Så ur ett geopolitiskt strategisk perspektiv drar vi oss till minnes att i händelse av krig med Nordkorea, så skulle USA står inför en militär utmaning som kanske aldrig förr under de senaste sjuttio åren. Det är därför en konventionell avskräckning faktiskt är viktigare än den nukleära visionen, om vi bryter ner det till ett realistiskt krigsscenario. Allt annat börjar nu bli löjeväckande osannolikt.

Allt – eller i alla fall 80 % av hela teatern består av ren opinionsbildning!

På den koreanska halvön, står man i detta inför ett storstrategiskt spel där Nordkorea i och med förberedelsetiden blir svårare och svårare att attackera för varje dag som går, tack vare sina konventionella styrkor snarare än dess kärnvapenförmåga. Detta är något som västerländska strateger tenderar att ignorera för att undvika att opinionsbildningsmässigt betona den militära kraften i Nordkorea. Olyckligtvis för dem, är detta något som är alltför välkänt för amerikanska soldater och särskilt sydkoreaner, vilket är anledningen till att en verklig militär attack mot Nordkorea är helt uteslutet för Seoul. Förresten, detta vet nog Donald Trump om redan…

Japan och Sydkorea måste sträva efter mer amerikansk inblandning i regionen, men av utseendemässigt ganska olika skäl och karaktär. Den sydkoreanska eliten är nämligen i kris, där har Park Geun-hye dotter till grundaren av landet minsann har fått ”lite”böter för korruption och den sannolikt nya presidenten tyckts ha mycket säregna inställningar till Nordkorea och alliansen med USA, den är tycks vara mycket annorlunda än den för hans föregångare. Och minsann, vad gjorde Mike Pence där när han stirrade ut CNN reprortern efteråt. Så den egentliga grunden till det skälet? Tjaaeee, det gamla vanliga, givetvis de monetärmekaniska tingens ordning grundat på den Djupa Statens förekomst.

Faran, ur ett politiskt perspektiv, som det Anglozionistiska utrikesdepartementet i USA måste se det, är att en betydande del av den sydkoreanska eliten föredrar en övergång från att vara starkt anti-Nordkorea och pro-amerikansk politik till en mer balanserad situation, särskilt med avseende på Kina, Sydkoreas huvudpartner. Den bästa Anglozionistiska lösningen för att förhindra denna förändring är att höja nivån på spänningen med Nordkorea (och som en följd av detta, med Kina), eftersom det syftar till att befästa USA: s närvaro i landet (betänk den akuta utplaceringen av THAAD systemet, som presidentkandidaten i alla fall tycks motsätta sig – faktiskt misstänkt väl behjälpt av Donald Trump som det första han gjorde var att börja tala om prislappar, till och med utan att ha informerat Seoul.. .)

Den japanska fallet är naturligtvis ännu mer tydligt med ABE s ”nationalistiska visioner” – för att gömma den valutafinansiella situationen med BoJ – som siktar på en konstitutionell revidering vilken gör sig av med de begränsningar som ställs på Tokyos väpnade styrkor. Det berömda offentlig konsumtions – tricket i vardande alltså och naturligtvis så måste den egna befolkningen hållas på mattan..

USA: s krigsindustri kommer naturligtvis också ha nytta av detta, alltså att vara hurtigt redo att sälja vapen av alla de slag till Japan för att försäkra dess allierade mot ”Nordkoreas hot”.

Kina och Ryssland utgår från olika antaganden i sina förbindelser med Nordkorea, men båda har tillräckligt med problem på världsscenen för att inte vilja bli indragen i en öppen kris som involverar Nordkorea. Självklart, Moskva och Peking vill ha en rimlig diplomatisk lösning , som har förhandlats fram av flera aktörer, med bakgrund av samtal med den iranska islamiska republiken angående kärnkraftsfrågor.

Så därför avslutningsvis över till Mellanöstern:

Putin och Trump, enligt utrikespolitiska talespersoner, sade igår att respektive utrikesministrar i varje land, Sergey Lavrov och Rex Tillerson kommer att stå i nära kontakt med varandra för att stärka den bräckliga syriska vapenvilan.

Bland de viktigaste sakerna som diskuterades var en möjlig samordning mellan Ryssland och USA i kampen mot Wahhabist-terrorism i Syrien. Saudi – Israel har nu alltså ett ovillkorligt problem i vardande. Samarbetet mellan Washington och Moskva i kriget mot grupper som ISIS (som utgör en deklarerad Israelisk strategisk tillgång) var en central del av Trumps kampanj, men det var även en strategi som till synes blev helt övergiven när Trump med totalt opinionsbildningsskapande syfte anföll Syrien den 6 april, något som ledde till att Vladimir Putin sade att relationerna mellan USA och Ryssland hade eroderat enligt Donald Trump. Allt var således som vanligt i säck innan det kom i påse.

Nu ligger det minsann en air av 9 – 11 i luften.

18274903_10211058575315118_8286875859018564797_n.jpg

Annonser