En massa tankar om igen.

Något stort är på gång att hända i världen, en känsla av förändring, en förändrad psykologisk förståelse, en växande känsla av panik. Min uppfattning är att världen har kommit in i det tidiga stadiet av förståelse bland befolkningen om det systemiska misslyckandets ovillkorlighet.

 

De mest omedelbara och påtagliga åtgärderna är utslag av tunga säljrörelser under nerdagarna på den globala aktiemarknaden, det är det starka köptrycket i Guld, liksom reaktionerna på de ständiga nyheterna om statsskulder i problem, och nu inte minst de stora bankernas befintlighet i farozonen. Flera andra och mindre symptom har även noterats, detta har gjort dem överväldigande genom sitt blotta antal. En våg av uppfattningen om att värdelösa finansderivat har förgiftat ekonomin, en giftig finansiell sektor, en giftig amerikanska bostadssektor, en giftig ekonomisk hjärntrust i regeringarna som sitter i knäet på bankerna. En känsla av undergång kryper in i nationernas vardagsrum och finner sig tillrätta ombord i soffan, att nationen är på väg utför dit som det lutar. Vad värre är, de andra i soffan inser hur tandlöst impotenta som både finansministern och Riksbanken är, oförmögna att hantera eller ens behandla problemen. Medborgarna är förvisso inte skickliga eller begåvade nog att dra slutsatsen att problemet leder vidare fram till nationell konkurs om banksystemet får bestå, vars vandrande återkommande recept mot skavsåren har varit en flod av likviditet, bankstödpaket eller QE åtgärder. Men ändå

 

Men de känner likafullt att någonting är fruktansvärt fel, och värre, att ingen aktuell behandling kommer att fixa till något alls, precis som alla de gånger de nu hittills har setts. Sittandes i soffan så upptäcker de att den sanslösa och trubbiga bankir lösningen slår tillbaka på befolkningen och de fåfänga politiska åtgärderna som regeringen anför som lösningen förblir enbart förvärrande för situationen.

 

Folken bevittnar och rotar därvid uppfattningen, tillsammans med en skrämmande medvetenhet om att länderna går gradvis och oundvikligen mot ett systemiskt misslyckande . Uppfattningen som skapas är att varken regeringar eller bankirer har några lösningar för att hjälpa alla de människor, som måste skapa sin egen guldmyntfot. Guldpriset registreras nu till över $ 1900 per troy ounce.

 

Enligt min ringa mening, som jag för övrigt inte har sett ett enda argument emot, så är den nationella sjukdom som drabbat den globala ekonomin en groteskt genomgripande och systemiskt djupgående och olöslig insolvens.

 

I början av 2000 talet, så började det skönjas en stark antydan till att den närmaste framtiden skulle komma att innehålla ett misslyckande av finansiellt uppenbar natur. Den västliga ekonomin hade börjat sprida sin industri till Asien sedan 1980-talet. I slutet av förra decenniet, så var migrationen av fabriker till Kina och andra låglöneländer mycket påtaglig. I stället så åberopade konsumenterna ett tillbakadragande av kapital, givetvis välsignade av de Centralbanksbaserade Petrodollarekonomerna och överstepräster som den kätterska ideologen Alan Greenspasm. Tipset att ta hem pengar från ekonomer som Greenspasm för konsumtionsberoendet var en tydlig signal om ruin inom ett par år, som i nu. Det kom i tid.

 

Enligt min mening så är den internationella sjukdomen att den finansiella sektorn domineras av genomgripande insolvens och massiva finansiella bedrägerier och imaginära värden.

 

Redovisningen fick regeländringar som medgav groteska förfalskningar av värdena i bankernas balansräkningar, vilket återspeglas i Börsvärdet över noll, när skulder bokförs dubbelt som tillgångar.

 

Värdet noll har varit och fortfarande är mer korrekt beskrivande, ändå är priset alltjämt målet. De stora bankerna fortsätter att kämpa mot de mäktiga krafterna på bostadsmarknader som återupptog en kronisk tillbakagång, statsobligationer utomlands drabbas av stora förluster, och en ström av stämningar står för dörren. Alla försök att begränsa stämningarnas exponering har misslyckats. Tvistande parter radas upp i domstolarna som shoppare på en stor utförsäljning. Svenskens uppvaknande blir till realiteter i form av sin irreparabla natur och den trasiga och bedrägliga karaktären hos finanssektorn kommer nu att göras ännu mera uppenbar för alla .

 

Akilleshälen, det brutna benet, den förstörda vägen, och det giftiga avfallet är bostäder och deras inteckningar. Det förorenade blodet läcker ut kallbrand i cirkulationssystemet, det är kloakledningen i vattenförsörjningen från bank & finans. Ekonomin växte beroende av en dubbelsidigt bokförd tillgångsbubbla.

 

Ingen upplösning, avhjälp eller likvidation kommer att innebära att det ruttnande köttet och kallbranden på den ekonomiska kroppen hålls bara finansiell, det förmår inte politikerna. Människorna har märkt att banksystemet är på obestånd, värre för varje kvartal förgiftat av ihåliga tillgångar. Huspriserna har återupptagit och accelererat sin nedgång, trots alla felaktiga meddelanden av bank-, politiska och ekonomiska ledare över offentliga mediala högtalare med adress att propagera för det motsatta.

 

Dessa anmaningar fungerar inte mera, eftersom folk nu är djupt oroade. Bankerna plågas av en eventuell men ändå ovillkorlig återtagsfrossa som vid en inventering hotar att svälla upp till ohanterlighet och där de inte vågar släppa ut alla hemmen på den redan överuppblåsta marknaden för försäljning.

 

Bankerna kommer att späckas med attacker från stämningar ifrån investerare, som arbetar med att lösa obligationerna ifrån det bedrägeri som skapats av förvrängning av inteckningar förpackade i AAA ratade giftiga buntar. Dessa förlorade 30% till 60% på några månader. Bankerna har en smutsig hemlighet av hundratusentals bolån verksamma i strategiskt gjorda betalningsinställelser om husägare vägrar att betala något mer på sina bolån, ofta krävandes lagfarterna på fastigheterna.

 

Nyhetsmedia kommer inte att täcka den här historien och i varje domstolsutmaning eller tvist, så kommer bankerna att ha förlorat fallet, vilket resulterar i att husägare får lånet helt förlåtet.

 

Bankernas användning av finansiella instrument som derivat kommer ovillkorligen att utifrån sin skuldabsorbtion och dubbla bokföring av detta som en tillgång, straffas av verkligheten.

 

Ingen meningsfull bostadslånerevision utförs av staten idag vilket innebär bostädernas lånemassa och inteckningarnas bindväv färgar toaletten i en enda färg. Anledningen är enkel. Bostadslånens balans minskningar skulle utsätta detta gigantiska band av finansiellt bedrägeri genom att spåra bostadsobligationer till förutsatt havererade bostadslån med lagfaren registrering. Det skulle resultera i exponeringen av att exempelvis SBAB:s ”förfalskade” obligationer skulle ha vid spridning. Det skulle resultera i påtvingade nedskrivningar i bankernas tillgångar mitt i den genomgripande redovisnings fiktionen mitt i jobbet på balansräkningarna, välsignade så bra av finansinspektionen. Det skulle framsälla FI som en bedräglig anordning för att hålla medborgarna utan rättslig status. Det skulle inspirera halva nationen till civil olydnad, som i direkt vägran att vidare betala bankerna för bostadslån. Detta skulle utsätta nationen för insolvens i allmänhet.

