Et tu Brute, för folket likt Sisyphos under stenen.

Det var ju en gång så att en viss Herr Julius Ceasar utrotade bankerna och därför mördades. Penningsystem är ju inte av ondo i sig själva, eftersom det i dessa är själva myntet som bär sitt eget värde. Ansiktet på myntet var bara ett sigill över riktigheten avseende påstoden av värdet. Men i dagens läge till rådande möjliga informationsklimat så måste nog denna typ av värdeförmedlingsverktyg, alltså i form av byteshandel ändå anses som lite lätt förlegad.

Redan två hundra år före Kristus så led Rom svårt av bankernas kapitalisering av folkets arbete genom räntor och skuldsättning, alltså precis samma metod som idag.

Två offentliga folktribuner, vilka skulle bestå av okränkbara politiska ämbetsmän som hade till uppgift att skydda de fattiga från de rikas övergrepp hade inte en chans emot bankerna, eftersom dessa inte var lagstridiga. Och precis som alltid så var väl inte heller okränkbarheten inte helt fullkomlig inifrån.

Bröderna Tiberius och Gaius Gracchus, vilka hade försökt att minska bankernas makt, genom att reformera lagarna emot ockerräntor och begränsa det lagliga privata jordägandet till 500 tunnland, dessa båda bröder dödades, vilket som bekant är en inte alldeles ovanlig metod genom bankhistorien för att administrera bankproblem, och nyttotagaren var ju som alltid bankväsendet.

Jag kan riktigt se varför Presidenten Jacksson smått hånfullt lät skriva i stenen på sin grav ”I killed the Bank”

Hur som helst så år 48 f Kr, så fråntog Julius Caesar, bankerna den rätt som bankerna då precis som nu hade, att i princip helt utan statlig reglering tillverka valuta, och sedan lät Julius Ceasar istället prägla mynt för det statliga allmännas bästa, alltså att myntet innebar sitt eget värde i form av metallvärde.  Den stora nyttovinsten kom sig alltså också av att genom att ta bort nyttoavtappningen i det beskrivande finansiella systemet så tjänades folkets nytta avsevärt. Detta alltså utifrån att värdet på själva förmedlingsverktyget gjordes självbärande, vilket i dagens läge dock vore en smula urmodigt, samt att avtappningen av ekonomiska värden genom den finansiella beskrivningen upphörde.

Med denna nya tillgång på pengar, kunde det allmänna uppföra många offentliga byggnader och bygga upp infrastrukturen. Infrastrukturell tillväxt är och förblir den enda reala långsiktigt hållbara värdegrunden för valutabildning.

Genom att inom statens regi göra pengar mer tillgängliga och befriade från enskild vinstmaximering, så vann Caesar vanliga människors tilltro och uppskattning.

Naturligtvis så är detta alltid en helt följdriktig konsekvens, av att det allmännas bästa, och den enskilda individens upplevda egennyttigt bästa, aldrig kan vara detsamma.

Men bankerna kom naturligtvis precis som alltid, att samtidigt starkt ogilla Caesar för detta tilltag.

De flesta insatta i ämnet inser naturligtvis följdriktigt, att detta utgör det grundläggande motivet till mordet på Julius Caesar.

FisheRing

One ring of banks to rule them all one ring of banks to find them, one ring of banks to bring them all and in the darkness bind them.

Så skrev en klok man en gång samtidigt som andra kloka män hade svårt att få gehör för sina tankar. En av dessa andra hette Irving Fisher, som var en mycket klok man som redan på 30-talet började att tala om problemet med skuldens metacykel i det nya centralbanksbaserade systemet Som skapades av Hjalmar Schacht och Montague Norman Ring (Collet) med skuld som myntvärdefot inom BIS och IMF.

De flesta människor som är i investeringsbranschen och inom ekonomi kommer att minnas Irving Fisher för hans uttalande i 1929, att börserna var på en ”permanent högplatå” i oktober, alltså precis innan de kraschade. Det är vad de flesta minns honom för.

Men han var nog tillsammans med Ivar Kreuger ett av de största ekonomiska sinnena under det förra seklet – om inte störst. Han gav oss många ekvationer och många insikter som är grundläggande för allt vi gör idag. Han var grundaren av det grundläggande arbetet för många människor – Keynes, Schumpeter, Kindleberger, Minsky.

Och när han började prata om att problemet som de hade på 20-talet, och då han gick tillbaka och tittade på 70-talet – 1870-talet eller rent av 1820-talet, så blev perspektivet mycket beskrivande. Om det finns en uppbyggd mängd av för mycket skuld eller när du som individ får för mycket skuld, sade han, så finns det ingenting som någon kan göra, annat än att bara låta det gå bakåt och skriva av-minska- skulderna.

Man kan inte ta penningpolitiken, vilket är att försöka stimulera företag att få mer skuld eftersom skuld är problemet. Om man är full och man behöver nyktra till sig själv, så är en ytterligare flaska whisky inte svaret på lösningen. Så när skulden blir ett problem, när det blir för mycket skuld, är mer skuld inte lösningen, det är mer av problemet

 

Man måste nu bara helt enkelt utan pengar som ersättning, arbeta bort skuld i detta system.  Och detta är vad som händer i varje lågkonjunktur. Men parallellt så tar det lång tid, i allmänhet 60 till 70 år – för dessa skulders metacykler, att byggas upp grundat på närvaron av räntan, till ohållbara nivåer. Det är när nationer inte längre kan hantera sin skuld och marknaden tappar förtroende för nationernas förmåga att betala skulden till ett pris som de finner lämplig, som detta accentueras med en obehaglig tydlighet om systemets brister. Det går inte att förskjuta ytterligare ägande till den bankfinansiella sektorn eftersom den redan äger 99% av alla tillgångar, direkt eller indirekt.

 

Till exempel så kommer USA aldrig att kunna betala sina skulder. Men USA kan trycka pengar, det kan också Storbritannien. Dessa båda är alltid i position som reservvalutor, så att de kommer att kunna betala på sina skulder. Frågan blir, om de måste börja tjäna pengar på detta, vad händer då med inflationen? Vad är det pris som någon kommer att få betalt för? Eftersom någon som kommer att betalas i dollar i framtiden är den som är utlåningen i dag. Det har rätten att i detta system exportera sin inflation till sin omvärld.

 

Vilka är de värden som dessa dollar kommer att få? Investerare i statsskulder är en ovanlig finansiell ras i den meningen att de inte vill ha någon risk. Jag måste betona om och om igen. De är inte ute efter att ta risker.

