I mina tidigare artiklar jag har diskuterat några av de viktigaste utländska utmaningar som Ryssland nu står inför. Detta ämne förtjänar en mer detaljerad diskussion och inte bara för att utrikespolitik är en integrerad del av någon regering strategi. Externa utmaningar och den föränderliga världen omkring oss tvingar oss att fatta beslut som har konsekvenser för vår ekonomi, vår kultur och vår budget och investeringsplanering.
Ryssland är en del av den större världen oavsett om vi talar om ekonomi, spridning av information eller utveckling av kulturen. Vi vill inte och kan inte isolera oss. Vi hoppas att vår öppenhet kommer att leda till ekonomisk och kulturell utveckling i Ryssland och samtidigt öka nivåerna av ömsesidigt förtroende, en resurs som är i allt en bristvara idag.
Men vi för avsikt att vara konsekventa i att fortsätta från våra egna intressen och mål snarare än beslut som dikteras av någon annan. Ryssland respekteras och intressen beaktas bara när landet är starkt och står stadigt på egna ben. Ryssland har i allmänhet haft förmånen att bedriva en självständig utrikespolitik och det är vad det kommer att fortsätta att göra. Dessutom är jag övertygad om att global säkerhet bara kan uppnås genom samarbete med Ryssland snarare än försök att skjuta det i bakgrunden, försvaga dess geopolitiska position eller kompromissa om dess försvar.
Våra utrikespolitiska mål är av strategisk karaktär och baseras inte på opportunistiska överväganden. De återspeglar Rysslands unika roll på den världspolitiska kartan samt dess roll i historien och i utvecklingen av civilisationen.
Jag tvivlar inte på att vi kommer att fortsätta på vår konstruktiva väg att öka den globala säkerheten, avstå från konfrontation och räknar med utmaningar som spridningen av kärnvapen, regionala konflikter och kriser, terrorism och narkotikahandel. Vi kommer att göra allt vi kan för att se att Ryssland har de senaste landvinningarna inom den vetenskapliga och tekniska utvecklingen och att hjälpa våra företagare att ta sin rättmätiga plats på världsmarknaden.
Vi strävar efter att säkerställa att en ny världsordning, en som uppfyller dagens geopolitiska verklighet, och en som utvecklar sig smidigt och utan onödiga störningar.
Vem undergräver förtroendet
Liksom tidigare anser jag att de stora principer som krävs för varje möjlig civilisation inkluderar omistliga rätt till trygghet för alla stater, den ovillkorliga frånvaron för den överdrivna användningen av våld och en ovillkorlig respekt för de grundläggande principerna i internationell rätt. Försummande av någon av dessa principer kan bara leda till en destabilisering av internationella relationer.
Det är genom denna prisma som vi uppfattar vissa aspekter av USA och NATO beteended som strider mot logiken i moderna utvecklingen, dessa litar istället på stereotyper av ett block-baserad mentalitet. Alla förstår vad jag tänker på – en utvidgning av Nato som inkluderar utvecklingen av nya militära infrastrukturer med oss utarbetade-planer på att införa ett missilförsvar i Europa. Jag skulle inte ta upp denna fråga om dessa planer inte genomfördes i närheten till ryska gränsen, om de inte undergräver vår säkerhet och global stabilitet i allmänhet.
Våra argument är väl kända, och jag kommer inte stava om dem igen. Tyvärr vill våra västerländska partners inte svara och har bara borstat vår oro åt sidan.
Vi är oroliga för att även om konturerna av våra ”nya” relationer med Nato ännu inte är slutliga så har alliansen redan tillhandahållit oss med ”grundläggande fakta” som är ett kontraproduktivt sätt att bygga upp ett ömsesidigt förtroende. Samtidigt kommer denna strategi att slå tillbaka med hänsyn till övergripande mål, vilket gör det svårare att samarbeta med en positiv dagordning och det kommer att hindra något konstruktivt utvecklande av internationella förbindelser.
Den senaste tidens väpnade konflikter startades under förevändning av humanitära syften och undergräver den tidigare hedrade principen om statens suveränitet och skapar ett moraliskt och rättsligt tomrum i praktiken av internationella relationer.
Det sägs ofta att de mänskliga rättigheterna åsidosätts av statens suveränitet. Detta är utan tvivel sant – brott mot mänskligheten måste bestraffas av Internationella domstolen. Men när statens suveränitet är alltför lätt kränks i namn av denna bestämmelse, när de mänskliga rättigheterna skyddas från utlandet och på selektiv basis, och när samma rätt till en befolkning kränks i processen för ett sådant ”skydd”, inklusive den mest grundläggande och helig rättighet – rätten till ett liv – kan dessa åtgärder inte anses vara ett nobelt uppdrag utan snarare enbart direkt demagogi.
Detta är viktigt för Förenta nationerna och dess säkerhetsråd för att effektivt motverka diktat i vissa länder och deras godtyckliga handlingar på världens arena. Ingen har rätt att tillskansa sig privilegier och befogenheter genom FN, i synnerhet användningen av våld med avseende på suveräna nationer. Detta gäller NATO, en organisation som har förutsatt en attityd som är oförenlig med en ”defensiv allians.” Dessa punkter är mycket allvarliga. Vi minns hur stater som har fallit offer för ”humanitär” verksamhet och export av ”missil-och-bomb demokrati” vädjade om respekt för rättsliga normer och gemensamma mänskliga anständighet. Men deras rop var förgäves – deras överklaganden passerade ohörda.
Det verkar som Natomedlemmar, i synnerhet USA, har utvecklat en säregen tolkning av säkerhet som skiljer sig från vår. Amerikanerna har blivit besatta av tanken att bli helt osårbar. Detta utopiskt koncept är omöjlig både tekniskt och geopolitiskt, men det är roten till problemet.
