Sprickorna i Mordor vidgas

Beslutet av FN: s råd för mänskliga rättigheter att inrätta en undersökande kommitté för att utreda frågan om bosättningarna är inte problemet. Denna kommitté kommer, trots allt, inte upptäcka någonting som den amerikanska administrationen, de länder som utgör kvartetten, EU eller ”alla” Israels vänner inte redan har känt till i flera år. Inga hemlighetsfulla rum kommer plötsligt att bli avslöjade. De skador som orsakas av bosättningarna är uppenbart, dokumenterade och beskrivna i tusentals dokument som redan har gulnat.

Inte heller kommer FN att bli överraskade av resultaten. Detta beror på att problemet inte är de skador som orsakats av bosättningarna utan snarare det faktum att dessa skador har orsakats med tillstånd och uppmuntran av regeringarna i Israel. Öppet, demonstrativt och utan fruktan har Israel tagit kontroll över territorier, förhindrat förflyttning av civila, beslagtagit tillgångar som tillhör den palestinska staten och genomdrivit skilda rättsliga system för israeler och palestinier.

Inte heller behöver palestinierna denna undersökande kommitté. De, som ingen annan, lever ju mitt i de skador som orsakas av bosättningarna och de som ingen annan, förstår att det som undersökningskommittén kommer att presentera, det är inte en medicin för att bota den maligna sjukdomen.

Det som i själva verket medborgare i Israel behöver är en kommitté som kommer att sätta ihop dem med en förståelsemässigt formaterad fil som innehåller den serie orättvisor och brott som regeringen och bosättarna begår i deras namn. De behöver detta, men de är inte intresserade, de vill inte förstå för då skulle de riskera att få det sämre.

FN-kommittén är rädd för Israel, detta eftersom det kommer att ännu en gång visa sig att Israel inte är ensamt, som förbrytarnation mot FN. Sri Lanka, Iran, Kina, Syrien, Ryssland och Libyen gillar ju inte alltid FN: s råd för mänskliga rättigheter.

På lördagen meddelade Ryssland att man avvisar rådets beslut om Syrien, eftersom det är ”ensidigt” och eftersom det inte kan placera skulden på den syriska oppositionen för dödandet och kränkningarna av mänskliga rättigheterna. Detta är en formulering som är ganska lik den israeliska formulering som förklarar varför Israel inte kommer att samarbeta med kommittén. Faktiskt ”Inte ens svara på ett telefonsamtal från kommittén”, det är vad det Israeliska utrikesdepartementet har beordrat sina representanter.

Diplomatiskt hjältemod ståendes orubbliga, ansikte mot ansikte med fienden, tveksamt?

Tydligen vittnar dock den israeliska motviljan mer än något annat för det faktum att statslösa palestinier har lyckats skapa ett samverkande system av vapen mot Israel: ju mer de olika organen i FN antar Palestina som en stat, desto mer fjärmar Israel sig från FN organisationen . Det är ett nollsummespel.

Visserligen är FN en inte sällan svårhanterlig front och en som ibland är rent fientligt inställd till Israel. Dess huvudsakliga fel förblir att den kan agera endast om det är tillåtet att agera. Fn har svårt att lösa internationella konflikter, förebygga krig och reparera skador som orsakats av de deltagande länderna. FN fungerar främst som en arena för spel som spelas av länder med stora befogenheter och inte som ett forum för alla de stater som behöver dess skydd.

Men FN:s främsta styrka ligger i dess förmåga att skapa ett mycket dåligt rykte för alla som bryter mot spelreglerna, även om gärningsmannen är en stormakt. Då Ryssland införde ett veto mot den föreslagna resolutionen om Syrien, blev Ryssland en ond stat i ögonen på både väst och arabvärlden, då Förenta staterna införde ett veto mot ett förslag till resolution som fördömde bosättningarna, utsattes USA för enorm kritik – och inte bara från de arabiska länderna.

Det är kanske tveksamt om det ens finns något land som ser FN som en verkligt rättvis arena, men det är den enda arenan där det är det rimliga som råder och där ”mer eller mindre överens om kriterierna” gäller för länderna. Det är ett forum som ger någon form av betydelse till begreppet ”det internationella samfundet” som alla, även Israel, vill tillhöra.

Således, trots både Israels djupa förakt mot och de historiska grälen med FN och dess institutioner, så har även Jerusalem att förhålla sig till organisationen på allvar. Israel kräver av FN att det införs sanktioner mot Iran, Israel har förstått, för sent, vidden av sin vägran att samarbeta med FN organisationens undersökande kommittéer. En FN-utredning eller kommitté behöver inte samarbete med Israels regering. Det har lyckats ganska bra i Syrien, Iran, Kina och Sri Lanka utan minsta samarbete från dessa regeringar. Och det är hur dessa samarbetsovilliga regeringar ser ut. Och det är också hur Israel ser ut.

Israel vet detta men vill låtsas vara ovetande.

 

Divide et impera

Den starka kopplingen mellan Tel Aviv och Paris är givetvis äldre än staten staten, alltså stat två gånger för att markera grunden för, Israel. Poeten Natan Alterman och konstkritikern Haim Gamzu, poeten och översättaren Avraham Shlonsky och ”kananéerna”, alla andades de en air av det kolonialistiska Frankrike, detta i åratal före införandet av staten Yisrael. Och sedan 1950-talet, så har detta sammanhang fyllts av en annan dimension, som inte bara representeras av dramatikern Nissim Aloni, författaren Amos Kenan eller entertainern Yossi Banai. Förruttnelsen börjar ju dock alltid inifrån i en kropp antingen den är samhällelig eller inkarnerad.

Det nonsens som spyddes ut I Israel sedan förra veckans mord i Toulouse ljuder bland annat som en återvinning av samma metastasiska koloniala vänskap – från den tid då Guy Mollet, alltså Frankrikes socialdemokratiska premiärminister under 1950-talet, förtryckte algerierna, samtidigt som israeliska ledare som David Ben-Gurion, Moshe Dayan och Shimon Peres stod beredda i syfte att erövra Suezkanalen under religionens fördummande fanor som kuliss.

Reviyat Hamoadon sjöng visst glatt på den tiden, ”Länge leve Frankrike och Israel / Det finns inte längre någon skillnad mellan oss,” på en melodi från Freres Jacques / broder Jakob.  Vilket möjligen borde mana medlemmarna i det Judiska trosssamfundet till någon försiktighet om varför grunden hade inneburit någon skillnad, men vilja att tillhöra kan vara överväldigande.

Vapnen flödade, kriget i Algeriet skapade en känsla av ”båda är i samma båt” – Egyptens president Gamal Abdel Nasser var förkroppsligandet av ondska i detta, idag heter ondskan Ahmadinejad och då var algeriske Ahmed Ben Bella, ledare för självständighetskriget, förresten även hans tvilling bror i ondska.

Det kolonialistiska kriget fördes hur som helst under fanorna av det franska namnet för republikanism. Det blev dock ingen slutlig moralisk uppgörelse med de grymheter som de orsakade, inte ens åratal efter avslutningen på sin koloniala insats. Det räcker med att jämföra Hollywoods konfrontation med fasorna i Vietnam, nästan omedelbart efter kriget (Francis Ford Coppolas ”Apocalypse Now”, till exempel), och det utdragna franska åsidosättande av vad fransmännen gjorde med algerier, för att förstå varför så framträdande spår av illdådet senare uppstod. Jean-Marie Le Pen, en gång officer inom tortyrapparaten i Frankrike, en förintelseförnekare och förföljare av muslimer som kan sägas utgöra exponenten för detta. Grymheter som begås av ett samhälle och som inte därefter filtreras genom noggrann nationell självrannsakan är ovillkorligen avsedda att ge upphov till krigsförbrytare som ledare. Exemplen på detta från Centraleuropa är otaliga.

Den Franska koloniala andan var aldrig död, trots Charles de Gaulle och hans fientlighet mot USA, hans övergivande av Nato och hans starka motstånd mot kriget 1967. Sedan 1990-talet har denna koloniala anda oftast slagits inåt, men i Libyen fick den en stor möjlighet att ta kontroll över oljan och att gömma korruptionen under namnet av en mitten och högervriden republikanism, vilket besegrade vänstern och som med dess hjälp av detta nu bärs fram på en våg av hat mot allt som inte är ”upplyst” – med andra ord, franskt eller västerländskt.

Detta är hur Frankrike har blivit ledare för denna fula våg av anti-invandring och europeisk rasism som breder ut sig som ringar på vattnet kring det valutafinansiella haveriets epicentrum. Nej, det är inte bara Le Pens. Det är också president Nicolas Sarkozy. Mannen som en gång var inrikesminister och som 2005 dubbade den afrikanska antipoverty demonstranterna till avskum, som senare valdes till president med hjälp av hets mot desamma. Naturligtvis inte innan han förklarade med påtagligt patos i oktober 2007: ”Jag blev ”frälst” och nådde insikt på Yad Vashem.” (ett förintelse upplysningscentrum)

För år av denna kolonialistiska anda – som i Israel kallas och inte utan lite hyckleri för ”republikanism” – har tjänat den egentliga franska viljan att förfölja utlänningar, även om de är födda i Frankrike som dess egna medborgare. Under ”ganska” lång tid har judarna tjänat som ett fikonlöv för rasism, eftersom detta är bättre som en kulissmässig förintelse ritual för att vrida ”andra” till ett ”riktigt” moraliskt ställningstagande i kriget mot de verkliga andra: afrikanerna. I detta sammanfaller den kolonialistiska eviga elden med den israeliska propaganda maskinen, som drivs av ett hat mot muslimer. Men eftersom det bara finns människor och det bara finns beteenden, så är också förståelsen för detta inom den judisktrogna kontingenten sällsynt bristfällig.

Det är ju faktiskt synnerligen tveksamt om alla de franska människor, som gick ut för att på deras eget sätt sörja de döda, verkligen främst gillade rabbinens skägg och hans kläder och kippa eller om det kanske möjligen var så att de sympatiserade med de döda barnen i Toulouse. Men prästen närvaro gav ju utan tvivel den åsyftade religiösa identiteten till gärningen

Å andra sidan, hade de fyra bott i Israel, så skulle dessa förmodligen ha varit bra material för uppvigling i frågan om ”kvinnliga utanförskap”, eftersom de studerade i separata klasser. Den framlidne Toulouse rabbin, Jonathan Sandler, skulle också troligen numera ha trakasserats i frågan om samhällelig ”produktivitet” och IDF tjänstgöring/värnplikt.

De oskyldiga offren finns i den eviga vilan i en medievärld där en främlingsfientlig president tar namnet Vashem Yad förgäves som beskrivning av sin hederlighet och skördar politiska vinster med billig melodram, tillsammans med premiärminister Benjamin Nethanyau – som redan innan blodet tvättades från trottoaren, skyndade sig att toppa detta, bara så att alla skulle veta en passant: Den som fördömer dödandet av oskyldiga i Gaza identifierar sig med mördare av judar från Al-Qaida.

Ett satans förbund av handlare i mänskligt blod säger jag.

Saklig huvudsak

Detta är det mycket bra att veta och förstå orsakerna till, om man som individ själv inte förr eller senare vill bli alltför mycket offer för det själsliga mörker som kallas för depression, vilket nu är alternativet som står till buds i kollektiv form för samhället, om vi inte lyckas med att bryta det innevarande systemets natur och konstruerande syften

Men det är väldigt många nu som söker sin bekräftelse i de yttre attribut som de tror skall kompensera deras egen upplevda känslobrist när de, medvetet eller omedvetet, betraktar sig själva och därmed startar den dödsdömande jakten på lyckan. Tyvärr så är det ju också så att de som aldrig har haft tillfälle att känna sig älskade och som därför alltid har blivit för upptagna med att jaga den yttre bekräftelsen som kompensation för denna upplevda brist, på vad som inte sällan egentligen bara är ett manifesterande av den egna själsliga oförmågan, de människorna de är fruktansvärt många.

Precis som med Wizard of Oz, eller Sagan om Ringen så kommer naturligtvis den lille mannen bakom draperiet vid exponeringen att te sig obetydlig och upplösningen av systemet kommer att förefalla oundviklig. Men möjligen är upptäckten av att vi är fångna ännu återstående för dem som till äventyrs nu tror annat. För fångenskapen den är i oss själva och vårt eget sätt som vi betraktar oss själva på. Men jag själv har inga vidare ambitioner att medverka ytterligare till den själsliga urholkning, som i sådana fall står på tillvarons agenda i samhället, vid ett återupplivande av detta yttre system med sin själsliga armodsutveckling. Jag föredrar att alltjämt motverka det själsliga förfallet även om jag i någon mån även måste erkänna den rationella vetskapen om att detta egentligen bara förlänger det allmänna lidandet och att den själsliga bastionen för svunna tiders tänkande måste raseras för att inte bestå.

Jag kan ju erfarenhetsmässigt en också en inte obetydlig del om ångesten i det mörker som finns i den änden av den mänskliga själen och det själsliga armod som springer ur detta mörker. Jag tror utifrån denna erfarenhet likafullt att det måste gå att etablera en själsligt allmän rationellt betingad förståelsemässig brytpunkt, där den själsliga fattigdomen kan vändas ur ett rationellt perspektiv och att känslorna kan ställas till betraktelse ur detta rationella perspektiv och jakten på kompensation i from yttre bekräftelse kan, om inte direkt upphävas, i vart fall i någon mån börjar kunna dämpas.

Men visst, det kanske kan tyckas vara lite naivt av mig med avseende på att inget krig är vunnet förrän sista bastionen av motstånd har fallit, detta förhållande gäller naturligtvis även för själar och själsligt motstånd givetvis och det är därför lika givetvis så att den största fiende någon kan ha ur detta perspektiv, är och förblir alltid sig själv.

