Det är visserligen betydligt värre – tjälen går djupare – än vad som beskrivs i artikeln, men det är helt rätt inriktning på den beskrivna ordningen. Det fanns ett svenskt IG Farben också, av en given anledning och samarbetet med Krupp mot internationella regler började 1919. Att inte de allierade åtalade Wallenbergs vid Nürnberg hade sina skäl Rasbiologin kom någonstans ifrån som bekant och Sverige är kärnan i eländet, så illa är det – verka utan att synas.

Den av IG Farbenintressena framdrivna stora finanskollapsen år 1929-31 skakade Amerika, Tyskland, och Storbritanien, den innebar en försvagning av allt, till och med av myndigheter. Den gjorde även en Herr Prescott Bush mer villig att göra vad som helst som var nödvändigt, för att behålla sin nya placering i denna världen. Det var vid denna kris redan helt säkerställt att Anglo-Amerikanerna, de senare petrodollarhegemonisterna, hade bestämt sig för installationen, av denne Herr Hitler, och dennes styrelseskick i Tyskland, detta genom införandet av sitt nya banksystems nyvunna inflytande.

W. Harriman & Co., var ett väletablerat renommé för drift inom denna typ av företagsamhet, och dessutom rikt på tillgångar från deras Tyska och Ryska affärsverksamhet och sammanfogades med det Brittisk-Amerikanska investeringshuset, Brown Brothers, i Januari 1931.

En stor bidragsgivare till Hitler i Europa med 34 millioner dollar, senare mellan 1933 och 1936, var Badische Soda und Anillin AG. (ett IGF bolag som numera heter BASF), med Marcus Wallenberg bland de stora registrerade delägarna, där ägarskapet är lättkontrollerat men motstridighet tycks råda i verkställande direktörskapet vilket inte direkt gärna framhålls mot historiens klangbotten. Där handlingarna i enlighet med SOU 1999:20 inte fanns tillgängliga i detta.

Däremot i Bosch utredningen framgår ägandet av dåvarande Badische Soda und Anillin AG från 1921 lustigt nog. Not 52 i ovan är dessutom av stor och av central betydelse ur flera perspektiv.

J.F. Dulles var alltså högst densamme som kom att verka som ombud för familjen Wallenberg efter krigsslutet, när Amerikanska myndigheter genomförde frysning av tillgångar, i enlighet med lagen om fientligt samröre.

Samtidigt i Frankrike, så hade den internationella fredsrörelsen en förgrundsfigur i Aristide Briand, vilken i böcker tryckta fram till hans död, beskrivs som, en av den franska socialismens mest framstående män. Briand upptäckte dock att saker och ting ter sig annorlunda från maktens ansvars bänkar sett, än ifrån oppositionens bänkar. Realpolitikens melodi hade redan stämts upp i de politiska orkesterdikena

Ett av Briands stora patos var frågan om krigsskadestånd för Tyskland där han medverkade, fast dock emotverkande, i samma kommittéväsende som Dulles, Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman och där ensam utgjorde opposition mot svenska familjen Wallenberg och de övriga.

Briand fick för övrigt Nobels fredspris 1926.* Priset delades med Gustav Stresemann, vilken i historieböckerna framhålls som supporter till krigsindustriella komplexet?

(Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp)

Denne Briand hade nu så lägligt för krigsindustrin faktiskt avlidit, av orsaker som inte lätt framgår, och på begravningsdagen ( lördagen 12/3 1932 ) så vill det sig nu inte bättre än att Ivar Krüger, den store långivaren till stater, lämpligt nog för krigsindustrin och bankerna tar livet av sig, och detta dessutom i den röra som Paris är vid detta tillfälle, mordutredningen är mera intellektuellt död redan innan den påbörjas, än att Nero aldrig eldade upp Rom för att kunna skuldbelägga de kristna

Utplundringen syftade till att tillgodose de behov och de möjligheter till förtjänster, som alltså exempelvis den tyska upprustningen innebar. De stora nyttotagarna i detta var familjen Wallenberg, Svenska staten och Rörelsen tillsammans med det Bankkontrollerade internationella militärindustriella komplexet..