 

Den tragedi som drabbat världen har en stor koppling till det giftiga ekonomiska tänkandet hos dess ekonomiska hjärna. Det är ordentligt giftigt, skadande, och en destruktiv ideologi vävd till en sur filt med skenande nedskrivning av rörelsekapital. Det förtjänar ett D-betyg avseende ekonomi effektivitet, och i rättvisans namn är det inte vad ens Keynes ordinerat.

Det är ett giftigt och osunt ekonomiskt tänkande. Det verkar ha förhöjt Voodoo Economics från 1980-talet till den fascistiska religiösa Affärsmodellen för 2000-talet. Tillståndet att bedriva bedrägeri är förankrad i pakten mellan stora företag (som leds av stora banker) och regeringarnas beslutsfattande grupper som domineras av finansiella företag (ledda av Goldman Sachs). Budskapet är livligt klart även för mindre skarpsinniga studenter i nationalekonomi: Västvärlden har inte längre någon kapitalism och den har aldrig haft någon heller, och har nu dessutom genomgått tre decennier av kapitalets ovillkorliga förstörelse .

 

Den crescendo av kapitalets destruktion som har skett under de senaste tre eller fyra åren, vars klimax melodi är tonerna av gälla kvantitativa lättnader och bankstöd. Det är nu som hugget i sten att ekonomer har djupt fördärvat begreppen kredit och monetär tillväxt under en illusion av kontroll. De förstår inte kapitalbildning längre, utan litar istället på vad samtal med bittra hån från Åsa Nisse påstår är bäst för konsumenterna och som motsvaras av en parasitlära tillämpad för banker mot befolkningar.

 

Om du ger en luffare pengar, så kommer han att köpa kaffe och kanske en smörgås. Den svenska ekonomin bygger på kaffe och smörgåsar, inte mycket mer, så om konsumenten ges pengar i fickor och plånböcker att spendera så tror man att det hela går runt.

 

Detta fördärvliga ekonomiska tänkande är nära nog chockerande. Aktiemarknaden och bostadssektorn har ersatt industrin och fabrikerna med en både ovillkorlig och tragisk utgång vid målet. Vi är en befolkning av grynräknare.

 

Finans, försäkring och fastigheter, är bara ett stort ironiskt vansinne som eldar upp och bränner ner kapital i snabb takt.

 

En rådande uppfattning som finns bland ekonomer är att om konsumenten konsumerar, då kommer industrin att expandera med stora investeringar och anställa för jobb. Tron på detta är  nära nog hel galenskap, okay, nog egentligen mera ett symptom på ekonomens okunnighet och dumhet.

 

En sammanflöde av stora perceptuella faktorer flödar in i det nationella tänkesättet. Rädslan som sätter in i det tidiga skedet av panik är uppenbar. En växande uppfattning om ruin kan upptäckas. Människor reagerar på många ytterlighetshistorier, som alla är viktiga i målningen av den mosaik av ytterligheter, som inte skulle ha kunna skett på 1990-talet. Det är en kör av kriser som låter högt och gällt.

 

Den där läskiga känslan av ett globalt monetärt systemsammanbrott vandrar tyst runt huset om natten, men den bedövas bort på dagtid av konsumismens grälla färger och larmande. De större valutorna är under en belastning i en sådan stor utsträckning att även den mindre begåvade svenska allmänheten kan märka detta. De ser den anstormande räntekostnadsutvecklingen på statsobligationer utomlands och möjligen kanske de härbärgerar mer misstro för dessa obligationer än vad media rapporterar. De kan försöka att köpa guld och silvermynt från leverantörer, som inte kan hålla jämna steg med efterfrågan.

 

Det förväntade kvantitativa finansiella kätteriet kommer helt säkert att fortsätta. Det har ju redan kommit i Global QE form. Min gissning är att USFed till och med formellt kommer att kunna tänka sig att direkt stödja den amerikanska aktiemarknaden och därvid kränka sin egen stadga. Men detta kommer ju då likafullt att applåderas av giriga som inte vill förlora på sina innehav och tjäna som nästa heroininjektion till den ekonomiska kroppen, med inte obetydliga ytterligare kapital förstörelser och stigande kostnadsstrukturer.

 

Den schweiziska och japanska centralbanken genomför meningslösa åtgärder avsedda att stoppa deras ökande Franc och Yen valutor.

 

Den lärdom som nu måste ses som hävdvunnen, om inte annat, är att alla större centralbanker har använt tandlösa metoder, deras politik är ineffektiv, slösaktig och destruktiv. Det konkurrerande Valuta kriget gör dem alla till de stora förlorarna. Deras ekonomier drabbas.

 

Centralbankerna och finansdistriktens beslutsfattare och givetvis ligan av Rasputins bankirer har kastat kvadriljoner på problemet och har temporärt räddat de sju stora amerikanska bankerna, de har genomfört ett flertal likviditet program, de har gjort kreditlinor till Europa och har genomgått ett snart oräkneligt antal Musse initiativ Pigg stimulanspaket som inte ens förtjänar att omnämnas.

 

När Jackson Hole-konferensen började i den spektakulära miljön i de pittoreska bergen i Wyoming, så ökade förväntningar och ångest. De stora bergen tjänade som en värdig kuliss, som en passande plats att meddela om det förnyade beroendet av Centralbankernas spenar, den monetära tappen.  Utifrån rädslan för att misslyckas med en QE 3 auktion så kan dock en prognos vara att QE3, när det väl kommer, kommer konstruerad och avsedd att öppet stödja aktiemarknaden. Det kommer nog inte komma denna vecka. Det kommer att komma med ett fullt genomlöpande meddelande som svar på nästa omgång av djupa amerikanska börsfall. Historien kommer att göras om igen.  USTBond rallyt till 2% på 10-år är öronbedövande och vilseledande. Vi får höra att obligationsmarknaden räknar med QE3 men det är uppenbart falskt. Obligationsmarknaden luktar eller rent av stinker av stor fruktan för nästa dip eller lågkonjunktur , eller mer exakt, erkännande av den pågående kronisk kraftfulla lågkonjunktur som inleddes 2008 och som aldrig tog slut. Obligationsmarknaden luktar irreparabel lågkonjunktur, med alla aktuella verktyg som misslyckats. Obligationsmarknaden upptäcker nu korrekt att den amerikanska aktiemarknaden från mitten av 2010 har stöttas av QE initiativ, som nu är frånvarande.

Själarnas glada pilgrimmer.

 

Att centralbankerna kan ”lösa” den här krisen genom ett hyperinflationistiskt inflöde av nya pengar som antingen skapats genom direkt myntning eller monetarisering av enskild skuld som betalningsmedel, är en helt befängd idé. Kriserna som nu står på tur att explodera under andra kvartalet 2010, inom t.ex. försäkringsbranschen och spekulationen med finansderivat, detta får helt garanterat 2008 års katastrofer, som den amerikanska bolånebubblans kollaps, att förblekna vid en jämförelse.

 

Det är mot den bakgrunden, och bara mot den bakgrunden, som man kan förstå det globala mönstret av politiska mord, revolutioner, etniska, religiösa och stammotsättningar, och allmänt kaos som hela tiden tycks förekomma ur perspektivet av dessa finansiella betraktelsers utveckling. Ingenting av allt detta är lokala eller regionala företeelser. Alla ingår i en och samma gamla vanliga strategi, och har egentligen till sin grund bara en enda global målsättning: D-O-M-I-N-A-N-S

 

Som är att slå sönder nationalstaterna, sätta i gång asymmetriska krig överallt i världen – som gärna pågår i generationer – för att samla makten över världens strategiska råvaror i händerna på de gamla vanliga anglo-amerikanska privata företag som sedan Kraschen i Ace 1345 när världens största banker gick under, ”ledde” av Bardi och Peruzzis företag i Florens fram till dagens förklädda till demokrati maskerade fascism, som exempelvis Volpi Di Musarata som tillsatte Benito Mussolini som ett dåligt exempel, till dagens marionetteater som den internationella politiska scenen utgör.

