En gång i tiden så trodde jag på allvar att om jag bara berättade detta för några människor så skulle allt komma att ändra sig, det var rätt men inte riktigt på det sätt som jag hade tänkt mig – det tog lite mer tid i anspråk än vad jag förstod att det skulle göra, så på tal om tid:

Vid denna omvälvande tid är det nu på allvar säsong att påminna sig om vårt historiska arv, och nu ännu mera än annars med avseende på de tider som stundar och vad detta kommer sig ur. Många idag drar ju paralleller till 1929 års händelser och detta äger givetvis sina poänger. Men hur detta egentligen mera precist tog sig ut, det kanske är lite mer okänt för de flesta.

Denna tid som kallas den andra Svenska storhetstiden dominerades av en Herr Ivar Kreuger som var en svensk entreprenör som organiserade och förmedlade kreditflöden oberoende av bankerna, och använde dessa kreditflöden för att bygga upp länders försvarsmöjligheter mot Versaillessystemets överstatlighet som först och främst syftade till att berika det Anglozionistiska bankkonglomerat som hade lyckats med att etablera ett privatkontrollerat Centralbanksystem över stora delar av Europa och i USA.

Mellankrigstidens Versaillessystem var nämligen ett system som aldrig ens i teorin var tänkt att fungera.

Tyskland var knäckt och hölls ensamt ansvarigt till att bära skulden för kriget. Tyskland skulle följaktligen betala alla kostnaderna för hela kriget, inklusive Storbritanniens och Frankrikes krigsskulder till USA. Och bankirerna Rothschild och Rockefeller hade en utfästelse från den Brittiske utrikesministern Balfour, om bistånd till bildandet av vad som kallades en ”Judisk” stat på kolonialterritorium – mandatet Palestina – som erövrats. Med avseende på vilka som finansierat Ariseringsprocesserna (Rockefeller, Wallenberg och Rothschild) så kan ju detta synas så osmakligt att det är direkt intellektuellt stötande, men den mänskliga girighetens gränser är uppenbarligen mycket svårutforskade.

Storbritannien och Frankrike var båda också i praktiken helt bankrutta, förutom då de eventuella blodspengar som de eventuellt lyckades pressa ut ur Tyskland.

Krigsskulderna skulle omöjligen kunna komma att betalas, och detta stod klart redan innan ens bläcket hade hunnit torka på Versaillesfördraget.

Men dåvarande finansiella makthavare i Europa, alltså de valutafinansiella intressenterna bakom de före detta Brittiska och Holländska Ostindiska kompanierna som nu istället hade tagit formen av ett bankkontrollerat kemi och militärindustriellt företagskonglomerat vid namn IG Farben, hade redan bestämt sig för att genomföra en planerad fascistisk lösning för Europa. Precis som åtalen i Nürnberg anger i den saken och i den delen så saknas det sannerligen inte något svenskt engagemang.

År 1922 så fördes Benito Mussolini till makten i Italien, med hjälp av den venetianske bankiren Volpi di Misurata, vilken senare blev Mussolinis utrikesminister, detta skedde samtidigt som man började förbereda ett maktövertagande i Tyskland som blev känt under namnet ”ölhallskuppen”1923-11-09, vilken av någon för mig okänd anledning ännu denna dag firas årligen, för det är ju näppeligen misslyckandet som kan firas med avseende på vad som senare skulle komma att hända. Parallelliteten med dagens geopolitiska händelseförlopp måste sägas vara anmärkningsvärd på en rund jord.

Spanska inbördeskriget var samma soppa kokad av samma kockar med samma syfte.

Ivar Kreugers plan under efterkrigstiden var att ge ett lån till Tyskland på 125 miljoner dollar, vilket skulle bli det största statslånet någonsin, och offentliggjordes i oktober 1929. Tanken med detta lån var delvis att lösa krisen kring krigsskadeståndsskulderna, på ett sådant sätt att man kunde undvika ett nytt krig och stora nya investeringar i IG Farbens krigsmatrielproduktion, vilket var det fascistiska eftersträvade alternativet.

Problemet för bankirmaktens expansion till vårt nuvarande valutafinansiella system hette då alltså Ivar Kreuger, och detta innebar givetvis att Ivar Kreugers planer starkt motarbetades av de finansintressen som förespråkade Hitlerdiktaturen i Tyskland, främst då företrädda av den brittiske centralbankschefen Montague Norman (Collet – Ring), bankintressena bakom FED och den tyske riksbankschefen Hjalmar Schacht.

Alla dessa med avgörande och stora intressen inom IG Farben.