Eller som Hjalmar Schacht, uttryckte sig i ett brev till A. Hitler i november 1932.

” It seems as if our attempt to collect a number of signatures from business circles for this purpose

(your becoming Chancellor) was not altogether in vain “

Oaktat detta så här i efterhand lite tragikomiska uttalande, så var det i Tyskland, faktiskt val den 13:e mars 1932, alltså dagen efter, och det bar sig ju just inte bättre än att precis så många röster som behövdes försvinna, faktiskt försvann (200 000 stycken ca), vilket medförde att hela den Tyska valproceduren fick göras om.

I samband med detta kanske man ändå skall påminna den säkert minnesgoda läsaren om, att Herr Hitler inte var Tysk medborgare vid denna mars månads inträde, han var ju som alla vet Österrikare och i och med detta inte ens möjlig till att bli vald som Tysk politisk befattningshavare. Och han var ju som vi vet idag dessutom till fjärdedel jude.

Detta var dock emellertid inget man hade glömt bort, även om man redan vid tidigare försök ifrån inrikesminister Fricks sida faktiskt redan hade misslyckats en gång med att göra Herr Hitler till tysk medborgare.

Detta föregående försök åstadkoms genom att försöka utnämna Herr Hitler till polis i Thüringen, vilket som offentligt ämbete betraktat automatisk skulle rendera i ett automatiskt medborgarskap för denne Österrikiske korpral från Mähren Böhmen. Detta försök 1925 misslyckades nu emellertid som bekant är, eftersom man inte ens i tider som dessa fick bli polis efter att ha blivit dömd och straffad för statskupp, men inom tiden från januari 1932 till vad som således blir över fram till valet den 13;e mars 1932, så lyckas då alltså Wilhelm Frick med sitt således egentligen helt grundlagstridiga företag, att göra Herr Hitler till tysk valbar medborgare.

Denna för världsfreden inte fullt så lyckade manöver gjordes genom att under dessa i princip två återstående månader, lyckas med att utnämna denne Herr Hitler till medlem av det Federala styrelseorganet i delrepubliken Brunswick och i och med detta så åstadkom man den eftersökta effekten om medborgarskap. I tiden parallellt med detta så tilldrog sig följande.

Ivar Kreuger som var i Paris för att få ett borgensåtagande signerat av dem som sedermera blev kommissionen för att akademiskt utreda dennes salig hädangång ekonomiskt, märkligt nog, och som hade tvingats till detta genom att en Amerikansk bank, National City Bank, grundad av William Rockefeller och med en vid tiden för dettas varande chef vid namn C. Mitchell som alltså förvägrat utbetalningen av beloppet till Tysklandslånet. Den svenska representationen fullföljde sitt uppdrag och tecknade borgen för Kreuger & Toll och när allt är klart, och andra banker än National City Bank istället kan gå in bistå med betalningen, då skjuter sig Ivar Kreuger?

New York Times publicerade den 25 maj 1933 en stor artikel om senatsförhören rörande oegentligheter och J.P. Morgan. Däri redovisas något hundratal namn vilka befunnits medverka i ekonomisk brottslighet. Där fanns bland annat Charles Dawes i (Dawes planen), Harriman banken, General Pershing och Owen Young i (Young planen) samt tyvärr även en herr Charles Lindbergh.

Däribland återfanns så även alltså en chef för National City Bank, vid namn C. Mitchell. Denne Mitchell är just densamme person som uppsöktes av sin bolagskollega i American IG och dess Bosch del, alltså häradshövding Marcus Wallenberg, som på regeringens uppdrag var utsänd att framför en begäran om en valutakredit på 75 millioner dollar å Kreuger &Tolls vägnar inför slopandet av guldmyntfoten. Detta framgår väl ur Boschutredningen not 52 som även beskriver det väl begravda Svenska IG Farben, vars förekomst sopats så långt in under mattan att smutsen kommer ut på andra sidan.

Man kan väl för övrigt säga utan att tveka att detta inte precis var Herr Mitchells enda styrelse uppdrag.

