”Om vi inte lever tillsammans, kommer vi att dö ensamma.”

Vid någon tidpunkt i våra liv, blev vi vilseledda in i en formatering som innebär att tro att vi ensamma är de enda upprätthållarna av våra liv. Detta är inte verkligheten. Vi har alla blivit inlotsade i institutionaliserad formaterande utbildning, etablerad religion, politiska polariseringsskapande ståndpunkter och sociala hierarkier – allt med ett kognitivt formaterande syfte.

Vi har tillåtit oss att placeras i positioner av indelningar förespeglade som vore de gällande våra enskilda individer, trots att de är kollektiva indelningar, vilket bidrar mer till vårt samhälles problem än dess lösningar. Vi ser visdom och styrka i gemenskap endast när våra liv är svåra och utmanande. Först när våra erfarenheter öd – mjukar ner våra egon kan vi bevittna de fel som styr vårt sociala paradigm, så ”tyvärr” är det även där som visdom bildas ur helat lidande. Frågan vi bör ställa oss är varför har det blivit så naturligt för oss att retirera tillbaka in i den medberoende säkerheten utan oss själva när vi ändå kan räkna ut vem som kan uppleva vilka känslor?

Vi har betingats både inom oss av vårt ego och av samhället till att inte lyssna på andra, därför att vi inte ska lyssna på oss själva och utveckla vår egen emotionella självförståelse – medvetna medvetenhet – och alltså börja med grunden i oss själva i den änden av vårt liv. Vi lever som kunde vi förstå andra trots att vi inte kan förstå oss själva. Ingen kan uppleva någon annans känslor. Om vi inte förstår våra egna känslor hur kan vi då möjligen förstå någon annans?

När vi inte tillåter oss själva friheten och kraften i att lita på andra, genom att börja med att lita på oss själva utifrån att vi förstår oss själva, med – vetande – till förståelse, och grunderna till våra känslors beting, så litar vi inte på oss själva. Så vi litar på ingen. När vi inte förmedlar förtroende för andra, misslyckas vi med att etablera en positiv grundläggande värdering till vår egen självkänsla, så vi pumpar upp egot istället som försvar. Vi börjar ty oss till det yttre och filosofiskt materialistiskt kollektivistiska. Vi flyr undan oss själva, ner i djupet av självbedrägeri. Det blir en förstärkning. När vi behöver kämpa med att erbjuda medkänsla och vänlighet mot andra, återspeglar detta att vi kan inte ens vara ”empatiska” med oss själva – att vara uppriktigt kritiska och ifrågasättande av grunderna till våra egna upplevda känslor, eftersom vi försöker att undvika våra egentliga känslor och trots allt, de faktiskt enda känslor som vi kan uppleva. När vi fördömer karaktären av andra, fördömer vi därmed också vår egen. När vi är ovilliga att uttrycka villkorslös kärlek och stöd till andra, kommer vi aldrig att kunna omfamna den rena glädje det är att älska och bli älskad.

Det finns bara ett sätt att uppleva gemenskap. Det är ett uttryck för vår tjänst för andra. Inte den service vi ger till samhället som vi kompenseras för, det kallas för handel. Det är den ovillkorliga service vi väljer att ge för ingen annan skull än givandet. Det finns ingen större uppfyllelse vi kommer att uppleva än av relationer och villkorslöst givande och agerande. Det är den viktigaste grunden för vår nuvarande och i slutändan vår framtid. När vi som samhälle börjar betrakta gemenskap som ett alternativ, kommer vi bara att överleva. När vi som samhälle väljer att uppleva gemenskap som en nödvändighet, kommer vi alltid att utvecklas.

Nu gör vi ingetdera.

20258464_10211896168614427_6055089344119748200_n.jpg

Annonser