Spara är en mara.

Vi kan nu konstatera att vi befinner oss i någonting mer än i en kris av känd omfattning, detta kan mer korrekt beskrivas som en kollaps av en korrupt orättvist monetärt system, alltså att vi befinner oss i ett slags imperium som är byggt och stabiliseras av devisen divide et impera. Ett slags omedvetet ovillkorligt ofredsmonopol.

Det vi ser är enbart desperata försök till försvar av de stora västerländska bankerna för att bevara deras makt över nationer och deras regeringar genom ekonomi baserad på de av bankerna skapade pengarna, tillsammans med avskyvärda, ondsinta och våldsamma försök av USrael att behålla sitt privilegium som ägare av den stora Petrodollarförfalsknings maskinen.

Vi ser de fåfänga försöken till att förbli befälhavare för stora banker bestående av luft och att förbli befälhavare för ett stort militärindustriellt komplex. Men allt fler människor tar in de intryck som deras sinnen förmedlar och det gör kulissen till just bara vad den är, en illusion i sönderfall och upplösning.

För att vara säker, en kollaps inte bara kommer, den är redan här. Den händer framför våra ögon i vad som brukar kallas mycket långsam slowmotion. Men för varje ögonblick som går så ökar hastigheten på haveriförloppet.

För två år sedan var till exempel MF-Global stölden, som ingen ens minns längre, från ett kundkonto någonting som föregåtts av en annan röd-linje händelse några månader innan, som följdes av ytterligare en några månader efter. Men nuförtiden inträffar alltmera extrema händelser varje månad eller varje vecka.

Extrema händelser har alltmera blivit norm. En serie klimax händelser kommer därför mycket snart. Förändringarna kommer att vara snabba och otroliga.

Den extrema korruptionen kan inte reformeras. Det Angloamerikanska finansiella systemet med BIS och IMF måste släckas, och med det följer extrema skador och upplösning för många typer av finansiell ekonomi.

Några medelstora eller till synes mindre banker kommer att haverera först. Dessa kommer att ha kopplingar till en andra större banker i en fråga om kreditåtaganden via interbanksystemet. Skulderna kommer inte att vara möjliga att täcka. Smittan sprider sig till många stora banker inom BIS och IMF i Europa till London och New York. Derivaten kan bli direkt inblandade och då blir situationen mycket ohanterlig direkt. Om inte en medelstor bank går först, så kommer en större bank att misslyckas att innehålla kvar den djupa insolvens och massiva inre blödning som skapas av den finansiella likviditetsbristen.

Den grekiska zonen har hållit katastrofen igång genom inkapsling av problemet, men de större Italien, Spanien och Frankrike håller nu snabbt på att brytas ner, var och en på sitt eget unika och viktiga sätt. En stor mängd säkringar ligger redan på marken, granaterna befinner sig redan på det sluttande planet och de rullar dit som det lutar.

Inom ett kreditbaserat system som BIS – IMF så gäller att åtstramning är inte bara ett nationellt tillstånd i Europa, utan det är en fråga om matematisk in / solvens oberoende av geografisk belägenhet eller namnet(på valutan) som har satts på funktionen pengar. Om åtstramning inte fungerar i Grekland, Spanien eller Italien, så måste något annat land eller grupp av länder måste betala ersättningen eftersom någons pengar alltid är någon annans skuld – ELLER så måste Europas största banker acceptera att de måste bära förluster och det vill de inte acceptera.

Europas underliggande finansiella ekvation ändras inte även om man gör åtstramningar och räntekostnadstillväxten är ovillkorligt matematiskt betingad på pengar som krediter.

De Amerikanska åtstramningarna kommer därför att fungera exakt lika bra som på andra geografiska platser på jorden inom BIS och IMF, alltså inte alls utan dessa kommer enbart att skapa lidande för att bankerna skall kunna fortsätta att plundra människor och samhällen, istället för att det valutafinansiella systemet skall vara ett medel för människor och samhällen att kunna bedriva handel med varor och tjänster.

2 live 2 b alive

Patogenesen i det valutafinansiella systemet med bankerna inom BIS och IMF är nu fullkomligt uppenbar för alla rationellt tänkande människor. Den fullständiga utblomningen av korruption och fullständig immunitiet för kriminella bankföreträdare har endast påskyndat det redan brådskande behovet av kollapsen.

