Nationell svensk stolthet och inbillad självgodhet är det svenska folkets allra farligaste fiender, avseende välfärden i samhället.

Dessutom så finns dessa båda föregående socialt betingade egenskaper inte sällan i en närmast dödlig samhällelig kombination, så nu kommer egennyttigheten hos människor bli det som gör att de inte engagerar sig i att hjälpa andra, vilket i sin tur snabbare leder till en situation precis som i exempelvis Grekland, vilket alltså kommer att visa sig bli det som både ruinerar dem själva finansiellt och ruinerar bort deras själsliga förmåga att hjälpa andra när trycket på dem ökar.

Men ljuset syns vid tillfällen skymta fram i det själsliga befolkningsmässiga mörkret, mellan de mycket mörka skyarna av intellektuellt själslig ytlighet och dagen randas nu.

Detta beror ju förhoppningsvis på att människor nu äntligen har börjat vakna och att de har börjat fatta att det Svenska folket är dömt att upptäcka att dess välstånd är offrat på den falska solidaritetens altare ( Nothin 1955 ), genom ett finansiellt system som hela tiden har varit syftandes till att berika enskilda bankintressen och som har burits upp av ett därigenom för människor och samhället fientligt finansiellt juridiskt system.

Hur svårt detta egentligen nu kan ha varit att begripa så här med facit i hand kan man ju motiverat fråga sig själv? Men i detta har medierna således haft en alltigenom egentligen helt uppenbar roll som bevarare av lögnen. Hela samhället i sin nuvarande form är en funktionsmässig kuliss.

En kuliss byggd på illusionen om funktionen av skuld med ränta som enskilt vinstmaximeringsverktyg som nödvändig grund för penningen som samhällets medel för handel, rent pinsamt likt Shakespeares köpmannen i Venedig, en handel med varor och tjänster varken som därför alltmer och aldrig mindre, alltid främst egentligen är till bankernas nytta.

Att därför försvara detta vansinne inom samhället ,måste klassificeras som nära nog bestialisk dumhet alternativt patologiskt betingad humanistisk illvilja, eller ren människofientlighet.

Året 2012 har visat sig vara det mest uppseendeväckande så långt som någonsin Nyhetsbyråer har brytt sig om den saken.

Oerhört mycket mer uppseendeväckande för mig än 2008 som då ändå var uppseendeväckande i sig. Under 2008 var illusionen av samstämmigheten mellan bankerna och regeringens åtgärder noggrant utformade för att upprätthålla konsumtionen hos massorna. De intima förbindelserna mellan statliga och privata bedrägerier var överslätade med sakkunnig omsorg och precision. Det var en aktiv och metodisk insats för att få oss att tro att problemen med 2008 var perifera, och att systemet i grunden var bra och ärligt uppsåtligt menat för det allmännas goda.

Den här gången så har nu korruptionen blivit fullständigt uppenbar och dessutom oroväckande nonchalant. Det finns inga försök att dölja bedrägeriet från blickarna av det allmänna och företagskundernas intressen längre, ingen vilja att dölja det faktum att hela den finansiella samhällsbyggnaden är ett billigt illusionstrick för att plundra människor och samhällen.

Faktum är att skrymtarna nu knappast ens matchar sina snedvridningar med en kuliss lik vore det som om de ville “hjälpa” landet, i stället för att förstöra landet med sin girighet. Om brottslingar inte längre är bekymrade över att dölja sina brott, är det dags för resten av oss att börja oroa oss riktigt ordentligt.