20228763_1527524267308665_5511812622780565386_n

Det finns en berättelse om gamle Kamelrygg, som var en mycket framgångsrik trädgårdsmästare. Folk ville veta hemligheten med hans framgångar, men han förnekade att han hade någon särskild metod utöver att han utvecklade naturliga tendenser.

”När jag planterar ett träd ser jag noga till att rötterna är raka, att jorden slätas till, att myllan är god och stampas till ordentligt. Sedan rör jag inte vid dem, tänker inte på dem, går inte och tittar till dem, utan låter dem vara i fred och sköta sig själva, och så gör naturen resten. Jag undviker bara att försöka få dem att växa … andra springer jämt fram och tillbaka för att se hur de växer, skrapar på dem, ibland för att se om de fortfarande lever eller skakar dem för att känna om de sitter tillräckligt fast i jorden. På så vis stör de ständigt trädets naturliga böjelse och förvandlar sin omtanke till en fullkomlig förbannelse. Det låter jag bara bli. Det är alltsammans.”

Då han blev tillfrågad om samma principer kunde tillämpas på statskonsten sa han:

”Åh, jag begriper mig bara på trädgårdsmästeri. Statskonst är inte mitt område. Men i den byn där jag bor utfärdar ämbetsmännen ständigt alla möjliga order, som om de hyste stor medkänsla med folket, medan de i själva verket skadar dem djupt. Morgon och kväll kommer deras underhuggare och säger:”Den och den ber er plöja ivrigt, skynda på sådden och hålla ett vaket öga på skörden. Söla inte med att spinna och väva. Ta hand om era barn. Föd upp höns och svin. Samlas när trumman ljuder.” På så vis plågas det arma folket från bittida till sent. Vi får inte vara i fred ett enda ögonblick. Hur skulle någon kunna blomstra och utvecklas naturligt under sådana omständigheter?”

20245678_1527524503975308_8536940093052583735_n

Annonser