Liket på intensivvården kan inte återupplivas med mer intravenösa tillämpningar av ränteförorenade krediter i form av ökad skuldsättning, kroppen är och förblir avdöd sedan september 2008. Inga formella dyvelsträcksindränkta förklädnader i världen räcker längre till för att dölja likstanken.

Detta insolventa system rusar nu accelererande planlöst runt i kraschzonen, där insatser bara marginellt kan fördröja det oundvikliga resultatet.

En Irländs politiker uttryckte sig väl om detta idag ”Trojkan från ECB, BIS och IMF har på dessa senaste tre år ställt till mer skada för Irland än vad det Brittiska Imperiet lyckades med på 800 år” och ändå så är ju detta bara mer av samma sak.

Real ekonomisk demokrati, definierad som individens obehindrade möjlighet att uppnå sin produktiva potential och belönas rättvist för detta, det finns inte på jorden idag.

De ekonomiska betingelserna i världen idag bygger på den rovgirigafinansiella diktatur, där människor med mest pengar, alltså skuldfordringar blir de som bestämmer, dessa människor kontrollerar banker.

Denna kontroll över ekonomi genom det finansiella systemet inom BIS och IMF som de fåtaliga mycket rika utövar, har varit orsaken till skapandet av det penningpolitiska kreditsystem, där krediter är pengar, vilket nu framträder som ett alltmera bizarrt monopol av privata ekonomiska intressen som förverkligas genom regeringar som i sin tur kontrollerar underrättelsetjänster och militära system.

Politiker köps och säljs, väljs eller tas bort, eller till och med mördas för dessa intressens förverkligande. Det globala finansiella monetära systemet är tätt kontrollerat och samordnat på toppen av ”ledarna”, med de centralbanker som arbetar för världens rikaste människor som verktyg tillsammans med underrättelsetjänster och politiker mot människor och samhällen. Kreditpengar styr den ekonomi som styr politiken överallt, men BIS och IMF balanserar på en allt vassare egg.

Tiden verkar nu obevekligt mot detta finansiella system som verktyg, för att förslava människor och nationer med skuld och att plundra desamma med ränteverktyget, ur perspektivet av den allmänna förståelsen för den egna situationen.

Den politiska karriärismen har tagit så absurda former att de underliggande falska politiska budskapen nu helt har lämnats till förmån för den egennyttiga pragmatismens uppfyllelse, alltså i vårt svenska folks fall, politikerna som verkar i det finansiella systemets sold som nu fullkomligt uppenbara marionetter.

Att Sveriges befolkning av andra kallas för ”Die dumme Schwede” synes ju vara ett historiskt överbetyg av i princip bibliska proportioner, detta med hänsyn till att inte ens när vänsterledaren ställer sig i bräschen för att rädda bankernas rätt att plundra människor och nationer, så skapar detta knappast mer än en krusning på det allmänna politiska engagemangets så kav lugna vattenyta.

Den politiska representationens – motvilja – oförmåga – till ledarskap för människor och samhälle får därav den bibliska sagan om Judas att framstå som närmast vällovlig och moralisk. Hellre häst på smörgåsen eller i lasagnen än åsnor i riksdagen, är i sanning ett talesätt i tiden.

Självbildningens vikt

Varför går historien i cykler? Det är eftersom historien faktiskt upprepar sig eftersom de styrande känslorna hos människans inte förändras, oavsett århundradena som passerar. Nu kan allt förändras när självbildningsnivån förändras utifrån att informationsrörlighetsriktningen har förskjutits nittio grader.

Majoriteten av människorna har ännu oftast fel eftersom människor ignorerar HUR saker fungerar och fortfarande föredrar att tro bara VAD som behagar deras förväntningar. Det är inte precis så att någon behöver vara synsk för att förstå detta, allt någon behöver göra är att läsa historia för att se att detta regisserade spel med känslor utgör både manuset till hur man skapar och förstör samhällen, liksom att lösningen till att bryta mönstret är att vi vågar att verkligen lära oss hur saker och ting egentligen fungerar i stället för att bara irrationellt behaga våra förväntningar. Men till självbildningens förståelse kommer ingen genom utbildningens nålsöga för insikt.