Per definition skulle absolut osårbarhet för ett land i teorin kräver absolut utsatthet för alla andra. Detta är något som inte kan godtas. Många länder föredrar att inte vara rak om detta av olika skäl, men det är en annan sak. Ryssland kommer alltid att kalla saker som den ser dem och göra det öppet. Jag skulle vilja betona igen att bryta mot principen om enhet och oförytterlig rätt till säkerhet – trots flera deklarationer åtaganden om att det – utgör ett allvarligt hot. Så småningom dessa hot blir verklighet för de stater som initierar sådana kränkningar, av många skäl.
Den arabiska Spring: lärdomar och slutsatser
För ett år sedan bevittnade världen en ny företeelse – nästan samtidiga demonstrationer mot auktoritära regimer i många arabiska länder. Den arabiska våren ursprungligen med hopp om positiv förändring. Människor i Ryssland sympatiserade med dem som sökte demokratiska reformer.
Dock blev det snart klart att händelser i många länder inte följde ett civiliserat scenario. Istället för att hävda demokratin och skydda rättigheterna för minoriteten, försöker man avsätta en fiende och att arrangera en kupp, som bara resulterade i ersättning av en dominerande kraft med en annan ännu mer aggressiv dominerande kraft.
Utländsk inblandning till stöd för den ena sidan av en inhemsk konflikt och användning av makt i det störningsfria gav utvecklingen en negativ aura. Ett antal länder gjorde sig av med den libyska regimen med hjälp av flygstridskrafter under namn av humanitärt stöd. Den motbjudande slakten av Muammar Gaddafi – inte bara medeltida, utan barbarisk – var en manifestation av dessa åtgärder.
Ingen bör tillåtas att använda det libyska scenariot i Syrien. Det internationella samfundet måste arbeta för att uppnå en inre syriska försoning. Det är viktigt att uppnå ett tidigt slut på våldet oavsett vad som utgör källan, och inleda en nationell dialog – utan förhandsvillkor eller utländsk inblandning och med vederbörlig respekt för landets suveränitet.
Detta skulle skapa förutsättningar för att införa åtgärder för demokratisering som aviserats av den syriska ledningen. Det viktigaste målet är att förhindra ett totalt inbördeskrig. Rysk diplomati har arbetat och kommer att fortsätta att arbeta mot detta mål.
Sorgligare, men klokare, motsätter vi oss FN: s säkerhetsråds resolutioner som kan tolkas som en signal till väpnad inblandning i Syriens inhemska utveckling. Med ledning av denna konsekventa strategi i början av februari förhindrade Ryssland och Kina antagandet av en tvetydig resolution som skulle ha uppmuntrat den ena sidan av denna inhemska konflikt att ta till våld.
I detta sammanhang och med tanke på extremt negativ, nästan hysteriska reaktion på det rysk-kinesiska vetot skulle jag vilja varna våra västerländska kolleger för frestelsen att tillgripa denna enkla, som tidigare använts taktik: om FN: s säkerhetsråd godkänner en viss åtgärd, böter, om inte, kommer vi att skapa en koalition av de berörda staterna och slå till ändå.
Logiken i ett sådant beteende är kontraproduktivt och mycket farligt. Inget gott kan komma av det. I vilket fall som helst kommer det inte hjälpa att nå en uppgörelse i ett land som går igenom en inhemsk konflikt. Ännu värre, underminerar den ytterligare hela systemet med internationell säkerhet samt myndigheten och den centrala rollen för FN.
Låt mig påminna om att vetorätten inte är någon nyck utan en omistlig del av världens avtal som är registrerad i FN-stadgan – för övrigt grundad på USA envishet. Innebörden av denna rätt är att beslut som höjer invändningens värde om en permanent medlem av FN:s säkerhetsråd inte kan vara välgrundad eller effektiv i åtgärden.
Jag hoppas verkligen att USA och andra länder kommer att överväga denna sorgliga erfarenhet och inte kommer att fortsätta användningen av makt i Syrien utan FN: s säkerhetsråds sanktioner. I allmänhet kan jag inte förstå vad som orsakar det här kliandet för militär intervention. Varför inte genom tålamod utveckla en väl avvägd, balanserad och samarbetsinriktad strategi, desto mer så eftersom denna strategi redan tar form i form av ovannämnda syriska upplösning? Den saknade bara krav på att den väpnade oppositionen göra detsamma som regeringen, i synnerhet, dra militära enheter och avdelningar från städer. Vägran att göra detta är cyniskt. Om vi vill skydda civilbefolkningen – och detta är det huvudsakliga målet för Ryssland – måste vi göra alla deltagare i väpnad konfrontation resonabla.
Det verkar som om de arabiska vårens länder, liksom Irak, gör att ryska företag förlorar sina decennier långa positioner på lokala kommersiella marknader och berövas stora kommersiella kontrakt. De nischer vilket lediga fylls av de ekonomiska operatörer i de stater som hade ett finger med i förändringen av den styrande regimen.
Man kan rimligen dra slutsatsen att tragiska händelser har uppmuntrats till en viss del av någons intresse för en ny uppdelning av den kommersiella marknaden snarare än en fråga för mänskliga rättigheter. Hur som helst, kan vi inte luta oss tillbaka titta på allt detta med olympiska lugn. Vi avser att arbeta med de nya regeringarna i de arabiska länderna för att snabbt återställa våra ekonomiska positioner.
Generellt är den nuvarande utvecklingen i arabvärlden på många sätt, lärorik. Den visar att en strävan att införa demokrati med hjälp av vad makt kan producera – och ofta ger detta Produktrelaterade motsägelsefulla resultat. De kan producera krafter som reser från botten, inklusive religiösa extremister, som kommer att sträva efter att ändra själva riktningen av ett lands utveckling och sekulära karaktären av en regering.
Ryssland har alltid haft goda relationer med de moderata företrädarna för islam, vars världsåskådning var nära traditionerna hos muslimer i Ryssland. Vi är beredda att utveckla dessa kontakter vidare under de nuvarande förhållandena. Vi är intresserade av att intensifiera vår politiska, handel och ekonomiska band med alla arabiska länder, inklusive de som, låt mig upprepa, har gått igenom denna inhemska omvälvning.