 

När någon köper en statsobligation så är det alltså som jag säger att någon vill ta minsta möjliga risk. Så, när dessa börjar se risker så kommer de att känna, Åh detta är inte vad jag önskade. Och de börjar då antingen be om högre räntor eller så börjar de dra sig tillbaka från marknaden helt och hållet. Och vanligtvis någon gång slår de till reträtt från marknaden helt och hållet.

 

De enda som kommer att gå med i handeln är individer som köper nödställdas skuld, vilket är vad vi hitta i Europa nu. Det är därför grekiska priser är ungefär 90%. Portugisiska räntor skvalpar redan på 19-21%.

Och det som träder fram och som vi har sett nyligen – och med nyligen menar jag de senaste tio åren – är därför framväxten av dessa icke-ekonomiska aktörer och rent finansiella aktörer. Jag talar i gåtor nu om centralbankerna, som rätt kraftigt förvränger obligationsmarknaderna genom sitt agerande, kvantitativa lättnader, obligationsinköp, balansräkningsutbyggnader. De är det privata bankkonglomeratets förlängda arm in i nationer och samhällen

 

Så, vad är verklighetens syn på centralbankerna? Är vi i ett nytt ekonomiskt landskap? Kan de verkligen hålla ihop detta tillsammans för evigt genom att skriva ut pengar och ta oss alla ut i den finansiella hyperrymden där inget arbete behöver utföras? Eller har jag missat något här?

 

Allt beror på vad man menar med att centralbanker håller ihop. Om man menar att de kan hjälpa oss att sparka burken längs gatan, så ja. Men de kan inte ge stabilitet. Vi har bara helt enkelt har för mycket skulder. Det finns ingen tillräcklig mängd centralbanksutskrifter som kan göra detta smidigt som alltså inte havererar statslåneobligationsmarknaden.

 

Problemet på jorden är att det egentligen bara finns två sätt som någon kan hantera skuldproblematiken på i detta system. Man kan antingen öka sin väg ut ur skuldfällan genom tillväxt, vilket är vad man kan göra i normala konjunkturcykler. För i de flesta tider på de flesta ställen, så kan vi växa oss ur skuldproblem, vilket nu är vad centralbanker kommer in och försöker göra. Problemet är att när man som nu är i slutet av skuldens metacykel, när individer eller nationer havererar utifrån sin förmåga att få låna mer pengar, så medför detta att likviditeten inte längre fungerar i ekonomin. Det andra sättet är att eliminera skuldfordringarna och att konstitutionalisera om systemet för långsiktig hållbarhet.

My mind my debt.

SKULDKRISEN

CARL NORBERG OM SKULDKRISEN

Krisen beror på dåligt fungerande finanssystem1

Skulden roll har aldrig haft en större betydelse för det dagliga livet, likafullt tänker bara fåtalet av oss på vad skulder egentligenhar med ekonomi och pengar att göra.

Vad har den finansiella, den ekologiska och den sociala humanistiska krisen som gemensam nämnare?

Alla dessa nu accelererande kriser orsakas av ett dysfunktionellt monetärt penningsystem eller finansiellt system mera populärt uttryckt. Grunden till varför det fortlöpande blir allt svårare att hantera dessa kriser ligger i själva fundamentet till vårt finansiella system, det vill säga sättet som pengar skapas och får sitt värde grundat på, den enskilda skulden.För att kunna skapa en hållbar ekonomi så krävs ovillkorligen ett hållbart monetärt penningsystem till grund. Detta eftersom det monetära penningsystemets inneboende logik sedermera med sin beskrivning av värde styr alla ekonomiska beslut. Den styr om det blir en kortsiktig och ohållbar ekonomisk tillväxt som gynnar fåtalet individer eller en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling som gynnar det allmänna.

Det monetära penningskapandet är svårt att förstå för många, även för experter. Processen hur banker skapar pengar är nämligen så motbjudande irrationell att det närmast verkar frånstötande för förståndet.

Till synes verkar det ju som att vi lånar något mycket värdefullt från banken (pengar) och vi är därför mer än villiga till att pantsätta något värdefullt i gengäld: Vi lovar att ge en del av våra framtida arbetsinkomster respektive våra ägodelar(panter) ifall att om vi inte betalar. Men i verkligheten är förhållandet precis tvärtom. Vi får något av banken som i grunden är fullkomligt värdelöst (siffror på ett konto eller färgglada papper) från banken och det är alltså vi som låntagare som täcker eller fyller dessa värdelösa siffror med värde, nämligen prestationslöftet. Pengar skapas alltså på ett helt annorlunda sätt än vad gemene man uppenbarligen förstår. Det är låntagaren som skapar värdet på pengarna genom skulderkännandet och ett ”offer” i form av prestationslöftet. Banken har bara fått makten av staten att skapa pengar genom kreditutlåning. Därför kallas dagens pengar för ”skuldpengar” eller ”Fiat-pengar”. I Bibeln står att Gud skapade ljuset ur ingenting med hjälp av ordets makt. Han sade: ”Fiat lux” (varde ljus). Fiat-pengar skapas också ur ”ingenting”, men deras värde skapas genom en social konstruktion, där vi täcker upp ”ingenting” med ett skulderkännande och ett prestationslöfte.

Skuldpengar kallades också följdriktligen först för ”protestantiska” pengar, för dessa fick först statlig legitimitet genom bildandet av en centralbank i protestantiska stater som Sverige (1668) och England (1688). Det finns därmed en religiös bakgrund till dagens ickerationella penningsystem. Bikten och avlatshandeln med skuldkänslan var katolikernas affärsidé. Inom protestantismen blev ”skuldhandeln” en internaliserad uppgörelse mellan individen och Gud. Att skapa pengar genom ett skulderkännande ter sig därför som ett ”naturligt” psykologiskt steg för en skuldmedveten protestant. Dagens pengar är i grunden en sekulariserad tro, inget annat. Det finns bara till för att vi tror på en illusionistisk, men internaliserad skuld.

Rätten till penningskapandet har i alla tider tidigare varit förbehållen en stat eller en kungs suveränitet. I dag är detta de privata bankernas rätt. Möjligheten att skapa pengar ”ur ingenting” är den moderna industrialiserade världens fundament. Det är ett imponerande illusionistiskt mästerverk som ändå kräver viss respekt. För att det moderna samhället skulle dels inte ha blivit till och dessutom vara omöjligt att förstå detta utan insikt i illusionens innersta natur.

All finansiell verksamhet som beskriver ekonomi går därför ut på att betala tillbaka en skuld, då alla förtjänande pengar är från början lånade pengar som ska betalas tillbaka. Men som alla vet så finns på all skuld en ränta. Och eftersom pengar skapas genom kredit innebär detta att vi som samhälle i sin helhet fortlöpande måste låna mer pengar om vi vill kunna betala tillbaka våra skulder plus ränta. Detta innebär att vi måste skuldsätta oss ännu mera, med ännu mera räntekrav och så vidare.