 

Den som studerar historien kommer ovillkorligen att se mönstret. Det är det globala oligarkiska krigets modell, formad i modern tid av Samma vanliga intressen, som använde sig av lejda privatarméer, som de normandiska erövrarna och korsriddarna till dagens politiska elit, för att slå ner alla fickor av humanistiskt motstånd som uppstod.

 

Vid det här laget 2011 så finns det säkert många som har lite svårt att förlika sig med tanken på att London City fortfarande är en imperiemakt, som dessutom är kapabel att sprida krig och kaos i världen likt i fornstora dagar. Britterna själva har ju faktiskt själva proklamerat att solen har gått ned över det brittiska imperiet och att det nu är USA, och inte alls Storbritannien, som är imperiet som styr världen.

 

På sin höjd ingår London 2011 som junior partner i ett av Washington lett ”anglo-amerikanskt” partnerskap. Men tittar man lite närmare så blir faktiskt bilden en annan. Det finns inget ”anglo-amerikanskt” partnerskap det finns ett Centralbanksystem. Det finns London, det finns det brittiska imperiesystemet i form av samväldet och en lång rad förhoppningsfulla direkta och indirekta brittiska agenter som uppehåller sig i Washington, på Wall Street och olika platser i världen.

 

Syftet med det brittiska talet om ett ”anglo-amerikanskt” partnerskap är nog främst att skyla över den historiska avgrund som egentligen skiljer det amerikanska republikanska systemet från det brittiska imperiet ur det konstitutionella perspektivet.

 

Skillnaden framträdde kanske i modern tid mest tydligt under Franklin D. Roosevelts tid som president, då den amerikanske ledaren lovade att han skulle sätta stopp för det europeiska kolonialsystemet, så fort andra världskriget var över.  Detta mötte väl inte precis något jubel i Engelsk allmänhet och hos trinde Winston i synnerhet.

 

FDR:s för tidiga död i april 1945 förhindrade det fulla förverkligandet av den visionen, men de principiella skillnaderna består ju ändå rent konstitutionellt. Ur ett historiskt perspektiv så är det inte särskilt svårt att föreställa sig vilken form det ”osynliga” brittiska imperiet har i dag.

 

För det första så är i princip samtliga offshorecentra, som dominerar vår tids globaliserade avreglerade finanssystem, belägna i brittiska eller holländska kolonier, som Cayman Islands, Holländska Antillerna, Isle of Man, Bahamas och så vidare

 

För det andra så har britterna i decennier varit dominerande inom privatarmésfären, genom företag som Executive Outcomes, Sandline, Defence Systems – vilka jobbar nära ihop med de stora brittiska råvarubolagen, som redan äger merparten av ädelmetalltillgångarna i Afrika, Australien och Sydamerika. Brittiska upprorsbekämpningsmetoder, som utvecklades under det brittiska Ostindiska kompaniets glansdagar under 1700- och 1800-talet, praktiseras fortfarande i global skala, av brittiska underrättelseofficerare och ”f.d.” officerare, som verkar under privata regimers nyttosyfte.

 

Agenter för det brittiska imperiet som George P. Shultz och Felix Rohatyn har verkat inom USA:s etablissemang för en privatisering av USA:s militära försvar och säkerhetstjänster, men dessa Ostindiebolagsidéer är egentligen konstitutionellt främmande för det amerikanska synsättet och amerikanska traditioner i den mån som dessa kan sägas existera – Dick Cheneys Halliburton till trots.

För det tredje så består det av drottning Elizabeth II ledda Samväldet av 53 nationer, vilka finns utspridda över hela jordklotet och som täcker en femtedel av jordens landmassa och som alltjämt sitter på en mycket stor del av jordens strategiska råvaror och befolkning. Detta även om Samväldet rent formellt sett skall föreställa en sammanslutning av oberoende stater som grundades i slutet av 1800-talet som en fortsättning som någon slags cricketälskande gladkamratlig fortsättning på det brittiska imperiet.

 

Det är just precis denna Anglo-brittiska apparat som nu är i full färd med att skapa kaos och provocera fram krig överallt i världen. Detta eftersom det nuvarande globala finanssystemet inte går att ”reformera”, detta utifrån att monetariseringen av den enskilda skulden som betalningsmedel har nått sin vägs ände och eftersom London aldrig godvilligt kommer att låta detta system att konkursförklaras och omorganiseras så att nationerna kan ta tillbaka sin suveräna kontroll över krediter och pengar.

 

Till varje pris så vill London, och den anglo-amerikanska finansoligarkin generellt, provocera fram en konflikt mellan de största världsmakterna – USA, Ryssland, Kina och Indien. Därför att om dessa fyra suveräna stormakter gick samman så skulle de, med entusiastiskt stöd från många mindre nationer runt om i världen, kunna driva igenom en ny, rättvis finansordning, och sätta punkt för den anglo-amerikanska finansvärldens offshore-makt.

 

När den anglo-amerikanska finansoligarkin en gång såg till att fascismen och nazismen kom fram i Europa i slutet av 1920-talet och under 1930-talet så var det förestående globala finansiella sammanbrottet naturligtvis inte alls lika allvarligt som det är nu, eftersom nu är detta systemisk och inte marknadsanknutet eftersom den monetariserade skulden som betalningsmedel ännu då var i sin linda. I dag är läget mycket mera desperat. London förefaller helt inställt på att till varje pris förhindra att ett nytt öppet gör sig gällande i Washington, en synsätt som genast skulle få stöd från Moskva, Peking och New Delhi och därför inte alls kan riskeras att uppstå. Globalt kaos är därför sannolikt det vapen som valts för detta ändamål.

Ringlish

Carl Norberg, gives his view on the current monetary system and why this system has always been doomed to fail.

What is the common denominator for the financial, ecological and social crisis? All these crises are now accelerating caused by a dysfunctional monetary system, or more popularly expressed, the financial system.

The basis for why it continually becomes more difficult to deal with these crises lies in the very foundation of our financial system, the way money is created and derives its value. In order to create sustainable capitalism an unconditionally sustainable monetary system is needed. This is because the intrinsic logic behind a monetary system controls all other economic decisions.

It controls if there is a short-term and unsustainable economic growth that benefit but a few individuals or a long-term sustainable economic growth that benefits the whole society.
The monetary process is difficult to understand for many, even for experts. The process of how banks create money is so irrational that it almost is repulsive for our way to reason.

Seemingly though, it appears as if we borrow something very valuable from the banks (money) and we are therefore more than willing to pledge something valuable in return, we even pledge to give a part of our future earnings and our possessions (assets) in the case of if we do not pay. But in reality, the relationship is just the opposite. We get something from the bank which is basically completely worthless (figures in an account or coloured paper) and it is we as borrowers who have to cover or fill these worthless digits with any value, namely the promise of performance. Money is thus created in a completely different way than most people think.

The bank has only received power from the state to create money through credit lending. Therefore, today’s money is called “debt money” or “Fiat money”. The Bible says that God created light out of nothing but the power of his words. He said: “Fiat lux” (Let there be light). Fiat money is also created from “nothing”, but their value is created through a social construction, where we cover up the “nothing” with a debt recognition and a performance promise.

Debt Money was out of this first called “Protestant” money, since they got their legitimacy through the formation of central banks in Protestant countries such as Sweden (1668) and England (1688). There is thus a religious background to today’s non-rational monetary system. The confession and the trade of guilt was a Catholic mission. Within Protestantism the trade of debt or guilt became an internalized settlement between the individual and God. The creation of money through debt recognition therefore appears like a “natural” psychological step for a guilty Protestant. Today’s money is basically based on a secular faith, nothing else. It only exists because we believe in an illusionistic, but internalized guilt.

