I 43 f.Kr., alltså för över 2000 år sedan, I dagens Silvio Berlusconis hemtrakter så fanns det tre stridande konsulära krafter i  form av Markus Antonius, Lepidus och Octavianus vilka var i full färd med att försöka ha ihjäl varandra för att få kontrollen över makten i Rom, detta efter mordet på Julius Caesars under föregående mars månad detta år.

Var och en av dem hade en för tiden mycket påtaglig fysisk våldskapacitet i form av stridande legioner till sitt förfogande, och Roms skräckslagna senat satt inte minst därför på sina händer och inväntade resultatet av denna trekamp.

Redan då gällde den dogmatiska betydelsen att makt är individens uttryck för ett bristande ledarskap.

I slutändan valde dock emellertid dessa tre män att förena sina krafter och istället för att kriga mot varandra, regera Rom tillsammans i vad som blev känt som det andra triumviratet. Denna konstellation inrättades genom skapandet av en lag som ännu denna dag heter Lex Titia (ge eller ta lite i tiden, beroende på hur man konverterar den romerska kalendern) från 43 f. Kr.

Grunden för det andra triumviratet är i detta av en närmast oerhörd historisk betydelse:

Eftersom gruppen förde sin regim med diktatoriska befogenheter, så utgör detta den absolut sista spiken i kistan av Roms övergång från den typ av republik som Marcus Aurelius eftersträvade till det slutliga maligna enväldet och det Romerska imperiets därmed oundvikliga undergång.

Det andra triumviratet dog ut efter 10 år, då Octavianus ånyo bekrigat sitt partnerskap en gång, vilket då resulterade i Markus Antonius berömda självmord med Cleopatra år 31 f. Kr. Octavianus belönade sig så småningom själv med rikets titel och den ställföreträdande högsta makten, och han betraktas därför allmänt som Roms första kejsare.

Och sedan blev det bara etter värre därifrån. Tiberius, Octavianus efterträdare, var en påtagligt paranoid individ som utifrån att befinna sig som individ i denna extrema maktsituation, utvecklade en lätt avvikande lustbetingad böjelse för avrättningar. Han tillbringade därför de sista tio åren av sin regeringstid, isolerad och helt fristående från Rom, boendes på Capri.

Efter Tiberius kom så Caligula, ökänd för sitt moraliska fördärv och allmänna vansinne. Enligt de romerska historikerna Suetonius och Dio Cassius, så skall Caligula exempelvis helt godtyckligt ha skickat sina legioner på fullkomligt meningslösa och närmast ändlösa marscher och han förvandlade sitt palats till en bordell, faktiskt med sådant anseende att detta inspirerat eftervärlden till att skapa rena PORRFILMER uppkallade efter honom.

Caligula följdes sedan av Claudius, en stammande, dreglande och förvirrad man som han beskrivs av sina samtida. Vad avser den maktstrategiska utvecklingsfunktionen, så hade denne hur som helst ingen avgörande betydelse.

Men sedan var det då dags för Nero, som till skillnad från sin företrädare hade maktambitioner som i alla händelser inte stod långt efter gudomlighet, denne infamöse individ som inte bara lyckades med konststycket att bränna ner sin stad Rom, detta för att skuldbelägga de kristna och framställa sig själv i en bättre dager, som en av de tidiga moderna politiskt strategiska företrädarna, men kaka söker som bekant maka, så han var också faktiskt även den förste kejsaren att förnedra värdet av Roms valuta, eller en olycka kommer ju sällan ensam.

Det allmänna medvetandet känner väl till resten av historien – och romarna de såg sitt ledarskap och land bli allt värre och värre ansatt av maktkorruptionens tärande krafter. Att makt korrumperar kan sägas ta sitt första stora allmängiltiga exempel i detta.

Längs denna väg, som alla andra som alltid ledde till Rom, för alla som inte hade tänkt på varför vägarna alltid ledde dit, så var det alltså utifrån maktens utbredningperspektiv som uttrycket myntades, så fanns det två typer av människor:

Det fanns en första grupp av folk som utgjorde den breda massan, detta var folk som tänkte ”Det här bara måste ju bara vara botten, nu kan det ju inte bli sämre, nu kan det kan bara bli bättre härifrån. Dom vill ju trots allt mitt bästa, eftersom detta är vad de uttrycker” Denna lätt naiva patriotism belönades därför med inskränkta medborgerliga rättigheter, högre skatter, vansinniga despoter, och en förorenad/värdelös valuta.

Den andra gruppen, den bestod av personer som tittade på varningssignaler och tänkte, ”Jag bara måste bort härifrån.” Dessa följde därvid sina instinkter och vandrade vidare till andra platser där de kunde bygga sina liv, överleva och blomstra. Problemet idag är väl därför närmast det som kallas globaliseringen, av detta sociala vansinne.

Jag tar upp denna punkt eftersom jag med detta vill väcka en tanke. Vissa anser att den senare idén om en exodus, vara mycket nära besläktad med ”flykt”. Jag vet flera av mina ganska passionerade läsare, som anser att fly, det är definitivt INTE det ”rätta svaret.” Det säger jag inte heller, men jag vill väcka tanken på att vad detta med att ”fly” egentligen innebär för någonting

Jag tycker faktiskt numera att denna logik blivit lite bristfällig av följande skäl:

Medan begreppet stanna och ”slåss” förvisso kan vara en ganska tilltalande enkel och ädel tanke, även jag kan ju faktiskt vara tankemässigt något bekväm av mig ibland, så ska man nog ha i åtanke att det inte finns någon verklig fiende eller kraft att bekämpa i detta, bara ovetande och oförstånd utifrån oförståelse.

