SKULDKRISEN

CARL NORBERG OM SKULDKRISEN

Krisen beror på dåligt fungerande finanssystem1

Skulden roll har aldrig haft en större betydelse för det dagliga livet, likafullt tänker bara fåtalet av oss på vad skulder egentligenhar med ekonomi och pengar att göra.

Vad har den finansiella, den ekologiska och den sociala humanistiska krisen som gemensam nämnare?

Alla dessa nu accelererande kriser orsakas av ett dysfunktionellt monetärt penningsystem eller finansiellt system mera populärt uttryckt. Grunden till varför det fortlöpande blir allt svårare att hantera dessa kriser ligger i själva fundamentet till vårt finansiella system, det vill säga sättet som pengar skapas och får sitt värde grundat på.

För att kunna skapa en hållbar ekonomi så krävs ovillkorligen ett hållbart monetärt penningsystem till grund. Detta eftersom det monetära penningsystemets inneboende logik sedermera med sin beskrivning av värde styr alla ekonomiska beslut. Den styr om det blir en kortsiktig och ohållbar ekonomisk tillväxt som gynnar fåtalet individer eller en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling som gynnar det allmänna.

Det monetära penningskapandet är svårt att förstå för många, även för experter. Processen hur banker skapar pengar är nämligen så motbjudande irrationell att det närmast verkar frånstötande för förståndet.

Till synes verkar det ju som att vi lånar något mycket värdefullt från banken (pengar) och vi är därför mer än villiga till att pantsätta något värdefullt i gengäld: Vi lovar att ge en del av våra framtida arbetsinkomster respektive våra ägodelar(panter) ifall att om vi inte betalar. Men i verkligheten är förhållandet precis tvärtom. Vi får något av banken som i grunden är fullkomligt värdelöst (siffror på ett konto eller färgglada papper) från banken och det är alltså vi som låntagare som täcker eller fyller dessa värdelösa siffror med värde, nämligen prestationslöftet. Pengar skapas alltså på ett helt annorlunda sätt än vad gemene man uppenbarligen förstår. Det är låntagaren som skapar värdet på pengarna genom skulderkännandet och ett ”offer” i form av prestationslöftet. Banken har bara fått makten av staten att skapa pengar genom kreditutlåning. Därför kallas dagens pengar för ”skuldpengar” eller ”Fiat-pengar”. I Bibeln står att Gud skapade ljuset ur ingenting med hjälp av ordets makt. Han sade: ”Fiat lux” (varde ljus). Fiat-pengar skapas också ur ”ingenting”, men deras värde skapas genom en social konstruktion, där vi täcker upp ”ingenting” med ett skulderkännande och ett prestationslöfte.

Skuldpengar kallades också följdriktligen först för ”protestantiska” pengar, för dessa fick först statlig legitimitet genom bildandet av en centralbank i protestantiska stater som Sverige (1668) och England (1688). Det finns därmed en religiös bakgrund till dagens ickerationella penningsystem. Bikten och avlatshandeln med skuldkänslan var katolikernas affärsidé. Inom protestantismen blev ”skuldhandeln” en internaliserad uppgörelse mellan individen och Gud. Att skapa pengar genom ett skulderkännande ter sig därför som ett ”naturligt” psykologiskt steg för en skuldmedveten protestant. Dagens pengar är i grunden en sekulariserad tro, inget annat. Det finns bara till för att vi tror på en illusionistisk, men internaliserad skuld.

Rätten till penningskapandet har i alla tider tidigare varit förbehållen en stat eller en kungs suveränitet. I dag är detta de privata bankernas rätt. Möjligheten att skapa pengar ”ur ingenting” är den moderna industrialiserade världens fundament. Det är ett imponerande illusionistiskt mästerverk som ändå kräver viss respekt. För att det moderna samhället skulle dels inte ha blivit till och dessutom vara omöjligt att förstå detta utan insikt i illusionens innersta natur.

All finansiell verksamhet som beskriver ekonomi går därför ut på att betala tillbaka en skuld, då alla förtjänande pengar är från början lånade pengar som ska betalas tillbaka. Men som alla vet så finns på all skuld en ränta. Och eftersom pengar skapas genom kredit innebär detta att vi som samhälle i sin helhet fortlöpande måste låna mer pengar om vi vill kunna betala tillbaka våra skulder plus ränta. Detta innebär att vi måste skuldsätta oss ännu mera, med ännu mera räntekrav och så vidare.

Detta är en klassisk ond cirkel. De som har läst lite om systemteori vet att alla system som har en positiv feedback är dömda att bryta samman. Det är därför en matematisk oundviklighet att vårt monetära system förr eller senare måste bryta ihop. Det existerande penningsystemet gör att skulderna växer exponentiellt över åren det vill säga de fördubblas i regelbunden takt, typ: 2, 4, 8, 16, 32, 64. Förr eller senare hamnar systemet i en fordringskris där stater, organisationer och privatpersoner inte längre orkar låna mer för att skapa ännu mer pengar. Pengar som behövs för att skapa ännu mera tillväxt för att kunna betala räntorna av våra exponentiellt växande skulder.

Penningsystemets dysfunktionalitet har en lång rad negativa effekter som under systemcykels slutskede (före ett sammanbrott) i allt tydligare drag träder fram och som vi alla nu kan bli varse i dag: alla tävlar mot alla om pengar, då det per definition alltid finns för lite pengar i systemet för att betala räntan. Räntan gör att några få ackumulerar alltmer skuldtitlar (pengar) samtidigt som resten blir alltmer skuldsatta. Några måste gå bankrutt så att andra kan betala sina räntor. Några stater måste låna för mycket så att andra stater kan exportera sig friska. Skuldernas omåttliga tillväxt måste bemötas med en lika omåttlig ekonomisk tillväxt, när skulder täcks av ett prestationskrav. Vi måste därför prestera mer och konsumera mer – till varje pris.

Tillväxt är därav alla ekonomers och politikers envisa mantra. För bara genom tillväxt kan vi ens försöka komma ikapp den exponentiella räntekostnadstillväxten av våra skulder.