Table 2-2: The Directors of American I.G. at 1930:
American I,G.
Director Citizenship Other Major Associations
Carl BOSCH German FORD MOTOR CO. A-G
Edsel B. FORD U.S. FORD MOTOR CO. DETROIT
Max ILGNER German Directed I.G. FARBEN N.W.7 (INTELLIGENCE) office. Guilty at Nuremberg War Crimes Trials.
F. Ter MEER German Guilty at Nuremberg War Crimes Trials
H.A. METZ U.S. Director of I.G. Farben Germany and BANK OF MANHATTAN (U.S.)
C.E. MITCHELL U.S. Director of FEDERAL RESERVE BANK OF N.Y. and NATIONAL CITY BANK
Herman SCHMITZ German On boards of I.G. Farben (President) (Germany) Deutsche Bank (Germany) and BANK FOR INTERNATIONAL SETTLEMENTS. Guilty at Nuremberg War Crimes Trials.
Walter TEAGLE U.S. Director FEDERAL RESERVE BANK OF NEW YORK and STANDARD OIL OF NEW JERSEY
W.H. yon RATH Naturalized Director of GERMAN GENERAL U.S. ELECTRIC (A.E.G.)
Paul M. WARBURG U.S. First member of the FEDERAL RESERVE BANK OF NEW YORK and BANK OF MANHATTAN
W.E. WEISS U.S. Sterling Products
Source: Moody’s Manual of Investments; 1930, p. 2149.
Note: Walter DUISBERG (U.S.), W. GRIEF (U.S.), and Adolf KUTTROFF (U.S.) were also Directors of American I.G. Farben at this period.
Som ett led i regeringens sysselsättningspolitik hade den Svenska regeringen 1933 upptagit förhandlingar med Sovjet om ett handelsavtal, som också innebar att Sverige skulle lämna en statlig femårig kredit på 100 miljoner kr till Sovjetunionen för att möjlig göra sovjetiska beställningar till svensk industri, vilken sorts industri som detta avhandlade behöver kanske inte närmare utvecklas, men för sakens egen skull kan det ju nämnas att det inte var fredsindustri

Vid riksdagsbehandlingen på våren 1934 hade avtalet dock mött stark kritik, bl.a. från förre statsministern Felix Hamrin (”det ena landet får statslån, det andra landets varor blockeras”).

Hamrin var måhända en moralisk inte helt fallen figur, men inte någon större realpolitisk strategisk affärsman.

Syftet med detta var ju emellertid något helt annat, alltså helt enligt redan då gängse tradition för svenska politiker.

Genom de begränsningar som åsatts exporten till Tyskland genom exportrelationen till övriga länder, av de allierade, så kunde man i och med detta låns erbjudande och dess storlek i förhållande till exporten till Ryssland, åberopa betydligt höjda exportnivåer för Tysklands vidkommande.

Ur Nürnberg Trials:

“For the period of transition from 1919 up to rearmament, A. K. [Krupp] had undertaken various tasks, in order to keep up the Company’s activity in the field of artillery, in the sense of observing activities in that field in the rest of the world (relation: BOFORS) and then also for the production of artillery material, within and to a certain extent also beyond, the limitation established by the peace dictate”

Att Marcus Laurentius Wallenberg då var delegat i handelsdelegationen för handelsavtalet, Sverige England 1916-18, kanske inte var fullt så viktigt i detta sammanhang.

Vad som däremot var mycket viktigt och betydelsefullt, var att han faktiskt var ordförande, i kommittén för tyska industrins belastning, detta gav då en möjlighet att påverka skadeståndsuttaget ifrån omvärlden. Denna kommitté bestod av samma deltagare, som i princip alla kommittéer bestod av, kommittéer som hade något ekonomiskt inflytande och värde för frågor rörande detta ämne. (Schacht, Wallenberg, Young, Dawes, Harriman, Frick, Bosch, Krupp)

Av heller knappast en slump så var han även vid och efter Versailles, ordförande i Kommittén för ordnandet av Tysklands naturaleveranser (import, av malm från Sverige till exempel, och export av kol och koks som utgjorde betalningen), enligt Dawesplanen 1924-25, det vill säga vilket avgjorde vilka omständigheter, som skulle föreligga vid natura leveranser i både köp och säljled.

