det är känt att den största aktieposten, om
1/3 av totalsumman, såldes till utlänningar. Som en klarsynt observatör uttryckte detta, så är det nog ingen överdrift att säga att den andra banken i USA var rotad så djupt i Storbritannien som den var i Amerika. Så, vid 1816 så hade Rothschilds både tagit kontroll över Bank of England och stödde den nya privatägda centralbanken i USA också.

 

Efter bara 12 år av manipulationer av den amerikanska ekonomin genom den andra banken i USA, så hade det amerikanska folket bara helt enkelt fått mer än nog och tillräckligt av banklig välvilja. Motståndarna till banken, utsåg en värdig senator från Tennessee som hette Andrew Jackson till att föra frihetens fana, att Jackson som var hjälten från slaget vid New Orleans, försökte bli president spelade dock föga roll, ingen gav Jackson en chans först.

Banken hade för länge sedan lärt sig hur den politiska processen kan kontrolleras med pengar. Till allmän förvåning och bankligt särskild bestörtning, så tillträdde ändå Jacksson 1828. Jackson var fast besluten att döda banken vid första bästa tillfälle
vilket dröjde ända fram till 1936. Men han tvekade inte att försöka göra det och det tog faktiskt ända fram till 1913 innan korruption och svagsinthet tog Capitol Hill i besittning igen i en tillräcklig omfattning för att hydran skulle kunna återuppstå.

The Times publicerade en gång en politisk ledarartikel som innehåller följande uttalande: ”Om den okontrollerade finanspolicyn, som hade sittursprung i den nordamerikanska republiken, så bör den omgående bli indurerad ner till en fixtur, så att inte regeringen kommer att förse sig med sina egna pengar utan kostnad. Detta skulle leda till att landet betalar av sina skulder och blir utan skuld. Det kommer då att ha alla pengar som behövs för att bedriva sin handel. Det kommer att bli mer välmående än något tidigare känt land i historien om den civiliserade världens regeringar. Hjärnorna och rikedomen i alla länder kommer åka till Nordamerika. Denna regering måste förstöras eller den kommer förstöra varje monarki på jorden. ”

Inte så lång tid senare hade en man som hette Otto ett infall av politisk klarsyn, varvid han yttrade följande till en nation, som han talade till.

”Uppdelningen i USA i två nationella förbund beslutades av samma kraft som långt innan inbördeskriget utgjorde den höga ekonomiska kraften i Europa. Dessa bankirer var rädda för att USA, om det stannade kvar i en enhet och som en nation, skulle uppnå ekonomiskt och finansiellt oberoende, vilket skulle rubba bankirernas ekonomiska dominans över världen. Rothschilds som dominerade, förutsåg det enorma bytet om de kunde ersätta den kraftiga republiken med två svaga demokratier, med skuld till finansiärerna,  vilket skulle vara någonting som de själv tillhandahöll . Därför har de skickat sina sändebud för att utnyttja frågan om slaveriet och därmed gräva en avgrund mellan de två delarna av republiken. ”

1876: Otto von Bismarck

Vi gav folket i denna republik den största välsignelse de någonsin haft.

”Vi gav folket i denna republik den största välsignelse de någonsin haft, egna
sedlar för att betala sina egna skulder.”

Samma år i Londontidningen The Times publiceras en berättelse som innehåller följande uttalande: ”Om den okontrollerade finanspolicy, som hade sitt ursprung i den nordamerikanska republiken, bör omgående bli indurerad ner till en fixtur, så att inte regeringen kommer att förse sig med sina egna pengar utan kostnad . Det kommer leda till att landet betalar av skulder och blir utan skuld. Det kommer att ha alla pengar som behövs för att bedriva sin handel. Det kommer att bli mer välmående än något tidigare i
historien av civiliserade världens regeringar. Hjärnorna och rikedomen i alla länder kommer åka till Nordamerika. Denna regering måste förstöras eller den kommer förstöra varje monarki på jorden.

” 1863: President Abraham Lincoln upptäcker att den ryske tsaren Alexander II (1855 1881), hade problem med Rothschilds och han vägrade vidgå deras ständiga försöken att inrätta en centralbank i Ryssland. Tsaren ger sedan president Lincoln lite oväntad hjälp. Tsaren utfärdar order om att om utifall antingen England eller Frankrike aktivt ingripit i det amerikanska inbördeskriget, och hjälper Syd så skulle Ryssland anse att en sådan åtgärd som en krigsförklaring, och ta detta till skäl för väljande av sida med president Lincoln. För att visa att han inte svamlade runt, sände tsaren en del av hans Stillahavsflotta till hamnen i San Francisco och en annan del till New York.