Över hela Europa stiger förbittringen, samtidigt som teknokratiska planer misslyckas överallt. Mario Monti i Italien kämpar mot Silvio Berlusconi om makten, vilken inte på något sätt är det första valet för de som vill föreviga kraften i Europeiska unionen. Vatikanen tvingas nu engagera sig för att försöka hålla kulissen för regin på plats. Samtidigt är internet igång och informationen om verkligheten rör sig allt snabbare, tick tack tick tack..

Spansk arbetslöshet är fylld till bredden av osannolikt höga siffror. Ungefär hälften av alla ungdomar som söker arbete kan inte hitta det. Grekland är i ännu sämre skick. Frankrike börjar implodera också. Portugal är på god väg precis som England.

Inget av detta rapporteras numera ingående av de presstituerade opinionsbildningsmedierna. Det är mycket lättare och ändamålsenligt att ägna sig åt vad jag kallar för illasinnad finansiell dialektik, som erbjuder enkla val och undviker alla samtal rörande vad som egentligen händer.

Europeiska unionen befinner sig i verkligheten i en svacka som får Grand Canyon att likna ett ängsdike. Centralbankerna måste hitta en väg ut, det är budskapet som de finansiella prelaterna förmedlar om ängsdiket.

Detta är alltså inte vad som händer i verkligheten. Verkligheten är den att en bottenlös lågkonjunktur har skapats av den valutanfinansiella kris som har sin matematiska grund i centralbanksverksamhet – alltså ekonomisk manipulation till enskilda intressens förmån med hjälp monopol fiatkreditpengar, som först orsakade en enorm uppgång och sedan en pågående upplösning av funktionen av detta betalningsmedel.

Det är inte meningen att människor ska tänka utanför boxen: Men här är en prognos … Många människor gör detta ändå!

I den politiska floskelbingons tynande värld betyder möjlighet påtvingad frivillighet, frihet betyder begränsningar, ansvar betyder tvång och framför allt så finns alltid den enskilda nyttomaximeringen på plats i uttrycket i en bakomliggande form.

Utan att tillräckligt många människor har en tillräcklig självbildningsnivå så förblir de andras människors fångar i ett evigt hjul av strävande som leder dem till det rakt motsatta resultatet i förhållande till vad de tror att de kommer att nå. Men nu rullar det dit som det lutar på ett plan av nattgammal is som förr eller senare innebär att tyngden av den kritiska massan av förståelse bryter isen eller hamnar mellan skål och vägg :

”Tomorrow is NOT another debt”

Smitta på samhällskroppen.

VIRUS
”Virus brukar inte räknas som en livsform, då det saknar egen ämnesomsättning, och ej kan föröka sig på egen hand, virus beskrivs ofta snarare som ett mellanting mellan levande och död materia. Det kan inte föröka sig utan att infektera en levande cell. Med hjälp av cellens maskineri tillverkar viruset fler enheter virus. Om kroppens immunförsvar inte förmår hantera virusinfektionen, så kan infektionen föröka sig exponentiellt och bäraren riskerar då att avlida till följd av sjukdomen.”

RÄNTA
Ränta kan inte räknas som en näringsverksamhet, då den saknar egen produktivitet, och ej kan förmera sig på egen hand, ränta beskrivs ofta snarare som ett mellanting mellan levande och död verksamhet. Den kan inte förmera sig utan att suga ut en levande näringsverksamhet. Med hjälp av andras produktivitet tillverkar räntan fler räntebärare. Om samhällets rättssystem inte förmår hantera räntan kan denna stiga exponentiellt och samhället riskerar då att kollapsa till följd av räntebelastningen.

Detta i ovan lite omskrivet av mig m.a.p. Karl Lindströms original från idag.

Bankerna står inför ett ovillkorligt matematiskt betingat systemhaveri och vet inte hur de skall hantera situationen utan att förlora allt. De politiska finanstrojanerna vet givetvis inte heller hur de skall hantera denna omöjliga situation.