Detta är en klassisk ond cirkel. De som har läst lite om systemteori vet att alla system som har en positiv feedback är dömda att bryta samman. Det är därför en matematisk oundviklighet att vårt monetära system förr eller senare måste bryta ihop. Det existerande penningsystemet gör att skulderna växer exponentiellt över åren det vill säga de fördubblas i regelbunden takt, typ: 2, 4, 8, 16, 32, 64. Förr eller senare hamnar systemet i en fordringskris där stater, organisationer och privatpersoner inte längre orkar låna mer för att skapa ännu mer pengar. Pengar som behövs för att skapa ännu mera tillväxt för att kunna betala räntorna av våra exponentiellt växande skulder.

Penningsystemets dysfunktionalitet har en lång rad negativa effekter som under systemcykels slutskede (före ett sammanbrott) i allt tydligare drag träder fram och som vi alla nu kan bli varse i dag: alla tävlar mot alla om pengar, då det per definition alltid finns för lite pengar i systemet för att betala räntan. Räntan gör att några få ackumulerar alltmer skuldtitlar (pengar) samtidigt som resten blir alltmer skuldsatta. Några måste gå bankrutt så att andra kan betala sina räntor. Några stater måste låna för mycket så att andra stater kan exportera sig friska. Skuldernas omåttliga tillväxt måste bemötas med en lika omåttlig ekonomisk tillväxt, när skulder täcks av ett prestationskrav. Vi måste därför prestera mer och konsumera mer – till varje pris.

Tillväxt är därav alla ekonomers och politikers envisa mantra. För bara genom tillväxt kan vi ens försöka komma ikapp den exponentiella räntekostnadstillväxten av våra skulder.

Följdriktigt så ökar vår skuld automatiskt ju mer vi försöker tillfredsställa dess räntekrav. Så vi kämpar förgäves hur vi än gör. Systemet måste rent matematiskt sluta i ett sammanbrott då skuldbördan växer mot oändligheten. Under tiden ökar prestationspressen på människorna, på naturens och våra sociala system. Likt människorna kommer även naturens system alltmera ur balans. Tillväxttvånget respekterar inte alls behovet av återhämtning. Samhällen är tvungna att spara på jakt efter möjligheter att klara av en allt tyngre skuldbörda. Se på åtstramningspaketen i många länder. Samtidigt förväntas alla att konsumera så att det blir tillväxt och vi kan betala tillbaka en omöjlig skuld. Detta är en ekvation som inte går ihop.

Det finns med andra ord en självdestruktiv mekanism inbyggd i vårt monetära bytessystem. Ett samhälle utan fungerande bytessystem till handel blir ett samhälle utan fungerande arbetsdelning och är i en akut existentiell kris. Nuvarande penningsystem utgör därför ett allvarligt nationellt hot. Vi måste inse att penningsystemet måste ändras. Bara ett hållbart monetärt system till grund för bytessystemet ger oss möjligheten att bygga en hållbar ekonomi och därmed ett hållbart och rättvist samhälle i framtiden. Den enskildes skuld som bärare av värdet på det allmänna betalningsmedlet måste därför försvinna.

Att bero på vad andra uttrycks tycka i sak.

DEBATT: Opinionsinstituten vill vinstmaximera verksamheten

Montage: Politikerbloggen.se

DEBATT. Carl Noberg skriver i dag om opinionsinstitutens möjligheter att manipulera undersökningarna som okritiskt publicerades av medierna inför EU-valet.

 

Med anledning av det just avslutade valet till Europaparlamentet, synes det vara på sin plats med några eftertankar och reflexioner kring den roll som media har i förhållande till de opinionsundersökningar som publicerats, och vidare hur dessa opinionsmätningar sedan har visat förhålla sig till verkligheten igenom valet. En fundamental fråga i detta, som inom all annan opinionsbildande verksamhet, det är vem som egentligen äger pennan, och detta av den enkla anledningen att det inte alls är vinnaren som bestämmer, vad som skall beskrivas i historien.

I Sverige är instituten för opinionsundersökningar till största delen bestående av privata företag, vilka inte främst har allmännytta som sin främsta målsättning med verksamheten, utan precis som andra privata företag driver dessa verksamheten med vinstmaximering som främsta målsättning. Och redan i detta inträffar givetvis en kontrovers i det att företagets vinstnytta, givetvis då inte sällan tenderar att dominera kvalitén på de levererade undersökningarna, till uppdragsgivarens fördel och önskemål.

Till en inte obetydlig del så finns det naturligtvis även politiska intressen inom de opinionsundersökande företagen, vilket nog inte kan sägas skapa några bättre förutsättningar för att återge verkligheten ur ett objektivt perspektiv. Möjligheterna för opinionsmätningsinstituten att enligt önskemål manipulera de levererade undersökningarna synes vara i det närmaste ändlösa.

Och i företagets andra vågskål så ligger det just ingen motvikt alls, en levererad undersökning om än aldrig så dålig, medför ju inte precis något straffrättsligt ansvar för det levererande opinionsbildningsinstitutet. Men en undersökning i harmoni med uppdragsgivaren önskemål, det har däremot den effekten att företaget kan komma att få ytterligare uppdrag.

I någon mån så kan man säga att opinionsmätningsföretagen beter sig som folk i allmänhet numera gör samhället, vilket innebär att företagen kommunicerar det som de tror att uppdragsgivaren vill ha, och till någon mån alltid tar hänsyn till detta. Eller omskrivet till det personliga planet så vill ingen vara obekväm, och därför sägs bara sanningar av druckna och barn.

I den interpersonella växlingen emellan företag och individ, eftersom företag består av individer, så ingår problematiken med att individens på opinionsbildningsföretaget har mänskliga egenskaper, Vilket medför att en individs egenskaper även i någon mån kommer att färga resultatet av opinionsundersökningen.

Så redan själva verksamheten i sig med mätandet av en opinion, inbegriper en rad ovillkorliga kontroverser som inte styrker validiteten i det levererade underlaget.

Och som inte detta räckte så kommer sedan det filter som media utgör i saken, och att media kan vara utsatt för politisk påverkan, det är nog knappast en nyhet för någon.

Om huruvida media då skall kommunicera dessa opinionsundersökningar eller inte, måste nog närmast ses som en fråga för det politiska intresse som råder för mediet ifråga, och i vilken grad som media ifråga är utsatt för politisk påverkan.

Utifrån det perspektivet kanske fler aktörer borde ställa sig frågan om det etiska i att hävda sitt politiska oberoende, samtidigt som man publicerar undersökningar med ett uppenbart men underliggande opinionsbildande syfte.