Är inte detta ens det minsta konstigt eller innebär att många blivit bedragna?

Theodor Herzl, Founder of Zionism in 1897

“It is essential that the sufferings of Jews… become worse… this will assist in realization of our plans. I have an excellent idea. I shall induce anti-Semites to liquidate Jewish wealth. The anti-Semites will assist us thereby in that they will strengthen the persecution and oppression of Jews. The anti-Semites shall be our best friends”

— Theodor Herzl, Founder of Zionism in 1897

-Dear Lord Rothschild:

”I have much pleasure in conveying to you, on behalf of His Majesty’s Government, the following declaration of sympathy with the Jewish Zionist aspirations, which has been submitted to, and approved by, the Cabinet:”

His Majesty’s Government view with favor the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people and will use their best endeavors to facilitate the achievement of this object, it being clearly understood that nothing shall be done, which may prejudice the civil and religious rights of existing non-Jewish communities in Palestine- or the rights and political status enjoyed by Jews in any other country. I should be grateful if you would bring this declaration to the knowledge of the Zionist federation.

Yours, Arthur James Balfour” -Balfour Promise, 1917

AVP coming up.

Med bara ett uns av eftertanke så kan man nog vara förvissad om att den skendemokratiska liturgins regissörer, helt enkelt har sett till att förslaget går igenom den grekiska omröstningen imorgon. Europas framtid ligger givetvis inte i dess enfald, även om man lätt kan förledas att tro detta utifrån det beteende som det politiska garnityret återkommande uppvisar som exponent för folklig lynnesart då de förvisso spelar en viktigt roll som avhållsamhetsverkande insats för nationellt intellektuellt övermod, utan givetvis istället i dess mångfald och då även i form av statliga och regionala organisationer.

Om vi förstör dessa småskaliga strukturer till förmån för kontinentala organ, då vi förstör demokratin i Europa. Hur svårt nu detta kan vara att förstå?

Det viktiga är hur som helst och uppenbarligen, att det systemiskt inte skapas någon skuldreduktion och att grekerna inte kan betala, det spelar uppenbarligen bara en allmera krympande roll i sammanhanget. Jag misstänker dock någonstans trots detta att det likafullt ändå är den faktiska åtebetalningen som bestämmer värdet på den skuldfordran som bankerna håller mot Grekland.

Nåja, men lite schablonmässigt uttryckt med avstamp i Westfahlen 1648 så är kanske epitetet demokrati en smärre överdrift och kanske bättre borde skrivas som de sista återstående resterna av tidigare infama demokratiska ansatser.

Vidare kan man säga att det luktar försök att stänga in information från omvärldens betraktande, helt bedrövligt banalt om Omar Gaddafi.

Krieg in Libyen – Strafgerichtshof erlässt Haftbefehl gegen Gaddafi

www.sueddeutsche.de

På den direkta frågan om bankerna vill förlora lite eller gå omkull inför morgondagen, så väljer de uppenbarligen och kanske inte så där helt oväntat det tidigare.

Tyska banker nära förlänga grekiska lån – DiSe

di.se

Vad vi  förresten har kommit att kalla den grekiska krisen är bara den första delen av finalen på den internationella bankkrisen. Grekland är definitivt inte too big to fail, ånej. Men det är däremot alltför sammankopplat för att kunna tilllåtas att falla, alltför sammankopplat till det internationella banksystemet, alltför sammankopplade med intellektuellt ohederliga och moraliskt tvivelaktiga politiska ambitioner, hos dem som numera har lagt årtionden av insatser på att ersätta systemet av nationalstater från 1648 med ett enat Europa.

Men alldeles oavsett hur många miljarder euro som penningmängden kommer att öka så gäller följande fundamentala förutsättning i tillvaron: Grekland är i konkurs med mer skuld än det någonsin kan betala. Varje euro som nu görs tillgänglig är i alla fall bara ett stöd till de kreditgivande bankerna och ett uppskov för Europeiska centralbanken, som utan någon rättslig grund och på bekostnad av sina nationella ägare har köpt skräpobligationer för miljarder och – i syfte att sanera de kreditgivande bankernas balansräkningar.

SkrivstilsRing

Ibland undrar jag hur utbredd denna helt enorma kuliss egentligen är, men jag inser ju samtidigt att den närmare sekellånga period som detta har pågått mera intensivt, ovillkorligen också måsta ha satt sin närmast outplånliga spår i folksjälens tankevärld.

