The empire strikes back.

Att publicera valda delar av sanningen med opinionsbildande syfte är den ledstjärna som mediernas ledningsdirektiv nu anammar så till den milda grad att de skapar en polariserande kuliss inom ramen för sig själva, medier mot medier i media.

Nu måste den politiska adeln snart välja och aversionen i befolkningen växer nu exponentiellt med tiden och det försämrade välfärdsklimatet.

Riddar Brunke, en krigare av möjligen något mindre ädel modell, som tappade huvudet på Åsen som fick hans namn, har ju passande nog fått ett tempel på platsen som nu manifesterar vansinnets yttersta potens nu när Goldman Sachs skall beredas öppet inträde till men för demokratin.

Idag blir det nog en rad olika möten inom maktens adel vars agenda inte främst beskriver att den ljusnande framtid är ”vår”, i alla fall inte för människor och samhälle.

Vi andra har dock ännu vår i luften med det ökande ljusets ankomst till det allmänna medvetandet, men de som inte är vi, sjunker nu allt djupare ner i det själsliga mörkret.

Så nu börjar då till slut den informationsmässiga jakten på de demokratiska förrädare som nu alltså står inför valet att antingen ansluta sig till det som är ljuset och den riktiga beskrivningen av verkligheten och genom detta ta ansvar och konsekvenserna av sitt eget handlande, eller möta de befolkningsmässiga konsekvenserna av ett folk som inser sig bedraget och vilka excesser som detta kan tänkas medföra.

Detta är början på tiden då den moraliska räkningen för det demokratiska förräderiet mot folket skall summeras för ett moraliskt svek och förräderi som har begåtts av den politiska adeln, vars ansvar till slut hamnade i knäet på den som det rätteligen tillkommer.

Underlåtenhet att handla ligger ofta en chef mer till last än valet av tillvägagångssätt och att den politiska adeln nu skulle underlåta att ta till sig de krafter som verkar för upplysning om tingens rådande ordning kommer i så fall innebära den slutliga dödsdomen för det partipolitiska systemet.

Nu kan alla konstatera att trycket ökar på den politiska adeln och dess infama försök att dölja sitt skyddande av den finansiella maktens rätt att plundra människor och samhället. Den politiska maktens pågående demokratiska förräderi har nu stött på betydande motgångar i form av upplysning om tingens verkliga ordning.

I ett av den styrande maktens eget mediala organ så uttrycks idag i klartext det som alla har väntat på att det förr eller senare måste ges tillkänna som förklaring på alla de accelererande kriser som alla samhällen inom BIS och IMF befinner sig i. Bankerna bestämmer allt!

Ingen tror ju i alla fall längre på den demokratiska kuliss som består av skymmandet av att det är de enskilda bankernas pengar som styr den ekonomi som kontrollerar politiken, så vilken roll spelar det om Goldman Sachs öppet tillsätter riksbanksdirektionen, istället för som bara bestämmer i det dolda bakom kulissen? Att människor inte orkar bry sig nu och istället väljer att skjuta upp engagemanget tills dess att de tvingas till att engagera sig för sin fysiska överlevnads skull, är manifestationen av den intellektuella tragedin för samhället av idag.

Linje i vattnet till förståndet

Folkets dagbok glömmer inte, maktens patent på att historiskt beskriva vad som har varit och som uttryckts har gått ut. Folket skriver inte längre i vatten.

Problemet är inte om demokratin är representativ eller inte, problemet är transparensen i förhållande till grunderna för de beslut som fattas och de konsekvenser som skall uppnås. Vi kan lika gärna ha representativ demokrati som någonting annat så länge transparensen i förhållande till sakfrågorna råder och utan transparensen kan vi lika gärna lägga ner. Internet skapar möjligheter till detta nu. Dessa möjligheter har aldrig funnits tidigare.

Den döende politiska adeln kommer ovillkorligen att hamna på den moraliskt intellektuella soptipp där de uppenbarligen rätteligen och så välförtjänt hör hemma.

Det politiska priset för vad som tidigare har varit, är nu förfallet till betalning och människor kommer inte att acceptera politisk kredit som ersättning för verkligheten, när de nu tvingas inse att inte ens pengar är vad de har trott att det var.

Så nu börjar till slut den informationsmässiga jakten på de demokratiska förrädare som nu står inför valet att antingen ansluta sig sig till det som är den riktiga beskrivningen av verkligheten och genom detta ta ansvar och konsekvenserna av sitt eget handlande, eller möta de befolkningsmässiga konsekvenserna av ett folk som inser sig bedraget och vilka excesser som detta kan tänkas medföra.