Så utifrån att om malmpriset ökade, så blev den möjliga uttagbara skadeståndsmarginalen mindre för de skadelidande, så om inte det förr eller senare skulle uppdagas att malmhandelsförhållandet med Sverige och dess obegripliga regleringar, egentligen bara utgjorde en fasad för förtäckandet av en stöld av de krig skadelidandes pengar, så måste ju situationen ovillkorligen revideras och förändras. Detta begrep både Wallenbergs och socialdemokratin i Sverige

Att Marcus Laurentius i detta läge vidare var skiljedomare i tvister emellan Tyska regeringen och reparationskommittén, vilken ansvarade för de allierades etablerande av en funktionell infrastruktur 1925-30, måste ha varit en ren skänk från ovan, eller sannolikt kan inte alls ha varit just detta.

Marcus Laurentius var ju dessutom även ansvarig medlem för tolkningen av Young planen från 1930. Vilken alltså var en finansierings modell i vilken svenske Ivar Kreuger var delaktig som finansiär. Och där satt som beskrivits även denne Owen Young vars Youngplan föregicks av Dawesplanen, men med samma syfte således.

Och 1931-34 så var denne Marcus Laurentius ordförande i den skiljedomstolen som behandlade korta Tyska krediter vid upprättandet av det tyska Moratoriet, eller ackordet i nutida benämning, som upprättades 1932 i Lausanne. Vari en avgörande insats alltså var att se till att de Tyska skulderna till Frankrike återbetalades först.

Detta så att det fanns utrymme för Frankrike att låna ut pengarna till Sverige, som i princip helt enkelt skickade Marcus Wallenberg d.ä. som förhandlare till sin egen son, som villigt lånade ut pengarna han själv hade sett till att Frankrike fick. Affärsetik således på en nivå som varken förr eller senare har kunnat begagnas igen.

Vidare så utnyttjades även möjligheten att använda de Tyska delarna av Kreuger och Young lånen till att verka som balansposter i redovisningssyfte, detta utöver vad beskrivs i nedan.

Vidare var Marcus Laurentius även tillförordnad expert åt, märkligt nog, den Tyska regeringen och den beskrivne Hjalmar Schacht när rekonstruktionen 1931-32 av tyska bankväsendet vidtogs.

Så vem som ville vad med Ivar Kreuger och varför, det faller sig som en gammal gärdsgård det som skedde var bankkonglomeratets enda egentliga möjliga val. Kreditens syfte var alltså att möjliggöra för Kreugerkoncernen att möta de påfrestningar som frigörandet ifrån guldmyntfoten förutsågs komma att medföra.

Framställan avslogs med viss naturlighet kan man väl säga

En annan och några ytterligare relationer i detta beskriv i nedan

De återstående fyra medlemmarna av American I.G´s styrelse var riktiga prominenta Amerikanska medborgare och medlemmar ur Wall Streets finanselit. Den beskrivne herr C.E Mitchell, ledamot av National City Bank och Federal Reserve Bank of New York; Edsel B. Ford, president of Ford Motor Company; W.C. Teagle, VD Standard Oil of New Jersey; och, Paul Warburg skapare av Federal Reserve Bank of New York, och vidare styrelseledamot inom Bank of Manhattan Company.

IGFarben var Hitler och Hitler var IG Farben även om han själv kanske inte till fullo insåg detta ifrån början. (Senator Homeros T. Bones till Senatens Kommitté för Militära Affärer, Juni 4, 1943.)
I krigets skymning strax innan WW2 tog slut, så var det Tyska kemikalie komplexet I.G. Farben inte bara det största kemikalie tillverkande företaget i världen, det var det största företaget i hela världen, detta med en utomordentlig politisk och ekonomisk kraft och påverkan inom den Hitlerianska Nazist staten.