Följdriktigt så ökar vår skuld automatiskt ju mer vi försöker tillfredsställa dess räntekrav. Så vi kämpar förgäves hur vi än gör. Systemet måste rent matematiskt sluta i ett sammanbrott då skuldbördan växer mot oändligheten. Under tiden ökar prestationspressen på människorna, på naturens och våra sociala system. Likt människorna kommer även naturens system alltmera ur balans. Tillväxttvånget respekterar inte alls behovet av återhämtning. Samhällen är tvungna att spara på jakt efter möjligheter att klara av en allt tyngre skuldbörda. Se på åtstramningspaketen i många länder. Samtidigt förväntas alla att konsumera så att det blir tillväxt och vi kan betala tillbaka en omöjlig skuld. Detta är en ekvation som inte går ihop.

Det finns med andra ord en självdestruktiv mekanism inbyggd i vårt monetära bytessystem. Ett samhälle utan fungerande bytessystem till handel blir ett samhälle utan fungerande arbetsdelning och är i en akut existentiell kris. Nuvarande penningsystem utgör därför ett allvarligt nationellt hot. Vi måste inse att penningsystemet måste ändras. Bara ett hållbart monetärt system till grund för bytessystemet ger oss möjligheten att bygga en hållbar ekonomi och därmed ett hållbart och rättvist samhälle i framtiden. Den enskildes skuld som bärare av värdet på det allmänna betalningsmedlet måste därför försvinna.

Montage: Politikerbloggen.se

DEBATT. Carl Noberg skriver i dag om opinionsinstitutens möjligheter att manipulera undersökningarna som okritiskt publicerades av medierna inför EU-valet.

Med anledning av det just avslutade valet till Europaparlamentet, synes det vara på sin plats med några eftertankar och reflexioner kring den roll som media har i förhållande till de opinionsundersökningar som publicerats, och vidare hur dessa opinionsmätningar sedan har visat förhålla sig till verkligheten igenom valet. En fundamental fråga i detta, som inom all annan opinionsbildande verksamhet, det är vem som egentligen äger pennan, och detta av den enkla anledningen att det inte alls är vinnaren som bestämmer, vad som skall beskrivas i historien.

I Sverige är instituten för opinionsundersökningar till största delen bestående av privata företag, vilka inte främst har allmännytta som sin främsta målsättning med verksamheten, utan precis som andra privata företag driver dessa verksamheten med vinstmaximering som främsta målsättning. Och redan i detta inträffar givetvis en kontrovers i det att företagets vinstnytta, givetvis då inte sällan tenderar att dominera kvalitén på de levererade undersökningarna, till uppdragsgivarens fördel och önskemål.

Till en inte obetydlig del så finns det naturligtvis även politiska intressen inom de opinionsundersökande företagen, vilket nog inte kan sägas skapa några bättre förutsättningar för att återge verkligheten ur ett objektivt perspektiv. Möjligheterna för opinionsmätningsinstituten att enligt önskemål manipulera de levererade undersökningarna synes vara i det närmaste ändlösa.

Och i företagets andra vågskål så ligger det just ingen motvikt alls, en levererad undersökning om än aldrig så dålig, medför ju inte precis något straffrättsligt ansvar för det levererande opinionsbildningsinstitutet. Men en undersökning i harmoni med uppdragsgivaren önskemål, det har däremot den effekten att företaget kan komma att få ytterligare uppdrag.

I någon mån så kan man säga att opinionsmätningsföretagen beter sig som folk i allmänhet numera gör samhället, vilket innebär att företagen kommunicerar det som de tror att uppdragsgivaren vill ha, och till någon mån alltid tar hänsyn till detta. Eller omskrivet till det personliga planet så vill ingen vara obekväm, och därför sägs bara sanningar av druckna och barn.

I den interpersonella växlingen emellan företag och individ, eftersom företag består av individer, så ingår problematiken med att individens på opinionsbildningsföretaget har mänskliga egenskaper, Vilket medför att en individs egenskaper även i någon mån kommer att färga resultatet av opinionsundersökningen.

Så redan själva verksamheten i sig med mätandet av en opinion, inbegriper en rad ovillkorliga kontroverser som inte styrker validiteten i det levererade underlaget.

Och som inte detta räckte så kommer sedan det filter som media utgör i saken, och att media kan vara utsatt för politisk påverkan, det är nog knappast en nyhet för någon.

Om huruvida media då skall kommunicera dessa opinionsundersökningar eller inte, måste nog närmast ses som en fråga för det politiska intresse som råder för mediet ifråga, och i vilken grad som media ifråga är utsatt för politisk påverkan.

Utifrån det perspektivet kanske fler aktörer borde ställa sig frågan om det etiska i att hävda sitt politiska oberoende, samtidigt som man publicerar undersökningar med ett uppenbart men underliggande opinionsbildande syfte.

En inte omotiverad tanke som följer på detta blir således, att individen inte bör förlita sig på andra vad avser sitt eget omdöme, utan istället alltid i möjligaste mån försöka att bilda sig sin egen uppfattning.

CARL NORBERG

På tal om makthungriga svin, dom jävla svinen till Ungrare vill ju att centralbankschefen skall svära en trohetsed mot Ungern istället för att vara trogen det valutafinansiella system som plundrar landet! Ner i dom djupa fängelsehålorna med hela befolkningen!

Sedan kan jag ju glatt konstatera att Warren Buffets filantropiska försök att mana folket till efterföljelse kommer att gå till den småländska historien, genom att betala av hela 332 000 kr av sin förmögenhet på den blygsamma amerikanska statsskulden, så fyller detta agerande sin funktinon som ett mycket sedelärande exempel på den situation som jorden befolkningar nu befinner sig i, och varför vi befinner oss där vi är!

Det finns ju helt enkelt ingenting som heter varken adel, präster, borgare eller knappt  ens längre bönder ur något som helst perspektiv av realt värde i förhållande till verkligheten.

Det som finns är ett valutafinansiellt system som kan skapa pengar ur luften och genom denna funktion skuldsätta såväl individer som länder obegränsat och som kontrollerar i princip allt vad politiska system heter på jorden. Detta system håller nu på att haverera och det är detta haveri som vi nu ser konsekvenserna av i form av inbördes strider om makten inom de politiska partierna, där detta valutafinansiella system nu försöker att skydda sig ifrån konsekvenserna av sin egen utplundring av människorna.

