Som anslag i denna artikel så tar vi exemplet med det räntekostnadsfria kreditkortet, som ett tankeväckande exempel och vilket incitament som banken skulle kunna tänkas kunna ha för att betala för att låna ut pengar. För det är väl så det måste vara om de lånar de pengar som de lånar ut, eller?

Men i huvudfrågan avseende det vanligaste exemplet alltså det med bostadsfinansiering, så gäller följande, enligt nu gällande regelverk i saken.

Banken behöver inte finansiera någon utlåning alls, det vill säga låna några pengar, så länge som säkerhetsmassan för bankens kreditbildning uppfyller kraven för bankens kreditbildning enligt Baselreglerna, då kan de facto krediterna skapas ur tomma intet, utan någon som helst kostnad för banken och denna kredit kan vidare bokföras som en tillgång i bankens balanser, samtidigt som en skuldinnehavares konto bokförs en tillgång på lika belopp som utgör en skuld för banken.

Bankerna behöver alltså inte finansiera sin utlåning i någon större utsträckning än vad som kraven är ställda i Baselreglementet, och kan principiell alltså genom detta förfarande att bilda krediter/ skapa pengar ur luften.

Systemet i detta kallas för Fractional Reserve Banking och bygger på principen om fraktionella reserver, alltså att banken endast har en fraktion som kvarstående del av det utlånade kapitalet, som inlånad reserv.

Pengar skapas, eller valuta bildas, genom att bankerna skapar en skuld gentemot en låntagare som vill låna pengar, och på så vis sker en skuldbildning och en kredit skapas som en tillgång någonstans, någon lånar alltså sin egen skuld och detta kallar vi i vårt dagliga samhälle för pengar eller valuta.

Denna skuldbildning motsvaras alltså sedan hypotetiskt sett, av en bildning av värde en valutabildning, alltså en värdering/valuering av skulden som tillgång betraktat för någon, detta vill säga att bankerna enligt denna metod bildar dessa kreditpengar utifrån de regleringar som gäller för banker och som kontrolleras av bankinspektionen, Basel 1, Basel 2 och Basel 3 heter dessa regleringar inom IMF och BIS vilket är benämningen på den internationella regleringsbanken som ligger i Basel.

Bankernas kreditexpansion kan alltså därmed helt ovillkorligen, även konstateras vara en given förutsättning för prisökningarna på fast egendom. Detta beskrivs kanske enklast genom att tänka sig en sluten ekonomi med en given penningmängd, vilket inte skulle göra prisökningar alls möjliga, utan motsvarande prissänkningar, följaktligen så måste penningmängden ovillkorligen öka eller varor försvinna, som en lek med tanken alltså.

På detta sätt har bankernas kreditexpansion alltså egentligen även skapat en dold och i efterfrågebaserade(imaginära) värden uppbunden inflation. En inflation som genom att valutavolymen nu har expanderats så till den grad, att dessa imaginära värden inte längre kan bindas till skulden som har skapat dem och därför nu börjar få en direkt återinflaterande på den reala ekonomin, alltså när skuldvärdena inte mera kan hållas bundna i fiktiva tillgångar.

En annan effekt i saken är att räntekostnadstillväxten i ekonomin ovillkorligen blir exponentiellt betingad, detta eftersom inga pengar skapas för att täcka räntekostnaderna inom ekonomin. Vilket leder till att den reala delen lever under ett beting om en alltmera krympande likvid möjlighet, vilket i mycket obetydlig mån kan bromsas av några penningpolitiska insatser. En villkorligt växande del av de finansiella resurserna för att beskriva de ekonomiska förloppen, går alltså till att täcka kostnaderna för det värdebeskrivande instrumentets skapande, alltså att pengarna är behäftade med en kostnad i form av ränta.

Tekniskt sett så fungerar mekanismen på följande vis; Banken behöver INTE finansiera hela det nya kreditbeloppet, bara det eventuella nettounderskottet i den dagliga clearingen i RIX, alltså det clearingsystem som Riksbanken, vår centralbank, använder sig av.

Betalningsströmmar mellan banker tar normalt ut varandra väl under en dag, varför lånen över natten är små i jämförelse. Det samma gäller för kreditexpansionen i banksystemet.

Balansräkningen: Bankens tillgångar ökar med lånebeloppet. Skulderna ökar också med lånebeloppet, och de båda ökningarna sker exakt samtidigt eftersom banker alltid primärt skriver in den nya krediten på låntagarens konto. Det går alltså inte att ta ett lån i en bank, utan att ha ett konto i banken som kan bokföras för tillgången i den skapade krediten.

Det första som händer är alltså att banken ökar sin skuld till låntagaren genom kreditering på ett inlåningskonto, och det är noteringen av denna bankens skuld som kontoinnehavaren sedan kan använda som pengar.

Penningmängden har således ökat på ett tidigare stadium än vad folk i allmänhet eller akademiker i synnerhet beskriver att de tror.

Själva skapandet av pengar genom kreditbildning går till exakt likadant som hos Riksbanken. Bankerna utökar sina balansräkningar genom inlåning och utlåning. Det som skiljer det båda processerna åt är valutan. En privat bank skapar sin egen privata valuta nominerad i svenska kronor. Riksbankens clearingsystem benämns som RIX och de pengar som skapas där kallas förvisso för samma sak som de som används och skapas i bankerna, med dessa centralbankspengar värderas olika gentemot de pengar som skapas i de enskilda bankerna utifrån den kreditrisk som de senare är förknippade med.

Kreditskapandet sker först, därefter kommer eventuella mindre lån för likviditetsutjämningen vid clearingen på kvällen, och till sist (långt senare) behöver banken ordna kapitaltäckningen.

Banken behöver alltså INTE invänta någon ny inlåning innan banken kan ställa ut en kredit. “90 procent och så vidare” vilket är en inte ovanlig missuppfattning.

Bankerna skapa med andra ord pengarna ur luften och tar dessutom betalt av folket för att göra detta.

Detta är den ovillkorlig och fundamentala tekniskt matematiska orsaken till att det system som är det enda som vi känner till i modern tid, efter 1931, nu håller på att haverera.

Att som Göran Persson då anföra att vi bör ansluta sig till en alltmera havererande skuldsituation för att påta oss betalningsansvaret för andra, när systemet likafullt och ovillkorligen är dömt till undergång, väcker väl mera tanken på vems ärende som detta utspel egentligen är ägnat att göra nytta för, annat än Europas befolkningar?

Som bekant är det ju enligt den forne statsministern, på det viset att endast den som är utan skuld är fri