Mer eller mindre.

Ekonomer kan inte veta vad som är ”bättre”. De kan uppenbarligen bara veta vad som är ”mer”. De har siffror. De kan räkna. De kan bedöma ”mer”. När det gäller ”bättre”, så har de tydligtvis ingen aning. Så i sina, därför bortom alla tvivel bevisade, små sinnen, är mer bättre. Rational man är ett nationalekonomiskt fundamentalt begrepp som glömde en liten detalj.

Detta är tanken som har drivit yrket ekonom … och mycket av världsekonomin … till absurditet. Under de senaste 50 åren, sågs mer som bättre, ingen var egentligen särskilt orolig för skillnaden. Fler bilar. Fler hus. Mer mat. Fler prylar. Vad var det i detta att inte gilla? Ingenting, men hur är det egentligen?

Ja, MEN, kostnaden var ju sedan länge faktiskt mer skuld, så när mera pengar som krediter så blir det mera skulder. Och när det 21: a århundradet började så hade skuldbördan blivit så stor att systemet inte längre kunde gå vidare. Här är hur det fungerade, fram till början av våren 2007:

Den kinesiska nationen och andra, gjorde mer grejor. Araberna, och andra, pumpade mer olja.

Den centralbanksbaserade Petrodollarhegemonin, skapade mer kredit åt människor som använde pengarna för att köpa mer grejer.

Exportörerna tog pengarna-krediterna och lånade dem till nationer och människor.

Cirka $ 8 000 000 000 000 i köpkraft – ackumulerades som handelsunderskott mellan 1970 och 2007 – alltså skapades på detta sätt. Det var tänkt att vara ”något liksom begreppet gratis lunch” i ekonomi. Men Nationerna och människorna åt frukost, lunch och många av sina middagar på exporterande utlänningars bekostnad och de kreditskapande bankernas fordringar bara växte

Att inte behöva lösa in gamla krediter, och att ha ständig tillgång till nya tillgängliga krediter för att betala för de sedan tidigare skapade krediterna var snart ett etablerat beroende. Billiga krediter drev upp bostadspriserna och utgjorde säkerhet för att låna mer pengar och köpa mer grejer.

Men när subprime bolånemarknaden kollapsade 07-’08 utifrån den produktiva återbetalningsoförmågan, så slutade exempelvis de amerikanska fastighetspriserna stiga. Detta lämnade miljontals hushåll i USA, i en knipa. De kunde inte längre låna pengar-krediter mot stigande huspriser eftersom bostadspriserna gick ner. De var tvungna att skära ned på utgifterna vilket innebar att färre saker kunde säljas till dem och det lämnade producenterna med svällande lager med osålda varor.

Ekonomer tittade på denna situation efter kraschen av subprimelån i 07 och ’08, och kom till samma inte så briljanta slutsats som de hade kommit fram till i samband med alla andra avmattningar under de senaste 80 åren. Ekonomin behövde mer ”stimulans” för att uppmuntra konsumenterna att köpa mer saker. De märkte inte att konsumenterna redan hade för mycket grejor och för mycket krediter som de måste betala räntekostnaderna på och att de nu måste betala priset för att köpa mer saker än de hade råd med. Fan tro´t! Inte heller gjorde ekonomerna några mera vittgående funderingar kring om möjligtvis konsumenternas liv kan vara bättre om de fokuserade mer på kvalitet och något mindre på kvantitet.

”Mer” är allt de vet, det är allt de kan förstå. Så de ordinerade följdriktigt ”mer stimulans” mer skuld, mer kredit, mer pengar och mer grejor.

Men mer är inte alltid det rätta svaret. Det finns tillfällen när mindre är bättre.

En av dessa gånger var 1930-talet när Tyskland stod inför ett avgörande beslut.

Mer? Eller mindre?

Långt ifrån att illustrera framgången med intelligent central planering, så var den tyska ekonomin för Tredje riket en egentlig katastrof under Hjalmar Schachts fögderi, vilket naturligtvis var hela syftet bakom ”Häxmästarfasonerna”. Nationalsocialisterna – eller ”nazisternas ledning” – hade under IG Farbens finansiella inflytande sina planer för Tyskland. De var fast beslutna att omsätta dem i praktiken, oavsett vad tyskarna kan ha velat för sig själva i saken. De fifflade med en sektor efter den andra. När ett fifflande inte gav de önskade resultaten, eller faktiskt förde med sig oavsiktliga och oönskade konsekvenser, försökte de att fixa fifflet med ett nytt überfiffel. De flesta av dessa korrigeringar innehöll att spendera offentliga pengar – främst på den faktiska av IG Farben kontrollerade och vinstmaximerande produktionen, sedan på byråkratier som reglerade produktionen. Och de flesta av dessa verksamheter var riktade mot ett mål som bara en demagogisk politiker eller en haltande ekonom skulle finna attraktiva – vilket gjorde Tyskland självförsörjande / förstörande. Importen kostar pengar, resonerade de. Dessutom tvingade handel en nation att bete sig underdånigt, vilket inte heller var så attraktivt för nazisterna.

Skaparen av fyraårsplanerna Frick.

Liksom Amerika och andra på 2000-talet, så hade tyskland i mitten av 1930-talet redan spenderat för mycket pengar – med militären som sin största enskilda kostnad. Det stod inför fiender mycket verkligare och farligare än USA: s ”terrorist” motståndare. Och under Adolf Hitler under IG Farbens ledning hade Tyskland beslutat att investera kraftigt i vapen, från IG Farben, givetvis. Detta skapade en känsla av mening för många människor och en källa till ”efterfrågan” som fick folk att arbeta igen. Tyskland var fortfarande ett relativt fattigt land, med en levnadsstandard motsvarande bara ungefär hälften av i USA. En industriarbetare i Münchens bilindustri, kunde till exempel inte förvänta sig någonting ens i närheten av samma livsstil som en dito i Detroit. Henry Ford betalade sina arbetare så väl han kunde för att ge dem stora hus med varmt och kallt rinnande vatten och elektricitet. De kunde ju gudbevars köpa bilar också … till och med på kredit…vilket gav ett enormt lyft för USA: s tunga industri, alltså för Henry Ford. När kriget började, så kunde USA ganska snabbt konvertera bilfabriker till produktion av jeepar, stridsvagnar och lastbilar som ägdes av Henry Ford. Tyskland kunde inte.

I Tyskland var bilar fortfarande en lyxartikel. Få människor ägde bilar, absolut inte de människor som gjort dem. Militära order bestod för, eller ersatte bristen på efterfrågan från civilbefolkningen.

I detta avseende såg många ekonomer på Tyskland och noterade upprustningsprogrammet – ur ett ekonomiskt perspektiv – som en framgångssaga för central planering. Det satte människor tillbaka i arbete. ”Det fick fart på ekonomin igen”. ”Mer saker höll på att produceras. ”Mer” fungerade! Från hela Europa kom folk för att beundra väckelsen i Tyskland. Amerikanska kongressledamöter prisade Hitler. Det gjorde många tidningsredaktörer, inte minst NY Times och Sulzbergers och andra ledare i Frankrike och Storbritannien också.

Dessutom, jämfört med vad som pågick i Ryssland, Japan och Italien … Såg Tyskland närmast positivt godartat ut, om inte rent av som en perfekt förebild. Stalins rensning eller svält av sina fiender – miljoner av dem. Benito Mussolini hade invaderat Abessinien ivrigt massakrerande lokalbefolkningen. Den japanska Svarta draken falangen började sitt blodiga krig mot kineserna. Hitler kan ha låtit galen från tid till annan, och han kan ha mördat många av sina rivaler under ”de långa knivarnas natt”, men då – år 1935 – ur samtidens perspektiv så lät han nog faktiskt rimligt balanserad, åtminstone ur ett jämförande perspektiv.

Men de stora utgifterna för militären till IG Farben, medförde problem för det nazistiska ledarskapet. Den tyska ekonomin hade fortfarande inte återhämtat sig från förstörelsen från det första världskriget, förlusten av Ruhr, det tunga industriområdet, den stora depressionen och krigsskadestånd betalningarna, allt givetvis iscensatt, arrangerat och planerat av samma industriella intressegruppering IG Farben, åtalen i Nürnberg är bestickande. Tyskland saknade de råvaror som behövdes för att bygga tung militär utrustning och bränsle som behövdes för att driva en modern ekonomi och modern krigsmatrielindustri. Detta kunde endast köpas med utländsk valuta, som Tyskland kunde förtjäna genom handel eller genom att dra ner hårt på sina egna valutareserver av guld. I detta spelade Sverige en fullkomligt avgörande roll, men det är som bekant en vidare historia.

Under 1936, stod det emellertid klart att den Tyska regeringen skulle slut på pengar inom bara några månader. Den nazistiska ledningen hade dessutom redan kört ”fast” med jordbrukssektorn och försörjningsbehovet hotade att skapa social instabilitet – detta inte minst utifrån många oavsiktliga byråkratiska korruptionskonsekvenser. Marknadssystemet hade till stor del redan ersatts av ett system med byråkratisk korruption som lade sig i och kontrollerade prisbildning, vilket ledde till en brist som måste försonas genom ransonering.