Med sådana jämlika och solidariska typer som Per Nuder som styrelseledamot i Wallenbergs EQT och som rådgivare till Madeleine Albright, så kan Sverige ju i alla händelser ses som ett varnande exempel och som en skräckens kammare avseende det folkliga medvetandet och avseende den verkliga innebörden, av det budskap som håller befolkningen trollbunden och bedövad under fanor och tal med budskap om solidaritet, jämlikhet och broderskap

Jag skrattar därför lite åt ett argument som jag såg i en debatt härförleden som uttryckte ”kom inte och säg att det svenska folket är dumskallar”. Precis som vore det så att det inte var så att ett folk får den ledning som det förtjänat och att det inte rådde en valutafinansiellkris utifrån systemets funktion med att skapa valuta genom att skuldsätta allt ifrån individer till nationer och nära nog kontinenter i form av valuta unioner! Den svenska benägenheten till självkritisk betraktelse saknar ju i alla händelser inte utrymme till förbättringar, så det är ju positivt, så nu borde snart allt bara kunna bli bättre.

Vi lever nu genom dödsryckningarna av ett imperium där en gång solen aldrig gick ner. För de människor som förstår vad det är som sker, så är processen likt den att bli instängd i en taxi där taxametern är på och Taxin bara kör på i en oändlig fart. Vi kan inte komma ut och vi kommer inte heller att kunna betala när räkningen väl dyker upp till betalning.

Den dubbelhet i agendan som finns och de rena lögner som förmedlas från regeringen, dessa blir allt mera uppenbara, oavsett hur hårt än dessa PR strateger anstränger sig. Det finns alldeles för många av både PR strateger och lögner för att få plats att räkna upp alla här. Här är några, av lögnerna:

Gynnsamma prognoser för ekonomin är givetvis bara grymma skämt för alla, men särskilt för de arbetslösa och undersysselsatta. Landets makthavare påstår att ekonomin inte längre är inne i skogen och faktisk är på väg, att återhämta sig från den värsta lågkonjunkturen sedan 1930-talet. Ingen med ett IQ högre än rumstemperaturen, eller förmågan att se någonting alls, skulle egentligen tro på detta.

Prognoserna gjorda Riksbankens ordförande Nisse på Åsen är inte precis bättre. Han är den ende som skulle kunna konkurrera med regeringens ekonomer om titeln klotets värsta prognosmakare genom tiderna. Återigen, utan att kontrollera varje större objekt i detta, så tror jag nästan att han slår 1000 % i form av felaktiga prognoser.

Trots rekord stimulanser, både inom finans och penningpolitik, så har ekonomin inte förbättrats, detta till allas ansträngt påklistrat uppvisade förvåning.

Att därför nu avge något sådant som en gynnsam arbetslöshet prognos, det innebär ovillkorligen att vederbörande antingen måste vara desperata, ekonomiska analfabeter, liggande sovandes eller bara vara dumma. Känn dig fri att välja mellan flera kategorier i detta och gör detta utifrån ditt eget omdöme. Om en enda prognos var allt som var sak i detta, så skulle det inte finnas något behov av att försköna. Men varje efterföljande uttalande eller projektion har på motsvarande sätt varit lika fel, inte heller sällan i liknande storleksordning. Jag har inte kontrollerat precis alla de uttalanden, projektioner och påståenden, men jag minns faktiskt inte ett enda stort ekonomisk löfte eller någon förutskickelse som har varit korrekt. Många utsagor har faktiskt främst resulterat i ytterligare rena lögner för att täcka alltomfattande impotensen i den rådande förvaltningen i saken.

Det skulle inte vara för sent att undvika denna kollaps om detta var en statsmakt som verkade för det allmännas bästa, men så är tyvärr inte fallet. I så fall kunde en hård, kunnig vändning kunnat ske genom att komma in och rädda landet i form av att skära sönder banksystemet skoningslöst till förmån för nationen och medborgarnas fromma. Men vi har att göra med en politisk apparat som drivs av politiska djur som varken är väldigt smarta eller väldigt modiga och kanske framför allt inte alls har några allmännyttiga ambitioner och som dessutom lyder under det finansiella systemet med bankerna. Så av detta blir det intet såvitt detta nu kan ses.

Så situationen befinner sig uppenbarligen ganska långt ifrån den nivå, där ett räddningsförlopp kan genomföras och lyckas.

I en sådan situation och speciellt i dag när ledarskapet är närmast absolut frånvarande i något politiskt parti, så blir det ingen lösning, helt enkelt. Konkurrerande enskilda intressen och rättigheter är alltför väl förankrade. Politiker beter sig bara som de gör för att bli omvalda och ingen har någonsin framgångsrikt genomfört ett val genom att lova att skära i de flestas nyttoförmåner. Tänk er en slogan från Ullman PR som bevisligen måste vara en mycket god skapare av trovärdiga lögner: ”Rösta på mig, och detta är förresten en lista över saker jag kommer att ta ifrån dig”, även om att rösta på Socialdemokraten Göran Persson ganska uppenbarligen inte kunde vara så mycket klokare som agerande utifrån detta, så lyckades ju Ullman PR faktiskt med tillräcklig trovärdighet framställa Vingåkers egen Machiavelli i formen av en allmännyttig landsfader.

Det är således omöjligt att undvika den kommande katastrofen .

Ekonomin fortsätter att försämras, alltså bortsett från den finansiellt systemiskt havererande funktionen, eftersom vi har slösat bort och fortsätter att slösa bort värdefulla resurser i våra försök att undvika att göra rätt saker. Vi försöker att rädda finanser med ekonomi, kasta bra pengar efter dåliga, och jag lovar att hur vi än försöker, så kommer inte gud att stiga ner på jorden och finanser är och förblir religion till dess att finanser blir ett begrepp som istället skall beskriva verkligheten och inte trosförhållanden i olika obskyra former.