Dessutom ser jag verkliga möjligheter som gör det möjligt Ryssland att fullt ut behålla sin ledande position i Mellanöstern, där vi har alltid haft många vänner.
När det gäller den arabisk-israeliska konflikten, i dag har inga ”magiska recept” som kommer att ge en slutlig uppgörelse uppfunnits. Det skulle vara oacceptabelt att ge upp denna fråga. Med tanke på våra nära band med israeliska och palestinska ledare, så kommer rysk diplomati fortsätta att arbeta för ett återupptagande av fredsprocessen både på bilateral basis och inom formatet på kvartetten i Mellanöstern och att samordna sina åtgärder med Arabförbundet.
Den arabiska våren har grafiskt visat att världen allmänna opinion formas av de mest aktiva inom användningen av avancerad informations – och kommunikationsteknik. Det är möjligt att säga att Internet med sociala nätverk, mobiltelefoner etc. förvandlats till ett effektivt verktyg för att främja den inhemska och internationella politiken i nivå med TV.
Denna nya variabel har kommit in i bilden och ger oss en tankeställare – hur att fortsätta utveckla dessa unika friheter, kommunikation via Internet och samtidigt minska risken för att det som används av terrorister och andra kriminella element.
Begreppet ”mjuk makt” används allt oftare. Detta innebär en matris av verktyg och metoder för att nå utrikespolitiska mål utan användning av vapen, men genom att utöva information och andra metoder för inflytande. Tyvärr är dessa metoder som används alltför ofta till för att utveckla och provocera extremistiska, separatistiska och nationalistiska attityder, att manipulera allmänheten och genomföra direkt inblandning i inrikespolitiken i suveräna länder.
Det måste finnas en tydlig uppdelning mellan yttrandefrihet och normal politisk aktivitet, å ena sidan, och olagliga instrument ”mjuk makt”, på den andra. Det civiliserade arbete som icke-statliga humanitära och välgörenhet organisationer bedriver förtjänar allt stöd. Detta gäller även dem som aktivt kritiserar de nuvarande myndigheterna. Men verksamheten i ”pseudo -frivilligorganisationer” och andra organ som försöker destabilisera andra länder med stöd utifrån är oacceptabla.
Jag hänvisar till de fall där verksamheten hos de icke-statliga organisationerna inte är baserade på de intressen (och resurser) hos lokala grupper i samhället, men finansieras och stöds av externa krafter. Det finns många agenter med inflytande från stora länder, internationella block eller företag. När de agerar i det öppna – detta är helt enkelt en form av civiliserad lobbying. Ryssland använder också sådana institutioner – den federala byrån för CIS frågor, landsmän som bor utomlands, internationell humanitärt samarbete, Russkiy Mir Foundation och våra ledande universitet som rekryterar begåvade studenter från utlandet.
Men Ryssland använder inte eller finansierar inte nationella organisationer som är etablerade i andra länder eller några utländska politiska organisationer i strävan efter sina egna intressen. Kina, Indien och Brasilien gör inte detta heller. Vi tror att inflytande på inrikespolitiken och offentlig attityd i andra länder måste utövas i det fria, på detta sätt kommer de som vill ha inflytande gör det ansvarsfullt.
Nya utmaningar och hot
Idag är Iran i fokus för internationell uppmärksamhet. Naturligtvis är Ryssland oroligt för det växande hotet från en militär attack mot Iran. Om detta händer, kommer konsekvenserna att bli katastrofala. Det är omöjligt att föreställa sig den verkliga omfattningen av denna vändning.
Jag är övertygad om att denna fråga måste avgöras uteslutande med fredliga medel. Vi föreslår att erkänna Irans rätt att utveckla ett civilt kärnenergiprogram, inklusive rätten att anrika uran. Men detta måste ske i utbyte mot att sätta alla iranska kärntekniska verksamhet enligt tillförlitliga och omfattande IAEA-kontroll. Om detta sker måste de sanktioner mot Iran, inbegripet ensidiga sådana, återkallas. Västvärlden har visat för mycket vilja att ”straffa” vissa länder. Vid varje liten utveckling landet når sanktioner om inte vapenmakt. Låt mig påminna er om att vi inte är i 19 : e talet eller ens 20 : e talet nu.
Utvecklingen runt den koreanska kärnkraftsfrågan är inte mindre allvarliga. Bryter mot icke-spridning, hävdar Pyongyang öppet sin rätt att utveckla ”den militära atombomben” och har redan genomfört två kärnvapenprov. Vi kan inte acceptera Nordkoreas status. Vi har konsekvent förespråkat avskaffande av kärnvapen på den koreanska halvön – enbart genom politiska och diplomatiska medel – och det tidiga återupptagande av sexpartssamtalen.
Det är dock uppenbart att inte alla våra partner delar detta synsätt. Jag är övertygad om att det idag är viktigt att vara särskilt försiktig. Det skulle vara olämpligt att försöka testa styrkan i den nya Nordkoreas ledare och provocera utslag av motåtgärder.
Låt mig påminna om att Nordkorea och Ryssland delar en gemensam gräns och vi kan inte välja våra grannar. Vi kommer att fortsätta föra en aktiv dialog med ledarna i Nordkorea och utveckla goda grannförbindelser med den, samtidigt tid på att försöka uppmuntra Pyongyang för att lösa den nukleära frågan. Självklart skulle det vara lättare att göra detta om ömsesidigt förtroende byggs upp och mellan de båda koreanska staterna och dialogen återupptas på halvön.
All denna glöd runt kärnvapenprogram i Iran och Nordkorea får en att undra hur riskerna för kärnvapenspridning uppstår och vem som förvärrar dem. Det verkar som de mer frekventa fallen av råolja och även beväpnade utanför inblandning i inre angelägenheter länder kan förmå auktoritära (och andra) regimer att inneha kärnvapen. Om jag har A-bomb i min ficka, kommer ingen röra mig eftersom det är mer problem än det är värt. Och de som inte har bomben kanske måste sitta och vänta på ”humanitär intervention”.