År 1936 hade samma typ av inblandning börjat orsaka brist inom tillverkningsindustrin också. Om något inte gjordes, skulle hela upprustningsansträngningen ha avstannat. Tyskland var inte rikt nog att ha råd med både vapen och smör – åtminstone inte i den omfattning som utlovats av nazistpartiet. Och med deras spridning av systemet med byråkratisk förvaltningen så hade varken vapen eller smör några utsikter att hålla särskilt länge alls.

På den tiden var Herr Hitler tursam i att ha åtminstone en ekonom med ett tydligare chefsskap än de flesta av hans andra rådgivare och hantlangare. Carl Friedrich Goerdeler kom från en tuff, konservativ preussisk familj. Han var smart. Han var en god organisatör. Han var övertygande. Goerdeler verkade i dessa sammanhang vara en anständig man. När allt INTE hade kommit omkring ännu, under 1933, som borgmästare i Leipzig, så vägrade han faktiskt att upprätthålla ariseringsprocessen och den nationella bojkott mot judiska företag och han beordrade polisen att släppa flera judar som hade tagits som gisslan av SA.

Goerdeler kanske inte var överdrivet imponerad av Adolf Hitler i alla avseenden. Men så sent som 1936 anfördes att han trodde att Führern var en ”upplyst diktator” och att om han bara kunde förklara för honom vad som pågick, kan han ledas till att göra rätt val. Han såg enkelt att man inte kan fortsätta att spendera mer än man tjänar, Tyskland skulle behöva justera sina prioriteringar. ”Mer” fungerade inte längre.

Medan han visste att Hitler var låst på militär expansion genom IG Farben, därför så uppmanade Goerdeler Führern att glömma hela saken. Tyskland hade inte råd med både vapen och smör, hävdade han, och det tyska folket skulle ha det bättre med smör. Devalvera valutan uppmanade han. Överge programmet för halsbrytande ny militarisering. Kom till rätta med England, Frankrike och Amerika. Släpp hårdföra antijudiska TOMMA FRASER. Kort sagt, bli en civiliserad nation med en marknadsekonomi, snarare än en centralt planerad krigsekonomi. Men se detta var ingenting passande för IG Farben konglomeratets idéer!

Han ville ta detta budskap till Hitler personligen genom att tala med honom, för att försöka få honom att ta reson. Men hans ”vänner” pratade honom från detta. Hitler hade tillsatt Hermann Göring som ekonomisk chef och rådgivare. Men Hermann Göring var mycket till skillnad från Hjalmar Schacht från centralbanken, vilken speltekniskt riktigt naturligtvis också krävde en mer ”normal” fri marknadsekonomi. Göring var en central planerare … och en nazist … rakt igenom på riktigt och han visste vad IG Farben bestod av och höll på med. Goerdeler beredde ett PM för Hitler och gav den till Göring. Den senare kommenterade den och skickade den sedan vidare till Führern, med en märkning av kritiska passager som ”nonsens!”

Istället för att omfamna Goerdelers plan, kom Hitler upp med sin ”egen” IG Farbens 4-årsplan, vilken släpptes 1936. Den avvisade en fri marknadsekonomi helt och hållet. I stället skulle Tyskland ha en krigsekonomi, där alla ekonomiska och finansiella beslut var underordnade intressen från militären- IG Farben.

Liksom dagens nykonservativa, sade Hitler till sina anhängare att Tyskland var i en kamp för sin överlevnad. Därför måste lagar som gäller för vanliga samhällen – inklusive de ekonomiska lagarna – inte längre tillämpas till Tyskland:

”Nationen lever inte för ekonomin, för ekonomiska ledare, eller av ekonomiska eller finansiella teorier, tvärtom, det är finans och ekonomi, ekonomiska ledare och teorier, som alla är skyldiga till alla okvalificerade tjänster i denna kamp för självhävdelse av vår nation. ” Det gäller som bekant att kontrollera båda sidorna i en vinna eller förlora situation om man skall undvika att förlora.

I den gamla striden mellan kraft och övertalning … civilisation och barbari … marknaden och politiken … central planering och individuell planering … var vinnaren klar, IG Farben det militärindustriella komplexet. Tyskland som nation hade gått över till den mörka sidan. Hitler hade valt mer militärutgifter … mer central planering … och mer krig.

Politiken var triumferande. Kriget var oundvikligt. Och Carl Goedeler var snart historia. Han började att konspirera mot Adolf Hitler … inklusive försökte att döda honom 1944. För detta problem blev Goedeler hängd år 1945.

I samband med att insikterna om turerna kring Warburgbankens arisering, kom till den politiska ledningen för NSDAP, så kom givetvis också insikterna om vem som skulle skuldbeläggas av historien för denna utplundring som gjordes av de ”egna” inom  det utvalda folket.

IG Farbens dåvarande bakomliggande struktur då såväl som idag.

Utan ordet ingenting.

Länge har människan förstått innebörden av begreppet och i definitionen av slaveri. Och i princip lika länge har människan fortsatt att praktisera slaveriet, ignorerandes och även förhånande anständiga människors ”rop” om dess avskaffande. Det är dags för något nytt!

 

Om han fortfarande vore vid liv, så skulle Leo Tolstoj, som beskrev sig själv som ”spiritualistisk anarkist, vara 184 år idag. Dagens värld 2012 kan ändå lära mycket av denna 1800 talets, får man nog tillstå intellektuelle gigant, somliga tankar är ju tidlösa. För en sak som Tolstoj verkligen förstod väl var den intellektuella anarkistiska attityden ”leva och låta leva”, och han använde en inte alls obetydlig mängd ord i saken mot staten och dess brutala samt förtryckande natur.

 

Tolstojs idéer om civil olydnad och icke våldsamt motstånd, uttrycktes i sådana verk som; Guds rike är inom dig, som skulle komma att få en djupgående inverkan på sådana politiska filosofer som Gandhi och Martin Luther King, Jr

 

Tolstoj såg regeringen för vad den verkligen är – ett verktyg, ”en sammanslutning av män som gör våld på resten av oss.” I hjärtat, var dock Tolstoj en älskare, inte en hatare. I hans mest kända verk, Krig och fred, så skrev han: ” Fånga stunder av lycka, kärlek och bli älskad! Det är den enda verkligheten i världen, allt annat är dårskap. Det är det enda vi är intresserade av här. ”

 

Detta är kanske inte den typ av varm känsla man kan förvänta sig av en anarkist, åtminstone inte med tanke på den för närvarande och allmänt missförstådda innebörden av definition av ordet. Termen ”anarkist”, för den genomsnittliga människan, är ett nedsättande begrepp som används för att beskriva stålhättekängtrampande rånarluvmaskerade huliganers framfart längs gatorna, ivrigt kastande molotovcocktails genom Mc Donalds fönster och i allmänhet utgörandes en förklenande bild av sig själva som människor.

 

I själva verket kunde nog ingenting i tolkningshänseende vara längre från sanningen. Ordet / begreppet har som numera är vanligt, kapats och har i enlighet med Nyspråkstraditionen av vår tid, kommit att betyda raka motsatsen till det som begreppet innebär och vad som ordet egentligen står för. Denna nya etablerade innebörd är en bekvämt formad och passande definition, en som direkt tjänar målen för den av det finansiella systemet kontrollerade staten, den djuriska institution som presiderar över förslavandet av individer inom en skenbart given gräns, och inte sällan förklarar krig mot dem som bor i utmarkerna vid dess gränser.

 

Rätt förståelse för innebörden av begreppet, översätter ordet anarki, som härstammar från det grekiska anarchia, bokstavligen till ”utan” + arkhos, ”härskare”. Frihet från annans ägande … förslavad … tvingad mot sin vilja. Handlingsfrihet, frivillighet. Frihet att umgås med vem någon så önskar och under vilka villkor han eller hon så anser lämpligt … förutsatt att detta inte minskar möjligheten för någon annan att åtnjuta samma frihet.

 

Talande nog, när man ser sig runt omkring i dag och ser vem det är som har vapnen, som slår ner människor, använder handfängsel och … har kängor, så när vi korrekt identifierar de som utövar makten att beskatta, kvarhålla, fängsla, tortera och ta livet av unga män och kvinnor som slåss, så är det lätt att bli modstulen. Dumheten synes nära nog allsmäktig. När vi sedan inser vem som styr företag, hämmar handeln, reglerar framsteg, plundrar genom pengar och hävdar omåttlig rätt till privat egendom för sina egna syften, då ser vi tryckt direkt på förövarnas uniformer, den djärva, omisskännliga brickan för staten som företrädare för den finansiella bankmakten.