Rädsla är det vapen makten föredrar när det kommer till användning av metod hos dessa totalitära förespråkare. Erövrande arméer och byråkrati är ökända för att överdriva sin styrka och antal, för att krossa kämpaglöden hos dem de avser att härska över. Djinghis Kahn, till exempel använde taktiken med överdrivna siffror, ackompagnerade av ondsinta folkmord, för att sätta skräck i hela regioner som han ännu inte hade försökt att köra över. Vid hans ankomst hade de mongoliska horderna fått ett sådant rykte (en del av dessa alltså självtillverkade) att många regioner kapitulerade omedelbart utan att ens ifrågasätta detta och utan att så mycket som en örfil behövde utdelas.

När någon blir en aktivist mot en etiskt och moralisk kriminell etablering, är det mycket vanligt att utsättas för rädsla-kampanjer. Idag, får de av oss i frihetsrörelsen ständigt höra varningar från ”slumpmässiga” berörda parter som talar om för oss att våra insatser är ”allt för ingenting”, att vi ”gör oss själva en otjänst.” Att det globalistiska systemet är alldeles för starkt och alltför avancerat för att besegras. Att de har drönare och NSA databaser och soldater utan empati etc, etc.

Deras hopp är att göra oss rädda för hypotetiska situationer som varken kan bekräftas eller dementeras. För att få oss att bli rädda för ”oddsen” snarare än målet. Med andra ord, hoppas de att uppmuntra ett tillstånd av kronisk massfeghet.

För att hantera denna taktik måste du vara fokuserad på ditt mål, oavsett eventuell uppgiven fara. Det vill säga, styrkan hos fienden, verklig eller i fantasin, är irrelevant, den gör dig varken starkare eller svagare. Det är meningslöst dravel, ingen är någon annan än sig själv.

Goliath är ingenting annat än ett hinder, och alla hinder kan hanteras. Gå framåt mot målet och sluta aldrig!

Girighetens nytta

I ett egennyttigt, orättvist och ohållbart system, så angrips alla deltagare förr eller senare och systemet lämnar sedan en efter en, deltagarna sårbara för exploatering och efterkommande förfall, alltså även deltagare som upplevt sig tillhöra det ”egna” laget, det är systemets inneboende natur och eviga strävan.

Detta är även de bakomliggande orsakerna till den skuldkris och den obalans som vi finner i det rådande finansiella systemet av idag och som som är det problem som först måste lösas för att göra någon som helst reform av detta samhälle hållbar. Kredit hos den enskilde kan inte mera utgöra det bärande värdet på valuta. Och detta inbegriper givetvis att även omfatta behandlingen av missbruket såsom främjande av ett globalt handelssystem, som till sin natur blir orättvist och obalanserat till förmån för oligarker (1%)som alldeles oavsett politisk inriktning runt om i världen får de större vinsterna för sig själva och som förr eller senare lämnar den breda massan av folk (99%) fattiga och exploaterade.

Och missbruksbehandlingen måste också inkludera bekämpningen av utkämpandet av ofonderade krig för att skydda och främja privilegierade kommersiella intressen, eftersom all den stund som någon behövde spara ihop till sina krigskostnader, så skulle nämligen alla krig upphöra. Krig är en ren kreditfråga. Vidare behandling måste vara medicin emot en politisk finansiering av system som är föga mer än mjuka transplantat och en öppen inbjudan till korruption av särintressen.

Girighet är inte bra för andra. Girighet är därför en sjukdom på samhällskroppen, en abberation, avvikelse från enkla och ärliga ambitioner och därför nödvändig att bestämma till sin form så som en överdrift. Denna enkla skillnad kan annars komma att gå förlorad om ett folk inte längre klara av att kunna skilja mellan dygd och synd, ära och ändamålsenlighet, aptit och frosseri, medel och mål. Varje stor religion och varje skola i filosofi varnar därför genom historien för farorna med otyglad och oreglerad girighet.

Och ändå är det denna generation i informationens tidevarv, som skulle komma att göra en gud av girigheten, men i rättvisans namn så skall det väl också sägas att de flesta, de kan verkligen inte förstå vad det är som de gör och hur och vem det är som de tjänar.