Dagen började med att jag uppmärksammade mig själv i en diskussion om källhänvisningar, någonting som implementerades av språkvårdens förklädde dödgrävare Erik Wellander under parollen att det skulle verka för att ge uphovsrättligt högre anseende till skapare av ord, meningar och tankar. Jag förstår givetvis att det filosofiska tänkandet hos allmänheten och det egennyttiga tänkandet hos synnerheten dåtida, när värde Herr Wellander och statsrådet Bagge var i farten alltså, trots allt var mera begränsade av rent praktiska omständigheter i den vanliga sociala vardagen. Men att det inte skulle ha varit möjligt att genomskåda att anledningen till att en källhänvisning till gamla Grekiska filosofer var att skapa goodwill för vederbörande, det förefaller ju vara en direkt löjeväckande tanke. Att Aischylos idag skulle bry sig om huruvida någon reciterar ur Prometheusmyten, det förutsätter ju närmast religiöst korkade proportioner på tänkandet. Redan dessa lite fåniga försök till immatrialrättsligt förtryck av tänkandet borde ju ha orsakat ett ramaskri ibland fritänkare.

Så mycket för att glädja honom alltså och å andra sidan så kan det ju som understatement inte helt uteslutas att det främst var budskapets innehåll som Aischylos ansåg förmedlingsvärt. Metaforerna var nog inte bara kanske, till för att skapa en illusion av ofarlighet i budskapet, precis som alltid genom den mänskliga historien för att inte makten skulle interferera i informationens utbredning.

Var någonstans i skrivandets reglemente som det framgår när det sakliga argumentets värde faller utifrån anförarens anseende, kanske beskriver den tanke som varit vägledande vid skapandet av regelverket lika mycket som blotta närvaron av Erik Wellander i processen.

Döda är alla lik

Att regeringen, den Svenska Riksbanken, och en mängd finansiella institutioner numera bryter mot ett flertal olika lagar i
fråga om bedrägeri och egendomsförvaltning för att lura olika befolkningar, ryms inom ramarna för att numera vara en självklarhet, för en växande minoritet av individer runt om i världen.

Sedan grundandet av exempelvis husen Wallenberg, Rothschild och Morgan under 18 och 1900-talen så har respektive banker och bankirer successivt antagit rollen som finansiärer till regeringar, som befinner sig placerade i en position av förpliktelser  i form av skuld mot sina finansiärer. Lagar och regler är därför mer påverkade av de intressen som bankirerna har, än av allmänintresset. Detta är den grundläggande konflikten som undergräver möjligheten till verklig demokrati i vår värld. Det är inte fråga om vem som kan få flest röster – det är en fråga om vem som har mest pengar och det har givetvis den som äger kontroll över tryckpressen..

Dessa bankdynastier (och människor med mest pengar som styr dem) har gett upphov till en hel subkulturell-ras av människor som kännetecknas av en övertygelse om sin överlägsna intellektuella kapacitet, och rätten att agera
utanför samhällets lagar, vilket alltså inte sällan alltså förstärks av regeringar som är skyldiga att hjälpa och lyda dem som gäldenärer. Detta har resulterat i en situation där hela den globala ekonomiska motorn kontrolleras av dessa mycket rika och mäktiga dynastier, som nu intensivt samverkar dagligen, för att manipulera marknaden till sin egen fördel, och på bekostnad av resten av världens befolkning.

Den operativa plattformen, för denna globala kriminella företagsverksamhet är terminer, derivat, samt lånemarknader. Långt ifrån den öppna marknadens effektivitet i fråga om mekanismer, så är de medel som förskansar de ekonomiska dynastierna rätten att fjättra regeringar och suga upp resultatet av alla dessa i hela världen, i en regelbundet konstruerad ekonomisk expansion och
kontraktion. Det är detta sätt på vilket de astronomiska virtuella vinsterna genereras, och det är anledningen till att bankerna inte längre investerar i vanliga företag. Varför investera i företag när man kan investera i din påhittade egen marknad, där du styr utbud, efterfrågan och pris?