I. G. Farben har beskrivits, som närmast en stat i staten, den frågan är mångfacetterad.

Farben kartellens bildande dateras ifrån 1925, detta är när dess politiska gärning började sin mera noggrant planerade organiskt politiska tillväxt, som organiserades av Hermann Schmitz (med Wall Streets finansiella assistans, han var ju trots allt som Fed ordförande företrädare till Ben Bernanke) som skapade en super jätte ur kemikalieföretagsamheten ur sex redan i sig jättelika Tyska kemikalie företag — Badische Anilin, Bayer, Agfa, Hoechst, Weiler-ter-Meer, och Griesheim-Elektron.

Dessa företag blev sammanfogade till blivande Inter-nationale Gesellschaft Farbenindustrie I.G. — eller I.G. Farben förkortat.

Tjugo år senare så stod alltså samme Hermann Schmitz åtalad vid en rättegång i Nürnberg för både anstiftan till världskrig och en rad olika förbrytelser, inte minst krigs brott inbegripande I.G. Farben kartellen.

I.G .Farben i sig själv sökte tystlåten glömska, som någon myntade ett uttryck vid denna tid, att verka men inte synas, sanningen var begravd i arkiven, och dessa försvann sedan efterhand, bäst i klassen i ämnet försvinnande arkiv, var Norsk Hydro, som nära nog lyckats med att förstöra all dokumentation. Svenska IG Farben med Herbert Lickfett, var inte just precis mycket sämre avseende framgångarna i denna prestationskategori. (Läsaren uppmanas att googla på Herbert Lickfett för att få uppleva resultatet.)

Det är dessa Amerikanska anslutningar inom Wall Street som angår oss i detta ännu idag. Utan kapitalbiståndet och medskicket av Wall Street, skulle det inte ha varit ett I. G. Farben alls. Och ingen Adolf Hitler eller WW2 heller.

Tyska bankirer inom Farben Aufsichsrat (Bolagsstyrelse) på det sena 1920-talet inkluderade Hamburg bankiren Max Warburg, vilkens bror Paul Warburg alltså var grundare till Federal Reserve Systemet i Förenta Staterna.

Inte bara genom slumpens lyckliga omständigheter, så var Paul Warburg även styrelseledamot av Amerikanska I. G., Farbens helägda Amerikanska dotterbolag.

I tillägg till Max Warburg och Hermann Schmitz styrning och varma händer, i skapandet av Farben riket, ingick även Carl Bosch, Fritz ter Meer, Kurt Oppenheim och George von Schnitzler, Hjalmar Schacht och Montague Norman Ring

Alla dessa utom bankirerna Max Warburg, Hjalmar Schacht och Montague Norman lagfördes som krigsförbrytare efter andra Värld Kriget men man lagförde ju så sällan folk på vinnarsidan, ens på den tiden och inte ens bankirer.

Mellan 1927, och början på WW2, så expanderade I.G. Farben till sin egen dubbla omfattning, storlek, och utbredning, detta möjliggjordes till stor del av/via Amerikansk tekniskt assistans och av/via Amerikanska förbindelser, så som ett kapitaltillskott på $30 miljoner investerade av/via National City Bank. Av/via National City Bank så hade 1939 I. G. Farben förvärvat eller införskaffat ett deltagande och ledningsfunktionsskapande påverkan i 380 andra Tyska företag, och i över 500 utländska företag.

Farbenriket ägde sina egna kolgruvor, sin egen elektriska kraft, placerare, järn och stål enheter, banker, forskningsenheter, och otaliga kommersiella företag/-Patent.

Där fanns över 2,000 kartell överenskommelser mellan I. G. och utländska företag — inkluderande Standard Oil New Yersey, DuPont, Alcoa, Dow Kemi, och andra företag inom Förenta Staterna, Hela berättelsen om I,G, Farben och dess världsomfattande aktiviteter innan WW2 kommer väl sannolikt aldrig att helt komma i dagen ljus, eftersom Tyska uppgifter förstördes 1945 i och med att en förväntan om Allierad seger infann sig.