Fast ur perspektivet av den allmänt uppvisade viljan till självbetraktelse, så förefaller ju Sodom och Gomorra vara det närmast förestående så är det ju givetvis och då vidare att vi bara är ännu ett led av mänskligheten som lite infamt försöker sträva för att skapa förbättring om än med mycket blandad framgång.

Men all den stund som vi på detta sätt accepterar vår ofullkomlighet som norm och vi därför slutar att använda vårt själsliga intellekt och kapital för att utveckla oss, så har vi också i någon mån dömt våra efterkommande till tidigare undergång.

Men det känns ändå lite andefattigt att tro att inte själens rationalitet skall kunna dominera tillvaron ur ett positivt perspektiv med avseende på att känslor är beteende betingade till en inte obetydlig del.

Detta kan ju möjligen vara sant i ytterligare någon mån, för saken är den att tillvaron är en ständig och ovillkorlig kamp för att förbättra sig som människa om man inte vill gå under i det själsliga armodet. Det är ett oavvisligt krav på individen att alltid söka sin själsliga utveckling under insikten av att aldrig komma i mål och att alltid förbli ofullkomlig, i detta gäller inte målet utan annat än vägen. Gör individen fel i detta så återstår därför alltid bara vägen till att göra om och göra rätt eller att stå kvar och gå under. Där individen står. Människans lott är att sträva efter själslig utveckling eller att dö och leva olycklig. Och då räcker yttre betingelser till väldigt lite och bara under en allt kortare tid, om inte individen är mycket outvecklad ur ett själsligt utvecklingsperspektiv.

Ansiktet av en bok idag.

Alla måste få ha sin tro som individer, så är det ju. Men all den stund som trosmässighet görs till grupptillhörighet så korrumperas beskrivningen av verkligheten per definition, så religion i andra former än enskildhet det är och förblir samhälleligt vansinne och bakåtsträvande.

Samhället måste vara öppet och transparent med de samhällsbärande funktionerna hållna utanför möjlig korruption om inte samhället skall haverera.

De i anden fattiga borde därför kräva religionsersättning(ironi) från samhället nu när brinnande buskar, vattenpromenader och allehanda kosmiskt trolleri är på upphällningen utifrån informationssamhällets ankomst. Detta bör de göra i fredens tecken och till samhällets fromma, detta för att inte efter bästa förmåga behöva yra runt i villfarelser och begå allehanda meningslösa nidingsdåd som drabbar andra., för att bara inte tala om att löpa risken att bli en ytterligare repris på Van der Lubbe och Riksdagsbranden efter den senaste i Frankrike.

Att det föreligger en upplevd grund för en konflikt torde var nog ganska uppenbart för de flesta, att denna grund utgörs av någon form av indelning då ses som givet. Att indelningen uppges ha religiösa förtecken konkluderar ovillkorligen resonemanget om religionen som instrument för makt. Gissa om människor kan leva utan religion eller om religion kan finnas utan människor?

Så frågan blir ju egentligen hur mycket av exempelvis religion som vi tycker oss ha råd med till allmän betalning i form av krig och konflikter.

Man kan säga att öppen intelligens dödar makt och att sluten intelligens är maktens förutsättning. Man kan ju lite vågat nästan gissa att den Anglosaxiska terminologin för maktens underrättelsetjänst som begrepp, finns grundad i just detta. För det nästan roliga med makten är ju att den egentligen är tom inuti och att all den stund som makt och intelligens möts i öppen information så dör alltid makten.

Så alla dessa bluffar och bedrägerier som nu uppdagas och som motarbetas genom olika direktiv angående informationshantering, dessa kommer aldrig att lyckas mer för vi vet nu vad det är som vi måste göra för att döda den drake eller mara, som så länge har förtryckt oss.

Religioner och Ismer bygger på begränsningar och därmed okunskap och ovetande, information verkar för det omvända, så att behålla ismer och religioner i tider där alla människor snart har möjlig tillgång till all information och kunskap som någonsin har skapats, är väl ungefär lika smart som att försöka knuffa eller mota syndafloden med händerna.

Ismer och religioner skapas för att kategorisera, generalisera och dela in människor i grupper för att kunna kämpa emot varandra, men den största negativa effekten alltså det syfte som ismer och religioner fyller som maktinstrument, är att de verkar avhållande på människor från att ägna sig åt att utveckla sitt eget fria tänkande och utifrån detta utveckla sig själva och sina intellektuella förmågor.

Ismer och religioners idé och logi(k).

Vad gäller begreppet kultur är att kulturen utgör förutsättning för det fortsatta samhällsutvecklingsarbetet såväl på individ som på samhällelig nivå. Det är odlingen och utvecklingen av det sedan tidigare varande, det är i sin bästa form vår förädling som människor och samhällen.

Utan kulturer så kan man inte utveckla varken individer eller samhällen.

Det är nationella och samhälleliga kulturer som är vattnet som människorna simmar i, och det är dessa kulturers utveckling som är källan till en ökad potentiell produktivitet och kreativitet hos människorna i samhället. Det är en självpåfyllande eller självtömmande källa för människan fortlevnad, där valet är vårt eget och egennytta är det som hindrar oss ifrån att göra väljandet.

Det var och är idén om en mobilisering av exempelvis  enheten ”nationen” som kulturellt begrepp, för ett nationellt utvecklande syfte i denna mening, i meningen en kulturell rörelse, som är grunden för uppmuntran till kreativitet och har varit det så länge människan har funnits till. Detta är även givetvis ur det omvända perspektivet och till den rådande fria informationen, nationalismens ovillkorliga undergång.

Produktivitet bygger på den kreativa förmågan hos den enskilda mänskliga individen, den förmåga som gör att vetenskapliga upptäckter kan göras, och att befolkningen i stort kan tillägna sig de därmed tillkommande förbättringarna och innovationerna som utvecklar samhället och därmed kulturen.

Med andra ord: i den mån som en befolkning ges en möjlighet att få uppleva vetenskap och teknologi, och då en kultur som hänger ihop med detta, så får den befolkningen en möjlighet att vara kreativ och att utvecklas. Befolkningen får möjlighet att göra upptäckter, eller åtminstone tillgodogöra sig dem, på ett produktivt sätt.

Utan en sådan inriktning på vetenskap och klassisk, alltså längre historiskt tillbakablickande, kultur så hämmas befolkningens förmåga att utveckla sin egentliga produktiva eller kreativa potential till fullo.

Denna kreativitet hos befolkningen kan bara utvecklas om förbundna underordnade kulturer, används som verktyget för att mobilisera människor till att tänka kreativt på sig själva, på varandra, och på samhället i stort. Vilket till syvende och sist givetvis kokar ner till att samhället består av individer som var och en bygger sin tillvaro på en mer eller mindre utvecklad grad av självbetraktelse.

Hur uttrycker individen kreativitet?

Med hjälp av ett språk!

Med hjälp av ett språk, som inte sällan är nationellt, som är ett socialt uttryck, för att kommunicera idéer individerna emellan. Frågan är väl egentligen hur djupt ner i befolkningen den här kommunikationen av utvecklande idéer kan tränga. Men den liberala tron på den fria individens förmåga, gör gällande att vår politik alltid måste sträva mot att utveckla individerna i samhället. Så åtminstone i något sällsynt fall så är inte alla ismer fullkomligt ute och cyklar.

Om man har en befolkning som till 50 eller 60 procent är outbildad eller felutbildad, och hålls nere i okunnighet, kommer då en sådan befolkning att kunna ta fram samhällsutvecklande och bärkraftiga utvecklande idéer, och att alltså kunna vara kreativ?

Nej, inte under dessa omständigheter till sin fulla potens, och detta är ett obestridligt faktum.

Tiden rinner som sand när jag skriver i vatten, då som nu.

Denna tid som kallas den andra Svenska storhetstiden var den tid då detta nu havererande finansiella system, avlades i synd och föddes till skuld, tiden dominerades av en Ivar Kreuger som var en svensk entreprenör som organiserade och förmedlade kreditflöden oberoende av bankerna, och använde dessa kreditflöden för att bygga upp nationalstaternas försvarsmöjligheter mot Versaillessystemets överstatlighet, som kontrollerades av City of London och Goldman Sachs vars ägare var Rothschild som med sin Balfour declaration i bakfickan stod i begrepp att utöka bankmakten till statsmakt även i reala termer.

Mellankrigstidens Versaillessystem var nämligen ett system som aldrig var tänkt att fungera.

Tyskland var knäckt och hölls ensamt ansvarigt för att bära skulden för kriget. Tyskland skulle följaktligen betala alla kostnaderna för hela kriget, inklusive Storbritanniens och Frankrikes krigsskulder till USA.

Storbritannien och Frankrike var båda också i praktiken helt bankrutta, förutom då de eventuella blodspengar de eventuellt lyckades pressa ut ur Tyskland.

Krigsskulderna skulle omöjligen kunna komma att betalas, och detta stod klart redan innan ens bläcket hade hunnit torka på Versaillesfördraget.

Men dåvarande finansiella makthavare i Europa, alltså de valutafinansiella intressenterna bakom det före detta Brittiska ostindiska kompaniet som nu istället hade tagit formen av ett militärindustriellt företagskonglomerat vid namn IG Farben, hade redan bestämt sig för att genomföra en planerad fascistisk lösning för Europa. Precis som åtalen i Nürnberg anger i detta.

År 1922 så fördes Benito Mussolini till makten i Italien, med hjälp av den venetianske bankiren Volpi di Misurata, som alltså kom från den stad där 90 år senare en annan av systemets marionetter symboliskt avrättades, vilken senare (Misurata alltså inte Ghadaffi;-)) blev Mussolinis utrikesminister, detta skedde samtidigt som man började förbereda ett maktövertagande i Tyskland 19231109 som blev känt under namnet ”ölhallskuppen”, vilken av någon för mig okänd anledning firas årligen, för det är näppeligen misslyckandet som kan firas med avseende på vad som senare skulle komma. Men måhända är firandet ägnat att dölja att det gaktum att det är på samma datum exakt 15 år senare som ”alles war klar als kristall” och Adolf Hitler och Herman Göring beslutade att nu fick det vara nog med att bli utsatta för bedrägerier av de giriga gringottarna. Och att de minsann begrep vilka som låg bakom redan förra gången.

Ivar Kreugers plan under efterkrigstiden till WWI var att ge ett lån till Tyskland på 125 miljoner dollar, vilket skulle bli det största statslånet någonsin, och som offentliggjordes i oktober 1929. Tanken med detta lån var delvis att lösa krisen kring krigsskadeståndsskulderna, på ett sådant sätt att man kunde undvika ett nytt krig och framför allt  att kunna undvika krav på motköp(redan då alltså) i förhållande till finanslösningar innebärande stora nya investeringar i IG Farbens krigsmatrielproduktion, vilket givetvis var det fascistiska eftersträvade alternativet.

Problemet för bankirmaktens expansion till vårt nuvarande valutafinansiella system hette då alltså Ivar Kreuger, och detta innebar givetvis att Ivar Kreugers planer starkt motarbetades av de finansintressen som förespråkade Hitlerdiktaturen i Tyskland, främst då företrädda av den brittiske centralbankschefen Montague Norman Ring, Morganintressena och den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht. Alla med avgörande och stora intressen inom IG Farben den gamla vanliga konstellationen med andra ord.

När det gick upp för dessa att de höll på att förlora kontrollen över Tyskland, till Ivar Kreuger genom dennes fredslån, så skred de till verket. De bestämde då att all utlåning snarast skulle upphöra.

Detta skedde genom en massiv nedvärdering av den amerikanska aktiemarknaden, en nedvärdering som utlöstes av att amerikanska och europeiska finanskretsar drog bort mängder av likviditet från den amerikanska aktiemarknaden, detta samtidigt som räntan höjdes.

Resultatet av detta blev den stora börskraschen den 29 oktober 1929.

Just den dagen hade Ivar Kreuger planerat en stor emission för att få in resterande kapital till Tysklandslånet. Kreugerpapperen föll i värde, men de föll bara med hälften i jämförelse med andra aktier.

Kreuger kunde därför få in de pengar han behövde för Tysklandslånet.

Förtroendet för Kreuger hade därigenom stärkts.

Därmed skärptes också striden om vem som skulle styra över den internationella kreditmarknaden. Montague Norman Ring hade redan sedan en tid tillbaka försökt stärka centralbankernas kontroll över världsekonomin. I Haag 1930 lades det fram en plan för hur detta skulle komma att ske.

En ny bank, Bank for International Settlements, BIS, skulle bildas för att jämna ut olikheter i betalningsbalanserna mellan de olika ländernas centralbanker. Med den brittiska kontrollen verkande styrande över såväl den tyska som den amerikanska och engelska centralbanken, då först var den gode Montague Norman Ring, helt säker på att BIS skulle kontrolleras av honom själv.

Således vid Haagkonferensen 1930 så beslutades att BIS skulle komma att inrättas, men det blev ett inte så litet streck i räkningen för England, att Frankrike istället fick ordförandeskapet för banken, vilket medförde att banken inte alls kunde användas på det sätt som Montague Norman Ring hade tänkt sig. Den franske premiärministern Aristide Briand var lierad med Ivar Kreuger, och var dessutom en stark motståndare emot fascism och ekonomisk diktatur.

Den Franska alliansen genom Premiärminister Aristide Briand med Kreuger vid Haagkonferensen gav dessutom ytterligare ett resultat som Norman Ring hade svårt att förlika sig med.

I början av 1930, när Kreuger skulle göra sin första utbetalning på Tysklandslånet, så betalade Frankrike i förskott tillbaka på sitt lån från Kreuger ifrån 1927, vilket gav Kreuger det manöverutrymme och handlingsfrihet som han behövde efter börskraschen 1929.