 

Och ändå, märkligt nog, är det hos staten som de flesta människor söker skydd mot dessa samma mycket onda som de drabbas av. Tragiskt lämnande propagerande individer kvar till att undra, om till exempel vem som kommer att skydda dem mot stöld och våld … om inte det är den institution som obarmhärtigt stjäl och attackerar dem.

 

De anförtror sig även till att rättvisa skipas av en institution som dagligen och obscent förvränger i princip allt . Och de överlämnar åt staten alla de friheter och möjligheter som de inte skulle våga vara utan. Hur tydligt det än framstår att hela kulissen faller ihop över dem

 

Staten i sin roll som bankernas proselyt är problemet, kära medbedömare, inte lösningen. Efter många år (och ständigt ökande) lågkonjunktur, är det dags att ändra riktning.

 

Långt ifrån att vara något att frukta så är anarki på många sätt den naturliga lösningen på våra problem, det är folkstyre det är personval. Den som tvivlar på detta kommer att ha problem att inse det faktum att 99 % av deras mest kritiska perspektiv i livet liv finns i ett privat tillstånd av anarki. Vi är alla främst anarkister, till exempel när det gäller att välja en partner. Med risk för att vara vanvördig på den punkten, tänk för en sekund om regeringen hävdade rätten att berätta för dig vem du skulle gifta dig med. Vad tror du skulle hända med kvaliteten på mänskliga relationer under en sådan regim?

 

Föreställ dig nu att regeringen valde dina vänner åt dig också, planerade dina sociala evenemang. Middags bjudningar och planerade dina helger. Föreställ dig en panel av byråkrater som tilldelade dig en hobby utifrån deras val, som ordinerade en TV-kanal åt dig och tilldelade en viss tid att titta på det. Föreställ dig en minister i gastronomi som valde restaurang åt dig, gjorde dina menyval och beslutade om ditt vin. Vad tror du kan hända din totala livskvalitet?

 

Få, om ens några, skulle tolerera sådana intrång i deras personliga friheter. Och detta på synnerligen goda själsliga grunder! Vem skulle vilja fullborda ett statligt påtvingat äktenskap eller, ännu värre, införas i denna skyldighet med en ovillig, statligt utvald partner?

 

Anständiga människor kommer att försvara – rätten att välja dessa saker för sig själva.

När det gäller de viktigaste sakerna i livet, när det kommer till vår familj och vänner och att besluta hur vi spenderar den dyrbar tid vi har tillsammans med dem, så är vi alla anarkister. Det är därför hög tid att vi tar av våra statsideologiska bojor utanför resten av våra krympande anarkistiska liv och börjar agera som levande människor.

 

När medvetandet växer.

I politiken är språket det viktigaste verktyget. Hittar man de rätta orden vid det rätta tillfället får man acceptans för hur man beskriver verkligheten. Det finns dock en gräns för hur långt man kan driva språket. Verkligheten själv sätter den gränsen. Uppfattar människor att det som sägs inte stämmer med det man ser, får politikerna en narrkåpa på huvudet. Verkligheten blir då deras fiende.

 

När vi nu går in i det moderna samhällets mest omvälvande höst och den politiska säsongen börjar, så kommer vi få höra en hel del retorik från båda sidornas politiska partier och deras många kandidater till den politiska makten i den mån som detta system består. Det är därför viktigt för oss att minnas att ord kan göras meningslösa genom missbruk eller överanvändning. Och när vi som medborgare hör detta kan politiker att dölja sanningen genom att förvränga ord, vilket leder till att vi förminskar både oss själva som individer och vår nation.

 

Till exempel har vi alla hört politiker använder orden ”demokrati” och ”frihet” otaliga gånger. De används omväxlande i modern politisk diskurs, men deras verkliga betydelser är mycket olika. De har blivit till sin innebörd vad George Orwell kallade för ”meningslösa ord.” Ord som ”frihet”, ”demokrati” och ”rättvisa” förklarade Orwell, har uppsåtligen missbrukat så till den milda grad att innebörden av orden har förvanskats? Deras ursprungliga betydelser har nära nog kliniskt rensats bort. I Orwells uppfattning var sådana ord ”ofta använda på ett medvetet oärlig sätt.”

 

Utan exakta betydelser bakom ord kan politiker och eliter skymma verkligheten och samhällsskick och få människor att reflexmässigt associera vissa ord med positiva eller negativa uppfattningar. Med andra ord kan obehagliga fakta döljas bakom avsiktligt meningslöst språk. Som ett exempel har Sveriges befolkning vant sig vid att acceptera ordet ”demokrati” som en synonym för frihet. Därför är vi betingade att tro att demokrati är alltid och överallt någonting välvillig.

 

Problemet är att demokrati inte är frihet. Demokrati är helt enkelt Majoritetsstyre, vilket i sig är oförenligt med frihet, åtminstone för en minoritet. Medan vår nationella konstitution möjligen har vissa demokratiska mekanismer, så har den även i sig odemokratiska mekanismer. Sverige är en konstitutionell demokrati. Men vi har bombarderats med det meningslösa ordet ”demokrati” så länge att få svenskar förstår innebörden av ordet.

 

Om vi betänker det återkommande använda ordet frihet på ett ärligt sätt, bör vi ha integritet nog för att ge ordet den verkliga innebörden: Frihet lever utan regeringens tvång, frihet har inte begränsningar. Så när en politiker talar om frihet eller frihet – oavsett frågans innebörd – fråga dig själv om han förespråkar mer statlig makt eller mindre när denne föreslår ökade regleringar för att skydda medborgare och nationen

 

Orden ”liberal” och ”konservativ” har också missbrukats. ”Liberalism”, som en gång stod för civila, politiska och ekonomiska friheter, har idag blivit en synonym för en allsmäktig tvingande regering. Liberalismen har omdefinierats till att betyda materiell hagalenskap, alltid via en stor och välvillig regering som finns för att skapa jämlikhet på jorden.

 

Solidaritet som en gång innebar det villkorslösa givandet, har idag blivit till ett begrepp som är så till den milda grad förvanskat att snart ingen ens vågar sig på ett försök till tolkning av vad begreppet egentligen betyder. Solidaritet betyder idag allt från att tekniskt omskapa det finansiella systemet till att man vill ha en ökad A-kassa. Torsten Nothins avslutning på sina memoarer synes med avseende på detta närmast torrt sarkastiskt i sitt uttryck om att ”det svenska folket är dömt att upptäcka att dess välstånd har offrats på den falska solidaritetens altare”

 

”Konservatism” vilket en gång betydde respekt för tradition kommit att innebära misstro mot aktivt föränderlig förvaltning. Men under de senaste decennierna har konservatism dessutom omdefinierats till stöd för statlig grandiositet via militär äventyrlighet, korporativism och inflationsskapande penningpolitik till bankernas förmån. Den moderna politiska rättigheten har omdefinierat konservatism till stöd för en allsmäktig central staten, förutsatt att staten främjar förment konservativa mål.

Orwell hade säkert rätt om användning av meningslösa ord i politiken. Vår uppgift är därför att återvinna vårt språk och återta våra friheter. Om vi hoppas att förbli fri måste vi skära igenom dimman av ord och bifoga konkreta betydelser till de ord politikerna använder för att lura oss.

 

För i grunden är det alltid på det viset att ismer och religioners fundamentala syfte, är att vara verktyg för makten för att dela in människor i olika grupper som kan ställas emot varandra, för att på så sätt undandra den realpolitiska agendan allmänhetens uppmärksamhet.

 

Anonymous Ring.

År 1954 undersökte en särskild kongresskommitté i USA ett samverkande nätverk av skattefria stiftelser för att se vilken effekt deras bidrag hade på det amerikanska befolkningsmässiga psyket. Kommittén snubblade på det faktum att vissa av dessa grupper hade inlett ett gigantiskt projekt att skriva om amerikansk historia och införliva detta i nya skolböcker. Så var det även i Sverige där dessa stiftelser också har haft ett betydande direkt eller indirekt inflytande på en lång rad av samhälleliga utvecklingsprocesser.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Carnegiestiftelsen

Och det räcker med att titta på vilka studier i nedan som uppenbarligen finansierats i Sverige för att göra saken omisskännlig. Då behöver vi inte ens nämna rasbiologiska institut och andra direkt avgörande avarter i saken

http://www.rockefellerfoundation.org/uploads/files/15242f30-6631-4d06-b386-bd7f6d55d626-1952.pdf

Norman Dodd, utskottets forskningschef hittade i arkiven för Carnegie Endowment for International Peace följande lite märkliga uttalade syfte:

Det enda sättet att behålla kontrollen över befolkningen var att få kontroll över utbildningen i USA. De insåg att detta var en ofantlig uppgift så Carnegie närmade sig Rockefeller Foundation med förslaget att de skulle gå i tandem och den del av utbildningen som kan betraktas som inhemskt orienterad tas över av Rockefeller Foundation och den del som var inriktat på internationella frågor tas över av Carnegie Endowment.

