Vi är inte längre – eller egentligen så har vi aldrig någonsin verkligen varit ett land styrt av lagar syftande till allas bästa. Vi är ett samhälle som styrs av människor vars mentala disposition, grundad på en mycket banal moralisk bestyckning, har genomsyrat samhället i sig med en falsk berättelse, samtidigt som de exponentiellt ökar informationen om yttre hot, av exempelvis terrorister eller ”ryssar”, vilket förstör det fundamentala syftet med lagar i sig själv. Ja, vi har gått från att vara ett land som förespeglats vara byggt på lagar till att bli ett land där mäktiga människor skapar närmast öppet ensidiga lagar för att skydda sina egna intressen … i hemlighet.

Statligt anställda använder i allt större utsträckning lagar för att krossa oliktänkande – systemkritiska, dissidenter. Som vore systemet gudomligt – omöjligt att förbättra. Det har blivit så dåligt att till och med anställda inom rättsväsendet säger att vi faller ner i tyranni. Vilket naturligtvis ligger som en ovillkorlig konsekvens av att systemet med det allmänna betalningsmedlet har den funktion och karaktär som det har. Det är galenskap på galenskap – den klassiska sagan om att bli del av det onda som man gör anspråk på att slåss emot, medan man tror att man förblir rättfärdig.

Vi som försöker att stå upp mot detta vansinne: vi är ur deras
perspektiv underlägsna, underfinansierade och underbeväpnade – en slags David oförskräckt kämpande mot en Goliat som sträcker sig över planeten och som förefaller ha makt att forma vår ”verklighet” – och på så sätt forma vad domstolarna ser, ännu. Vi har offrat mycket för att göra detta – och ändå vi skulle göra det hela igen.

Vi nämligen vet att vi kommer att vinna eftersom det inte spelar någon roll om vi förlorar, vi kan bara vinna och det är ovillkorligt.

Eftersom ingen individ verkligen vill uppleva vårt sätt att leva idag till slutet, kommer många människor subtilt och i hemlighet vilja behålla sin egen inställning även om det innebär att de måste upprätthålla vad de upplever som rena lögner. Och det är en nyckelfunktion till en långsam och smärtsam död för systemet snarare än en betydligt enklare kollaps där man tar delarna och sätter dem samman på ett annat bättre fungerande vis..

Nästan alla i befolkningen kommer att kämpa för att hålla sig levande inom lögnen i sig själva så länge som de kan, helt enkelt därför att alternativet är för hemskt att acceptera, det okända tillsammans med kravet på att ifrågasätta sina egna tidigare ställningstaganden och känslogrundande värderingar. För dessa människor är lögn ett sätt att leva, så storleken på lögnen blir underordnad. Så de kommer att förhandla bort allting som gör att de inte kan upprätthålla och förneka smärtan, så länge de kan.

Som att gå nerför en trappa, bara när de tvingas till att acceptera att varje ytterligare steg för dem längre ner i avgrunden så kommer de att stanna för att tänka efter, annars så kommer de att fortsätta att sätta den ena foten framför den andra. Väl där kommer de att vänja sig om igen med hjälp av de enda verktyg som de har tillgängliga, de av självförnekelse och förhandlingar med sin egen moral och etik – som därför utvecklas som den gör till dess att den saknar allt vad som kan kännas igen som mänskligt. Då kommer de att ta nästa steg och nästa steg och nästa steg i en långsam promenad ner till det djupa helvetets själsliga mörker.

För dem som har glömt, historien är full av misslyckade imperier, några så sent som för knappt 100 år sedan. Det konstanta genom historien är givetvis förändringen och att medborgarna i dessa misslyckade imperier levde i en allt större själslig förnekelse av sitt innevarande tillstånd och alltså att de långsamt räknade bort sina själar för en annan ytterligare ny dag i växande själslig misär. Detta behöver inte hända, men det brukade vara så i alla tidigare fall.

Vi som samhälle och befolkningsmässigt kollektiv avstår långsamt alltmer av vår individuella själsliga suveränitet, till de krafter som vill göra oss till ett entitet som inte står under vår egen individuella och fullständiga själsliga kontroll – makten, som är kraft att bryta motstånd, klarar inte av att förstå att individen bara kan uppleva sina egna individuella känslor – så banalt konstruerad är den till sin förmåga. Så låt oss inte avsäga oss den rättigheten till vår egen självförståelse också, genom att blint följa vår egen inneboende försiktigt sagt motsägelsefulla socialt betingade disposition.

Vi bör enligt denna idag rådande socialt betingade själsliga norm, inte ta ställning eller ha övertygelser som motsätter sig samhällssystemet, helt enkelt för att det är i strid med den reala nyttofördelningens filosofiska materialistiska principer. Våra åsikter bör därför antas först efter noggrann granskning och prövning om vi vill undvika att gå fel i oss själva. Detta är de enda egentliga vägval som måste göras för att nå till ett verkligt fredligt liv med sig själv. Att alltid försöka.

Samhällets brigader av presstituerade är en integrerad del av styrsystemet, som försäkrar ”oss” om att ”vi” måste skydda och göra det möjligt för ”vår” ekonomiska elit och ”vår” – fast deras – regering så att de kan anställa och skydda ”oss”. Om de ekonomiska eliterna behandlas dåligt av ”oss”, kommer de att ta sin boll och gå hem och ”vi” ska få svälta. Naaawh…pilutta då!

