Illvilja kan närmast sägas definiera ondska och viljemässigt längre bort än från att vilja alla andra människor illa, eller också då omvänt främst eller enbart vilja sig själv väl – att vara filosofiskt materialistiskt orienterad, går det bara inte att komma. Givet blir ju då också att egoism alltså knappast kan ses som någonting särskilt godhjärtat, eller faktiskt inte ens som någon särskilt konstruktiv mänsklig drivkraft annat än på mycket kort sikt. Så det finns ett talesätt som lyder ” tillskriv aldrig illvilja vad som tillfredsställande kan förklaras av dumhet … men uteslut inte illviljan.” Detta är känt som Heinleins rakkniv. Tyvärr vidgår inte få människor gärna endast den första delen av Heinleins rakkniv, de utelämnar ”, men uteslut inte illviljan” delen.

Personer som använder denna heuristiska beslutsfattande genväg leds ofta, inte minst av medierna, till att tyvärr på något vis tro att även om vissa saker som människor gör, som förefaller vara väldigt misstänkta och även om aldrig så många psykologiska röda flaggor går till topp och instinktiva larm så ljuder likt domedagsbasuner, så bara måste det finnas en förklaring, annat än illvilja, för att förklara agerandet hos människor.

Detta gäller i särskilt hög utsträckning när detta är fråga om misstänkta personer som är anknutna till dem själva, en familjemedlem, vänner och faktiskt hur otroligt detta än låter till tyvärr i särskild stor utsträckning de politiker som människor stöder. Många människor använder Heinleins rakkniv för att skära sig till allt slöare tankar om effekterna av dessa misstänkta åtgärder, så som vore dessa bara misstag, eller kanske att de åtgärder som politiker gjorde var resultatet av ”otur”, eller möjligen att okunnighet kan förklara varför de fattade dessa beslut som ledde så fel, dit vi nu är. Men jag vill därför fokusera lite på den andra delen av Heinleins rakkniv vilket naturligtvis är: men inte utesluta illvilja.

Ibland, är det faktiskt så att vissa människor verkar och agerar utifrån ondska. Skadliga människor existerar i världen och så har det alltid varit så långt tillbaka som mänsklighetens historia kan refereras. Människans möjligheter till själsligt förbättrad utveckling har sannolikt aldrig varit större än idag. Det är möjligt att du vet, eller känner till, vissa mer eller mindre ondsinta och för andra människor skadliga individer. De kan vara dina bekanta eller vänner, de kan även vara i din familj, och ja, de kan till och med vara en eller flera av dina politiskt valda ledare.

Till stöd för den andra delen av Heinleins rakkniv så finns det ett annat ordspråk som heter Occams rakkniv, vilket säger bland konkurrerande hypoteser, att vad som gör minst antal antaganden bör väljas – alltså den enklare förklaringen, desto mer sannolikt är någonting för att vara sant, allt annat lika. Om någon måste mentalt hoppa igenom en hel rad med brinnande ringar av antagande, för att förklara hur någons motiv inte kan vara illvilja och sedan Occams rakkniv säger, att ju fler antaganden du behöver göra desto mindre sannolikt är det att din hypotes är sann. Då kommer idag många människor verkligen till mycket märkliga slutsatser.

Med fokus på politik och genom beaktande av politiker, tänk om ifall de skadliga åtgärder som politiker skapar kan vara mer logiskt förklarbara av ondska än av intellektuell oförmåga? Hemska tanke!

Till exempel, de flesta politiker är rimligt intelligenta. Många har lyckats som akademiker på hög nivå i världen. Många har också varit mycket framgångsrika i affärer eller annan professionell verksamhet förutom framgång inom politiken. Endast en mycket liten andel politiker kan faktiskt på någon mera sakligt grund beskrivas som dumma innan de valdes, det var ju liksom inte främst den monumentala dumheten som utgjorde den opinionsbildningsmässiga förtroendeskapande kvalificeringsgrunden.

Så hur är det då möjligt att några framgångsrika och intelligenta människor i Sverige plötsligt kan bli dumma i samma ögonblick som de promenerar in genom dörren till det politiska rådrummet? Eller alternativt, hur är det möjligt att dessa rimligt intelligenta och framgångsrika människor plötsligt drabbas av otur? Finns det någon logisk förklaring? Är det inte mycket mer troligt att människor inom politisk representation är lika tänkande och intelligenta som de var dagen innan de valdes? Och om detta är sant på det viset, hur kan någon förklara de ”dumma” saker som dessa intelligenta och framgångsrika politiker gör?

