Så i anledning av att det nu börjar utkristalliseras vad som är vad och varför i en alltmer uppenbar om – fattning i verkligheten, så kan det ju vara värt att ägna en tanke åt vad begreppet kultur egentligen är och vad det innebär för någonting.

Vad gäller begreppet kultur är att kult – ur är en förutsättning för det fortsatta samhällsutvecklingsarbetet såväl på individ som på samhällelig nivå. samhället kan inte utvecklas om inte individen utvecklas. Kulturen formar människors tankar genom språket som främsta kommunikationsverktyg. Språket styr tankar.

Utan kulturer så kan man alltså inte skapa progressiv samhällsutveckling, det bara går inte – så individen måste utvecklas kult -ivera sig för att samhället skall kunna utvecklas.

Det är samhälleliga kulturer som är vattnet som människorna simmar i tillsammans, och det är dessa kulturers utveckling som är källan till en ökad potentiell psykosocial, ekonomisk produktivitet och kreativitet hos människorna i samhället – individer berikar varandra istället för att konkurrera när samhället utvecklas för allas bästa. Men kulturer kan därför också innebära det omvända. Kulturer kan vara destruktiva om de odlas på det sätt som nu gäller som rådande samhällsordning – nu gäller alltså konkurrens.

Det var och är ( i alla fall är det vad som uttrycks) ännu idén om en mobilisering av människor som individer inom en betingad geografisk yta som kulturellt begrepp inte minst beroende på den språkliga adekvansen i förhållande till olika klimat för ytan, för ett ”lands” syfte i denna som en kulturell rörelse, vilket är grunden för uppmuntran till kreativitet och så har det varit så länge människan har funnits till, även om detta just nu är mer demagogiskt exploaterat än någonsin till förmån för enskilda vinstmaximeringsintressen genom användning av olika obskyra folkstambegrepps polariseringsskapande effekter. Med detta inte sagt att Klimatanpassning över tiden inte existerar.

Produktivitet bygger på den kreativa förmågan hos den enskilda mänskliga individen, det är den förmåga som gör att vetenskapliga upptäckter kan göras och att befolkningen i stort kan tillägna sig därmed tillkommande förbättringar, innovationer samt till grundläggande delar socioekonomisk välfärd.

Med andra ord: i den mån som en befolkning ges en möjlighet att få uppleva vetenskap och teknologi och då en kultur som en beskrivning av verkligheten som hänger ihop, så får den befolkningen också en möjlighet att själv vara kreativ och att utvecklas att inte leva i kollektivt självbedrägeri, vilket bygger på individens självbedrägeri. Befolkningen får då möjlighet själva som individer att göra upptäckter och bidra till utvecklingen, eller åtminstone tillgodogöra sig dessa från andra på ett produktivt sätt.

Utan en sådan inriktning på samhällets vetenskap och klassisk kultur så hämmas befolkningens förmåga att utveckla sin egentliga produktiva eller kreativa potential till fullo. Kopplingen mellan forntid och framtid spricker i förhållande till verkligheten när den kulturella grunden eroderar istället för att förstärkas.

Denna kreativitet hos befolkningen kan bara utvecklas om ”länders” och därmed förbundna underordnade kulturer, används som verktyg för att mobilisera människor till att tänka fritt och kreativt på sig själva för att försöka att utveckla sig själva som individer – ur perspektivet av varandra, alltså på samhället i stort genom sin egen utveckling av förståelsen för sig själv och de egna känsloskapande värderingarna.

Hur uttrycker individen kreativitet?

Med hjälp av kommunikation genom ett språk!

Med hjälp av länders språk, som är ett geografiskt socialt uttryck för kommunikation av tankar, för att kommunicera idéer, tankar och känslor individerna emellan, så kan alltså utvecklingen styras i olika riktningar. Frågan är väl egentligen hur djupt ner i befolkningen den kommunikationen av utvecklande idéer kan tränga? Men tron på den fria individens förmåga att utveckla sig själv, gör gällande att ett lands politik alltid måste sträva mot att utveckla individerna i samhället alldeles oavsett hur långt som detta sedan bär.

Om man har en befolkning som till övervägande delar är obildad i förhållande till verkligheten – medvetet eller omedvetet skapat som tillstånd, som hålls nere i ignorans och okunnighet genom formatering, kommer då en sådan befolkning att kunna ta fram samhällsutvecklande och bärkraftiga utvecklande idéer, och att alltså kunna vara kreativ?

Nej, inte under dessa omständigheter, i alla fall inte till sin fulla potential och detta är ett fullkomligt obestridligt faktum. Att exempelvis gå med i Stratcom för att kunna styra formateringen av befolkningen (sända Bonde söker fru?) är minst sagt uppenbart, till sitt syfte. Man vill inte utveckla, man vill fördumma.

Den polariserande politiska teaterkulissens kultur blir därför bara allt mer tragikomisk, detta exempelvis i ljuset av att verkligheten innebär att allt fler förstår innebörden av att vad pengar är och vilka konsekvenser som detta för med sig och hur detta blir i allt avgörande för vad pengar gör, i ett enskilt kontrollerat skuldbaserat system efter skuldmättnad.

