De globala marknaderna ägnar ännu en mycket liten uppmärksamhet åt de egyptiska och tunisiska revolutionerna . Båda sågs mera som nog mera som vore det fallet att frågorna för dessa länder saknar systematiska, ekonomiska och finansiella betydelser.

Detta förändras nu när ungdomsinspirerade uppror sprider sig till andra länder i Nordafrika och Mellanöstern. Medan närstående politiska och sociala frågor med en viss rätta dominerar rubrikerna, så kunde medierna i helgen också uppvisa en brytpunkt när det gäller konsekvenserna för den globala ekonomin och det finns mycket lite som västerländska länder kan göra för att motverka kortsiktiga stagflationistiska vindar.

Det är naturligtvis helt förståeligt att Egypten och Tunisien i huvudsak inte uppmärksammas på marknaderna på den traditionella skalan av systemiskt inflytande. De två länderna är inte några betydande globala ekonomiska stormakter, de inte bidrar inte med mycket pengar till västerländska banker och regeringar, och de är inte några stora exportörer av råvaror.

Ändå så är både Egypten och Tunisien katalysatorer för ett bredare fenomen av förändring som vinner systemisk betydelse. Under den gångna helgen så inträffade protester i ett växande antal länder i regionen, från Algeriet och Marocko i väster till Bahrain och Jemen i öster. Två händelser i detta är särskilt viktiga när det gäller den globala efterfrågan och prisdynamiken.

Det ena är att nu när en olja exportör som Libyen är fullt i kast med ett folkligt uppror, så kommer marknaderna att driva upp oljepriset högre för att motsvara ett mycket större utbud av osäkerhet inför framtiden för denna viktiga globala råvarumarknad, som dessutom utgör basen för världshandelsvalutan dollar. Att sedan utbudet på olja metodiskt kan minskas av de aktörer som annars främst bedriver valutahandel, alltså bankerna bakom de i regionen verkande oljebolagen, det gör detta till en ny fas i kraschförloppet av det innevarande systemet.

Och för det andra så i och med att de sekteristiska frågorna nu kommer upp på agendan, alltså det religiösa dravlet, som nu finns att beskåda i Bahrain, så är de geopolitiska riskerna för omvälvningar större för regionen än vad de någonsin har varit förut i modern tid – i synnerhet eftersom andra länder dessutom försöker att påverka och styra händelserna i detta lilla kungarike. Jag har dock en inte obetydlig känsla av att vi ännu inte helt har sett hela de fulla konsekvenserna av de nationella bankernas anslutning till BIS och IMF inom mellanöstern.

Tyvärr så såg världen i helgen också en beklaglig förändring i dynamiken för dessa konflikter, och det är en som gör denna omvälvande period ännu mer oförutsägbar och farlig.

Relativt fredliga sociala rörelser i Egypten och Tunisien banade tyvärr också vägen till våld på andra håll när regeringar använde sina våldsmonopols kraft för att slå ner på gatuprotesterna. Antalet skadade multipliceras oroväckande. Ändå, alltså detta till trots, så gjordes styrkan och beslutsamheten i den populära rörelsen ännu mer tydlig för alla att se. Men den våldsprovocerande divergeringsstrategin har vi nog tyvärr bara sett i sin linda ännu.

På kort sikt så kommer den regionala utvecklingen skapa stagflation för den globala ekonomin på grund av främst tre huvudorsaker: För det första, högre oljepriser kommer att öka produktionskostnaderna vid raffinaderierna och fungera som en skatt för konsumenterna. För det andra så kommer en större försiktighetsprincip vid lagring runt om i världen att intensifiera trycket på råvaror som helhet, vilket förvärrar effekterna av utbud, efterfrågan och reaktionshastigheten för obalanser som därför kräver stora injektioner av likviditet. Man kan kalla detta för en destabiliserande fas. Och så för det tredje, så kommer området att bli en mindre marknad för andra länders export.

Denna ekonomiska verklighet är alltså långt ifrån uppmuntrande för västerländska länder som i detta har olika alternativ att reagera på, inom en vad som är en allt mera flytande totalsituation.

På den regionala scenen är dessa länder naturligtvis öppet i huvudsak åskådare till utvecklingen i länder där protesterna är i sina tidiga faser. I bästa fall kan de endast marginellt motverka tendenser till våld, men i huvudsak inte alls. Men är detta verkligen hela bilden?

Finns det alls inga grunder i dessa ständigt återkommande argument som talar om en kvarvarande dold kolonialism och en exploatering av naturresurserna genom utländska intressen. Jo, det finns det naturligtvis

Under de närmaste dagarna kommer marknaderna att reagerar på de förändrade utsikterna för regionen och den globala ekonomin. Högre råvarupriser kommer att åtföljas av ökad riskaversion på aktie och kreditmarknaderna. Med tiden kommer dock en sådan omvälvning av en marknad ge effekten av en större långsiktig stabilitet i denna centrala del av världen mellan västern och östern. På lång sikt, trots allt, så är det ju så att demokrati och individuella friheter är det bästa för allas välstånd.

Annonser