Rockefeller Foundation gick med på att ta på den inhemska delen av uppgiften. Syftet med allt detta intresse för historia, var alltså att skriva om historien. Dodd förklarade:

De bestämde att framgången för detta program låg i det sätt på vilket den amerikanska och alltså även den Svenska historien skulle presenteras. De närmade därefter fyra av de dåtidens mest framstående historiker – som Maria och Charles Beard – med förslaget att ändra det sätt på vilket de var vana att presentera ämnet. De blev smickrade av rikedomens uppmärksamhet, så de bestämde att de skulle bygga ett kotteri av historiker med egna val.

Guggenheim Foundation samtyckte till att ge stipendier till historiker som rekommenderas av Carnegie Endowment. Gradvis, genom 1920-talet, samlade de en grupp 20 lovande unga akademiker, och tog dem till London. Där informerades dessa om vad som förväntades av dem när de blev professorer i amerikansk historia. Att dessa 20 var kärnan i det som skulle komma att bli den amerikanska Historical Association, är hyfsat givet.

År 1928 blev American Historical Association beviljat 400.000 $ från Carnegie Endowment för att skriva en volymstudie om riktningen som nationen skulle komma att ta. Syftet med dessa böcker, enligt Dodd var att ge bilden av att ”framtiden för detta land tillhör kollektivism och humanism.”

Jo tjena Charlie Picture!

Dodds vidare inte så komplicerade slutsats från studien av dessa skattefria stiftelser – var att genom att de betalar för dessa studier – låg i centrum av en grupp som bestämt sig för att förstöra USA för sin egen vinnings skull.

Dessa pedagogiska förändringar tillämpas mycket gradvis, för att inte larma det allmänna medvetandet i den amerikanska befolkningen, men de har dokumenterats så någon diskussion om förekomsten är inte nödvändig. Detta parallellt med statliga och federala domstolsbeslut under den senare hälften av nittonhundratalet, har visat sig mycket effektivt för att uppnå detta mål.

Kanske den största fördelen som de globalistiskt verkande krafterna bakom denna Nya världsordningen besitter, är att de vet att de är i krig. Medan Amerikas befolkning och resten av jorden i bästa fall endast misstänker detta. Vad den svenska befolkningen gör som en gång fick landets nuvarande statsminister att skriva en bok i ämnet sömn gör, behöver måhända inte närmare kommenteras. Hur den nya världsordningen kommer att manifesteras i detta århundrade kan inte förutsägas, men en sak är klar: Hemliga sällskap kommer att fortsätta att maskera sig som benägna humanitära organisationer och att attackera kritiker som hotar dess förklädnad.

Framtiden kan därför sägas ha stulits från oss. Den är borta och kommer aldrig att lämnas tillbaka av tjuvarna frivilligt. Vi måste ta den tillbaka för våra efterkommandes skull. Den har stulits av en sammanslutning av skrymtande skojare som jag vanligtvis har kommit att kalla finansiella globalister. Denna sammanslutning leds av avkommorna inom flera mycket rika bank familjer, mestadels europeiska (även om det finns tre amerikanska inblandade familjer vars rikedom härrör från tidiga företagslån till dem från sina europeiska motsvarigheter).

Familjerna drivs av sin nuvarande matriarker eller patriarker, som aldrig har tagit en risk i livet och förlorat, genom generationerna har de aldrig haft någon känsla av moraliskt syfte eller socialt ansvar. De är helt och hållet självupptagna och egennyttiga parasiter och på grund av det inflytande som de har tillskansat sig i skymundan bakom inte minst religiösa kulisser utanför samhällets normer och möjliga påverkan, så har de blivit en allvarlig nagel i ögat på resten av mänskligheten. Som ett resultat av deras handlingar, tror jag faktiskt att deras dagar nu är räknade.

Stora tankars perspektiv

Om du vill styra världen då hjälper det att tänka stort. Liksom internationella bankirer gör. Dessa har på senare tid anklagats för många saker, men att tänka småskaligt är inte normalt sett en av dessa anklagelser. När allt kommer omkring så skapar du inte ett internationellt standardiserat skuldbaserat finansiellt system som i hemlighet suger ur den rikedom som skapas av den produktiva ekonomin, för att istället hamna i din egen privata ficka, utan möjligheten att kunna” tänka stort.”

År 1931, så hette den virtuelle diktatorn av finansvärlden, Montague Normand Ring (eg. hette han Collet, som är en sorts Ring därav namnet, han var Bank of Englands chef 1920-1944) och han var både en protegé för familjen Rothschild och en ärkeimperialist. Han kunde också tänka stort.

Det skulle nog egentligen ha varit klokt för alla de som sägs ha varit och sägs vara pretendenter till att bli globala diktatorer att undersöka deras exempel, för att få gångbara tips om hur man styr människomassorna och manipulerar politiska institutioner för att passa sin egen vilja. För att bara inte tala om hur man styr och kontrollerar medierna. Men av ”någon” anledning så gjorde aldrig dessa syndabockar denna undersökning tillräckligt grundligt.

Det första och grundläggande att notera om att ”tänka stort” är att det inte räcker med att bara vinna. Vinna och förlora är för byfånar och småhandlare, det är ingenting för globalistiska ambitioner. Det innebär ju i så fall att det faktiskt finns något som står på spel, att du själv faktiskt sätter något på spel och att det faktiskt finns en chans, visserligen ytterst liten chans men dock en chans, att du förlorar allt.

De moderna bankirerna har närmast lyckats fullända konsten att skapa en illusion av dessa ”vinna förlorar tävlingar” utan att riktigt ange dessas egentliga innehåll, ty den moderna människans främste fiende är den i sig själv inneboende intellektuella lättjan. För den genomsnittliga arbetstagaren, företagaren eller investeraren, så är det nu därför, ibland vinner vi och ibland så förlorar vi. Vi uppelever en form av naturens grundlags ekonomiska ordning i detta för vi vet numera ingenting annat, fast vi egentligen kan inse att vi är är förlorare varje gång.

Bankirerna har lyckats positionera sig ovanför detta vinna / förlora paradigm. Hur är då detta ens möjligt? Jo, genom att kontrollera båda sidor av varje ”antingen eller tävling”, naturligtvis. Penningsystemets dysfunktionalitet för det allmänna har en lång rad negativa effekter som under systemcykels slutskede (före ett sammanbrott) i allt tydligare drag träder fram och som vi alla nu kan bli varse i dag: alla tävlar mot alla om pengar, då det per definition alltid finns för lite pengar i systemet för att betala räntan till bankerna. Räntan gör att bankirerna ackumulerar fordringar (pengar) samtidigt som människor och nationer blir alltmera skuldsatta. Några måste gå bankrutt så att andra kan betala sina räntor. Några stater måste låna för mycket så att andra stater kan exportera sig friska. Skuldernas omåttliga tillväxt måste bemötas med en lika omåttlig ekonomisk tillväxt, när skulder täcks av ett prestationskrav. Vi måste därför prestera mer och konsumera mer – till varje pris för att bankerna skall kunna fortsätta sin utplundring

Det finns vanliga kända exempel på denna princip om att tänka i större banor, eller ringar. De fem pilarna i Rothschilds sköld, till exempel, de representerar mer än bara Meyer Amschels fem söner. Detta representerar förresten det historiska finansiella hjärtat av denna innevarande”Stora tänkande” strategi. Genom att dela sina miljarder i förmögenhet bland sina fem söner och skicka dem att skapa Rothschildbanker i fem av de viktigaste kommersiella och politiska centra i gamla Europa (Frankfurt, Wien, London, Neapel och Paris), kunde familjen ställa sig över detta vinna / förlora paradigm.

Vad betydde då detta för resultatet av de amerikanska eller franska revolutionerna, kriget 1812, Napoleons erövringar, eller någon annan av de europeiska konflikterna under 1800-1900 talet? Svaret är deprimerande nog, allt!

Så länge som Rothschild kunde finansiera varje sida av varje konflikt, var de garanterade att vinna. Förlorandet hade eliminerats från ekvationen, förlorade det gjorde ju alla andra och detta så det både räckte och blev över

Detta belyser en av de viktigaste underliggande punkterna till att tänka stort: Om man kontrollerar den finansiella infrastrukturen för en nation (eller naturligt ännu bättre, den finansiella infrastrukturen för majoriteten av världen genom BIS-IMF-systemet), då spelar det i grunden ingen roll alls vilken typ av regeringen som tar makten eller vilken politik en regering genomför. Så länge som den grundläggande förutsättningen för styrning av ekonomin genom skuldbaserade krediter / pengar, inte ifrågasätts, så kommer bankirerna alltid att vara vinnare.