Utan att en enda leverans av någonting, utan att betala för någonting, och utan att göra något mer än att publicera tusentals kontrakt om att köpa och/eller sälja stora mängder av råvaror som vida överstiger vad som kan vara realistiskt att producera, leverera eller utnyttja. De böjelser och impulser som utgör incitament för handel för de allra flesta handlare, är indragna i förluster på marknader som kretsar mellan upp och ner, detta eftersom marionetterna som verkar på uppdrag av bank dynastierna ligger långt och sedan kort. Det är ett finjusterat bedrägeri i internationell skala. Och det kan inte identifieras eller upptäckas, eftersom de mekanismer som existerar för erkännande och verkställighet av regler är under kontroll av bank dynastierna själva. Trots allt, vem är det som
dessa regeringar är i skuld till?

Det närmaste som media någonsin har kommit att avslöja denna kriminella organisation är i filmen ”Inside Job”, av Charles Ferguson. Filmen gör ett underhållande jobb med blottandet av de hemliga sambanden mellan regering, bankirer och ekonomer. Men den misslyckas med att hitta den underliggande orsaken, att dessa finansiella dynastier agerar i samförstånd, och fyller regeringar med handplockade dockor som gör sitt värv, inte sällan naivt. Charles Ferguson gjorde ett sublimt jobb med att lura ekonomer att avslöja de inneboende konflikterna i sina olika roller. Dessa pajasar är avklädda och står naket och löjligt uppenbara för tittaren.

Men det är inte så långt som riktig journalistik har kunnat tränga igenom. Efter frontlinjens ekonomer, till de verkliga lömska politruckerna, mer fint anpassade till perception, som stå bakom deras offentliga administration för att undvika offentlig kommentar för att ”verka utan att synas”. Det är bara så långt upp i den ekonomiska näringskedjan en utredare för nöjesbranschen, som Mr
Ferguson kan gå.

Därför har vi nu en globaliserad maskin som effektivt medför att alla värdefulla resurser extraheras i förtid från jordskorpan för att tillfredsställa den omättliga girighet som beskriver detta parasitära översta lager av det mänskliga samhället. Genom utgivande av tusentals långa kontrakt, etableras uppkomsten av en robust och evig framtida efterfrågan som distribueras, och bankirer och
gruvarbetare agerar plikttroget i linje med detta för att finansiera och utforska för inlåning, av någonting som inte precis många kommer att se produktionen av i vår livstid. Problemet för dessa annars logiskt sett intelligenta människor är att ju närmare de kommer till toppen av näringskedjan, desto längre upp i näringskedjan är de drivna att gå.

Dessa själars storhet bygger på lika delar av girighet och missbruk. (Girighet är egentligen bara ett beroende av pengar och den känsla av osårbarhet som den som har massor av dem tror att de ger).

Från ett makroekonomiskt tidsperspektiv skulle vi kunna uppfattas som på gränsen till det sjätte massutdöendet av arter under de senaste 500 miljoner åren. Hittills åstadkomna av asteroider och klimatets naturliga förändringar, så kommer detta nästa åtminstone utifrån hur det synes vara, initieras av oss själva, den globala uppvärmningens nejsägare till trots. Men detta är en
impopulär verklighet att beskriva, och så fortsätter vi istället på den förvalda mänskliga vägen längs livet och låtsas som att detta inte alls händer.

Vi har ju Hummerbilar , Webergrillar och iPhone och Wii finns att köpa, för fan. Sommaren är här – dags att bli full som en kastrull!

Vi använder för närvarande i onödan i princip varje element i all användning av jordskorpan och formar dem till objekt för vår yttersta själsliga distraktion – datorer, telefoner, bilar och TV-spel – så till den punkt där verksamheten i informationshantering är den allestädes närvarande och utgör varje viktig komponent i alla företag – inte bara de som annars associerats med den
information verksamheten. Våra länder kallas nu ”marknader” och förstörelsen av vår naturliga miljö som ”vår omvandling av jorden till informationssamhälle”. Båda är spins men efterfrågan är frånvarande eller sämre.

Den massiva ström av produkter som härrör från denna grossistuella utplundring av jordskorpan är just det som behövs för att stödja den vilseledande förutsättningen från modern ekonomisk teori, vilken befrämjar och bejakar ständig tillväxt.

Det uppenbara resultatet av en sådan mentalitet har uppenbarligen tillfallit alla de bankirer och politiker som är anställda av de globala bankdynastierna, och naturligtvis även, de på deras uppdrag tillsatta tekniker, ekonomer, bonus anyone? Vi har fortfarande inte något egentligt behov av inte fler bilar, men den stimulans och kvantitativa lättnader, som faktiskt är ren stöld av en
framtida generations egna kapital har åter stärkt, om än ytligt, efterfrågan på bilar, heja SAAB!