Girighet som ofta reser i sällskap med hybris, är ett redskap för korrumperande inflytande av makt och dårskapens triumfer. Girighet är smittsam, och den angriper förnöjsamheten i samhällets centrum och omvänder den istället mot anarki och förtryck.

Girighet är konsumtionens bottenlösa hål som konsumerar inifrån per person i en ändlös strävan att tillgodose behov utan att någonsin kunna nå tillfredsställelse

Alla system som främjar girighet, frosseri och OMÄTTLIGHET som sina högsta strävanden och grundläggande ideal, är kulturer av perversion och missbruk på en skala i paritet med det antika Rom, en obalanserad förolämpning mot naturlagarna vilka aldrig erkände den Kejserliga gudomligheten, som med en dödlig attraktion lurar, misslyckas och själv- förstör.

Vad västvärlden har idag är inte marknader av kapitalism som belönar förtjänster och arbete av individer, utan snarare en produkt av oärliga och oordnade sinnen, ett system av bedrägerier och plundring av privilegierade oligarker maskerade som rättvisa och ärliga marknader för berättigade värderingar och prisbildning. De är illusioner för lättledda som inte kan se varken sig själv eller sin omgivning.

Eftersom den fria marknaden är så svag politiskt, så är de former av kapitalism som föreligger i många länder väldigt långt från den beskrivna ideala rollen, som inte ens kan utgöra fundamentet för samhälle. De är istället korrupta versioner, där mäktiga intressen hindrar att konkurrensen verkar i sitt vad som i så fall borde vara dess naturliga sunda element.

När pengar styr ekonomi och ekonomi styr politiken, så styr den part som kan styra penningmängden allt. Detta leder ovillkorligen till ett samhälle i upplösning och sönderfall när penningmängdspåverkan i samhället kan ske med enskild vinstmaximering som grundläggande syfte.

ALL 4 1 2 B

Min för-trogna,

 

Mitt hjärta är tungt idag, och det smärtar mig att berätta detta för dig.

Vår relation fungerar inte längre för mig. Vi verkar gå i två olika riktningar. Vi vill ha olika saker. Så lika hårt som det är att uttrycka detta, jag lämnar dig nu.

 

Jag vet att det gör ont. Och jag önskar att jag kunde lindra din smärta genom att säga något i stil med ”Det är inte du, det är jag.” Men jag kan inte säga det. Det är du … helt du … 100%.

Du har förändrats. Du är inte längre stödjande och skyddande – alla de egenskaper jag blev så betagen i för så många år sedan, de har förändrats. Istället har du blivit opålitlig, otacksam och missbrukande. Och jag kan inte acceptera detta längre.

 

Du brukade lita på mig. Jag kunde gå nästan var som helst och göra nästan vad som helst. Jag kunde uppleva allt som livet hade att erbjuda. Oavsett vad jag gjorde, så förstod du att det skulle gynna oss båda.

 

Men nu fick jag veta att du har kollat min mobiltelefon och satt övervakning på min e-post. Du ser aktiviteten på mina bankkonton och på mina uttag på kreditkort. Du håller även reda på vad jag köper på nätet.

 

Jag vet att du har blivit sårad förut. Så jag står ut med några av dina intrång. Men nu är det bara för mycket.

 

Du brukade låta mig drömma. Kommer du ihåg … Vi kallade det vår ”dröm om allmän välfärd”. Vad jag än ville göra, och vem jag än ville vara, så sade du att det var möjligt. Och du skulle ge mig rätten att fritt utöva min egen vilja.

 

Det är inte sant längre. Jag måste be om ditt godkännande innan jag gör något. Jag måste följa dina instruktioner, följa dina riktlinjer och lyda dina regler. Åh, jag kan fortfarande drömma. Men nu måste det vara din version av drömmen, inte min … inte vår … och absolut inte ”samhällets”.