En inte omotiverad tanke som följer på detta blir således, att individen inte bör förlita sig på andra vad avser sitt eget omdöme, utan istället alltid i möjligaste mån försöka att bilda sig sin egen uppfattning.

CARL NORBERG

Dagens Nät verk.

Jag har av någon anledning som för mig framstår som alltmera uppenbar, alltid tyckt lika bra om Katrine Kielos som jag har tyckt om Anders Lindberg, två individer som riktig känns som att de hungrar efter uppmärksamheten och det är nog utifrån den genuina känsla av pålitlighet som dessa därför sprider omkring sig som jag grundar perspektivet i saken, fast pålitlighetens relativa belägenhet på en skala i detta, den kan ju för fridens skull lämnas därhän till läsaren att fundera omkring

På tal om makthungriga svin, dom jävla svinen till Ungrare vill ju att centralbankschefen skall svära en trohetsed mot Ungern istället för att vara trogen det valutafinansiella system som plundrar landet! Ner i dom djupa fängelsehålorna med hela befolkningen!

Sedan kan jag ju glatt konstatera att Warren Buffets filantropiska försök att mana folket till efterföljelse kommer att gå till den småländska historien, genom att betala av hela 332 000 kr av sin förmögenhet på den blygsamma amerikanska statsskulden, så fyller detta agerande sin funktinon som ett mycket sedelärande exempel på den situation som jorden befolkningar nu befinner sig i, och varför vi befinner oss där vi är!

Det finns ju helt enkelt ingenting som heter varken adel, präster, borgare eller knappt  ens längre bönder ur något som helst perspektiv av realt värde i förhållande till verkligheten.

Det som finns är ett valutafinansiellt system som kan skapa pengar ur luften och genom denna funktion skuldsätta såväl individer som länder obegränsat och som kontrollerar i princip allt vad politiska system heter på jorden. Detta system håller nu på att haverera och det är detta haveri som vi nu ser konsekvenserna av i form av inbördes strider om makten inom de politiska partierna, där detta valutafinansiella system nu försöker att skydda sig ifrån konsekvenserna av sin egen utplundring av människorna.

Med sådana jämlika och solidariska typer som Per Nuder som styrelseledamot i Wallenbergs EQT och som rådgivare till Madeleine Albright, så kan Sverige ju i alla händelser ses som ett varnande exempel och som en skräckens kammare avseende det folkliga medvetandet och avseende den verkliga innebörden, av det budskap som håller befolkningen trollbunden och bedövad under fanor och tal med budskap om solidaritet, jämlikhet och broderskap

Jag skrattar därför lite åt ett argument som jag såg i en debatt härförleden som uttryckte ”kom inte och säg att det svenska folket är dumskallar”. Precis som vore det så att det inte var så att ett folk får den ledning som det förtjänat och att det inte rådde en valutafinansiellkris utifrån systemets funktion med att skapa valuta genom att skuldsätta allt ifrån individer till nationer och nära nog kontinenter i form av valuta unioner! Den svenska benägenheten till självkritisk betraktelse saknar ju i alla händelser inte utrymme till förbättringar, så det är ju positivt, så nu borde snart allt bara kunna bli bättre.

Bedårande barn av vår tid.

Vi lever nu genom dödsryckningarna av ett imperium där en gång solen aldrig gick ner. För de människor som förstår vad det är som sker, så är processen likt den att bli instängd i en taxi där taxametern är på och Taxin bara kör på i en oändlig fart. Vi kan inte komma ut och vi kommer inte heller att kunna betala när räkningen väl dyker upp till betalning.

Den dubbelhet i agendan som finns och de rena lögner som förmedlas från regeringen, dessa blir allt mera uppenbara, oavsett hur hårt än dessa PR strateger anstränger sig. Det finns alldeles för många av både PR strateger och lögner för att få plats att räkna upp alla här. Här är några, av lögnerna:

Gynnsamma prognoser för ekonomin är givetvis bara grymma skämt för alla, men särskilt för de arbetslösa och undersysselsatta. Landets makthavare påstår att ekonomin inte längre är inne i skogen och faktisk är på väg, att återhämta sig från den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talet. Ingen med ett IQ högre än rumstemperaturen, eller förmågan att se någonting alls, skulle egentligen tro på detta.

Prognoserna gjorda Riksbankens ordförande Nisse på Åsen är inte precis bättre. Han är den ende som skulle kunna konkurrera med regeringens ekonomer om titeln klotets värsta prognosmakare genom tiderna. Återigen, utan att kontrollera varje större objekt i detta, så tror jag nästan att han slår 1000 % i form av felaktiga prognoser.

Trots rekord stimulanser, både inom finans och penningpolitik, så har ekonomin inte förbättrats, detta till allas ansträngt påklistrat uppvisade förvåning.

Att därför nu avge något sådant som en gynnsam arbetslöshet prognos, det innebär ovillkorligen att vederbörande antingen måste vara desperata, ekonomiska analfabeter, liggande sovandes eller bara vara dumma. Känn dig fri att välja mellan flera kategorier i detta och gör detta utifrån ditt eget omdöme. Om en enda prognos var allt som var sak i detta, så skulle det inte finnas något behov av att försköna. Men varje efterföljande uttalande eller projektion har på motsvarande sätt varit lika fel, inte heller sällan i liknande storleksordning. Jag har inte kontrollerat precis alla de uttalanden, projektioner och påståenden, men jag minns faktiskt inte ett enda stort ekonomisk löfte eller någon förutskickelse som har varit korrekt. Många utsagor har faktiskt främst resulterat i ytterligare rena lögner för att täcka alltomfattande impotensen i den rådande förvaltningen i saken.

Det skulle inte vara för sent att undvika denna kollaps om detta var en statsmakt som verkade för det allmännas bästa, men så är tyvärr inte fallet. I så fall kunde en hård, kunnig vändning kunnat ske genom att komma in och rädda landet i form av att skära sönder banksystemet skoningslöst till förmån för nationen och medborgarnas fromma. Men vi har att göra med en politisk apparat som drivs av politiska djur som varken är väldigt smarta eller väldigt modiga och kanske framför allt inte alls har några allmännyttiga ambitioner och som dessutom lyder under det finansiella systemet med bankerna. Så av detta blir det intet såvitt detta nu kan ses.

Så situationen befinner sig uppenbarligen ganska långt ifrån den nivå, där ett räddningsförlopp kan genomföras och lyckas.