Människor med skulder vet inte hur man kan försvara sig från predation av banksystemet, och bankernas media maskin är så grundligt effektiv, att den stora majoriteten av medborgarna inte ens ifrågasätter giltigheten av idéer om att de blir våldtagna upprepade gånger av sina finansiella institutioner, medan deras armar hålls fästa av regeringarna som de utvalda. Mitt i en sådan
kulturellt genomgripande okunnighet, är en förändring i önskvärd riktning omöjliggjord. För vem var det som regeringen var skyldig pengar nu igen?

Media skanderar dessutom mantra om ”globalisering” som är särskilt utformade och distribuerade via konventionell media med syfte att skapa förväntningar i det allmänna för en enda global regering. Att ruinera regeringar i samband med förstörelsen av Euron och av den amerikanska dollarn är viktiga milstolpar i utvecklingen till det slutliga målet med en värld styrd
av ett gäng misantroper som aldrig bibringats minsta förståelse för sig själva och sina egna känslor och vars främsta merit på jorden ännu så länge är att de har lyckats med att övertyga nästan alla om att värdet på skuldfordringarna i bankerna, kommer någonstans ifrån som tillgångar betraktat.

Som vore annat än bankernas väl det politiska syftet.

Precis som vore det under en bilkrasch i slow motion, så är allas ögon låsta av skräck fokuserade på det politiska kaos där Grekland nu är den fallande kolossen på lerfötter från Rhodos.

Så desperat har nationens öde blivit att även ekonomiskt självmord nu verkar vara att föredra framför de åtstramningar som de europeiska grannländerna verkar benägna att rent av brutalt påtvinga Grekland, då Främst Fru Merkel och den Lilla Franska skällande Miloupudeln.

Gällande födelseplatsen för den europeiska civilisationen och vaggan för den moderna demokratin, så kan läget knappast vara av en mera vanhedrande omfattning.

Om skattehöjningar, nedskärningar och statliga utförsäljningar av den styrande regeringen på medellång sikt inte blir godkända, då kommer alla framtida av IMF / euroområdets lån att upphöra.

Under sådana omständigheter skulle statsskulden haverera inom några dagar och regeringen bli oförmögen att betala sina räkningar och skulle sluta att fungera som styrande organ.

Med tanke på Greklands relativt nya historia efter juntans styre, så skulle det säkert bara vara en tidsfråga innan det militära styret på nytt gjorde insteg in i det efterföljande politiska vakuumet och folket skulle stå i stram givakt
för våldet, som det inte rår för, bedårande eller inte.

Otänkbart för en till synes så avancerad ekonomi? Tja, kanske, men det otänkbara har haft en ful ovana att bli till sanning de senaste fyra åren, det beror inte till någon liten del på att situationen bygger annat än reala grunder. (Valutabildningen med monetarisering av enskild skuld till allmänt betalningsmedel)

Oavsett det slutgiltiga resultatet, så är vi nu långt förbi den punkt där sagor kan få en lycklig upplösning. Det som händer är helt enkelt en tragedi för Grekland, men hur allvarligt är detta för resten av euroområdet?

Om Grekland så skulle försvinna ner i ett svart hål i morgon, så skulle den europeiska ekonomin som helhet knappast märka av detta. Samma sak gäller för de andra lite perifera av euroområdets ekonomiska nationer, som har använt sig av
bail-out fonder – Irland och Portugal. Dessa tre länder svarar tillsammans för mindre än 7 % av euroområdets BNP.

Deras bekymmer skulle inte vara någon annans, än sina egna om dessa nationer hade suverän valuta- och penningpolitik. Men som alla vet, så är detta inte fallet.

Att alla tre är sammanlänkade vid höften genom den gemensamma valutan till resten av euroområdets ekonomi genom detta finansiella system, vilket gör tragedierna i periferin mycket  till alla andras problem också. Periferin har därför kommit att hota kärnan.

Mot detta bredare, existentiella hot mot den gemensamma valutan, ”kommer de, kommer de inte?” fortsätta att svänga fram och tillbaka över att om huruvida ge Grekland mer bail-out pengar, och de ändlösa diskussioner om huruvida privata borgenärer skulle kunna åläggas att gå med på ackord i gengäld, utgör egentligen något av en bisak.

Man skulle ha kunnat tro att Aten nästan inte har några kort kvar att spela, men hotet som dess haveri utgör för euroområdet som helhet, det ger Grekland något av en piska handen. I spelet politisk balansgång som spelas i Aten och
Bryssel, är Grekland därför inte helt utan förhandlingsposition.

