I huvudsak är alla förekomster av ond tro är föreställningar av något slag, föreställningar där vi agerar som om vore våra händer bundna. Att vi saknar, inte kan se, några alternativa vägar att välja emellan. Vi försöker att övertyga oss själva (ofta genom att övertyga andra) om att vi faktiskt inte kan göra rätt sak, när i själva verket vi helt enkelt inte kommer att göra det utifrån att vi inte vill ifrågasätta våra egna gjorda val och se oss själva som någonting vi inte vill vara, vi vill inte identifiera oss själva med vad vi ser egentligen. Vi vill inte ifrågasätta våra egna känslogrundande värderingar!

Ond tro som företeelse är också därför lättare att lägga märke till i andra än i oss själva. Du har ”nästan” säkert känt folk som klagar över sin situation, och insisterar på att den är utanför deras kontroll när det uppenbarligen inte är så alls. När det är riktigt klart – uppenbart, kallar vi det för en offermentalitet. Vi intalar oss själva olika historier som ger oss ut för att vara olyckliga objekt i världen – biljardbollar på bordet, snarare än spelarna av oss själva, vår egen förmåga till att uppleva våra egna känslor. Vi gör oss till offer för oss själva.

Alla dessa typer av beteenden är ett sätt att förneka vår egen frihet, vår egen förmåga att utifrån våra egna känslor genom våra egna tankar påverka våra känslogrundande värderingar – att utvecklas. Att förneka vår frihet är att förneka vår möjliga utvecklings som människor. Om vi erkände alla våra alternativ, kan den självklara saken att göra utgöra något skrämmande. När du har erkänt att det inte är faktiskt alls omöjligt för dig att sluta med ett beteende, då måste man sluta med beteendet. När frihet är skrämmande, låtsas vi att den inte finns. Vi är då rädda för oss själva.

Vi har nog alla gjort detta: du underlåter en Att göra-uppgift, eftersom den kräver ett svårt beslut. Så du skjuter upp den, ignorerar påminnelser som du har angett för dig själv, sätter mindre viktiga saker framför den. Du gör detta trots att en del av dig vet att den måste göras ändå, och förseningar bara gör saker värre för dig. Du skapar ursäkter till varför du inte kan göra den i dag – ”Jag måste få en bättre sömn innan jag arbetar med det här” – trots att ingen luras, utom du själv och inte ens du drar nytta av din låtsade ursäkt, du kan inte göra den ännu. Men du får som drabbad en nytta av lättnad när du skapar en ny ursäkt. Den intellektuella lättjan är betydande, precis som fegheten att erkänna att vi faktiskt har ett val att inte skjuta upp vad som vi egentligen inser är rationellt för oss att göra. Att ta tag i frågan om vår egen utveckling.

Håller vi oss sakliga och rationella så är det också mycket svårare att falla offer för sig själv och sin egen onda tro – intellektuella lättja. Vår tro på att vi inte kan eller behöver försöka att förbättra oss själva som människor.

Vi tänker ofta på frihet som något som bara kan göra livet lättare, men det kan faktiskt vara överväldigande och även skrämmande. Tänk på det: vi kan ta, när som helst, någon av ett oändligt antal vägar in i framtiden, och inget mindre än resten av våra liv hänger på varje val vi gör i detta. Så det kan vara en stor lättnad att berätta för oss själva att vi faktiskt har färre alternativ framför oss, eller kanske inte ens något val alls. Vi måste gå vidare med oss själva eller gå under i oss själva.

Med andra ord, även om vi vill ha det bästa möjliga livet, om livet kommer att vara en besvikelse, så skulle vi åtminstone vilja kunna förklara detta som att det är någon annans fel. Besvikelsen ligger inte på oss själva, det vill vi inte erkänna. Vi vill inte erkänna att vi inte vill eller vågar ifrågasätta oss själva och våra egna föreställningar. Hänger vi då upp oss själva på värderingar av yttre betingelser, som ekorrhjulet, så blir vi givetvis då också lättare offer för oss själva och våra egna försök till att slippa ta ansvar för det egna psykosociala välbefinnandet. Jag mår visserligen dåligt psykiskt, men jag måste ju främst hantera livspusslet – som visserligen uppenbarligen bara kan få mig att må ännu mer dåligt, men ändå?

Sartre trodde att vi har mycket mer frihet än vi tenderar att erkänna. Vi förnekar vanligtvis detta för att skydda oss från skräcken för att acceptera fullt ansvar för våra liv – våra känslor. I varje ögonblick, bara i det som är nu – verkligheten – är vi fria att agera men vi vill inte, utan istället agerar vi ofta som om omständigheterna har minskat ner våra alternativ till ett eller två sätt att gå vidare, eller alltså inte sällan inga alls.18767929_10211335931368846_6135760646809779170_n.jpg

Annonser