Allt fler människor undrar numera närmast retorisk, för att inte säga direkt sarkastiskt, hur mycket skatt som kan betalas i detta system om det inte finns några pengar? Att ens försöka sig på att diskutera fördelning ur det perspektivet, förefaller väl möjligen något enfaldigt..

Om dessa pengar som skall användas till skatter är belagda med en avgift i form av ränta för sin tillkomst och existens, så ”undrar” därför allt fler vidare vem det är som egentligen i grund och botten tjänar på dessa skatter och vem det är som använder skattesystemet som ytterligare en metod för att plundra befolkningarna genom att ”pengarna” i sig själva har ett pris över tiden för sin egen blotta existens som betalningsmedel?

Jag brukar i mitt stilla sinne tänka att det finns väldigt väldigt många som nu snabbt borde inse fördelen med att bara behöva söka sin förlåtelse i de led som fortfarande eller uppvaknande tänker rationellt och balanserat. Så blir det inte om samhället havererar, inte en chans.

Det kommer inte heller denna gång att bli en fördel att ha låtit egennyttighet – filosofisk materialism och särskillnad – exkluderande verka ledande, pogromer och andra sociala avarter är bara konsekvenser av att alltför länge ha dansat runt den gyllene kalven i glömskans töcken av att bara vara människa som individ med ett beteende. Materialism som grund för samhället leder ovillkorligen till eliminering, så allt annat än filosofisk idealism blir följaktligen fel utvecklingsriktning!

Detta reser onekligen ett antal frågor.

Vad händer om våra mänskliga rättigheter inte kommer från Gud – alltet – eller från vår mänsklighet, utan istället som idag från regeringen? Vad händer om regeringen som ombud för den Djupa Staten inte egentligen tycker att vi är unika individer med rätt till våra egna individuella känslor och tankar – själsliga utveckling, utan att vi bara är simpel egendom, en slags kollektiv massa under förvaltning, som skall tävla med (eliminera) varandra? Tänk om vi bara skenbart har givits rätt till våra så kallade naturliga rättigheter av denna (och alla som har varit) glada och käcka regering för att egentligen gynna enskilda intressens nytta? Vilken kultur har detta då skapat? Tänk om våra rättigheter kan skalas bort om eller när regeringen anser oss vara dess fiende? Att vi till exempel tänker eller ger uttryck för tankar utanför den nu rådande konsensus som syftar till att allt färre skall bli allt rikare på allt fler människors bekostnad? Vad händer då? Känns det igen?

Tänk om våra folkvalda egentligen har ett annat syfte med sin politiska verksamhet än vad som de redovisar för att bli valda? Tänk om det finns egennyttiga underliggande syften med den politiska verksamhet som redovisas som vore den allmännyttig? Att politiker inte främst strävar efter att vara altruistiska genom att förklara och hela tiden motivera sina avsikter till grunden.

Eller omskrivet och något mindre sarkastiskt, hur skulle det med avseende på den monetära mekaniska funktionen i det valutafinansiella systemet ens någonsin kunna vara på ett annat vis med avseende på den ovillkorliga utvecklingsriktningen och varifrån vi kommer genom historien. det är som det är för att det har varit som det har varit!

Tänk om detta då dessutom kunde ske med hjälp av samtycke från folket? Att människor är vilseledda? Tänk om folkets egna representanter egentligen underminerar konstitutionen och grundlagarna? Tänk om folk är så rädda för sig själva och att behöva utveckla sig själva att de hellre godkänner sådan underminerande verksamhet? Vad händer då om regeringen demoniserar en yttre fiende utanför status quo och dessutom använder rädslan för att få det att framstå som att den yttre fienden gör att regeringen måste undertrycka våra friheter?Tänk om folk är för rädda för fienden inom sig själva för att protestera?

Vad händer om regeringen helt igenom vet om detta, och därmed väljer fiender som lätt demoniseras för att kunna spela befolkningen opinionsbildningsmässigt, oavsett om dessa så kallad fiender egentligen utgör några verkliga hot eller inte? Vad händer om hoten till slut i sig själva blir den överhängande faran just därför att regeringen tillåter detta att hända och främst finns på sina positioner på grund av sina egna nyttosyften? Tänk om regeringens syndabockar, alltså idén om skapandet av denna yttre fiende, för att ena människorna mot fel problemformulering, är lika gammal som själva regeringen, eller rentav av ännu äldre? Det är väl en kultur i så fall?

Vad händer om regeringen har använt syndabockar om och om igen för att skrämma människor till att ge upp sina friheter självmant? Är detta en kultur eller inte? Vad händer om regeringen har förlitat sig på denna metod för att utföra samma magiska frihetsförsvinnande utvecklingsriktning gång på gång genom historien?

Vad händer då om det är bankernas räntebelastade skulder som kallas pengar och som är vad som styr den ekonomi som kontrollerar politiken, när grunden för samhället är arbetsdelning?

Vad händer då, om ens någonting av detta verkligen skulle vara ett gällande förhållandet i sak?

”Det svenska folket är dömt att upptäcka att dess välstånd har offrats på den falska solidaritetens altare” – Torsten Nothin 1955.

Advertisements