Ge oss pengar, kan grekerna säga, eller så kommer vi att dra hela huset med oss ner i fallet.

Någonting som Europas politiska elit är bara alltför smärtsamt medveten om, så är kostnaden för att vägra sannolikt ett nära nog oändligt mycket större belopp att hosta upp, så även om det kan tyckas politiskt obehagligt att behöva betala
för Grekland så har varken IMF eller euroområdet råd att låta Grekland gå omkull.

Ändå hävdar man på låtsas att krisen inte är någonting mer än utslag av lite bristande finanspolitisk, ja möjligen dålig, disciplin i utsvävande fringisar och att några korrigerande åtstramningar lätt kan ju enkelt utrota alla dessa problem.

Tyvärr så är det mycket allvarligare än så, för verksamhetsåret krisen nu tar sig uttryck i skyhöga suveräna obligationsräntorna är bara en del av en pågående och EU-omfattande bankkris.

Skuldmättnaden innebär att den övervägande delen av varje ny bildad enhet valuta till större delen främst åtgår till att finansiera sedan tidigare bildade skulder som har skapat valuta.

Därför är detta är en helt rationell reaktion från insättare och marknad. Varje land som dömts till år av åtstramning och ekonomisk nedgång är sannolikt att uppleva massivt osäkra problem fordringar i sin inhemska utlåning, vilket gör
en stor del av banksystemet insolvent.

Ovanpå det finns det risk för statsskulden fallissemang och / eller påtvingade avgång från euron och därmed branta valuta avskrivningar. Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle ju behålla sina pengar i en grekisk eller Irländsk Bank just nu.

Rädsla för kapitalflödes kontroller och / eller återupprättandet av de nationella valutorna för att hejda utflödet och återupprätta konkurrenskraften har naturligtvis varit att överdriva fenomenet. Den mentaliteten är snabbt blivit en av komma ut nu medan du fortfarande kan. Det behöver knappast säga att det ögonblick kapitalflödeskontroller införs, så är spelet över. Det land som gör detta är effektivt ute ur euron.

Med stora beroendet av utländsk finansiering, är det irländska banksystemet särskilt utsatta för denna typ av kapitalflykt. Så samtidigt som inlåningen flyr landet, så är bankerna tvingade tillbaka till långivaren – vid vägs ände som är deras centralbank.

Dessa centralbanker i sin tur kommer att använda säkerheter för att låna från andra euroområdets centralbanker, Överstelångivaren, som är Bundesbank.

Hela systemet har blivit hopplöst insnärjt. Det är nästan omöjligt att skilja isär detta på ett kostnadsfritt sätt. Grekland, Irland och Portugal är en sak, men om de får sällskap av Spanien, då det är en annan historia.

Vid den tidpunkten så kommer den oroliga periferins andel av BNP att stiga till 26 %, och folk kanske vill tänka allvarligt på om att få sina pengar ur det tyska banksystemet, också.

I den mån det är möjligt att skönja en logik bakom upprepade statsskulder räddningsaktioner, verkar det vara att köpa tid. Tid till ingen nytta eftersom relationen skuldsättning och betalningsförmåga bara kommer att försämras utifrån den systemiska funktionen.

Tyvärr så med bytesbalansens obalanser som gödande foder för denna skuldsättning, så kvarstår lika stor som någonsin för evig tid. Utan den naturliga stabilisator som utgörs av växelkursjustering, så finns det inget annat sätt att avlasta dem annat än år av slipning med deflation.

Det finns bara två sätt som detta kan slut på och då kommer ändå den enskilda skulden att haverera som bärare av allmänt värde för valutabildningen. Antingen måste den överskottsproducerande kärnan acceptera att det bör fortsätta att lösa ut i periferin på ett nästan permanent sätt – en överförings- eller omfördelningsunion – eller så måste den gemensamma valutan förlora sina
yttre fransar.

Båda lösningarnas genomförande innebär givetvis betydande kostnad för kärnan, det första genom gåva stöd, den andra genom avskrivningar av osäkra fordringar.

Det är en konstigt valsituation, men verkligheten verkar fast beslutna att sätta många frågor på sin spets.

En dunkel dager.

Allt är inte okej. Och det kommer att bli väldigt mycket värre… mycket värre. Ekonomin är genom det finansiella systemet på tröskeln till en katastrof. Krigen sprider sig även därför som löpeldar. Världen är ute i hårt blåsväder.

