Vägen till Stockholmssyndromet är kantad av goda intentioner och vägen från detta pandemonium kantas av spruckna illusioner.

Vi tenderar att tro att stor ”befolkningskontroll” är nästan omöjligt eftersom det finns så många olika människor vilket reser kraven på insatserna för att kontrollera. Nyckeln till att förstå hur det går till är att inse att undermineringen av mänsklighetens medvetande har tagit del av detta genom vad människor tror är sitt eget egenintresse snarare än av insatser från parasiterna. Det behövs alltså inte total kontroll, bara en bedräglig knuff här och där för att flytta en frivilligt kompatibel befolkning tillsammans i den allmänna riktning som önskas av de som har makten över de pengar som styr den ekonomi som kontrollerar politiken. Sedan kontrollerar vi välvilligt oss själva.

Sett ur perspektivet av den större striden i verkligheten, så skapar mänskligheten själv och de som vill undergräva och styra människor för parasiteringens egen nyttas skull, den riktning på vad som var då till nu, så måste man ifrågasätta allt och alla som presenterar sig som (oskyldiga) i form av kulturella uttryck.
Ingen människa blir nämligen fullkomlig och därför blir inte heller något kulturellt fullkomligt, då kultur i mänsklig bemärkelse inte kan existera utan människor.

Jag föreslår att i en del av oss, om inte i de allra flesta, så är vårt betingade beteende inprogrammerat i oss kulturellt genom socialpsykologisk acceptans av ”ofarliga” självbedrägerier liksom lögnen om jultomten. Det viktiga är att lögnen måste uppfattas som harmlös eller som att den orsakar mindre – smärre skada än annat (en underbart relativt begrepp som kan göras om för att rymma alla lägen) än den ”sanning” som kan leda till offer för lögnen. Från denna punkt tar vår egen interna psykologiska rationalisering och motivation över och vi reformerar lögnen till en (relativt) ofarlig halv sanning / vit lögn i våra egna ögon. Eller åtminstone en lögn som mjuknat tillräckligt för att de flesta av oss inte skall få ont i magen av den. Självrättfärdigande är inte utvecklande och det hindrar oss att kunna förlåta och gå vidare.

Med andra ord, vi vet att stjäla 1000 kr från vår arbetsgivare eller familj är oärligt, men att ta några pennor och papper från kontoret eller en gammal mekanikers hylsnyckelsats från svärfar ……… ja, det är egentligen inte att ” stjäla ” i sig själv, bara en typ av upplåning på en semipermanent basis. Om det inte är självklart att vi vill tro att de ”förtjänar” att bli bestulna, vilket moraliskt ursäktar några tidigare fel. Vår känslomässiga kompass leder oss därför nu som samhälle till en plats där vi blir alltmer olyckliga och vilsna i förhållande till verkligheten.

Det märkliga är att om du skulle fråga godtyckliga människor på gatan om de trodde om sig själva att vara ärliga, så skulle du få svar i stil med ” Ja ”,” Det beror på ”,” För det mesta ”eller” I mån av tid.”

Gör som jag säger, inte som jag gör – har fört oss dit som vi nu är.

Fundera en stund på hur ofta vi som föräldrar hamnar ansikte mot ansikte inom oss själva med det ibland pinsamt uppenbara problem som det innebär att förklara för våra barn varför vi berättar offentliga och privata lögner, men samtidigt menar vi att de bör inte ljuga för oss. Hur vi berättar att en lögn kan upplevas vara bra under vissa förhållanden, till exempel för att skärma av oss själva och andra från en smärtsam (egen) sanning eller ett utvecklande slag mot (vårt) deras ego. Vad som dock ofta är outtalat, är att vi ljuger för andra för att kunna bli ljugna för av andra. Vi godtar andras lögner för att kunna fortsätta att ljuga själva.

Ljugande och bedräglighet genomsyrar vår kultur från toppen till botten på ett sätt som vi ofta inte uppfattar och sällan vill se. Trots att det numera är så fullkomligt uppenbart att ingen ens kan förneka att det utgör hela vårt samhälles innersta väsen. Det är i huvudsak den grundläggande byggstenen som stöder allt som är fel med oss och varför vi ständigt upprepar våra ofta katastrofala personliga och samhälleliga misstag. Bedrägeri, mot oss själva av oss och de gemensamma samhälleliga, är en olycklig brist, något som vi har kommit att kalla ” att vara människa ” för att ursäkta vårt eget personliga självbedrägeri. Det är naturligtvis ok att göra fel, men det är inte ok att inte försöka bli bättre – att utvecklas.

Vi är alla individer, olika medvetet medvetna enheter uppslukade i en flock av likasinnade individer, sammankopplade men ändå separata genom våra egna tankar och känslor, till synes födda utan en bruksanvisning och ännu oändligt kapabla till att uttrycka oss, kreativitet och inspiration finns från en mycket ung ålder. Vi föds in i denna verklighet som individer, men vi spenderar hela våra liv och försöker vara precis som resten av befolkningen, en produkt av århundraden (årtusenden?) av formatering för att ignorera den inneboende kunskap och visdom som faktiskt kommer inifrån för att istället blint följa flocken och den uppfattade alfafunktionen direkt framåt. Problemet är om alfafunktionen lever och får sin näring ur den lögn som föds och får sin näring genom vårt eget självbedrägeri.