The right to create money has previously always been confined to a state’s sovereignty. Today that right belongs to the private banks.

The ability to create money “out of nothing” is the modern industrialized world’s foundation. It really is an impressive illusionary masterpiece that requires some respect. Since we would not have the society of today and it would also have been impossible to understand it without recognizing the essence of this illusion.

All financial business that describes economy is thus based on paying back a debt, since all earned money is initially borrowed money that must be paid back. But as everyone knows, there is also an interest on debt. And since money is created through credit, this means that the compounding debt of society must continually grow as we must borrow more money to repay our debts plus interest. This means that we have indebted ourselves even more, with even more interest requirements and so on.

This is a classic vicious circle. Those who have read a bit about systems theory knows that any system that has a positive feedback is doomed to collapse. Therefore, it is a mathematical inevitability that our monetary system must sooner or later break down. The existing monetary system allows that debt grows exponentially over the years, so that is doubling at an even pace, i.e.: 2, 4, 8, 16, 32, 64. Sooner or later the system ends up in a debt crisis where states, organizations and individuals no longer have the power or will to borrow more to make more money. Money needed to create even more growth in order to pay the interest of our exponentially growing debt.

The dysfunctional monetary system of today has a wide range of adverse side effects during its final stage (before the collapse) that get more apparent and emerge as we all now are becoming aware of. The interest makes a few accumulate more bills of debt (money) while the rest are becoming increasingly indebted. Some have to go bankrupt so that others can pay their interest.

Excessive growth of debt must be met with an equally excessive economic growth, when the liabilities are covered by a performance requirement. We must therefore work more and consume more – at any given price.

Growth is hence all of the economists and politicians’ stubborn mantra. Only through growth can we even try to catch up with the exponential growth in the interest expense of our debt.

Logically our debt grows even more when we try to meet its interest requirements. So we struggle in vain no matter what we are doing. The system must, mathematically, end in a collapse as our burden of debt grows to infinity. Meanwhile, the pressure to perform increases on people, nature and our social systems. Nature’s resources will, like people, get more out of balance. The exponential need for growth do not respect the natural need for recovery.

Societies are forced to save on the lookout for opportunities to cope with the increasing burden of debt. That is what we are seeing in many countries now where states are forced to save. While at the same time citizens are expected to consume so to increase growth so that an impossible debt can be paid back. This is an equation that does not add up.

In other words, there is a self-destructive mechanism built into our monetary exchange system. A society without a functioning exchange system is a society without a functioning division of labour and is in an acute existential crisis. Our current monetary system imposes therefore a serious threat to our nations. We must realize that the monetary system now must be changed. Just a sustainable monetary ground in financial system for the exchange of values, gives us the opportunity to build a sustainable economy and therefore a sustainable and just society in the future.

—Carl Norberg

Mättnad från mun till Ring

I början av 1960-talet så medförde varje utgiven krona av ny skuld nästan en krona mätt i landets produktion av varor och tjänster.

När fler enheter av kronvalutan kommer in i systemet så innebär detta att till en given produktivitet att den mätande förmågan per valutaenhet minskar. Detta ger en kurva som följer en minskande trendinriktning till noll år 2015, som av ren naturlagsmässighet faktiskt är den absoluta slutpunkten i tid för det innevarande systemet till nu rådande produktivitet.
Detta innebar att vi i Sverige kan förvänta oss som ett annat exempel, att varje ny krona i skuld år 2015 inte längre kommer att tillföra något alls till vår produktivitet.
En liten detalj har dock inträffat parallellt på vägen till 2015, då detta system definitivt av ren naturlagsmässigt tvång alltså måste desintegreras ur världsekonomin.
Händelsen var att den makroekonomiska monetära SKULDMÄTTNADEN inträffade och den orsakade ett paradigmskifte i vår relation till att fortsätta att monetarisera enskild skuld till betalningsmedel.
Detta beror på förhållandet att efter den punkten så kan den den totala inkomsten, inte längre kan bära hela den tidigare skapade skulden inklusive ränta och att den större delen av inkomsten därför därefter istället börjar gå åt till att finansiera räntor i huvudsak räntor istället för skulder. Ring a bell anyone? När gick till en given månadslånekostnads räntedel om amorteringsdelen i storlek?
Under det tredje kvartalet 2008, i USA så gav varje ytterligare tillförd dollar i skuld ett negativt produktivitetsutfall på 15 cent och i slutet av 2009, så gav varje dollar av ny skuld ett negativt produktivitetsutfall på 45 cent !
Detta är i ord beskrivet, det matematiska beviset för att skuldmättnad har uppstått i systemet. Ett fortsatt beteende i att lägga till ytterligare skuld till börda i ett mättat system, där alltså alla pengar är baserade på skuld som bärande enhet för värdet, det leder ovillkorligen bara till framtida uteblivna betalningar och en högre arbetslöshet.
Det dilemma som har skapats av att enskild skuld utgör grunden för pengarnas struktur, det kommer inom kort att tvingas försvinna, lika säkert som att gravitationen kommer att bestå. Eftersom alla pengar värdesäkras upp av en skuld, och en ränta på denna skuld, så garanterar detta matematiskt att systemet kommer att bli förlorare, och att systemet så småningom når den naturliga gränsen, en alltför snabbt fallande förmåga för inkomsterna att betala av skulderna och deras räntor.
Regeringar, som är beväpnade främst med människor som intellektuell tillgång, som inte kan, eller i några händelser inte vill, förstå det basala sunda förnuft som ligger bakom detta ovillkorliga förhållande med skuldmättnad, dessa regeringar försöker att kompensera bristen på pengar genom att istället aktivt producera stora mängder av statliga skulder, alternativt skapa helt tomma pengar av modellen Fiat (Låt det ske av sig själv) som då späder ut skuldvärdet per valutaenhet, eller omskrivet att inflatera bort skulderna.
Vilket alltså vem som helst egentligen kan begripa är en direkt kontraproduktiv metod till att försöka lösa detta problem, till och med egentligen en regering, även om omvärlden nu belyser motsatsen med en närmast rakknivsvass skärpa, som påminner mig om ett pansareldöverfall på Revinge hed, där den anförda plutonen fick slut på ammunition vilket rapporterades vidare till den högre kategorin av tankekraft, alltså kompaniledningen, som omedelbart gav replik i ämnet, V-I-L-J-A!
Våra regeringar känner ändå någonstans, till skillnad från den inte så intellektuellt imponerande Kaptenen Axlund, att de ändå måste göra någon form av kvantitativa lättnader, för det att om de inte skapar skulder och pengar – eftersom skulden bär upp våra pengar – så skulle detta både minska aktiviteten i ekonomin och orsaka att ekonomin saktar in, inte minst eftersom storleken på räntekomponenten är alltjämt växande
Men genom att lägga ihop pengar och skulder, så har de ju emellertid skapat en suverän fråga där en nations inkomster inte helt nödvändigtvis behöver betala för en nations skulder..
En månads underskott idag i USA överstiger alltså hela det samlade bortfallet av hela Nixon-administrationen – alltså på en enda månad.
Detta är som vore det att en enskild individ tjänar $ 5 men har utgifter på $ 15000 per månad. Vem är det som vill låna ut sina pengar till en sådan person? Japan eller Kina, nej, jag tror inte det.