Med dessa bakslag – Kreugers stora Tysklandslån och det fransk/Kreugerska inflytandet över BIS – var Hjalmar Schachts möjligheter att fortsätta ”verka inom systemet obemärkt” mycket begränsade. Han avgick därför som tysk riksbankschef, och började i stället omgående att propagera internationellt i finanssammanhang för att Hitler skulle komma till makten i Tyskland.

För att idag övertyga sig om att så verkligen var fallet, så behöver man bara titta på vad Hjalmar Schacht gjorde sedan, direkt efter sin avgång.

På hösten 1930, så var Tyskland återigen i behov av ett lån för att stabilisera sin ekonomi. Den tyska regeringen inledde då förhandlingar med Kreugers bankförbindelse i USA, Lee, Higginson & Co, om utbetalningen av den resterande delen av Tysklandslånet. Förhandlingarna påbörjades den 1 oktober. Den 2 oktober 1930 så anländer Hjalmar Schacht till New York.

Syftet med hans besök i New York var att å IG Farben intressenas vägnar, se till att Tyskland under inga omständigheter skulle ges några ytterligare krediter. Schacht stannade därför hela åtta veckor i USA, och höll därvid 40 föreläsningar, med början som gästföreläsare hos Council of Foreign Relations. Temat för dessa hans föreläsningar, var att Tyskland inte skulle komma att kunna betala tillbaka sina lån, utan nu istället enbart höll på att förbereda ett skuldmoratorium.

Schacht hade också i detta ett direkt sammanträffande med Donald Durant, direktör i Lee, Higginson & Co, och försäkrade honom därvid att de aldrig någonsin skulle få igen sina pengar om de lånade ut dem till Tyskland.

Den tyska regeringen såg sig i detta nödsakad att ingripa mot Schacht, och skickade då  ut ett meddelande där regeringen öppet tog avstånd ifrån Schacht och alla av denne beskrivna planer på moratorium.

Trots Schachts massiva organisering för att förhindra att Tyskland skulle beviljas ytterligare lån, så betalade Kreuger, genom Lee, Higginson & Co, ut den resterande delen av lånet till Tyskland, och förhindrade därigenom återigen Hjalmar Schachts och Montague Norman Rings planer för en monetär diktatur.

Kreuger och hans amerikanska och franska bankallierade, visade på detta sätt att de var fast beslutna att fortsätta långivningen till Tyskland. På detta vis så hade Hitler – och givetvis det andra världskriget – med all säkerhet kunnat stoppas!

Striden om Tyskland var egentligen inte avgjord förrän 1933, då Hitler hade installerats som rikskansler och gjort Schacht till sin riksekonomiminister.

Men ända fram till den 7 mars då Aristide Briand dog under märkliga omständigheter, och även på dennes begravningsdag den 12 mars 1932 då Ivar Kreuger också dog, så stod Kreuger och hans allierade definitivt i vägen för all sådan utveckling. Det kan ju som kuriosa nämnas att den 13 mars, alltså dagen efter, så var det ett världshistoriskt avgörande val i Tyskland.

I sin bok ”Es geschah in Deutschland” skriver den dåvarande tyske regeringstjänstemannen greve Lutz Schwerin von Krosigk följande:

Våren 1931 besökte den schweiziske bankiren Felix Somary vilken var starkt anknuten till Schweizerische Bankverein och som också gjort ett namn om sig så som nationalekonomisk teoretiker, finansministeriet i Berlin.

På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man( och vilka dessa man var, det kan envar nu inse själv) kunde tänka sig en vändning uppåt: Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras (eg. reformeras till IG Farbens fördel) genom en kris, det engelska pundet måste lösa sig från guldet(så att skuld och valutaexpansionen inte bromsas av tillgången på guld) och svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.

Tidigt på sommaren 1931 så kraschade bankerna och sent på sommaren nedvärderades pundet. När Felix Somary senare ännu en gång kom till Berlin på tidiga våren precis i månadsskiftet februari-mars 1932, så fick han frågan om han verkligen fortfarande måste vänta på den tredje händelsen.

Felix Somary tog vid detta tillfälle ingenting tillbaka alls, utan försäkrade istället att Kreugerkoncernen inom en mycket kort tid skulle vara slut.

Hur kunde då den schweiziske bankiren Felix Somary, veta att det snart skulle vara slut med Ivar Kreuger som dessutom uppenbarligen understöddes av den Franska Premiärministern?

Och kanske ännu viktigare: Hur kunde sedan en revisionsbyrå med säte i Paris, Price Waterhouse, få uppdraget att gå igenom Kreugerkoncernens redovisning, utan att kunna ett ord svenska, och sedan efter bara några dagar förklara den världsomspännande koncernen i konkurs?

Hur kunde advokat Hugo Stenbeck och Jacob Wallenberg tillåtas att utse sig själva till att ingå i en Kunglig kommission, som egentligen inte alls var kunglig, utan i detta bara hade falsk varudeklaration för att imponera på de franska myndigheterna, och som skulle utreda Kreugerkoncernens ställning? Och detta när Wallenbergarna med ombudet var allierade och delägare tillsammans med dem som starkt motarbetade Kreuger? (SOU1999:20)

Varför blev alla Kreugers nära medarbetare antingen vanärade, ruinerade eller fängslade, eller varför inte allt på en gång?

Sådant händer sällan utan att det finns en avsikt bakom

Historien formas av människor som omsätter idéer i praktisk handling. Ivar Kreuger missbedömde i detta hur långt hans ekonomiska motståndare egentligen var beredda att gå för att effektuera sina planer.

Hitlerdiktaturen och andra världskriget var det pris som Europa blev tvunget att betala för att de privatägda oberoende centralbankerna skulle få bibehålla sin makt över världen.

Så risken för krig i nu är kanske inte så obetydlig som alla tycks tro.

Det eller den som till slut skulle rädda världen ifrån det fascistiska helvetet var att Franklin D. Roosevelt, som var en företrädare för det ”amerikanska systemet”, valdes till USA:s president, och installerades i Vita huset den 4 mars 1933.

Roosevelts politik för att återuppbygga den amerikanska infrastrukturen med en kreditpolitik som gick helt emot just dessa privata bankintressen, däribland Morgan, Warburg, Wallenberg och Mitchell som hade varit på kollisionskurs med Kreuger, var vid den tiden det enda alternativet till Hitler och fascism.

Den europeiska ekonomin är nog i dagsläget egentligen knappast i sämre form än den amerikanska, eftersom de båda ändå är fångade i samma globala finanssystems sammanbrott, och båda rent tekniskt är bankrutt. USA:s fördel gentemot Europa är dock det amerikanska konstitutionella systemets karaktär, som ger USA:s kongress kontrollen över utställandet av krediter.

I de delar av Europa som historiskt sett dominerats av det venetianska och anglo-holländska liberala systemet, har det privata kapitalet alltid triumferat över regeringar, och därför alltid bildat penningekonomier.

I det brittiska imperiet är det inte den brittiska regeringen, eller ens drottningen, som styr, utan det är City of London och Goldman Sachs, och detta är egentligen bara det gamla vanliga Brittiska ostindiska kompaniets reminessenser.

USA, å sin sida, har genom sin konstitution de befogenheter som det nu egentligen behöver för att styra och ställa bland dessa privata kapitalflöden, med dessa verktyg kan USA alltså teoretiskt hålla imperialistiska lycksökare i hampan, annat är det alltså rent konstitutionellt i de Europeiska penningekonomierna.

Franklin Roosevelt, använde regeringsmakten till att knäcka bankirerna under den stora depressionen, vilket banade vägen för New-deal.

Förhören om anledningarna till bankkrisen och lagarna som följde därpå smällde till det brittisk-kontrollerade House of Morgan så pass att det aldrig riktigt återhämtat sig, och sände en signal världen över att USA inte bara kan, utan i alla fall då för tiden var fast beslutet att försvara sig självt och dess folk. Vad den svenska regeringen sysselsatte sig med samtida, det var inte ens då roligt att beakta i detta.

Religion som sinnets narkotikum.

Människa kan aldrig bli gud i enlighet med figuren på bilden, men med avseende på de diskussioner som uppstod kring gårdagens artikel och min kanske eventuella kyrkliga bildning, så tänkte jag ta tillfället i akt och belysa frågan med någon vidare grundläggande information i saken, naturligtvis främst till det allmännas fromma, vilket ju som alla vet ändå bara är av godo för religionen och dess alltid så godhjärtade koryféer.
Detta ett av mänsklighetens första stora politiska styrmedel, som av någon helt outgrundlig anledning fortfarande i dagens informationsklimat, är en fråga som åsätts eller snarare tillåts att ta helt orimliga proportioner, all denna upplysning till trots, och nu anfäktas det att de intellektuella dessutom åberopar detta synnerligen infama styrmedel för de oupplysta.

Ibland jungfrufödslar, heliga andar, brinnande buskar och allehanda mycket obskyra svårförklarligheter, så fortsätter detta spektakel fram igenom historiens förlopp, och knappast någon enda individ anser att detta sker genom någon särskild individs egen vilja, ja förutom guds då förstås, för det vore ju förmätet att påstå att det var någon annan som aktivt drev på i frågan.

Att det i religiösa sammanhang inte sällan skrivs i luftigt format, kan ju också läsas som att torftig förståelse råder i betraktelsen

Om denna beskrivna intellektuella elit som nu hänger sig åt religiöst anfäktande, skall utgöra exponenten för den Svenska befolkningen genom sin representation, så torde detta i alla händelser vara en exemplarisk bild, för avhållsamhet ifrån intellektuellt övermod om än inte så mycket annat.

Och den så kallade intellektuella eliten fyller därigenom en viktig roll i den Svenska allmänna självmedvetenheten.

Så jag tar det igen om kyrkomötet i Nicaea 325 e.kr först lite översiktligt och sedan lite fördjupat.

Då Kejsar Konstantin hade sitt lilla möte och förbjöd arianismen 325 e.kr, eftersom denna så uppenbart äventyrade den kristna frälsningsuppfattningen, så gjorde man som alla snart (hoppas jag) borde veta, en del andra manövrar med vissa evangelier i rent maktpolitiska syften, som till exempel inte precis stärkte kvinnans ställning.

Främste kvinnoförtryckande maktspelare och Arianism bekämpare, var den kanske inte fullt så sympatiske Athanasios, vilken alltjämt var en av de mer inflytelserika ibland den Grekiska Kyrkans fäder.

Denne Athana´sius ( i sin ursprungliga stavning) såg alldeles klart den redan då förstående faran i arianismen och dess utbredning, och hur denna skulle kunna att komma att äventyra hela den kristna frälsningsuppfattningen.

Den maktpolitiska problemställningen för denne kyrkans megapolit, kunde redan då bedömas se ut på följande vis.

Om Kristus skall kunna frälsa människorna med någon trovärdighet som förebild, så måste han vara en verklig gud som guds son, inte som arianismen beskrev någon form av halv-gud, som en av alla andra människorna i skapelsen.

Att Kristus var guds son som en del i alltet, skapelsen, var alltså inget som direkt skulle stärka några aktier för det Kristna maktförbundet. Folk måste absolut redan då, ha enkla bilder för det oförståeliga, som de kan se som förståeliga, och helst gärna ta på, det var tanken bakom detta.

Den värde herr Athana´sius kom i delo med den romerske kejsaren vid ett otal tillfällen och landsförvisades hela fem gånger, för sina maktpolitiska utsvävningar, vilka alltså inte alltid förnöjde kejsaren särskilt.
Icke desto mindre, runt år 340 e.kr så vistades Herr Athana´sius under ett par år hos biskop Julius i Rom, där han genom en riktig ogärning, för att vid denna tid, höja den relativa efterfrågan på kvinnor hos män (mäns biologi oförändrad), så genomfördes detta dramatiska propagandanummer till munkväsendets fromma, under förespegling av avhållsamhetens goda, och dess positiva effekter vid en allmän implementering i samhället.

Och Herr Athana´sius gjorde en ännu större förledande insats för att förvirra genusdebatten år 362 då han höll en betydelsefull synod, en slags klerikal dåtida konferens, synoden fick dogmhistorisk betydelse, därigenom att den helige ande samordnades med fadern och sonen, och skapade den heliga trefaldighetens förvirring,

Religion är förklaringen till det som inte människan genom historien inte har kunnat sätta sin logiska förståelse på, och därmed ställer sig oförstående till, så att kalla religion för oförstånd har en viss poäng.

Kristendomen har sitt egentliga ursprung ur dåtidens Palestina, det vill säga den judiska stat som idag närmast motsvaras av staten Israel. Staten Palestina var vid tiden för kristendomens begynnande framträdande en del av det romerska riket. När Jesus levde så spreds dock aldrig kristendomen utanför den judiska staten, men relativt snart efter den omtalade korsfästelsen så började apostlarna via resor att sprida den till de kringliggande länderna. De missionsresor som man bäst känner till är de som genomfördes av Paulus. Han reste igenom och predikade i en stor del av de kringliggande länderna och startade även upp ett antal församlingar, bland annat i Grekland.

De första kristna församlingarna utanför Judéen/Palestina bildades dock i Antiochia strax före Paulus insatser. Även en del andra missionärer reste runt bland de kringliggande länderna och predikade det kristna evangeliet. Och man kan ju i detta redan se dessa predikanter som handelsresande i makt. Relativt tidigt startades församlingar i bland annat Pergamus, Thyatira, Sardes, Filadelfia, Laodicea, Efesus och Smyrna. Dessa brukar kallas de sju församlingarna i mindre Asien.

Det antas att de första apostlarna kom till Rom cirka år 42. Enligt romersk-katolsk tradition så var Petrus den första aposteln att besöka Rom, men det finns emellertid inga konkreta bevis för detta. Vad som man däremot vet säkert är att Paulus besökte Rom år 63, då han satt i husarrest under två års tid i väntan på en dom. Paulus resa till Rom beskrivs i kapitel 27 och 28 i Apostlagärningarna.

