Så med avseende på att Sverige blev det första landet på planeten där QE som metod att skapa tillväxt och inflation officiellt misslyckats – och kanske inte ens tomten är vaken?

Vi konstaterar lite avmätt att medierna som annars princip alltid främst är bestående av besökare på loften iklädda luvor, alltmer tvingas ut i den manége som beskriver vår dystopiska projektion av verkligheten. Människors ökande medvetenhet, som skapas av det växande informationsrörlighetsklimatet i övrigt, tvingar medierna att anpassa sig, antingen ägarstyrningen medger detta eller inte.

Visst, det kan kännas lite som patetiska vändningar under galgen nu när den fundamentala inneboende – intrinsiska – funktionen av betalningssystemet för handel med varor och tjänster blir alltmer öppet ifrågasatt i ljuset av vilka dessa konsekvenser är, som detta system egentligen och ovillkorligen innebär samt för med sig. Men, man får inte låta det bästa bli det godas fiende i för stor omfattning och det är ju trots allt semestertider…

Ett enskilt kontrollerat skuldbaserat valutasystem innehåller fröet till sin egen undergång – från starten. Frestelsen för producenten av dagens monopolistpengar – räntedriven skuldbaserad elektrongröt – att öka penningmängden, är uppenbarligen inte bara nästan oemotståndligt charmerande, den är faktiskt till och med en naturlagsmässigt beroende livsnödvändighet för upprätthållande av funktionen i systemet. I ett sådant system med ett obestridligt krav på en ständigt ökande penningmängd och, som en följd, en ständigt ökande ackumulerad räntekostnad i ekonomin, så är det egentligen inte mycket mening med att spara pengar för att köpa tillgångar senare. Det är kort sagt mer rationellt med en annan typ av beteende. Tillgångar. är ju som bekant skulder som för med sig en kostnad av ränta

En bättre strategi, med tanke på denna ovillkorliga utvecklingsriktning, är att gå i skuld för att köpa tillgångar och betala tillbaka dessa skulder senare med en devalverad valuta i förhållande till den i övriga ekonomin havererande betalningsförmågan. Det gäller ju ändå bara att bli sist kvar, att inte hamna på fel sida om Vasaloppsrepet. Dessutom, är det ännu mer vettigt att köpa tillgångar som senare kan pantsättas igen som säkerhet för att få ytterligare skulder och som kan utgöra grund för vidare skapande av pengar. Ett enskilt kontrollerat skuldbaserat system leder ovillkorligen till alltför stora skulder –
alltså med en ackumulerad räntekostnad som inte kan hanteras. Kort sagt, den som kan skuldsätta sig mest utan att haverera kommer att vinna skuldracets dödsspiral mot botten.

Detta gäller ju faktiskt nästan som vore det en bakomliggande tanke, just särskilt faktiskt för spelare som kan förvänta sig att de kommer att lösas ut med nyproducerade pengar, till exempel stora företag, banker och regeringar – alltså vad som utgör skelettet för strukturen. Alltså de som alla kan lova runt och hålla tunt, utan att behöva bära finansiellt ekonomiskt ansvar.

Vi är nu i en situation som inte längre bara uppenbarligen ser ut som en återvändsgränd för det enskilt kontrollerade skuldbaserade systemet. Efter den sista och övergripande cykeln – metacykeln, har regeringarna lika tydligt med uppsåt, för att upprätthålla den aggregerade efterfrågan, räddat samhällsekonomiska felinvesteringar inom den privata sektorn såväl som ökat sina offentliga välfärdsutgifter. Underskotten och skulderna har skjutit i höjden. Bankerna skapar pengar för att köpa statsskulder (eller acceptera dem som säkerhet i lån vidare till banksystemet) i oöverträffade mängder. Räntorna har sänkts till nära noll. Underskotten är välvilligt uttryckt fortsatt stora. Ingen betydande real – organisk – ekonomisk tillväxt finns i sikte, tvärtom. Det är inte precis bara snö som ligger tung på taken på den svenska bolånemarknaden, det som Tomte – Nisse på Brunkebergsåsens tomteverkstad är så oroad över

Samtidigt som banksystemet och andra finansiella aktörer sitter på stora högar av statsskulder – alltså den finfina skuldmassa som tomteverkstaden beslutat kalla för exempelvis – kärnprimärkapital – det säkraste av allt säkert i den finansiella världen som Tomten plägar säga. Lika säkert är det uppenbarligen med pengar på banken, eller alltså att jultomten kommer i år också.

Riktigt så säkert är det emellertid inte, att en kommande betalningsinställelse i ett europeiskt land nu inte omgående skulle utlösa konkurstsunami inom banksektorn.

Att höja räntan till mer historiskt normala nivåer eller sälja de tillgångar som förvärvats av centralbankerna skulle sätta banksektorns solvens i fara, högt skuldsatta företag och regeringar skulle gå under direkt när det finansiella sommarklimatet övergår till ekonomisk istid.

Det ser nu alltså alltmer öppet ut som att även en långsammare skuldsättningsökning skulle kunna utlösa en samhällsmässig konkursspiral, men öka måste det ändå och det gör det. En särskilt drastisk minskning av offentliga utgifter och underskott verkar numera därför snällt inte så speciellt troligt det heller ur ljuset av att offentlig konsumtion nu är den enda möjligheten som återstår för att hålla uppe den aggregerade efterfrågan ifrån att kollapsa, men alltså inte heller allra minst med tanke på de incitament som verkar drivande för politikerna i vad som i dagligt tal kallas för demokratier. Vi vill ju inte verka ofina och påstå att detta alltså är fullkomligt uteslutet.

Så kommer då skapandet av pengarna som digital drömbaserad -skuldbaserad – konfetti för evigt att vara en konstant växande kurva med räntor nära noll tills folk tappar förtroendet för denna typ av valutasystem? Kan det enskilt kontrollerade skuldbaserade systemet bibehållas för alltid eller kommer vi med nödvändighet att få uppleva att kredithaverier måste realiseras i bankernas balansräkningar, förr eller senare? Dagens tips är att dramatiken nu kommer att accelerera bortom vad vi kan föreställa oss.

18839305_10211335847726755_1961309229547194193_n

Annonser