Den politiska adelsklassen har därför valt att skydda sina positioner genom att strutsa sig och låtsas att utvecklingen blir bättre. Det ekonomiska systemet är nu så belastat med skuld, pris, snedvridningar och tillgångar bestående av ingenting att vi är på randen även till en ekonomisk kollaps. När detta händer, eller vad som av alla de många händelser som kan utlösa detta, verkligen gör att det sker, det är bara någons gissning

”Agendabetingad analys” är uppenbarligen en metod praktiseras på internet, men det finns då ingen möjlighet till låtsad objektivitet. Dessa stora förståsigpåare och analytiker kan inte dölja sina politiska fördomar. Internet är inte monolitiskt. Mångfald och ekonomisk kompetens finns. Detta dödar PR konsulternas infama försöka att slå mynt av andras dumhet. Detsamma kan dessvärre inte sägas om massmedia. Mycket av den ekonomiska analysen på internet är förstklassig, obestridligen överträffar den de i de traditionella medierna förekommande analyserna och i många fall, ekonomerna själva. En av orsakerna till bristerna i den professionella ekonomi klassen är att många har ”köpts” via statliga subventioner och ”riktade” bidrag. Även nypräglade ekonomer är skadade genom den förädlingsprocess som administreras av akademiskt horande överordnade.

Den akademiska konformismen i kombination med grunder som består av religion, gör den akademiska världen till någonting som till stora delar mest liknar välmogen grönmögelost. Det svenska ekonomiska paradexemplet Lars Calmfors som exponent för svenska akademikers lynnesart, tjänar numera sitt syfte främst som ett varnade exempel till avhållsamhet ifrån intellektuellt övermod, när han till synes på fullt allvar säger att han menar att sparande i form av samlande på andra skulder gör att skuldsättningen minskar.

Men i huvudfrågan avseende det vanligaste exemplet alltså det med bostadsfinansiering, så gäller följande, enligt nu gällande regelverk i saken.

Banken behöver inte finansiera någon utlåning alls, det vill säga låna några pengar, så länge som säkerhetsmassan för bankens kreditbildning uppfyller kraven för bankens kreditbildning enligt Baselreglerna, då kan de facto krediterna skapas ur tomma intet, utan någon som helst kostnad för banken och denna kredit kan vidare bokföras som en tillgång i bankens balanser, samtidigt som en skuldinnehavares konto bokförs en tillgång på lika belopp som utgör en skuld för banken.

Bankerna behöver alltså inte finansiera sin utlåning i någon större utsträckning än vad som kraven är ställda i Baselreglementet, och kan principiell alltså genom detta förfarande att bilda krediter/ skapa pengar ur luften.

Systemet i detta kallas för Fractional Reserve Banking och bygger på principen om fraktionella reserver, alltså att banken endast har en fraktion som kvarstående del av det utlånade kapitalet, som inlånad reserv.

Pengar skapas, eller valuta bildas, genom att bankerna skapar en skuld gentemot en låntagare som vill låna pengar, och på så vis sker en skuldbildning och en kredit skapas som en tillgång någonstans, någon lånar alltså sin egen skuld och detta kallar vi i vårt dagliga samhälle för pengar eller valuta.

Denna skuldbildning motsvaras alltså sedan hypotetiskt sett, av en bildning av värde en valutabildning, alltså en värdering/valuering av skulden som tillgång betraktat för någon, detta vill säga att bankerna enligt denna metod bildar dessa kreditpengar utifrån de regleringar som gäller för banker och som kontrolleras av bankinspektionen, Basel 1, Basel 2 och Basel 3 heter dessa regleringar inom IMF och BIS vilket är benämningen på den internationella regleringsbanken som ligger i Basel.

Bankernas kreditexpansion kan alltså därmed helt ovillkorligen, även konstateras vara en given förutsättning för prisökningarna på fast egendom. Detta beskrivs kanske enklast genom att tänka sig en sluten ekonomi med en given penningmängd, vilket inte skulle göra prisökningar alls möjliga, utan motsvarande prissänkningar, följaktligen så måste penningmängden ovillkorligen öka eller varor försvinna, som en lek med tanken alltså.

På detta sätt har bankernas kreditexpansion alltså egentligen även skapat en dold och i efterfrågebaserade(imaginära) värden uppbunden inflation. En inflation som genom att valutavolymen nu har expanderats så till den grad, att dessa imaginära värden inte längre kan bindas till skulden som har skapat dem och därför nu börjar få en direkt återinflaterande på den reala ekonomin, alltså när skuldvärdena inte mera kan hållas bundna i fiktiva tillgångar.

En annan effekt i saken är att räntekostnadstillväxten i ekonomin ovillkorligen blir exponentiellt betingad, detta eftersom inga pengar skapas för att täcka räntekostnaderna inom ekonomin. Vilket leder till att den reala delen lever under ett beting om en alltmera krympande likvid möjlighet, vilket i mycket obetydlig mån kan bromsas av några penningpolitiska insatser. En villkorligt växande del av de finansiella resurserna för att beskriva de ekonomiska förloppen, går alltså till att täcka kostnaderna för det värdebeskrivande instrumentets skapande, alltså att pengarna är behäftade med en kostnad i form av ränta.

Tekniskt sett så fungerar mekanismen på följande vis; Banken behöver INTE finansiera hela det nya kreditbeloppet, bara det eventuella nettounderskottet i den dagliga clearingen i RIX, alltså det clearingsystem som Riksbanken, vår centralbank, använder sig av.

Betalningsströmmar mellan banker tar normalt ut varandra väl under en dag, varför lånen över natten är små i jämförelse. Det samma gäller för kreditexpansionen i banksystemet.

Balansräkningen: Bankens tillgångar ökar med lånebeloppet. Skulderna ökar också med lånebeloppet, och de båda ökningarna sker exakt samtidigt eftersom banker alltid primärt skriver in den nya krediten på låntagarens konto. Det går alltså inte att ta ett lån i en bank, utan att ha ett konto i banken som kan bokföras för tillgången i den skapade krediten.

Det första som händer är alltså att banken ökar sin skuld till låntagaren genom kreditering på ett inlåningskonto, och det är noteringen av denna bankens skuld som kontoinnehavaren sedan kan använda som pengar.

Penningmängden har således ökat på ett tidigare stadium än vad folk i allmänhet eller akademiker i synnerhet beskriver att de tror.