Regeringen är ju bara en ansiktslös byråkrati som är helt omöjlig att attackera i någon fysisk bemärkelse, inte ens om det vore möjligt så skulle ju den direkta fysiska insatsen vara det som direkt avgjorde effekterna. Människor som ändå försöker sig på att gå denna väg, de blir bara misskrediterade i sin argumentation eftersom de då blir marginaliserade som marginella galningar, detta naturligtvis eftersom vi alla säger att vi anser att staten skall besitta ett våldsmonopol.

Vi lever ju i en folkdemokrati, där massan därför alltid vet bättre, tyvärr är detta så uppenbart bristande logiska resonemang, nära nog osårbart för tankemässiga angrepp från den breda massans medvetande.

Men även idéer som kan ha haft aldrig så intellektuella meriter till sin grund, blir därför omgående avfärdade på grund av mordisk taktik. Våld som uttryck för frustration är nämligen ytterligt sällan svaret, det förstår många, så våld kan av någon anledning därför inte användas som ett kallsinnigt instrument, och våld har därför i folkmedvetandet dessutom ofta istället motsatt effekt till vad som ifrån början hade avsetts, ofta tjänar våld som av en lustig och tillfällig slump därför inte sällan till att stärka stödet för regeringen, istället för att höja medvetenheten om regeringens brister..

Om inte paramilitärer eller ideologisk milis börjar gruppera ut medborgare som milis på gatorna, så är detta en ideologisk och tankemässig strid om information och förståelse, och det är en strid i en ganska stark motvind, i bästa fall.

Statskontrollerade utbildningssystem institutionaliserar oss ifrån barndomen till att anse att regeringar är rättvisa och vill medborgares väl eftersom detta är skälet till att de är just regeringar, och att vi bör alla därför underordnade oss denna myndighets bättre vetande och denna större vilja till det allmännas goda, som de dock, av någon underlig anledning ändå dikterar enligt eget gottfinnande.

Vi arbetar med och mot en flockmentalitet, rätt och slätt. Vi kan därför spendera en livstid på att försöka ändra ideologier och ändå inte göra en buckla eller ens minsta repa i denna vanföreställning om trygghet, i det allmänna medvetandet, folk måste själva välja att vakna upp, det kan inte påtvingas dem. Och tills detta händer, så kommer människorna att fortsätta be om att få ökad säkerhet och mer kontroll eftersom detta är på det sätt som deras värderingsskalor har programmerats.

När man då tänker på den företeelse som vi inte så sällan kallar ett ”land”, så är detta egentligen inget annat än någon given koncentration av människor som delar någon form av gemensamma kultursociala värderingar inom en given geografisk yta. Men med tiden så justeras, förändras och utvecklas dessa värden beroende på informationstillgängligheten kring individen.

Idag värderar därför kulturer i många länder saker som falsk trygghet, underordning, och okunnighet över frihet, oberoende, och medvetenhet.

Den Svenska trygghetstörsten är därav, inte precis det minst påtagliga exemplet på individuell själslig otrygghet som står att finna.

Detta när det verkar mer och mer för varje dag som går, att dessa gemensamma värden egentligen alltmera avviker ifrån de egna, allt som till sist är kvar i ett land är irrelevant, osynliga linjer på en karta. Är dessa linjer då värda att kämpa för? Svaret blir ovillkorligt, och svaret är JA! Det är våra mänskliga individuella rättigheter som dessa linjer försvarar, antingen man nu inser detta eller inte.

Globalisering är utslätning och av individualisering, och gissa vad detta kommer att leda till

Ingen är givetvis född med en obligatorisk skyldighet att hedra osynliga linjer i verkligheten, som tanke illustrerade på en karta. Vår grundläggande skyldighet gentemot oss själva som människor och individer, våra familjer, och de människor som vi väljer att låta befinna sig i våra kretsar

Flytta bort och att göra ett beräknat beslut före det att handlingsfrihetens begränsning inte mera gör möjligt att söka grönare betesmarker på andra håll, är därför inte samma sak som ”flykt” … och jag vill nog hävda att om någon verkligen vill påverka eller ändra någonting i sitt hemland, så är att röra sig bort det mest effektiva tillvägagångssättet, även om det inte alltid är möjligt.

Att migrationsrörelser föregår social kollaps känner alla igen.

Regeringen är the beast, vilddjuret i våra hemländer som lever på skuld och skatt, och det bästa sättet att vinna mot denna best är att ljusa och produktiva människor flyttar bort med sina idéer, arbetskraft och tillgångar. Detta svälter effektivt odjuret och accelererar dess kollaps. Sedan, när röken skingras, kan man gå tillbaka och hjälpa till att återuppbygga ett fritt samhälle. Detta vet odjuret mycket väl, så utifrån detta så måste odjurets väg alltid vara att försöka beslå dessa individer med bojor i form av olika pålagor för att hindra denna individuella flykt som leder till odjurets egen kollaps. Var ondskan sitter i denna metafor, alltså vem som skickar ut odjuret är således kring Kaukasus och alpländerna, närmare bestämt i Basel, vilket faktiskt beskrevs redan i myten om Prometheus.

Annonser