Vare sig vi vill det eller inte, antyder utländsk inblandning denna tankegång. Det är därför det antal tröskel länder som bara är ett steg bort från ”militära atombomb” teknik, växer snarare än minskar. Under dessa förhållanden är zoner fria från massförstörelsevapen etablerade i olika delar av världen och blir allt viktigare. Ryssland har inlett en diskussion om parametrar för en kärnvapenfri zon i Mellanöstern.
Det är viktigt att göra allt vi kan för att förhindra att något land frestas att få kärnvapen. Icke-spridningens förkämpar måste även ändra sitt beteende, särskilt de som används för att bestraffa andra länder med våld, utan att låta diplomaterna gör sitt jobb. Detta var fallet i Irak – dess problem har bara blivit värre efter en nästan tio år lång ockupation.
Om incitamenten för att bli en kärnvapenmakt slutligen utrotas, så kommer det att vara möjligt att göra internationella icke-spridningsavtal universella och fast baserade på befintliga fördrag. Denna ordning skulle ge alla berörda länder att till fullo dra nytta av den ”fredliga atomkraften” under IAEA-kontroll.
Ryssland skulle kunna vinna mycket från det här eftersom vi aktivt är verksamma på internationella marknader, bygger nya kärnkraftverk som bygger på säker, modern teknik och deltar i bildandet av multilaterala nukleära anriknings centra och nukleära bränslebanker.
Den troliga framtiden för Afghanistan är oroväckande. Vi har stött den militära operationen för att ge internationellt bistånd till det landet. Emellertid har den Nato-ledda internationella militära kontingenten inte träffat sina mål. Hoten om terrorism och narkotikahandel har inte minskat. Efter att ha meddelat sitt tillbakadragande från Afghanistan 2014, har USA byggt, både där och i angränsande länder, militärbaser utan tydliga uppdrag, mål och drifttider. Förståeligt, passar det inte oss.
Ryssland har uppenbara intressen i Afghanistan och dessa intressen är förståeliga. Afghanistan är vår nära granne och vi har en andel i en stabil och fredlig utveckling. Viktigast av allt, vi vill sluta att vara den huvudsakliga källan till hot som kräver botemedel. Olaglig handel med narkotika har blivit ett av de mest akuta hoten. Det undergräver den genetiska banken av hela nationer, samtidigt som det skapar grogrund för korruption och brottslighet och leder till en destabilisering av Afghanistan. Långt ifrån sjunkande, produktion av afghanska mediciner ökade med nästan 40% förra året. Ryssland utsätts för ond heroin-relaterad aggression som gör enorma skador på hälsan hos vårt folk.
Dimensionerna på det afghanska droghotet gör det klart att det endast kan övervinnas genom en global ansträngning med tillit till Förenta Nationerna och regionala organisationer – Kollektiv säkerhet Treaty Organization, Shanghai Cooperation Organization och OSS. Vi är villiga att överväga ett mycket större deltagande i biståndsarbetet för det afghanska folket, men bara på villkor att den internationella kontingenten i Afghanistan handlar med större iver och i vårt intresse att det kommer att fortsätta den fysiska förstörelsen av narkotika grödor och underjordiska laboratorier.
Stärkt narkotikabekämpning i Afghanistan måste åtföljas av en tillförlitlig blockering av sträckor för opiat transporter till externa marknader, finansiella flöden och leverans av kemiska ämnen som används i heroin produktion. Målet är att bygga ett omfattande system av anti-drog säkerhet i regionen. Ryssland kommer att bidra till ett effektivt samarbete i det internationella samfundet för att vrida tidvattnet i kriget mot den globala drogens hot.
Det är svårt att förutse utvecklingen i Afghanistan. Historiska erfarenheter visar att utländsk militär närvaro inte har skapat lugn. Endast afghanerna kan lösa sina egna problem. Jag ser Rysslands roll så här – för att hjälpa det afghanska folket, med aktivt deltagande av andra grannländer, för att utveckla en hållbar ekonomi och stärka förmågan hos de nationella väpnade styrkorna för att motverka hoten från terrorism och narkotikarelaterad brottslighet. Vi har inga invändningar mot den nationella försoningsprocessen som sällskap av deltagarna i den väpnade oppositionen, inklusive talibanerna, under förutsättning att de avstår från våld, erkänner landets konstitution och kapa banden med al-Qaida och andra terroristgrupper. I princip tror jag att det är möjligt att bygga ett fredligt, stabilt, oberoende och neutral afghanskt statsskick.
Den instabilitet som har pågått i flera år och årtionden skapar en grogrund för internationell terrorism som är allmänt erkänd som en av de farligaste utmaningarna för världssamfundet. Jag skulle vilja påpeka att de kriser zoner som framkallar ett terroristhot ligger nära den ryska gränsen och är mycket närmare oss än de europeiska och amerikanska parterna. FN har antagit globala strategin mot terrorism, men det verkar som om kampen mot detta onda sker inte under en gemensam universell plan och inte konsekvent, men i en serie av svar på de mest brådskande och barbariska yttringarna av terror – när allmänhetens upprördhet över oförskämda handlingar av terrorister växer i proportion.
Den civiliserade världen måste inte vänta på tragedier som terrorattackerna i New York i september 2001 eller någon annan Beslan katastrof och först därefter agera gemensamt och beslutsamt efter chocken av sådana ärenden.
Jag är långt ifrån att förneka de resultat som uppnåtts i kriget mot internationell terrorism. Det har gjorts framsteg. Under de senaste åren säkerhetstjänster och brottsbekämpande organ i många länder har betydligt uppgraderat sitt samarbete. Men det finns fortfarande uppenbara potential för ytterligare anti-terrorism samarbete.
Således dubbelmoralen finns fortfarande kvar och terrorister uppfattas olika i olika länder – en del är ”bad guys” och andra är ”inte så illa.” Vissa krafter är inte främmande för att använda senare i politisk manipulation, till exempel för att skaka om misshagliga styrande regimer.