Detta är tiden då den moraliska räkningen för det demokratiska förräderiet mot folket, ett förräderi som har begåtts av den politiska adeln, till slut hamnade i knäet på den som den rättmätigen tillkommer.

Underlåtenhet att handla ligger ofta en chef mer till last än valet av tillvägagångssätt och att den politiska adeln nu skulle underlåta att ta till sig de krafter som verkar för upplysning om tingens rådande ordning kommer i så fall innebära den slutliga dödsdomen för det partipolitiska systemet.

Nu kan alla konstatera att trycket ökar på den politiska adeln och dess infama försök att dölja sitt skyddande av den finansiella maktens rätt att plundra människor och samhället. Den politiska maktens pågående demokratiska förräderi har nu stött på betydande motgångar i form av upplysning om tingens verkliga ordning.

I den styrande maktens eget mediala organ så uttrycks det i klartext vad som alla har väntat på att det förr eller senare måste ges tillkänna som förklaring på alla de accelererande kriser som alla samhällen inom BIS och IMF befinner sig i.

Pengar skapas ur ingenting i enskilda vinstmaximerande banker till en kostnad av ränta för människor och samhället.

Jag känner stor tillfredsställelse i att konstatera detta och att droppen till slut har urholkat stenen.

Angry man´s coming 4´em

Nu måste den politiska adeln välja och aversionen i befolkningen växer nu exponentiellt med tiden och det försämrade välfärdsklimatet.

Riddar Brunke som tappade huvudet på Åsen som fick hans namn, har ju passande nog fått ett tempel på platsen som manifesterar vansinnets yttersta potens.

Idag blir det nog en rad olika möten inom maktens adel vars agenda inte främst beskriver att den ljusnande framtid är ”vår”.

Vi andra har dock vår i luften med ljusets ankomst till det allmänna medvetandet, men de som inte är vi, sjunker nu allt djupare ner i det själsliga mörkret.

Så nu börjar då till slut den informationsmässiga jakten på de demokratiska förrädare som nu alltså står inför valet att antingen ansluta sig sig till det som är ljuset och den riktiga beskrivningen av verkligheten och genom detta ta ansvar och konsekvenserna av sitt eget handlande, eller möta de befolkningsmässiga konsekvenserna av ett folk som inser sig bedraget och vilka excesser som detta kan tänkas medföra.

Detta är dagen då den moraliska räkningen för det demokratiska förräderiet mot folket, ett förräderi som har begåtts av den politiska adeln, till slut hamnade i knäet på den som den rättmätigen tillkommer.

Underlåtenhet att handla ligger ofta en chef mer till last än valet av tillvägagångssätt och att den politiska adeln nu skulle underlåta att ta till sig de krafter som verkar för upplysning om tingens rådande ordning kommer i så fall innebära den slutliga dödsdomen för det partipolitiska systemet.

Nu kan alla konstatera att trycket ökar på den politiska adeln och dess infama försök att dölja sitt skyddande av den finansiella maktens rätt att plundra människor och samhället. Den politiska maktens pågående demokratiska förräderi har nu stött på betydande motgångar i form av upplysning om tingens verkliga ordning.

I ett av den styrande maktens eget mediala organ så uttrycks idag i klartext det som alla har väntat på att det förr eller senare måste ges tillkänna som förklaring på alla de accelererande kriser som alla samhällen inom BIS och IMF befinner sig i. Alla vill inte medverka till förräderiet mot människorna.

Pengar skapas ur ingenting i enskilda vinstmaximerande banker till en kostnad av ränta för människor och samhället. Pengar styr ekonomi som styr politiken i en kuliss som givits namnet demokrati i vårt samhälle idag.

Jag känner stor tillfredsställelse i att konstatera det offentliga uppdagandet detta och att droppen till slut har urholkat stenen.

Eco nomen

Uppgång och fall av länder har allt att göra med det produktiva värdeförädlande arbetet för dess befolkning. Rikedom skapas endast av den produktiva sektorn i ekonomin, inte av banker eller regeringen. Banker och regeringar kan växa sig stora och mäktiga endast genom att utnyttja den rikedom som kommer ur skapandet som görs av den produktiva sektorn i ekonomin. Stora banker och regeringar sittande på en tjock lagbok är i allmänhet tecken på rika länder. De är också tecken på rika länder som har en kulminerande tillvaro bakom sig i termer av ekonomisk tillväxt och levnadsstandard. Inte sällan är de nationer i nedgång.

