Etiketter

, , , , ,

Om du vill styra världen då hjälper det att tänka stort. Liksom internationella bankirer gör. Dessa har på senare tid anklagats för många saker, men att tänka småskaligt är inte normalt sett en av dessa anklagelser. När allt kommer omkring så skapar du inte ett internationellt standardiserat skuldbaserat finansiellt system som i hemlighet suger ur den rikedom som skapas av den produktiva ekonomin, för att istället hamna i din egen privata ficka, utan möjligheten att kunna” tänka stort.”

År 1931, så hette den virtuelle diktatorn av finansvärlden, Montague Normand Ring (eg. hette han Collet, som är en sorts Ring därav namnet, han var Bank of Englands chef 1920-1944) och han var både en protegé för familjen Rothschild och en ärkeimperialist. Han kunde också tänka stort.

Det skulle nog egentligen ha varit klokt för alla de som sägs ha varit och sägs vara pretendenter till att bli globala diktatorer att undersöka deras exempel, för att få gångbara tips om hur man styr människomassorna och manipulerar politiska institutioner för att passa sin egen vilja. För att bara inte tala om hur man styr och kontrollerar medierna. Men av ”någon” anledning så gjorde aldrig dessa syndabockar denna undersökning tillräckligt grundligt.

Det första och grundläggande att notera om att ”tänka stort” är att det inte räcker med att bara vinna. Vinna och förlora är för byfånar och småhandlare, det är ingenting för globalistiska ambitioner. Det innebär ju i så fall att det faktiskt finns något som står på spel, att du själv faktiskt sätter något på spel och att det faktiskt finns en chans, visserligen ytterst liten chans men dock en chans, att du förlorar allt.

De moderna bankirerna har närmast lyckats fullända konsten att skapa en illusion av dessa ”vinna förlorar tävlingar” utan att riktigt ange dessas egentliga innehåll, ty den moderna människans främste fiende är den i sig själv inneboende intellektuella lättjan. För den genomsnittliga arbetstagaren, företagaren eller investeraren, så är det nu därför, ibland vinner vi och ibland så förlorar vi. Vi uppelever en form av naturens grundlags ekonomiska ordning i detta för vi vet numera ingenting annat, fast vi egentligen kan inse att vi är är förlorare varje gång.

Bankirerna har lyckats positionera sig ovanför detta vinna / förlora paradigm. Hur är då detta ens möjligt? Jo, genom att kontrollera båda sidor av varje ”antingen eller tävling”, naturligtvis. Penningsystemets dysfunktionalitet för det allmänna har en lång rad negativa effekter som under systemcykels slutskede (före ett sammanbrott) i allt tydligare drag träder fram och som vi alla nu kan bli varse i dag: alla tävlar mot alla om pengar, då det per definition alltid finns för lite pengar i systemet för att betala räntan till bankerna. Räntan gör att bankirerna ackumulerar fordringar (pengar) samtidigt som människor och nationer blir alltmera skuldsatta. Några måste gå bankrutt så att andra kan betala sina räntor. Några stater måste låna för mycket så att andra stater kan exportera sig friska. Skuldernas omåttliga tillväxt måste bemötas med en lika omåttlig ekonomisk tillväxt, när skulder täcks av ett prestationskrav. Vi måste därför prestera mer och konsumera mer – till varje pris för att bankerna skall kunna fortsätta sin utplundring

Det finns vanliga kända exempel på denna princip om att tänka i större banor, eller ringar. De fem pilarna i Rothschilds sköld, till exempel, de representerar mer än bara Meyer Amschels fem söner. Detta representerar förresten det historiska finansiella hjärtat av denna innevarande”Stora tänkande” strategi. Genom att dela sina miljarder i förmögenhet bland sina fem söner och skicka dem att skapa Rothschildbanker i fem av de viktigaste kommersiella och politiska centra i gamla Europa (Frankfurt, Wien, London, Neapel och Paris), kunde familjen ställa sig över detta vinna / förlora paradigm.

Vad betydde då detta för resultatet av de amerikanska eller franska revolutionerna, kriget 1812, Napoleons erövringar, eller någon annan av de europeiska konflikterna under 1800-1900 talet? Svaret är deprimerande nog, allt!

