Jag skulle säga att det är dags att vakna upp nu på allvar och börja vår utträde ur galenskapen till ett mer medvetet medvetande. Även om detta verkar vara lättare sagt än gjort, som med alla saker i livet, är det helt enkelt en fråga om den personliga uppfattningens förvaltning. Endast i detta fall är vi dock för alltid ansvariga för vår egen förvaltning. Men det är också allt som någon behöver förstå för att kunna gå vidare.

Allt för länge har vi fastnat i ett väntläge i oss själva för de kommande åren i väntan på att löften skall hållas och att exempelvis IF Metallmannen (inga liknelser med Stålmannen i övrigt) ska visa sig för att rädda – frälsa – våra arma själar. Och medan vi väntar, fortsätter vi att bryta allt fler våra mänskliga band till allt vi håller för att vara nära och kära, inklusive den enda återstående pottan vi använder för att pissa i – oss själva och vår egen själ. Vi väntar på att någon annan skall skänka oss vår egen lycka, men den väntan förblir förgäves.

Vill vi verkligen tro att det här systemet kan fungera? Att de ekonomiska och sociala konsekvenserna, försenade sedan årtionden, inte snart kommer att presentera sin obönhörliga vidräkning och att räkningen för den falska efterfrågan omgående skall betalas?

Perceptionmanagement är namnet på det här spelet, som handlar om förtroende. Och för dem som är beroende av systemet för att tala om för andra vad de ska tänka, känna och tro (ett beroende som inte exakt är begränsat enbart till de lägre möjligen mindre exkluderande individerna) är detta lugnande balsam och en nödvändig förutsättning för vårt fortsatta deltagande. Vi behöver alla våra korrigeringar och uppfattningsdomptörerna är därför alltid redo att tvinga andra …… visserligen till ett allt brantare stigande pris i sig själva. Vi har i princip kommit så långt att vi vill tro att Ukraina är en framgång ur något som helst perspektiv. Det uppenbara blundar vi för.

Och det finns ingen mer effektiv metod för att uppnå detta resultat än att hålla arbetstagande bin i ett konstant tillstånd av mild kognitiv dissonans och emotionell instabilitet, som generöst varvas med perioder av opiatmättad salighet ( eller åtminstone bekvämt bedövad av kolhydrater ) via företagsstatligt godkända bröd och skådespelsinstanser.

Hur håller man detta bedrägeri evig i ungdom, i ljuset av uppenbart sönderfall och systematisk korruption? Enkelt …… erbjud återkommande hopp om pånyttfödelse och förnyelse, i huvudsak genom externt applicerad personlig frälsning genom en myndighet som vi kan fästa vårt desperata behov av att tro på och därmed bekräftas i vår tro, om bara SD kommer till makten…. Allt för att slippa tro på oss själva och vår egen förmåga, någon annan kommer att skänka oss vår egen lycka, någon som kan känna och uppleva våra egna känslor, så att vi slipper att vara ensamma om om den upplevelsen.

Så vi strävar bort ifrån oss själva och den egna upplevelsen av känslan i nuet – verkligheten, vi blir allt mer utom oss själva.

Den huvudsakliga temat i förtroendespelet, som per funktionsmässig definition kräver vår tro och övertygelse (eller åtminstone vårt motvilliga deltagande) kan destilleras ner till vår extrema likgiltighet eller okunskap om de manipulationstekniker som används mot oss genom oss själva. För att förstå bedrägeriet så måste vi först förstå oss själva tillräckligt mycket, vilket för oss till en plats många av oss inte alls har några önskemål om att besöka. Genom att först studera och sedan identifiera sig med detta (det vill säga att ta personligt ansvar för vårt eget deltagande i att försöka utveckla oss själva som människor och individer) börjar vi att se den större bilden som döljer verkligheten och ridån faller ner.

Man måste ta det i bitar.
15267955_10209596477363583_2579968352510333759_n.jpg