Själva skapandet av pengar genom kreditbildning går till exakt likadant som hos Riksbanken. Bankerna utökar sina balansräkningar genom inlåning och utlåning. Det som skiljer det båda processerna åt är valutan. En privat bank skapar sin egen privata valuta nominerad i svenska kronor. Riksbankens clearingsystem benämns som RIX och de pengar som skapas där kallas förvisso för samma sak som de som används och skapas i bankerna, med dessa centralbankspengar värderas olika gentemot de pengar som skapas i de enskilda bankerna utifrån den kreditrisk som de senare är förknippade med.

Kreditskapandet sker först, därefter kommer eventuella mindre lån för likviditetsutjämningen vid clearingen på kvällen, och till sist (långt senare) behöver banken ordna kapitaltäckningen.

Banken behöver alltså INTE invänta någon ny inlåning innan banken kan ställa ut en kredit. ”90 procent och så vidare” vilket är en inte ovanlig missuppfattning.

Bankerna skapa med andra ord pengarna ur luften och tar dessutom betalt av folket för att göra detta.

Detta är den ovillkorlig och fundamentala tekniskt matematiska orsaken till att det system som är det enda som vi känner till i modern tid, efter 1931, nu håller på att haverera.

Att som Göran Persson då anföra att vi bör ansluta sig till en alltmera havererande skuldsituation för att påta oss betalningsansvaret för andra, när systemet likafullt och ovillkorligen är dömt till undergång, väcker väl mera tanken på vems ärende som detta utspel egentligen är ägnat att göra nytta för, annat än Europas befolkningar?

Som bekant är det ju enligt den forne statsministern, på det viset att endast den som är utan skuld är fri

Jag läste i dag ett blogginlägg om det som tydligen kallas att vara en HSP, highly sensitive person, en person som är mera öppen för intryck från omgivningen, som har en högre sinnelig närvaro och som därför ser detaljer fortare och enklare, samt som processuellt behandlar information på ett djupare och även andra plan än de som inte är HSP.  Så jag tyckte att jag skulle skriva om artikeln, men ur mitt eget perspektiv, för jag är nog inte till någon precis obetydlig del en sådan person, jag är väl nära nog definitionen.

Dessa individer beskrivs inte sällan som väldigt lugna till sin läggning, något som ibland kan missförstås och tolkas som blyghet. De konsekvenser som uppstår till följd av den extra känsliga personligheten förväxlades tidigare med symptom på social ångest, introvert beteende eller timid läggning, vilket alltså mycket väl kan vara konsekvenser av förekomsten av en otillräckligt bearbetad HSP förmåga. Ett annat uttryck är frustrationen över den upplevda egna självotillräckligheten.

Var femte person sägs vara ”HSP” och var tredje av dessa femte personer som bär på denna natur är tvärtemot de tidigare antagandena mycket extroverta.

Högt känsliga personer eller individer med hög sinnelig perception har inga brister eller syndrom som varken kan eller bör, behandlas med annat än självbetraktelse, de är fullt normala de har bara längre skalor för sina upplevda känslor, starkare ljus att lysa med om någon önskar en metaforisk beskrivning i saken, medvetenheten om dessa längre skalor är det som gör att de flera perspektiven kommer till min bedömning och som skapar medvetandet om dessa perspektivs olika konsekvenser.

Det finns heller ingen anledning att förhärliga någon för deras medfödda förmågor, för detta är sannerligen egenskaper som först blir till tillgångar endast då man lärt sig att hantera dessa förmågor och skydda dem mycket väl för att inte främst skada sig själv på dem. Och detta kan jag med viss rutin på säga kan vara en rätt besvärande resa och den tar en förskräcklig tid.

Den resan börjar tidigt, redan som barn så var jag mycket medveten om min omgivnings subtila signaler. Redan i tidig ålder började jag också därför maskera dessa förmågor, maskera för att dölja, eftersom jag inte förstod helt vad detta var för någonting, varför jag inte kände lika som alla andra. Konsekvensen blev emellertid att för att pröva vad detta egentligen var för någonting, så började jag istället att manipulera och styra människor i min omgivning.

Jag räknade alltså ut på förhand vad folk skulle få för känslomässiga reaktioner och i vilken ordning som jag skulle framkalla dessa känslor i långa förlopp för att se hur detta fungerade och hur små medel som egentligen behövdes för skapa effekter, som vederbörande inte någonsin ens begrep att den själv var utsatt för, jag kallade detta i min tankevärld för att spela andra, en lek och väg som inte precis har vandrats utan att den har krävt sådana tribut att den är ytterligt tveksam om den ens borde ha fått påbörjats

Rädd att bli uppfattad som svag så gömde jag därför givetvis undan min egen känslighet och ”begåvning” i saken så att andra inte skulle kunna förlöjliga eller göra narr av mig och låtsades istället vara som alla andra.

I hela mitt liv har jag ju sedan försökt att anpassa mig till de gällande reglerna. Jag har kämpat med att vara stark, alert och att alltid försöka vara ute och igång, för att få tillvaron att fungera på det sätt andra får det att fungera, inte sällan med en känsla av att det varit något fel på mig.

För jag kände ju liksom aldrig lika som andra sade sig känna utifrån lika givna betingelser. Ja det är ju lite god-dag yxskaft det blir det ju allt så här efteråt, lite som när Judy Foster frågar Hannibal Lecter,”But doctor, can you put that high power perception of yours, to look in to yourself and se what´s inside?”

Men, men inget är egentligen fel, jag är bara och endast en av de personer som fötts med en annorlunda och till omfattningen vidare perceptionsmässig känslopersonlighet, vilket naturligtvis därför har tagit sig det helt omvända yttre uttrycket, en iskall och tuff individ, en person med ett bredare spann av känslor som därför har stort behov av egen tid för att kunna sätta de upplevda känslorna i ett perspektiv där dessa kan förstås. Och som utifrån detta alltså vet en massa saker utan att, vad det kan förefalla som, dessa saker har berättats för mig, det har de ju men det är bara utifrån subtila signaler som likafullt existerar lika påtagliga som någonting annat. Vad avser tuffheten så finns den numera för att den aldrig mera kommer behövas som kuliss, så långt vet jag att jag har kommit med mig själv att jag inte mera förställer mig.