Paulus transporterades som fånge till Rom efter att han hade vädjat till kejsaren vid ett tillfälle då de ledande judarna i Jerusalem hade anklagat honom för brott och fått honom fängslad två år tidigare.

Makt var makt redan då liksom snus och strunt.

Efter ett tag så började därför Rom se de kristna som ett hot. En av de främsta anledningarna till detta var inte osannolikt den mycket snabba tillväxten hos den kristna kyrkan. Den mest kända av de romerska kejsarna som förföljde de kristna är nog kejsar Nero (37-68). År 64 startade han en stor brand i Rom, vilken kejsaren skyllde på de kristna. Misstankar restes inte oväntat(främst från kristet håll) att det faktiskt var kejsaren själv. även om det inte var rent personligen, som hade startat branden för att få en anledning att ge sig på de kristna. Efter branden så startade en massiv förföljelse av de kristna i Rom, under vilken bl.a. apostlarna Paulus och Petrus avrättades. Den förföljelsen var massiv, men än så länge till största delen inskränkt till huvudstaden. Makt var makt och strunt var strunt redan då

Det följande århundradet fick de kristna utöva sin religion relativt ostört. De som utövade den nya religionen var fortfarande ändå relativt få och den romerska statsmakten lät dem för det mesta hållas.

Under slutet av 100-talet började emellertid att antalet utövare att växa mycket snabbt utifrån att den dåtida vetenskapen inte på långa vägar klarade av att förklara de olika frågeställningar som människor gjorde gällande i sin tillvaro. De kristna med sin tro på en gud gjorde det därvidlag omöjligt att acceptera kejsardyrkan. Statsmakten i sin tur började därför se de kristna som ett alltmera direkt hot efterhand som dessa blev allt fler. Under slutet av 100-talet och ända in i 200-talet så accelererade därför förföljelserna drastiskt och utvidgades även till att gälla resten av riket.

Trots svåra förföljelser fortsatte medlemsantalet i de kristna församlingarna att öka. Vetenskapens framsteg var som lätt inses fortfarande tämligen begränsade. Förföljelserna blev därför än värre under 200-talets andra hälft, men en vändning var dock nära förestående. Under kejsar Diocletianus i slutet av 200-talet så skedde dock de sista riktigt stora och statsstödda förföljelserna av de kristna.

Under tiden fram till 313 då kristendomen blev förklarad laglig, så avrättades tiotusentals kristna, och ibland dem flera biskopar och andra ledare inom kristendomen. En del av de kristna lät sig dock naturligtvis avsäga sin tro för att rädda livet. Snus var ju snus redan då.

Som en följd av förföljelserna, så levde de kristna av naturliga skäl ett mindre framträdande liv i Rom. De firade sin gudtjänst i sina hem, och de tilläts inte att bygga några egna kyrkor. Den mest fascinerande delen av de kristnas levnad under denna tid i Rom torde därför vara de mängder med katakomber i Rom som de utgrävde som gravplatser.

De kristna ansåg utifrån sin dåtida förståelse att man skulle begrava de döda hela i marken, men mark var dyrt, och de kristna var rädda för att gravarna skulle skändas så de köpte mark precis utanför gränsen till stadskärnan och grävde ut mängder med stora katakomber där de döda begravdes.

Med tidens gång så blev fler och fler romare kristna, och även en stor del av den inte alltför begåvade överklassen. Men detta innebar att förföljelserna inte längre var möjliga att upprätthålla i samma omfattning för makten och de upphörde därför med tiden.

År 313 så förklarade även därför kejsar Konstantin kristendomen laglig, och de kristna kunde därmed börja verka öppet. Detta fick till följd att mängder med kyrkor byggdes under en kort tid över hela romarriket Även kejsar Konstantin blev ”kristen”, för snus var ju snus och makt var ju makt redan då.

Några av Konstantins efterträdare försökte att avskaffa religionsfriheten för de kristna dock utan någon större framgång. Antalet kristna församlingar fortsatte att öka och år 385 blev kristendomen statsreligion och enda tillåtna religionen i riket. Man kan säga att snuset då hade blivit makten även om det i folkets ögon betraktades lite annorlunda.

Några decennier senare var Romerska riket i princip helt kristet – det sista motståndet (från kejserliga krafter inom den romerska staten) mot kristendomen nedkämpade kejsar Theodosius på 390-talet. På 380-talet hade situationen således blivit den omvända då det var de kristna som istället började förfölja andra oliktänkade och riva ner flera tempel. För snus är ju snus.

År 391 så lät Kejsar Theodosius den store, som själv inte av en slump därför var kristen, avskaffa religionsfriheten och införde kristendomen som statsreligion, i sann maktspelaranda, de gudomliga interventionerna för tiden tyder i alla händelser inte på någonting annat än att gud måste ha varit fullt upptagen med annat än att skona människor från Theodosius religiösa räfst och rättarting.

Kristendomens slutliga seger över de gamla religionerna cirka år 400 ska emellertid inte tolkas allt för bokstavligt. Förkristna trosuppställningar levde vidare parallellt med kristendomen lång tid därefter hos breda befolkningslager, inklusive många ämbetsmän, vilka av naturliga skäl då som nu var mer intresserade av den egna makten.

Det var vanligt att man kallade sig kristen samtidigt som man trodde på diverse onda andar med mera. Alltså precis som dagens svenska socialdemokrater gör. Faktum är att kristendomen därför så småningom tog upp flera förkristna trosuppställningar. ”Goda demoner” blev t.ex. änglar och onda andar, demoner m.m. som samarbetade med djävulen blev också en del i den kristna läran under medeltiden.

Kristendomen upphöjelse till statsreligion innebar att kejsarens roll förändrades, åtminstone ytligt. Från att i princip ha varit en gud själv, så blev kejsaren istället guds ställföreträdare på jorden, vilket givetvis inte ställde samma krav på övermänskliga förmågor. Kyrkan knöts därmed till nästa övernaturlighet, staten och kejsaren/kejsarnas kontroll över kyrkan blev givetvis mycket stark. Något som fortlevde i många länder ända fram tills demokratins genombrott. Då detta spektakel fortsatte under andra benämningar och nomenklatur.

Att Konstantin den store, vars kroppslängd därav lätt överskattas, beviljade de kristna religionsfrihet hade enligt många forskare (åtminstone inte från början) inte så mycket med någon religiös övertygelse att göra, även om han lät sig bli döpt på dödsbädden. Otroligt nog så finns det idioter som trodde att kejsarens tro på sin egen gudomlighet förbyttes till tro på annan gudomlighet.

Efter att kejsardyrkan infördes så fanns det hela tiden, märkligt nog, ett motstånd mot detta. Krafter inom framförallt den då maktlösa senaten ville återgå till dyrkan av de gamla gudarna som åtminstone inte hörde av sig i en riktigt lika påtaglig omfattning. Detta motstånd fanns fortfarande kvar under Konstantins tid. I valet mellan kristendomen, de gamla religionerna och kejsardyrkan valde Konstantin den store kristendomen. Kritiska forskare anser att detta val ytterst enbart gjordes av cyniska realpolitiska skäl.

Vilka svin till forskare att misstro en sådan filantropiskt sinnad kejsare för sådan småsinthet.

Helt klart är ju i alla fall att Konstantin den store gynnade de kristna, som gynnade honom själv, även på andra sätt än att bevilja dem religionsfrihet. Han beviljade och finansierade bygget av den första Peterskyrkan. År 321 blev söndagen arbetsfri dag och korsfästelsen förbjöds som straff. Dessa åtgärder bidrog till att de krafter som efter Konstantins död ville återgå till den gamla ordningen fick mycket svårare att driva igenom sin vilja.

Sammanfattningsvis berodde kristendomens seger framförallt på att makthavarna av religiösa eller rent realpolitiska skäl började gynna de kristna. Utan detta stöd hade man knappast gått segrande ur den religiösa strid som varade under flera sekler.

En avgörande persons liv och verksamhet som är på det närmaste sätt förbundna med kampen mot arianismen, är Ahanasios Under den stora upplösningen i de kristologiska debatternas och den arianska intrigens tid, så var han den biblisk-nicenska rättrogenhetens främste bärare och ådagalade såväl i tal och skrift som genom sin okuvliga ståndaktighet under en nära femtioårig kamp och inte mindre än fem landsförvisningar sin hängivenhet för kyrkans tro gentemot den av statsmakt och folkopinion protegerade heresin. För denna man betydde makt mer än snus.

Athanasios var alexandrinare och föddes troligen år 293. Den diokletianska förföljelsens väckande och rensande inverkan på det kristna församlingslivet inföll under hans barn-ungdom, och han ägnade därför tidigt sitt liv åt kyrkans tjänst, var sex år anagnost och från 319 diakon. Från denna diakonatstid härleder sig hans båda skrifter Mot grekerna och Om ordets vardande till kött, i vilka han apologetiskt sökte värna om kristendomens sanningsvärde gentemot judendom och hednisk polyteism. Makten var inte bara makt längre utan hade blivit allt för kristendomen.

Efter den arianska stridens utbrott följde Athanasios sin biskop Alexander som privatsekreterare till mötet i Nicæa 325, där han med flammande övertygelse och skarp bevisning bearbetade opinionen och ibland de till dels föga djupblickande biskoparna fullmyndigt uttryckte kyrkans ännu inte symbolbundna kristologiska medvetande, vilket kan uttryckas som att det som inte kan motbevisas skall betraktas som sanning. Vid biskop Alexanders död blev han därför sedan dennes efterträdare som biskop i Alexandria är 326.

Hans avvisande hållning i den meletianska schismen men framför allt hans antiarianska politik skaffade honom fiender för livet, det fanns trots allt folk redan då som klarade av att tänka själva utan benäget bistånd ifrån en övermakt, vilka därför med alla medel oförtrutet arbetade på att oskadliggöra honom, och därför betecknas nästan varje höjning i den arianska maktsfären med en ny landsförvisning av Athanasios, kejsaren ansåg helt enkelt att han då misskötte sitt arbete.

Sedan Athanasios frånsagt sig varje medverkan till Areios återupptagande i kyrkan, kringspanns han med ett nät av bevisligen falska beskyllningar för bedräglig ämbetsförvaltning och politisk konspiration.

Tänk så märkligt att snus var snus och strunt var strunt redan då.

Ehuru han till fullo rättfärdigade sig, exkommunicerades han på synoden i Tyros 335, där meletianerna anklagade och eusebianerna dömde, och landsförvisades av kejsaren med förevändningen att han utgjorde huvudhindret för den kyrkliga enheten. Snus var ju trots allt bara snus.

Han återvände igen under Konstantins söner (november 337). Från den närmast följande tiden härleder sig hans stora dogmatiska huvudverk, Orationes IV contra arianos, vari han med kritik av arianismens abstrakta dialektiska spekulation söker det kristna tänkandets grundval i Kristi frälsningshistoriska betydelse och med ingående bibelbevisning behandlar Sonens väsensenhet med och personliga åtskillnad från, Faderns. Han kom alltså på att den heliga ande svårligen kunde motbevisas och följaktligen skulle styrka den kristna trosuppfattningen.

I mars 339 måste Athanasios utifrån nya förföljelser rädda sitt liv genom att fly, medan Constantius II med maktspråk insatte en arian på hans biskopsstol. Han uppehöll sig nu länge hos biskop Julius I i Rom, där han bidrog att rikta västerlandets uppmärksamhet på munkväsendet, han uppfann alltså genusvetenskapen i detta. På synoderna i Rom 340 och Sardica 333 eller 334 förklarades därför Athanasius som rättmätig innehavare av biskopsstolen i Alexandria, som då innehades av kappadociern Gregorius, och efter dennes död 345 återinträdde Athanasios i ämbetet oktober 346.

Han bara måste ha varit en av historiens värste maktspelare.

Under 10 år fick Athanasios nu emellertid ägna sig åt sitt stift, och närmast till denna tid hör hans redan förut framgångsrikt bedrivna strävan att närmare förbinda munkväsendet med kyrkan genom att ordinera munkar till prästerliga ämbeten. Egyptens munkar lyssnade till honom som till en kristen heros, och i deras hängivenhet ägde han ett säkert fäste under sina stora kyrkliga strider.

Av egen personlig böjelse förde han också en askets liv, i vart fall utåt, och utformade i sin levernesbeskrivning över den helige Antonius, med vilken han stod i vänskapsförbindelse, helt enkelt idealbilden av en helig världsavsöndring.

Intill vår tid har därför också denna helgonbiografiernas grundkodex eldat skaror till hänförelse för självövervinnelsens och helighetens mysterium. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta åt detta eländiga själsliga spektakel. Avsatt på två arianska synoder 353 och 355 så stannade Athanasius i Alexandria, tills han i februari 356 måste fly från ett överfall under pågående gudstjänst, och uppehöll sig bland Egyptens munkar intill kejsar Julianus’ tronbestigning 362.

Från sitt gömställe i Nitriska bergen lät han skicka ut flera verk som ingrep i de arianska striderna, såsom apologien för sin egen flykt och apologien till Konstantin med skildring av nicenarnas lidanden, vidare sändebrevet om synoderna och de dogmatiskt tongivande breven till Serapion, vilka mot macedonianer och apollinarister framhåller Andens homousi, eller betydande roll i det religiösa sammanhanget.

På de få månader Athanasios år 362 fick utöva sitt ämbete i Alexandria höll han en av de mest betydande synoderna under hela den arianska konflikten. Härifrån daterar sig återupplivandet av det undanskjutna nicenum och det konsekventa hävdandet av den Helige andes samordnande med Fadern och Sonen, varjämte synoden gjorde gällande den av apollinaristerna förnekade fullständigheten av Kristi mänskliga natur. Alltså skapandet av den heliga trefaldigheten. Snus är ju mindre än makt gud bevars.

