Nyligen tipsades den Amerikanska skattemyndigheten av ett litet företags revisor att hans arbetsgivare blåste regeringen på skatt. Han belönades med en stor fet check på $ 4,5 miljoner dollar (minus givetvis en 28 % federal förskottsinnehållning, förstås).

Jag är säker på att den Amerikanska regeringen eller vilken annan regering som helst, anser att denna belöning är väl använda pengar – det utgör 22,5% av de 20 miljoner dollar i skatter som återvanns i det fallet, vilket till ett nominellt värde därför ser ut som en god investering.

Betänk dock detta ur lite fler perspektiv som att det återvunna i skatt var tillräckligt för att hålla hjulen gående runt, runt i 2 minuter 18,4 sekunder enligt den amerikanska regeringens $ 3820000000000 budget.

Amerikanske senatorn Chuck Grassley, en viktig förespråkare av 2006 års proposition som skapade IRS Whistleblower programmet, kunde nog emellertid inte vara lyckligare: ”Detta borde verkligen uppmuntra en massa andra människor att skvallra”, sade Grassley när han ivrigt uttalade sig om fallet. I samhällets rättsvårdande systems utkanter, så kallas detta i Sverige för golbögeri och borde nog inte ses varken som någon högre individuell moralisk hållning eller merit.

Herr Grassley i det här fallet som får utgöra vårt talande exempel i saken, är en arketypisk karriär politiker. Han inträdde i Iowa States lagstiftande församling under 1900-talets mitt, nästan direkt efter det att han hade avslutat sina universitetsstudier i statskunskaper och så fort han uppfyllde kraven på ålder för bidragsberättigandet som fastställts i Iowas konstitution. Nu vid en ålder av 77 1/2, så har denne Herr Grassley alltså 50-års erfarenhet av att spendera andras pengar utan att någonsin ha behövt vara orolig över att egentligen behöva tjäna några pengar alls själv, åtminstone inte utifrån någon form av värdeförädlande produktivt arbete.

Han är inte på något sätt ensam som individ i fortlevandet i denna metaparasitism. I skuggan av det finansiella systems framväxt, det som beskriver ekonomin och som utgör den verkliga och egentliga maktens metasystem, så har det alltså även skapats ett parallellt politiskt lydhundsystem för folket tilltro till demokratiska värden. De flesta av hans kollegor över Jordklotet är faktisk likartade systemiska karriärpolitiska lydhundar och de utgör väl bilden av en annan grupp hungrande individer som skövlade samhälligheten för sin hunger, alltså Egyptens gräshoppor.

Detta var en gång i tiden en metaforisk kader av individer som likt ett avtalsfrälse, vilket någon senare liknade dem vid, hade en avtalslöptid så lång att det är närmast idag framstår som vore det fallet att de har sin givna rätt till ställning och försörjning genom födslorätt, oberoende av destruktiviteten som blivit konsekvenserna av deras beslut.

Den medeltida ordningen med en guds ställföreträdare på jorden, har i detta vårt rådande system uppenbarligen funnit och säkrat både sin återväxt och sitt bestående. Länge har politiker som den beskrivne Grassley i Amerika utgjort kärnan av den politiska makten och så länge har  även just precis denna typ av människor varit ansvariga för årtionden av både vanstyre och det fasansfulla finanspolitiska beslutsfattandet. Och nu, efter att ha kört detta system i botten, så vad blir då deras lösning?

Jo! Vänd människor mot varandra. Odla misstroendet i samhället. Uppmuntra misstanken. Belöna kannibalistiska häxjakter. George Orwell kunde inte ha beskrivit det hela bättre själv.

Tydligen så fungerar detta – tydligen funderar nu flera goda medborgare där ute i de moderna samhällena först och främst på att sälja ut eller förgöra varandra.

Jag har hävdat tidigare vid några tillfällen att denna typ av åtgärder, de är inte svaret på de progressiva samhällsfrågorna, efter som de stöder sig på rädsla och paranoia, och dessutom utgör ett kraftigt incitament till att köra slut på produktiva medborgare som når sin bristningsgräns och där vid denna gräns sedan säga ”slut det är nog nu.” Kort sagt det är samhälleligt kontraproduktivt, det är konsumtion av människor och det är någonting annat än att bygga samhällelig uppbyggnad.

Informatörsprogram, ”brottsförebyggande” tillsyn, och mediala häxjakter kan producera några extra slantar här och där i statligt budgeterade intäkter, men ingen tacklar precis som vanligt de bakomliggande orsakerna till västvärldens finanspolitiska katastrof – det vill säga (1) monetariserandet av enskild skuld till betalningsmedel, och (2) åtgärder som utgör hinder för produktivitet och värdeskapande och istället syftar till ett ökat samhälleligt skuldberoende.