För att bankerna och statsapparaten skall kunna bli stora och viktiga, måste de ta från den producerande sektorn. Ju större de blir, desto svagare blir den bas av rikedom som stöder dem. Även om jag inte är en historiker på samma vis som Caroll Quigley, så tror jag denna cykel är en rimlig metafor för att beskriva uppgången och fallet av civilisationer. Eller i varje fall tidigare har varit.

Statliga och finansiella ekonomer gillar att titta på ekonomin som ett tekniskt problem. I deras officiella sinnen, kan ekonomin hanteras genom att manipulera penningmängden eller skatteutgifter. När ekonomier sakta ner, så är det bara att injicera mer av den ena eller den andra in i systemet och allting kommer att återgå till normalitet. Denna syn på ekonomi är dödligt bristfällig. Ekonomi är inte en fysik eller ett tekniskt problem, allra minst när detta beskrivs i termer av finansiell alkemi. Ekonomi är en beteendevetenskap bygger på individer som bedriver gärningar primärt av egenintresse och som med någon upplysning till insikter förstår att det ligger en fördel i att bedriva arbetsdelning, alltså att befinna sig i ett samhälle med andra människor. Ekonomi är läran om individer och den sociala samordning som produceras av en inom samhället fri ekonomi, fria marknader och fria priser utifrån förståelsen för att arbetsdelning är en bättre metod för den långsiktiga mänskliga fortlevnaden, än att alla individer enskilt skall producera för att möta alla enskilda behov och dessutom konkurrera ut varandra. Detta har ingenting att göra med teknik eller religiös (politisk) tro på att en ekonomi på något sätt bara kan hanteras uppifrån och ned, det har att göra med perspektivet av hur människor väljer att interagera med varandra. Människor kan tänka och de måste dessutom börja att göra detta om de inte vill bli exploaterade i en alltid ökande utsträckning som leder till deras egen undergång.

Om man skulle acceptera den exakta definitionen av ekonomi, så skulle regeringens ekonomiska rådgivare inte vara nödvändiga. Ekonomers inkomster skulle falla och regeringens centralplanering skulle förkortas om inte elimineras, vilket med andra ord skulle göra bankernas roll ur det realpolitska perspektivet, till någonting som alla skulle uppfatta som fullkomligt orimligt. Keynesiansk ekonomi är pseudo-ekonomi en kuliss, som har antagits enbart av egenintresse hos maktsökande politiker på uppdrag av den finansiella bankmakten som skapat Keynesianismen och naturligtvis även patologiskt enögda ekonomer. Keynesianismen främjar deras egenintressen samtidigt som den skadar resten av samhället. Genom bekännandet av denna falska lära, så kan dessa parasiter fortätta att leva i högönskelig välmåga på de produktiva insatserna av andra.

Pandoras bröder och systrar i Ring

Den partipolitiska kulissens innebörd är att verka mot människor, istället för, att verka för människor och deras grundläggande nytta i sammanhållen likhet till varandra, populärt kallat samhälle. Nu är det hög tid att inse att det står dramatik för dörren och att de politiskt valda är valda just med det i ovan beskrivna som grund för sina mandat. Nu kommer andra krav att ställas på ledande till vidare ledande av andra och på upplysning för samhället, om inte den allmänna välfärden helt skall haverera.

Euroområdet, världens näst största ekonomiska block, har halkat in i en recession, som försvagar dess viktigaste export-partner Kina och andra delar av tillväxtekonomierna i Asien, detta medan tillväxten (luftslottsstabiliseringen) i USA fortfarande går minst sagt trögt.

Om inte starkare tillväxt återställs och om inte investerarnas förtroende återvänder, säger IMF och finanschefer från hela världen, så kommer inte världen att kunna bryta sig ur denna onda skulddrivna cykel.( Att pengar jagar pengar vågar dom inte säga öppet liksom inte heller vad detta egentligen innebär)

”Om vi inte kommer tillbaka till normal tillväxt, om vi inte får BNP tillbaka till sina potentiella nivåer, så är finanspolitisk hållbarhet är inte heller möjlig”, varnade man vid helgens IMF möte.

Men trots att detta nu i princip redovisas i klartext så står folk som idioter på rälsen när tåget kommer rusande och bankerna flinar hela vägen till graven, både sin egen och folkets, för människor kan leva utan banker, medan banker inte kan finnas utan människor.

Den betydande majoriteten av världens människor har uppenbarligen blivit mycket omsorgsfullt skolade till att tro att institutionen ”regering” har lösningen på alla problem och är källan till den hjälp till alla som behöver. (Även den delmängd av befolkningen som har förlorat förtroende för sin nuvarande regeringen men istället anser att doktrinen är att nästa och bättre regering kan ändra saker till det bättre och leda vägen till den glänsande slottet på kullen.)

