Vi kan köpa – acceptera – eller bara kallt konstatera, att om moral är den känslomässiga kompass som vi orienterar oss utifrån – så är det – i förhållande till andra människor och om livet blir meningslöst utan känslor, så blir den högsta moralen alltså den moral som gör andra människor minst illa. Ingen fylls i grunden av glädje över att se andra okända människor lida.

Vi kan därav även förstå att mänsklig moral som funktionsmässig princip, den saknar betydelse utan andra människor, eller möjligen i någon vidlyftigt tolkad mening levande varelser. Moral är alltså på ett sätt relativ – känslorna står i relation till andra människors individuella upplevelser, men den är därför också absolut bara vår egen som individer att uppleva och den är och förblir utvecklingsbar. Den kan förändras. Så när vi väl vet att vi måste sträva efter att utveckla vårt medvetna medvetande, vår egen förståelse av och för oss själva för att kunna förstå andra människor bättre, så får hela ekvationen en given innebörd – som då blir att att förbättra vår egen moral som människor och individer.

Genom att förstå oss själva bättre, genom att alltid ifrågasätta oss själva och våra egna känsloskapande värderingsgrunder, så blir vi alltså mer medvetet medvetna och vi kan förstå andra människor bättre, genom att lära oss att bättre förstå oss själva så förbättrar vi därigenom också vår egen moral. Det altruistiskt moraliskt förkastliga – blir alltid det mer egoistiska. Så det är en fråga om ett val, ett val som gäller att välja en riktning att sträva i.

Men vi är ändå trots denna rätt enkla logik inte särskilt pigga på att släppa de nuvarande filosofiskt materialistiska värderingarna som orientering, de som uppenbarligen i alltför stor utsträckning alltjämt ligger till grund för våra egna känslors skapande – vårt filosofiskt materialistisk grundade ego, vi vågar inte riktigt lita på vårt eget intellektuella och emotionella värde i förhållande till vår omgivning (att tänka på vad alla andra skulle tänka på är inte möjligt men det oroar de filosofiskt materialistiskt orienterade mycket). Vi oroar oss för vad andra skall tycka, men vilka känslor är det som vi själva som individer anser att de skall uppleva och varför, på vilka känsloskapande värderingsgrunder?

Vi vågar alltså egentligen inte lita på oss själva tillräckligt mycket, att vi verkligen är ensamma om att kunna uppleva våra egna känslor som individer. Det är ju egentligen inte farligt vad andra tycker, det viktiga är vad vi själva accepterar ifråga om den egna upplevelsen av oss själva som individer och den beror till grunden bara på hur väl vi förstår hur våra egna känslor är skapade och betingas. Ingen kan göra någon annan lycklig, att förstå är att göra någonting och det kan bara individen göra själv.

I tusentals år har detta skett i cykel efter cykel av människor som därigenom låter sig utnyttjas och missbrukas av ett fåtal beroende på att de väljer att inte ifrågasätta sina egna föreställningar. Detta kommer heller aldrig att sluta förrän vi förstår varför vi halkar så villigt på de materialistiskt orienterade kedjor som binder oss till våra herrar genom oss själva. Att ta makten över sig själv och sina tankar är fundamentet i detta och det bygger på att vara ärlig mot sig själv för sig själv.

Jag hävdar att om inte och till dess, att vi är villiga att utforska dessa extremt smärtsamma områden inom vår egen mörka avgrund, så är vi dömda till att bara få uppleva mer av samma sak. Att fortsätta att leva i dumhet. Jag försöker inte att avleda uppmärksamheten från dessa idag hyfsat uppenbara sociopater vars diktat är allt annat än moraliskt högtstående; Jag säger bara att dessa moraliska sociopater, de odlar oss själva genom oss själva och vår egen alltför villiga medverkan. Vi kan göra precis allt vi vill för att bekämpa ogräset utanför, som vi känner behövs göras och mer och mer av ogräset kommer ändå att växa, om vi inte utgår från rötterna. Och rötterna finns inom oss själva.

Djävulen döljer sig i detaljerna och ondskan springer ur vår egen ovilja till den självrannsakan som krävs för att undvika att göra andra människor illa ur ett altruistiskt hållet perspektiv. Når vi inte oss själva så når vi ingen annan. Har vi inte resonans med oss själva så har vi dissonans….

17342651_10210677855517361_7272976964988482010_n.jpg

Advertisements