I en sådan situation och speciellt i dag när ledarskapet är närmast absolut frånvarande i något politiskt parti, så blir det ingen lösning, helt enkelt. Konkurrerande enskilda intressen och rättigheter är alltför väl förankrade. Politiker beter sig bara som de gör för att bli omvalda och ingen har någonsin framgångsrikt genomfört ett val genom att lova att skära i de flestas nyttoförmåner. Tänk er en slogan från Ullman PR som bevisligen måste vara en mycket god skapare av trovärdiga lögner: ”Rösta på mig, och detta är förresten en lista över saker jag kommer att ta ifrån dig”, även om att rösta på Socialdemokraten Göran Persson ganska uppenbarligen inte kunde vara så mycket klokare som agerande utifrån detta, så lyckades ju Ullman PR faktiskt med tillräcklig trovärdighet framställa Vingåkers egen Machiavelli i formen av en allmännyttig landsfader.

Det är således omöjligt att undvika den kommande katastrofen .

Ekonomin fortsätter att försämras, alltså bortsett från den finansiellt systemiskt havererande funktionen, eftersom vi har slösat bort och fortsätter att slösa bort värdefulla resurser i våra försök att undvika att göra rätt saker. Vi försöker att rädda finanser med ekonomi, kasta bra pengar efter dåliga, och jag lovar att hur vi än försöker, så kommer inte gud att stiga ner på jorden och finanser är och förblir religion till dess att finanser blir ett begrepp som istället skall beskriva verkligheten och inte trosförhållanden i olika obskyra former.

Den politiska adelsklassen har därför valt att skydda sina positioner genom att strutsa sig och låtsas att utvecklingen blir bättre. Det ekonomiska systemet är nu så belastat med skuld, pris, snedvridningar och tillgångar bestående av ingenting att vi är på randen även till en ekonomisk kollaps. När detta händer, eller vad som av alla de många händelser som kan utlösa detta, verkligen gör att det sker, det är bara någons gissning

”Agendabetingad analys” är uppenbarligen en metod praktiseras på internet, men det finns då ingen möjlighet till låtsad objektivitet. Dessa stora förståsigpåare och analytiker kan inte dölja sina politiska fördomar. Internet är inte monolitiskt. Mångfald och ekonomisk kompetens finns. Detta dödar PR konsulternas infama försöka att slå mynt av andras dumhet. Detsamma kan dessvärre inte sägas om massmedia. Mycket av den ekonomiska analysen på internet är förstklassig, obestridligen överträffar den de i de traditionella medierna förekommande analyserna och i många fall, ekonomerna själva. En av orsakerna till bristerna i den professionella ekonomi klassen är att många har ”köpts” via statliga subventioner och ”riktade” bidrag. Även nypräglade ekonomer är skadade genom den förädlingsprocess som administreras av akademiskt horande överordnade.

Den akademiska konformismen i kombination med grunder som består av religion, gör den akademiska världen till någonting som till stora delar mest liknar välmogen grönmögelost. Det svenska ekonomiska paradexemplet Lars Calmfors som exponent för svenska akademikers lynnesart, tjänar numera sitt syfte främst som ett varnade exempel till avhållsamhet ifrån intellektuellt övermod, när han till synes på fullt allvar säger att han menar att sparande i form av samlande på andra skulder gör att skuldsättningen minskar.

Det finansiella systemets illusioner om frihet och skuld

Som anslag i denna artikel så tar vi exemplet med det räntekostnadsfria kreditkortet, som ett tankeväckande exempel och vilket incitament som banken skulle kunna tänkas kunna ha för att betala för att låna ut pengar. För det är väl så det måste vara om de lånar de pengar som de lånar ut, eller?

Men i huvudfrågan avseende det vanligaste exemplet alltså det med bostadsfinansiering, så gäller följande, enligt nu gällande regelverk i saken.

Banken behöver inte finansiera någon utlåning alls, det vill säga låna några pengar, så länge som säkerhetsmassan för bankens kreditbildning uppfyller kraven för bankens kreditbildning enligt Baselreglerna, då kan de facto krediterna skapas ur tomma intet, utan någon som helst kostnad för banken och denna kredit kan vidare bokföras som en tillgång i bankens balanser, samtidigt som en skuldinnehavares konto bokförs en tillgång på lika belopp som utgör en skuld för banken.

Bankerna behöver alltså inte finansiera sin utlåning i någon större utsträckning än vad som kraven är ställda i Baselreglementet, och kan principiell alltså genom detta förfarande att bilda krediter/ skapa pengar ur luften.

Systemet i detta kallas för Fractional Reserve Banking och bygger på principen om fraktionella reserver, alltså att banken endast har en fraktion som kvarstående del av det utlånade kapitalet, som inlånad reserv.

Pengar skapas, eller valuta bildas, genom att bankerna skapar en skuld gentemot en låntagare som vill låna pengar, och på så vis sker en skuldbildning och en kredit skapas som en tillgång någonstans, någon lånar alltså sin egen skuld och detta kallar vi i vårt dagliga samhälle för pengar eller valuta.

Denna skuldbildning motsvaras alltså sedan hypotetiskt sett, av en bildning av värde en valutabildning, alltså en värdering/valuering av skulden som tillgång betraktat för någon, detta vill säga att bankerna enligt denna metod bildar dessa kreditpengar utifrån de regleringar som gäller för banker och som kontrolleras av bankinspektionen, Basel 1, Basel 2 och Basel 3 heter dessa regleringar inom IMF och BIS vilket är benämningen på den internationella regleringsbanken som ligger i Basel.

Bankernas kreditexpansion kan alltså därmed helt ovillkorligen, även konstateras vara en given förutsättning för prisökningarna på fast egendom. Detta beskrivs kanske enklast genom att tänka sig en sluten ekonomi med en given penningmängd, vilket inte skulle göra prisökningar alls möjliga, utan motsvarande prissänkningar, följaktligen så måste penningmängden ovillkorligen öka eller varor försvinna, som en lek med tanken alltså.

På detta sätt har bankernas kreditexpansion alltså egentligen även skapat en dold och i efterfrågebaserade(imaginära) värden uppbunden inflation. En inflation som genom att valutavolymen nu har expanderats så till den grad, att dessa imaginära värden inte längre kan bindas till skulden som har skapat dem och därför nu börjar få en direkt återinflaterande på den reala ekonomin, alltså när skuldvärdena inte mera kan hållas bundna i fiktiva tillgångar.

En annan effekt i saken är att räntekostnadstillväxten i ekonomin ovillkorligen blir exponentiellt betingad, detta eftersom inga pengar skapas för att täcka räntekostnaderna inom ekonomin. Vilket leder till att den reala delen lever under ett beting om en alltmera krympande likvid möjlighet, vilket i mycket obetydlig mån kan bromsas av några penningpolitiska insatser. En villkorligt växande del av de finansiella resurserna för att beskriva de ekonomiska förloppen, går alltså till att täcka kostnaderna för det värdebeskrivande instrumentets skapande, alltså att pengarna är behäftade med en kostnad i form av ränta.