Frågan är väl närmaste dygnet hur denna vilja påverkas av att den centrala administrationen stängs ned. En inte alltför vågad gissning är att viljan i alla händelser inte ökar, men att risken för att man omgående väljer att realisera sina Amerikanska skuldtillgodohavanden.
Förra året spenderades i USA knappt 400 miljarder dollar i ränta, på den hittills innevarande skulden, plus att USA spenderade ytterligare $ 15000 miljarder på köp via Freddie& Fannie och dess kvantitativa lättnader. Detta ger att $ 1,9 biljoner spenderades på finansiella kostnader, varav det mesta hamnar i händerna på centralbankerna i form av bankernas ersättningar.
Jämfört med USA:s $ 2,2 biljoner i skatteinkomst, så tog alltså finansiella kostnaden förra året nästan allt. Det innebär att nästan alla produktiva insatser i form av inbetalad federal skatt förra året överfördes till centralbankerna. Verkar det bra och hållbart eller inte?
Modern penningteori förstår inte heller att korrekt beskriva konsekvenserna av pengar som skapas med skuld som bärare av värdet. Hastigheterna, till exempel, bromsar när skuldmättnad inträffar. Detta är bara enkelt sunt förnuft, och likafullt så tar formlerna inte hänsyn till denna dåliga matematik för skulder, eller dess icke linjära funktion.
Hastigheten i ekonomin skylls vanligtvis på psykologin hos ”konsumenter”. Vilket är rent och skärt nonsens. Detta är lika mekaniskt som en bilmotor, det är konstruerat på det sättet. När människor, företag och regeringar eller vilken ekonomi man än väljer att betrakta, så uppstår skuldmättnad när nya pengar/skulder endast kan införas och till större delen endast kan användas för att betala räntan på redan innan existerande skulder. Så är det bara och det kan inga ismer i världen råda bot på.
Därmed har pengarna skapat en mättnadspunkt, där de slutar att lägga till produktivt arbete i sin värdemätning, och blir istället övergår förloppet till en roll over affär där det bara är den finansiella sektorn som drar nytta via räntor och avgifter.
Med andra ord så går pengarna ut och cirklar tillbaka runt till bankerna i stället för att röra sig igenom den friska och icke mättade delen av ekonomin. Om du inte kan följa denna mycket basala och enkla logik, så kommer nog inga studieskulder i världen att hjälpa dig att begripa detta system.
Det behöver emellertid inte vara på detta vis, i själva verket är det ju närmast en löjeväckande tanke att folket i ett land, skall betala privatpersoner för att använda sina egna pengar i det finansiella systemet.
Centralbankerna i världen skapade genom finansiell ingenjörskonst ”produkter” och värdeinstrument och förde dem till bankerna på Island. Dessa produkter skapade en boom i kreditbeloppet, det skapades enorma möjligheter att skapa ny skuldbaserad valuta. Priserna på allting steg när utbudet på pengar exploderade, och det ovetande folket på Irland till exempel hade väl egentligen inget annat val än att gå med i denna scharad av skulder. När sedan inkomsterna inte längre kunde serva skuldbubblan med tillräckliga ränteinbetalningar och räntekostnaderna blivit så stora att återbetalningen av skulden hade omöjliggjorts, då kollapsade bubblan.
För att rädda dagen så rusade IMF och centralbankerna runt om i världen, in för att rädda folket, bankerna, och regeringen på Irland. De gjorde detta genom att erbjuda lån, jo du läste rätt!
Alltså handlingar som skapar pengar bara genom att underteckna ett avtal om skuld, eller träldom som man sade förr. Det fanns dock några kloka människor, som såg igenom detta centralbankschefsspel och startade en rörelse. Alltså kontrollerar de nu sitt eget öde, sin framtids produktiva insatser tillhör fortfarande dem själva.
Det är lätt att se från utsidan och titta in, men det är inte så lätt för Amerikaner att se att det är exakt samma sak som har inträffat i USA, men ännu stiger ingen upp för att stoppa detta vansinne. Och i Sverige så äter vi så mycket falukorv att vi snart inte orka ens vrida på huvudet.

Fiat lux libera nos domine

Här en artikel som jag känner igen till så stora delar av formuleringarna att jag har tagit mig friheten att renskriva den och använda rätt ord istället, den publicerades i den upplaga som jag har redigerat i detta av en Yoshi Frey i FriaTidningen under våren 2011. Eftersom budskapets förståelse är det centrala i saken och skillnaden emellan ekonomi och finanser inte är uppenbar så anser jag att detta helgar metoden och att Yoshi inte tar illa upp./C.

Vad har den finansiella, den ekologiska och den sociala krisen som gemensam nämnare?

Alla dessa nu accelererande kriser orsakas av ett dysfunktionellt monetärt penningsystem eller finansiellt system mera populärt uttryckt. Grunden till varför det fortlöpande blir allt svårare att hantera dessa kriser ligger i själva fundamentet till vårt finansiella system, det vill säga sättet som pengar skapas och får sitt värde grundat på.

För att kunna skapa en hållbar kapitalism så krävs ovillkorligen ett hållbart monetärt penningsystem. Detta eftersom det monetära penningsystemets inneboende logik sedermera med sin beskrivning av värde styr alla ekonomiska beslut. Den styr om det blir en kortsiktig och ohållbar ekonomisk tillväxt som gynnar få eller en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling som gynnar det allmänna.

Det monetära penningskapandet är svårt att förstå för många, även för experter. Processen hur banker skapar pengar är nämligen så motbjudande irrationell att det närmast verkar frånstötande för förståndet.

Till synes verkar det ju som att vi lånar något mycket värdefullt från banken (pengar) och vi är därför mer än villiga till att pantsätta något värdefullt i gengäld: Vi lovar att ge en del av våra framtida arbetsinkomster respektive våra ägodelar(panter) ifall att om vi inte betalar. Men i verkligheten är förhållandet precis tvärtom. Vi får något av banken som i grunden är fullkomligt värdelöst (siffror på ett konto eller färgglada papper) från banken och det är alltså vi som låntagare som täcker eller fyller dessa värdelösa siffror med värde, nämligen prestationslöftet. Pengar skapas alltså på ett helt annorlunda sätt än vad gemene man uppenbarligen förstår. Det är låntagaren som skapar värdet på pengarna genom skulderkännandet och ett ”offer” i form av prestationslöftet. Banken har bara fått makten av staten att skapa pengar genom kreditbildning. Därför kallas dagens pengar för ”skuldpengar” eller ”Fiat-pengar”. I Bibeln står att Gud skapade ljuset ur ingenting med hjälp av ordets makt. Han sade: ”Fiat lux” (varde ljus). Fiat-pengar skapas också ur ”ingenting”, men deras värde skapas genom en social konstruktion, där vi täcker upp ”ingenting” med ett skulderkännande och ett prestationslöfte.

Skuldpengar kallades också först för ”protestantiska” pengar, för dessa fick först statlig legitimitet genom bildandet av en centralbank i protestantiska stater som Sverige (1668) och England (1688). Det finns därmed en religiös bakgrund till dagens ickerationella penningsystem. Bikten och avlatshandeln med skuldkänslan var katolikernas affärsidé. Inom protestantismen blev ”skuldhandeln” en internaliserad uppgörelse mellan individen och Gud. Att skapa pengar genom ett skulderkännande ter sig därför som ett ”naturligt” psykologiskt steg för en skuldmedveten protestant. Dagens pengar är i grunden en sekulariserad tro, inget annat. Det finns bara till för att vi tror på en illusionistisk, men internaliserad skuld.

Rätten till penningskapandet har i alla tider tidigare varit förbehållen en stats suveränitet. I dag är detta de privata bankernas rätt. Möjligheten att skapa pengar ”ur ingenting” är den moderna industrialiserade världens fundament. Det är verkligen ett imponerande illusionistiskt mästerverk som kräver all respekt. Ty det moderna samhället skulle dels inte ha blivit till och dessutom vara omöjligt att förstå utan insikt i illusionens innersta natur.

