Qatar befinner sig vid ett historiskt vägskäl. Samtycke till Saudi innebär att falla tillbaka i linje och överge sin flört med den ovillkorligt kommande multipolära världsordningen. Ödet för Doha är därför mer än bara förmodligen redan bestämt, med Iran och Ryssland som knappast annars önskar att bli för mycket inblandad i det här blodiga spelet utan att det finns ett motvärde till insatsen.

En sannolikt utfall är därför att Al Thani familjen inte kommer att anpassa sig till ställda saudiska krav tack vare att utländska partners kommer att hjälpa till. Vad som alltså är ytterligare intressant att notera, det är att situationen i Washington har försämrats till en sådan grad att även Washingtons historiska allierade nu kämpar mot varandra. Det utvecklingsförloppet har alltså varit i säck redan långt innan det kom i påse

Iran, Ryssland och Kina, beslutade sig för, att hjälpa Irak, Syrien, Jemen och Libyen, vilket har skapat de nödvändiga förutsättningarna för att avsluta den kolonialväldesgrundade destabilisering av Mellanöstern som har pågått med samma syfte sedan 1916 [Sykes/Picot], vilket nu därför även skapar en intern kris i Gulfstaternas samarbetsråd (GCC) – som är styrande inom OPEC, som utgör fundamentet för petrodollarfunktionen.

Den satsning som den Djupa Staten inom Riyadh, Tel Aviv och Washington med flera inledde med aggression mot Doha kommer visa sig vara ett oförlåtligt strategiskt misstag, som alltså även leder till slutet av Gulfstaternas samarbetsråd, OPEC och försvagning av den anti-Iran koalition som har funnits i regionen.

Qatar kommer ovillkorligen att förr eller senare besluta sig för att motstå Saudis tryck, vilket bara är möjligt med stöd av Ryssland,Turkiet, Kina och Iran, och i och med detta är det klart att det syriska kriget har fått sina dagar sluträknade. Detta är givetvis hårt bundet till det faktum att ett sådant resultat skulle ge Turkiet en ännu enklare väg opinionsbildningsmässigt till övergången till den eurasiska alliansen.

Skulle alltså Doha besluta sig för att motsätta sig kraven från Riyadh (deras ekonomiska kapacitet saknas verkligen inte), kommer det öppet att vara upp till Ryssland, Iran och Kina att besluta sig för att ”riskera” stödja Qatar mot Saudiarabien för att stabilisera regionen, vilka som då istället kommer att destabiliseras inifrån, det blir alltså helt givet. Den uppvisade fientlighet som ”USA”, Saudiarabien och Israel håller mot Qatar kan därför av naiva systemkramare anföras som varningssignaler för att det eurasiska blocket redan står inför många hinder i världen som det är. Men det finns nu alltså inte några andra val i det globala stagflationsklimatet, så det argumentet faller på sig själv och hur detta måste komma att spela ut sig är inte heller någon egentlig fråga längre.

Trots det fortfarande rådande opinionsläget, Ankara, Teheran och Moskva tillhandahåller och erbjuder alltså Qatar nödvändiga varor i form av mat och medicin. Iran har också öppnat sitt egen luftrum för Doha-baserade företag. Iran, förutom att vara en nation som vanligtvis är redo att hjälpa till när så efterfrågas, är nu alltså i praktiken utsedd till att utgöra den operativa kraft som har möjlighet att fortsätta förstörelsen av den axel av Djupa Statens proxys som motsätter sig den ovillkorligt kommande utvecklingen.

Även i Syrien, slåss nu de terroristgrupper som finansieras av monarkierna och den Djupa Staten inom Turkiet med varandra , vilket återspeglar splittringen och de spänningar som råder inom regionen. Det är bara en tidsfråga innan dessa konflikter mellan olika organisationer omfattar även andra platser i Syrien, vilket leder till den totala kollapsen av oppositionsgrupperna.

Mot bakgrund av denna utveckling, är det nu verkligen svårt att värja sig från intrycket av att Iran och Syrien redan har föreslagit att Qatar att de helt enkelt byter från att stödja terrorism och istället samarbetar i återuppbyggnaden av Syrien med kinesiska och iranska partners. Alternativet för Doha är mycket enkelt och bistert. Den exakta tidpunkten för ett öppet svar på en sådan proposition är dock i princip omöjlig att förutsäga, men efter en redovisad dialog mellan Doha och Teheran om utvecklingen av den nordliga Pars gasfältet, kan man inte utesluta att en öppen överenskommelse skulle kunna nås i Syrien, vilket då också skulle innebära enorma fördelar Doha samt för Damaskus och Teheran som motivering.

Den Djupa Statens århundrade närmar sig nu snabbt närmar sitt slut. Terrorister biter sina herrars händer och vasaller gör uppror. Den unipolära världsordning som har upprätthållit den Anglozionistiska bankhegemonin är nu snabbt på väg att försvinna och konsekvenserna börjar nu bli kännbara i många delar av världen.

19224997_10211450085382625_3282931468554208467_n

Annonser