När det gick upp för dessa intressen att de faktiskt höll på att förlora kontrollen över Tyskland, till Ivar Kreuger genom dennes fredslån, så skred de till verket. De bestämde då att all utlåning snarast skulle upphöra.

Detta skedde genom en massiv nedvärdering av den amerikanska aktiemarknaden, en nedvärdering som utlöstes av att amerikanska och europeiska finanskretsar drog bort mängder av likviditet från den amerikanska aktiemarknaden, detta samtidigt som räntan höjdes.

Resultatet av detta blev den stora börskraschen den 29 oktober 1929.

Just den dagen hade Ivar Kreuger planerat en stor emission för att få in resterande kapital till Tysklandslånet. Kreugerpapperen föll i värde, men de föll bara med hälften i jämförelse med andra aktier.

Kreuger kunde därför få in de pengar han behövde för Tysklandslånet.

Förtroendet för Kreuger hade därigenom stärkts.

Därmed skärptes också striden om vem som skulle styra över den internationella kreditmarknaden. Montague Norman Ring hade redan sedan en tid tillbaka försökt stärka centralbankernas kontroll över världsekonomin. I Haag 1930 lades det fram en plan för hur detta skulle komma att ske.

En ny bank, Bank for International Settlements, BIS, skulle bildas enligt vad som uttrycktes som att det var för att jämna ut olikheter i betalningsbalanserna mellan de olika ländernas centralbanker – men alltså egentligen framför allt för att reglera bankerna på ett sätt som verkade för IG Farbens intressen.. Med den brittiska kontrollen verkande styrande över såväl den tyska som den amerikanska och engelska centralbanken, då först var den gode Montague Norman Ring, helt säker på att BIS skulle kontrolleras av honom själv.

Således vid Haagkonferensen 1930 så beslutades att BIS skulle komma att inrättas, men det blev ett inte så litet streck i räkningen för England, att Frankrike istället fick ordförandeskapet för banken, vilket medförde att banken inte alls kunde användas på det sätt som Montague Norman Ring hade tänkt sig. Den franske premiärministern Aristide Briand var lierad med Ivar Kreuger, och var dessutom en stark motståndare emot fascism och ekonomisk diktatur.

Den Franska alliansen genom Premiärminister Aristide Briand med Kreuger vid Haagkonferensen gav dessutom ytterligare ett resultat som Norman Ring hade svårt att förlika sig med.

I början av 1930, när Kreuger skulle göra sin första utbetalning på Tysklandslånet, så betalade Frankrike i förskott tillbaka på sitt lån från Kreuger ifrån 1927, vilket gav Kreuger det manöverutrymme och handlingsfrihet som han behövde efter börskraschen 1929.

Med dessa bakslag – Kreugers stora Tysklandslån och det fransk/Kreugerska inflytandet över BIS – var Hjalmar Schachts möjligheter att fortsätta ”verka inom systemet obemärkt” mycket begränsade. Han avgick därför som tysk riksbankschef, och började i stället omgående att propagera internationellt i finanssammanhang för att Hitler skulle komma till makten i Tyskland.

För att idag övertyga sig om att så verkligen var fallet, så behöver man bara titta på vad Hjalmar Schacht gjorde sedan, direkt efter sin avgång.

På hösten 1930, så var Tyskland återigen i behov av ett lån för att stabilisera sin ekonomi. Den tyska regeringen inledde då förhandlingar med Kreugers bankförbindelse i USA, Lee, Higginson & Co, om utbetalningen av den resterande delen av Tysklandslånet. Förhandlingarna påbörjades den 1 oktober. Den 2 oktober 1930 så anländer Hjalmar Schacht till New York.

Syftet med hans besök i New York var att å IG Farben intressenas vägnar, se till att Tyskland under inga omständigheter skulle ges några ytterligare krediter. Schacht stannade därför hela åtta veckor i USA, och höll därvid 40 föreläsningar, med början som gästföreläsare hos Council of Foreign Relations (CFR). Temat för dessa hans föreläsningar, var att Tyskland inte skulle komma att kunna betala tillbaka sina lån, utan nu istället enbart höll på att förbereda ett skuldmoratorium.

Schacht hade också i detta ett direkt sammanträffande med Donald Durant, direktör i Lee, Higginson & Co, och försäkrade honom därvid att de aldrig någonsin skulle få igen sina pengar om de lånade ut dem till Tyskland.

Den tyska regeringen såg sig i detta nödsakad att ingripa mot Schacht, och skickade då ut ett meddelande där regeringen öppet tog avstånd ifrån Schacht och alla av denne beskrivna planer på moratorium.