HSP individer sägs ha låg tolerans för starka dofter alltså omskrivet till bra luktsinne, starkt ljus eller ljud, med andra ord hög signalkänslighet De sägs tendera att ha stor kroppsmedvetenhet och sägs därför instinktivt veta när de befinner sig i en miljö som inte är bra för dem, vilket alltså egentligen inte är annat än att ha en större sinnelig känslighet, alltså som vilket bollsinne som helst egentligen

Människor som jag känner sig ofta missanpassade i sällskap, det känns inte sällan bara som eviga bedömningar av signaler, som i sig säger helt andra saker än det som individen så uppenbarligen kämpar med att försöka förmedla. Andra till och med njuter av sitt eget sällskap, läs min far, och sådana är därför bekväma med att spendera tiden på egen hand. Både extroverta och introverta HSP individer behöver återhämtning efter att ha umgåtts socialt, det är helt enkelt mera data som skall processas.

Att leva med känslig personlighet är inte speciellt svårt under förutsättning att vederbörande HSP själv har lyckats kravla sig igenom sina olika faser av själslig ofärdighet, som innebär i princip ovillkorliga depressionsmässiga tillstånd. Detta utifrån att det är frustrerande att gå omkring med en gnagande känsla av att inte vara som andra och att aldrig känna sig tillfreds på lika fason och att det för eller senare därför krävs att man känslomässigt kommer till klarheterna om orsakerna till detta, alltså tar trycket ur (depresserar) frustrationen vilket naturligtvis inte kan börja så länge man kämpar emot detta

Speciell hänsyn skall därför tas till barn som är känsliga, att säga till ett barn att sluta vara känslig är förödande. Det någon är till av sin natur kan någon inte sluta vara, och i ett barns värld är det förenat med smärta att inte bli förstådd.

Vila, att sova tillräcklig är viktigt eftersom kroppen annars kan bli överväldigad av intryck och börja depressera av sig själv genom att stänga ner olika funktioner. Tågordningen är den vanliga, huden, sexdriften och sedan håglösheten vilket alla HSP individer lär sig eller känner igen sig själva i, eller går under.

Detta var i begynnelsen hos allt. Genom ordet har allt blivit till, och utan ordet så har intet blivit till, som är till.I det var liv, och livet var människornas medvetande. Och medvetandet lyser i mörkret, och mörkret har icke fått makt därmed. En man uppträdde, sänd av allt med ord; hans namn var Ljusbringare. Han kom såsom ett vittne, för att vittna om medvetandet, på det att alla skulle komma till förståelse genom honom. Icke var han allas medvetande, men han skulle vittna om medvetandet. Det sanna medvetandet, det som lyser inom alla människor, skulle nu komma till världen. I världen var han, och genom honom hade världen blivit till medvetande, men världen ville icke veta av honom.

Fnissar åt SvT:s egen Sv.orcher som nu skall förklara medvetenheten om den själsliga tomheten som nu börjar tränga in i befolkningen och som tar sig uttryck i olika formar av destruktiva beteenden. Dansken sade för länge sedan någonting i stil med att Jeppe super, men ingen frågar varför Jeppe super. Sverker är som en själsligt representativ exponent för maktens lynnesart, inte mer inte annat och absolut inte mindre.

Tindra stjärnjävel sade farmor!

Sv.orcher skall ju i flera avsnitt försöka att fylla den själsliga tomheten med ännu mer av ingenting, så att det är ett fullkomligt spektakel är väl egentligen ingenting att skratta åt, men jag kan inte låta bli att le och fyllas av tillförsikt inför det som nu ovillkorligen kommer även om det blir en del lidande för många på vägen. Det är trots allt en förutsättning för möjligheten till förbättringar.

Jag vacklar mellan olika känslor i detta. Jag kan ibland känna att jag verkligen skulle vilja såga sönder honom helt retoriskt, för att få honom att förstå att det inte går att köpa känslor, men jag inser ju att för honom som för andra så gäller att insikter kommer inifrån.

Fast jag tillmäter inte SvT:Orchen några större chanser att komma ut ur detta i någon själsligt mera ledande position, så ur det perspektivet så kan det ju ses som lite olyckligt att han ändå har möjlighet att kommunicera spegelbilden av sin egen självbetraktelse och att vidare projicera denna bild på sin omvärld i en så stor omfattning som han har.

Den kategoriska ignoransen från SvT mot allt vad individuell självbetraktelse och eftertanke innebär för människan, kan inte tolkas som annat än annat än illasinnat uppsåtlig och som ett uttryck för viljan att styra och kontrollera medborgarna ur ett enskilt nyttoperspektiv.

Denna tid som kallas den andra Svenska storhetstiden var den tid då detta nu havererande finansiella system, avlades i synd och föddes till skuld, tiden dominerades av en Ivar Kreuger som var en svensk entreprenör som organiserade och förmedlade kreditflöden oberoende av bankerna, och använde dessa kreditflöden för att bygga upp nationalstaternas försvarsmöjligheter mot Versaillessystemets överstatlighet, som kontrollerades av City of London och Goldman Sachs vars ägare var Rothschild som med sin Balfour declaration i bakfickan stod i begrepp att utöka bankmakten till statsmakt även i reala termer.

Mellankrigstidens Versaillessystem var nämligen ett system som aldrig var tänkt att fungera.

Tyskland var knäckt och hölls ensamt ansvarigt för att bära skulden för kriget. Tyskland skulle följaktligen betala alla kostnaderna för hela kriget, inklusive Storbritanniens och Frankrikes krigsskulder till USA.

Storbritannien och Frankrike var båda också i praktiken helt bankrutta, förutom då de eventuella blodspengar de eventuellt lyckades pressa ut ur Tyskland.

Krigsskulderna skulle omöjligen kunna komma att betalas, och detta stod klart redan innan ens bläcket hade hunnit torka på Versaillesfördraget.