 

Och den verkliga tuvan är att även om jag på något sätt ändå lyckas övervinna de bördor som du staplade på mina axlar, och göra min egen dröm, så har du mage att skryta för dina vänner, ”Se, han kunde inte ha gjort det utan mig. ”

 

Och jag har ännu inte ens nämnt frågor om pengar …

 

Till en början har du absolut inte begärt mycket av mig … precis tillräckligt för att finansiera ett litet projekt eller två. Jag var inte emot detta då. Du hade som jag uppfattade detta vårt ömsesidiga bästa för ögonen, och du verkade uppskatta min vilja att hjälpa till. Numera vet jag ju givetvis att det aldrig någonsin har varit så som jag uppfattade det hela.

 

Men under årens lopp, bad du gradvis om mer. Och jag gav villigt, även om jag trodde att en del av vad du använde pengarna till var slösaktigt och extra vagant och kanske även lite dumt. Jag tvivlade aldrig på din integritet eller din ärlighet när du sa ”det här kommer att gynna oss båda.”

 

Naturligtvis var det en lögn. Du tog mina pengar och gav dem till dina vänner. Du slösat dem på saker som ingen behöver och inte har råd med. Du maxade ut våra kreditkort med dina dåraktiga system. Och alla pengar du påstod att lägga undan för vår pension är borta.

Vad värre är att nu när jag kommer hem med min lön, så sitter du bara där vid bordet med handen utsträckt. Oavsett hur mycket jag ge dig så är det inte tillräckligt. Du hånar mig och kräver att jag ger dig mer. Du talar om för alla våra vänner att jag är girig och ovillig att betala min beskärda del.

 

Ärligt talat, jag vet inte varför jag har stått ut med detta missbruk så länge. Jag skulle ha lämnat dig år sedan. Men jag trodde att du kunde ändra dig. Du lovade mig för fyra år sedan att du skulle ändra dig. Och du gav samma löfte långt innan dess.

 

Men du kommer inte att ändra dig. Du är oförmögen till detta.

Så länge jag är i närheten, kommer du fortfarande var opålitlig, otacksam och missbrukande. Du kommer att bli värre och värre till dess att dina handlingar slutligen förgör oss båda, det är din inneboende natur.

 

Så för det goda i möjligen oss båda, så lämnar jag dig.

Jag lämnar så att jag blir fri att njuta av givna rättigheter till liv, frihet och strävan efter lycka. Det är vad vi pratade om när vi först träffades för så många år sedan. Jag tror fortfarande att det är möjligt …

 

Men jag är säker på att jag inte kan göra det med dig.

Du är den samma som tidigare, skillnaden är bara den att detta nu syns.

 

 

Men utan mig som skymmer ditt beteende, så kanske du äntligen kan se vad du har blivit. Kanske kan du ändå möjligen ändra dig, det vet jag inget om.

 

För din skull hoppas jag bara att om det händer så är det inte för sent.

 

Med vänliga hälsningar,

99%

 

För mycket står och faller.

Läsare av detta kan överväga omfattningen av det aktuella problemet i USA genom att inse att enligt US Federal Reserve, är den totala skulden i USA nu ca 353 % av BNP. Vid 5 % ränta måste den skattepliktiga gäldenären arbeta nästan 1 dag per vecka bara för att betala för tidigare konsumtion.

”För mycket” kommer lätt på läpparna när vi beskriver någon som har förbrukat för många hamburgare eller tagit för många semestrar på kredit. Vederbörande kan till och med komma att låna mer … och äta mer hamburgare, alltså konsumera mer. Men det är sällan en bra idé.

Vid en viss punkt så kostar räntebelastade krediter mer nytta även för ekonomin som helhet, än vad ytterligare räntebelastade krediter tillför i form av nytta i handeln med varor och tjänster, då gör den räntebelastade upplåningen mer skada än nytta. Den räntebelastade kreditkonomin är då kommen till nedsidan, ekonomin har passerat punkten för skuldmättnad.

Marginalnyttan av räntebelastad kredit är ganska hög när du använder den för att bygga ett företag eller en bro. Men den minskar kraftigt så fort du börjar använda den för konsumtion, för att bara inte tala om vad den gör när den används direkt för att betala för tidigare krediter.

Fortsätt med denna upplåning och utgifterna kommer vid någon tidpunkt inte att kunna hanteras. Vikten av det förflutna blir alltför tung att bära. Dina ben kommer alldeles oavsett hur du spänner dem ändå i så fall att bryta ryggen av dig.