I sin fjärde exil (oktober 362-september 363) blev han av Julianus fördriven såsom gudarnas fiende, men fick av Jovianus senare tillstånd att återvända. Den sista exilen (från oktober 365) varade blott 4 månader, eftersom kejsar Valens såg sig nödgad att ge efter för folkopinionen i Alexandria, som fordrade att återfå sin vördade och av martyreriets glans omgivne biskop. I godan ro kunde således Athanasios nu gå döden till mötes – han avled 2 maj 373- sedan den av honom oförsonligt bekämpade arianismen visade tecken till att upplösas och förtvina.

Att gå emot det egna.

Vladimir Putins valseger tillsammans med de utrikespolitiska utvecklings- riktningarna, innebär att Ryssland nu med all sannolikhet står inför ett förnyat angrepp inifrån, som inte osannolikt också har sin mer eller mindre belagda grund i att Vladimir Putin redan har skickat ett hangarfartyg till Syrien och att Rysslands ambassadör sparkats ut ur Qatar, vilket visar på ett Ryssland som rör sig i en ”vänster” riktning enligt klassisk gängse partipolitiskt intresseinriktnings terminologi, vilket allt flera börjar begripa, enbart är en kuliss för den realpolitiska agenda som har styrt tillvaron i många länder utan att folket har varit medvetet om detta och som vidare gör att förespeglade kulissen nära nog helt saknar koppling till den rådande verkligheten.

Så som tillvaron beskrivs i nedan kan det nämligen också vara och det kan till och med vara så illa, att det inte alls är osannolikt att det är på detta vis som beskrivs i det följande, som är en sammanställande beskrivning av en rad olika omständigheter i sak, omständigheter som envar faktiskt kan kontrollera själva.

Detta är en kombination som nu gör Petrodollar bankirer i allmänhet och skrymtare i synnerhet mycket nervösa, alltså inte minst detta att folk alltså skall kontrollera och förstå detta större sammanhang eller perspektiv. Mikhail Dmitrievitch Prokhorovs snöpliga resultat i presidentvalet i Ryssland skapar nu därför ett annat och förändrat strategiskt läge för Petrodollarhegemonin, som nu hastigt måste förändra detta för att inte situationen helt skall gå överstyr för den rådande maktens konstitution. Vi börjar så här, Prokhorov som utger sig för att vara folkets man, äger New Jersey Nets basketlag som är värt 18 miljarder dollar. Han är den 3: e rikaste mannen i Ryssland och den 32: a rikaste mannen i världen.

Prokhorov är väl därför kanske inte helt sannolikt en Mikail Chodorkovskij-adept eller i alla händelser så är han ju som gammal vän till M.C, en front-man för de internationella bankirerna/Petrodollarkonglomeratet. Han skulle med all rimlighet bara spela samma roll som den kroatiska miljardären Milan Panic fyllde, när han ställde upp i presidentvalet i Jugoslavien 1992. Panic förlorade ju som bekant mot Slobodan Milosevic, varför landet kort därefter istället slets sönder av bankirerna. Milosevic som förresten senare sannolikt förgiftades i Haag och enligt uppgift dog i lunginflammation isolerad, efter att han kraftfullt hade generat åklagaren via sitt kraftfulla försvar. Den mediala pinsamheten för Petrodollarhegemonin höll på att bli helt uppenbar i detta, att Haagdomstolen residerar i en fastighet vars ägare har intressen i saken är ytterligare en pikant krydda till anrättningen.

Om Prokohorov förlorar, vilket alltså nu är en omständighet i sak, så kommer bankirerna ta till våld mot den ryska staten, var en åsikt ibland initierade sedan tidigare och där är vi nu?

Det skulle emellertid definitivt inte vara första gången Petrodollar har riktat angrepp mot det resurs-rika Ryssland.

Historiebeskrivning börjar med visserlig fördel inte alltid längst bakifrån, men..
Trots att de internationella banksyndikaten alltid har handlat med Sovjetunionen, så har tillgången till landets stora oljeresurser ändå varit begränsade. Ronald Reagan kom in i Vita huset år 1980, varför det då rätt omgående bestämdes att Sovjetunionen skall splittras i små bitar för att där vid öppna landets oljefält till de fyra oljebolagen/Big4Oil. Hans utsedde man för att genomföra detta var CIA-chefen Bill Casey, vars romersk-katolska-korsriddare från Malta anslutningar blev grundligt utnyttjade i saken. Men för att begripa lite om detta så får vi gå tillbaka en bit för att förstå perspektiven genom grunderna till den strukturen

Vatikanens hemliga Opus Dei ”heliga Maffian” låg bakom tillsättningen av den polska kardinalen Carol Wojtyla till påve
http://sv.wikipedia.org/wiki/Johannes_Paulus_II
. Wojtyla blev som känt är, påve Johannes Paulus II och lanserade en Opus Dei / Vatikanen grundad insats för att reversera de latinamerikanska befrielserörelsernas teologier och den östeuropeiska kommunismen, klädsamt uttryckt. Men det fanns som alltid annars även i detta ytterliga perspektiv på saken. Han blev ju närmast något av en handelsresande i dessa ämnen. Redan detta kunde ju möjligen ha fått någon luttrad att höja på ögonbrynen åt den gudomliga hängivenhetens plötsliga uppkomst, vilken finns beskriven i Wikilänken. För egentligen så var det sannolikt mera så att fascism kom nämligen liksom naturligt precis som modersmjölken gjorde för Karol Wojtyla. Under 1940-talet var faktiskt någonting så anmärkningsvärt hedersamt som en kemisk försäljare för IG Farben. Wojtyla sålde nämligen till nazisterna, den cyanid som nazisterna använde i IG Farbens eget Auschwitz dödsläger
http://www.ushmm.org/wlc/en/article.php?ModuleId=10005189
. En möjligen inte så där helt moraliskt tilltalande försörjningsmetod, av en som sedermera blev kyrkans ledare och inte själv belyser detta, ens med att påtalandet om det för alla läskunniga syftet med dödandet i lägren, när alltså Ariseringsprocesserna avslutades, vilket uppenbarligen var att förhindra egendomsåtervinningen från Ariseringsprocesserna. Alltså, Ariseringsprocessernas innebörd är obestridd, lägrens del i processerna är obestridd men slutsatsen utifrån detta blir religion?

En av Carol Wojtylas bästa vänner var förresten Dr Wolf Szmuness, som var den skapande kraften bakom den i USA under 1978  skapade studien Center for Disease Control, genom vilken enligt många insattas uppfattning, AIDS-viruset infördes i gay befolkningen. Vilket inte heller detta till sist kommer att undgå upptäckt i ljuset av informationen tillgänglighet.För det är alltid så att till syvende och sist kan det idag alltid belysas vem som har haft nyttan av vad och detta är inte till allas fromma.

År 1982 träffades Ronald Reagan och påven Johannes Paulu II,vid mötet enades dess två om att inleda ett program för att lösgöra Östeuropa från Sovjetisk dominans i helt enlighet med Wikilänken på Carol Wojtulas gärningsmannaskap . Polen, som var påvens hemland, skulle utgöra den naturliga nyckeln i saken. Katolska präster, AFL-CIO, National Endowment for Democracy, Vatikanbanken Immobilliare och CIA, i princip alla som var möjliga skulle enligt vad historien obestridligen utvisar, sättas in i detta projekt.

Kyrkans bossar äro rara gossar

Vatikanen är enligt vad många diskretionära (passivt ägande) förvaltare världens största bakomliggande ägare av aktier, med hjälp av sitt schweiziska dotterbolag Banco di Roma per la Svizzera, ett bolag som är arrangerat för att bedriva dess mer diskretionära verksamhet. Italiens lätt fascistiske Benito Mussolini, vars tillsättning med Volpi Di Misurata, gav ju dessutomen gång i tiden Vatikanstaten generösa skattelättnader som fortfarande den faktiskt alltjämt åtnjuter.

Banco Ambrosiano s P-2 ledare Robert Calvis
http://en.wikipedia.org/wiki/Roberto_Calvi
Grand Oriente frimurares stöd för försoningen med Vatikanen spelar en helt central i detta nutida skede. Men för att förstå detta och varför, så hoppar vi bakåt i tiden igen

Förbindelserna mellan Vatikanen och Frimurarna har varit ansträngda sedan 11: e århundadet, och den grekisk-ortodoxa spliten från de romerska katolikerna då Tempelherreorden och Johanniterorden fraktionerna uppstod. Den senare var alltså den katolska fraktionen. De bytte sedemera namn till riddarna av Malta, efter ön där de fann sin tillflykt efter korstågens nederlag, med hjälp från Vatikanen. Malta är idag ett komplex av CIA/MI6/Mossad intriger även om jag själv tycker mycket om platsen.

På 13-talet var påven Clemens V, uppbackad upp av Frankrikes kung Filip V. Den av historien illa ansedde Helige Clemens(vem beskriver historien och var befinner vi oss idag!) debiterade de senare uppgivet mera protestantiskt inriktade tempelriddarna, en hel radda med då mindre smickrande anklagelser om kätteri och beskrev vidare deras förkärlek för egennyttig läkemedelsutveckling d.v.s att göra folk sjuka för att kunna sälja på dem en lösning, att bedriva vapenhandel, spel och dobbel samt givetvis prostitution. Dessa aktiviteter är vad som gjorde tempelriddarna ”snuskigt rika”. Påven Clemens statuerade med detta som grund därför ett varnande exempel med Tempelriddar ledaren (Grandsigneur) Jaques de Molay,
http://sv.wikipedia.org/wiki/Jacques_de_Molay
,vilken brändes på bål fredagen den 13 till allmännelig evig hågkomst och varnade exempel för girighet och moraliskt förfall, även om Helige Clemens alldeles säkert inte heller var något dygdemönster Tempelriddarna tog sitt rov och flydde till Skottland för att grunda Scottish Rite frimureriet. De passade också i samband med detta på att finansiera House of Windsor, vilka ännu idag som bekant styr Storbritannien och utgör ledningen för frimureriet i hela världen. Frimicklar medlemmar skriver fortfarande in sina barn i de Molay Society, som är uppkallad för att hedra den rostade Tempelrövaren.

Varför någon i allt detta skulle ha ett namn som på gammal svenska skulle vara Rödskjölde,(Rothschild) kanske egentligen säger det mesta och är väl närmast tragikomiskt att behöva konstatera. Så tillbaka till nästan nutid i slutet på 1970 talet.

Calvis försök att förena dessa protestantiska och katolska hemliga sällskap var en framgång för att inte säga maktmässigt social succé. Han blev därför kassör för att den polska Solidaritetsrörelsen, alltmedan medan Richard Nixons finansminister sekreterare David Kennedys smutsiga Continental Illinois Bank fungerade som inkörsport för CIA: s fonder, som skickade tillgångar via Bank of Cicero till biskop Paul Marcinkus
http://sv.wikipedia.org/wiki/Paul_Marcinkus
i Europa för att finansiera fackföreningen Solidaritet. Paul Marcinkus är för övrigt mannen som myntat uttrycket” Det går inte att driva kyrkan på Ave Maria böner” Vatikanen slog sig alltså ihop med Europas finanskriminella adel, City of London och CIA för att driva fram någonting som kallas för ett JASON samhälle
http://en.wikipedia.org/wiki/JASON_(advisory_group)
och beväpnade följdriktigt sydamerikanska diktatorer för att krossa befrielseteologin. År 1978 när påven Johannes Paulus II tog makten, så utfärdade Vatikanen en jubileums stämpel med en egyptisk pyramid och det Roshaniya allseende ögat. [725] Vatikanen och Petrodollar brödraskapet återförenades genom detta sigill.

Reagans möten med påven Johannes Paulus II 1982, var sedan en bekräftelse av denna kraftfulla nygamla allians och att alliansen nu kunde fungera i strategiskt operativa termer, som nu alltså skulle fokusera på att få Sovjetunionen på knä. Redan innan Reagan träffade påven så hade CIA preparerat en uppgiftslämnare på det polska försvarsdepartementet en överste Ryszard Kuklinski.
http://en.wikipedia.org/wiki/Ryszard_Kukli%C5%84ski
 Kuklinski rapporterade till Vatikanen och hjälpte till att organisera den polska Solidaritetsrörelsen, ledd av den rika Radziwill familjen. De flesta av Solidaritet ledare var förresten gamla pengar aristokrater, ifall nu någon till äventyrs inbillade sig annat så tar vi här kål på den myten också.

Föregångaren till solidaritet var något som hette National Alliance of Solidarists, en rysk / Östeuropeisk fascistisk grupp finansierad av (Royal Dutch) RD / Shells Sir Henry Deterding och tyska Vickers Arms Corporations VD Sir Basil Zacharoff. Auckland Geddes Rio Tinto Zink, det bolag som förövrigt finansierade Francisco Francos fascistiska kupp i Spanien och alltså även bidrog till Solidaritets finansiering.
Polska Solidaritets hade då även ett amerikanskt huvudkontor, det var någonting som hette Tolstoy Foundation
http://en.wikipedia.org/wiki/Tolstoy_Foundation
, som av en märklig slump var inrymt i samma byggnad
http://en.wikipedia.org/wiki/Sir_William_Wiseman,_10th_Baronet
som Julius Klein Associates vilka tillhandahöll vapnen till den lite mordiska Haganah och till Sternligans sionistiska dödsskvadroner som mördade Folke Bernadotte och som stal palestinsk mark för att grunda/vidga staten Israel.
Solidaritetsrörelsen beskrevs i västerländska medier som en stor polsk politiskt befriande kraft. Med båtlaster med CIA hjälp, störtade Solidaritet den kommunistiska regeringen i Warszawa. Deras Ikon Lech Walesa blev Polens president. År 1995 blev Walesa besegrad av den tidigare kommunistiska ledaren Aleksander Kwasniewski. Walesa belönades för sin insats med ett jobb på Pepsi. Co.