Jag anser nog att en inte obetydligt vassare hypotes, vilken stöds av både Heinleins och Occams rakkniv, är att dessa politiker inte alls är dumma eller drabbade av otur, utan de gör precis vad de vill göra och de får exakt de resultat som de hoppas uppnå. Många kanske tänker när de läser detta: ”Jag kan bara inte tro att mina politiker målmedvetet förstör / skadar (fyller de självupplevda tomma fickorna med arvoden) samhället.” Tja, de har förmodligen rätt. Många kan inte tro detta, men det betyder inte att detta inte är sant. Mycket av vad människan lär sig vara sant, är nämligen inte vad människan tror från början.

Om det då är sant att de destruktiva beslut som dessa politiker fattar bara är fel tagna på grund av dumhet, då är många, om inte de flesta av de beslut som fattas dåliga, eller hur? Men om de flesta av de beslut som fattas inte är bra, kan dumhet förklara detta? Kan det vara så att även om dessa politiker skulle vara imbecilla idioter, även om inte hälften av deras beslut skulle vara rätt, så bara utifrån lagen om sannolikhet kan detta verkligen bara handla om ”dum-tur”? Det faktum att de flesta av de beslut som fattas är destruktiva för samhället utesluter dumhetshypotesen per definition. Den enda logiska förklaringen är därför att dessa destruktiva beslut är uppsåtligt tagna, de är med flit, de avsiktligt fattade.

Nu är det ju naturligtvis så att om en politiker är både intelligent och har en allmänskadlig agenda, så skall politikern inte låta de människor som valde denne politiker, känna till dessa skändliga moraliska betingelser, åtminstone inte de som inte delar dennes underliggande agenda, så politikern måste dölja sina avsikter med någon form av skydd, en kuliss. En ursäkt som gör att dennes (för det mesta) okunniga och lata väljare kunde svälja betet. Det behöver inte ens vara ett vettigt bete, det räcker att gorma ”arbete åt alla” som vore målet med livets tid att få arbeta! Politikern behöver faktiskt bara en mycket tunn ursäkt för att de människor som väljer skall kunna svepa in sig i sina vanföreställningars kokong och gå bekvämt tillbaka till soffan för att sova vidare i fyra år till.

Två av de stora teorierna om varför normalt sett logiska människor med kapacitet för förnuft förkastar tillförlitlig information som skulle få dem att ändra sin uppfattning om något är: BEGRUNDANDE dissonans och konfirmeringsbias.

BEGRUNDANDE dissonans uppstår när en person innehar två motsatta och oförenliga uppfattningar eller kognitioner samtidigt och inte vet vad som gäller främst, och det resulterande spända läget är känt som kognitiv dissonans. Eftersom detta med inre dissonans är obehagligt eftersom vi inte vill vara osäkra, vi vill veta vad som gäller, så blir vi motiverade att reducera eller eliminera denna osäkerhet. En stark drivkraft blir därför att upprätthålla kognitiv konsistens, det vill säga att slå ifrån sig, vilket alltså som bekant ibland kan ge upphov till irrationella och ibland maladaptiva beteenden.

Detta kan förklara varför människor inte mentalt kan acceptera att människor som de litar på, agerar på ett opålitlig sätt även när de själva ser dessa uppenbara tecken på illvilja. Den BEGRUNDANDE dissonans som sker (att tro att en person är både pålitlig och opålitlig) skapar en önskan att uppnå konsonans (dvs. avtal) så människor kommer sannolikt att omtolka bevis tills dessa överensstämmer med deras egna förutfattade meningar.

Den andra stora teorin är konfirmeringsbias. Konfirmeringsbias uppstår när människor söker bevis som bekräftar deras förutfattade meningar, och bortser från bevis som strider mot deras redan etablerade övertygelser. Det kan ses som en form av selektionsbias, alltså att samla in bevis för idéer som människor redan innehar. Dessa två teorier kan förklara varför så många människor inte tycks kunna tro att politiker som de stöder kan agera av illvilja och arbeta medvetet för att försvaga allt annat utom den bankmakt som föder dem.

Vilken typ av person skulle vilja göra skada ”sitt” land? Tja, det finns det uppenbarligen när bankernas pengar styr den ekonomi som kontrollerar politiken, människor som tror att ” Det främsta hindret för en stabil och rättvis världsordning är verklig demokrati.” Annars måste vi tro att dessa politiker bara är riktigt dumma eller har otur.

18446769_10211126841381727_7406774173006131258_n.jpg

Annonser