Inte då, säger världens politiska ledare och massmediala experter. Ja, okay, det finns vissa problem, men finansiärerna och politikerna är väl medvetna och förstående för dessa. Politiken är redan på plats och rätt åtgärder vidtas för att rätta till problemen.

Oavsett om det är sviktande ekonomier, svårbehandlade gamla krig eller rasande nya krig, så hävdar alltid det offentliga officiella ordet från början att stadiga framsteg redan görs och tröstar även folket med försäkringar som att de skarpaste hjärnorna och den skarpaste kompetensen ansvarar för handläggningen av fallet, men vilken konsekvens som detta avser uttrycks aldrig rakt ut och det är aldrig en fråga om för det allmännas bästa. Men på alla officiella fronter, är framgången säkrad och segern är nära. Endast
lite ”tålamod” krävs nu, tillsammans med fler män, resurser, mer tid och mer pengar.

När det gäller dessa ”demokratiskt representativa ledare” och deras berörda medier, kan egentligen bara deras åsikter räknas som
partsinlaga som kommer från ett stall med fullblodsjäviga experter, officiella källor och politiska favoriter med samma egna drivande nyttosyfte. Att endast dessa har förutsättningar att tala med auktoritet och att ge pålitligaprognoser. Att de är konsekventa, om inte alltid, så inte sällan har de fel, det är tydligen inget som verkar för att minska deras trovärdighet i
allmänhetens ögon.

Hur kan någon tänkande vuxen ens undgå att föreställa sig möjligheten att samma centralbanker, finansiärer och politiker som ansvarar för att skapa den ekonomiska krisen kan lösa den? Om de ville! Dom vill ha kvar
detta system.

Möt den nya planen samma som är den gamla planen

Höger eller vänster, det gör ingen skillnad. Trots att den väl uppvärmda retoriken om lösandet av ekonomiska problem, så hade denna mindre att göra med det styrande partiet och mer att göra med professionell kompetens. Båda sidor hade sin tur i ämbetet. Båda använde sin makt för att inleda en politik som förvärrade problemen. Båda sidor hade sina käpphästar till fastställande av finansiell oreda som de själva var ansvariga för. Båda sidor misslyckades, givetvis. Med tanke på vilka de är och vad de har gjort, kan vi med tillförsikt förutspå en obruten sekvens av vidare bipartisana misslyckanden i framtiden.

Varför skulle person med någon som helst sund instinkt för självbevarelsedrift välja att tro på de löften som ställs ut av politiker,
eller att lita på dom från centralbankschefer eller bankirer och finansiärer vars enda egentliga intresse är sitt egenintresse?

Medan motiveringarna för att delta i alla dessa krig alla var olika, så var de lika mordiska, omoraliska, ändlösa, oerhört kostsamma och misslyckade ynkliga. Varför skulle någon tro på det optimistiska slaget av kommunikéer som utfärdas av ”tsarerna” med ansvar för slagfältets mässing, som håller lugna allmänheten lugna om syftet med agerandet, genom att ansöka om ett
nytt tidigare misslyckat strategiskt modus operandi, denna gång leder till framgång? Om någon blir beskjuten och kan skjuta tillbaka så finns det alltid en risk för eldväxling.

Plötsligt, efter år av uppenbara ekonomiska svårigheter som drabbar hundratals miljoner människor – bara när det lidande och smärta inte längre kan döljas av abstraktioner och friserad statistik – kommer en modig media vågar uttala det förbjudna ordet – att kejsaren är naken.

När människor förlorat allt, och inget har kvar att förlora, förlorar de det.

Krigen kommer att föröka sig och oroligheter kommer att intensifieras. De ungdoms -inspirerade revolter som först bröt ut i Nordafrika och Mellanöstern är de som nu bryter ut i Europa.

Med tanke på tendenserna i spelet och de som har makten, så är ekonomisk kollaps på någon nivå nu oundviklig. Regeringar och centralbanker kommer att obevekligt i sin beslutsamhet att klämma till sig vartenda dollar, pund eller euro från folket genom skatter, medan konfiskering offentliga tillgångar (aka privatisering) för att täcka dåliga satsningar som görs av banker och finansiärer blir alltmera legio. När människor har sista blodsdroppen ekonomiskt och har inget kvar att ge, kommer blodflödet på
gatorna.

Eurasia been there done that.

Bankernas(penningväxlingens) bedrägeri började inte ens vid Jesu tid.