I denna blandning finns politikerna och deras funktionärer och 99,99% av dem tror att så om inte annat än utifrån deras omvalsutsikter, så måste de göra ”något” för att möta kraven från allmänheten, verkligheten har de ju liksom allmänheten en ytterligt begränsad uppfattning om. Problemet i detta blir nu ovillkorligen att kraven från verkligheten och de av politikerna upplevda kraven från människorna kommer att skilja sig åt i allt väsentligt, till det rådande systemet skall de tilläggas.

Alla människor kan få det bättre på bekostnad av den lilla procentandel som nu förfogar över jordens resurser, så enkelt är det naturligtvis, alltså om politikerna vågade ställa sig upp och agera eller göra ”något” mot makten, men det vågar dom inte som ledare, eftersom detta inte är deras politiska roll eller någonting som de är valda för att göra.

Naturligtvis, också eftersom under normala politiska omständigheter så är ”något” någonting som vanligen i politiska sammanhang består av att hålla guldklingande tal och i övrigt främst blåsa rök i ansiktet på folk och att bete sig allmänt beskärmande och förledande i förhållande till verkligheten. I vårt dagsläge, som nu alltså bara inte kommer att köpa detta utifrån att verkligheten nu gör sig påmind, av den enkla anledningen att krisen är verklig och snurrar utom kontroll, så kommer detta inte att försvinna eller någonting att kunna förbättras förrän människorna kan andas igen på riktigt utan det finansiella oket.

Höger och vänster är en kuliss i den realpolitiska spelsfären, precis så som det alltid har varit. Den verkliga makten ligger i kontrollen av ekonomin och den är precis som en Rothschild en gång uttryckte saken,” en alldeles för viktig fråga för att överlåta till politiker ”.

Därför kontrollerar den verkliga makten ekonomin genom det finansiella system som genom sina värdemarkörer (pengar) som beskriver ekonomin och som är helt nödvändiga för att bedriva arbetsdelning, alltså handel med varor och tjänster.

Religion som sinnets narkotikum.

Människa kan aldrig bli gud i enlighet med figuren på bilden, men med avseende på de diskussioner som uppstod kring gårdagens artikel och min kanske eventuella kyrkliga bildning, så tänkte jag ta tillfället i akt och belysa frågan med någon vidare grundläggande information i saken, naturligtvis främst till det allmännas fromma, vilket ju som alla vet ändå bara är av godo för religionen och dess alltid så godhjärtade koryféer.
Detta ett av mänsklighetens första stora politiska styrmedel, som av någon helt outgrundlig anledning fortfarande i dagens informationsklimat, är en fråga som åsätts eller snarare tillåts att ta helt orimliga proportioner, all denna upplysning till trots, och nu anfäktas det att de intellektuella dessutom åberopar detta synnerligen infama styrmedel för de oupplysta.

Ibland jungfrufödslar, heliga andar, brinnande buskar och allehanda mycket obskyra svårförklarligheter, så fortsätter detta spektakel fram igenom historiens förlopp, och knappast någon enda individ anser att detta sker genom någon särskild individs egen vilja, ja förutom guds då förstås, för det vore ju förmätet att påstå att det var någon annan som aktivt drev på i frågan.

Att det i religiösa sammanhang inte sällan skrivs i luftigt format, kan ju också läsas som att torftig förståelse råder i betraktelsen

Om denna beskrivna intellektuella elit som nu hänger sig åt religiöst anfäktande, skall utgöra exponenten för den Svenska befolkningen genom sin representation, så torde detta i alla händelser vara en exemplarisk bild, för avhållsamhet ifrån intellektuellt övermod om än inte så mycket annat.

Och den så kallade intellektuella eliten fyller därigenom en viktig roll i den Svenska allmänna självmedvetenheten.

Så jag tar det igen om kyrkomötet i Nicaea 325 e.kr först lite översiktligt och sedan lite fördjupat.

Då Kejsar Konstantin hade sitt lilla möte och förbjöd arianismen 325 e.kr, eftersom denna så uppenbart äventyrade den kristna frälsningsuppfattningen, så gjorde man som alla snart (hoppas jag) borde veta, en del andra manövrar med vissa evangelier i rent maktpolitiska syften, som till exempel inte precis stärkte kvinnans ställning.

Främste kvinnoförtryckande maktspelare och Arianism bekämpare, var den kanske inte fullt så sympatiske Athanasios, vilken alltjämt var en av de mer inflytelserika ibland den Grekiska Kyrkans fäder.

