Som vore annat än bankernas väl det politiska syftet.

Precis som vore det under en bilkrasch i slow motion, så är allas ögon låsta av skräck fokuserade på det politiska kaos där Grekland nu är den fallande kolossen på lerfötter från Rhodos.

Så desperat har nationens öde blivit att även ekonomiskt självmord nu verkar vara att föredra framför de åtstramningar som de europeiska grannländerna verkar benägna att rent av brutalt påtvinga Grekland, då Främst Fru Merkel och den Lilla Franska skällande Miloupudeln.

Gällande födelseplatsen för den europeiska civilisationen och vaggan för den moderna demokratin, så kan läget knappast vara av en mera vanhedrande omfattning.

Om skattehöjningar, nedskärningar och statliga utförsäljningar av den styrande regeringen på medellång sikt inte blir godkända, då kommer alla framtida av IMF / euroområdets lån att upphöra.

Under sådana omständigheter skulle statsskulden haverera inom några dagar och regeringen bli oförmögen att betala sina räkningar och skulle sluta att fungera som styrande organ.

Med tanke på Greklands relativt nya historia efter juntans styre, så skulle det säkert bara vara en tidsfråga innan det militära styret på nytt gjorde insteg in i det efterföljande politiska vakuumet och folket skulle stå i stram givakt
för våldet, som det inte rår för, bedårande eller inte.

Otänkbart för en till synes så avancerad ekonomi? Tja, kanske, men det otänkbara har haft en ful ovana att bli till sanning de senaste fyra åren, det beror inte till någon liten del på att situationen bygger annat än reala grunder. (Valutabildningen med monetarisering av enskild skuld till allmänt betalningsmedel)

Oavsett det slutgiltiga resultatet, så är vi nu långt förbi den punkt där sagor kan få en lycklig upplösning. Det som händer är helt enkelt en tragedi för Grekland, men hur allvarligt är detta för resten av euroområdet?

Om Grekland så skulle försvinna ner i ett svart hål i morgon, så skulle den europeiska ekonomin som helhet knappast märka av detta. Samma sak gäller för de andra lite perifera av euroområdets ekonomiska nationer, som har använt sig av
bail-out fonder – Irland och Portugal. Dessa tre länder svarar tillsammans för mindre än 7 % av euroområdets BNP.

Deras bekymmer skulle inte vara någon annans, än sina egna om dessa nationer hade suverän valuta- och penningpolitik. Men som alla vet, så är detta inte fallet.

Att alla tre är sammanlänkade vid höften genom den gemensamma valutan till resten av euroområdets ekonomi genom detta finansiella system, vilket gör tragedierna i periferin mycket  till alla andras problem också. Periferin har därför kommit att hota kärnan.

Mot detta bredare, existentiella hot mot den gemensamma valutan, ”kommer de, kommer de inte?” fortsätta att svänga fram och tillbaka över att om huruvida ge Grekland mer bail-out pengar, och de ändlösa diskussioner om huruvida privata borgenärer skulle kunna åläggas att gå med på ackord i gengäld, utgör egentligen något av en bisak.

Man skulle ha kunnat tro att Aten nästan inte har några kort kvar att spela, men hotet som dess haveri utgör för euroområdet som helhet, det ger Grekland något av en piska handen. I spelet politisk balansgång som spelas i Aten och
Bryssel, är Grekland därför inte helt utan förhandlingsposition.

Ge oss pengar, kan grekerna säga, eller så kommer vi att dra hela huset med oss ner i fallet.

Någonting som Europas politiska elit är bara alltför smärtsamt medveten om, så är kostnaden för att vägra sannolikt ett nära nog oändligt mycket större belopp att hosta upp, så även om det kan tyckas politiskt obehagligt att behöva betala
för Grekland så har varken IMF eller euroområdet råd att låta Grekland gå omkull.

Ändå hävdar man på låtsas att krisen inte är någonting mer än utslag av lite bristande finanspolitisk, ja möjligen dålig, disciplin i utsvävande fringisar och att några korrigerande åtstramningar lätt kan ju enkelt utrota alla dessa problem.

Tyvärr så är det mycket allvarligare än så, för verksamhetsåret krisen nu tar sig uttryck i skyhöga suveräna obligationsräntorna är bara en del av en pågående och EU-omfattande bankkris.

Skuldmättnaden innebär att den övervägande delen av varje ny bildad enhet valuta till större delen främst åtgår till att finansiera sedan tidigare bildade skulder som har skapat valuta.

Därför är detta är en helt rationell reaktion från insättare och marknad. Varje land som dömts till år av åtstramning och ekonomisk nedgång är sannolikt att uppleva massivt osäkra problem fordringar i sin inhemska utlåning, vilket gör
en stor del av banksystemet insolvent.

Ovanpå det finns det risk för statsskulden fallissemang och / eller påtvingade avgång från euron och därmed branta valuta avskrivningar. Ingen vid sina sinnens fulla bruk skulle ju behålla sina pengar i en grekisk eller Irländsk Bank just nu.

Rädsla för kapitalflödes kontroller och / eller återupprättandet av de nationella valutorna för att hejda utflödet och återupprätta konkurrenskraften har naturligtvis varit att överdriva fenomenet. Den mentaliteten är snabbt blivit en av komma ut nu medan du fortfarande kan. Det behöver knappast säga att det ögonblick kapitalflödeskontroller införs, så är spelet över. Det land som gör detta är effektivt ute ur euron.

Med stora beroendet av utländsk finansiering, är det irländska banksystemet särskilt utsatta för denna typ av kapitalflykt. Så samtidigt som inlåningen flyr landet, så är bankerna tvingade tillbaka till långivaren – vid vägs ände som är deras centralbank.

Dessa centralbanker i sin tur kommer att använda säkerheter för att låna från andra euroområdets centralbanker, Överstelångivaren, som är Bundesbank.

Hela systemet har blivit hopplöst insnärjt. Det är nästan omöjligt att skilja isär detta på ett kostnadsfritt sätt. Grekland, Irland och Portugal är en sak, men om de får sällskap av Spanien, då det är en annan historia.

Vid den tidpunkten så kommer den oroliga periferins andel av BNP att stiga till 26 %, och folk kanske vill tänka allvarligt på om att få sina pengar ur det tyska banksystemet, också.

I den mån det är möjligt att skönja en logik bakom upprepade statsskulder räddningsaktioner, verkar det vara att köpa tid. Tid till ingen nytta eftersom relationen skuldsättning och betalningsförmåga bara kommer att försämras utifrån den systemiska funktionen.

Tyvärr så med bytesbalansens obalanser som gödande foder för denna skuldsättning, så kvarstår lika stor som någonsin för evig tid. Utan den naturliga stabilisator som utgörs av växelkursjustering, så finns det inget annat sätt att avlasta dem annat än år av slipning med deflation.

Det finns bara två sätt som detta kan slut på och då kommer ändå den enskilda skulden att haverera som bärare av allmänt värde för valutabildningen. Antingen måste den överskottsproducerande kärnan acceptera att det bör fortsätta att lösa ut i periferin på ett nästan permanent sätt – en överförings- eller omfördelningsunion – eller så måste den gemensamma valutan förlora sina
yttre fransar.

Båda lösningarnas genomförande innebär givetvis betydande kostnad för kärnan, det första genom gåva stöd, den andra genom avskrivningar av osäkra fordringar.

Det är en konstigt valsituation, men verkligheten verkar fast beslutna att sätta många frågor på sin spets.

About these ads