Vi har en starkt kognitivt socialt betingad tendens att sitta still i båten, att inte re – agera rationellt, bara för att vi tror att vi kommer att vara mer bekanta med de faror som vi ”känner till” än de som vi anser okända eller håller för inte så särskilt troliga. Vi befinner oss på en socialintellektuell reträttpost – ”det kan inte hända”- beredda att försvara vår nuvarande materiella situation istället för att söka oss den enda möjliga vägen framåt genom nya lösningar, vi är inte villiga att släppa taget om våra egna värderingsgrundande föreställningar för att gå vidare i vår egen utveckling som människor gillrad med våra gamla känslogrundande värderingar. Det gör oss inte sällan till offer för vad vi upplever som okända omständigheter vilka vi därför ser som att de ligger utanför vår möjliga påverkan.

I grund och botten, vi faller in i de tidigare tankemässiga investeringarnas fälla, till givna förutsättningar så upprepar vi våra beteenden, vi bryter inte mönstret i vårt beteende eftersom vi tror att all den tid, kraft och energi som fungerat som insats i det förflutna bör vara högt värderad vid bedömningen av framtiden. Vi vill inte tro att så mycket kan vara så fel. Detta gäller oavsett om vi undersöker vår drömbaserade investeringsportfölj bestående av digitalkonfetti eller vårt liv när vi sitter på ett sjunkande skepp instängda i knädjupt kallt havsvatten, oavsett vilket så övertygar vi oss själva om att ifall det blir riktigt illa så kan vi ändå komma ut ur problemet främst med hjälp av tidigare inlärda beteenden, vi behöver kanske inte ens byta beteende överhuvudtaget? Eftersom det har ju tjänat oss så väl hittills? Men till vad exakt? Till den punkt där vi nu befinner oss! Om du har glömt att du nu är på samma båt med nästan (99 %) av alla andra. Vi tänker inte gärna på, detta trots att när allt kommer omkring så är just vårt eget beteende vad som har fört oss till den plats där vi nu befinner oss.
46248_387749231309879_1485371914_n
Detta är en kolossal kognitiv partiskhet av första ordningen, förvriden till passivitet och status quo, vilket talar högt om Stockholms Syndromets närvaro, själva slutprodukten av slavmentalitetens utveckling som plågar oss alla till viss del i en eller annan form och omfattning.

Visserligen inte längre öppet som ett slaveri i ett stenbrott eller straffarbete i skogen, arbetande dag efter dag i den varma solen eller svinkalla vintern, utan ett slaveri som efter decennier av hårt arbete och underdånig lojalitet, nu är mer av en bekväm kökspersonal, servitör eller möjligen den personliga människan tjänare till maktutövare eller någon av dennes anhöriga.

Med den här sekelgamla kampanjen kom materiella förmåner och privilegier tillsammans med löftet om ännu mer välfärd, om vi bara har hållit vår näsa ren och fortsatt vårt hårda arbete. Men det var alltid bara så mycket förmåner att det skulle förhindra vår eftertanke, inom vår egen filosofiska materialistiska förvirring, som leder oss till öppen social revolt. Men fördelningsutvecklingen ser ändå inte alls ut som löftet beskriver.

Det är alltid och har alltid varit bara så mycket att det räcker till, för att inte revolt skall ställas an, ibland har det blivit för lite, men utvecklingen på andra sidan har accelererat eftersom systemet per definitionsmässig funktion gör att allt färre blir allt rikare på allt fler människors bekostnad.

Löftet om ännu mer framöver, tillsammans med allt som vi gjorde för att ”tjäna” den makt som redan skänkt oss vår högst relativa privilegier, blir nu till ett mentalt ankare runt halsen när båten sjunker, och det driver på oss ännu snabbare ner mot botten. Vi glömmer att adressera problemet till vårt eget slaveri i vår strävan efter den egna materiella vinning som skapar vår egen fångenskap.

Det ovedersägliga faktum att de tusen gånger vi tidigare skuttade runt i båten innan nu, utan att båten sjönk, hjälper till att övertyga oss själva om att nästa gång, och tiden efter den, så kommer inte mycket att bli annorlunda. ”Allt” har ju gått så bra hittills. Tänk bara på att det är detta system som har skapat den ”fantastiska” situation som vi nu befinner oss i, tänk inte på att allt faktiskt kunde ha varit närmast omåttligt mycket bättre, ur i princip alla upptänkliga perspektiv som människan kan prestera och ändå blev det som det blev…

Så där sitter vi nu, instängda i djupt i smutsigt länsvatten, med en glans av bensin skimrande på ytan, med den kväljande lukten av raffinerade kolväten tjock i vår näsborrar och med en klump i halsen, motorn hackar och skakar i sina fästen, nakna elektriska kablar dinglande på både vänster sida och till höger, mörka moln på horisonten, grov sjö rakt fram.
8
Vi kan lätt föreställa sig allt det arbete som krävdes för att komma hit, samtidigt kan vi aldrig tydligt visualisera exakt vad ” här ” nu egentligen är för någonting- verkligheten, och det är just därför som vi själva som individer aldrig får sluta att försöka att skapa oss en klar bild av just precis precis det – verkligheten. Livets väg är att utvecklas som människa och det är målet, vi måste försöka förstå hela bilden, allt ifrån oss själva och våra känslogrundande värderingar till vår omvärld.

De löften från befälhavaren, som används som värde för att tvinga till och belöna vår villiga medverkan i kulissen, kan inte längre uppfyllas, eftersom det ekonomiska systemet som är den ultimata transportören av dessa löften är på väg att sjunka under vågorna.

Men som så många av de som kom före oss gjorde, för att skapa det förlovade landet – folkhemmet med den svenska modellen, så har vi arbetat hårt för att plikttroget följa i deras fotspår – släkten följa släktens gång – så vi upprepar beteenden till givna förutsättningar, noga med att följa alla regler och kämpa i alla motgångar. Nu när vi är så nära, när vår utlovade belöning finns inom synhåll i vår egen föreställningsvärld, vill vi desperat tro på att med bara några fler rotationer av vår väl slitna inarbetade rutin, bara med lite mer hårt arbete, så är det allt som behövs för att nå vårt mål. Så nära, så mycket mycket nära. Bara lite till av samma sak…

Så vi blir sittande stilla i båten, i vattnet når nu upp till våra rumpor, en konstant låg spänning pirrar genom vår kropp eftersom de nu dränkta batterierna fortsätter att laddas ur, motorn har nu sedan några rader ovan fallit loss från den skadade akterspegeln, bensindunkarna spiller ur den sista skvätten av sitt innehåll i den stinkande pölen av skräpfyllt havsvatten som nu nästan når upp till våra bröst. Den dåliga nyheten är att vinden och vågorna verkligen är tilltagande nu; den goda nyheten är att det är vid horisonten som vi kan se det förlovade landet. Om vi bara sitter still i båten..

18767669_10211298225626226_1274548021844875444_n.jpg

Annonser