Många människor upplever nu att de mår allt sämre, de upplever att de blir allt mer stressade utan att de själva riktigt kan peka på vad detta kan bero på. Ja naturligtvis, utöver annat än vad de själva gör för några upplevt medvetna val, som att fira en stressande semester eller så. Samhället balanserar nu verkligen på kanten till den själsliga svarta avgrunden, precis som alltid genom människans historia före stora socialkulturella omvälvningar när värderingsgrunderna bryts sönder och faller samman..

Men man kan också därför beskriva det inre livet, eller nu snarare bristen på inre liv, som människor upplever, som vad som därför också blir alltmer gemensamt för den genomsnittliga människan i samhället av idag.

Många som förstår detta tycker dock att det är allt svårare att uppbåda något medlidande för denna själsliga ofärds framväxt, och visst, jag kan se varför, även om jag inte sympatiserar med detta synsätt. När det ges stora möjligheter – enkla val, så leder den intellektuella lättjan människor till att alltid sjunka till det värsta mänskligheten har att erbjuda, vanligen således uttryckt i enfaldiga försök att bekräfta sig själva genom yttre betingelser. Men det är upplysning till ökat samförstånd som leder samfunktioner framåt, inte avvisning, exkludering och det kalla föraktet.

Men låt oss förbise den sjuka känslan i magen som kommer när man tänker på detta och istället verkligen fundera på vad många människors existens är. Vad innebär och består en människas vardag av?

I de flesta fall som jag observerat eller känner till något om, så lever människor i vad de anser vara livspusslet. Människor vaknar upp på morgonen fyllda med ytliga frågor av karaktären personlig vinning, intrigerande kring olika sätt på vilka människan kan höja sin personliga upplevda upphöjning bland andra människor runt omkring. Sedan reser människor till arbetsplatsen, oftast ett jobb människor gör för ersättningen, för att samla tillräckligt med rikedomar (rester från den reala maktens tillgodoseende av sina egna preferenser) för att köpa alla de ”saker” som människor har för sig – upplever – att alla andra vill ha. Vi gör allt för att imponera på människor som vi inte tycker om.

I processen, pantsätter människor sina barn till formaterande skolor som syftar till att forma barnens själar och människor blir fjärmade från sina partners och börjar att glömma varför de någonsin blev par i första hand en gång om det ens var av andra skäl än krasst ekonomiska. Människor återvänder sedan hem fysiskt och känslomässigt dränerade, med ett växande undermedvetande om att ha gjort ingenting av värde med sin tid, bara för att finna sig själv sittande apatiskt framför sin TV under ett par timmar för att bombarderas med intellektuellt cancerskapande marknadsföring, propaganda och knappt prata med den familj som många själva uttrycker sig jobba så hårt för. Om de inte rent av lever ensamma för att försöka förverkliga sig själva fullt ut genom yttre betingelser.

Tänk på det. Tänk på det kolsvarta känslolösa tomrum som människors själsliga liv har blivit. Tänk på alla dessa övergivna drömmar, alla missade möjligheter till verklighetsanknuten erfarenhet och all glädje, men framför allt, alla utvecklande stunder av reflektion och självbetraktelse som missades för att människor var ”för upptagna” med att försöka förhöja sig själva inom leden av det alltmera känslolösa kollektivet.

Nu, för ett skrämmande ögonblick, föreställ dig att det här är ditt liv.

Inga känslor som människa och individ. Ingen förståelse för de bakomliggande händelser som påverkar din omgivning eller de högt placerade personer som avgör din framtid. Inga tankar utanför den vanliga tilldelade rutan. Inget erkännande av möjliga socialpsykologiska alternativa sätt att leva eller hur man ska bryta sig loss, bryta detta mönster av tankar skapade av känslogrundande värderingar. Inget hopp för i morgon, utom det oändliga slitet av dagens likformighet. Tänk på den omedvetna frustration, eller uppgivenhet, som du skulle ha växande inuti dig som en unken klump av kyla och is. En känslomässigt död biologisk robot.

Denna frustrations energi är vad som används i försöken att fylla tomheten inom sig själva, för människor när de undermedvetet börjar inse att ingen mängd av oseriös konsumism kommer att göra dem hela igen – så stressen bara växer. Vanligtvis, är människor därför också alltmer på ständig jakt efter möjligheter att ventilera ut sin frustration på intet ont anande offer i drive-by mode. Tick tack tick tack…

På fullkomligt naturliga grunder blir därför större mängder fri tid, alltså numera vad som inte sällan kallas för semester, även någonting som har blivit en utmärkt tid för möjligheter till ventilation av frustration. Vad som skulle bli det bästa, blir därför nu med naturlagsmässighet alltmer av det allra sämsta. Det syns idag mycket mycket tydligt i vår omgivning hur frustrationen växer.

Detta blir numera den tid under vilken samhället öppnar den själsliga dörren till den mörka sidan hos människor, den får människor att komma ut och den får människor att passivt eller inte så passivt projicera sin upplevda frustration på andra eller sig själva. För nu kan vi lugnt anta att detta beteende är något som de facto existerar och att det kanaliseras till särskilda stunder av fri – tid – till eftertankens kranka blekhet.

Men konsekvenserna av detta avsiktligt skapade växande skikt av själsligt okunniga inom den allmänna kulturen, kan mycket väl dra med sig konsekvenser som skulle kunna gå långt utöver vad de flesta moraliskt medvetna människor vill förutsäga.

Det är hög tid för alla att lägga manken till för att bli mer medvetet medvetna, resan börjar med oss själva och vår förståelse för våra egna känslogrundande värderingar – vår emotionella självförståelse, den är när den är otillräcklig vad som håller oss som fångar.

19466742_10211581877157337_6980540145885697796_o.jpg
Annonser