Så några ord om att intelligenta gangsters styr belästa busar för att kontrollera nyttiga idioter, där måttet på intelligens inte innehåller en emotionell dimension, som vore livet värt någonting utan känslor:

… Det är falskt, alltihop, överallt, upp och ner, öst och väst. Filmerna, radio och staten, böckerna och TV – allt är bedrägligt; och stiftelser och universitet och forskare, de är alla falska; och chefer och finansiärerna … och kommissarierna och Krushchevs och Mao Tze-volfram, de är lika falska; Det är allt bara ett spel; och det finns två faror i detta fantastiska spel: först och främst, bedrägliga människor kommer att tro på sina egna lögner, de kommer att tro på deras eget självbedrägeri; och för det andra, under det hela utvecklingen, eftersom människor är i grunden bra, så kommer de att inse att vi lever i lögner och det gör folk argare och argare och de riskerar att explodera.

Landskapet för politik är öppet löjligt, fullständigt absurt. Ändå måste vi beskriva allt detta som allvarligt. Detta är belastningen på oss. Att vi måste vara seriösa, och att vi måste uttömma oss själva för att ändå försöka ta reda på vad som är sant och vad som är vårt eget bedrägeri i förhållande till verkligheten, och ändå, även efter det att vi vet, måste vi ta dem både allvar och beskriva dem båda som om vi inte kände till de verkliga distinktionerna mellan dem. Vi måste alltid gå vidare med oss själva.

Stående framför ett ovillkorligt kommande Svenskt finansekonomiskt haveri och den enda möjligheten till att hålla igång detta helt värdelösa teaterspel ännu några sekunder, minuter eller dagar – är att öka skuldsättningen genom ”politiskt trovärdig” offentlig konsumtion – migration, från konfliktzoner som vi därför medverkar till att skapa och därtill ett försvar mot en påhittad yttre fiende. Är det då verkligen seriöst med en befolkning som sitter kvar framför TV-ättmaskinen? Nej det är det inte.

När Kreml sedan uttrycker att : ”Det verkar som vissa stater, av olika skäl, bland annat interna politiska, njuter av att vara i frontlinjen, som kräver särskild uppmärksamhet, särskilt skydd. Och vad som är viktigast, [dessa länder] fortsätta att söka efter fler fiender och att skriva av sina egna misstag i fråga om i utrikespolitiken eller interna frågor under täckmantel av något mytiskt hot från Ryssland ”,”
Detta samtidigt som våra medier i rent opinionsbildande syfte basunerar ut att nu måste vi rusta oss till tänderna och ändå finns vi finns inblandade i varenda möjlig större muthärva på jorden med allt från Hillary Clinton, George Soros till hela statsledningar i Uzbekistan

Kan vi då vara förvånade över att omvärlden nu skrattar åt oss och kan vi ens förvänta oss sympatier och inte bara avsmak och förakt från någon? Att påstå sig vilja väl men istället av girighet och bekvämlighet bete sig dumt åt, kommer ovillkorligen att straffa sig med tiden.

18274983_10211050670997515_7716076205643321127_n.jpg

Annonser