Vilhelm Mobergs ”Rid i natt!” är den mest kända beredskapsboken, som i allegorisk form manar till motstånd mot det tyska ‘hot’ som för svenskt vidkommande inte alls var något hot eftersom de svenska finansintressen som låg bakom tillkomsten av ”Hitlerprojektet” hade kontroll över samtliga patent av betydelse inom ramen för moderbolaget IG Farben, där man alltså var delägare.

Vilhelm Moberg påbörjade arbetet med romanen Rid i natt hösten 1940, efter att han hemförlovats från beredskapstjänst vid ett bevakningskompani. Som förlaga hade han ett tidigare utkast till en roman om ett bondeuppror i Värend på 1600-talet. Han omarbetade händelserna tidigare under året, när tyska trupper ockuperade Danmark och Norge, till en roman i historisk förklädnad.

Handlingen utspelas alltså i Värend vid mitten av 1600-talet. Främmande herremän har kommit in i landet. En av dem är tysken Klewen som intagit Ubbetorps herrgård. De tidigare fria bönderna i Brändebols by har blivit tvingade att betala skatt till honom. Det är nödtid och missväxt och eftersom bönderna inte kan betala skatten kallas de till dagsverke på herrgården. Bönderna viker sig för Klewen och hans fogde Borre, men till slut är det bara en av bönderna, Svedje, som vågar värja sig med vapen i hand. Han tvingas därmed gå från sin gård och leva som fredlös i skogen.

Bönderna fortsätter att varje morgon gå till sitt tunga dagsverke på herrgården. En natt kommer budkavlen till byn med uppmaning till uppror mot förtryckarna, men byåldermannen Jon Stånge gräver skräckslagen ner budkavlen och intalar sig att han handlat klokt och rättrådigt. Senare får han samvetskval och fylls av ångest, ty budkavlebrädets maning kan aldrig tystas: ”Det skulle alltid finnas, någonstädes i tiden och världen skulle det finnas, alltid, alltid.”

Med dessa ord så är det avslutningsvis passande att så här i midsommartider att påminna sig om ‘Svensk strävan’ av Moberg från 1941, i form av ett av mig lite omarbetat utdrag ur denna skrift.

-Sverige är vårt land, det är tio miljoner levande svenskars land. Men det är även de dödas land, deras som byggt upp det åt oss från början och lämnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda är åtskilliga miljoner fler än vad vi är. Och de har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat på gott och ont – och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Detta åligger oss.

Någon gudomlig rätt till ett visst landområde, någon rätt i och för sig att besitta ett visst land från begynnelsen och intill änden av tiden, gives naturligtvis icke åt vårt ‘folk’ – i meningen människor som individer i landet. Den rätten är någonting som skall förtjänas, som skall förvärvas av varje folk.

Svenskarna har förvärvat sig rätten till sitt land. Sverige är vårt sedan årtusenden med odlarens och brukarens tidigare självklara rätt, genom fädernas offer i blod, genom den särpräglade kultur, som har skapats här.

Vad Sverige i dag är, det har döda och levande svenskar gjort och skapat det till, och ingen annan. Sverige är idag vårt genom svensk strävan – världens mest grundlurade befolkning. De levande svenskarnas uppgift är därför att ta tillbaka det och utveckla det genom att fortsätta denna strävan grundat på verkligheten – på frihetens grund i Sverige.

Vi är ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se på Europa-kartan! Vårt land breder vida ut sig i världsdelen. Men vi är få, vi är i grunden de ensamma stugornas folk, och även om vi numera mestadels bor i städer, så är vi dock någon gång komna från bönders, torpares, backstugesittares stugor.

Detta har skapat vår själsliga och sociala särprägel, vilket är både en gåva och en last.

I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjäl danats genom tusendena år. Brottningen med stenen och stubben när åkern bröts, har gett oss krafter – andliga och kroppsliga. Och starkt motstånd utvecklar starka krafter. Så har detta lands skog och mark präglat oss, gett oss det egnaste, upprinnelsens källa till vår folkstyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens ihållighet och uppfinningsrikedom. Vår last är dock därför också vår utpräglade filosofiska materialism.

Det verkligt svenska är sålunda ursprunget – kulturen i vår växtplats. Det är för mig den barndomens jord där jag sprang barfota något dussin somrar, och kände enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det är vårens allt ljusare kvällar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik från kärret. Det är sommarens solvärmda bäck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sårskorpor på knäna. Det är höstens röda lingontuvor och det nedfallna äpplet i dagg-gräset en klar morgon.

En fortsatt glad midsommar helg till alla – låt budkavlen gå Rid i natt!.

19396812_10211560562944495_5438568847491203820_n.jpg

Annonser