Andra Malteserriddare Medlemmar som deltog i den östeuropeiska destabiliseringen var Ronald Reagan NSA(National Security Agency) och Robert Vesco, löjtnant Richard Allen, Reagan NSA domaren William Clark, Reagan ambassadör i Vatikanen, William Wilson och Zbigniew Brzezinski (vars son 2012 är nyutnämnd ambassadör i Sverige). Andra framträdande Malteserriddar medlemmar har varit Prescott Bush, Nixons finansminister William Simon, Nixon kuppens skapare Alexander Haig, kontraindikationer supporter J. Peter Grace och Venezuela / Rockefeller agenten Gustavo Cisneros. Man kan säga att i intresseföreningar är det inte sällan intresset som förenar och att detta mera sällan är religionen i dessa sammanhang.

Reaganadministrationen hade flera delar, i huvudsak fem, som strategi för sina ansträngningar att förstöra Sovjetunionen. För det första skulle man driva JASON Sällskapets Star Wars koncept i ett försök att engagera Sovjet i en rymdbaserad kapprustning som de visste Moskva inte hade råd med, USA-dollarn var ju gud bevars reserv valuta för världshandeln med otaliga varor denominerade(prissatta) i dollar och kunde ju därför tryckas i obegränsade mängder på alla andra bekostnad. För det andra skulle CIA lansera hemliga operationer i Polen (Solidaritet), Tjeckoslovakien och Ungern i försök att störta de sovjetiska allierade regeringarna. Medan Walesa uppstod i Polen blev poeten Vaclev Havel CIA:s den vita riddaren i Tjeckoslovakien. Liksom Walesa, blev ju Havel utifrån sitt uppsåt rätt omgående impopulär och blev också därför snart utkastad från sitt marionettordförandeskap.

En ytterligare del av CIA: s destabilisering program för Sovjetunionen var att köpa vapen från dessa östeuropeiska länder för att beväpna CIA-sponsrade rebeller i Nicaragua, Afghanistan (Mujahedin-Al quaida), Angola och Moçambique, med BCCI(
http://en.wikipedia.org/wiki/Bank_of_Credit_and_Commerce_International
) och senare BNL(
http://www.bnl.it/wps/portal
) som ledningar. Den amerikanska administrationen ville också lägga vantarna på den högteknologiska sovjetiska arsenalen.  Så Polen sålde i hemlighet till USA en rad avancerade sovjetiska vapen värda 200 miljoner dollar. Rumänien gjorde samma sak. Båda länderna fick därför sina utländska skulder till bankerna avsevärt minskade

Den tredje komponenten i Reagan strategin var att ekonomiskt stöd till Warszawapakten blev avhängigt ekonomisk privatisering. Fjärde strategi i detta var att USA skulle lägga en våt filt över den östeuropeiska och sovjetiska etern med pro-västerländska propaganda, med hjälp av fronter som Radio Liberty, Radio Free Europe och Voice of America i kombination med att CIA finansierade lokala tidningar och tidskrifter.

CIA fick som exempel på detta hjälp inom Sovjetunionen från sina Mossad kompisar i ett försök att lansera mediamogulen och Mossad kassören Robert Maxwell
http://en.wikipedia.org/wiki/Robert_Maxwell
. Men när Maxwell hotade att avslöja ett möte mellan KGB chefen Vladimir Kryuchkov och Mossadrepresentanter ombord på hans privata yacht, där en kupp mot Mikhail Gorbatjov diskuterades, så beställde Mossad en träff med Maxwell. Den 4 november 1991 just som han seglade runt Kanarieöarna så mördades Maxwell av israeliska kommandosoldater. Det blev en massflykt av ryska judar till de Israel-ockuperade bosättningar i Palestina, som uppenbarligen var en del av hemligheten i affären mellan Mossad och Kryuchkov
http://en.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Kryuchkov
, som fortfarande tjänstgör i Moskva fängelset för sin något landsförrädiska roll i Gorbatjov kuppen.

Men det var den femte och sista delen av Reaganadminstrationens strategi som fick The Four Horsemen (Petrodollarligan) att verkligendregla, men som också nu blir deras fall. Reagans spöken/Trojaner inledde även en ekonomisk krigsförings kampanj mot Sovjetunionen, som innebar en frysning av tekniköverföring, förfalskning av den ryska rubeln och sponsring av separatistiska islamistiska grupper i det sovjetiska centralasiatiska Kaukasus. Dessa ”jihadister” var instruerade att rikta sabotage mot en viktig transkontinental naturgasledning som Sovjetunionen byggde. Sovjetunionen har mer naturgas än något annat land på jorden och ville slutföra denna gasledning som sin kassako för 21:a århundradet men Big 4 Oil(Petrodollarligan) ville mjölka kossan.

När Sovjetunionens siste president Michail Gorbatjov meddelade sin perestrojka och kampanjer för glasnost att privatisera sitt lands ekonomi, så hjälpte han egentligen främst Petrodollarligan att förstöra hans eget hemland. Var Gorbatjov duperad, en ovetande medbrottsling, ett CIA programmerat medel eller bara en hjärntvättad driftkucku på petrodollarkonglomeratets altare? Hur som helst så spelade han en kort tid en nyckelroll i demontering av Sovjetunionen och i att petrodollarhegemonin lyckades etablera sig i den forna Sovjetunionen

Sovjet kontrollerade inte bara dessa stora egna resurserna som nation, men även tredjehands resurser inom så kallade Sovjet-allierade Comecon nationer. En del av perestrojkan skulle innebära upphörandet av det sovjetiska stödet till dessa utvecklingsländer, för att lindra den växande sovjetiska skuldbördan, som liksom USA: s skuld, till stora delar var upplupen från årtionden av det kalla krigets militära utgifter. De två supermakterna skulder hölls givetvis av samma internationella banker, vad annars, som använde denna skuld-spak för att välja en vinnare och att öppna de ryska och dessa tredje poolers globala resurser till exploatering för sina egna företags tentakler.

När Berlinmuren föll och Gorbatjov störtades till förmån för IMF kumpanen Boris Jeltsin, rusade fyra oljebolagen till Moskva för att börja göra affärer i olja. Olja och naturgas har alltid varit den primära sovjetiska exportvaran och förblev även så under det nya Ryssland. År 1991 tjänades landets $ 13 miljarder år i hårdvaluta från oljeexport. År 1992 meddelade Jeltsin att Rysslands världsledande 9200 miljoner fat/dag inom oljesektorn skulle privatiseras.

Sextio procent av Rysslands sibiriska reserver hade aldrig utnyttjas. År 1993 meddelade världsbanken lån på $ 610.000.000.000 för att modernisera Rysslands oljeindustri det i särklass största lånet i bankens historia. Världsbanken dotterbolag International Finance Corporation köpte aktier i flera ryska oljebolag och gjorde ytterligare ett lån till Bronfman s Conoco för inköp av Siberian Polar Lights Company.

Det viktigaste redskapet för internationell bank kontroll över rysk olja var Lukoil, initialt 20% ägt av BP Amoco och Credit Suisse First Boston bank, där Clintons jugoslaviska sändebud och Dayton Peace Accords arkitekten Richard Holbrooke fungerade som operatör. Bush Sr advokaten Dick Thornburgh, som orkestrerat BNL mörkläggningen, var nu CS First Boston Chief Financial Officer. En handfull sionistiska ryska oligarker, kollektivt kallade för den ryska maffian, ägde resten av Lukoil, genom något som kallades Saudi Aramco Russia, som partner till Petrodollarligan, en partner till Big 4 Oil i projekt över hela landet vilket innebar en verkligt häpnadsväckande mängd kapital .

Detta inkluderade Sakhalin Islands projektet som kallas Sakhalin ett $ 15000000000 Exxon Mobil företaget och Sakhalin II, en $ 10 miljardaffär ledd av kungliga nederländska (RD) / Shell som inkluderade Mitsubishi, Mitsui och Marathon Oil som partners. Den Sibiriska utvecklingen var ännu större. RD/Shell är 24,5% partner i Uganskneftegasin, som styr ett stort sibiriskt naturgas område. Vid Priobskoye driver BP Amoco ett $ 53000000000 projekt. Vid Timan Pechora i Norra ishavet kör Petrodollarligan ett konsortium bestående av Exxon Mobil, Chevron Texaco, BP Amoco och Norsk Hydo ett $ 48000000000 företag.

I november så planerar 2001 Exxon Mobil  på att investera ytterligare $ 12 miljarder i en olje-och gasprojekt i ryska Fjärran Östern. RD / Shell meddelade en $ 8500000000 investering i sina Sakhalin Islands som eftergift. BP Amoco gjort liknande proklamationer. [734] År 1994 pumpade Lukoil upp 416 miljoner fat olja, vilket gjorde det till den fjärde största producenten i världen efter RD / Shell, Exxon Mobil och delägaren BP Amoco. Dess femton miljarder fat i råvarureserver på andra plats i världen kungliga nederländska / Shell. Detta kallas att expandera ur sina delägare, eller att renodla ägandet.

I det sovjetiska Kaukasus, med benägen uppmuntran från Langley, alltså där Bodis brukar hänga, skapas därför snart en splittring från Ryssland. Kartan över Centralasien blev åter skriven som Kazakstan, Uzbekistan, Tadzjikistan, Turkmenistan, Kirgizistan, Armenien, Azerbajdzjan, Ukraina och Georgien vilka alla förklarade sin självständighet. Rörledningen som Reagan beordrade kontroll över riktades om som sovjetisk naturgas österut till norra Stilla havet hamnen i Vladivostok och västerut till Svarta havet hamnen Novorrossiysk från världens rikaste naturgasfält ligger under och ligger an mot stranden av Kaspiska havet, som ligger i hjärtat av Kaukasien. Alltså inte precis centralt.

Petrodollarligan åtrådde denna resurs mer än någonting i hela världen. De ville bygga sina egna privata rörledningar när de fick sina händer på Kaspiska havets naturgasfält, som även innehåller uppskattningsvis 200 miljarder fat råolja. Oljeindustrin privatiseringar blev snabbt meddelade i de nya centralasiatiska republikerna som hade, på grund av sin självständighet, tagit kontroll över stora Kaspiska havets olje-och gasreserver. Genom hela 1991 höll Chevron samtal med Kazakstan. [736]

De centralasiatiska republikerna blev omgående de största mottagarna av USAID stöd, liksom Exim Bank, OPIC och CCC lån, Azerbajdzjan, Turkmenistan och Kazakstan var särskilt gynnade. Dessa länder styr stranden av Kaspiska havet, tillsammans med Ryssland och Iran. År 1994 fick Kazakstan $ 311.000.000 i USA stöd och ytterligare $ 85.000.000 för hjälp att avveckla Sovjettidens kärnvapen och President Clinton träffade Kazakstans president Nursultan Nazarbajev. De undertecknade en rad avtal som sträcker sig från nedrustningsavtal erbjudanden till rymdforsknings samarbete. Kazakstan, med uppskattningsvis 17,6 miljarder fat i oljereserver, hade varit en strategisk del av det sovjetiska kärnvapen nätet och var hemmet för det sovjetiska strategiska rymdprogrammet.

De två ledarna undertecknade inte av en slump även ett avtal om investeringsskydd för amerikanska multinationella företag. Free Trade Institute och US Chamber of Commerce skickade ut tjänstemän för att träna kazaker i de finare konstarterna av den globala kapitalismen. Petrodollarhegemonin agerade vid denna tid mycket snabbt. Chevron Texaco ianspråktog den största vinsten-på $ 20000000000 då Tenghiz oljefält togs över av en annan aktör på Korolev. Exxon Mobil tecknade ett avtal för att utveckla en offshore koncession i Kaspiska havet. Tengizchevroil är till 45% ägt av Chevron Texaco och 25% ägs av Exxon Mobil. President George W. Bushs NSA och senare utrikesminister Condaleeza Rice, en expert på Centralasien, satt i styrelsen vid Chevron tillsammans med George Schultz från 1989 till 1992. Kära Lisa hade till och med en oljetanker uppkallad efter henne själv, det är så sött!(
http://www.aztlan.net/oiltanker.htm
)

På andra sidan Kaspiska havet, så tog Azerbajdzjan emot hundratals miljoner dollar av USA: s stöd och BP-Amoco ledde ett konsortium av sju oljejättar som spenderade de första $ 8 miljarder på att utveckla tre eftergifter utanför huvudstaden till Bakus-historiska basläger Big 4 Oil i regionen. BP Amoco och Pennzoil-som nyligen förvärvades av RD/Shell- tog kontroll i Azerbajdzjan Oil Company, i vars styrelse ingår den tidigare Bush Sr utrikesministern James Baker.

År 1991 dök så Air America super trojanen Richard Secord (
http://en.wikipedia.org/wiki/Richard_Secord
) upp på fri fot i Baku under täckmantel av MEGA Oil. Secord & Company och då borde en blind ha kunnat se vad som komma skulle, men han sålde som vanligt vapen denna gång Israeliska, mot ”bruna påsar fyllda med kontanter” och transporterade mer än 2 000 islamistiska kämpar från Afghanistan med hjälp av Gulbuddin Hekmatyar. Och som av en ren slump så började också afghanskt heroin strömma in Baku. Han har ju till och med fått filmer gjorda om sig den mannen. Den ryska ekonomen Alexandre Datskevitch anför att ”184 heroin laboratorier upptäcktes av polisen i Moskva år 1991 och var en av dem drivs av azerier, som använder intäkterna för att köpa vapen för Azerbajdzjan kriget mot Armenien i Nagorno-Karabach”. Ingenting nytt under solen alltså avseende metodvalet och att bara sanningen kan göra människan fri.