All finansiell verksamhet som beskriver ekonomi går därför ut på att betala tillbaka en skuld, då alla förtjänande pengar är från början lånade pengar som ska betalas tillbaka. Men som alla vet så finns på all skuld en ränta. Och eftersom pengar skapas genom kredit innebär detta att vi som samhälle i sin helhet fortlöpande måste låna mer pengar om vi vill kunna betala tillbaka våra skulder plus ränta. Detta innebär att vi måste skuldsätta oss ännu mera, med ännu mera räntekrav och så vidare.

Detta är en klassisk ond cirkel. De som har läst lite om systemteori vet att alla system som har en positiv feedback är dömda att bryta samman. Det är därför en matematisk oundviklighet att vårt monetära system förr eller senare måste bryta ihop. Det existerande penningsystemet gör att skulderna växer exponentiellt över åren det vill säga de fördubblas i regelbunden takt, typ: 2, 4, 8, 16, 32, 64. Förr eller senare hamnar systemet i en fordringskris där stater, organisationer och privatpersoner inte längre orkar låna mer för att skapa ännu mer pengar. Pengar som behövs för att skapa ännu mera tillväxt för att kunna betala räntorna av våra exponentiellt växande skulder.

Penningsystemets dysfunktionalitet har en lång rad negativa effekter som under systemcykels slutskede (före ett sammanbrott) i allt tydligare drag träder fram och som vi alla nu kan bli varse i dag: alla tävlar mot alla om pengar, då det per definition alltid finns för lite pengar i systemet för att betala räntan. Räntan gör att några få ackumulerar alltmer skuldtitlar (pengar) samtidigt som resten blir alltmer skuldsatta. Några måste gå bankrutt så att andra kan betala sina räntor. Några stater måste låna för mycket så att andra stater kan exportera sig friska. Skuldernas omåttliga tillväxt måste bemötas med en lika omåttlig ekonomisk tillväxt, när skulder täcks av ett prestationskrav. Vi måste därför prestera mer och konsumera mer – till varje pris.

Tillväxt är därav alla ekonomers och politikers envisa mantra. För bara genom tillväxt kan vi ens försöka komma ikapp den exponentiella räntekostnadstillväxten av våra skulder.

Följdriktigt så ökar vår skuld automatiskt ju mer vi försöker tillfredsställa dess räntekrav. Så vi kämpar förgäves hur vi än gör. Systemet måste rent matematiskt sluta i ett sammanbrott då skuldbördan växer mot oändligheten. Under tiden ökar prestationspressen på människorna, på naturens och våra sociala system. Likt människorna kommer även naturens system alltmera ur balans. Tillväxttvånget respekterar inte alls behovet av återhämtning. Samhällen är tvungna att spara på jakt efter möjligheter att klara av en allt tyngre skuldbörda. Se på åtstramningspaketen i många länder. Samtidigt förväntas alla att konsumera så att det blir tillväxt och vi kan betala tillbaka en omöjlig skuld. Detta är en ekvation som inte går ihop.

Det finns med andra ord en självdestruktiv mekanism inbyggd i vårt monetära bytessystem. Ett samhälle utan fungerande bytessystem blir ett samhälle utan fungerande arbetsdelning och är i en akut existentiell kris. Nuvarande penningsystem utgör därför ett allvarligt nationellt hot. Vi måste inse att penningsystemet måste ändras. Bara ett hållbart bytessystem ger oss möjligheten att bygga en hållbar ekonomi och därmed ett hållbart och rättvist samhälle i framtiden. Skulden måste försvinna.

Medial enrolleRing

Kvällens dialog på FB chatten med Lotta Gröning.

IdagVarför vill du inte säga som det är angående det finansiella systemet?Hur är det?Angående den ovillkorligt uppenbara dysfunktionen. Ursäkta jag begriper inte vad du menar Räntekostnadstillväxten inom BIS och IMF är exponentiell. De kan aldrig den vanliga tillväxten vara. Dessutom så är den ovillkorligt exponentiell, medan ekonomin kan utvecklas helt oberoende av detta. Räntekostnaden utvecklas som vetekornet på Schackbrädan Oavsett hur ekonomin utvecklas. Om det inte fanns några skulder så skulle det inte finnas några pengar, det förstår du säkert, men räntekostnaden ligger som ett latent underskott i det finansiella systemet och kräver evig tillväxt. Det skapas alltså inga pengar mot skuld för att betala räntorna i ekonomin. Det förstår jag hela ekonomin handlar ju trots allt om konsumtion, vilket är läskigt. Ju sämre vi har det desto mer ska vi shoppa Men det allmänna kan ju inte ha ett finansiellt system som främst verkar för enskild vinstmaximering i och med att de privata bankerna tillåts att skapa valuta. Och att ta ränta för denna dumhet dessutom Hur kan bankerna tillåtas att ta betalt för att låna ut någonting som de inte har och som skapas i utlåningsögonblicket? Hur skulle någon annan egendomsförskjutning än den föregående ens någonsin ha kunnat existera, med detta system? Detta begriper Centralbankirerna. Det är knasigt och regeringar täcker upp när det krisar Men varför vågar ingen säga ifrån, verkligheten kommer ju i kapp oss hur som helst i alla fall. Är det inte bättre att hantera frågan innan situationen blir ohanterlig??? Demokratin saknar ju helt sitt värde så länge enskilda intressen tillåts att helt och hållet styra skapandet av pengar. fungerar demokratin alls? Nej, och det beror främst på att systemet med pengar kontrolleras av centralbankerna och BIS och IMF som i sin tur kontrolleras av Coalition for Business finance reform. Som är de gamla vanliga sju bankerna, som alltid sedan 1931. Men är missförhållandet ett skäl till att underlåta att göra vad man kan för att göra om till rätt i saken? Nej absolut inte, politikerna förösker få kontroll med ganska menlösa medel, så de fortsätter att sopa upp.Men ingen är nog modig nog än att ifrågasätta det ekonomiska systemet. Det kanske måste braka av egen kraft. Men den egna kraften är ju det allmänna medvetandet, vilket implicerar att den mediala styrningen alltså är grynhård? Det är ju massor med folk som hävdar att systemet är fel inom media, men det hjälper ju inte. Jaså, vem då? Man tar upp så mycket att systemet ändå bevaras. Cervenka snor mina artiklar och har inte kommit med en enda egen redig tanke. Läs ledarsidor, bloggar och andra debattsaijter. Du är ju en av dem och ni många fler sedan vi gnällde på hans metaforer så består ju artiklarna enbart av olika fåniga metaforer. Men det är ju för fan inte jag som skall leda detta, det är den politiska ledningen! När de inte gör det för någon annan börja någon som drivs av sin övertygelse Men det verkar ju helt byfånigt att jag skall driva opinion i ett så uppenbart missförhållande? Alla ser ju att det är fel! Alla ser nog inte och väldigt många ser men vill inte Men hur kan de föredra konsekvenserna? Jag har ju varit på i princip alla ledande politiker i detta, hur många som helst känner ju till detta? Carl jag har inte tid något mer, jag ska ta hand om min dotter Oki, tack för din tid.

Red i ge Ring

Vem som helst kan i dag bestämt konstatera, att om mänskligheten skall kunna undvika en ny mörk tid som vid 1345 års haveri, då måste ledande marknader som USA, Ryssland, Kina och Indien förena sina krafter för att skapa en ny struktur för världens ekonomiska och politiska förhållanden.

Detta måste vara en struktur baserad på samma gamla principer som bakom den Westfaliska freden och det ursprungliga amerikanska systemets syften som ledde till frihetskriget.