Så länge som Rothschild kunde finansiera varje sida av varje konflikt, var de garanterade att vinna. Förlorandet hade eliminerats från ekvationen, förlorade det gjorde ju alla andra och detta så det både räckte och blev över

Detta belyser en av de viktigaste underliggande punkterna till att tänka stort: Om man kontrollerar den finansiella infrastrukturen för en nation (eller naturligt ännu bättre, den finansiella infrastrukturen för majoriteten av världen genom BIS-IMF-systemet), då spelar det i grunden ingen roll alls vilken typ av regeringen som tar makten eller vilken politik en regering genomför. Så länge som den grundläggande förutsättningen för styrning av ekonomin genom skuldbaserade krediter / pengar, inte ifrågasätts, så kommer bankirerna alltid att vara vinnare.

Vi kan se detta i det europeiska exemplet. Mycket av den ekonomiska pressen hyllade Hollandes seger nyligen i Frankrike som en vändpunkt i Euro krisen ett förkastande av åtstramning förmån för socialistisk generositet, massorna jublade. Men vad betyder detta för ECB eller bankirernas sprattlande europrojektet? Betyder det ett avvisande av euron själv eller en minskning av bankirernas kontroll? Naturligtvis inte alls. Det betyder att Hollande vill föra fram gemensamma euroobligationer, en skuldunion, som grund för infrastrukturprojekt, eller att ge ECB och EFSF mer vittgående mandat och större spelrum att verka i enskilda nationalstater. Återigen, för bankirer är detta inte en fråga om att vinna eller förlora, utan helt enkelt om hur mycket bankirerna kan vinna och hur snabbt de kan vinna detta. Eurokrisen har till sin grund inte det minsta med demokrati, politik eller bristande ekonomi att göra, en geografisk region har den reala ekonomi som den har, ingen annan.

De finansiella globalisternas önskedröm om Euroområdet som skuldunion utvecklas i snabb takt eftersom bankirerna fortlöpande ideligen misslyckas med sina försök att konsolidera ännu mer makt över enskilda regeringar, även om så deras gemensamma valutadröm och skuldunion går upp i rök.

Detta leder till en för många möjligen överraskande synbar konsekvens: Ibland kan det faktiskt vara i bankirers intresse att synas att ”förlora”, särskilt om de kan förvalta denna förlust till en vinstdrivande kraft, vinst och kontroll. Detta är känt som ”problem-reaktion-lösning” processen. Om någon, liksom de globalistiska bankirerna, är i en position med tillräcklig makt över medier, myndigheter och finanser, då är det givetvis fullt möjligt att skapa ”problem”

( verkliga eller inbillade)  och detta för att väcka en ”reaktion” från allmänheten ( vanligtvis panik och hysteri) och för att sedan erbjuda sina förkonstruerade ”lösningar” som svar på krisen.

För att bättre förstå detta, låt oss vända blickarna mot Hollywood.

I en populär film från 1999, som jag tror hette Fight Club , har huvudpersonen ett problem. Han är trött på sitt jobb och att alltid hamna i trubbel för sin attityd, hans arbete och hans personliga utseende. Han vet lösningen som han vill uppnå: att få betalt utan att arbeta. Så hur går han tillväga för att skapa detta?

Han spöar upp sig själv på sin chefs kontor.

Exakt hur att slå sig själv på chefens kontor skall leda till att få betalt för att göra ingenting, kanske inte omedelbart framgår, men när man väl förstår ”problem-reaktion-lösning” processen så blir det uppenbart varför det fungerar. En blodig och slagen medarbetare (en som har demolerats fysiskt av en betydande mängd sönderslagna kontorsmöbler, inte mindre än så för det gäller att ta i ordentligt ur opinionsbildningsperspektivet) är ett problem för ett företag. Den uppenbara reaktionen på en sådan situation är en stämningsansökan mot arbetsgivaren från den anställde och negativ publicitet i media. Den enkla lösningen är att komma överens, vilket föreslås av den blodige och misshandlades arbetstagaren själv, alltså en uppgörelse ”i godo”: ingen rättegång, inga medier, ingen negativ publicitet så länge arbetstagaren kan hålla färgen och få sina pengar för att göra ingenting. Chefen har inte mycket till val även om han vet hur det egentligen förhåller sig

Naturligtvis är detta bara en Hollywood-film och därför en lätt förenklad bild som naturligtvis numera blir allt mindre trovärdighet och det finns nog liten sannolikhet för att just detta händer i verkliga livet, men konceptet som beskrivning är där. Man kan ju lite syrligt men krasst uttrycka samma sak som att glasmästarens barn arbetat på nätterna åtminstone alltsedan Neros dagar då han brände ned Rom för att kunna skuldbelägga de kristna.