Tekniskt sett så fungerar mekanismen på följande vis; Banken behöver INTE finansiera hela det nya kreditbeloppet, bara det eventuella nettounderskottet i den dagliga clearingen i RIX, alltså det clearingsystem som Riksbanken, vår centralbank, använder sig av.

Betalningsströmmar mellan banker tar normalt ut varandra väl under en dag, varför lånen över natten är små i jämförelse. Det samma gäller för kreditexpansionen i banksystemet.

Balansräkningen: Bankens tillgångar ökar med lånebeloppet. Skulderna ökar också med lånebeloppet, och de båda ökningarna sker exakt samtidigt eftersom banker alltid primärt skriver in den nya krediten på låntagarens konto. Det går alltså inte att ta ett lån i en bank, utan att ha ett konto i banken som kan bokföras för tillgången i den skapade krediten.

Det första som händer är alltså att banken ökar sin skuld till låntagaren genom kreditering på ett inlåningskonto, och det är noteringen av denna bankens skuld som kontoinnehavaren sedan kan använda som pengar.

Penningmängden har således ökat på ett tidigare stadium än vad folk i allmänhet eller akademiker i synnerhet beskriver att de tror.

Själva skapandet av pengar genom kreditbildning går till exakt likadant som hos Riksbanken. Bankerna utökar sina balansräkningar genom inlåning och utlåning. Det som skiljer det båda processerna åt är valutan. En privat bank skapar sin egen privata valuta nominerad i svenska kronor. Riksbankens clearingsystem benämns som RIX och de pengar som skapas där kallas förvisso för samma sak som de som används och skapas i bankerna, med dessa centralbankspengar värderas olika gentemot de pengar som skapas i de enskilda bankerna utifrån den kreditrisk som de senare är förknippade med.

Kreditskapandet sker först, därefter kommer eventuella mindre lån för likviditetsutjämningen vid clearingen på kvällen, och till sist (långt senare) behöver banken ordna kapitaltäckningen.

Banken behöver alltså INTE invänta någon ny inlåning innan banken kan ställa ut en kredit. ”90 procent och så vidare” vilket är en inte ovanlig missuppfattning.

Bankerna skapa med andra ord pengarna ur luften och tar dessutom betalt av folket för att göra detta.

Detta är den ovillkorlig och fundamentala tekniskt matematiska orsaken till att det system som är det enda som vi känner till i modern tid, efter 1931, nu håller på att haverera.

Att som Göran Persson då anföra att vi bör ansluta sig till en alltmera havererande skuldsituation för att påta oss betalningsansvaret för andra, när systemet likafullt och ovillkorligen är dömt till undergång, väcker väl mera tanken på vems ärende som detta utspel egentligen är ägnat att göra nytta för, annat än Europas befolkningar?

Som bekant är det ju enligt den forne statsministern, på det viset att endast den som är utan skuld är fri

 

E-24 och jag idag.

Hej Carl

Så som jag förstår dessa processer.

En banks kreditskapande, de får en fordran på låntagaren, matchas ju av en skuld till någon annan. Om det gäller en bostadskredit så är det säljaren till bostaden som i slutändan är den nye fordringsägaren på marginalen, förutsatt att köpeskillingen var högre än tidigare lån. Staten och en centralbank kan ju också skapa nya pengar, men då backas det upp av beskattningsrätten. Deras skuld matchas av en fordran på sina medborgare. (Saknas denna matching så skapas inflation, alternativt av modell hyper.)

Jag håller med dig om att en kredittillväxt som överstiger den generella tillväxten i samhället riskerar att leda till att de nya låntagarna på marginalen får en allt sämre betalningsförmåga. ´ Höga belåningsgrader och inga amorteringskrav för exempelvis bostäder, där ”värdestegring” skapar utrymme för större krediter ökar denna instabilitet.  Om låntagarnas återbetalningsförmåga förutsätter fortsatt värderstegring har det skapats ett pyramidspel, ”Ponzi-scheme”, såsom på den svenska fastighetsmarknaden på 80- talet. (Hyman Minsky)

(De svenska bostadskrediterna är extra ”lömska” eftersom det stora värdet för bankerna inte är själva panten utan den personliga borgen som är kopplad till lånet, vilket gör att bankernas risktagande är begränsat medan låntagarna får en falsk trygghet i stigande bostadspriser.)

Ett samhälle där några aktörer är högt skuldsatta medan andra är stora fordringsägare, ”rentierer”, bidrar också till instabiliteten. För när de skuldsatta måste dra ner på sin efterfrågan för att spara så kommer fordringsägarna att göra samma sak, då de ser att sina förmögenheter och ränteintäkter riskerar att sjunka. Samhället riskerar att hamna i ”paradox of thrift” för att prata med Keynes. Förhållandet kan flyttas över till nationell nivå, där rentierstater som Tyskland och Sverige, med vår kamrer vid rodret, ska spara samtidigt som de kräver att de skuldsatta ska spara sig till ”sunda” finanser.

Min åsikt är bördan för denna överbelåning måste delas mellan skuldsatta och fordringsägare om inte samhället ska bryta samman.

Kanske är jag ute och cyklar, eller åker skidor.

Hälsningar

Per Lindvall

Hej Per,

Hur menar du att den fordran på låntagaren som bankerna får som tillgång motsvaras av en skuld för banken? Banken har en primär kapitaltäckningsgrund enligt Baselreglerna som motsvaras av i runda slängar 2360 kronor per skapade 2 Mkr, menar du att detta inte stämmer? Det är exakt Riksbankens eget exempel angående hur systemet med fraktionella bankreserver beskrivs (Fractional Reserve Banking). Alltså mera explicit, banken tjänar ränta på krediten så länge som krediten lever och krediten dödas när skulden som utgör krediten återbetalas. Som säkerhet för krediten så finns det alltså ett primärkapital som exempelvis kan vara ett par procent och som bukar kallas för kapitaltäckningskvot.

Jag antar att du menar att det är på detta vis och att det därför också är på så vis att pristillväxten är villkorad av bankernas utlåning, vinstmaximering av ränteintäkterna. 

Bästa hälsningar Carl.

Hej igen Carl

Banken måste ju finansiera sin utlåning. Den kan inte bara skapa sin fordran ut ur tomma intet, vilket en centralbank kan genom att ”trycka” pengar eller skapa reserver i banksystemet, (men centralbankens ”tryckande” måste matchas av en trovärdig beskattningsfunktion för att inte skapa inflation).

Hur skulle bankens balansräkning se ut om den skapade fordringar ut tomma intet?

Banken kan låna på kreditmarknaden, genom inlåning från hushåll och företag, från andra banker eller från centralbanken.