År 1922 så fördes Benito Mussolini till makten i Italien, med hjälp av den venetianske bankiren Volpi di Misurata, som alltså kom från den stad där 90 år senare en annan av systemets marionetter symboliskt avrättades, vilken senare (Misurata alltså inte Ghadaffi;-)) blev Mussolinis utrikesminister, detta skedde samtidigt som man började förbereda ett maktövertagande i Tyskland 19231109 som blev känt under namnet ”ölhallskuppen”, vilken av någon för mig okänd anledning firas årligen, för det är näppeligen misslyckandet som kan firas med avseende på vad som senare skulle komma. Men måhända är firandet ägnat att dölja att det gaktum att det är på samma datum exakt 15 år senare som ”alles war klar als kristall” och Adolf Hitler och Herman Göring beslutade att nu fick det vara nog med att bli utsatta för bedrägerier av de giriga gringottarna. Och att de minsann begrep vilka som låg bakom redan förra gången.

Ivar Kreugers plan under efterkrigstiden till WWI var att ge ett lån till Tyskland på 125 miljoner dollar, vilket skulle bli det största statslånet någonsin, och som offentliggjordes i oktober 1929. Tanken med detta lån var delvis att lösa krisen kring krigsskadeståndsskulderna, på ett sådant sätt att man kunde undvika ett nytt krig och framför allt  att kunna undvika krav på motköp(redan då alltså) i förhållande till finanslösningar innebärande stora nya investeringar i IG Farbens krigsmatrielproduktion, vilket givetvis var det fascistiska eftersträvade alternativet.

Problemet för bankirmaktens expansion till vårt nuvarande valutafinansiella system hette då alltså Ivar Kreuger, och detta innebar givetvis att Ivar Kreugers planer starkt motarbetades av de finansintressen som förespråkade Hitlerdiktaturen i Tyskland, främst då företrädda av den brittiske centralbankschefen Montague Norman Ring, Morganintressena och den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht. Alla med avgörande och stora intressen inom IG Farben den gamla vanliga konstellationen med andra ord.

När det gick upp för dessa att de höll på att förlora kontrollen över Tyskland, till Ivar Kreuger genom dennes fredslån, så skred de till verket. De bestämde då att all utlåning snarast skulle upphöra.

Detta skedde genom en massiv nedvärdering av den amerikanska aktiemarknaden, en nedvärdering som utlöstes av att amerikanska och europeiska finanskretsar drog bort mängder av likviditet från den amerikanska aktiemarknaden, detta samtidigt som räntan höjdes.

Resultatet av detta blev den stora börskraschen den 29 oktober 1929.

Just den dagen hade Ivar Kreuger planerat en stor emission för att få in resterande kapital till Tysklandslånet. Kreugerpapperen föll i värde, men de föll bara med hälften i jämförelse med andra aktier.

Kreuger kunde därför få in de pengar han behövde för Tysklandslånet.

Förtroendet för Kreuger hade därigenom stärkts.

Därmed skärptes också striden om vem som skulle styra över den internationella kreditmarknaden. Montague Norman Ring hade redan sedan en tid tillbaka försökt stärka centralbankernas kontroll över världsekonomin. I Haag 1930 lades det fram en plan för hur detta skulle komma att ske.

En ny bank, Bank for International Settlements, BIS, skulle bildas för att jämna ut olikheter i betalningsbalanserna mellan de olika ländernas centralbanker. Med den brittiska kontrollen verkande styrande över såväl den tyska som den amerikanska och engelska centralbanken, då först var den gode Montague Norman Ring, helt säker på att BIS skulle kontrolleras av honom själv.

Således vid Haagkonferensen 1930 så beslutades att BIS skulle komma att inrättas, men det blev ett inte så litet streck i räkningen för England, att Frankrike istället fick ordförandeskapet för banken, vilket medförde att banken inte alls kunde användas på det sätt som Montague Norman Ring hade tänkt sig. Den franske premiärministern Aristide Briand var lierad med Ivar Kreuger, och var dessutom en stark motståndare emot fascism och ekonomisk diktatur.

Den Franska alliansen genom Premiärminister Aristide Briand med Kreuger vid Haagkonferensen gav dessutom ytterligare ett resultat som Norman Ring hade svårt att förlika sig med.

I början av 1930, när Kreuger skulle göra sin första utbetalning på Tysklandslånet, så betalade Frankrike i förskott tillbaka på sitt lån från Kreuger ifrån 1927, vilket gav Kreuger det manöverutrymme och handlingsfrihet som han behövde efter börskraschen 1929.

Med dessa bakslag – Kreugers stora Tysklandslån och det fransk/Kreugerska inflytandet över BIS – var Hjalmar Schachts möjligheter att fortsätta ”verka inom systemet obemärkt” mycket begränsade. Han avgick därför som tysk riksbankschef, och började i stället omgående att propagera internationellt i finanssammanhang för att Hitler skulle komma till makten i Tyskland.

För att idag övertyga sig om att så verkligen var fallet, så behöver man bara titta på vad Hjalmar Schacht gjorde sedan, direkt efter sin avgång.

På hösten 1930, så var Tyskland återigen i behov av ett lån för att stabilisera sin ekonomi. Den tyska regeringen inledde då förhandlingar med Kreugers bankförbindelse i USA, Lee, Higginson & Co, om utbetalningen av den resterande delen av Tysklandslånet. Förhandlingarna påbörjades den 1 oktober. Den 2 oktober 1930 så anländer Hjalmar Schacht till New York.

Syftet med hans besök i New York var att å IG Farben intressenas vägnar, se till att Tyskland under inga omständigheter skulle ges några ytterligare krediter. Schacht stannade därför hela åtta veckor i USA, och höll därvid 40 föreläsningar, med början som gästföreläsare hos Council of Foreign Relations. Temat för dessa hans föreläsningar, var att Tyskland inte skulle komma att kunna betala tillbaka sina lån, utan nu istället enbart höll på att förbereda ett skuldmoratorium.

Schacht hade också i detta ett direkt sammanträffande med Donald Durant, direktör i Lee, Higginson & Co, och försäkrade honom därvid att de aldrig någonsin skulle få igen sina pengar om de lånade ut dem till Tyskland.

Den tyska regeringen såg sig i detta nödsakad att ingripa mot Schacht, och skickade då  ut ett meddelande där regeringen öppet tog avstånd ifrån Schacht och alla av denne beskrivna planer på moratorium.