Men, en efterkrigsundersökning av/via amerikanska krigsdepartementet avslutas som följer:

Utan I. G. Farbens ofantliga produktiva möjligheter, dess intensiva agerande inriktning, och vidsträckta internationella utbredning, så skulle Tysklands åtal för krig, har varit helt otänkbart och omöjligt;

IG Farben inte bara riktade sin energi mot en beväpning av Tyskland, utan man koncentrerade sig även på försvagning och förslappning av avsedda offer, och där denna dubbelverkande taktik, verkade för att expandera Tyska industriella möjligheter för krig och för begränsande av det för resten av världen uppdagade motiven. Alltså den arabiska våren i repris.

Bevisningen är översvallande i det att I. G. Farben hade full tidigare och grundläggande kunskap om Tysklands planläggning för världs erövring, och av att varje specifik aggressiv aktion som senare utfördes. Inte blir det så mycket bättre av att endast ett minimum av kännedom om Versailles fördraget och dess kommittéväsende, ovillkorligen visar betraktaren att IG Farben de facto skrev hela planläggningen i egen regi och i förväg, i form av de Fyraårsplaner som Adolf Hitler sades ha skapat när han satt på Landsberg.

Direktionen för IG Farben företaget (dvs”I. G. Farbens officiella” hänvisade till i undersökning) inkluderade, inte bara Tyska utan även framträdande Amerikanska finansiärer. Denna utredning från 1945 av det Amerikanska Krigsdepartementet rapporterar i det avslutande att I.G. Farbens uppdrag ”från” Hitler i förkrigsperioden var att göra Tyskland självförsörjande på gummi, bensin, smörj- oljor, magnesium, fibrer, garvning agenter, fett, och sprängämnen. Alltså IG Farbens egna produkter!

Följande manar till eftertanke i detta

Registered

Confidential! Personal!

To Professor Selck

I.G. Farbenindustrie A.G.

Frankfurt/Main 20

Your Letter of 3 September 1934

My Dear Professor Selck,

In my opinion we must try everything to prevent Herr Göring* from entering the office of the Raw Materials Commissioner (här satt Jacob W) [in the Ministry of Economics] and therefore coming into the closest contact with the Minister. In Göring, the Reich Ministry of Economies would have a person who is extremely well informed about IG and its set up. In view of Hitler’s character, that would be very dangerous in most cases. Herr Göring knows the entire staff of IG and it would be easy for him to find out the exact opinions and intentions of IG through friends and acquaintances; for example, in the case of the negotiations of IG with the government about financial support projects which IG is about to undertake. That would not serve us at all. There is also the danger that Herr Göring might possibly be employed in checking the entire expenses of plants that were built with government support. Since, in this respect, he also knows everything about cost prices and previous obligations, this would be most unpleasant for us. The government would also always make use of Herr Göring in regard to all other problems which IG has to discuss with the government, since he knows the situation best. Outwardly, Herr Göring would act as if he were favorably inclined towards us because of old friendship, but because of his unlimited ambition he would always try to establish his position in his new field at our expense.

In addition, Herr Göring would have free access to the various IG plants through the government — a situation which in my opinion is simply impossible. For example, it would be simply unthinkable that Herr Göring should ever again enter the Wolfen plant. All of my associates would unanimously object to this, and I myself would do likewise.

För att uppfylla detta kritiska uppdrag, spenderades väldiga summor av I.G. Farben på förädlings processer till dessa krigs material ifrån inhemska Tyska rå material – i synnerhet de rikliga Tyska kol resurserna.

I de fall dessa processer inte kunde utvecklas i Tyskland, så införskaffades dessa utomlands under kartell arrangemang. Hmmm, Sverige hur var det nu igen?

Ur Nürnberg Trials:

“For the period of transition from 1919 up to rearmament, A. K. [Krupp] had undertaken various tasks, in order to keep up the Company’s activity in the field of artillery, in the sense of observing activities in that field in the rest of the world (relation: BOFORS) and then also for the production of artillery material, within and to a certain extent also beyond, the limitation established by the peace dictate”

En något kortare version av nedanstående texten skickades som insändare till Sydsvenska Dagbladet den 10 januari 2006, men fram till den 21 januari hade den inte publicerats.
riktpunkt.se