”För mycket” har en innebörd som de finansiella ingenjörerna inte kan ducka för eller undvika. Maskinen kan inte justeras eller kalibreras för att få detta att försvinna. ”För mycket” måste erkännas och lidas. Det lidande som kommer till en marknad kallas ”korrigering”. Skarpa dramatiska korrigeringar kallas ”krascher. De kan förnekas. De kan vara fördröjda. Men de kommer inte att ha försvunnit för att någon blundar. ”

För mycket” får konsekvenser, nackdelen måste komma en dag. Den dagen så havererar det finansiella systemet med räntebelastade krediter, oavsett hur politiker och medier försöker att gömma och förneka detta.

Baksidan av de privata bankernas kreditcykel är nu så uppenbar att det knappast verkar värt att beskriva detta. Det fungerar ungefär som du förväntar dig. Jag skulle inte bry mig om att diskutera detta, om det inte vore för att ”smarta” moderna ekonomer har övertygat många av världens ”smartaste” människor – och sig själva – om att det INTE är på det sätt som alla nu kan se att det i verkligheten ÄR.

Skulder har blivit en stor börda i ekonomierna i USA, Europa och Japan. Skulderna blockerar ekonomierna från att spara, spendera, investera och skapa nytt välstånd. Varför? Jo, därför att skulderna har en kostnad av ränta som blir kvar i systemet, när skulderna betalats eftersom krediter skapas utan att innehålla kostnaden för sin egen ränta.

Eftersom de finansiella resurser som kunde ha lagts till arbetet med att bygga framtiden, redan har tagits i anspråk av det förflutna så är de borta. Skulden minskade häpnadsväckande nog inte av att bli större. Nu måste den betalas. Det är som om Farao redan hade konsumerat den säd som behövdes… som om säden som behövdes för att plantera för nästa år redan ätits upp. När något konsumerats kan det inte lånas. Det är borta.

När du är skyldig pengar på ditt kreditkort, är det ofta för saker som inte längre ens existerar. Hamburgare som ätits för en månad sedan. Kläder som gick ur modet i somras, skidsemester på förra vinterns snö. Med denna börda från förr på dina axlar, finner du det svårare att flytta in i framtiden. Dina fotspår drar dig bakåt, ditt liv krymper. Du tvingas använda din tid i morgon för att ge till den tid du lånade igår.

Att stater måste hålla sig med egna skuldfria pengar, som intermediär för handel med varor och tjänster, i stället för krediter skapade ur ingenting i privata banker till en kostnad av ränta för att bankerna skall kunna plundra människor och nationer är nu så självklart att det snart inte behöver påtalas mer.

I bankernas skugga

Så finns det då verkligen en kommande finanspolitisk brytpunkt som tillåter, eller skapar förutsättningar för en ytterligare gärna oändlig expansion av bankkredit och som gör så att vi kan lägga det förflutna bakom oss och gå vidare i detta finansiella system?

Tja, inte riktigt.

Men utöver konventionella banklån i banker så finns det nämligen också ett skuggbanksystem att överväga konsekvenserna av.

Problemet med denna elefant på steroider i rummet är att skuggbanksystemet inte kräver något vidare primärt bankkapital för att backa upp värdet på de skapade pengarna som krediter i interbanksystemet, eftersom det fungerar på ställda säkerheter av icke-banker, institutioner och allmänheten. Det består huvudsakligen av värdepapperiserade lån, konsument egendom och inteckningar samt statsskuld.

Och eftersom det globala finansiella systemet är helt integrerat, måste 22000000000000 $ motsvarande som är euroområdets exponering för skuggbanksystemet, också ses som en hyfsat betydande risk om statspapper börjar att haverera: inte undra på att Europeiska centralbanken har signalerat att den kommer att rädda euroområdet i sin helhet, oavsett kostnader. Detta är också räntekänsliga grejer, och utan kapitalbuffertar för att absorbera förluster kommer det inte att krävas mycket till ränteuppgång för att utlösa en kris, även utan en extern chock i form av en statskonkurs.