Man kan ju utifrån omständigheterna i saken nära nog misstänka att Exxon och Mobil låg bakom 1993 års kupp mot den valde armeniska president Abulfaz Elchibey. Supertrojanen Secord s islamister hjälpte. Osama bin Laden att inrätta en frivilligorganisation i Baku som en bas för att angripa ryssarna i Tjetjenien och Dagestan. En mer böjligt president Heidar Aliyev installerades 1996 och på order av Amocos direktör blev han inbjuden till Vita huset för att träffa president Clinton-som enligt NSA:s Sandy Berger redovisar $ 90 000 värde i Amoco aktier. Men det kan ju vara som det är med den saken, påssenten alltså….
http://www.manta.com/c/mmzkc27/clinton-amoco

Armeniska separatister som stöds av CIA tog över de strategiska armeniska regionerna Nagorno-Karabach och Nakhnichevan som gränsar Turkiet och Iran. När Turkiets president Turgut Özal nämner ett ingrepp i Nakhnichevan för att slå tillbaka den azerbajdzjanska kontingenten, så spelade turkiska remiärministern Suleyman Demirel snabbt ner uttalandet från viktiga amerikanska allierade. Dessa två områden är avgörande för Petrodollarhegemonins planering för att bygga en pipeline från Kaspiska havet över Turkiet till den ryska Svarta havs hamnen Novorrossiysk. Samma rutt används av Turkiets Gray Wolves maffia i deras Centralasien till Europa heroin strävanden. När Gray Wolf ombudsmannen Mehmet Ali Agca (
http://sv.wikipedia.org/wiki/Mehmet_Ali_A%C4%9Fca
)under 1981 försökte lönnmörda påven Johannes Paulus II så använde CIA sin Gladio strategi för att försöka lägga skulden på Bulgariens kommunistiska Lukasjenko regering.
http://en.wikipedia.org/wiki/Operation_Gladio

Lukoil äger 26% av den ryska Svarta havet hamnan i Novorrossiysk. Dess president Vayit Alekperov ville bygga den Kaspiska rörledningen genom Groznyj i Tjetjenien, medan Petrodollarhegemonin föredrog vägen genom Turkiet. CIA stödde därför både armeniska separatister och tjetjenska islamistiska rebeller för att säkerställa kaos i Groznyj. Alekperov gick slutligen med på den turkiska rutten.

År 2003 så hade försvarsdepartementet föreslagit ett $ 3 800 000 militärt träningsbidrag för Azerbajdzjan. Senare erkändes att detta var för att skydda USA: s tillträde till oljan. Som författaren Michael Klare uttryckte saken, ”Sakta men säkert så har den amerikanska militären omvandlats till en global olje-skydds service”, i Petrodollarhegemonins oheliga tjänst kunde han gott ha tillagt i detta.

Turkmenistan, som gränsar till Kaspiska havet i sydost, är en virtuell gas republik, som innehåller stora fyndigheter av naturgas. Det har också stora reserver av olja, koppar, kol, volfram, zink, uran och guld. Den största gasfält är Dauletabad i sydöstra delen av landet, nära den afghanska gränsen. Det var Unocal-ledda Centgas som satte igång att bygga en pipeline som skulle ansluta oljefälten runt Chardzhan till de sibiriska oljefälten längre norrut. Mer avgörande för Centgas var dock en gasledning från Dauletabad genom hela Afghanistan och Pakistan till Indiska oceanen, rådgivare till projektet var Henry Kissinger. Unocal är nu en del av Chevron. Och alla läsare förstår väl kanske numera vad som är skälet till de svenska nationella militära stödinsatserna.

Med Petrodollarhegemonin med fast ansvar för Kaspiska havets reserver föddes så Kaspiska Pipeline Konsortiumet. Chevron Texaco tog en 15 % insats medan de tre andra oljebolagen och Lukoil delade på resten. Pipeline säkerheten lämnades till det israeliska Magal Security Systems, som är anslutet till Mossad. Azerbajdzjan och Turkmenistan har speciellt mysiga relationer med Israel via den särskilde ambassadören Yusef Maiman, som är ordförande för den israeliska Mehrav koncernen. Mehrav är involverad i ett projekt i Turkiet för att avleda vatten från övre Tigris och Eufrat till sydöstra delen av Turkiet och bort från Irak. Den Kaspiska pipelinen byggdes av Bechtel i samarbete med GE och Wilbros Group. Rörledningen började lugnt flytta olja och gas i november 2001, bara två månader efter 911.

Bechtel byggde också oljefältet infrastrukturen i Tengiz för Chevron Texaco.År 1995 Bechtel ledde ett USAID-finansierat konsortie för att omstrukturera energisektorerna i elva central-och östeuropeiska länder i enlighet med IMF: s mandat. Bechtel fått ett massivt kontrakt för att uppgradera Rysslands många krisdrabbade aluminiumsmältverk tillsammans med Pechiney. Lukoil har kontrakt med New Jersey-baserade ABB Lummus Crest (som bildades när Asea Brown Boveri och Lummis Crest gick samman) för att bygga ett $ 1300000000 raffinaderi i Novorrossysk hamnen och att göra en $ 700.000.000 uppgradering av raffinaderiet i Perm.

Den Bush Jr ledda dministrationen planerar vid denna tid en rad ytterligare Kaspiska havet pipelines för att komplimentera Tenghiz-Svarta havet rutten. En Baku-Tbilisi-Ceyhan pipeline byggdes ett konsortium lett av BP Amoco. Den advokatbyrå som representerar BP-ledda konsortiet är James Baker familj advokatbyrå-Baker Botts. BP Amoco pipelinen löper längs igenom Georgien och genom Tbilisi.

I februari 2002 planerar USA att skicka 200 militära rådgivare och genomföra helikopter attacker i Georgien för att ”utrota terrorism”. Utvecklingen var en rökridå för att skydda rörledningen. I september 2002  anklagar Rysslands utrikesminister Igor Ivaniov Georgien för att hysa tjetjenska rebeller. I oktober 2003 tvingades Georgiens president Eduard Schevardnadze att avgå i en oblodig revolution.

I september 2004 dödas hundratals ryska skolbarn när tjetjenska separatister tog sig in i en skolbyggnad. Rysslands president Vladimir Putin sade om händelsen, ”Vissa politiska kretsar i väst vill försvaga Ryssland, precis som romarna ville försvaga Carthago.” Han anklagade ”utländska underrättelsetjänster” för delaktighet i attentaten. Hans rådgivare Aslanbek Asjlakanov gick ännu längre och angav på Ryska kanal 2 News, ”Dessa män hade sina samtal inte inom Ryssland, men med andra länder. De leddes i koppel. Våra självutnämnda vänner har arbetat i flera decennier med att stycka Ryssland de är marionettstyrare och domptörer och de finansierar terror. ”Rysslands KM News hade rubriken” Var det i skolan illdådet planerades, eller i Washington och London. ”

Lukoil står som symbol för korruption så skenande i Ryssland sedan Sovjetunionens kollaps. Mutor är normen. Lukoil har gett lyxiga jetplan till borgmästaren i Moskva, chefen för Gazprom (det statligt ägda naturgas monopolet) och Kazakstan president Nazarbajev. I mitten av 1990-talet meddelade Lukoil att man skulle sälja ytterligare 15% av aktierna till utländska aktieägare genom sin största ägare och finansiella rådgivare CS First Boston Bank och Bank of New York. År 2002 meddelade de planer på att sälja en annan stor ägarandel.

Enligt Kurt Wulff på olje-värdepappersföretaget McDep Associates, så tumlar de fyra oljebolagen ännu runt på sina nya Fjärran Östern betesmarker och såg sina tillgångar öka från 1988-1994 enligt följande: Exxon Mobil-54 procent, Chevron Texaco-74 procent, Royal Dutch / Shell - 52% och BP Amoco-54%. Petrodollarhegemonin hade mer än fördubblats sina kollektiva tillgångar på sex korta år. Detta genombrott i den Anglo-Amerikanska globala makten hade alltså att göra med övertagandet och ianspråktagandetav den gamla sovjetiska oljeresursen och den efterföljande utarmningen av dess födslorättsliga ägare. Vad det då innebär för exploatören ifråga att inte längre kontrollera den valuta som måste användas för handel med resursen och detta enbart ur detta enskilda perspektiv, det kan nog var och en räkna ut själv.

Jag vet förresten en pappa som är Member of the Britsish Empire och är Riddare av Malteserorden….

Intellektuell extremism i landet falukorv

För de flesta av oss i Sverige idag, så var barndomen en tid av stora och oantastliga drömmar. Tanken på vad vi kan bli eller vad världen kan bli, var endast begränsad av styrkan i anden, inställning, lite av vädret (mest på TV2), våra idéer, och denna styrka är som alla ungdomar instinktivt vet oändlig.

Medan möjligheterna i framtiden tycktes vara gränslösa, så har de flesta av oss, inklusive jag själv, aldrig någonsin har tänkt på ”politisk extremism” som en livskraftig livsstil. Dörrvakt på diskotek? Absolut. Astronaut? Kanske. Filmare? Njaee. Gerillakrigförande? Inte så mycket.

Även om var och en av oss i slutändan är produkten av våra egna beslut och interna val, även utanför påverkan av vår miljö, så är den kulturella atmosfären i vår tid verkligen det som avgör hur vi kan uttrycka vår egenart. Den lysande och begåvade kan ibland kastas in i roller av fattigdom och obemärkthet. Den obscena och slingrande kan ofta stiga till positioner av rättfärdig vördnad. Goda män har ofta blivit utmålade som skurkar i århundraden, medan onda män betraktas som helgon lika länge, för den som äger pennan bestämmer vad som skall skrivas med pennan av segraren.

Poängen är att den tid i vilken vi lever, den uttrycker sig mycket sällan på ett ärligt sätt om vilka vi verkligen är, om vi inte själva tar vi tag i beskrivarna hårt eller på något nyvunnet vis lyckas kommunicera vårt beskrivande själva och på så vis snitslar ut en ny och verklighetsbeskrivande väg för historien att beskriva de män och kvinnor som kör bil framåt utan rädsla eller tvekan att hävda kontroll över sina öden och tvingar fram tid till att reflektera kring sina principer, snarare än att deras principer bara blir en ytterligare sida eller not av sin tid, vare sig hedervärt eller vanhedrande, men likafullt eftertänksamma och dömda till att alltid betraktas som ”extrema”. Kort sagt bedårande barn av sin tid är inte sällan blott dårar av sin tid i ett samhälle av falskhet och egoism, därför har så länge och så ofta stora människor inte rönt uppskattning under sin levnad, varför ta livet av sig när man inte får höra snacket efteråt om man ändå ingenting har gjort för andra.

De flesta människor i tiden blåser omkring med tidvattnet en tid som passagerare eller åskådare som tittar händelseutvecklingen i sin samtid från en åskådarplats. De som simmar mot strömmen, eller som försöker att ändra flödet helt och hållet, är oftast sällsynta och förbryllande för massorna. Därför är det som massorna anser så som extremism ofta bara det som de själva som individer anser vara långt utanför vad de själva har vant sig vid. Men ärligt talat, så har väl historien vid det här laget visat om och om igen att majoriteten är, eller oftast har fel om det mesta, för att inte säga alltid om i princip allting. Grupper och kollektiv skapar inte, eller upptäcker saker, de utgör inget förskott för mänsklighetens goda, kort sagt massorna utvecklar inte. Endast individer kan göra detta.

Alla stora begrepp börjar som frön i självständiga människor, och sedan sprider de sig som en löpeld de utbildar och utvecklar andra individer, de leder andra till efterföljande. Ett samhälle som strävar efter konstgjord normalitet och kollektivistisk harmonisering är ett samhälle på gränsen till upplösning, kaos och död. Endast fria själar och sinnen kan ge människan verkligt hopp om överlevnad. Det extrema är inte det som bryter gränserna i ”normala” samhällen, men det extrema bryter gränserna för hos individerna inneboende sanning och samvete.

I ett verkligt ärligt samhälle (vilket vi aldrig har upplevt) så är därför en extremist någon som förnekar de universella naturlagsmässiga grunderna för tillvaron, och försöker spela halvgud i en fantasivärld av moralisk relativism och rationaliseras kriminalitet, jag borde väl kanske inte uttrycka att det låter som definitionen eller arketypen för en svensk realpolitiker eller finanstrojan. Ett osammanhängande missfoster av naturen skapad med syfte att påtvinga sin förvridna vilja på andra.

Tyvärr så är det därför så att den ärliga definitionen av extremism inte är den mest populära bland de fradgetuggande elitister som residerar över funktionerna i vår finanspolitiskapolitiska struktur av idag. Livet är en besvikelse sådant är livet. Det är det kall vi uppfostras att känna som förväntat. Men det finns hopp om annat, för naturen är gammal och därmed vis.

Så istället, varför inte själva omfamna extremistetiketten, som egentligen alltså bara beskriver att införandet nu är angeläget utifrån samhällets vilja att partifiera oss i grupper och istället kidnappa tillbaka extremistbegreppet till vårt eget?

Jag har funnit att ju mindre jag bryr mig om andras kritiska ögon desto friare blir jag att förändra saker till det bättre. Visst, av några standardindivider ur vårt nuvarande nationella ledarskap och de skaror som stöder dessa, så är jag en form av intellektuell extremist. Lyckligtvis så berör detta inte mig alls. Det är inte viktigt att accepteras av mainstream, det är bara viktigt att vara objektivt rätt i sin position, att vara saklig. I det stora hela i världen så är att vara en nagel i ögat på det så kallade ”riktiga samhället” en säker men eldfängd väg till ett liv utan ånger. I det moderna Sverige är det inte trevligt eller ens praktiskt att närma sig politiska problem under vajande fanor av att vara en radikal individ. Det sätter folk på tvären. För det finns inget värre än att ha folk runt sig som inte är som du, eller hur? Bättre att spela spelet och bara hoppas på att en bättre värld helt enkelt kommer att realiseras ut ur etern från biltelefonen. Inte gunga båten, speciellt inte när man är i den.

