I ett hörn av den intellektuella boxningsringen står Stimulans. Hans slagord är: mer ekonomisk stimulans. Historia och teori, han skrävlar, lär regeringarna att de bör köra mycket större budgetunderskott i en lågkonjunktur. I det andra hörnet står Åtstramaren, som levererar det motsatta budskapet: mer åtstramning. Han hävdar att historia och teori lär att regeringar bör minska sina underskott. De två tävlande om den ekonomiska politikens olympiska pris är mitt uppe i en lång kamp. Otroligt nog (….), så är de båda dömda förlora!
Stimulans har med öppenhjärtlig entusiasm ofta förknippats med personer bosatta i USA, sedan för tre decennier sedan det land som kallas landet av stora budgetunderskott och små bekymmer. Hans favorit exempel är 1930-talets stora depression, som bara de offentliga utgifterna skulle kunna avsluta. Nu, nästan fyra år efter kollapsen av Lehman Brothers så är fortfarande BNP-tillväxten långsam och arbetslösheten hög. Det offentliga underskottet, säger han, bör ökas med så mycket som behövs för att driva ekonomin ur sin nuvarande stagnation. Att mera pengar innebär mera skulder i ett system bestående av krediter, som har en kostnad av ränta, lämnas med en nästan kusligt betingad precision utan hänseende.
Åtstramaren har mer en återhållsam Luthersk charm, den sortens samband som inte sällan tilltalar europeiska intellektuella som anser sig intellektuella, efter deras egen perspektivmässiga förmåga. Han berömmer balans i de offentliga budgetarna och sunda finanser för att hålla inflationen långt borta och stödjer sig i detta på värdet på valutan, att främja en stark ekonomi genom att inte stjäla besparingar från den privata sektorn, källan till hållbar tillväxt. Efter fyra år av ovanligt höga offentliga underskott, säger han, att nu är det dags att skära ned på underskotten.
Att betala sig ur skulder när pengar är krediter behäftade med ränta, glöms av någon anledning bort i all denna intellektualitet.
Det har inte förekommit några knock-out slag i kampen. Varken Stimulans eller Åtstramarens taktik verkar fungera som förväntat. Förenta staterna har försökt med stimulans och Storbritannien med åtstramningar, men resultaten i de båda länderna har av någon anledning som anförs som okänd varit en besvikelse. Euroområdet, som har försökt med mindre stimulans och fler löften om åtstramning, har inte heller gjort någonting bättre, för pinnar och sten kan krossa ben medan ord kan ingenting göra. Japan å sidn orientaliska sida har varit stimulerande i en halv evighet, utan vare sig något haveri eller inflationsdrivande katastrof.
Här är en sammanfattning av en rond: Åtstramning inleder med en tvåslags kombination – först Lettland, där bestraffande åtstramning vänder den lidande ekonomin runt, lustigt nog till fördel för bankerna, och resten är historia, vilket i åtstramningsvärlden visar att finanspolitiska sammandragningar ofta kan hjälpa till att återställa den ekonomiska tillväxten, medan stora budgetunderskott oftast har dåliga konsekvenser. Stimulans låter sig inte avskräckas. Han duckar för svingen om Lettland – åtstramning fungerar inte riktigt där, eftersom folket lider och inget blir bättre – och han slår tillbaka med ordrika (fria från pinnar och sten) exempel på den framgångsrika lån och väx politiken. Han slår hårt med Grekland, där åtstramningen håller på att krossa ekonomin i verkligheten.
Och så fortsätter det. Stimulans svarar på hans misslyckanden med rop på mer av samma sak, medan Åtstramning kräver mer politisk finess och mer tålamod, eftersom hårt arbete som botemedel verkar långsamt. Och inte alls påverkas av att bankerna kräver en allt större del av de finansiella resurserna.
Denna pugilistiska bild passar dramatiska tonen i matchen mellan stimulans och åtstramnings argument. Huvudpersonerna låter oftast mindre som lugna ekonomer än som politiker vilka försöker misskreditera sina motståndare. I själva verket återspeglar glöden starkt just politiska åsikter och inte alls rationell eller logisk analys av sakförhållanden, förtroendet för regeringar och misstro mot finansministern på ena sidan och varsamhet hos regeringen och entusiasm för rättvisa marknader å den andra. Men debatterna är emotionella, inte rationella. Den ekonomiska teorin på båda sidor är tunn och de historiska bevisen är snällt sagt tvetydiga.