Vi kan se detta i det europeiska exemplet. Mycket av den ekonomiska pressen hyllade Hollandes seger nyligen i Frankrike som en vändpunkt i Euro krisen ett förkastande av åtstramning förmån för socialistisk generositet, massorna jublade. Men vad betyder detta för ECB eller bankirernas sprattlande europrojektet? Betyder det ett avvisande av euron själv eller en minskning av bankirernas kontroll? Naturligtvis inte alls. Det betyder att Hollande vill föra fram gemensamma euroobligationer, en skuldunion, som grund för infrastrukturprojekt, eller att ge ECB och EFSF mer vittgående mandat och större spelrum att verka i enskilda nationalstater. Återigen, för bankirer är detta inte en fråga om att vinna eller förlora, utan helt enkelt om hur mycket bankirerna kan vinna och hur snabbt de kan vinna detta. Eurokrisen har till sin grund inte det minsta med demokrati, politik eller bristande ekonomi att göra, en geografisk region har den reala ekonomi som den har, ingen annan.

De finansiella globalisternas önskedröm om Euroområdet som skuldunion utvecklas i snabb takt eftersom bankirerna fortlöpande ideligen misslyckas med sina försök att konsolidera ännu mer makt över enskilda regeringar, även om så deras gemensamma valutadröm och skuldunion går upp i rök.

Detta leder till en för många möjligen överraskande synbar konsekvens: Ibland kan det faktiskt vara i bankirers intresse att synas att ”förlora”, särskilt om de kan förvalta denna förlust till en vinstdrivande kraft, vinst och kontroll. Detta är känt som ”problem-reaktion-lösning” processen. Om någon, liksom de globalistiska bankirerna, är i en position med tillräcklig makt över medier, myndigheter och finanser, då är det givetvis fullt möjligt att skapa ”problem”

( verkliga eller inbillade)  och detta för att väcka en ”reaktion” från allmänheten ( vanligtvis panik och hysteri) och för att sedan erbjuda sina förkonstruerade ”lösningar” som svar på krisen.

För att bättre förstå detta, låt oss vända blickarna mot Hollywood.

I en populär film från 1999, som jag tror hette Fight Club , har huvudpersonen ett problem. Han är trött på sitt jobb och att alltid hamna i trubbel för sin attityd, hans arbete och hans personliga utseende. Han vet lösningen som han vill uppnå: att få betalt utan att arbeta. Så hur går han tillväga för att skapa detta?

Han spöar upp sig själv på sin chefs kontor.

Exakt hur att slå sig själv på chefens kontor skall leda till att få betalt för att göra ingenting, kanske inte omedelbart framgår, men när man väl förstår ”problem-reaktion-lösning” processen så blir det uppenbart varför det fungerar. En blodig och slagen medarbetare (en som har demolerats fysiskt av en betydande mängd sönderslagna kontorsmöbler, inte mindre än så för det gäller att ta i ordentligt ur opinionsbildningsperspektivet) är ett problem för ett företag. Den uppenbara reaktionen på en sådan situation är en stämningsansökan mot arbetsgivaren från den anställde och negativ publicitet i media. Den enkla lösningen är att komma överens, vilket föreslås av den blodige och misshandlades arbetstagaren själv, alltså en uppgörelse ”i godo”: ingen rättegång, inga medier, ingen negativ publicitet så länge arbetstagaren kan hålla färgen och få sina pengar för att göra ingenting. Chefen har inte mycket till val även om han vet hur det egentligen förhåller sig

Naturligtvis är detta bara en Hollywood-film och därför en lätt förenklad bild som naturligtvis numera blir allt mindre trovärdighet och det finns nog liten sannolikhet för att just detta händer i verkliga livet, men konceptet som beskrivning är där. Man kan ju lite syrligt men krasst uttrycka samma sak som att glasmästarens barn arbetat på nätterna åtminstone alltsedan Neros dagar då han brände ned Rom för att kunna skuldbelägga de kristna.

I verkligheten så gäller ju exempelvis att fler än ett enskilt slagsmål på krogarna startas utifrån att de har initierats av dem som säljer bevakning och så vidare, då kan det vara bra att som ägare till en krog ha individer som på bilderna för att motverka detta. Operatören som initierar förloppet vet vilken lösning han vill nå och han konstruerar därför ett problem åt andra som kommer att få honom att nå dit. Vill man sälja narkotika så måste det finnas narkotikaberoende, så enkelt är det.

Lägg märke till hur i några av dessa fall så spelar det alltså inte ens någon roll om problemen är ”riktiga”. Alla kommer fylla i tomrummen för sig själva: chefen gav honom stryk i Hollywoodexemplet. Sanningen skulle vara för svår för de flesta att tro, så det lämnar chefen kvar med inget annat val än att ge efter för kraven. I verkligheten med krogexemplet så är det exempelvis en alkoholutskänkningsfråga med en tillståndsmyndighet som kan vara på tapeten och de gör inga utredningar på om huruvida det föreligger personliga kopplingar mellan olika gärningsmän som begår våldsbrott eller blir utsatta för våld, de konstaterar förekomsten av våld, möjligheterna blir närmast oändliga för den som har problemformuleringsinitiativet. Just den myndigheten gör förresten inte alltid allmännyttigt syftande utredningar annars heller.

Det är väl fantastiskt vad man kan lära sig om livet från Hollywood-filmer, verkligheten överträffar dock som synes alltid dikten.

Vad detta då gäller vårt eget politiska paradigm så borde det vara uppenbart nog. Titta på hur mycket kraft har centraliserats i händerna på de olika myndigheterna från Ådalen 1931 till i kölvattnet av 9/11 2001 och skapandet av kriget mot terror paradigmet. Skapandet av FRA och Ipred, tillkännagivandet och acceptans av olaglig avlyssning och en lång rad med vidare polisiära ökade befogenheter. Allt detta skulle ha varit otänkbart före 9/11, men nu har allt detta normaliserats som en del av det vardagliga livet på tjugohundratalet

.

De ekonomiska konsekvenserna av denna process bör också vara lätta att se. I motsats till vad intuitionen hos många säger så undergräver inte eurokrisen det djupt impopulära europrojektet, utan stärker istället detta. För att dessa bankirer skall kunna förverkliga sin dröm om fullständig europeisk integration i gemensam skuld genom konsolidering enligt det icke valda EU-kommissariatet, så måste de ”misslyckas vidare framåt” med Euro krisen. Förvärra problemen i Grekland, Italien, Spanien, Irland och på andra håll. Få människor att logga in mentalt på begreppet ”ickesystemiskt fel” och att ingen av dessa dominobrickor kan tillåtas falla så att Europa hamnar i ”kaos”. Genom manipulation av panik och eller oro, antingen realiserad eller orealiserad, vill man ge eurokraterna och bankirföreträdarna utrymme att föreslå alla sina mest besynnerliga idéer som alla har samma syfte: Om en helt fristående och allt starkare Europeisk centralbank med befogenhet att ingripa i ekonomin var och hur som helst i någon nation inom euroområdets skuldunion. Euro krisen är inte en förlust för bankirer. I riggade spel, finns inga förluster för arrangören.

Och detta är den punkt som människor ovillkorligen måste tänka på: det finansiella spelet är riggat. Oavsett hur vi spelar, så blir bankirer vinnare i detta system i en alltmera växande omfattning. Ibland vinner de stort, ibland vinner de visserligen mindre, men varje gång roulettehjulet snurrar så kommer bankirer att vinna, det ordnar om inte annat den exponentiellt växande räntekostnaden.

Och än en gång så uttrycker jag därför att det enda sättet för människor att vinna detta riggade spel är inte att spela det.  Att helt enkelt separera människor och samhällen från systemet och antingen försvinna från jordens yta, eller stanna kvar och ta bort detta system. I slutändan är detta det enda som de bankirer verkligen räds, och det enda sättet som de kan förlora på.

Kanske vore det nu dags att vi började tänka stort för en förändring?

Folkhemmets verkliga ansikte.

Nationell svensk stolthet och inbillad självgodhet är det svenska folkets allra farligaste fiender, avseende välfärden i samhället.

Dessutom så finns dessa båda föregående socialt betingade egenskaper inte sällan i en närmast dödlig samhällelig kombination, så nu kommer egennyttigheten hos människor bli det som gör att de inte engagerar sig i att hjälpa andra, vilket i sin tur snabbare leder till en situation precis som i exempelvis Grekland, vilket alltså kommer att visa sig bli det som både ruinerar dem själva finansiellt och ruinerar bort deras själsliga förmåga att hjälpa andra när trycket på dem ökar.

Men ljuset syns vid tillfällen skymta fram i det själsliga befolkningsmässiga mörkret, mellan de mycket mörka skyarna av intellektuellt själslig ytlighet och dagen randas nu.

 

Detta beror ju förhoppningsvis på att människor nu äntligen har börjat vakna och att de har börjat fatta att det Svenska folket är dömt att upptäcka att dess välstånd är offrat på den falska solidaritetens altare ( Nothin 1955 ), genom ett finansiellt system som hela tiden har varit syftandes till att berika enskilda bankintressen och som har burits upp av ett därigenom för människor och samhället fientligt finansiellt juridiskt system.