Men i årtionden har vi också försäkrats om att de kommer att sippra ner en del av vad som vi låter dem ta, så jag antar att allt är bra för folk…. Ändå har inkomst-och förmögenhetsskillnader fortsatt att växa till nya rekord varje år.

…men mer allvarligt talat igen, det är faktiskt en rätt lång väg från, att ens börja inse att hela samhällssystemet är manipulerat och har ett annat syfte än vad som medier och politiker försöker göra gällande som ett trovärdigt samhälle, till att aktivt börja motverka systemet för att åstadkomma en förändring. Upplysa vidare till vidare upplysning och ledning.

Under den resans gång sitter inte de enskilt nyttosökande krafterna på sina händer i stilla väntan, så är det minsann inte alls. Efterhand som kampen mot klockan för den allmänna medvetna medvetandetillväxten accelererar, så blir också den allmänna handlingsfriheten mer begränsad av makten – under sedvanliga argumenten om att så många andra vill oss illa.

Så egentligen så kokar principiellt allt, slutligen ner till att vi också måste vara beredda att gå under i kampen om vi vill kunna leva vidare.

…ibland kan jag känna att vägen från första misstanke om det orättfärdiga i tingens rådande ordning, till insikten om kraven som ställs för en förändrad utvecklingsriktning, är det en väldigt lång sträcka som måste tillryggaläggas för väldigt många människor. Men sådan är nu en gång tidens ordning i verkligheten, så det är bara att agera utifrån detta.

Våra så kallade politiska ledare ljuger därför allt mer för att hugga in den allmänna myten i medvetandets sten och för att stödja tidigare eller framtida lögner. Och minsann när en lögn emitteras av ”ansedda myndigheter”, gäller alltjämt det faktum att något finns och att det registreras som ”sanning” eftersom en ”myndighet” uttryckte detta, den omständigheten hindrar människor från att säga någonting annat. Kallar du det stora och upphöjda, vår myndighet för en lögnare? Då är du en dåre, Pappa ljuger ju inte, åtminstone inte öppet för barnen….

Den allmänna etablerade myten är därför alltid stel och lätt att förstå och många är djupt invävda i vår egen personliga världsbild och våra trossystem grundade på vår egen nytta. ”De hatar oss för vår frihet” är en av de mer flagranta och meningslöst polariserande fraser som värmer hjärtmusklerna på vår patriotiska partiseringsmytologi.

Men även de som känner en känsla av socialt ansvar och vill göra något för att stoppa detta börjar inte sällan dra öronen åt sig och gömma sig från den kommande stormen. När de väl börjar förstå att regeringen inte längre bara utgör en vägspärr, utan en potentiellt praktiskt dödlig fiende, då upptäcker de plötsligt inom sig ett ben skramlande av rädsla för sin regering, deras egen tidigare förmodade beskyddare. Och resonansen av skramlet växer.

Denna primala rädsla är något många människor som lever idag aldrig har upplevt tidigare. Ungefär som att vakna en morgon och upptäcka att en massmördare sover bredvid dig eller inne hos barnen.

Dessa insikter om vår regerings – politiska adels – motiv och metoder att ljuga oss rakt i ansiktet med allt vi har fått höra. Det motsäger våra moraliska villkor och sociala mytologi om en ganska välvillig, men kanske lite saktfärdig regering som ändå så småningom gör det rätta. Faktiskt är allt närmast oändligt mycket värre, och därmed också allt mer skrämmande, det placerar oss med ett plötsligt totalansvar för våra egna liv, lycka och välbefinnande – våra egna upplevda känslor. Inget mer att spela offret där längre, beundra idoler – eller partiföreträdare – och inga fler ursäkter eftersom pappa inte är här för att rädda oss, utan han är kanske till och med hellre här för att döda oss.

Fråga inte, Berätta inte och slut ögonen.

Men är denna smygande insikt om att vi inte kan lita på vår regering längre, faktiskt till nytta för att mata våra fördomar när det kommer till det rent mekaniskt funktionsmässiga systemhaveriet? Eftersom vår instinkt blir att förkasta alla officiella uttalanden och information som kommer från sanningsdepartementen, är denna tendens kontraproduktiv när det kommer till vår bedömning av vad som kommer och hur utvecklingen kommer att spela ut?

Kom ihåg, att även om vi inte kan lita på den politiska adeln, många gör det ändå fortfarande. Även de som inte litar på att regeringen fortsätter att agera som om de gör det, bara för att det ligger i deras eget nyttointresse. Kombinera detta med den naturliga trögheten i att ändå fortsätta på samma väg – bryta vanemönster – och det finns fortfarande gott om fart ur just det perspektivet för att hålla igång detta pyramidspel till dess vi når den punkt då systemet måste haverera. Detta skapar risken för att vi då frivilligt och medvetet måste välja kriget.

För inte mindre än från den punkten, kommer ”verkligheten” ur det perspektivet att tvinga den politiska adeln att sluta marknadsföra lögn, då detta kommer att sätta människor i fysisk, känslomässig och ekonomisk risk, för att alltså bara inte tala om deras eget ”ledarskap”. Vi förstår alla att ibland är det så mycket lättare att upprätthålla lögnen än att äntligen börja tala om den sanning som beskriver verkligheten. Så mycket måste ångras och förklaras så varför ens försöka? Så det blir ju ändå lika ur båda perspektiven skillnaden är bara vem som skall bära vilken del av det totala lidandet.

Trots allt, de folkvalda är ju ”valda” för att upprätthålla det rådande systemskicket.

18301015_10211107239491692_642429244164745356_n

Annonser