Trots Schachts massiva organisering för att förhindra att Tyskland skulle beviljas ytterligare lån, så betalade Kreuger, genom Lee, Higginson & Co, ut den resterande delen av lånet till Tyskland, och förhindrade därigenom återigen Hjalmar Schachts och Montague Norman Rings planer för en monetär diktatur.

Kreuger och hans amerikanska och franska bankallierade, visade på detta sätt att de var fast beslutna att fortsätta långivningen till Tyskland. På detta vis så hade Hitler – och givetvis det andra världskriget – med all säkerhet kunnat stoppas!

Striden om Tyskland var egentligen inte avgjord förrän 1933, då Hitler hade installerats som rikskansler och gjort Schacht till sin riksekonomiminister.

Men ända fram till den 7 mars då Aristide Briand dog under märkliga omständigheter, och även på dennes begravningsdag den 12 mars 1932 då Ivar Kreuger också dog, så stod Kreuger och hans allierade definitivt i vägen för all sådan utveckling. Det kan ju som kuriosa nämnas att den 13 mars, alltså dagen efter, så var det ett världshistoriskt avgörande val i Tyskland.

I sin bok ”Es geschah in Deutschland” skriver den dåvarande tyske regeringstjänstemannen greve Lutz Schwerin von Krosigk följande:

Våren 1931 besökte den schweiziske bankiren Felix Somary vilken var starkt anknuten till Schweizerische Bankverein och som också gjort ett namn om sig så som nationalekonomisk teoretiker, finansministeriet i Berlin.

På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man( och vilka dessa man var, det kan envar nu inse själv) kunde tänka sig en vändning uppåt: Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras (eg. reformeras till IG Farbens fördel) genom en kris, det engelska pundet måste lösa sig från guldet(så att skuld och valutaexpansionen inte bromsas av tillgången på guld) och svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.

Tidigt på sommaren 1931 så kraschade bankerna och sent på sommaren nedvärderades pundet. När Felix Somary senare ännu en gång kom till Berlin på tidiga våren precis i månadsskiftet februari-mars 1932, så fick han frågan om han verkligen fortfarande måste vänta på den tredje händelsen.

Felix Somary tog vid detta tillfälle ingenting tillbaka alls, utan försäkrade istället att Kreugerkoncernen inom en mycket kort tid skulle vara slut.

Hur kunde då den schweiziske bankiren Felix Somary, veta att det snart skulle vara slut med Ivar Kreuger som dessutom uppenbarligen understöddes av den Franska Premiärministern?

Och kanske ännu viktigare: Hur kunde sedan en revisionsbyrå med säte i Paris, Price Waterhouse, få uppdraget att gå igenom Kreugerkoncernens redovisning, utan att kunna ett ord svenska, och sedan efter bara några dagar förklara den världsomspännande koncernen i konkurs?

Hur kunde advokat Hugo Stenbeck och Jacob Wallenberg tillåtas att utse sig själva till att ingå i en Kunglig kommission, som egentligen inte alls var kunglig, utan i detta bara hade falsk varudeklaration för att imponera på de franska myndigheterna, och som skulle utreda Kreugerkoncernens ställning? Och detta när Wallenbergarna med ombudet var allierade och delägare tillsammans med dem som starkt motarbetade Kreuger? (SOU1999:20)

Varför blev alla Kreugers nära medarbetare antingen vanärade, ruinerade eller fängslade, eller varför inte allt på en gång?

Sådant händer sällan utan att det finns en avsikt bakom

Historien formas av människor som omsätter idéer i praktisk handling. Ivar Kreuger missbedömde i detta hur långt hans ekonomiska motståndare egentligen var beredda att gå för att effektuera sina planer.

Hitlerdiktaturen och andra världskriget var det pris som Europa blev tvunget att betala för att de privatägda oberoende centralbankerna skulle få bibehålla sin makt över världen.

Så risken för krig i nu är kanske inte så obetydlig som alla tycks tro.

Det eller den som till slut skulle rädda världen ifrån det fascistiska helvetet var att Franklin D. Roosevelt, som var en företrädare för det ”amerikanska systemet”, valdes till USA:s president, och installerades i Vita huset den 4 mars 1933.

Roosevelts politik för att återuppbygga den amerikanska infrastrukturen med en kreditpolitik som gick helt emot just dessa privata bankintressen, däribland Morgan, Warburg, Wallenberg och Mitchell som hade varit på kollisionskurs med Kreuger, var vid den tiden det enda alternativet till Hitler och fascism.

Den europeiska ekonomin är nog i dagsläget egentligen knappast i sämre form än den amerikanska, eftersom de båda ändå är fångade i samma globala finanssystems sammanbrott, och båda rent tekniskt är bankrutt. USA:s fördel gentemot Europa är dock det amerikanska konstitutionella systemets karaktär, som ger USA:s kongress kontrollen över utställandet av krediter.

I de delar av Europa som historiskt sett dominerats av det venetianska och anglo-holländska liberala systemet, har det privata kapitalet alltid triumferat över regeringar, och därför alltid bildat penningekonomier.

I det brittiska imperiet är det inte den brittiska regeringen, eller ens drottningen, som styr, utan det är City of London och Goldman Sachs, och detta är egentligen bara det gamla vanliga Brittiska ostindiska kompaniets reminessenser.

USA, å sin sida, har genom sin konstitution de befogenheter som det nu egentligen behöver för att styra och ställa bland dessa privata kapitalflöden, med dessa verktyg kan USA alltså teoretiskt hålla imperialistiska lycksökare i hampan, annat är det alltså rent konstitutionellt i de Europeiska penningekonomierna.

Franklin Roosevelt, använde regeringsmakten till att knäcka bankirerna under den stora depressionen, vilket banade vägen för New-deal.

Förhören om anledningarna till bankkrisen och lagarna som följde därpå smällde till det brittisk-kontrollerade House of Morgan så pass att det aldrig riktigt återhämtat sig, och sände en signal världen över att USA inte bara kan, utan i alla fall då för tiden var fast beslutet att försvara sig självt och dess folk. Vad den svenska regeringen sysselsatte sig med samtida, det var inte ens då roligt att beakta i detta.