 

Hur svårt detta egentligen nu kan ha varit att begripa så här med facit i hand kan man ju motiverat fråga sig själv? Men i detta har medierna således haft en alltigenom egentligen helt uppenbar roll som bevarare av lögnen. Hela samhället i sin nuvarande form är en funktionsmässig kuliss.

 

En kuliss byggd på illusionen om funktionen av skuld med ränta som enskilt vinstmaximeringsverktyg som nödvändig grund för penningen som samhällets medel för handel, rent pinsamt likt Shakespeares köpmannen i Venedig, en handel med varor och tjänster varken som därför alltmer och aldrig mindre, alltid främst egentligen är till bankernas nytta.

 

Att därför försvara detta vansinne inom samhället ,måste klassificeras som nära nog bestialisk dumhet alternativt patologiskt betingad humanistisk illvilja, eller ren människofientlighet.

 

Året 2012 har visat sig vara det mest uppseendeväckande så långt som någonsin Nyhetsbyråer har brytt sig om den saken.

 

Oerhört mycket mer uppseendeväckande för mig än 2008 som då ändå var uppseendeväckande i sig. Under 2008 var illusionen av samstämmigheten mellan bankerna och regeringens åtgärder noggrant utformade för att upprätthålla konsumtionen hos massorna. De intima förbindelserna mellan statliga och privata bedrägerier var överslätade med sakkunnig omsorg och precision. Det var en aktiv och metodisk insats för att få oss att tro att problemen med 2008 var perifera, och att systemet i grunden var bra och ärligt uppsåtligt menat för det allmännas goda.

 

Den här gången så har nu korruptionen blivit fullständigt uppenbar och dessutom oroväckande nonchalant. Det finns inga försök att dölja bedrägeriet från blickarna av det allmänna och företagskundernas intressen längre, ingen vilja att dölja det faktum att hela den finansiella samhällsbyggnaden är ett billigt illusionstrick för att plundra människor och samhällen.

 

Faktum är att skrymtarna nu knappast ens matchar sina snedvridningar med en kuliss lik vore det som om de ville “hjälpa” landet, i stället för att förstöra landet med sin girighet. Om brottslingar inte längre är bekymrade över att dölja sina brott, är det dags för resten av oss att börja oroa oss riktigt ordentligt.

 

Min vänliga sida.

De internationella företagen och penningmarknaderna har förklarat tiden präglad av mänskligt designade regler för tillvaron och samhällen som till ända. Nu måste finansmarknaden få regera. Detta eftersom mycket få människor i näringslivet får betalt för att tänka på fraser som humanism eller ” den västerländska civilisationen ”. De flesta människor verkar inte inse att de föreslår ett godtycklig förnekande av 2.500 år av mänsklig erfarenhet, de förefaller därav  vara direkt obetänksamma.

Ända sedan de demokratiska systemen har tillåtit att deras olika domstolar ger företagen rättslig status, har individen som medborgare varit på defensiven. Hur skulle det kunna vara annorlunda ?

Om du är en person i lagens mening och BAE, Exxon eller Sveaskog är också en person, är det tydligt att begreppet demokratisk legitimitet ligger dödligt sårat hos den enskilde. Om samhället existerar utan socialt system, värdet av interaktionen individer emellan, så kommer den finansekonomiska fascismen försöka korrumpera och undergräva demokratin, vilket ju inte ett naturligt tillstånd för människor … Den finansekonomiska fascismens diktatur slog sig fri ”under”(med hjälp av) Hitler, den var lycklig ”under” Mussolini, mycket glad i Franco och fullkomligt yrande av glädje ”under” general Pinochet.

Man kan säga att de finansiella globalisterna genom historien har gjort mer för mänskligheten än vad som är allmänt vedertagen kunskap. Det finns faktiskt därför bara en sak som vittrar sönder lika snabbt som den svenska ekonomin!

Det är det allmänna förtroendet för det finansjuridiska systemets möjligheter att undvika en statsfinansiell och ekonomisk katastrof.

I detta kan man säga att Wan der Kwast, Borgström et consortes åtminstone har fyllt sin roll väl som beskrivare av den juridiska verkligheten. Det är en barnlek för en regering att misskreditera ett folks naturliga ledare och de individer som förser människor med korrekt information. En olycka kommer som bekant sällan ensam och så därför inte heller Claes Borgström

De flesta människor har en mycket liten kunskapsbas och mycket stora ideologiska vanföreställningar. Följaktligen kan de inte skilja fiktion från fakta. Ta på tal om Clae Borgström fallet med Julian Assange. När den amerikanska regeringen, blir arg för att Wikileaks hade publicerat läckta dokument som avslöjade lögnaktigheten och sveket av Washington, slog de först till mot Assange, då var stödet för Assange nästan universellt. Då släppte Washington historien på Internet att Assange var en agent som arbetar för CIA eller för det ännu mer förhatliga Mossad. Både vänsterpartier och borgerliga webbplatser föll för den uppenbara lögnen. Här har vi en godtrogenhet på nivån med de som trodde på Stalins uppgifter om Bucharin som en kapitalistisk agent, eller varför inte att Krister Wan der Kwast var en bra åklagare för samhället.

När förtalet av Assange började med sitt klartecken från Svenska åklagarmyndigheten för sexuella klagomål från de två kvinnor som förförde honom Varav den ena, Anna Ardin som av en tillfällighet är utvisad från Cuba på livstid som persona non grata för spionverksamhet åt CIA således . För att få se Assange under snaran, så återupptog en kvinnlig åklagare som lustigt nog heter Marianne Ny det nedlagda fallet på Washingtons uppmaning, en del förnekar sig aldrig med proprie nomen

Feminister som Borgström hoppade och skuttade av glädje och krävde att Assange skulle straffas för sin förförelse av kvinnor som han hade tydligen lurat eller tvingat sig på med en kondom, på något sätt. Det var som Dominique Strauss-Kahn filmen gick om igen. Felaktigt anklagad för sexuella övergrepp en New York Hotell piga och chefen för Internationella valutafonden, jagades över två kontinenter och slogs ut ur racet om det franska presidentskapet och var tvungen att lämna sitt IMF. Istället för att införa handel i Libyen med afrikanska gulddinarer som ersättning för petrodollarsystemet, kan det ju läggas till.

Den Kafkabetonade anstrykningen ger en surrealistisk underton.

Enligt Wikipedia , påverkar en narcissistisk personlighetsstörning (NPD) berör en procent av befolkningen och har mycket lite att göra med att titta på sig själv i spegeln; Men den har en hel del att göra med orealistiska fantasier om framgång, makt och intelligens. Vissa NPD drabbade blir kultledare eller massmördare, resten blir ekonomer och beslutsfattare. Trots eller snarare på grund av en mycket förhöjd känsla av egenvärde, har narcissister en bräcklig självkänsla utifrån sin självbild och tar därav emot kritik på ett oförutsägbart sätt, så låt oss hålla detta för oss själva ….

Hastigheten på pengar, alltså återbetalningspliktiga räntebelastade krediter, är hur ofta en enhet av pengar / kredit spenderas på nya varor och tjänster. Det är en mycket bättre indikator på ekonomisk aktivitet än BNP, konsumentpriserna, aktiemarknaden eller försäljning av mäns underkläder (som Åsa Nisse är så förtjust i). I en sund ekonomi, alltså inte inom BIS och IMF, så kan samma krona som samlats in som betalning användas därefter många gånger. I en depression blir hastigheten på pengar katatonisk. Hastigheten på pengar beräknas genom att helt enkelt dividera BNP med en viss penningmängd. Detta kan visas i VOM diagram för den monetära basen och bör stoppa alla diskussioner om vad ”detta” är och huruvida någon ska använda ordet ”återhämtning” med ett öppet ansikte eller med ett ansikte som ett rövhål med kramp inför skuldtillväxten i nedan.

På bara fyra korta år har alltså våra ”upplysta” beslutsfattare bromsat in pengarnas hastighet till någonting som aldrig tidigare har setts sedan den stora depressionen. Åsa Nisse (som kan sägas vara den stora svenska depressionen inkarnerad) har redan visat sig vara en större idiot än alla sina föregångare tillsammans sedan den stora Stora depressionen (och på mindre än halva tiden!). Under den stora depressionen var monetära basen utvidgad som svar på avtagande ekonomisk aktivitet, med andra ord var det en illusion vilket är det bästa som Shylock vet, men det blir det värsta han visste för vommen är en komage också, proprie nomen…

As Time goes by.

Det är oundvikligt. Det kommer en punkt i utvecklingen av varje kris, varje katastrof, varje hotande katastrof, varje handling av metodisk diktatur, där generationerna som valts ut av tiden eller där de, som bär ödet att uthärda rättegången av eklut, måste försöka att se bortom den intellektuella och psykologiska horisonten, att djupt försöka inse de större filosofiska eller andliga frågorna för denna deras egen epok. Vissa ögonblick i historien kräver av verkligen fria individer att de ger upp sin cynism, och istället omfamnar den i sig inneboende världen i form av det samvete som finns i oss alla, men som i stort sett hos de flesta ännu är oförklarad.