Två hundra år före Kristus så led redan Rom av bankernas utsugning genom skuldsättning. Två offentliga folktribuner,
som skulle bestå av okränkbara ämbetsmän, vilka hade till uppgift att skydda de fattiga från de rikas övergrepp, hade inte heller då en chans emot bankerna och deras rätt att bilda valuta av enskild skuld till allmänt betalningsmedel, men det mänskliga minnet är kort som bekant.

Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus, vilka hade försökt att minska bankernas makt, genom att reformera lagarna emot ocker och begränsa det lagliga privata jordägandet till 500 tunnland.

Dessa båda dödades, ett öde som senare har rönt betydande upprepning igenom historien.

År 48 fKr så fråntog Julius Caesar, bankerna den rätt som bankerna då hade att utan statlig reglering tillverka valuta, och sedan lät Julius Ceasar istället prägla mynt för det statliga allmännas bästa.

Med denna nya tillgång på pengar, kunde det allmänna uppföra många offentliga byggnader och bygga upp infrastrukturen.

Genom att inom statens regi göra pengar mer tillgängliga så vann Ceasar vanliga människors tilltro och uppskattning.

Naturligtvis så är detta alltid, då såväl som nu, en helt följdriktig konsekvens av att det allmännas bästa och den enskilda individens upplevda egennyttigt bästa, aldrig kan vara detsamma.

Men penningväxlarna (bankerna) kom naturligtvis precis som alltid, att samtidigt hata Julius Ceasar för detta tilltag.

De flesta insatta i ämnet anser naturligtvis följdriktigt, att detta utgör det grundläggande motivet till mordet på Julius Caesar.

Övriga människor både då som i nu, vilka inte känner till dessa kringliggande omständigheter, har ju av helt naturliga skäl inte denna uppfattning, utan tror således precis då som nu, att detta har andra grunder.

En sak är dock helt oomtvistlig och säker i detta:

Strax efter mordet på Julius Caesar, så återställdes den föregående ordningen, och
privat bankverksamhet återinfördes.

Det allmännas tillgång på pengar minskades, och en omfördelning av allt ägande kom således att återigen verka enbart och i det dolda, till bankernas förmån.

Skatterna sköt i höjden, och korruptionen bredde ut sig. Och sedan för många som vanligt av en slump, fast ju detta naturligtvis egentligen är helt oundvikligt, så minskade bankerna genast tillgången på pengar med 90 procent.

Som en följd av detta förlorade sedan de flesta människorna i detta sin jord och sina hem som de levde i – alldeles som just nu har hänt i Amerika, och vidare som nu kan hända för dem som nu på andra platser alltjämt skuldsatta, äger sin jord och sina hem.

Skuldkänslor

Utan att ens behöva se efter i Palanthiren,
men enbart beroende på de faktiska omständigheter som föreligger i att enskild
skuld monetariseras till allmänt betalningsmedel som pengar så kommer
inflationen att överstiga 50 procent under de närmaste åren, tack vare den
massiva skuld som landet har samlat på sig i förhållande till betalningsförmågan.

Sociala åtaganden som pensioner och sjukvård kommer att klippas ned till sina beståndsdelar och räntebetalningar kommer ändå
likafullt att behöva göras i det innevarande finansiella systemskicket, men det uppblåsta valutavärdet gör det rent faktiskt omöjligt för regeringen att återbetala de lånade beloppen med devalverade pengar.

Jag tror inte detta betyder att individen inte mer bör försöka arbeta med saker, men det är ändå ett rent faktum med storleken på denna skuld, att den aldrig kommer att kunna betalas och att den därför inte heller har det
värde som valutan sägs beskriva.

Att enskild skuld är en beskrivande interaktiv åtgärd individer emellan och inte ett faktiskt organiskt värdeförhållande, detta torde vara det mest missförstådda förhållandet i världen idag i förhållande till sin betydelse för den mänskliga tillvaron i sitt nuvarande utseende.

Egentligen borde jag ju förundras mera över hur det mänskliga medvetandet alltmera har förvridits till att spegla en syn som uttrycker att ju mera andra individer är skyldiga mig, desto lyckligare blir jag här och nu. Men tyvärr så är medvetenheten om detta med eller utan Palanthir, om att eftertänksamheten inte är på den nivån att den gynnar individen själv,bara blott alltför påtaglig.

Egentligen kan ju sundheten i sinnet på den individen som finner glädje i att sitta ensam och betrakta representationen av andras individuella skuld, starkt ifrågasättas eftersom det åtminstone inte rimligtvis kan vara särskilt svårt att begripa att skuldsedlar utan skuldinnehavare måste kunna anses som en aning överskattade till sitt värde.