Trots Schachts massiva organisering för att förhindra att Tyskland skulle beviljas ytterligare lån, så betalade Kreuger, genom Lee, Higginson & Co, ut den resterande delen av lånet till Tyskland, och förhindrade därigenom återigen Hjalmar Schachts och Montague Normans planer för en monetär diktatur.

Kreuger och hans amerikanska och franska bankallierade, visade på detta sätt att de var fast beslutna att fortsätta långivningen till Tyskland. På detta vis så hade Hitler – och givetvis det andra världskriget – med all säkerhet kunnat stoppas! Vilket alltså var det omvända intresset än det hos IG Farben, där alltså Wallenbergsfären ägde stora aktieposter i moderbolaget (SOU1999:20, Sid 194)

Striden om Tyskland var egentligen inte avgjord förrän 1933, då Hitler hade installerats som rikskansler och gjort Schacht till sin riksekonomiminister.

Men ända fram till den 7 mars 1932 då Aristide Briand dog under märkliga omständigheter, och även på dennes begravningsdag den 12 mars 1932 då Ivar Kreuger också dog, så stod Kreuger och hans allierade definitivt i vägen för all sådan utveckling. Det kan ju som kuriosa nämnas att den 13 mars, alltså dagen efter, så var det ett världshistoriskt avgörande val i Tyskland.

I sin bok ”Es geschah in Deutschland” skriver den dåvarande tyske regeringstjänstemannen greve Lutz Schwerin von Krosigk följande:

Våren 1931 besökte den schweiziske bankiren Felix Somary vilken var starkt anknuten till Schweizerische Bankverein och som också gjort ett namn om sig så som nationalekonomisk teoretiker, finansministeriet i Berlin.

På frågan om hur länge rådande världskris skulle hålla i sig, svarade han att först måste tre händelser inträffa innan man (och vilka dessa man var, det kan envar nu inse själv) kunde tänka sig en vändning uppåt: Banksystemet i Wien och Berlin måste saneras (eg. reformeras till IG Farbens fördel och ordförande för kommittén för det tyska bankväsendets reformering hette – Wallenberg) genom en kris, det engelska pundet måste lösa sig från guldet (så att skuld och valutaexpansionen inte bromsades av tillgången på guld) och svensken Ivar Kreugers tändsticksmonopol måste bryta samman.

Tidigt på sommaren 1931 så kraschade bankerna och sent på sommaren nedvärderades pundet – detta förlopp styrde den Anglozionistiska bankhegemonin helt själv. När Felix Somary då senare ännu en gång kom till Berlin på tidiga våren alltså precis i månadsskiftet februari-mars 1932, så fick han frågan om han verkligen fortfarande måste vänta på den tredje händelsen.

Felix Somary tog vid detta tillfälle ingenting tillbaka alls, utan försäkrade istället frankt att Kreugerkoncernen inom en mycket kort tid skulle vara slut.

Hur kunde då möjligen den schweiziske bankiren Felix Somary, veta att det snart skulle vara slut med Ivar Kreuger som dessutom uppenbarligen understöddes av den Franska Premiärministern och tidigare fram till 1929 av den tyska utrikesministern Gustav Streseman?

Och kanske ännu viktigare: Hur kunde sedan en revisionsbyrå med säte i Paris, Price Waterhouse, få uppdraget att gå igenom Kreugerkoncernens redovisning, utan att kunna ett ord svenska, och sedan efter bara några dagar förklara den världsomspännande koncernen i konkurs?

Hur kunde advokat Hugo Stenbeck och Jacob Wallenberg tillåtas att utse sig själva till att ingå i en Kunglig kommission, som egentligen inte alls var kunglig, utan i detta bara hade falsk varudeklaration för att imponera på de franska myndigheterna, och som skulle utreda Kreugerkoncernens ställning? Och detta när Wallenbergarna med ombudet var allierade och delägare tillsammans med dem som starkt motarbetade Kreuger? (SOU1999:20)

Varför blev alla Kreugers nära medarbetare antingen vanärade, ruinerade eller fängslade, eller varför inte allt på en gång?

Sådant händer sällan utan att det finns en avsikt bakom

Historien formas av människor som omsätter idéer i praktisk handling. Ivar Kreuger missbedömde i detta hur långt hans ekonomiska motståndare egentligen var beredda att gå för att effektuera sina planer.

Hitlerdiktaturen och andra världskriget var det pris som Europa blev tvunget att betala för att de privatägda bankernas fortsatta teater av demokratiskt oberoende, samt att de bankstyrda, centralbankerna skulle få upprättas och att man genom detta skulle kunna bibehålla sin makt över världen genom illusioner.

18446634_10211162024701288_8991851748741024588_n

Annonser