För dem av oss med fria sinnen och lite längre känslolinjaler så är detta passiva förhållningssätt helt enkelt inte mättande för vår hunger efter det PK bizarra. Och med ”bizarrt”, menar jag då ärlig. Vår tid här är kort, och oftast ful, och fylld med människor och omständigheter och katastrofer och fördomar samt vedervärdigheter med smärtsamma stunder som ibland luktar så som att vi mycket hellre skulle slippa ta itu med dem alls.

Men det minsta man kan begära av någon är alltid uppriktiga försök till lite sanning. Sanningen är den första och största synden i mörkret av moralisk förkastlighet i schaktet till bottenlös aktiv tyranni, för sanning är aldrig verklighet och är alltid enskild. Skillnaden däremellan blir därför alltid till syvende och sist det gällande uppsåtet och den mänskliga skyldigheten blir att alltid försöka förbättra sig som individ.

Jag rekommenderar detta starkt i dagens samhälle. Sök sanningen, och ni skall dömas till böter eller fängelse. Detta är det första steget mot en lysande karriär som intellektuell extremist. Att leva ett sådant liv kan vara roligt och spännande om man följer några enkla riktlinjer.

Identifiera de tvingande frågorna i dag som de flesta människor inte vill konfronteras med och tala sedan om dem hela tiden, som tillexempel hur pengar skapas och får sitt värde. Men inte bara prata om dem, tala om dessa frågor intelligent och med en informativ hållning. Som verkligen avsiktligt driver okunniga till att bli galna. Befäst din position med fakta synlig bakom den vanliga, genom att skriva, debattera och synas och höras varhelst det märks. Etableringen av denna första försvarslinje är inte nödvändigtvis för att undertrycka sanningen, utan att hålla ändå hålla den levande i utkanten av samhället, utom synhåll för den genomsnittlige medborgaren till dessa att konfrontationen når effekt. Vårt jobb är att skjuta den större sanningen i människors ansikten, så att de tvingas till att minst erkänna att den sanningen existerar, även om de inte vill acceptera den.

Skratta åt det politiska chefsskapet Mest ledarskap i vår moderna värld är egentligen ringa ledarskap, alltså när andra bara följer. Verkligt ledarskap främjas genom en känsla av respekt som intjänas genom föregå med gott exempel. De största ledarna är de som undervisar, inte de som ger kommandon och politisk styrning är dessutom ogiltigt om styret uppnås genom omstörtande förledande verksamhet och rena lögner.

Naturligtvis är denna metod  mest ett beprövat snabbspår till närmaste ensamcell cell, men vad fan! Extremister är medvetna om att en oärlig politiker bara är en bedragare i en fin kostym, och ingenting mer. Extremister erkänner att en polistjänsteman inte har några som helst begrepp om grundlagsskyddade rättigheter eller konstitutionella friheter, eller ens om mänsklig anständighet, utan bara en pistolbeväpnad individ bakom ett märke och med en speciell kostym, och är inte på något vis värde mer respekt än en vanlig brottsling. Extremister ser säkerhetstjänster som förlängningar av ett system som inte längre har några som helst principer kvar utom att upprätthålla sin egen eländiga existens för att med rätta kunna se ner på dem som skulle sälja sig till en sådan cancer byråkrati för en lön och lite oförtjänt prestige. De skrattar åt sådana människor, eftersom de stora tingens ordning, dessa ”stora pelare” i vår nation är i själva verket är tragiskt löjliga.

Extremism är i sig en godtycklig etikett, vars definition förskjuts av makthavarna för att passa en person eller grupp som råkar komma i deras väg vid en viss given tidpunkt. För att ta denna etikett och göra den vår, så kan vi egentligen inte tillåta oss att vara knuten till ihåliga och meningslösa politiska partier, för att bara inte tala om alla de prefabricerade och grunda filosofiska plattformar som kallas för ismer. Varje problem och situation bör närmas sig som vore den ny och bör hanteras med hjälp av sociala och juridiska metoder som fungerar, i motsats till de som råkar följa en viss partilinje. Det bör finnas till grund, så många politiska ståndpunkter som det finns individer, inte bara två homogeniserade normer som vi tvingas att välja på i hopp om att den ena kommer att vara ”mindre destruktiv” än den andra.

Att förbereda sig för ett liv utan att glo på TV är ett bombsäkert sätt att bli en extremist, alltså att i dag föreslå förberedelser för någon form av katastrof. För den genomsnittlige svensken, så finns inget sådant som en morgondag utan Happy Meal och Mello. Att ens föreslå möjligheten till sådant är besläktat med att en vinternatt dansa naken på motorvägen i mötande trafik mot dansriktningen.

Trots att i länder i hela världen avsätter varor för överlevnad, det är lika vanligt som att klippa gräset, så kan många i Sverige inte förstå behovet av sådant beteende. Detta beror på att många fortfarande tror att systemet kommer att skydda dem från skada oavsett vad som händer. En ”extremist” tänker något annorlunda. Extremisten inser  utifrån sitt vidare perspektiv att det har varit alltför många tillfällen tidigare, när regeringen inte var till någon hjälp för någon individ mitt i katastrofen, och i vissa fall även var orsaken till större skada. Extremisten försöker ta bort sitt beroende av detta ”hjälpsamma” system och skaffa den försäkring som krävs för att hjälpa sig själv om det verkligen skulle uppstå behov.

Man kan inte vara en extremist om man tror på allt man hör från TV. Egentligen kan man inte vara en extremist om man tror på någonting som man hör på TV. En extremist tar absolut inga råd utifrån vad de traditionella medierna säger utan vidare undersökning. Förekommer en särskild metod eller diskussionspunkt i varje journalistiskt verk på exakt samma tid med exakt samma ensidiga berättelse? Dags att plocka fram medialögndetektorn. Är en politiker ifärd med att öppna munnen och prata? Ha hörselskydden beredda. Den extremistiska uppgiften är inte nödvändigtvis att vara motstridig bara för den saken skull att det råder ett motsatsförhållande. Det är dock extremistens jobb att vara kritisk, kräsen och diskriminerande mot den som inte alltid skiner upp till ljuset av uppriktig menad undersökning av verkligheten

Medan det alltid finns ett utrymme för en viss ”tolkning”, i slutändan, så måste om en omständighet ringer falskt, denna alltid exponeras. Även om det är så att exponering är skadligt för tillståndet i vårt land eller för vår kultur på kort sikt, så blir utelämnade av upplysning om svek, alltid okontrollerbart på lång sikt och är den enskilt största förstöraren av hela civilisationer och är därför helt oacceptabelt, särskilt för extremister … tror jag;-)

Ett liv i överensstämmelse är ett liv som slösas bort och ett liv i slaveri är inget liv alls. Vad vi kan kallas idag, vad vi lämnar bakom oss, är i slutändan vad som definierar oss. Etiketter är irrelevanta. Om jag är en ”extremist” eftersom jag vägrar att delta i villfarelsen att Sverige är i det nya millenniet, då blir det så. Allt i historien kretsar inte runt regeringar, men det kretsar kring regelbrytare. Dessa bestämmer ensamma om mänskligheten kommer att leva tätt under näven på den auktoritära maskinen, eller kunna bo gratis i vildmarken i ohämmat oberoende.

Vem tror på vad och varför?

En tekniker, en kemist och en ekonom spolas iland på en öde ö bestående av bara sand och palmer. Efter några dagar utan mat så svälter de, eller lider i alla händelser av en mycket påtaglig hunger. Men av en slump så snubblar de på en burk Bullens pilsnerkorv på stranden.

De tillbringar några förstummade minuter med hänsyn till hur de nu skulle kunna livnära sig. Ingenjören blir den första att tala: ”. Vi kunde slå på burken med en sten tills att den öppnas”

Kemisten tänkte noga efter och sade sedan, ”Vi kan lägga burken i en havsvattenlösning och vänta på att erosionen ska verka och göra sin naturliga magi.”  Ekonomen är sist av de tre att bidra till gruppens samlade idébank: ”Låt oss bara anta att vi har en burk-öppnare.”

OK, så det är inte det roligaste skämtet i universum, jag vet. Men det har tyvärr ändå minst ett hyfsat sorgligt korn av verklighet i sig, så det finns någon tanke bakom detta.

Till inledande exempel så håller en kolossal presumtion(ett antagande) för vanliga ekonomiska teorier för gällande, att den ekonomiska genomsnittligheten i systemet alltid återgår till någon form av stabil jämvikt, allt som behövs från våra upplysta finansiella monetära ledare, får vi veta, är en mild knuff av den politiska spaken och vägen tillbaka till stabilitet är helt och fullkomligt garanterad. Att det finansiella systemet som styr och beskriver ekonomi är exponentiellt tillväxtbetingat, det tar ekonomiska teorier ingen som helst hänsyn till.

Men vad händer då om detta antagande är fundamentalt felaktigt till sin grund? Vad händer om ekonomin alltså inte i verkligheten är avsedd att nå en stabil jämvikt, eller ett tillstånd i alla fall liknande det som råder i kall sterilitet, för dynamiken i luftmolekyler i ett perfekt vakuum? Eller i balansen hos bönsyrsan före attack?

Vad händer då om avsikten bakom det finansiella systemets konstruktion i själva verket är att berika enskilda intressen till men och skada för ekonomin hos individer och samhällen?

Att döma av senaste tidens åtgärder på marknaden (alltså den del som är berörd av aktier och euroområdets statliga obligationsräntor), så skulle alltså investerarna enligt gängse historiska modell, nu tycka eller tro att euroområdets skuldkris i stort sett har lösts.

Marknadens Frälsare har varit den Europeiska centralbanken (ECB), som välvilligt tippar ziljoner euro i likviditet på kontinentens banker. Möjligen mer träffande beskrivet så verkar en kris som utlösts av skulder, alltså en kris beroende alltför stor kreditgivning, ha lösts genom förmedling av mer krediter, således mera skulder?

Dataingeniörer myntade en gång uttrycket ”skräp in, skräp ut”, för att beskriva sårbarheten hos datorer i system som behandlar meningslös indata och producerar jämförelsevis meningslöst utgångsmaterial. Det kan dras liknande slutsatser avseende det moderna finansiella systemet från 1931 och alla ekonomiska sopor som har blivit följden av detta systems bildande, även om haveriförloppet har reducerats till sin hastighet genom olika bankdelningslagar och Brettom Woods överenskommelser, så är och förblir detta systems metacykel nu till ända. Haveriet startar exponentiellt från början men blir irreversibelt efter skuldmättnadspunkten.

Det var Nobelpristagaren William Sharpe, till exempel utarbetade en Capital Asset Pricing Model på 1970-talet i ett försök att skapa en typ av riskviktning som kan reduceras genom diversifiering. Alltså ta två riskförlopps betingade saker och dela på dessa risker i två delar och sätt ihop delarna korsvis, så har den totala risken halverats för varje sammantaget hel del.

Men CAPM (som det blev känt som) innehåller också ett antal antaganden om finansiella marknader som på olika sätt kan beskrivas som antingen pittoreska eller möjligen löjliga, några exempel på dessa är som följer:

* Finansiella marknader är helt konkurrenskraftiga
* skatter finns inte, inte heller transaktionskostnader
* Alla investerare har samma tidshorisont
* Alla investerare har samma förväntningar på avkastning och volatilitet
* Alla investerare kan låna och låna ut en riskfri ränta
* Investerare kan låna ut alla tillgångar och hålla alla tillgångar till bråkdelar (fraktioner)

Helt klart är att naturen som vi faktiskt lever i, helt enkelt inte beter sig beroende av den typ av modeller som ekonomer använder, naturen är verklighet, modeller är bara mer eller mindre dåliga försök att beskriva verkligheten, vilket man med viss fördel kan försöka att hålla i minnet emellanåt.

I ”The Origin of Wealth”, så gör författaren Eric Beinhocker en förtjänstfull poäng i ämnet nationalekonomi, angående den franske närmast kroniske förloraren Leon Walras, som efter att ha misslyckats som ingenjör, romanförfattare, journalist, bankir och jag vet inte vad, satt sig i sinnet att göra karriär inom denna spännande nya disciplin som kallades för Nationalekonomi. Och som därför främst ur ett statistiskt yrkesmässigt breddperspektiv av framgångar möjligen till sist borde ha kunnat vara trovärdig.

Men Beinhocker skriver, med inte osannolikt någon rätt:

”Innan Walras, så var ekonomi inte en matematisk disciplin. Walras och hans landsmän var övertygade om att om ekvationer och differentialkalkyler som kunde beskriva de naturlagsmässiga rörelserna hos planeter och atomer i universum, innebar att samma matematiska metoder även kunde fånga rörelsen hos mänskliga sinnen inom ekonomi.”

Och följaktligen så applicerades felaktiga, olämpliga och bristfälliga modeller en massè från fysikens värld, för att på något sätt beskriva, funktioner av beteenden och uppfattad rationalitet, oavsett vilka bitar som bröts eller flög ut ur ekvationer eller differentialer, i den själsligt instabila och därför kanske realistiskt sett inte alltid fullt förutsägbara vilda ekonomiska världen.

Detta är viktigt! Och det kan vara en av de mest förbisedda aspekterna av finanskrisen:

Rationalitet är beroende på situationens informationsmässiga betingelser utifrån individens själsliga situation.

Den allmänt accepterade ekonomiska visdomen kan vara fundamentalt olämplig ”den reala ekonomin”, och utrymmet för eventuella förluster i ”den reala ekonomin” som drivs av en sådan fundamentalt olämplig finansiell visdom är nästan oändlig.