Utan denna handling av att vända sig till ”tro”, eller intuitivt vetande, kan inte någonting bra existera, inspirera eller företräda. Människan måste ovillkorligen tro på det goda i sig själv eller vara lika ovillkorligt dömd att gå under. För att förstå vad vi står inför i vår tidsålder som är så själsligt inkräktad och teknokratiskt draperad som blänkande kisel över öppningen på en i tredje världen Petrodollarförsedd kloak, så måste vi acceptera en viss given verklighet, det första och främsta är förekomsten av det ”onda” i och mot oss själva, det egennyttiga hos oss själva och andra.

Inte enbart ond okunnighet, som är lätt att känna igen. Inte enbart ondska i form av apati och moralisk relativism, utan dels stanken av dessa båda kombinerat som genomsyrar och kraftigt försurar av vår kultur, men kanske mest och framför allt så handlar detta om ren, opartisk, orubblig, helt medvetet och helt absorberad ondska, att vilja andra människor ont för egen vinning. Det slag som det berättas historier om. Det slag som historieböckerna talar om i nästan i vördnadsfulla former, som om den vore på något sätt mirakulöst förekommande i naturen.

Ett mörkt tidvatten. En förhistorisk Leviathan. En otrolig och till synes omänsklig myt visar sig återkommande inkarnerad genom formen av förvånansvärt usla despoter. Det onda är så överväldigande att många människor idag knappast föreställer sig detta som möjligt. Detta är vårt samhälles största svaghet, förnekandet av denna yttersta ondska, alltså hur girig som någon människa kan vara på andras bekostnad. Våra nuvarande statliga system som kontrolleras av de finansiella globalisterna, har därför antagit en form av öppna teatrar, där de två sidorna av falska paradigmet nu knappt längre ens försöker dölja sitt regisserade motstånd mot varandra. Deras retorik döljer inte längre deras gärningars politiska samverkan som leder till förstörelsen av våra grundläggande principer och konstitutionella skydd, allt till gagn för den finansiella globalistiska eliten.

Under de senaste åren har de handlat i bästa intresse för ”företagens” minoriteter och de finansiella globalisterna, utan att i någon egentlig mening ens försöka dölja sina avsikter för globalism och förstörelse av suveränitet och människan individuella frihet, helt oförskräckt spottande på att hjälpa människor och nationer.

Allt detta medan de beväpnat sig till tänderna för miljarder med lager av ammunition och Orwellsk övervakningsteknik.

Dåraktiga delar av vår befolkning hävdar fortfarande att regeringen är en ”produkt av demokratiska val”, och ”består av folk för folket”. Även om vi inte ser regeringen som en fiende, ser regeringen verkligen oss som sådan. Vårt finansiella system är en jäktande procession av mardrömmar, drivna av bloddränkta cirkus freaks som dansar i ett eter drivet töcken av stickande absurditet. Det är som om vår ekonomi har blivit en morbid parodi på sig själv, allt går ut på att försörja plundraren som i ”Sju samurajerna” av Kurosawa, det är som en illamående bit skräck / komedi film. Vi är så långt fram i kollapsen av våra marknader att bankirerna inte längre ser behov av att dölja sina bedrägerier

Men många människor sätter fortfarande sina naiva förhoppningar till en chans för finanspolitisk återhämtning. För att bekämpa en ondska av denna magnitud så krävs mer än ilska, eller fysisk förberedelse, eller organisation. Det kräver personligt utforskande självbetraktelse, en skiva av ens eget hjärta och ett erövrande av förståelsen för ens egna brister. Tyranni, den sanna formen av tyranni, frodas och växer i myllan av vårt selektiva medvetande och i vår förmåga att böja våra sinnen och förändra vår vision för att slippa se det som verkligen är där.

I slutändan handlar seger över tyranniet mindre om vapen, bomber, massan av oliktänkande eller den civila sociala frustrationens raseri; det som istället krävs är ett individuellt adekvat godkännande av den mörka sidan av världen och människan själv, och den orubbliga viljan hos hedervärda människor redo att stå upp emot och att möta den. Det vill säga, det finansiella tyranneriets nederlag börjar i eftertanken och bör stanna i åtanke.

Dess-inte-Grek-Ring

Det finansiella penningsystemets dysfunktionalitet har en lång rad negativa effekter som under systemcykels slutskede (före det sammanbrott som nu kommer) i allt tydligare drag träder fram och som vi alla nu kan bli varse i dag: alla tävlar mot alla om pengar, då det per definition alltid finns för lite pengar i systemet för att betala räntan. Räntan gör att några få ackumulerar alltmer skuldtitlar (pengar) samtidigt som alla andra blir alltmer skuldsatta. Några måste gå bankrutt så att andra kan betala sina räntor. Några stater måste låna för mycket så att andra stater kan exportera sig friska. Skuldernas exponentiella tillväxt måste bemötas med en lika omåttlig och exponentiell ekonomisk tillväxt, när skulder täcks av ett prestationskrav i form av ränta. Vi måste därför prestera mer och konsumera mer – till varje pris.

Tillväxt är därav alla ekonomers och politikers envisa systemkramande mantra. För bara genom tillväxt kan vi ens inbillningsvis intellektuellt försöka komma ikapp den exponentiella räntekostnadstillväxten av våra skulder. Verkligheten är givetvis en annan.Följdriktigt så ökar vår skuld automatiskt ju mer vi försöker tillfredsställa dess räntekrav. Så alla utom bankerna kämpar förgäves hur de än gör. Systemet måste rent matematiskt sluta i ett sammanbrott då skuldbördan växer mot oändligheten. Under tiden ökar prestationspressen på människorna, på naturens och våra sociala system. Likt människorna kommer även naturens system alltmera ur balans. Tillväxttvånget respekterar inte alls behovet av återhämtning. Samhällen är tvungna att spara på jakt efter möjligheter att klara av en allt tyngre skuldbörda. Se på åtstramningspaketen i många länder. Samtidigt förväntas alla att konsumera så att det blir tillväxt och vi kan betala tillbaka en omöjlig skuld. Detta är en ekvation som inte går ihop.

Men om vi alla bara blundar tillräckligt hårt så kanske alla finansiella problem som skapas av räntekostnadstillväxten försvinner, eller så gör de inte det och bankerna tillåts fortsätta att plundra människor och nationer precis som förr? Det kanske inte blir vår tur i Sverige och det kanske inte alls är fråga om ett finansiellt haveriturordningssystem…eller så blir det vår tur!

Antalet personer med jobb i Grekland sjönk till 3.816.900- med en befolkning på 9,9 miljoner! Endast 38,5% av folket arbetet! I USA, där jobben situationen är dyster nog, är sysselsättningen av befolkningeni detta förhållandet 58,4%. Inget land kan lyckas i detta system ens före skuldmättnaden har inträtt då endast 38,5% av de människor bidrar till ekonomin och betalar skatt för att hålla sin regering och mata sin växande skuld. För att komma till 50% skulle den grekiska ekonomin måste skapa 1,2 miljoner arbetstillfällen , ett 31% hopp! Omöjligt således under rådande regim och grekisk politik, byråkrater och statliga ägda företag inom ramen för det finansiella systemet.Så folket i Grekland reagerar med fötterna, i Sverige kommer väl reaktionen att yttra sig där den bäst förtjänats..

Tusentals och åter tusentals greker är nu på resande fot, de lämnar de större städerna för landsbygden eller mindre provinsiella städer eller överge landet för att pröva sin lycka utomlands, så hur bankerna än gör i detta läge så är de dömda att gå under!

Jag konstaterar därför också lite kallt att alla hävdar att de vill stödja EFSF … men ingen vill betala pengarna. Dessutom förbjuder Tysklands konstitution stöd av euroobligationer … och EFSF själv har misslyckats med att sälja ännu ett 3 miljarders obligationserbjudande under] normala marknadsförhållanden.Tyskland kommer lämna euron. Landet är redan på gränsen till konkurs på grund av nästan € 1000000000000 krav på uppbackning av EU räddningsaktionerna (vilket ökar Tysklands statsskuld i förhållande till BNP till över 90%). Över 69% av tyskarna är oroliga för inflationen. Angela Merkel har omval nästa år (och har fått alltmera politiska poäng när som helst när hon spelade hårt mot Europa och vice versa) och Tyskland har redan genomfört åtgärder för att placera en brandvägg runt sitt eget finansiella systemet och har antagit en lagstiftning gör det möjligt att lämna euron om så behövs. När Euron faller så faller derivaten och då faller bankerna.