Detta har skapat den grundläggande malignitet som orsakat så mycket av den globala ekonomiska snedvridning som idag råder på jorden – tänk bara på den egna individen, spendera din väg till välstånd, låna din väg till rikedom – något som fortfarande har en mycket stor genomslagskraft bland det internationella ledarskapet, detta alltså inte bara i USA av idag, utan faktiskt i de flesta länder runt om i världen idag.

I en system där själva spenderandet av enorma summor pengar hålls i ett sådant högt och ärofyllt ljus, så blir den enda möjliga lösningen som då kan uppfattas framkomlig av dessa lydhundspolitiker, att köra omkring med så mycket pengar som möjligt från medborgarna, oavsett de påföljande systemiska konsekvenserna eller bristen på konkreta resultat.

Att ompröva giltigheten av denna modells funktioner till förmån för någon helt annan metod är helt enkelt inte uppe på bordet … åtminstone inte ännu. Så småningom kommer dock en omvälvande katastrof (kanske ett haveri på skulden som betalningsmedel eller på att dollarn som valuta i sig själv rasar på samma grund) som tvingar fram en återställning i hur saker görs.

Det gamla gardet som Amerikanen Grassley, jag själv tänkte väl egentligen närmast på en för mig nära nog ikoniskt dum landstingspolitiker som kommer att kastas ut, och hela politiska etablissemanget kommer att revolutioneras. Först då, med en rensopad farstukvist, kan den verkliga återhämtningen börja. Allt annat under tiden fram till detta, är ju ändå bara en charad.

Men de forna Sovjetrepublikerna är ett bra exempel på detta – efter kommunismens fall, som då blev till 15 stater av suveräna nationer och som började om igen ifrån ruta ett, som börjar med helt nya grundlagar, nya koder för skatt, och alltså i många fall då även det som är det övergripande aktuella i sak idag, nya valutor.

Det finns så mycket skräp i den västra världens system idag, så att den enda verkliga lösningen är en fullständig återställning från vansinnigheten som att tillmäta skulder som inte kommer att betalas ett orättmätigt värde och hoppas på att detta skall gå bra. Fram tills denna omvälvande händelse nu inträffar, så kan du lugnt invänta att saker och ting blir rätt så mycket värre, eftersom det politiska etablissemangets avtalsfrälse klamrar sig fast så desperat vid den befintliga modellen och försöker att hålla igång lögnen om festen som skall komma.

Informatörs beteenden kommer nu upp för granskning av det allmänna samtidigt som politiker försöker att stärka myndighetens frihet att dela ut större belöningar. Samtidigt är EU i full färd med att studera ett förslag som exempelvis skulle kunna blockera från att pass kan utfärdas till medborgare som är misstänkta för skatteförbrytelser. Framtida åtgärder kommer då sannolikt att inkludera kontroll av kapital, konfiskering av återlösenskonton, och ett möjligt förbud mot fysisk förflyttning av guld och silver (beroende på hur manisk scenen som utspelar sig blir).

För individer frmaträder nog närmast tre alternativ:

1) Gör ingenting och krossas. Tro det eller inte, men detta är precis vad de flesta människor kommer att göra, att bara sparka burken längre ner längs vägen och i detta underskatta de risker som påpekas, trots de helt uppenbara varningssignalerna rakt framför näsan på dem. Tänk på Polen 1939.

2) Gå under jorden. Jag vet att det finns ett par personer som har gjort detta och lever helt utanför nätet – det är möjligt … men mycket hårt, och ganska ensamt.

3) Internationalisera sig. Världen är en stor plats, och trots den intellektuella malignitet som genomsyrar de flesta regeringar, så finns det fortfarande många ställen i världen som utgör en stor del av personliga, professionella och finansiella möjligheter.

Självklart ser jag den uppenbara lösningen som internationalisering, vilket ju tydligen också även den svenska staten och Petrodollarhegemonins lydhundar gör. De började ju därför idag med en opinionsbildning för att minska migrationsrörelser, av en eller annan anledning. Detta är inte en strategi för de rika, utan det är möjlighet för alla, oavsett ålder, status eller inkomst, att ta vara på möjligheterna i världen och därför måste denna möjlighet motverkas av den som vill utöva makt.

Till exempel kan följande därför inte alls uppmuntras av makten:

– Ett robust, säkert banksystemet som inte främst är knutet till en kontrollerad och enskilt styrd byråkrati
– En stor marknad av jobb erbjudanden som är vänlig mot utlänningar
– Betydande investeringsmöjligheter med överlägsen riskjusterad avkastning
– Nya marknader för företags produkter och tjänster
– Högre livskvalitet till en lägre kostnad

– Vackrare kvinnor som inte främst är inriktade på fadd materialism, eller kom detta med  som en sarkasm?

– Bättre utbildning och hälsovård
– Större personlig frihet
– Fasta möjligheter på tillgång till skydd
– Låga kostnader och hög kvalitet på arbetskraft för företag

Någon får idén. Internationalisering betyder något annat för varje person, men det första steget är alltid detsamma: att övervinna egna tvivel och pessimism.

Annonser