Denne Athana´sius ( i sin ursprungliga stavning) såg alldeles klart den redan då förstående faran i arianismen och dess utbredning, och hur denna skulle kunna att komma att äventyra hela den kristna frälsningsuppfattningen.

Den maktpolitiska problemställningen för denne kyrkans megapolit, kunde redan då bedömas se ut på följande vis.

Om Kristus skall kunna frälsa människorna med någon trovärdighet som förebild, så måste han vara en verklig gud som guds son, inte som arianismen beskrev någon form av halv-gud, som en av alla andra människorna i skapelsen.

Att Kristus var guds son som en del i alltet, skapelsen, var alltså inget som direkt skulle stärka några aktier för det Kristna maktförbundet. Folk måste absolut redan då, ha enkla bilder för det oförståeliga, som de kan se som förståeliga, och helst gärna ta på, det var tanken bakom detta.

Den värde herr Athana´sius kom i delo med den romerske kejsaren vid ett otal tillfällen och landsförvisades hela fem gånger, för sina maktpolitiska utsvävningar, vilka alltså inte alltid förnöjde kejsaren särskilt.
Icke desto mindre, runt år 340 e.kr så vistades Herr Athana´sius under ett par år hos biskop Julius i Rom, där han genom en riktig ogärning, för att vid denna tid, höja den relativa efterfrågan på kvinnor hos män (mäns biologi oförändrad), så genomfördes detta dramatiska propagandanummer till munkväsendets fromma, under förespegling av avhållsamhetens goda, och dess positiva effekter vid en allmän implementering i samhället.

Och Herr Athana´sius gjorde en ännu större förledande insats för att förvirra genusdebatten år 362 då han höll en betydelsefull synod, en slags klerikal dåtida konferens, synoden fick dogmhistorisk betydelse, därigenom att den helige ande samordnades med fadern och sonen, och skapade den heliga trefaldighetens förvirring,

Religion är förklaringen till det som inte människan genom historien inte har kunnat sätta sin logiska förståelse på, och därmed ställer sig oförstående till, så att kalla religion för oförstånd har en viss poäng.

Kristendomen har sitt egentliga ursprung ur dåtidens Palestina, det vill säga den judiska stat som idag närmast motsvaras av staten Israel. Staten Palestina var vid tiden för kristendomens begynnande framträdande en del av det romerska riket. När Jesus levde så spreds dock aldrig kristendomen utanför den judiska staten, men relativt snart efter den omtalade korsfästelsen så började apostlarna via resor att sprida den till de kringliggande länderna. De missionsresor som man bäst känner till är de som genomfördes av Paulus. Han reste igenom och predikade i en stor del av de kringliggande länderna och startade även upp ett antal församlingar, bland annat i Grekland.

De första kristna församlingarna utanför Judéen/Palestina bildades dock i Antiochia strax före Paulus insatser. Även en del andra missionärer reste runt bland de kringliggande länderna och predikade det kristna evangeliet. Och man kan ju i detta redan se dessa predikanter som handelsresande i makt. Relativt tidigt startades församlingar i bland annat Pergamus, Thyatira, Sardes, Filadelfia, Laodicea, Efesus och Smyrna. Dessa brukar kallas de sju församlingarna i mindre Asien.

Det antas att de första apostlarna kom till Rom cirka år 42. Enligt romersk-katolsk tradition så var Petrus den första aposteln att besöka Rom, men det finns emellertid inga konkreta bevis för detta. Vad som man däremot vet säkert är att Paulus besökte Rom år 63, då han satt i husarrest under två års tid i väntan på en dom. Paulus resa till Rom beskrivs i kapitel 27 och 28 i Apostlagärningarna.

Paulus transporterades som fånge till Rom efter att han hade vädjat till kejsaren vid ett tillfälle då de ledande judarna i Jerusalem hade anklagat honom för brott och fått honom fängslad två år tidigare.

Makt var makt redan då liksom snus och strunt.

Efter ett tag så började därför Rom se de kristna som ett hot. En av de främsta anledningarna till detta var inte osannolikt den mycket snabba tillväxten hos den kristna kyrkan. Den mest kända av de romerska kejsarna som förföljde de kristna är nog kejsar Nero (37-68). År 64 startade han en stor brand i Rom, vilken kejsaren skyllde på de kristna. Misstankar restes inte oväntat(främst från kristet håll) att det faktiskt var kejsaren själv. även om det inte var rent personligen, som hade startat branden för att få en anledning att ge sig på de kristna. Efter branden så startade en massiv förföljelse av de kristna i Rom, under vilken bl.a. apostlarna Paulus och Petrus avrättades. Den förföljelsen var massiv, men än så länge till största delen inskränkt till huvudstaden. Makt var makt och strunt var strunt redan då

Det följande århundradet fick de kristna utöva sin religion relativt ostört. De som utövade den nya religionen var fortfarande ändå relativt få och den romerska statsmakten lät dem för det mesta hållas.