I verkligheten så gäller ju exempelvis att fler än ett enskilt slagsmål på krogarna startas utifrån att de har initierats av dem som säljer bevakning och så vidare, då kan det vara bra att som ägare till en krog ha individer som på bilderna för att motverka detta. Operatören som initierar förloppet vet vilken lösning han vill nå och han konstruerar därför ett problem åt andra som kommer att få honom att nå dit. Vill man sälja narkotika så måste det finnas narkotikaberoende, så enkelt är det.

Lägg märke till hur i några av dessa fall så spelar det alltså inte ens någon roll om problemen är ”riktiga”. Alla kommer fylla i tomrummen för sig själva: chefen gav honom stryk i Hollywoodexemplet. Sanningen skulle vara för svår för de flesta att tro, så det lämnar chefen kvar med inget annat val än att ge efter för kraven. I verkligheten med krogexemplet så är det exempelvis en alkoholutskänkningsfråga med en tillståndsmyndighet som kan vara på tapeten och de gör inga utredningar på om huruvida det föreligger personliga kopplingar mellan olika gärningsmän som begår våldsbrott eller blir utsatta för våld, de konstaterar förekomsten av våld, möjligheterna blir närmast oändliga för den som har problemformuleringsinitiativet. Just den myndigheten gör förresten inte alltid allmännyttigt syftande utredningar annars heller.

Det är väl fantastiskt vad man kan lära sig om livet från Hollywood-filmer, verkligheten överträffar dock som synes alltid dikten.

Vad detta då gäller vårt eget politiska paradigm så borde det vara uppenbart nog. Titta på hur mycket kraft har centraliserats i händerna på de olika myndigheterna från Ådalen 1931 till i kölvattnet av 9/11 2001 och skapandet av kriget mot terror paradigmet. Skapandet av FRA och Ipred, tillkännagivandet och acceptans av olaglig avlyssning och en lång rad med vidare polisiära ökade befogenheter. Allt detta skulle ha varit otänkbart före 9/11, men nu har allt detta normaliserats som en del av det vardagliga livet på tjugohundratalet

.

De ekonomiska konsekvenserna av denna process bör också vara lätta att se. I motsats till vad intuitionen hos många säger så undergräver inte eurokrisen det djupt impopulära europrojektet, utan stärker istället detta. För att dessa bankirer skall kunna förverkliga sin dröm om fullständig europeisk integration i gemensam skuld genom konsolidering enligt det icke valda EU-kommissariatet, så måste de ”misslyckas vidare framåt” med Euro krisen. Förvärra problemen i Grekland, Italien, Spanien, Irland och på andra håll. Få människor att logga in mentalt på begreppet ”ickesystemiskt fel” och att ingen av dessa dominobrickor kan tillåtas falla så att Europa hamnar i ”kaos”. Genom manipulation av panik och eller oro, antingen realiserad eller orealiserad, vill man ge eurokraterna och bankirföreträdarna utrymme att föreslå alla sina mest besynnerliga idéer som alla har samma syfte: Om en helt fristående och allt starkare Europeisk centralbank med befogenhet att ingripa i ekonomin var och hur som helst i någon nation inom euroområdets skuldunion. Euro krisen är inte en förlust för bankirer. I riggade spel, finns inga förluster för arrangören.

Och detta är den punkt som människor ovillkorligen måste tänka på: det finansiella spelet är riggat. Oavsett hur vi spelar, så blir bankirer vinnare i detta system i en alltmera växande omfattning. Ibland vinner de stort, ibland vinner de visserligen mindre, men varje gång roulettehjulet snurrar så kommer bankirer att vinna, det ordnar om inte annat den exponentiellt växande räntekostnaden.

Och än en gång så uttrycker jag därför att det enda sättet för människor att vinna detta riggade spel är inte att spela det.  Att helt enkelt separera människor och samhällen från systemet och antingen försvinna från jordens yta, eller stanna kvar och ta bort detta system. I slutändan är detta det enda som de bankirer verkligen räds, och det enda sättet som de kan förlora på.

Kanske vore det nu dags att vi började tänka stort för en förändring?

Annonser