Alla tillgängliga offentliga institutioner – media, religiösa föreningar, organisationer, utbildningsväsendet, vetenskap och näringsliv – ska användas för att förebygga terrorism över hela världen. Vi behöver en dialog mellan religioner, och på ett bredare plan, mellan civilisationer. Ryssland har många religioner, men vi har aldrig haft religiösa krig. Vi skulle kunna bidra till en internationell diskussion om denna fråga.
Den växande roll Asien-Stillahavsområdet
En av vårt lands grannländer är Kina en stor knutpunkt för den globala ekonomin. Det har blivit modernt att tycka om det landets framtida roll i den globala ekonomin och internationella frågor. Förra året flyttade Kina upp till andra plats i världen när det gäller BNP och det är redo att överträffa USA, enligt internationell – inklusive Amerikanska – experter. Den totala makten för Folkrepubliken Kina växer, och det inkluderar möjligheten att projicera makt i olika regioner.
Hur ska vi förhålla oss inför den snabbt växande Kinesiska maktfaktorn?
Först och främst är jag övertygad om att Kinas ekonomiska tillväxt är på intet sätt ett hot, utan en utmaning som bär enorm potential för samarbete mellan företag – en chans att fånga den kinesiska vinden i seglen i vår ekonomi. Vi bör sträva efter att mer aktivt bilda nya band för samarbete, som kombinerar de tekniska och produktiva kapacitet i våra två länder och knacka Kinas potential – klokt, naturligtvis – för att utveckla ekonomin i Sibirien och ryska Fjärran Östern.
För det andra ger Kinas agerande på världsscenen inga skäl att tala om sina ambitioner med dominans. Den kinesiska röst i världen blir verkligen allt mer självsäker, och vi välkomnar det, eftersom Peking delar vår vision om en framväxande rättvis världsordning. Vi kommer att fortsätta att stödja varandra på den internationella arenan, arbeta tillsammans för att lösa akuta regionala och globala problem, och att främja samarbete inom FN: s säkerhetsråd, BRICS, SCO, G20 och andra multilaterala forum.
Och för det tredje har vi färdigbehandlat alla de viktigaste politiska frågorna i våra förbindelser med Kina, däribland den kritiska gräns frågan. Våra nationer har skapat en solid mekanism bilaterala förbindelser, förstärkt av juridiskt bindande dokument. Det finns ett aldrig tidigare skådad hög nivå av förtroende mellan ledarna för våra två länder. Detta gör att vi och den kinesiska att agera i en anda av verkligt partnerskap, rötter i pragmatism och respekt för varandras intressen. Modellen för rysk-kinesiska relationerna har vi skapat goda framtidsutsikter.
Naturligtvis tyder detta inte på att vår relation med Kina är problemfri. Det finns några källor till friktion. Våra kommersiella intressen i tredje part sammanfaller ingalunda alltid, och vi är inte helt nöjd med den framväxande handelns struktur och den låga nivån på ömsesidiga investeringar. Vi kommer också att noga övervaka invandringen från Folkrepubliken Kina.
Men min viktigaste förutsättning är att Ryssland behöver ett välmående och stabilt Kina, och jag är övertygad om att Kina behöver ett starkt och framgångsrikt Ryssland.
En annan snabbt växande asiatisk jätte är Indien. Ryssland har traditionellt haft vänskapliga relationer med Indien, eftersom ledarna för våra två länder har klassificerats som ett privilegierat strategiskt partnerskap. Inte bara våra länder utan hela den multipolär som växer fram i världen har att vinna på detta partnerskap.
Vi ser framför våra ögon inte bara tillväxten i Kina och Indien, utan även den växande vikten av hela Asien-Stillahavsområdet. Detta har öppnat nya horisonter för fruktbart arbete inom ramen för det ryska ordförandeskapet i APEC. I september i år kommer vi att stå som värd för ett möte med dess ledare i Vladivostok. Vi förbereder aktivt oss för det, skapar modern infrastruktur som kommer att främja den fortsatta utvecklingen av Sibirien och ryska Fjärran Östern och möjliggöra vårt land att bli mer engagerade i de dynamiska integrationsprocesserna i den ”nya Asien.”
Vi kommer att fortsätta att prioritera samarbetet med våra BRICS partner. Det unika struktur, som bildades 2006, är ett slående symbol för övergången från en unipolär värld till en mer rättvis världsordning. BRICS sammanför fem länder med en befolkning på nästan tre miljarder människor, de största tillväxtekonomierna, kolossal arbetskraft och naturresurser och stora inhemska marknader. Med tillägg av Sydafrika, fick BRICS en verkligt global format och nu står för mer än 25 % av världens BNP.
Vi är fortfarande under tillvänjning vid att arbeta tillsammans i detta format. I synnerhet måste vi samordna bättre på utrikespolitiska frågor och arbeta tillsammans närmare på FN. Men när BRICS verkligen är igång, kommer dess inverkan på världsekonomin och politiken vara betydande.
Under senare år har samarbetet med länderna i Asien, Latinamerika och Afrika blivit en växande fokus för ryska diplomati och näringsliv. I dessa regioner finns det fortfarande uppriktig goodwill gentemot Ryssland. En av de viktigaste uppgifterna för den kommande perioden, enligt min mening, är att odla handel och ekonomiskt samarbete samt gemensamma projekt inom områdena energi, infrastruktur, investeringar, vetenskap och teknik, bank och turism.
Den växande roll som Asien, Latinamerika och Afrika har i det framväxande demokratiska systemet för förvaltning av den globala ekonomin och den globala finans återspeglas i arbete G20. Jag tror att denna organisation snart kommer att bli ett strategiskt viktigt verktyg inte bara för att svara på kriser, men för långsiktiga reformer av världens finansiella och ekonomiska struktur. Ryssland kommer leda G20 år 2013, och vi måste använda detta tillfälle för att bättre samordna arbetet i G20 och andra multilaterala strukturer, framför allt G8 och, naturligtvis, FN.