Det måste ovillkorligen genomföras en konkurssanering av hela det globala finans- och banksystemet med sin Petrodollarbaserade varudenominering, med en utgivning av nya statliga krediter till låg ränta för massiva infrastruktur- och vetenskapsdrivna industriprojekt både nationellt och mellan nationer.

Liksom den ursprungliga kommission i USA vilken ställde 1932-33 års mäktigaste bankirer och finansiärer mot väggen, och då belyste hur dessa hade manipulerat och utnyttjat finansmarknaden för sina egna makabra egoistiska intressen på nationens bekostnad, så måste även nu den allmänna förståelsen för systemet öka, för att undvika liknande korruptionsinslag framgent.

Med tanke på att bankerna, trots de stora statliga hjälppaketen, inte ens fullgör sin funktion som kreditgivare åt näringslivet, samt att bankerna vidare inte heller litar på varandra tillräckligt för att interbankmarknaden skall fungera normalt, så är det nödvändigt att staten granskar bankernas rapporter från fjärde kvartalet 2008. En oberoende kommission måste tillsättas, som undersöker om bankernas värderingar av sina tillgångar inte är överdrivna och att bankerna inte döljer kreditförluster i sådan omfattning att de istället borde sättas i konkurs och rekonstrueras för att kunna börja fungera normalt.

Ytterligare en brännpunkt måste vara att avslöja den intellektuella och moraliska korruption som har genomsyrat hela det nu döende monetaristiska systemet, där allting i samhället och ekonomin har mätts i pengar.

Det grundläggande i ekonomin som inte går att mäta i pengar, och som inte går att skilja från människans natur, är den kreativitet vi utövar för att upptäcka nya fysikaliska och estetiska principer i universum, och som tillämpas med känslor, för att förbättra människans tillvaro på jorden.

Om vi inte klarar att förstå detta enkla, så kommer inga om än aldrig så pragmatiska och praktiska lösningar, någonsin att få någon långvarig effekt, och vi hamnar istället som i en ond cirkel tillbaka på samma plats igen.

Just nu så accelererar den fantastiska penningmängdsökningen för finansoligarkin och spekulanternas nytta, på samhällets/allas vår bekostnad till nya ständigt ännu mer svindlande höjder.

Den underfundiga omvandlingen av dåliga bolån, med hjälp av betalda/ägda (innebärande jäviga) kreditvärderingsinstitut, till ”paket”, certifikat, derivat och värdepapper, har tillåtits att oavbrutet driva på tillväxten av värdepapper genom nya omstruktureringar, ompaketeringar och försäljningar under nya namn som finansiella produkter.

Men om bankerna i Europa skulle råka illa ut? Vad månde då bliva?

Inget problem alls den, vi har ju ironiskt uttryckt, nämligen den Europeiska centralbanken (ECB), som uppenbarligen mer än gärna befriar banker ifrån det giftigt avfall och som kanske förtjänar lite ljus på sig utifrån detta.
Detta är ett sätt för bankerna att förbättra sina balansräkningar och minska
sitt egenkapitalbehov, förklarar ECB. Vilket innebär följande.

Nytt för 2008 året var då begreppet värdepapperisering alltså skapandet av skuldabsorberande finansiella produkter för att kunna öka penningmängden utifrån kraven på tillväxt, vilket som företeelse betraktat alltså har haft det enda syftet att skaffa sig panter för refiansieringsaffärer med ECB.

Detta innebär att en bank säljer en kredit till (= tar ett lån från) ett enkom för detta ändamål skapat eget bolag, vilket sedan värdepapperiserar denna ”kreditportfölj” till ett ”strukturerat” värdepapper med skiktade förlustrisker och avkastningar.

Banken köper sedan tillbaka samtliga trancherna (alltså samtliga värdepapper i det strimlade lånet, från franskans tranché) från sitt skapade bolag. Och eftersom det på grund av systemkrisen just nu inte finns någon efterfrågan på sådana papper, lägger banken de högst värderade trancherna som pant för en refinansieringsaffär med ECB.

ECB i sin tur godtar endast de högst värderade trancherna som pant, alltså de trancher som ett kreditvärderingsinstitut har försett med ett angivet lägsta garanterade värde. Men det är heller inget problem, för det är väl just detta som de egenkontrollerade kreditvärderingsinstituten är till för? Eller i alla händelser så är det vad dessa institut har inneburit. Så tramsandet med att nedvärdera länder är bara det slutliga steget på denna marsch, om man inte lyckas skapa en hel union av jorden som sedan kan omgraderas kreditmässig….

Skämt åsido,ECB är dock enligt sina egna stadgar och uttalanden ingen yttersta garant för betalningssystemet, vilket var den uppgift som de nationella centralbankerna hade före Maastrichtfördraget. Men när man ser närmare på hur ECB har agerat under de senaste månaderna så kan man svårligen värja sig ifrån intrycket att ECB i stället uppfattar sig som den yttersta avfallsplatsen för finansiella sopor.

 

 

Det går runt.

Igenom den mänskliga historien som är så fylld av oförståendets dominans, så har det alltid varit på det viset att kungars betalning är guld, hjältars betalning är silver, bondens betalning är varor och att skulden blott slaven tjänar som betalning. Därför är informationsrevolutionen den första verkliga frihetsrörelsen.

Jag börjar faktiskt nästan på allvar misstänka att den bankiriska världsbilden inkluderar en del tramsig gudomlighet i sin självbetraktelse, samtidigt som jag ju med i sten huggen säkerhet vet att att min religiositet har ytterligt snara begränsningar.

Jag undrar väl utifrån detta, varför inte fler söker det så uppenbara svaret på frågan, varför samhället ens tillåter att banker går med vinst i ett finansiellt system, där räntans närvaro ger ett ovillkorligt tillväxtkrav och där banker själva skapar valutan med enskild skuld som bärare av värdet på det allmänna betalningsmedlet. Vad för galenskap ligger till grund för detta? Svaret är tyvärr den uppenbara dumheten.

Jag påstår ju som bekant på goda grunder att bankvinster i en ekonomi med nolltillväxt utgör det ovedersägliga beviset på att bankerna systemiskt tillåts, att plundra befolkningarna på nyttan av sitt eget arbete. Argumentera gärna emot, den som nu tror sig kunna. Är då denna uppenbara rättighet av gud given till bankerna eller vad?

Alla kan inse att eftersom en oförändrad penningmängd till en given räntekostnad skapar ett ökande ackumulerat underskott i en ekonomi, när banker drivs vinstmaximerande, så kan inte de redovisade bankvinsterna kombinerat i kombination med nolltillväxt innebära någonting som kan kallas positivt för det allmänna och samhället. Jag säger som Jackson i detta.

Dror Feiler angående Johan Lundberg.

Idag publicerar Johan Lundberg en lite försåtlig artikel i Axess bloggen. här

Det är notabelt att konstatera att Johan Lundberg fortsätter med den stil som förlänat honom tillnamnet ”dyngspridaren”.

Först till några invektiv, (Till att börja med jag förstår inte att ordet ”konstkritikern” är ett invektiv). Jag har inte påstått att Johan Lundberg är en ”obegåvad idiot”, jag uttryckte att jag antar att han ”inte är en obegåvad idiot”, men att han skriver mot bättre vetande eller är intellektuellt ohederlig och nu gör/är han detta igen.

För att göra det fullkomligt klart och för att undvika eventuella ”missförstånd” i framtiden vill jag därför påpeka att alla som känner mig eller har läst någonting som jag har skrivit och vad man har skrivit om mig vet (förutom naturligtvis de oppositionella artiklar som med uppsåt har förvrängt vad jag säger, tycker och gör) att jag är en motståndare till ALLA upptänkliga former av religiös fundamentalism och religiös totalitarism (detta inkluderar givetvis alla religioner).