Under slutet av 100-talet började emellertid att antalet utövare att växa mycket snabbt utifrån att den dåtida vetenskapen inte på långa vägar klarade av att förklara de olika frågeställningar som människor gjorde gällande i sin tillvaro. De kristna med sin tro på en gud gjorde det därvidlag omöjligt att acceptera kejsardyrkan. Statsmakten i sin tur började därför se de kristna som ett alltmera direkt hot efterhand som dessa blev allt fler. Under slutet av 100-talet och ända in i 200-talet så accelererade därför förföljelserna drastiskt och utvidgades även till att gälla resten av riket.

Trots svåra förföljelser fortsatte medlemsantalet i de kristna församlingarna att öka. Vetenskapens framsteg var som lätt inses fortfarande tämligen begränsade. Förföljelserna blev därför än värre under 200-talets andra hälft, men en vändning var dock nära förestående. Under kejsar Diocletianus i slutet av 200-talet så skedde dock de sista riktigt stora och statsstödda förföljelserna av de kristna.

Under tiden fram till 313 då kristendomen blev förklarad laglig, så avrättades tiotusentals kristna, och ibland dem flera biskopar och andra ledare inom kristendomen. En del av de kristna lät sig dock naturligtvis avsäga sin tro för att rädda livet. Snus var ju snus redan då.

Som en följd av förföljelserna, så levde de kristna av naturliga skäl ett mindre framträdande liv i Rom. De firade sin gudtjänst i sina hem, och de tilläts inte att bygga några egna kyrkor. Den mest fascinerande delen av de kristnas levnad under denna tid i Rom torde därför vara de mängder med katakomber i Rom som de utgrävde som gravplatser.

De kristna ansåg utifrån sin dåtida förståelse att man skulle begrava de döda hela i marken, men mark var dyrt, och de kristna var rädda för att gravarna skulle skändas så de köpte mark precis utanför gränsen till stadskärnan och grävde ut mängder med stora katakomber där de döda begravdes.

Med tidens gång så blev fler och fler romare kristna, och även en stor del av den inte alltför begåvade överklassen. Men detta innebar att förföljelserna inte längre var möjliga att upprätthålla i samma omfattning för makten och de upphörde därför med tiden.

År 313 så förklarade även därför kejsar Konstantin kristendomen laglig, och de kristna kunde därmed börja verka öppet. Detta fick till följd att mängder med kyrkor byggdes under en kort tid över hela romarriket Även kejsar Konstantin blev ”kristen”, för snus var ju snus och makt var ju makt redan då.

Några av Konstantins efterträdare försökte att avskaffa religionsfriheten för de kristna dock utan någon större framgång. Antalet kristna församlingar fortsatte att öka och år 385 blev kristendomen statsreligion och enda tillåtna religionen i riket. Man kan säga att snuset då hade blivit makten även om det i folkets ögon betraktades lite annorlunda.

Några decennier senare var Romerska riket i princip helt kristet – det sista motståndet (från kejserliga krafter inom den romerska staten) mot kristendomen nedkämpade kejsar Theodosius på 390-talet. På 380-talet hade situationen således blivit den omvända då det var de kristna som istället började förfölja andra oliktänkade och riva ner flera tempel. För snus är ju snus.

År 391 så lät Kejsar Theodosius den store, som själv inte av en slump därför var kristen, avskaffa religionsfriheten och införde kristendomen som statsreligion, i sann maktspelaranda, de gudomliga interventionerna för tiden tyder i alla händelser inte på någonting annat än att gud måste ha varit fullt upptagen med annat än att skona människor från Theodosius religiösa räfst och rättarting.

Kristendomens slutliga seger över de gamla religionerna cirka år 400 ska emellertid inte tolkas allt för bokstavligt. Förkristna trosuppställningar levde vidare parallellt med kristendomen lång tid därefter hos breda befolkningslager, inklusive många ämbetsmän, vilka av naturliga skäl då som nu var mer intresserade av den egna makten.

Det var vanligt att man kallade sig kristen samtidigt som man trodde på diverse onda andar med mera. Alltså precis som dagens svenska socialdemokrater gör. Faktum är att kristendomen därför så småningom tog upp flera förkristna trosuppställningar. ”Goda demoner” blev t.ex. änglar och onda andar, demoner m.m. som samarbetade med djävulen blev också en del i den kristna läran under medeltiden.

