Lite mer med adress till att den vanligaste dödsorsaken bland människor under 50 år i USA nu är överdoser av läkemedel. Idag är nämligen för alltid ett år senare...

Genom att inte diskutera de verkliga kedjor som binder oss till illusionen och genom att inte frivilligt acceptera personligt ansvar för utvecklingen av vår egen medvetna medvetenhet och därmed vårt välbefinnande, förevigar vi också den grundläggande offermentalitetens kedjor till vår egen intellektuella impotens och psykosociala ohälsa som metod, oavsett om våra bindningar skapar fysiskt eller psykiskt lidande.

Den konstanta parametern bland nästan alla religioner (inklusive gudar, pengar och konsumism) består av kravet på att vi villigt måste acceptera den erbjudna illusionen om vi ska bli frälsta, födda på nytt, nå nirvana, leva lyckligt, göra massor av pengar, gå bekvämt i pension etc - allt genom att INTE betrakta grunderna till varför egentligen upplever de känslor som vi gör ställda inför givna betingelser, JU mindre vi förstår av oss själva desto bättre är det uppenbarligen i dagens läge, detta trots att vi uppenbarligen inte kan förstå någon annan människa bättre än oss själva eftersom det är den enda människa vars känslor någon kan uppleva till fullo

Vi får säkert höra att psykologer vet vad de gör, men en noggrann läsning av ”god sed” antyder för mig att de är helt enkelt intensivt och ofta snävt utbildade utövare stället för holistiska vägledare, vilket också naturligtvis gör dem till enkla offer för sin egen oförmåga till medvetet medvetande. Ingen blir bättre än vad den är i verkligheten.

Har du någonsin undrat varför denna ”helandets konst” och dess magiker hävdar att deras ”metoder” inom sitt yrke, äger en ”praxis”? Detta är inte en ordlek; de använder denna term väldigt specifikt för att beskriva en inexakt process en generalisering byggd på ett utifrån och in perspektiv – ett resonemang, bara det! Det kan inte uppleva någon annans känslor, så det utgår ifrån normer. Så mycket som vi vill tro, så mycket som vi blir tillsagda att tro, att det är en komplicerad vetenskap som ligger långt över våra egna lönegrader, så är mycket av detta, särskilt psykologi, helt enkelt teorier och konsensustrossystem som tillämpas under intellektuellt ”sterila ” eller kontrollerade förhållanden för styrning – reglering av boxens väggar.

Jag har ofta undrat hur många känslomässigt förvirrade individer som äntligen vaknat till mer medvetet medvetande från sin egen galenskap, bara för att på nytt smittas med samma galna kollektiva sjukdom hos människor, i liggande ställning på psykologens bruna skinnsoffa. Och därför ser vi inte heller den sublima ironin i det faktum att en del av de mest otäcka och dödliga infektionerna ” kommer ” under en sjukhusvistelse, Margit Norell och hennes Freudfasoner till Neurosedyn anyone?

Vi är betingade att tro att nästan alla känslomässiga obehag skall anses vara diagnosticerad sjukdom av något slag som måste behandlas med särskilda utifrån kommande verktyg och psykologiska kirurgiska ingrepp, när vad vår känslomässiga smärta egentligen bör ses som är en varningssignal om att något är allvarligt fel med vår upplevelse av vår nutida tillvaro och därför inte heller nödvändigtvis med oss själva om vi strävar efter ökad medveten medvetenhet. När vi vaknar upp mer medvetet medvetna till en värld som har blivit galen, är receptet som behövs givetvis inte ytterligare tung anpassningsskapande medicinering, mer hjärndödande – TV – indoktrinering och desperat konsumism. Inte heller mer materialistisk kollektivism som leder oss själva bort från möjligheten att förbättra vårt eget medvetna medvetande.

Vi kan och kommer inte någonsin kunna fortsätta leva i denna värld av låtsaslek. Det är ingen fråga för vårt eget val om huruvida vi vill detta eller inte. Som så många andra har jag antastats av verkligheten och jag har funnit att verklighet som sanning, det har faktiskt den magiska kvalitén att den kan göra oss fria. Så att våndas över en bitter sanning verkar ändå vara ett litet pris att betala när det kommer till kritan – allt blir ett. Och så, plockar jag upp bitarna från mina föreställningar, jag stannar upp och reflekterar över innebörden av det hela.

Att undvika verkligheten som sanning är inte så mycket en funktion av okunnighet eller intelligens som en konsekvens av konditionering och programmering. Att kunna övertyga oss om att en relevant sanning är varken relevant eller viktig, är en bedrift värd några anmärkningar. Vi har alla blivit grundligt skolade - programmerade - i hur man gör just detta mot sig själv. Hur man inte tänker utanför den formaterande boxen. Vi har fått höra flera gånger i våra liv hur man tänker, vad man ska tro och känna, därför blir det något naturligt att konditionera samma kognitiva påbud på oss själva emotionellt. Om något verkar för farligt att hantera etiketterar vi det helt enkelt som sådant och undvika det till varje pris – vi blir rädda – check.

Vi var nära att konfrontera oss själva, vi löpte risken att behöva börja om med oss själva och vår känsloskapande struktur från grunden och alltså det sätt på vilket vi ser på oss själva emotionellt. Vårmedvetna medvetenhet. Vi är i grunden rädda för att inte kunna känna känslor, eftersom det skulle göra livet meningslöst, samtidigt som vi nu uppenbarligen blir alltmer rädda för att känna känslor. Mest rädda är vi för att bli rädda

Men vi är ändå undermedvetet medvetna om att flykt bort från oss själva och våra naturliga känslor inte kommer att lösa någonting. Men vi vågar inte söka efter våra naturliga känslor som gömmer sig under vårt skal av socialpsykologisk formatering. Vad det kommer att göra är att skapa en möjlighet att undvika någonting som vi uppenbarligen inte vill möta, alltså oss själva och våra känslors egentliga grunder utan någon möjlighet att fly. För då måste vi förändra oss själva - utvecklas.

Så vi dyker ner i den virvlande avgrunden och avfärdar frågan som hopplös eller olöslig. Vi sköljs upp någonstans nedströms fastklamrade vid självbedrägeriets hala klippor. Gärna så ser vi då det hela som liggande bakom oss, så vi avger ett löfte om att aldrig komma in på just den vägen igen. Och ändå, dröjer sig minnet kvar likt ett slags intellektuellt ärr i våra känslor, grunderna till känslorna har då börjat erodera. Det finns ljus längre fram längs vägen.