Överväg nu vad som händer om räntorna tvingas uppåt av den ekonomiska ”återhämtningen”, tydligt signalerat av statistiken om bankernas situation i medierna. Värdet av denna säkerhetsmassa kommer då att falla, alltså om räntorna på statsobligationer faller och något mer än en blygsam räntehöjning riskerar att kollapsa hela det finansiella systemet. Centralbankerna är effektivt instängda: de kan inte längre hantera penningmängden i enlighet med sina uppdragna mål. Det är nu centralbankernas primära funktion att oroa sig för skuggbanksystemet, över vilket de inte har någon direkt kontroll, annat än att se till att tillräcklig säkerhet av god kvalitet fortsätter att vara tillgängliga för de botteliggande säkerheterna, med andra ord att rädda varje inblandad ”omhypotekiserad” tillgång som det bara är möjligt att rädda.

Det finns en oroande självbelåtenhet i finansiella kretsar om detta problem, vilket tyder på att finansiella tillgångar inte diskonterar den allvarliga risken för systemiskt misslyckande. Detta problem kräver seriös uppmärksamhet och inte att man lever i drömmar om kommande ansvarsfrihet.

Me nemo impune lacessit

 

Många människor (inklusive jag själv) har aldrig funnit mycket tröst i samhällsapparaten och dess parad av sin egen betydelse. För mig har de flesta metoder för regeringen alltid varit ett sjukt skämt.

Utarbetade konstruktioner och ceremonier, trevliga kostymer och uniformer, pengarna och kändisar, de visar nyheter och pratkvarnar, det är allt kostymerier. Det är en parad av maktutövande rattfylleri i form av clowner och marionetter doppade i glamour och glitter och ståt.

Själva begreppet staten i sig är idag en abstraktion, den är inte vi. Det är en konstgjord social byggnad som verkar ge svagare män en känsla av trygghet (eller falsk säkerhet), även när den är i grund och botten ett hot mot dem själva. Antagandet är att konstruktionen (vilket innebär att makteliten) måste finnas till varje pris. Statsapparaten kan inte föreställa sig som något annat. Systemdeltagaren är på en gång ett fan av den totalitära spelet och en ivrigt studsande fnittrande hejarklacksledare. Systemdeltagarens största dröm är att vara en del av odjuret, att dela på ”härligheten” av imperiet och leva hämningslöst genom sina erövringar

Under – gång.

Kaptenen på Titanic meddelar sin besättning:

”Goda nyheter vi är nära att krossas av djuptrycket men vi sjunker inte så snabbt. Alla dansar en liten glädjedans och allt återvänder till det normala”.

Våra självberikande politiker har gjort absolut ingenting för att återföra samhället tillbaka god förvaltning i hela ekonomin så att människor kan gå tillbaka till att skapa välstånd i samhället.

Utan god förvaltning som vi inte kan undvara och vad har de då egentligen gjort för att skapa detta? Inget. Absolut ingenting. Det är som om kaptenen på Titanic sa, ”oroa dig inte, en lösning kommer att komma upp ”. Du kan vara säker på att det inte kommer att vara varken Titanic eller samhället.

Endast vilseledda och dårar dansar av glädje. Dessa politiker har svikit landet i en spektakulär och gigantisk omfattning. Dessa vilseledda, oerfarna, själviska, arroganta skapelser av korrupta partisystemet kan inte ens förstå eller se problemet.

Vid roten till allt detta finns partisystemet som Titanics hjärtstock (rodrets axel). Det har valt att inte rekrytera erfarna, ärliga, intelligenta, välmenande och fokuserade människor. Istället har partisystemet rekryterat flera hundra elaka, själviska, korrupta, oerfarna, arroganta och grymt själviska människor som tar uppgiften att bevara systemet på yttersta allvar.

Denna ”tillväxt” är en illusion. Den kan köpa en vecka eller två längre tid för våra värdelösa riksdagsledamöter, för att göra ännu mer av ingenting och gräva oss djupare ner i ett gungfly av avfall och hårda tider som kommer i vår väg.

Jag vill i botten av hela mitt hjärta tro att det skulle vara annorlunda och att jag är helt fel ute, men det är jag inte. Det svenska partisystemet finns i roten till problemet: dessa monster är utnämnda av partisystemet och det har vägrat väljarna valet av goda människor.