Gästinlägg av Andreas Söderlund

Många har det väldigt bekvämt i det här landet, speciellt vi som har möjlighet att använda Facebook flera gånger per dag.

Jag har känslan av att den bekvämligheten börjar tas för givet, att allt färre tänker på att vi har det väldigt bra här, genom att andra har det sämre i andra delar av världen.

Det är inte vi som sitter i en fabrik i Kina sex dagar i veckan, med jobbet att skruva in en enda skruv i en iPhone.

Det är inte vi som jobbar svart på en byggarbetsplats på någon turistort och fick fingrarna krossade i en olycka, för att turisterna ska få vräka sig i lyx i inhägnade områden.

Det är inte vi som i tioårsåldern jobbar heltid med att sätta knappar på märkeskläder, som fjortistjejer kommer att köpa i en ny trendig klädbutik i en ny trendig galleria.

Varje land har sina egna lärdomar i form av lidande. Kanske kommer de asiatiska länderna få nog av att vara våra produktionsslavar någon dag. Fysiskt lidande är enklare att förstå och till slut få nog av.

I västvärlden är det en annan form av slaveri. Jag vet knappt var jag ska börja. Vårt samhälle knakar i sina grunder, det mesta blir sämre men ingen förstår några orsakssamband. Vi är mentalt och finansiellt förslavade, och tycker att det är precis så här det ska vara.

Och då är vi där igen, att vi har det tillräckligt bekvämt för att inte göra något åt saken.

Eller så har vi inte fantasi att föreställa oss något bättre.

Eller så vill vi inte att alla ska ha det bra, utan vi vill ha det lite bättre än andra istället. Men det skulle vi aldrig erkänna, det döljs istället bakom en informell statustävling med grannen.

Vi behöver ju inte ens pengar längre för att uppnå materiell status, krediter som skapas genom en knapptryckning finns bara några klick bort. Så tar man ett steg in i den allt djupare lånespiralen, och knyts hårdare till ekorrhjulet. Som knappast bidrar till fantasi och större perspektiv. Tvärtom, det bara snurrar fortare och snart orkar man inget mer än att sitta framför TV:n och bli matad med ännu mer fördummande information.

En ond spiral, minst sagt. Om man nu inte har ett av de här fantastiska jobben som man hör om ibland, folk som bara älskar sitt jobb och trivs som fisken i vattnet.

Oftast jobbar de som inspiratörer, coacher eller kanske rådgivare. Fulla av energi och duktiga på att ge folk en spark i rumpan och få dem att ”göra sin grej”.

Och uppenbarligen duktiga på att inte lägga alltför stor vikt på det som jag precis har skrivit om.

Men det kan nog behövas. När vården försämras, sjukhus läggs ner, folkhälsan dalar, pensionen minskar, krig skapar flyktingar, skolan får minskade resurser… då kan det behövas lite motivation och positiva klyschor, för att lidandet inte ska bli alltför påtagligt och därmed skapa lärdomar.

Det vore ju jobbigt om vi skulle lära oss något, och därmed utvecklas som människor.

Nä, vi fortsätter att ha det bra istället. Lite bättre än övriga världen.

Annonser