Men jag vill också klarlägga att jag på intet sätt tycker att det är fel att tala med Hamas (man kan i detta faktiskt nämna att USA, Israel, Tyskland, FN, EU och andra talar med Hamas).

Man skall inte enbart tala med de människor som man gillar, eller med dem som man har något gemensamt med (man kan förhoppningsvis ännu tala människor och organisationer till rätta). Detta säger inte att jag därför stödjer Hamas på något sätt. När Hamas angriper Israeliska civila mål med raketer är detta ett brott mot internationell rätt och skall fördömas.

Alla brott mot internationellrätt bör beivras oavsett om det begånget av Hamas eller Israel. När Hamas kuvar det fria ordet I Gaza är detta förkastligt men detta innebär i sin tur inte att man kan bör låta bli att tala om, diskutera eller kritisera Hamas. Vi känner många ”organisationer” som först var definierade som terroristorganisationer som man inte borde ha med att göra som organisationer och som sedan när man väl har talat med dem istället blev de ”legitima” partier m.m. som de senare kom att utgöra (t.ex. Begins organisation Irgun, Mandelas ANC osv.)

Namedropping, insinuationer, och guilt by association retorik kombinerat med hänvisning till källor som är inte objektiva, relevanta och/eller vinklade gör inte Johan Lundbergs artikel mera trovärdig. Mohammed Sawalha är inte koordinator för the Freedom Flotilla, han är medlem i ICESG och är koordinator för flera organisationer i England och inget annat. Freedom Flotilla 2 består av 22 organisationer och är koordinerad av en kommitté som består av representanter för dessa organisationer. (jag låter bli att ta upp alla namn och vinklade hänvisningar)

Avseende FARC och ANNCOL

Ja, jag har varit medlem i redaktionsrådet för ANNCOL, ja jag ville att andra röster och information från Colombia ska kunna höras (inte enbart röster från Reuters eller den Colombianska regeringen) men detta innebär inte att allt som där sagt/sägs är någonting som jag står för.

Jag tror att det är en viktig del av det offentliga samtalet, att många olika röster skall höras och att de skall höras direkt ifrån dem som talar och inte genom olika filter/förvrängningar som olika nyhetsbyråer utgör.

Ja, jag har gjort en film om FARC soldaternas sånger. Ja, jag ville att människor i världen ska höra deras röster (oförvrängda). Ja, jag ville att människor i världen ska höra det i Johan Lundbergs öron så förkastliga tankar/drömmar om en rättvisare fördelning av de rikedomar Colombia har. Men detta betyder inte att jag håller med FARC tankar om hur/när/var osv. Och som jag skrev i Expressen den 14/8 här ”i mina uttalanden om FARC har jag kritiserat FARC:s metoder, samtidigt som jag försökt förstå bevekelse-grunderna för motståndet och konflikten i Colombia”

Jag tror det är på tiden att Johan Lundberg börja inse att jag och andra på ”vänsterkanten” kanske vill ”väl” och vill att människor i t.ex. i Palestina, Israel, Colombia och Sverige, ska få ett bättre liv och att rikedomar och att frihet skall fördelas på ett rättvisare sätt. här Jag tror det är på tiden att Johan Lundberg börjar inse att hans användning av billig retorik och rena lögner enbart kommer att belysa att inget finns att komma med för honom, förutom än den dynga som han sprider.

Beroendets syften måste hållas allmänna om inte det allmänna skall haverera.

Socialism inom ett penningsystem är egentligen en direkt kontradiktion som uttryck. Ett penningsystem är per definition ett system där pengar skapas av olika aktörer som ansvarar för värdet på valutan ifråga, alltså där pengarna har ett realt penningmässigt värde

Detta är en gammal kvarleva ifrån de gamla och små kungarikena i Europa, där varje kung ansåg att det var hans gudomliga rätt att använda sitt anlete som uttryck för att inflatera värdet av folket arbete, företrädesvis när kungen befann sig på krigsfot för att bättra på ekonomin för sig själv.

Problemet i nu är att penningsystemet i sig, har ett antal aktörer som varken tar eller har, något ansvar för valutavärdet på den penningmängd som skapas. I nu råder allt som oftast en ohelig mix av penningsystem och kreditsystem, vilket ovillkorligen skapar problem, samtidigt som detta har konstruerats med syftet att berika konstruktörerna av systemet, alltså det som idag heter Coalition for Business finance reform

I den mån som det rent tekniska begreppet penningsystem ändå skall användas, och detta skall fungera långsiktigt, så måste aktörernas valutabildning ovillkorligen och hela tiden ske i förhållande till ett motvärde som är värdebeständigt över tiden, guld, råvaror etc. och då duger inte fiktiva värden som efterfråga eller skuld.

Om då i stället staten helt och hållet ansvarar för denna process, men då har detta alltså rent systemtekniskt egentligen övergått till att vara ett kreditsystem, så måste gemensamheten (Staten) vara ensam operatör av penningskapandet och därtill alltså ha ansvar för det valutavärde som följer med penningmängden inom den givna valutaregionen.

Skillnaden emellan systemen är principiellt att penningsystemet saknar möjligheterna att fördela välstånd över tiden i samma utsträckning som kreditsystem.

Att som i nu ha det sämsta av båda dessa system i en blandning skapar bara den sämsta av världar för det allmänna och någonting som är ägnat att förvirra allmänheten och berika den kontrollerande synnerheten, detta är ovillkorligen, ett av mänsklighetens större bedrägerier av makten mot det allmänna.

Om nationalstaten kan antas vara den största fysiskt geografiskt hanterbara enhet som går att administrera framgångsrikt till långsiktig välståndsökning, så följer att försvar och rättsväsende som exempel måste följa det statliga ansvaret, vilket ur sitt egna perspektiv måste ge ett statligt kreditsystem för att inte riskera att att våldsmonopolet bryts genom ”falskmynteri” eller andra fördelningsmässiga bristförhållanden.
Kort sagt så har inte staten råd, att om den vill fortleva som stat betraktat, vilket nu alltså som konstitutionellt tillstånd är ytterligt tveksamt om det kan sägas råda, att avhända sig rätten till varken våldsmonopolet eller det valutafinansiella systemet, och i detta så måste den statliga främst verkande målsättningen bestå i att värna det valutafinansiella systemet som skall underlätta handel individerna emellan genom våldsmonopolet, varefter övriga systemfunktioner kan komma i beaktande.

Staten eller det allmänna kan inte långsiktigt existera i ett penningsystem med mindre än att situationen för staten alltid är hotad till hela sin existens, och detta ovillkorligen genom att kontrollen över det valutafinansiella systemet då kan verka samhällsomstörtande, och vidare att den finansiella revolutionen och makten alltid till sist kommer att verka i ett egennyttigt syfte.

Så ur det demokratiska perspektivet, eller det rent samhällsnyttiga, så kan det givetvis aldrig komma på fråga med en privat valutabildning i någon form, med minde än att staten är beredd att ge upp den demokratiska makten till förmån för innehavaren av den valutafinansiella makten.

Att detta nu ändå med tiden likafullt ändå uppstår, så är detta bara en konsekvens av de återkommande mänskligt strävande att kompensera en bristande självkänsla med yttre bekräftelse. Men så länge som staten kontrollerar ränta och valutabildning till samhällsnyttans bästa, så kan alltså inte dessa inflationsbubblor uppstå. Och däri ligger mänsklighetens nya möjligheter i och med informationssamhällets etablerande.

Det finns av naturliga skäl inte ett enda historiskt exempel på ekonomiska systemhaverier där det har varit en fråga om någonting annat än att antingen det allmänna (staten) i systemet, antingen har direkt korrumperats eller så har fallet varit att rätten till valutabildning har delats.