Detta intellektuella dunkel är så stort att även grundläggande definitioner är kontroversiella. Har något minskande budgetunderskottet räknats som ”stimulans”, eller det bara ett inte ökande underskott? Eller är stimulans begränsat till minskning av underskott som går utöver de som skapas av högre utgifter och lägre inkomster som oundvikligen kommer med en ekonomisk nedgång? Skall dygdiga avsikter att minska underskotten räknas som ”åtstramning”, eller bara den faktiska minskningen av dessa? Var passar penningpolitiska stimulanser – passar in i bilden – låga styrräntor, centralbankers inköp av skulder och stöd för finansiella institutioner?
Trots de vilda påståenden från den intellektuella boxningsringen, så tycks ingen veta hur man verkligen återställer en finansiell ordning och ekonomisk hälsa efter en finansiell härdsmälta i de länder som står för hälften av världens BNP. Det bästa som kan sägas i detta är att beslutsfattare BORDE återupprätta förtroendet, stärka institutionerna, undvika onödigt ekonomiska tryck och minska skulderna utan att förstöra den finansiella infrastrukturen. Översättningen av dessa plattityder i politiken, för att uttrycka detta milt, är inte helt självklara. Det är däremot mera uppenbart vad ord kan göra i förhållande till pinnar och sten.
Och så länge som bankerna kontrollerar politiker och samhällen, genom sin kontroll över pengarna så är den politiska kulissen alltjämt rämnande. Sedan spelar det ingen roll hur farligt det verkar.
Carl Norberg inte många som är av din standard! Ödmjukt tar jag
del av dina tankar och jag växer själv till insikt. Vilken match du
ger oss läsare!
G E N I A L I S K T
Apropå Lettland och även Litauen som jag varit en del i så något jag lagt märke till så har jag bara sett en svart människa och det var i Riga (Lettland) och ingen stans har jag sett så rasistiska människor och så är det fortfarande om inte en värre. Är inte det rätt märkligt?
Fast Estland har jag inte märkt samma grej med men i och för sig jag har bara varit där typ en vecka och det för några år sedan närmare 5 ´år sedan jag besökt Tallin.
Bra box ringning
Är det inte just den finansiella infrastrukturen som kriser bottnar i, att rädda banker och finansinstitut betyder att finansiärer och aktieägare ska räddas av allmänna skatte medel, pengar som istället ska arbetat och inspirera projekt till just medborgarnas infrastruktur som skapar arbete, social service och utveckling, alltså agera innan varken Stimulans eller Åtstramarens ”räddningsplaner” erfodras som ändå till slut mynnar ut i att låneverksamheten och investeringar avstannar i privata finanserna, med risk för resignationens motor startar, när Island lät aktieägare och privata finanserna stå för fiolerna så blev de bespottade och hotade med alla medel från både länder och aktieägare, de stod till slut ändå emot och efter bara ett par år var de på banan igen, just för att de inte belastat statens finanser i räddningspaket till privata finansernas aktieägare, riskkapitalister och banker, om de skulle lagt sig platt som är brukligt till alla EU länders hotelser så skulle med all säkerhet läget istället tom. vart mycket värre som vi nu ser med Grekland, Spanien osv..
Pengarnas tillverkning ska vara under medelmåttornas förtryck och det är nog vad alla tror det är men inte är. Om det var så så skulle allt vara bra med makt kramp hit och dit den kampen skulle vi alla tjäna på som en stabilisator om hur världen blir men nu är det inte så det är det som är problemet. Man bromsar in i kurvan och gasar ut om man ska ta kurvan med högsta fart det vet alla galningar, men det gäller att ha något som greppar när trycket blir högre gör man så med skit däck så går det åt h…… Samma mönster med det mesta därför finns det mönster annars så skulle de ju inte finnas och då finns ej heller vi. Jag själv är helt ur mönstret och håller mig också av banan i alla fall den banan på nästan alla mönster jag är av så därför är jag mister nothing (rätt länge tror jag)