Genom att finansiera en transaktion, som ett husköp, så får ju säljaren av huset en fordran, som bidrar till att öka penningsmängden i systemet, om priset överstiger den tidigare husägarens belåning. Överskottet lånas in på en annan banksom kan låna ut 90 procent av den ökade inlåningen och så vidare.

På samma sätt kan även penningmängden öka om hustransaktionen skedde genom en säljarrevers. En sådan skuldsedel, om det är en innehavarrevers, kan ju också säljas och användas som betalningsmedel.

Reserv- och kapitaltäckningskraven på bankerna är avsedda att hantera bankens likviditets- och kreditrisker.

Bankernas kapitaltäckningskrav på svenska bostadskrediter är mycket låga, Om jag minns rätt så har Handelsbankens bolån en riskvikt på 6 procent, vilket gör att varje miljon i krediter backas upp av 4800 kronor i riskbärande kapital.

Så är min bild av att systemet fungerar. En allt för snabb tillväxt av krediter leder till att riskerna i systemet fungerar. Jga tror att Hyman Minsky, (Keynes efterföljare hade en hel del att säga om detta.)

Hälsningar

Per Lindvall

Hej Per,

Nu tror/vet jag att det finns vidare utrymme för en mera ingående studie i saken.

Som anslag i detta tar vi exemplet med det räntefria kreditkortet och vilket incitament som banken skulle kunna ha för att betala för att låna ut pengar.

Men i huvudfrågan avseende det vanligaste exemplet, med husfinansiering, så gäller följande, enligt nu gällande relgelverk i saken.

Banken behöver inte finansiera någon utlåning så länge som säkerhetsmassan för kreditbildningen uppfyller kraven för bankens kreditbildning enligt Baselreglerna, då kan de facto krediterna skapas ur tomma intet, utan någon som helst kostnad för banken och vidare bokföras som en tillgång i bankens balanser samtidigt som en skuldinnehavares konto bokförs en tillgång på lika belopp som utgör en skuld för banken.

Bankerna behöver alltså inte finansiera sin utlåning i någon större utsträckning än vad som kraven är ställda i Baselreglementet, och kan principiell alltså genom detta förfarande bilda krediter/ skapa pengar ur luften.

Systemet i detta kallas som du vet för Fractional Reserve Banking och bygger på principen om fraktionella reserver, alltså att banken endast har en fraktionell del av det utlånade kapitalet kvar som inlånad reserv.

Pengar skapas, eller valuta bildas, genom att bankerna skapar en skuld gentemot en låntagare som vill låna pengar, och på så vis sker en skuldbildning och en kredit skapas som en tillgång någonstans, någon lånar alltså sin egen skuld och detta kallar vi för pengar.

Denna skuldbildning motsvaras alltså sedan hypotetiskt av en värdebildning en valutabildning, alltså en värdering/valuering av skulden som tillgång betraktat för någon, detta vill säga att bankerna enligt denna metod bildar dessa kreditpengar utifrån de regleringar som gäller för banker och som kontrolleras av (finans)bankinspektionen, Basel 1, Basel 2 och Basel 3 heter dessa regleringar inom IMF.

Bankernas kreditexpansionkanalltså därmed ovillkorligen konstateras vara en given förutsättning för prisökningarna på fast egendom. Detta beskrivs enklast genom att tänka sig en sluten ekonomi med en given penningmängd, vilket inte skulle göra prisökningar möjliga utan motsvarande prissänkningar, följaktligen så måste penningmängden ovillkorligen öka eller varor försvinna.

På detta sätt har bankernas kreditexpansion alltså egentligen även skapat en dold och i efterfrågebaserade(imaginära) värden uppbunden inflation. En inflation som genom att valutavolymen nu har expanderats så till den grad att dessa imaginära värden inte längre kan bindas till skulden, och därför nu börjar få en direkt återinflaterande på den reala ekonomin, alltså när skuldvärdena inte mera kan hållas bundna i fiktiva tillgångar.

En annan effekt i saken är att räntekostnadstillväxten i ekonomin ovillkorligen blir exponentiellt betingad eftersom inga pengar skapas för att täcka räntekostnaderna i ekonomin. Vilket leder till att den reala delen lever under ett beting om en alltmera krympande möjlig likviditet, vilket i mycket obetydlig mån kan bromsas av penningpolitiska insatser.

Tekniskt sett så fungerar mekanismen på följande vis; Banken behöver INTE finansiera hela det nya kreditbeloppet, bara det eventuella nettounderskottet i den dagliga clearingen i RIX, alltså pengar skapade i centralbanken.

Betalningsströmmar mellan banker tar normalt ut varandra väl under en dag, varför lånen över natten är små i jämförelse. Det samma gäller för kreditexpansionen i banksystemet.

Balansräkningen: Bankens tillgångar ökar med lånebeloppet. Skulderna ökar också med lånebeloppet, och de båda ökningarna sker exakt samtidigt eftersom banker alltid primärt skriver in den nya krediten på låntagarens konto. Det går alltså inte att ta ett lån i en bank, utan att ha ett konto i banken som kan bokföras för tillgången i den skapade krediten.

Det första som händer är alltså att banken ökar sin skuld till låntagaren genom kreditering på ett inlåningskonto, och det är noteringen av denna bankens skuld som vi kan använda som pengar.

Själva skapandet av pengar genom kreditbildning går till exakt likadant som hos Riksbanken. Bankerna utökar sina balansräkningar genom inlåning och utlåning. Det som skiljer det båda processerna åt är valutan.

Kreditskapandet sker först, därefter kommer eventuella mindre lån för likviditetsutjämningen vid clearingen på kvällen, och till sist (långt senare) behöver banken ordna kapitaltäckningen.

Banken behöver alltså INTE invänta någon ny inlåning innan banken kan ställa ut en kredit. ”90 procent och så vidare” vilket är en inte ovanlig missuppfattning.

Bankerna skapa med andra ord pengarna ur luften och tar dessutom betalt av folket för att göra detta

Bästa hälsningar

Carl

Mina sinnen i mig

Jag läste i dag ett blogginlägg om det som tydligen kallas att vara en HSP, highly sensitive person, en person som är mera öppen för intryck från omgivningen, som har en högre sinnelig närvaro och som därför ser detaljer fortare och enklare, samt som processuellt behandlar information på ett djupare och även andra plan än de som inte är HSP.  Så jag tyckte att jag skulle skriva om artikeln, men ur mitt eget perspektiv, för jag är nog inte till någon precis obetydlig del en sådan person, jag är väl nära nog definitionen.