Inget av detta pekar i någon nämnvärd utsträckning på att Tyskland räddar hela universum eller ens Europa. Merkel har sagt att det inte blir euroobligationer för så ”länge hon lever.” Och Tyskland har inte de € 5000000000000 som behövs för att backa upp PIIGS banktillgodohavanden, än mindre insättningarna för hela EU. Eftersom det hela bara är en fråga om finansiell nationell haveriturordning, så krävs det att Tyskland skall få hela den finanspolitiska makten av bankerna och rädda EU inom ramen för det rådande systemet, så måste Tyskland först har råd att lösa ut alla andras skulder när de havererar om nationerna inte vill blir Tyska delstater frivilligt och det går bara inte.

Jag börjar så smått förakta dagens analyser på olika finanssidor i medierna?..

( Alltså jag förstår inte att skribenterna inte skäms för att visa upp det så uppenbart antingen illasinnade uppsåtet eller den patologiska dumheten)Hur menar man att det finns för mycket pengar i systemet och att detta i sig skulle utgöra ett problem? Är det inte så att problemet är att det finns för mycket skulder till bankerna i systemet? Är inte problemet ett skuldproblem som bygger på att pengar är monetariserade skulder som kostar ränta?

Och om det är så att det finns för mycket skulder till bankerna i systemet, vilket alltså ÄR problemet, är det då inte egentligen ett helt avgörande problem att det är de vinstmaximerande bankerna som skapar dessa pengar som krediter till en kostnad av ränta och att samhället måste ha dessa krediter för att kunna bedriva handel med varor och tjänster, trots att skuldtillväxten blir ovillkorligt exponentiellt stigande? JO DET ÄR DET!!!

Medie-Ring

Det var en gång, dock inte alltför länge sedan (relativt sett), då regeringar och grupper av eliter som kontrollerade regeringar inte fann det nödvändigt att ge sig in i kriget om desinformationen.

Propagandan var relativt enkelt utformad. Lögnerna var ännu enklare. Kontrollen av informationsflödet var det enklaste av allt, den skötte sig själv så länge de båda föregående hanterades. Regler verkställdes under hotet av konfiskering av egendom och tillrättavisning av alla som kommit bort sig från beteendet i den stela socio-politiska strukturen. De som hade teologisk, metafysisk eller vetenskaplig information eller förståelse utanför den konventionella kollektiva världsbildens manus, torterades och slaktades. Eliten höll informationen för sig själva, och tog bort dess kvintessenser från vanlig kännedom, ibland i århundraden innan den återupptäcktes.

Med tillkomsten av anti-feodalismen, kanske framför allt som framgång för den amerikanska revolutionen, var elitister inte längre till fullo i stånd att dominera informationen med hjälp av en svärdsklinga eller en gevärspipa. Inrättandet av republikerna, med deras filosofi om öppen förvaltning och folkstyre, tvingade de aristokratiska minoriteter att uppfinna mer subtila sätt att hindra sanningen om verkligheten från att sprida sig och därmed behålla sitt grepp över hela världen, utan att utsätta sig för risken för vedergällning från massorna. Sålunda skapades det komplexa teknikområdet för desinformation.

Tekniken, med den ”magiska” lögnen, förfinades och fulländades. Mekaniken i det mänskliga sinnet och den mänskliga själen blev därför till en oändlig besatthet att utreda ur flera olika perspektiv med helt olika syften. Anna Freud blev aldrig lika berömd som fadern trots hennes långt mera betydande insatser för det allmänna..

Målen var  alltså inte sällan skadliga för det allmänna och ofta socialt radikala, men i stället för att göra av med den energi som behövdes för att diktera den sanning som beskrev så mycket som möjligt av formen och existensen av verkligheten, så gjordes det allt som var möjligt för att driva beskrivningen av verkligheten till att bli, skymd i en dimma av krystade data och komplikationer. De skulle svepa sanningen i en gordisk knut av vilseledning och skapa en så komplicerad bild av tillvaron att de kände säkra på att majoriteten av människorna skulle ge upp, ge upp långt innan de någonsin blev färdiga med att intellektuellt reda ut sveket. Resan för allmänheten bort från ett logiskt konsekvent tänkande kunde bara inte göras lång nog. Målet var inte att förstöra sanningen om verkligheten, utan att dölja den från vanlig insyn.

I modern tid, och med genomtänkta metoder har detta mål till största delen uppnåtts. Emellertid har dessa metoder har också inneboende svagheter. Lögner är ömtåliga. De kräver ständigt uppmärksamhet och underhåll för att kunna hållas vid liv. Exponeringen av en enda glimt av verkligheten kan skära genom en ocean av lögner, indunstningen kommer direkt.

Det är därav som de traditionella medierna, vilka har det officiella uppdraget, alltså har ett ”uttryckt” uppdrag att utreda maktens korruption och att hålla finansiella elitister i schack, nu har blivit ingenting annat än en ren PR-firma för korrupta tjänstemän som hanterar dessa globalistiska finansiella intressen. Internet är ett enormt och ovillkorligt dödligt problem för maktstrukturen och de finansiella globalisterna. Dagarna då det fanns en samhälleligt legitim ”undersökande journalistik ” är givetvis sedan länge borta (om de någonsin existerat alls), journalistiken själv har förvandlats till en härsken pöl av så kallade ”TV ledarskribenter” som behandlar sina egna grundlösa åsikter som vore de naturlagar.

De elitistiska adjungerade nyheterna har förmedlats i en eller annan form sedan uppfinningen av tryckpressen. Men de första metoderna för verkligt riktad media desinformation kom att förverkligas under överinseende av tidningsmagnaten William Randolph Hearst, som trodde att verkligheten var ”subjektiv” och öppen för hans personliga tolkning och beskrivning, han hade således en med dagens mått mätt, en anmärkningsvärd själslig utveckling.

Några av de viktigaste taktiska metoder som används av de traditionella medierna för att vilseleda massorna är som följer:

Stor insats tyst reträtt: MS media källor (speciellt tidningar) är numer ökända för en rapportering som flagrant oärliga och det som inte skapar rubriker på första sidan, dras tyst tillbaka när dessa historier inte mera bedöms fånga det allmänna intresset. I detta fall är den springande punkten lögnen i det kollektiva medvetandet. När lögnen slutligen etablerats, är det redan för sent, då en stor del av befolkningen indoktrinerats och de kommer inte att märka eller bry sig när sanningen om verkligheten kommer ut.

Obekräftade Eller kontrollerade källor som fakta: Media citerar ofta information från ”obekräftade” källor, offentliga källor som har ett tydligt bias eller en agenda, eller ”expert” källor utan att ge en alternativ vy till ”expertens” vy. Den information som dessa källor beskriver oftast, backas upp av något som är allt annat än blind tro.

Beräknat utelämnande: Annars känd som ”cherry picking” av data. En enkel upplysning eller ett uns av sanning kan stjälpa en hel desinfonyhet, så istället för att försöka släta över det, låtsas medier helt enkelt som om dessa delar inte existerar. När faktum utelämnas kan lögnen verka och framstå som helt rationell. Denna taktik används också i stor utsträckning av desinformativa agenter och krokiga journalister för att föra en ”öppen” debatt.

Distraktion, och skapande av Relevans: Ibland flyter sanningen om verkligheten upp i allmänhetens medvetande oavsett vad media gör för att begrava eller dränka den. När detta inträffar är deras enda utväg att försöka ändra allmänhetens fokus och därmed distrahera dem från sanningen som de var så nära att greppa. Medierna åstadkommer detta genom en ”över-rapportering” på ett ämne som inte har något att göra med de viktigare frågorna. Ironiskt nog kan media ta en obetydlig historia, och genom att rapportera denna som en huvudnyhet, vilket orsakar att många människor antar att eftersom media kommer att följa upp om nyheten, så måste den vara viktig!

Så när följande inträffar så vet vi egentligen var vi nu befinner oss i verkligheten.

Elizabeth II

”Ignorera domedagsprofeter – det är en gyllene ålder för världen … Trots vad politiker säger, de flesta är rikare och friare än de någonsin har varit … Syftet med regeringen är att lösa problem…, vilket är varför det är benäget att överdriva problem. Det är lätt att trolla fram en kris om man extrapolerar en trend tillräckligt långt in i framtiden. Detta är alltid meningslöst: som ordspråket på jiddisch säger, människan planer och Gud skrattar. Historien dikteras av det oförutsedda, och en regerings bästa förhoppning är att ge människor trygghet och frihet för att förbättra landet på ett sätt som en byråkrati aldrig kunde. Den stora ironin i politiken är att de som nominellt driver landet ofta är de sista att räkna ut vilken riktning utvecklingen har tagit.”

Hon hade sett otroligt förändring, sade hon, och mycket av det till det bättre. – Storbritannien Telegraph.

I en tid när makteliten obevekligt attackerar Internet och försöker att utrota det fria tänkandet , är det inspirerande att se att en sådan kampanj, därför att insatsen är absolut för liten och definitivt alldeles för sent ute och den lyser som ett fyrbåk i all sin magnifika ignoranta och illasinnade dumhet.