Europa faktorn
Ryssland är en omistlig och organisk del av det större Europa och den europeiska civilisationen. Våra medborgare ser på sig själva som européer. Vi är ingalunda likgiltiga inför utvecklingen i enat Europa.
Det är därför Ryssland föreslår går mot skapandet av ett gemensamt ekonomiskt och mänskligt utrymme från Atlanten till Stilla havet – en gemenskap som avses av ryska experter som ”Unionen av Europa”, som kommer att stärka Rysslands potential och ställning i den ekonomiska pivot mot den ”nya Asien.”
Mot bakgrund av ökningen av Kina, Indien och andra nya ekonomier, finansiella och ekonomiska omvälvningar i Europa – tidigare en oas av stabilitet och ordning – är särskilt oroande. Den kris som har drabbat euroområdet kan inte annat än påverka Rysslands intressen, särskilt om man betänker att EU är vår stora utländska ekonomiska och handelspartner. Likaså är det klart att utsikterna för hela den globala ekonomiska strukturen starkt beroende av läget i Europa.
Ryssland deltar aktivt i det internationella arbetet för att stödja de sjuka europeiska ekonomierna, och arbetar konsekvent med sina partners att formulera kollektiva beslut inom ramen för IMF. Ryssland motsätter sig inte i princip direkt ekonomiskt stöd i vissa fall.
Samtidigt tror jag att externa finansiella injektioner kan endast delvis lösa problemet. En verklig lösning kräver energiska, hela systemiska åtgärder. EU: s ledare står inför uppgiften att åstadkomma storskaliga förändringar som i grunden kommer att förändra många finansiella och ekonomiska mekanismer för att garantera verklig budgetdisciplin. Vi har en andel i att säkerställa ett starkt EU, som tänkt av Tyskland och Frankrike. Det ligger i vårt intresse att realisera den enorma potential som Ryssland-EU-partnerskapet innebär.
Den nuvarande nivån på samarbetet mellan Ryssland och Europeiska unionen motsvarar inte dagens globala utmaningar, framför allt att göra vår gemensamma kontinent mer konkurrenskraftig. Jag föreslår igen att vi arbetar med att skapa ett harmoniskt samhälle ekonomier från Lissabon till Vladivostok, som kommer i framtiden utvecklas till ett frihandelsområde och ännu mer avancerade former av ekonomisk integration. Den resulterande gemensamma kontinentala marknaden skulle vara värt biljoner euro. Finns det någon tvekan om att detta skulle vara en underbar utveckling och att det skulle möta intressen både ryssar och européer?
Vi måste också överväga mer omfattande samarbete på energiområdet, till och med bildandet av en gemensam europeisk energipolitik komplex. Nord Streams gasledning under Östersjön och South Stream rörledning under Svarta havet är viktiga steg i den riktningen. Dessa projekt har stöd av många regeringar och innebär stora europeiska energibolagen. När rörledningarna börjar fungera med full kapacitet, kommer Europa att ha en pålitlig och flexibel gas-försörjningssystem som inte är beroende av politiska nycker någon nation. Detta kommer att stärka kontinentens energisäkerhet inte bara i form utan i sak. Detta är särskilt relevant med tanke på det beslut som vissa europeiska stater att minska eller avstå från kärnkraft.
Det tredje energipaketet, som stöds av Europeiska kommissionen och som syftar till att pressa ut integrerade ryska företag är uppriktigt sagt inte bidrar till starkare förbindelser mellan Ryssland och EU. Med tanke på den växande instabiliteten i energileverantörer som skulle kunna fungera som ett alternativ till Ryssland förvärrar paketet systemriskerna till den europeiska energisektorn och skrämmer bort potentiella investerare i nya infrastrukturprojekt. Många europeiska politiker har varit kritiska av paketet i sina samtal med mig. Vi bör kalla modet att ta bort detta hinder för ömsesidigt givande samarbete.
Jag tror att ett verkligt partnerskap mellan Ryssland och Europeiska unionen är omöjligt så länge det finns hinder som hämmar mänskliga och ekonomiska kontakter, först och främst visumkrav. Avskaffandet av viseringar skulle ge kraft till verklig integration mellan Ryssland och EU, och skulle bidra till att utöka kultur – och affärsmässiga band, särskilt mellan medelstora och små företag. Hotet mot européer från ryska ekonomiska migranter till stor del trott. Vårt folk har möjlighet att sätta sina förmågor och färdigheter att använda i sitt eget land, och dessa möjligheter blir allt fler.
I december 2011 har vi kommit överens med EU om ”gemensamma åtgärder” mot en viseringsfrihet. De kan och bör vidtas utan dröjsmål. Vi bör fortsätta att aktivt driva detta mål.
Rysk-amerikanska angelägenheter
Under senare år har en hel del har gjorts för att utveckla rysk-amerikanska relationerna. Ändå har vi inte lyckats att i grunden förändra matrisen för våra relationer, som fortsätter att vara ebb och flod. Instabiliteten av partnerskapet med USA beror delvis på envishet av vissa välkända stereotyper och fobier, särskilt uppfattning av Ryssland på Capitol Hill. Men det största problemet är att bilateral politisk dialog och samarbete inte vila på en solid ekonomisk grund. Den nuvarande nivån av bilateral handel ligger långt ifrån potentialen i våra ekonomier. Samma sak gäller för inbördes placeringar. Vi har ännu inte skapa ett skyddsnät som skulle skydda våra relationer mot upp – och nedgångar. Vi bör arbeta med detta.
Inte heller är ömsesidig förståelse stärkt genom regelbundna amerikanska försök att engagera sig i ”politisk ingenjörskonst”, inklusive i regioner som traditionellt viktiga för oss och under ryska val.
Som jag har sagt tidigare, planerar USA att skapa ett missilförsvar i Europa ger upphov till berättigade farhågor i Ryssland. Varför oroar systemet oss mer än andra? Eftersom det berör de strategiska kärnvapenavskräckningens krafter som bara Ryssland besitter i denna teater och stör den militära och politiska balans som varat under flera årtionden.