Dessa individer beskrivs inte sällan som väldigt lugna till sin läggning, något som ibland kan missförstås och tolkas som blyghet. De konsekvenser som uppstår till följd av den extra känsliga personligheten förväxlades tidigare med symptom på social ångest, introvert beteende eller timid läggning, vilket alltså mycket väl kan vara konsekvenser av förekomsten av en otillräckligt bearbetad HSP förmåga. Ett annat uttryck är frustrationen över den upplevda egna självotillräckligheten.

Var femte person sägs vara ”HSP” och var tredje av dessa femte personer som bär på denna natur är tvärtemot de tidigare antagandena mycket extroverta.

Högt känsliga personer eller individer med hög sinnelig perception har inga brister eller syndrom som varken kan eller bör, behandlas med annat än självbetraktelse, de är fullt normala de har bara längre skalor för sina upplevda känslor, starkare ljus att lysa med om någon önskar en metaforisk beskrivning i saken, medvetenheten om dessa längre skalor är det som gör att de flera perspektiven kommer till min bedömning och som skapar medvetandet om dessa perspektivs olika konsekvenser.

Det finns heller ingen anledning att förhärliga någon för deras medfödda förmågor, för detta är sannerligen egenskaper som först blir till tillgångar endast då man lärt sig att hantera dessa förmågor och skydda dem mycket väl för att inte främst skada sig själv på dem. Och detta kan jag med viss rutin på säga kan vara en rätt besvärande resa och den tar en förskräcklig tid.

Den resan börjar tidigt, redan som barn så var jag mycket medveten om min omgivnings subtila signaler. Redan i tidig ålder började jag också därför maskera dessa förmågor, maskera för att dölja, eftersom jag inte förstod helt vad detta var för någonting, varför jag inte kände lika som alla andra. Konsekvensen blev emellertid att för att pröva vad detta egentligen var för någonting, så började jag istället att manipulera och styra människor i min omgivning.

Jag räknade alltså ut på förhand vad folk skulle få för känslomässiga reaktioner och i vilken ordning som jag skulle framkalla dessa känslor i långa förlopp för att se hur detta fungerade och hur små medel som egentligen behövdes för skapa effekter, som vederbörande inte någonsin ens begrep att den själv var utsatt för, jag kallade detta i min tankevärld för att spela andra, en lek och väg som inte precis har vandrats utan att den har krävt sådana tribut att den är ytterligt tveksam om den ens borde ha fått påbörjats

Rädd att bli uppfattad som svag så gömde jag därför givetvis undan min egen känslighet och ”begåvning” i saken så att andra inte skulle kunna förlöjliga eller göra narr av mig och låtsades istället vara som alla andra.

I hela mitt liv har jag ju sedan försökt att anpassa mig till de gällande reglerna. Jag har kämpat med att vara stark, alert och att alltid försöka vara ute och igång, för att få tillvaron att fungera på det sätt andra får det att fungera, inte sällan med en känsla av att det varit något fel på mig.

För jag kände ju liksom aldrig lika som andra sade sig känna utifrån lika givna betingelser. Ja det är ju lite god-dag yxskaft det blir det ju allt så här efteråt, lite som när Judy Foster frågar Hannibal Lecter,”But doctor, can you put that high power perception of yours, to look in to yourself and se what´s inside?”

Men, men inget är egentligen fel, jag är bara och endast en av de personer som fötts med en annorlunda och till omfattningen vidare perceptionsmässig känslopersonlighet, vilket naturligtvis därför har tagit sig det helt omvända yttre uttrycket, en iskall och tuff individ, en person med ett bredare spann av känslor som därför har stort behov av egen tid för att kunna sätta de upplevda känslorna i ett perspektiv där dessa kan förstås. Och som utifrån detta alltså vet en massa saker utan att, vad det kan förefalla som, dessa saker har berättats för mig, det har de ju men det är bara utifrån subtila signaler som likafullt existerar lika påtagliga som någonting annat. Vad avser tuffheten så finns den numera för att den aldrig mera kommer behövas som kuliss, så långt vet jag att jag har kommit med mig själv att jag inte mera förställer mig.

HSP individer sägs ha låg tolerans för starka dofter alltså omskrivet till bra luktsinne, starkt ljus eller ljud, med andra ord hög signalkänslighet De sägs tendera att ha stor kroppsmedvetenhet och sägs därför instinktivt veta när de befinner sig i en miljö som inte är bra för dem, vilket alltså egentligen inte är annat än att ha en större sinnelig känslighet, alltså som vilket bollsinne som helst egentligen

Människor som jag känner sig ofta missanpassade i sällskap, det känns inte sällan bara som eviga bedömningar av signaler, som i sig säger helt andra saker än det som individen så uppenbarligen kämpar med att försöka förmedla. Andra till och med njuter av sitt eget sällskap, läs min far, och sådana är därför bekväma med att spendera tiden på egen hand. Både extroverta och introverta HSP individer behöver återhämtning efter att ha umgåtts socialt, det är helt enkelt mera data som skall processas.

Att leva med känslig personlighet är inte speciellt svårt under förutsättning att vederbörande HSP själv har lyckats kravla sig igenom sina olika faser av själslig ofärdighet, som innebär i princip ovillkorliga depressionsmässiga tillstånd. Detta utifrån att det är frustrerande att gå omkring med en gnagande känsla av att inte vara som andra och att aldrig känna sig tillfreds på lika fason och att det för eller senare därför krävs att man känslomässigt kommer till klarheterna om orsakerna till detta, alltså tar trycket ur (depresserar) frustrationen vilket naturligtvis inte kan börja så länge man kämpar emot detta

Speciell hänsyn skall därför tas till barn som är känsliga, att säga till ett barn att sluta vara känslig är förödande. Det någon är till av sin natur kan någon inte sluta vara, och i ett barns värld är det förenat med smärta att inte bli förstådd.

Vila, att sova tillräcklig är viktigt eftersom kroppen annars kan bli överväldigad av intryck och börja depressera av sig själv genom att stänga ner olika funktioner. Tågordningen är den vanliga, huden, sexdriften och sedan håglösheten vilket alla HSP individer lär sig eller känner igen sig själva i, eller går under.

Ljusbringartraditionens kung.

I begynnelsen var Ordet allt, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud som är allt.

Detta var i begynnelsen hos allt. Genom ordet har allt blivit till, och utan ordet så har intet blivit till, som är till.I det var liv, och livet var människornas medvetande. Och medvetandet lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed. En man uppträdde, sänd av allt med ord; hans namn var Ljusbringare. Han kom såsom ett vittne, för att vittna om medvetandet, på det att alla skulle komma till förståelse genom honom. Icke var han allas medvetande, men han skulle vittna om medvetandet. Det sanna medvetandet, det som lyser inom alla människor, skulle nu komma till världen. I världen var han, och genom honom hade världen blivit till medvetande, men världen ville icke veta av honom.