Kristendomen upphöjelse till statsreligion innebar att kejsarens roll förändrades, åtminstone ytligt. Från att i princip ha varit en gud själv, så blev kejsaren istället guds ställföreträdare på jorden, vilket givetvis inte ställde samma krav på övermänskliga förmågor. Kyrkan knöts därmed till nästa övernaturlighet, staten och kejsaren/kejsarnas kontroll över kyrkan blev givetvis mycket stark. Något som fortlevde i många länder ända fram tills demokratins genombrott. Då detta spektakel fortsatte under andra benämningar och nomenklatur.

Att Konstantin den store, vars kroppslängd därav lätt överskattas, beviljade de kristna religionsfrihet hade enligt många forskare (åtminstone inte från början) inte så mycket med någon religiös övertygelse att göra, även om han lät sig bli döpt på dödsbädden. Otroligt nog så finns det idioter som trodde att kejsarens tro på sin egen gudomlighet förbyttes till tro på annan gudomlighet.

Efter att kejsardyrkan infördes så fanns det hela tiden, märkligt nog, ett motstånd mot detta. Krafter inom framförallt den då maktlösa senaten ville återgå till dyrkan av de gamla gudarna som åtminstone inte hörde av sig i en riktigt lika påtaglig omfattning. Detta motstånd fanns fortfarande kvar under Konstantins tid. I valet mellan kristendomen, de gamla religionerna och kejsardyrkan valde Konstantin den store kristendomen. Kritiska forskare anser att detta val ytterst enbart gjordes av cyniska realpolitiska skäl.

Vilka svin till forskare att misstro en sådan filantropiskt sinnad kejsare för sådan småsinthet.

Helt klart är ju i alla fall att Konstantin den store gynnade de kristna, som gynnade honom själv, även på andra sätt än att bevilja dem religionsfrihet. Han beviljade och finansierade bygget av den första Peterskyrkan. År 321 blev söndagen arbetsfri dag och korsfästelsen förbjöds som straff. Dessa åtgärder bidrog till att de krafter som efter Konstantins död ville återgå till den gamla ordningen fick mycket svårare att driva igenom sin vilja.

Sammanfattningsvis berodde kristendomens seger framförallt på att makthavarna av religiösa eller rent realpolitiska skäl började gynna de kristna. Utan detta stöd hade man knappast gått segrande ur den religiösa strid som varade under flera sekler.

En avgörande persons liv och verksamhet som är på det närmaste sätt förbundna med kampen mot arianismen, är Ahanasios Under den stora upplösningen i de kristologiska debatternas och den arianska intrigens tid, så var han den biblisk-nicenska rättrogenhetens främste bärare och ådagalade såväl i tal och skrift som genom sin okuvliga ståndaktighet under en nära femtioårig kamp och inte mindre än fem landsförvisningar sin hängivenhet för kyrkans tro gentemot den av statsmakt och folkopinion protegerade heresin. För denna man betydde makt mer än snus.

Athanasios var alexandrinare och föddes troligen år 293. Den diokletianska förföljelsens väckande och rensande inverkan på det kristna församlingslivet inföll under hans barn-ungdom, och han ägnade därför tidigt sitt liv åt kyrkans tjänst, var sex år anagnost och från 319 diakon. Från denna diakonatstid härleder sig hans båda skrifter Mot grekerna och Om ordets vardande till kött, i vilka han apologetiskt sökte värna om kristendomens sanningsvärde gentemot judendom och hednisk polyteism. Makten var inte bara makt längre utan hade blivit allt för kristendomen.

Efter den arianska stridens utbrott följde Athanasios sin biskop Alexander som privatsekreterare till mötet i Nicæa 325, där han med flammande övertygelse och skarp bevisning bearbetade opinionen och ibland de till dels föga djupblickande biskoparna fullmyndigt uttryckte kyrkans ännu inte symbolbundna kristologiska medvetande, vilket kan uttryckas som att det som inte kan motbevisas skall betraktas som sanning. Vid biskop Alexanders död blev han därför sedan dennes efterträdare som biskop i Alexandria är 326.

Hans avvisande hållning i den meletianska schismen men framför allt hans antiarianska politik skaffade honom fiender för livet, det fanns trots allt folk redan då som klarade av att tänka själva utan benäget bistånd ifrån en övermakt, vilka därför med alla medel oförtrutet arbetade på att oskadliggöra honom, och därför betecknas nästan varje höjning i den arianska maktsfären med en ny landsförvisning av Athanasios, kejsaren ansåg helt enkelt att han då misskötte sitt arbete.