Den oupplösligt samband mellan missilförsvar och strategiska offensiva vapen avspeglas i New START fördrag som undertecknades 2010. I fördraget har trätt i kraft och fungerar ganska bra. Det är en stor utrikespolitisk framgång. Vi är redo att överväga olika alternativ för vår gemensamma dagordning med amerikanerna när det gäller vapenkontroll under den kommande perioden. I detta arbete måste vi försöka balansera våra intressen och avstå från alla försök att få ensidiga fördelar genom förhandlingar.
År 2007 under ett möte med president Bush i Kennebunkport föreslog jag en lösning på missilförsvaret problem som, om det antas, skulle ha förändrat sedvanliga karaktär rysk-amerikanska förbindelserna och öppnade upp en positiv väg framåt. Dessutom, om vi hade lyckats få ett genombrott på missilförsvar, skulle detta ha öppnat dammluckorna för att bygga ett kvalitativt ny modell för samarbete, liknande en allians, i många andra känsliga områden.
Det var inte aktuellt då. Kanske det skulle vara bra att titta tillbaka på utskrifter av samtalen i Kennebunkport. Under de senaste åren har den ryska ledningen lagt fram andra förslag för att lösa tvisten om missilförsvar. Dessa förslag står stilla.
Jag ovillig att avfärda möjligheten att nå en kompromiss om missilförsvaret. Man skulle inte vilja se införandet av det amerikanska systemet på en skala som skulle kräva genomförandet av våra uttalade motåtgärder.
Jag hade nyligen ett samtal med Henry Kissinger. Jag träffar honom regelbundet. Jag delar helt och fullt fulländade professionella teser om vikten av nära och förtroendefullt samspel mellan Moskva och Washington och att det är särskilt viktigt i tider av internationell turbulens.
I allmänhet är vi beredda att göra stora framsteg i våra relationer med USA, för att uppnå ett kvalitativt genombrott, men under förutsättning att amerikanerna styrs av principerna om lika och ömsesidigt respektfull partnerskap.
Ekonomisk diplomati
I december förra året, konstaterade Ryssland slutligen sin maraton anslutning till WTO, som varade i många år. Jag måste nämna att i den avslutande sträckan, gjorde Obama-administrationen och ledarna för några större europeiska länderna ett betydande bidrag till att uppnå de slutliga överenskommelsen.
För att vara ärlig, ibland under denna långa och mödosamma resan ville vi vända ryggen åt samtalen och slå i dörren. Men vi gav inte efter för känslor. Som ett resultat av en kompromiss nåddes därför något som är helt acceptabelt för vårt land: vi lyckades försvara ryska industri-och jordbruksproducenter i perspektivet av växande konkurrens utifrån. Våra ekonomiska aktörer har fått betydande ytterligare möjligheter att komma in världsmarknaderna och försvara sina rättigheter där på ett civiliserat sätt. Det är denna, snarare än symboliken i Rysslands anslutning till Världshandelsorganisationen ”klubb”, som jag ser som det viktigaste resultatet av denna process.
Ryssland kommer att följa WTO: s normer, eftersom det uppfyller alla sina internationella åtaganden. Likaså hoppas jag att våra partner kommer att spela enligt reglerna. Låt mig notera i förbigående att vi redan har integrerat WTO: s principer i den rättsliga ramen för de gemensamma ekonomiska områdena med Ryssland, Vitryssland och Kazakstan.
Ryssland måste fortfarande lära sig att systematiskt och konsekvent främja sina ekonomiska intressen i världen. Vi har ännu mycket att lära, så många västerländska partner har, hur man lobba för beslut som gynnar ryska verksamheten i utländska internationella forum. De utmaningar vi står inför på detta område, med tanke på vår prioritet för innovation-driven utveckling, är mycket allvarliga: att uppnå lika ställning för Ryssland i den moderna system av globala ekonomiska förbindelser, och för att minimera de risker som uppstår genom integrering i världsekonomin, inklusive Rysslands medlemskap i WTO och dess kommande anslutning till OECD.
Vi är i stort behov av bredare icke-diskriminerande tillgång till utländska marknader. Hittills har ryska ekonomiska aktörer varit med om att få råaffärer utomlands. Restriktiv handel och politiska åtgärder vidtas mot dem, och tekniska hinder resas som satte dem i ett underläge jämfört med sina konkurrenter.
Detsamma gäller för investeringar. Vi försöker att locka utländskt kapital till den ryska ekonomin. Vi öppnar upp de mest attraktiva delarna av vår ekonomi för utländska investerare, ge dem tillgång till de ”saftigaste läckerbitar,” i synnerhet, vårt bränsle och energi komplex. Men våra investerare är inte välkomna utomlands och är ofta tillspetsat borstade åt sidan.
Det finns många exempel. Ta historien om Tysklands Opel, som de ryska investerarna försökt och misslyckats med att få trots att affären har godkänts av den tyska regeringen och mottogs positivt av tyska fackföreningar. Eller ta de upprörande exemplen på ryska företag förvägras sina rättigheter som investerare efter investeringar i stora resurser av utländska tillgångar. Detta är en vanligt förekommande i Central-och Östeuropa.
Allt detta leder till de slutsatser som Ryssland måste stärka sitt politiska och diplomatiskt stöd för ryska entreprenörer i utländska marknader och att ge mer robust stöd till stora och landmärke affärsprojekt. Inte heller bör vi glömma att Ryssland kan använda samma motåtgärder mot dem som tillgriper oärliga metoder för konkurrens.
De statliga och företagsorganisationer bör bättre samordna sina insatser i den utländska ekonomiska området, mer aggressivt främja de intressen som ryska företag och hjälpa den att öppna upp nya marknader.
Jag skulle vilja uppmärksamma en annan viktig faktor som till stor del formar roll och plats i Ryssland i dagens och framtida politiska och ekonomiska inriktningar – den stora storleken på vårt land. Visst, vi inte längre upptar en sjättedel av jordens yta, men den ryska federationen är fortfarande världens största nation med ett oöverträffad överflöd av naturresurser. Jag tänker inte bara på olja och gas, men även våra skogar, jordbruksmark och rena resurser sötvatten.