Sedan Athanasios frånsagt sig varje medverkan till Areios återupptagande i kyrkan, kringspanns han med ett nät av bevisligen falska beskyllningar för bedräglig ämbetsförvaltning och politisk konspiration.

Tänk så märkligt att snus var snus och strunt var strunt redan då.

Ehuru han till fullo rättfärdigade sig, exkommunicerades han på synoden i Tyros 335, där meletianerna anklagade och eusebianerna dömde, och landsförvisades av kejsaren med förevändningen att han utgjorde huvudhindret för den kyrkliga enheten. Snus var ju trots allt bara snus.

Han återvände igen under Konstantins söner (november 337). Från den närmast följande tiden härleder sig hans stora dogmatiska huvudverk, Orationes IV contra arianos, vari han med kritik av arianismens abstrakta dialektiska spekulation söker det kristna tänkandets grundval i Kristi frälsningshistoriska betydelse och med ingående bibelbevisning behandlar Sonens väsensenhet med och personliga åtskillnad från, Faderns. Han kom alltså på att den heliga ande svårligen kunde motbevisas och följaktligen skulle styrka den kristna trosuppfattningen.

I mars 339 måste Athanasios utifrån nya förföljelser rädda sitt liv genom att fly, medan Constantius II med maktspråk insatte en arian på hans biskopsstol. Han uppehöll sig nu länge hos biskop Julius I i Rom, där han bidrog att rikta västerlandets uppmärksamhet på munkväsendet, han uppfann alltså genusvetenskapen i detta. På synoderna i Rom 340 och Sardica 333 eller 334 förklarades därför Athanasius som rättmätig innehavare av biskopsstolen i Alexandria, som då innehades av kappadociern Gregorius, och efter dennes död 345 återinträdde Athanasios i ämbetet oktober 346.

Han bara måste ha varit en av historiens värste maktspelare.

Under 10 år fick Athanasios nu emellertid ägna sig åt sitt stift, och närmast till denna tid hör hans redan förut framgångsrikt bedrivna strävan att närmare förbinda munkväsendet med kyrkan genom att ordinera munkar till prästerliga ämbeten. Egyptens munkar lyssnade till honom som till en kristen heros, och i deras hängivenhet ägde han ett säkert fäste under sina stora kyrkliga strider.

Av egen personlig böjelse förde han också en askets liv, i vart fall utåt, och utformade i sin levernesbeskrivning över den helige Antonius, med vilken han stod i vänskapsförbindelse, helt enkelt idealbilden av en helig världsavsöndring.

Intill vår tid har därför också denna helgonbiografiernas grundkodex eldat skaror till hänförelse för självövervinnelsens och helighetens mysterium. Jag vet inte om jag skall skratta eller gråta åt detta eländiga själsliga spektakel. Avsatt på två arianska synoder 353 och 355 så stannade Athanasius i Alexandria, tills han i februari 356 måste fly från ett överfall under pågående gudstjänst, och uppehöll sig bland Egyptens munkar intill kejsar Julianus’ tronbestigning 362.

Från sitt gömställe i Nitriska bergen lät han skicka ut flera verk som ingrep i de arianska striderna, såsom apologien för sin egen flykt och apologien till Konstantin med skildring av nicenarnas lidanden, vidare sändebrevet om synoderna och de dogmatiskt tongivande breven till Serapion, vilka mot macedonianer och apollinarister framhåller Andens homousi, eller betydande roll i det religiösa sammanhanget.

På de få månader Athanasios år 362 fick utöva sitt ämbete i Alexandria höll han en av de mest betydande synoderna under hela den arianska konflikten. Härifrån daterar sig återupplivandet av det undanskjutna nicenum och det konsekventa hävdandet av den Helige andes samordnande med Fadern och Sonen, varjämte synoden gjorde gällande den av apollinaristerna förnekade fullständigheten av Kristi mänskliga natur. Alltså skapandet av den heliga trefaldigheten. Snus är ju mindre än makt gud bevars.

I sin fjärde exil (oktober 362-september 363) blev han av Julianus fördriven såsom gudarnas fiende, men fick av Jovianus senare tillstånd att återvända. Den sista exilen (från oktober 365) varade blott 4 månader, eftersom kejsar Valens såg sig nödgad att ge efter för folkopinionen i Alexandria, som fordrade att återfå sin vördade och av martyreriets glans omgivne biskop. I godan ro kunde således Athanasios nu gå döden till mötes – han avled 2 maj 373- sedan den av honom oförsonligt bekämpade arianismen visade tecken till att upplösas och förtvina.