Rysslands territorium är en källa till dess potential styrka. Tidigare tjänade vårt vidsträckta land främst som en buffert mot utländsk aggression. Nu ges en sund ekonomisk strategi, kan de bli en mycket viktig grund för att öka vår konkurrenskraft.
Jag skulle vilja nämna, i synnerhet den växande bristen på färskvatten i världen. Man kan förutse inom en snar framtid i början av geopolitiska konkurrens om vattenresurser och för förmågan att producera vatten-intensiva varor. När tiden är inne, kommer Ryssland att ha sin trumfkort redo. Vi förstår att vi måste använda våra naturrikedomar försiktigt och strategiskt.
Stöd för landsmän och den ryska kulturen inom internationellasammanhanget
Respekt för ett land har sina rötter bland annat i dess förmåga att skydda rättigheterna för sina medborgare utomlands. Vi får aldrig glömma de intressen som de miljontals ryska medborgare som bor och reser utomlands på semester eller i affärer.
Jag vill betona att UD och alla diplomatiska och konsulära myndigheter måste vara beredda att ge verkligt stöd till våra medborgare dygnet runt. Diplomater måste svara på konflikter mellan ryska medborgare och lokala myndigheter samt tillbud och olyckor i ett snabbt sätt – innan media meddelar nyheten till världen.
Vi är fast beslutna att se till att lettiska och estniska myndigheterna följa de många rekommendationer ansedda internationella organisationer på att observera allmänt accepterade rättigheterna för etniska minoriteter. Vi kan inte tolerera det skamliga status ”icke-medborgare.” Hur kan vi acceptera att på grund av sin status som icke-medborgare, en i sex lettiska invånare och en i tretton estniska invånare förnekas sina grundläggande politiska, val och socioekonomiska rättigheter och förmågan att fritt använda ryska?
Den nyligen genomförda folkomröstningen i Lettland om status för det ryska språket visade igen för att det internationella samfundet om hur akut problemet är.
Över 300.000 icke-medborgare var en gång hindras från att delta i en folkomröstning. Ännu mer upprörande är det faktum att den lettiska centrala valkommissionen vägrade att låta en delegation från den ryska offentliga kammaren att övervaka omröstningen.Samtidigt internationella organisationer som ansvarar för efterlevnaden av allmänt accepterade demokratiska normer tiga.
På det stora hela är vi missnöjda med hur frågan om mänskliga rättigheter hanteras globalt. Först, USA och andra västerländska stater dominerar och politisera de mänskliga rättigheterna dagordningen, använder den som ett sätt att utöva påtryckningar. Samtidigt är de mycket känsliga och även intoleranta mot kritik. För det andra är föremål för övervakning av mänskliga rättigheter valt oberoende av objektiva kriterier, men efter beslut av de stater som har ”privatiserats” den agendan för mänskliga rättigheter.
Ryssland har varit föremål för partisk och aggressiva kritik som ibland överskrider alla gränser. När vi får konstruktiv kritik, välkomnar vi det och är redo att lära av det. Men när vi utsätts för, om och om igen, att generella kritik i en ihållande försök att påverka våra medborgare, deras attityder och våra inre angelägenheter, blir det tydligt att dessa attacker inte har sin grund i moraliska och demokratiska värderingar.
Ingen bör ha fullständig kontroll över området mänskliga rättigheter. Ryssland är en ung demokrati. Oftare än inte, är vi också ödmjuka och alltför villig att skona själv när det gäller våra mer erfarna partner. Ändå har vi ofta något att säga, och inget land har en perfekt rekord på mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Även de äldre demokratierna begår allvarliga brott, och vi bör inte titta åt andra hållet. Självklart bör detta arbete inte vara om handel i förolämpningar. Alla sidor står att vinna på en konstruktiv diskussion om mänskliga rättigheter.
I slutet av 2011 publicerade det ryska utrikesministeriet sin första rapport om efterlevnad av de mänskliga rättigheterna i andra länder. Jag tror att vi bör bli mer aktiva på detta område. Detta kommer att underlätta bredare och mer rättvist samarbete i arbetet med att lösa humanitära problem och främja de grundläggande demokratiska principer och mänskliga rättigheter.
Naturligtvis är detta bara en aspekt av våra ansträngningar att främja vår internationella och diplomatiska aktivitet och för att främja en korrekt bild av Ryssland utomlands. Visserligen har vi inte sett stor framgång här. När det gäller media inflytande, är vi ofta bättre än. Detta är en separat och komplex utmaning som vi måste konfrontera.
Ryssland har en stor kulturell arv, erkänns både i väst och öst. Men vi har ännu inte göra en seriös satsning på vår kultur och dess marknadsföring runt om i världen. Den kraftiga globala intresset för idéer och kultur, utlösts av en sammanslagning av samhällen och ekonomier i den globala nätverket för information, ger nya möjligheter för Ryssland, med sin beprövade förmåga att skapa kulturföremål.
Ryssland har en chans att inte bara behålla sin kultur, men att använda den som en stark kraft för framsteg på internationella marknader. Den ryska språket talas i nästan alla de forna Sovjetrepublikerna och i en stor del av Östeuropa. Detta handlar inte om imperium, utan snarare kulturella framsteg. Exportera utbildning och kultur kommer att bidra till att främja ryska varor, tjänster och idéer, vapen och imponerande politiska regimer inte.
Vi måste arbeta för att utöka Rysslands utbildnings-och kulturella närvaro i världen, särskilt i de länder där en betydande del av befolkningen talar eller förstår ryska.
Vi måste diskutera hur vi kan dra största möjliga nytta för Rysslands bild från värd stora internationella evenemang, inklusive APEC ledarnas möte i 2012, G20-mötet 2013 och G8-mötet i 2014, den Universiaden i Kazan 2013, vinter OS spel i 2014, den IIHF VM i 2016 och FIFA World Cup 2018.
